Anna Christofferson

Berättelser, undringar, paradoxer och navelskåderi om gammalt, nytt och det som komma skall.

Vi går på Armémuseum och får syn på stormaktstiden

  • Publicerad 22:37, 23 nov 2016
En ingående betraktelse av scenografin
En ingående betraktelse av scenografin

En dag i november  var jag med mina kursdeltagare på Armémuseum och fick levande beskrivningar av Sverige under stormaktstiden och livet i byar och i fält.

Connie fick hålla i musköten och vi fick också lära oss hur man laddar den. ”Men gud vilken lång tid det tar,  inte undra på att kriget tog 30 år!” spekulerade någon.

Connie får äran att känna på muskötens tyngd. Tyvärr fick hon inte ladda den!
Connie får äran att känna på muskötens tyngd. Tyvärr fick hon inte ladda den!

 

Skor

Skor måste soldater ha.  Kavalleristöveln till vänster är från 1690-talet och stämplad med kungens sigill – CRS (alla vet ju att det betyder Carolus Rex Sueciae, alltså Karl Sveriges Konung).  Han bestämde hur den skulle se ut så det behövdes bara ett sigill. Envälde, ni vet.

Den högra skon är från 1763. En ny modell för infanteriet som hade rundad tå! Tiderna förändras, och den har många fler sigill. Och nu dör ni av nyfikenhet om ni inte får veta varför!  Eller hur?

Frihetstiden är kommen. Kungen är inte enväldig längre.  Och det är riksdagens borgare, bönder, präster och adel som godkänner militär utrustning. Och sätter som representanter sina personliga sigill under sulan.

 

döskallar

Döskallarna är inte riktiga, de är tillverkade.

 

karolin

Och en av de arma karolinerna som gick över fjället i snöstormen  och försökte att inte dö slog sönder sin bössa för att ha något att göra eld av.

Så roligt har jag på jobbet!

 

Knivsöder-Berlin, del 3 av 5.

  • Publicerad 16:46, 8 aug 2016

Morgon.

Jag går upp och sätter mig på balkongen med karta, penna, snus och kaffe. Min enda anteckning: ”Ljudet av en stad som vaknar, en stad som inte är Stockholm. Söderut, varmare, andra fordon, andra byggmaterial, en annan topografi. En annan berättelse.” Skriver upp att jag glömt make up-remover, ansiktstvätt och hårborste.

Vi går längs Spree, förbi Weidendammerbrücke som är så solid att den klarade bombningarna och bara hoppade några meter och lade sig tillrätta igen.  Fikarast vid Monbijou, sitter och glor mot Bode-museum och bara är och bara låter vara. Lätt, lätt. Och nu ska det bli av, DDR-museet. Att vara historisk är en märklig känsla. Jag har kvar mitt pass med DDR-stämplar, jag antog väl redan då att det är bra att spara det så man vet att det hände, när det hände. Jag var livrädd för DDR. Och det skär sig i mig när andra turister skrattar som om de vore på Disneyland. Jag känner ett lätt obehag och vet att om alla andra gick ut skulle jag kunna vara där inne hela dagen. Fast jag knappt kan andas.

Det är en stor befrielse att kliva ut i solen och sätta sig på Captain Morgan med en öl och ett paraply (mot solen) för en flodtur. Mobilen är urladdad, jag kan inte fota. Och det gör inte så mycket intalar jag mig. Här och nu. Mindful. Det är skönt när man får lätta ankar.

Båten är vald med omsorg, vi kan inte åka vad som helst. Den måste vara någorlunda snygg och se sjöduglig ut. Som en båt. Den här duger. Guiden svettas, han har stråhatt och en blöt handduk runt halsen, han är duktig. Mjuk och vänlig röst. Han får dricks.

Och in under Moltkebron. Den som höll för ryssarna så att de kunde ta riksdagshuset 1:a maj 1945. Gud vad längesen! Gud vad inte längesen! Maskaronerna grinar åt oss som stilla flyter fram.

På Wittenbergplatz ligger de glittriga resterna efter ett karnevalståg. Den som hade läst på lite innan hade haft koll på att det är Christopher Street Day och 500.000 pers i paraden.  I ett parallellt universum har man ingen aning. Och går in på KaDeWe. Jag har en beställning på marsipan att effektuera, och ressällskapet beordras till livsmedelsavdelningen. Men även han hamnar i marsipan-träsket. Innan man får äta marsipan bör man äta mat, sägs det. Och vi hamnar på Ranke 2, en ärevördig sylta med alla Berlins borgmästare porträtt längs väggarna. Jag hittar inte Michael Müller bland porträtten, antar att han åker upp först när hans ämbetsperiod är slut.

Vi traskar vidare till Charlottenburg och det går ju inte att berätta allt. Jag ser min första Stolperstein.  Vi deltar i kvällsaktiviteterna  vid Brandenburger Tor, och efter en drink som heter Zombie och som man blir det av är det dags att gå hem.

 Och jag har vare sig köpt ansiktstvätt eller hårborste. Jag får en kam i hotellreceptionen.  Make up-remover behövs inte längre.

Knivsöder-Berlin, fortfarande dag 0.

