Kerold Klang

Stockholmare, författare, konstnär och storyteller. På spaning i tid och rum efter stadens själ och stadens dolda årsringar.

Unique Selling Point: Bayonneskinka under golvet

  • Publicerad 20:31, 29 nov 2016

hamngatan_1971_fotoKeroldKlang

HM är klar med ombyggnaden av butiken i Sergelgången under Hamngatan. Jag tror inte de hittade bayonneskinkan.

En sommardag 1971 köper jag och kompisen A några burkar mellanöl med tilltugg i dåvarande matbutiken Metro vid Sergelplattan. Man gör så den sommaren; grundar med mellis i Kungsan innan det blir dags för disco på exempelvis Fasching på Kungsgatan eller Cat Ballou vid Sturegatan.

Vi vandrar mot Kungsan förbi resterna av Hamngatan på den provisoriska trätrottoaren. Själva gatan finns inte, den är ett djupt långsmalt schakt där gummiklädda byggjobbare med plastvisir klafsar och gjuter det som med tiden ska bli Sergelgången med butiker under körbanan.

Kompisen A kastar plötsligt tilltugget – en rejäl klump kompakt bayonneskinka – i en vid båge ned i gropen framför gummimännen som fyller de gjutna fackverken med sprutbetong från pumpande slangar. Efter ett plask gurglar skinkan snabbt ned i geggan och försvinner.

Den var nog ändå inte särskilt god, menade kompisen A. Kul att spexa med den istället. Betongen stelnade och det färdiga bygget fick officiella namnet Hästskogången, senare ändrat till Sergelgången.

Däremot har jag och A, allt sedan händelsen, ett inofficiellt namn på den här delen av underjordscity: Bayonnegången.

Exakt plats där skinkan landade utgör i dag golvet till HM:s undre våning mot gången. Närmare bestämt bör det kraftiga öltilltugget vila i betongen någonstans under de klädställningar som förra veckan saluförde hoodtröjor med fransk motivtext för 295 kronor. Jag har stegat upp sträckan.

Troligtvis är butiken på Hamngatan ensam i landet– eller i hela världen– om att äga en plastfolieinslagen lufttorkad bayonneskinka för dåtida tjugo kronor ingjuten i golvet.

Kanske kan den udda byggkomponenten marknadsföras som en så kallad Unique Selling Point. Vi bjuder på tipset, jag och A.

Kerold Klang

Bilden: Hamngatan bortgrävd i februari 1971 inför bygget av dagens Sergelgången. Foto © Kerold Klang.

Obekvämt mot trafiken (2)

  • Publicerad 20:44, 22 nov 2016

saltmätarcykel2

Några dagar efter nedanstående inlägg ser cykelmarkeringen på Saltmätargatan ut så här.

Den rekommenderade cykeltypen är nu ännu mer omöjlig att använda.  En sådan skrothoj äger jag inte,  så det får bli Sveavägen även i fortsättningen.

Kerold Klang

Obekvämt mot trafiken

  • Publicerad 01:58, 15 nov 2016

cykelmarkering_saltmätarg_fotoKeroldKlang

Nya trafikregler. Plötsligt får cyklar färdas mot enkelriktat på vissa gator. Tack för det.

Extra stora cykelschabloner i asfalten upplyser cyklister och varnar mötande bilister.

Men på Saltmätargatan får tydligen bara cyklar utan sadel trampas. Då får det vara för undertecknad.

En sådan pina avstås gärna ifrån. Vägrar riskera livet i ett gupp. Tar Sveavägen även i fortsättningen. Bekvämast så.

Kerold Klang

Hos 42:an har ingenting hänt

  • Publicerad 01:09, 14 nov 2016

stureg42

Ibland vet man bara inte. Som det där med Sturegatan 42. Där har tydligen tiden stannat mitt bland alla överrenoverade grannhus. Orsak: okänd.

Fasaden är den mest slitna på hela gatan, säkert i hela grannskapet. Två åldriga och väldiga klätterrosor – med stöd av ett par låga rostiga järnstöd– strävar på var sida om porten mot gatan.

Skylten i porthuset, med namnen på husets innevånare, är av den gamla träinramade skåpmodellen med handtextade pappremsor och i portlivet ut mot gatan ståtar det sirligt handmålade namnet på en tapetserareverkstad – i gammelstavning.

