Lena Malmborg

Småländsk Södermalmsbo. Kulturkonsulent och klubbarrangör. Musiker och låtskrivare. Mamma till tre ljuvliga och livliga sjörövare. Drömmer sedan länge om en hel natts sömn.

VILL DU MIG NÅGOT? SKICKA GÄRNA ETT MEJL.

Veckan som avslutades med en varm stekpanna i Olssons panna.

  • Publicerad 20:02, 20 feb 2017

I en tid då läggningarna tar mellan 1-2,5 timme är det svårt att hitta den där mysiga stunden för att sätta för att skriva. Men snart vänder det, snart ska de somna på direkten och kvällarna ska bli sådär harmoniska igen. Jadå, det säger vi bara. Just idag busar jag och skriver nu, men Bossan kollar barnkanalen och de andra är och simmar.

Veckan som gick var rätt bra ändå! Det är skönt när det händer lite annat än det vanliga, även om vardagen egentligen är rätt mysig när en tänker efter (om alla håller sams, vilket de sällan gör förvisso). En vanlig vecka ser mest ut så här:

- Lämna barnen.
- Jobba.
- Hämta barnen.
- Laga middag.
- I bästa fall träna en snabbis.
- Panikhandla blöjor eller mjölk.
- Lägga barnen.

Förra veckans alla höjdpunkter:
- Skridskodag i solen med mina elever hela måndagen!
- Föräldramöte där vi fick höra mer om barnens vardag.
- Överraskad med härlig familjemiddag på Alla hjärtans dag!
- Vi hade ett toppenplaneringsmöte med Pero Älskar Musik – Stockholms finaste livescen där jag och syrran bokar och styr upp hela klabbet:)
- Soppkväll på barnens förskola – stökigt och skitmysigt!
- Fick hänga med min bästa storasyster till ett fullsmockat Moderna, där Marina Abramovic öppnade sin utställning ”The Cleaner”. Marina, som är en föregångare inom performancekonsten, visar oftare energier mellan människor än fysiska föremål, vilket tilltalar mig. Att bli sedd – ett mänskligt behov som genomsyrade mycket av det vi såg. Inspirerande och starkt.
- Jag hälsade på Olle på skolan en förmiddag. Så mysigt!
- Jennie Abrahamson på Södra Teatern. Älskar att gå på konserter, vilket ju blir alldeles för sällan. Fantastiska musiker, Jennies röst, texter och melodier känns så självklara och är musik som går rakt in, utan någon som helst tvekan.
- Fembarnsmys lördag-söndag. Hängde med systerbarn och blir varm i hjärtat att barnen är så nära varandra, och att vi hänger som en enda stor familj. Kärlek.

Förra veckans lite mindre roliga händelser:
- När jag igår drämde en varm stekpanna i pannan i Olsson. Fem sugna pannkaksungar som inte kunde sitta still. Jag skulle lite fräsigt servera den 13:onde pannkakan när O är bakom mig utan att jag vet. Då hände det. Dåligt samvete och samtidigt lite förbenad? Ja. Kan de inte bara sitta still och vänta? Gick som tur är rätt bra.
- Att undervisa i ämnet musik i helklass. Så svårt att hinna räcka till, och lära 25-30 elever att spela ett instrument.

Sammanfattning:
När vissa dagar bara känns som en enda lång tjatsträcka från början till slut, är det rätt bra att spalta upp allt fint som händer. Och idag lekte de tre små liven TILLSAMMANS i våra korridorer. Jag bad Olsson och Larsson att ta hand om Bossan Bus då han egentligen är alldeles för liten för att vara utanför lägenheten, men de tog uppgiften på allvar, varpå Olsson sedan själv sa att: ”Det var ett långt framsteg i att vara bröder mamma. Våra band blev starkare.”

Exakt så sa han faktiskt.
Älskar så galet mycket hur han uttrycker sig ibland alltså!

God kväll!

Att vara den där pedagogiska föräldern.

  • Publicerad 22:29, 8 feb 2017

Eller att inte vara den. Det är frågan. Idag följde två kompisar till barnen med hem. Det är bra, då blir jag lite mer den föräldern jag vill vara. Lite mer tålamod, lite mer mysförälder. Det funkar faktiskt att ”leka” att jag är den föräldern jag själv, när jag var liten, tyckte var den där mysiga mamman (ja, nästan alla föräldrar jag minns från barndomen var mammor).

Projekt läggning av barn. Ingen favorit alltså. Ikväll prövade vi en ny grej. Lite yoga-hummande (eller var det nu heter på riktigt, är ingen yogafantast) innan sagoläsningen, för att komma ner i varv. Lite kul var det, men mest önskade jag så in i Norden att det på riktigt skulle göra skillnad, att hum-andet skulle göra sjörövarna lugna.

Ick sa nick. Varför tror jag ens längre att det någonsin ska lugna ner sig hemma hos oss??? Så besviken jag blir gång på gång. Det är mys en liten liten stund, sen är det ALLTID något som händer.

Meningen jag hörde oftast från vårt sovrum ikväll, där alla vill sova nuförtiden, var:

”Bosse stryper mig! Maaaamma!”

”Aj, Lasse slår mig! Maaaaaaaamma!”

Nu sitter jag här med dåligt samvete över hur arg jag tvingades bli till slut, för att de skulle sluta. De fick gå tillbaka till sina sängar och var ledsna hela bunten.

Så svårt att uppfostra barn.
Så lätt att känna sig som en dålig, otillräcklig och bristande förälder.
Nya tag imorgon.

God natt.

Men gott nytt år då.

