Foto: Jonas Gosende Grönvik

Hur räddar vi pojken som säljer hasch i centrum?

Han stod i mitt centrum, utanför min matbutik och valde mig som kunde varit hans far som hashish-kund. Vårbergsbon Rouzbeh Djalaie funderar vad vi kan göra för lillkillen som säljer knark i centrum.

  • Publicerad 16:53, 31 okt 2017

Det här är en debattartikel/insändare på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens. Vill du skriva en debattartikel – klicka här!

Jag vet vilken avgrund lillen står vid. Jag vill skrika. Jag vill gå efter honom och prata mer. Få bort honom därifrån. Ta honom till hans föräldrar.

Härom dagen när jag kom hem från jobbet stod en liten kille, knappt i tonåren, utanför spärrarna i hallen och såg lite vilsen och orolig ut. Han stod mitt i dörröppningen och sökte rastlöst ögonkontakt med folk som kom genom spärren.

Han sökte med blicken efter vissa. Jag såg honom i ögonen och undrade tyst för mig om han behövde hjälp. Det var då han viskade till mig: Hashish? Vill du ha hashish?

Jag blev ställd, frös till. Det är inte första gången jag fått frågan. Men den här gången var det som att krocka med ansiktet i betong. För han var bara ett barn. Han var yngre än mitt eget barn. De kunde ha gått i samma dagis tänkte jag. Samma skola?

Han stod i mitt centrum, utanför min matbutik och valde mig som kunde varit hans far som hashish-kund.

Jag ville gråta. Gråta och vråla. Ruska honom, dra honom därifrån, skälla ut honom, krama honom. I stället fryser jag till. Vill du ha nåt, frågar han. Jag kommer inte ihåg va jag sa; mumlade nåt med hur gammal är du, du är ju bara barn...

Lite längre bort står ett gäng äldre killar. Fram kommer en av dem med blodsprängda ögon: vad händer? De andra kollar. Vad händer? säger jag. Han är ett barn ju. Och han säljer.... och så säger jag nåt om att det är fel och jag bryr mig och.... "Tack för det", säger den äldre och drar lillen med sig.

Gråten är nära. Jag vet vilken avgrund lillen står vid. Jag vill skrika. Jag vill gå efter honom och prata mer. Få bort honom därifrån. Ta honom till hans föräldrar. Jag kollar killgänget, de andra killarna som är spridda i centrum. Jag går hem. Jag tänker på alla somrar i 127, på värmen och vänligheten här, på alla de kids som vi haft hemma på lunch, skjutsat till bio, Gröna Lund, fotbollen, chill på stranden. Alla barn som ropar hej på en till och från tunnelbanan.

Jag tänker; jag älskar 127 men jag hatar det som håller på att hända med det. Och jag tänker: Vad kan jag göra för lillkillen i centrum? Vad kan jag göra för de andra kidsen där som hamnat i knas? För det är ju kids, våra kids som vuxit upp i vår stadsdels förskolor och lekt på våra gårdarna.

Pappa i Skärholmen: ”Min son är på väg att bli kriminell. Och socialen bara pratar"

Jag vet att jag lever i en stad med stora sociala och ekonomiska klyftor, en stad med olika livsvillkor för barn och vuxna beroende var de bor. Jag vet att det kräver politiska beslut för att bryta segregationen.

Men jag vet också att jag har ett eget ansvar. Det har vi alla som bor här. Det vår ort, våra barn. Ni är många Skärholmsbor som redan är engagerade. Jag frågar er och alla andra; vad kan vi göra tillsamman för vår ort? Vad kan vi göra för lillkillen i centrum?

Om kommentarer på denna sajt

Hej! Vad tycker du om det du just läst? Bidra gärna med tankar och synpunkter men tänk på att det bästa sättet att hitta läsare är att hålla sig kort och koncis, med en god ton. Glöm inte att dela alla artiklar du kommenterat – för ännu mer debatt! Här kan du läsa mer om vilka regler som gäller i våra kommentarsfält.

Comments powered by Disqus.