Attacken kommer definiera vår generation - på gott och ont

Det här är en debattartikel/insändare på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens. Vill du skriva en debattartikel – klicka här!

  • Publicerad 13:03, 13 apr 2017

“Är du okej?!”. Det måste ha varit det vanligaste sms:et som skickades i fredags. Människor skickade meddelanden för att se om deras familj och vänner hade klarat sig undan terrordådet. De första timmarna präglades av oro och ovisshet. Både nyheter och felaktiga rykten om vad som hade hänt spreds snabbt. Sen hände något annat. Oron började gå över till en känsla av solidaritet. “Du kan sova över hos mig om tunnelbanan inte går”. Människor började erbjuda sina soffor, kontorsrum och sovplatser för strandsatta stockholmare. #openstockholm blev en hashtag att räkna med. Främlingar började ställa upp.

Det var helt otroligt. Pizzerior och restauranger hade öppet för de som inte kunde åka hem från stan. Mataffärer hade öppet för att barn som var ensamma hemma kunde få sin middag där. Under helgen var det tre gånger fler än vanligt som donerade blod på Blodcentralen. Människor skjutsade varandra från stan till Orten. Några gick hela vägen hem. Stockholmsmoskén på Medborgarplatsen lät människor sova över där. 

Främlingar kunde följa med varandra på promenad mellan avstängda busshållplatser och tunnelbanestationer. ”Så... Vad gör du annars?”. Människor lär känna varandra. Det krävs något så drastiskt för att visa att vi faktiskt ställer upp för varandra. I stunden visade vi att stockholmare klarar av krisen. Vi klarar av katastrofer.

Hela fredagen visade oss hur skört livet kan vara. Och hur viktigt det kan vara att finnas där. För familj och för vänner. När oron var som störst insåg jag alla de saker jag hade glömt att säga. Att jag älskar min mamma. Att jag saknar mina syskon. Jag såg samma sak i mina kollegor som gick runt på kontoret och ringde sina familjer.

Fredagens händelser kommer vara ett trauma som definierar vår generation. I framtiden kommer vi prata om det, och minnas exakt vad vi gjorde när terrordådet skedde på Drottninggatan.

Det är viktigt att ta hand om varandra. Både under en sån katastrof, men också efter. Till en början kan det vara bra att prata om det som har hänt. Då kan vi bearbeta och förstå mer. Men för de som mår dåligt kan det vara bra att prata om helt andra saker. Det är utmattande att gå igenom traumatiska minnen. Men att känna att någon annan finns där för en, det är det viktigaste.

Vi kan visa att de som vill sprida hat har fel. Vi kommer inte att splittras. På söndagen samlades över 50 000 personer på Sergels torg. En kärleksmanifestation. Det har nog aldrig varit så många människor just där. Damon Rasti och Nisha Besara samlade människor för att lyssna på tal om gemenskap och vacker musik som ekade över hela Plattan.

När vi alla kunde visa solidaritet i fredags, då visade vi vilket samhälle vi vill leva i. Även när det inte krisar. För vad innebär det att ställa upp för varandra? Borde vi inte alltid göra det? Där någonstans ligger svaret för hur vi borde vara som människor. Och som samhälle.

Tanvir Mansur, skribent, folkbildare och Bredängsbo

Om kommentarer på denna sajt

Hej! Vad tycker du om det du just läst? Bidra gärna med tankar och synpunkter men tänk på att det bästa sättet att hitta läsare är att hålla sig kort och koncis, med en god ton. Glöm inte att dela alla artiklar du kommenterat – för ännu mer debatt! Här kan du läsa mer om vilka regler som gäller i våra kommentarsfält.

Comments powered by Disqus.