Allt är nött och solkigt, men just repor och smuts tycks vara de enda spår tidens kvarn lämnat efter sig på den här fastighetens yttre. Inga tokreparationer eller överambitiösa renoveringar tycks satt sina klor här, verkar det. Utanför huset har aldrig vilat några big bags med sönderbrutna oersättliga träpaneler. Det vill man i alla fall tro.

Man väntar sig nästan att ett par herrar i bonjour och cylinderhatt, någon rutmönstrad tjugotalssprätt i vita damasker eller en gråuniformerad armélotta från senaste världskriget ska stiga ut ur porten när som helst.

Väl ute på trottoaren ska de alla få var sitt psykbryt när de upptäcker att Sturegatan hunnit till 2016. När de själva gick in i huset – nyss eller igår– var det 1894, 1921 eller 1944. Beroende på vem vi frågar.

Kerold Klang

Rakt på sak på Götgatan

  • Publicerad 01:32, 4 nov 2016

dammsugarbil

Det låter bakom ett byggplank som döljer utrymda Stadsmuseum vid Götgatan. Någon form av sanering pågår, utförd att ett blåmålat arbetsfordon prytt med den vita texten jättedammsugare.

Jättedammsugare. Så rättframt, inga krusiduller, rakt på sak bara, tänker man och blir lite glad över att något får heta vad det är utan att någon försökt märkvärdifiera hela konceptet.

Vacuum Speed Air King 3000, Giant HERO Air Sucker, Mobile Hulk Attack Cleaner B-87 eller möjligtvis Super Dust Hero XXL, är annars namn man kunnat förvänta sig att arbetsfordonet i tidens anda fått ståta med. Gärna i kursiv typstil för att ge illusion av snabbhet och effektivitet.

Huset, vars källare nu tydligen rensugs, byggdes redan 1663 och har varit stadsmuseum, stadshus, vinlager, häkte, domstol, handelshus, tvättinrättning, krog och kyrka. Undervisningssalar för obduktion av lik har också funnits i kåken.

Så nog finns biotoper av smuts och partiklar från det mesta där nere i trossbottnarna. Men nu åker rubbet ut. Med hjälp av en hederlig jättedammsugare.

Kerold Klang

Därför hör Bob Dylan inte av sig om Nobelpriset

  • Publicerad 21:04, 25 okt 2016

blogg dylanbild

Bob Dylan har ännu inte kommenterat sitt litteraturpris. Stockholm väntar och media spekulerar, men orsaken till tystnaden är kanske ganska logisk.

Dylan har givetvis gått under jorden i tyst protest mot Nobels planerade skräckbygge på Blasieholmen. Att inte Svenska Akademien fattat det.

Kerold Klang

Petter i natten

  • Publicerad 15:34, 19 okt 2016

Strandvägen1

En sen kväll vandrar jag Artillerigatan mot Strandvägen och hör plötsligt en välkänd röst inifrån en restaurang.

Det är rapparen Petters röst som ekar genom de fördragna fönstren till restaurangen Strandvägen 1. Han håller tydligen ett föredrag om vikten av att unga människor ska läsa böcker. Sedan drar han några låtar.

Petters temporära orkester avtecknar sig grafisk mot gatan genom fönstrens gardiner. Några ensamma bilar vrålar förbi på Nybroplan, i övrigt är nattlivet i östra city ganska avslaget den här första riktigt kalla höstförnatten.

Lika bra att gå hem. Men ganska snygg bild blev det i alla fall.

Kerold Klang

 

Det är framtiden som rivs just nu

  • Publicerad 18:18, 20 sep 2016

blåbodarna_jpg

Blå Bodarnas sista stund i rampljuset är kommen. Grävskoporna knaprar på kupoltaket över det lilla innetorget som en gång var Stockholms kanske allra första galleria och resecentrum.

Här shoppade dåtidens pendlare som valde Slussen som bytesplats mellan tunnelspårväg, förortsspårväg, stadsspårväg, stadsbusss förortsbuss, Saltsjöbadståg, hiss till Mosebacke, färja till Djurgården, slup till Finnboda eller fartyg till Sandhamn, Finland, Norrland, Balticum och Ryssland. Mycket att välja på, och då hade ändå inte tunnelbanan kommit igång.

Grävmaskinerna förväntas ställa till med en hel del klirr och krasch den närmaste veckan, för under asfaltsytan består kupolen av betongglas som i tidernas begynnelse 1935 silade ner solkatter i det lilla undersjordscentret.