  • Publicerad 09:14, 4 aug 2016

Vi stiger av RB14 eller vilken linje det nu var vid Friedrichstrasse. Det namnet och den platsen får stenbumlingarna som ligger kompakta och mossiga i långtidsminnet att röra sig. De mullrar och sänder nervsignaler till hjärteroten. Min madeleinekaka är det. Man åkte förbi spökstationerna, förr, då, på min tid, hoppade av vid Friedrichstrasse och köpte billiga cigg där på perrongen och hoppade på igen. Åkte vidare genom det onåbara och ut till den vanliga världen igen. Ögon stora som Rundetårn, går ej att stänga.

Men nu var det 2016. Och nästan mitt i natten. Hotellet ligger kvar där jag jag lämnade det senast. Kavat som den reseledare jag är går jag för att checka in mig och reskamraten. Det uppstår en kortslutning i hjärnan och adrenalinet sprutar när kortet inte funkar. Efter arton försök förstår jag att jag glömt sätta över reskassan (från mitt hemliga bankkonto i Schweiz) till det nåbara kontot. Problem löst.

Och jag har redan ena benet i hissen för att komma upp och inspektera rummet, slänga av reskläderna och duscha bort dagssvetten och kolla om kaffemaskinen fungerar när kamraten drar i nödbromsen. Han tycker att vi ska sätta sig oss i baren genast för att landa på riktigt. Vi har minsann varit på resande fot i oändligt många timmar och jag är speedad och bara det. Så jag tvärnitar, sätter mig i baren och andas ut och tycker efter en klunk öl att det är en strålande idé att bara släppa. Sätter upp just den ölen på topp-tio-godaste-i-livet.

Sen ska det ätas Currywurst. Jag har aldrig smakat denna delikatess och är skeptisk. ”Mit oder ohne Darm” – med eller utan tarm. Låter ju jättegott. Vi tassar ut i natten på Currywurstjakt.  Passerar ett hål i väggen som kan funka, men det är inte riktigt rätt och för tidigt i promenaden. Trottoarerna i Berlin är mjuka att gå på. Det är något med att de är lägre, närmare jorden, och underlaget är blanknött kullersten i små kuber och trianglar. Vackra mönster, någon har lagt ner tid. Trottoarträden är omgivna finkornig sand och vita runda stenar vid roten.

Vid Brandenburger Tor ser det ut att vara fest, där finns säkert både andlig och lekamlig spis. Men det är tomt i partytälten, på gatan, bara lite skräp som rasslar. Klockan är ju bara lite efter midnatt, hallå? Är det här en storstad? Och vem är Christopher? Hungern river i inälvorna. Ungefär halv två på natten hittar han det nästan perfekta stället vid Alexanderplatz. Och även om hunger är den bästa kryddan så är det gott. Jag erkänner. Och förundras över att sitta bredvid världsklockan som jag  hittills bara sett i svartvitt i tyskaboken på högstadiet. Kanske såg jag den på rundresan i Östberlin 1988. Mina minnen är nu så många att de blandar ihop sig och gör nya historier. Vad är sant? Är det viktigt? Går på känslan, den omedelbara. En råtta stor som en katt springer förbi, han ser den men inte jag. Jag stirrar och väntar på att en till ska springa förbi, men det händer inte. Poliserna har skyddsvästarna synliga utanpå skjortan. Och de är överallt. Fast de står och röker och eventuellt spelar de Pokemémongo. Jag bestämmer mig för att inte spela.

Jag har inte med kikare, padda, dator eller kamera. Bara mobilen. Som laddar ur hela tiden. Bestämmer mig för att det är helt okej, det med.  Har nog med att hålla reda på mina sinnen.

Knivsöder-Berlin t.o.r. Ett slags reseberättelse, del 0.

  • Publicerad 22:53, 1 aug 2016

Bara de starkaste entusiasterna åker till Berlin på kultur- och bildningsresa i hetaste juli. Och överlever, likt Shackleton utan att förlora en enda man på expeditionen.

Det är hett som vore det Aten. Och inget hav i sikte. Varför utsätta sig? För att få pusslet att gå ut. Mitt första möte med Berlin var hösten 1984. Nittonhundraåttiofyra. Jag såg Gedächtniskirche och tappade andan eftersom jag inte ens visste att den fanns. Jag visste ingenting. Jag såg kulhål i husväggar för första gången. Jag var 18. Och det var bara jag som undrade och förundrades. De jag reste med hade antingen bott där eller bodde där och var uppväxta med det. Jag hade bara ett nördigt intresse för andra världskriget och en obegriplig kärlek till det tyska språket. Jag återvände en gång 1988, sen föll muren och livet pågick på ett annat ställe. Och det gick trettio år och det blev morgon och det blev kväll och flyget landade på Schönefeld.

En ny resa har startat. Den började förra året med firandet av mina femtio solvarv och fortsatte i år. Jag kallar resan ”Muren i huvudet”. För den är där, för alltid, fast den är borta. Och jag försöker lära mig något som jag inte kan förstå varför det är så viktigt att förstå, jag vet inte målet, men jag vet att jag måste fortsätta.

IMG_6892