KRÖNIKA: Kan du förstå att allt känns hopplöst?

  • Publicerad 12:15, 27 mar 2017

Det här är en debattartikel/insändare på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens. Vill du skriva en debattartikel – klicka här!

Jag har fått stanna i Sverige, gått klart skolan, gått universitet, blivit läkare och börjat jobba. Är inte rädd längre för nån kommer skicka mig till kriget igen. Det finns inte krig och otrygghet i livet längre.

Mamma är glad, hon kommer få träffa sin son efter många år igen. Hennes son är inte som förut längre, han har kämpat mycket, klarat sig själv, fått klara sin utbildning och är läkare nu. Han fick hämta sin mamma och syskon till en trygg plats nu. 

Hennes son är glad för mamma och syskon behöver inte vara rädda längre. Behöver inte sluta drömma om framtiden. De bor ju på en trygg plats nu. 

Nu vet jag hur känns det när man är på tåget med mamma och syskon, ta ett djupt andetag och lägga huvudet i mammas famn och kolla på fina hus och vackert hav när tåget rullar. 

Mardrömmar har tagit slut och det har blivit lätt att somna på nätterna. Behöver inte vara orolig om mamma och syskon längre. Får spela fotboll utan att tänka på om någon kommer utvisa dig och du inte får spela fotboll med kompisar längre. Kan spela musik utan att vara rädd att straffas. 

Det var en dröm bara. När jag vaknade var inte drömmen sann. Allt var som förut. Blev jätteledsen och gick till balkongen och grät mycket. Klockan var halv tre på natten. Det var kallt ute. Tänderna började skaka. Himlen är mörk och gråter med mig. Den mörka himlen påminner mig om mammas ord som sagt ”När du saknar mig kolla på fina stjärnor i himlen, för jag kollar heller.” 

Men det fanns ingen stjärna i himlen utan det gråter bara och regn börjar komma in i balkongen genom ett trasigt fönster.

Jag kommer tillbaka till sovrummet och vill tända lampan men det är svårt att göra det för rummet är mörkt och jag kan knappt se. Rummet blir ljust när jag tänder lampan. Jag börjar kolla på mammas bild som står på skrivbordet i sovrummet. 

Tårarna rinner, när jag går fram för att ta bilden blir det svårare att behålla tårarna. 

Kan du förstå hur ledsen jag känner mig och kan du förstå att allt känns hopplöst?

Detta handlade om mitt liv och mina känslor, men det är inte bara min historia utan vi alla bära samma rädsla och oro för framtiden.

Ali Zardadi, 17 år, Alby

Om kommentarer på denna sajt

Hej! Vad tycker du om det du just läst? Bidra gärna med tankar och synpunkter men tänk på att det bästa sättet att hitta läsare är att hålla sig kort och koncis, med en god ton. Glöm inte att dela alla artiklar du kommenterat – för ännu mer debatt! Här kan du läsa mer om vilka regler som gäller i våra kommentarsfält.

Comments powered by Disqus.