Från den provisoriska vägbanan som ersatt Kolingsborg syns de – till stor del av luftventiler ersatta– små fönstren som från butiksbodarnas privata inre vätter mot supertrafikerade Östra Slussgatan. En något överurban utsikt, om man kan säga så. Ingen risk att expediterna maskade och hängde i fönstren.

Fram tills nyss var Blå Bodarna linjeren funkisarkitektur av bästa märke och tillsammans med resten av Slussen så nära Le Corbusiers anda i skarp drift som Stockholm någonsin kom. Det är industridesign, rått, original och fantastiskt.

Området ersätts av en sextiotalsinspirerad miljö, fantasilös och långt ifrån fantastisk. Det är framtiden som rivs just nu. Så fel det blev.

Kerold Klang

Hatten på nacken och cigg i mungipan…

  • Publicerad 21:17, 15 sep 2016

manometer_foto Kerold Klang,jpg

Svenska Manometerfabriken under Slussen. Grävskoporna närmar sig, snart är det originella huset med gata på taket bara ett minne. Men triggat fantasin har byggnaden gjort, hela livet.

I ungdomen forsade man in i Karl Johanslussen med båten på söndagskvällarna efter skärgårdshelgen. Blicken kastades snabbt mot Svenska Manometerfabriken innan slussportarna stängdes. Det hörde till, för man undrade ju. Ingen i bekantskapskretsen hade något att berätta om den lilla fabriken.

Där tillverkades manometrar – små runda mätare man ser på rörledningar och gastuber– det framgick av skylten, mer visste ingen. Så man började fantisera. Om en lokal med arbetsbänkar på rad där allvarliga män i smörjoljefläckade grå skyddsrockar pillade med finmekanik under skenet från hammarlackade industrilampor.

I en glasad kontorsbur i ett hörn skulle förmannen ha sin plats, i en annan finnas en växeltelefonist och en dam som tog emot inringande order. Från glasburarna skulle bakelittelefoners ilskna skrällande och det hårda knattret från kontorets enda skrivmaskin ackompanjera dagens arbete.

Så skulle livet och tiden lunka på, dag för dag, med  hamninloppet – stans bästa adress– utanför fönstren.

På åttiotalet tänkte man sig att ”Manometerfabriken” kunde bli namnet på en tevesåpa, ungefär som ”Goda grannar”, såpan där inget hände och om det någonsin hände så blev det ändå happy end.

Fabrikens alkis kunde ramla i Strömmen efter luciamorgonens glögg, en annan anställd ha en fling med konduktrissan på Saltsjöbanan och bli hotad av Fisksätraligan och vd kanske vara utsatt för utpressning från spritlangarna i Gröna Gången.

Det slår mig att jag inbillat mig att sextiotalet levt kvar därinne; nakenbilder ur herrpressen på skåpdörrarna, kokkaffe i pentryt, kalops i värmeskåpet, hatten på nacken och cigg i mungipan.

Så kom besvikelsen nyligen.  Någon berättar att fabriken fick respass till Dalarna för länge sedan och lokalen huserat hela andra verksamheter i åratal.

Men tack i alla fall Svenska Manometerfabrikens kåk, du bjöd på en flerdecennielång resa i fantasin. Om någon månad är du borta. Livet vid Slussen går vidare, plötsligt uppgraderat till 2010-tal. Snacka om tidshopp.

Kerold Klang

Trolsk Stockholmssilhuett dör bort

  • Publicerad 22:39, 4 sep 2016

kentauren_foto_Kerold Klang

En känd Stockholmssilhuett tycks vara på väg att försvinna. Jag går Sveavägen förbi Stadsbiblioteket då det slår mig att de väldiga  flerstammiga träden högst uppe på Observatoriekullens brant, inte haft blad på hela sommaren.

Vad som orsakat den till synes tvära döden strax efter lövsprickningen kan funderas över: splintbarkborren, aspsplintbocken, almsjukan eller torkan. Parkmyndigheten vet förstås, och fällning verkar oundviklig. Det blir tomt däruppe,

Speciellt under de blå skymningarna kommer vi att sakna jätteträdens skarpa svarta silhuetter som före mörkret inbrott i decennier skiftat Sveavägens strama olympos till ett trolskt, nästan ödesmättat blåkulla.

Kentauren får i fortsättningen stegra sig mot Orion, Andromeda och Perseus från ett kalt partenon. Det rör inte Sokrates och Platon som från sina fasadnischer på det gamla Studentpalatset på andra sidan kullen aldrig blickat hit upp.

