Jacob Lundström listar tre kanonfilmer från bioåret som gått.

Bioåret är slut – här är 2016 års tre bästa filmer

Splittrat. Högt och lågt. Vår filmexpert Jacob Lundström sammanfattar bioåret och listar tre filmer du absolut ska se om du inte redan gjort det.

  • Publicerad 19:30, 29 dec 2016

Trenden håller i sig – även 2016 har varit ett splittrat svenskt filmår. Å ena sida utstuderat breda satsningar: fjolårspremiären “En man som heter Ove” har lockat miljonpulik, totalsågade “Morran & Tobias”-filmen blev hyfsat välbesökt och juldagspremiären “Hundraettåringen” verkar gå som tåget. Å andra sidan kritikerfavoriter som lockar en handfull tusen: “Jätten”, “Yarden” och “Sophelikoptern”. Däremellan ingenting. Närmast att fylla tomrummet kom väl Pernilla Augusts finstämda "Den allvarsamma leken", medan Ulf Malmros välsvarvade "Flykten till framtiden" tynade bort i småsalonger. Det är i alla fall två sevärda filmer som förhoppningsvis får fortsatt liv i egenskap av filmisk stockholmiana.

Min pappa Toni Erdmann.

Årets mesta för pengarna

Min pappa Toni Erdmann

Perukhumor! Nakenchock! Whitney Houston! Årets bästa film levde onekligen upp till mina förväntningar. För jag har längtat efter Maren Ades “Min pappa Toni Erdmann” ända sedan ett synopsis dök upp på internet för några år sedan: “Utan förvarning besöker en pappa sin dotter utomlands. Han tycker att hon har tappat sin humor och börjar överösa henne med practical jokes.” Faktum är att filmen har blivit något av en världssensation, vilket med förlov sagt är få tyska komedier förunnat. Så är också Ade en filmskapare med en sällan skådad känsla för mänskliga relationer (se också “Du och jag” från 2009). Speltiden på 162 minuter går i ett nafs.

Sauls son.

Årets mest minnesvärda

Sauls son

I ungraren László Nemes regidebut följer vi huvudpersonen nära inpå livet, eller rättare sagt vad som finns kvar av det. “Sauls son” är ett slags rapport från en skurhink i en gaskammare. Sauls uppgift är att städa upp efter nazisternas löpande massmord i Auschwitz. I hans tröttkörda ansikte reflekteras flera lager av förnedring. Men en dag får han syn på en död pojke och bestämmer sig för att pojken ska få en riktig begravning. Han har gett upp hoppet men griper efter möjligheten till ett ögonblick av värdighet. Filmad med kort skärpedjup får vi oftast bara får en suddig skymt av det ohyggliga som sker runt Saul. Det räcker mer än väl.

The Hateful Eight.

Årets mesta bioupplevelse

The Hateful Eight

Don’t try this at home, som det heter. Jag har i alla fall inte vågat se om Quentin Tarantinos västernkammarspel i tv-soffan – det kommer ju ändå inte gå att toppa upplevelsen på Rigoletto, som under en kort period återuppstod som analog biograf för att visa “The Hateful Eight” på gloriösa 70mm. En annan anledning till att inte se om filmen är att den gav magont. Det finns ingen hjälte att heja på som i Tarantinos två föregående filmer “Django unchained” och “Inglorious basterds”. Samtliga rollfigurer är på ett eller annat sätt handelsresande i död. Kvinnohatare. Rasister. Det är tur att vi har kvar biografen som ett tryggt rum för att uppleva obehag.

Om kommentarer på denna sajt

Hej! Vad tycker du om det du just läst? Bidra gärna med tankar och synpunkter men tänk på att det bästa sättet att hitta läsare är att hålla sig kort och koncis, med en god ton. Glöm inte att dela alla artiklar du kommenterat – för ännu mer debatt! Här kan du läsa mer om vilka regler som gäller i våra kommentarsfält.

Comments powered by Disqus.