KRÖNIKA: Jag tänker inte säga att jag inte var rädd

Det här är en debattartikel/insändare på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens. Vill du skriva en debattartikel – klicka här!

  • Publicerad 13:14, 13 apr 2017

Det är ett dygn efter terrordådet på Drottninggatan. Dagen efter ska jag tillsammans med 10.000 andra Hammarbyare gå premiärmarschen från Medborgarplatsen till årets första hemmamatch. En mångårig tradition hos Bajenfansen.

Det känns inte lika roligt denna gång. Jag känner mig rädd och vacklar faktiskt lite huruvida jag ska gå med i marschen eller inte. Bill och Bull vältrar sig på sociala medier om att terrorister inte ska få bestämma vad de ska göra eller inte. Jag håller med dem till hundra procent men det är samtidigt något som är jävligt lätt att säga hemma i soffan. Det vore lätt att skylla på huvudvärk och stanna hemma. Det ska erkännas.

När jag står där hemma i köket och brottas med mina tvivel går en granne jag känner med sin hund förbi utanför fönstret. Grannen håller på Djurgården. Jag går ut på uteplatsen för att prata lite med honom.

Samtalet handlar mest om vad som hände på Drottninggatan dagen innan. Jag blottar min olustighet gällande marschen och grannen svarar med samma dravel som Bill och Bull.

Jag tänker att det är ju lätt för en gårdare att säga som inte ska gå.

Men då berättar han en historia han fick berättad för sig när han gick i plugget. Jag minns inte precis detaljerna men det var en fallskärmsjägare som under andra världskriget hoppar ur flygplanet han färdas i för att strida mot fienden. Fallskärmen vecklar dock inte ut sig utan döden närmar sig mannen för varje sekund i hans fria fall från himlen emot marken.

MEN när han slutligen landar. På precis den ytan är en höskulle placerad. Soldaten klarar sig i det närmaste helt oskadd.

Ett par år senare snubblar han på en trottoarkant när han flanerar på stan. Han bryter nacken och dör omedelbart. När din tid är kommen är den kommen. Typ.

Historien fastnade i min skalle och störde mig i mitt nojande. Visst gick jag marschen, det hade jag gjort ändå, men det var inte lika kul som vanligt. När Kling och Klang har K-pistar i sina famnar stör det harmonin en smula. Det går liksom inte att snacka bort. Jag tänker inte säga att jag inte var rädd. Jag tänker säga att jag var rädd men sket i det.

Plus: Bredängs bollplan får äntligen konstgräs!

Minus: Jag har anmält mig till Skärholmsloppet 20 maj!

Tommy Fagerberg, Sätra

Om kommentarer på denna sajt

Hej! Vad tycker du om det du just läst? Bidra gärna med tankar och synpunkter men tänk på att det bästa sättet att hitta läsare är att hålla sig kort och koncis, med en god ton. Glöm inte att dela alla artiklar du kommenterat – för ännu mer debatt! Här kan du läsa mer om vilka regler som gäller i våra kommentarsfält.

Comments powered by Disqus.