Kanske lika bra det. Vi vet inte om de hade gillat symbiosen mellan sparsmakat forngrekiskt ideal och nordiska hednaskymningar.

Långt före Observatoriet och stadsplanen kallades kullen för Stadens grusbacke. Så vill vi inte ha det igen. Plantera nytt, tack. Vad Platon och grabbarna än säger. Själv håller jag på häxorna.

Kerold Klang

Skäggigt värre på Pipersgatan

  • Publicerad 14:59, 15 aug 2016

klättervildvin_foto Kerold Klang,jpg

Pipersgatan 4 på Kungsholmen Hårigt värre, eller skäggigt kanske. Grönt i alla fall, upp till taknocken.

Fantastiskt att klättervidvinet som draperar hela fasaden får vara kvar och ännu inte fallit offer för vänner av ordning som vill göra världen blank och platt .

Heder åt borättsföreningen som därmed berikat Pipersgatan med en kontinental stadsmiljö där den mjuka orationaliteten fått sin givna plats. Hälsosamt med ett grönt filter som renar luften från föroreningar är det också.

Lämpligt dessutom att teatern som huserar i huset heter Teater Barbara/ de Ville. Namnet Barbara kommer från ordet barbar som betyder den skäggiga. ”Stadens skäggiga” blir översättningen om vi också lägger till de Ville. Rena hipsterkåken, alltså.

På teatern i husets bottenvåning går pjäsen Identitet. Vi håller med, klättervildvinet har gett huset från cirka 1907 en unik identitet, mer originell och spektakulär än trehundraåriga gamla malmgården Piperska Muren i grannkvarteret.

Snart flyttar väl ett mikrobryggeri , en shop för importerade designcyklar eller en krog med hamburgare för trehundrafemtio spänn, in i huset. Nej, så blir det inte. Där går gränsen. Klättra på, vidvin, måla hela gatan grön!

Kerold Klang

Odödlig lind i onödig fara

  • Publicerad 23:58, 31 jul 2016

2humlanlind_foto Kerold Klang

Sannolikt får någon gången höststorm ta på sig ansvaret för att den här jättelinden i Humlegården nära Engelbrektsgatan blivit av med hela kronan. Stadens parkmyndighet får i sin tur ta på sig ansvaret för om den inte överlever.

Det bor över 250 träd av ett nittotal arter i Humlegården. Flera har nått tvåhundraårsstrecket, vissa har nog passerat trehundra. Lindbjässen nära Engelbrektsgatan mäter runt sex sju meter i omkrets och är gammal nog för att upplevt dagens burgna gata som en grusig slingrande landsväg kantad av några enkla trästugor. Möjligen ingick linden i en sedemera förvunnen allé.

Lindträd ansågs i gammal folktro vara odödliga, fällda lindar skjuter gärna nya friska skott ur stubbarna. Det sägs att den förmågan ligger bakom svenskarna fäbless under sjutton- och artonhundratalen att ta sig namn som exempelvis Lindqvist, Lindström eller Lindberg. Vem vill inte ha ett efternamn som berättar om att man har evigt liv. Där ligger Ekström, Ekborg och Ekstam i lä, ekar lär bara bli runt tusen år.

Efter förlusten av kronan sköt den här gamla lindbjässen således nya grenar helt enligt konceptet, ordningen återställdes med naturens egen automatik. Så tråkigt då att stadens inhyrda arborister i våras var där och klantade till det när några av parkens trädstammar rensades från grenskott för att ge mer kraft åt kronorna.

Att just den här linden däremot saknar krona men var i färd med att bilda en ny uppmärksammades tydligen inte. Kanske rådde starkt motljus dagen då den så kallade yrkeskunskapen utan anledning satte sågen i ersättningsgrenarna.

Trots att trädet därmed omskapades till världens tjockaste telefonstolpe, kom den igen och producerar just nu– kanske i panik– ytterligare en generation skott där de bortsågade satt. Evigt liv som sagt, men frågan är om den gamla bjässen överlever ytterligare onödig vandalisering.

Vi uppmanar därför stadens parkmyndighet att hålla tassarna borta från Humlegårdens veteranlind, Om de vill ha den kvar, vill säga. Övriga Stockholmare vill nog det i alla fall.

Ibland mår världen bättre av att vi människor inte lägger oss i den för mycket. Annars riskerar till och med odödligheten att tappa sugen.

Kerold Klang