KRÖNIKA. Roberts öde är vårt beslut

Min kollega kom inte till jobbet förra veckan. Ett becksvart mörker kom emellan. Robert, som blivit som en son för henne, ska nämligen bege sig till Migrationsverket med en packad väska, redo att utvisas till Uganda. Detta trots att han har varit i Sverige i åtta år, en tredjedel av sitt liv!

  • Publicerad 08:08, 6 nov 2017

Det här är en debattartikel/insändare på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens. Vill du skriva en debattartikel – klicka här!

Robert är bara 16 år när kommer hit och söker asyl. Han får avslag. Av ren och skär rädsla går han under jorden och beläggs med åter­reseförbud. Efter fyra år infaller preskription och i väntan på det börjar Robert i skolan, läser in grundskola och gymnasium, är volontär. 2015 får han arbete på Solhem Handelsträdgård och söker på nytt asyl. Ansökan avslås. Eftersom han har jobb när han får avslag andra gången har han möjlighet att söka arbetstillstånd och tillfälligt uppehållstillstånd som sista utväg.

Han behövs på Solhem. Han har vänner, hela sitt liv här. Robert har under dessa år av oviss väntan inte gett upp, utan blivit självförsörjande, skaffat lägenhet. Men här tar det stopp. Återreseförbudet står kvar och förhindrar ett arbetstillstånd, som han annars uppfyller alla kriterier för. Efter utvisning måste Rob­ert vänta två år innan han kan söka igen, och då tar processen ett år!

Många upprörda människor protesterar. Det är hoppfullt. Lik­giltighet är ett livsfarligt virus. Mer än någonsin behöver vi förebilder som visar att integration är möjlig. Det går att börja ge tillbaka och det mångfalt! Robert är ett sånt exempel. Fråga arbetsgivaren, hans fotbollslag, ungdomarna i kyrkan! 

Har vi helt glömt bort att regler och lagar är till för oss människor, inte tvärtom? Har det inte slösats nog med pengar på det här? Vad kostar det inte att skicka Robert till Uganda? Eller när hans närmaste går sönder av smärta?

Priset som Robert får betala ska vi inte tala om. Min kollega berättar att de har pratats vid varje dag sedan de lärde känna varandra. Men när hon nu ska säga god morgon till Robert fastnar orden i halsen. Nattsömnen är ingen tillgång för honom just nu. 

Roberts öde är ingen naturkatastrof som är omöjlig att hejda. Det är ett beslut.

I vårt demokratiska land kan och ska vi säga ifrån, när vi ser orätten drabba människor. Därför höjer jag min röst idag för Robert som kämpat så väl. Jag måste. Vi vill att du ska fortsätta att vara ett föredöme, Robert. Tillsammans med dig bygger vi ett land värt att leva i. Det är bara så ljuset vinner över mörkret.

Om kommentarer på denna sajt

Hej! Vad tycker du om det du just läst? Bidra gärna med tankar och synpunkter men tänk på att det bästa sättet att hitta läsare är att hålla sig kort och koncis, med en god ton. Glöm inte att dela alla artiklar du kommenterat – för ännu mer debatt! Här kan du läsa mer om vilka regler som gäller i våra kommentarsfält.

Comments powered by Disqus.