  • Publicerad 22:26, 7 feb 2017

Det är den sjunde februari och det tog alltså dryga månaden att få en stund över till en gott nytt år-hälsning på detta forum, som jag gillar väldigt mycket. Forumet där jag samlar ihop tankarna – vad är det som snurrar i huvudet just nu? Bloggen känns som en hjälp när det surrar, snurrar och grubblas. Tankarna klarnar för en stund, och jag kan gå vidare lite mer ”ren” i skallen.

Jag har alltså tänkt sätta mig och skriva för att önska gott nytt år, peppa inför nystart i och med det nya året, kanske lista några mål för året som kommer… Men vet ni vad? Januari blev ingen harmonisk eller inspirerande start. Månaden blev massiv på många plan.

Även om det var tufft att börja nytt jobb samtidigt som jag hade kvar en hel del på det gamla, så var det ingenting jämfört med förlusten som till slut blev ett faktum. En vän miste sin stora kärlek i den förbannade sjukdomen cancer. En liten flicka miste sin pappa. Jag blir så himla ledsen då de som familj hade så väldigt mycket kärlek kvar att ge till varandra. Det syntes i varenda bild. Tankarna har påverkat mig mycket, för det är så djävulskt orättvist hur den där sjukdomen nästan verka ta de som verkligen inte är klara med att leva först. Det går nästan inte beskriva hur orättvist det är.

Med det menar jag alltså inte att de är mer värda att få vara friska än de som kanske ledsnat på livet, eller till och med slutat leva, men just i detta fall var det så oerhört fel det som hände. Jag sjöng det finaste jag kunde när vi tog farväl, och det var så fint i kyrkorummet den stunden. Det kändes som att samtliga, trots oviljan, accepterade läget och istället möttes i sorg men med väldigt mycket värme och kärlek. Det är min känsla.

Idag nåddes vi av beskedet att Hans Rosling somnat in, även han drabbad av cancer. Snacka om att ha mer att ge, att inte vara klar. Det är ändå fantastiskt fint att följa sociala medier idag och se vilket avtryck han lämnat efter sig.

Livet. Så skört. Så dyrbart. Så orättvist för vissa.

Men gott nytt år vill jag ändå önska er. Det kanske inte blir som du tänker dig eller planerar. Vi får bara hoppas att det finns en mening med allt även om det ibland är oerhört svårt att se den. Uppmaningen till detta nya år blir: Om du lever lite mer än nu, som om detta år är ditt sista, tror jag det gör samhället lite varmare och mer ödmjukt. Förhoppningsvis blir det fler hjälpande händer.

Kan vi försöka med det?

Juldagstankar – kampen mot alla måsten.

  • Publicerad 09:04, 25 dec 2016

Juldagsmorgon innan staden vaknat. Första julen i stan. Första julafton på flera år som jag började med att läsa en bok. Fick välja bok när cheferna hade julklappsutdelning, och det stod mellan Patti Smith och Tomas Sjödin. Mellan inspiration och insikt (vad jag tror). Tomas bok heter ”Det är mycket man inte måste”, och det är som att jag beställt den av honom, som en utvärdering och analys på mina tankar under det gångna året. I inledningen skriver han om de tre teman som ofta återkommer i hans krönikor, och det första är:

- Kampen mot tillvarons måsten.

Redan i bokens titel så förstår jag ju att fokus ligger på detta, och han skriver att det finns två olika slags måsten – de valbara och de icke valbara. När Sjödin pratar om de valbara, så handlar det om att sortera, för få ihop livet. Om vi sorterar bort måsten som tynger livet ger vi plats ger vi mer plats till kärlekens, som är de som ger kraft och ljus.

Tänk om det vore så lätt. Jag märker att jag mer och mer blivit en person som vill försöka göra skillnad för att känna mig värd att få leva. Att jag som en oerhört priviligierad person MÅSTE dra mitt strå för att känna mig värd kärlek och det goda i livet.

Jag är helt med på att det finns onödiga krav, som vi kan släppa eller dra ner ambitionsnivån på (tänker på alla pyssliga adventskalendrar som det debatterades om runt första advent). Det är bara att våga släppa taget lite. Mitt bidrag i detta uppdrag var när vi för ett par veckor sedan bjöd hem folk, och faktiskt gick och köpte mat istället för att laga. Skönt. Kände mig lite dålig först, men sen – vad sjutton, vi pallar faktiskt inte.

Som ambitiös folkbildare känner jag att det finns många måsten som inte tynger, men som tar tid. Vi har ett viktigt uppdrag, och att nå vissa målgrupper tar mycket tid. Tid som jag vill lägga på kärleken till min familj, och där är det mycket svårare att sortera.

Innan boken landade hos mig hade jag redan bestämt mig. Jag behöver en paus från mitt viktiga folkbildningsuppdrag och ska vara tjänstledig för studier och annat jobb. Vill att det ska hjälpa mig sortera bättre, och ge mig en klarare av vad jag måste göra, vad jag vill göra, och vad jag faktiskt kan skita i.

GOD JUL!

En lugn kväll var fjortonde dag typ.

  • Publicerad 00:03, 30 nov 2016

Förutom massa jobbig färg på stora delar av Bossans och Larssons rum (såklart B:s verk), samt röd krita på vårt fina trägolv i sovrummet, har det varit en rätt lugn kväll. Fadern är ute på lokal och det är verkligen fint att bara vara själv ibland. Druckit must och ätit godis, förberett lite inför Pero Älskar Musik 16/12 (kom o mys då!).

Senaste två veckorna – jag var tvungen o kolla vad jag gjort egentligen, känns snurrigt. Bossan har fyllt 3 år, det vet jag. Har varit några stora jobbarrangemang. Både Pero Älskar Musik den 18/11, sedan Beatmeet Conference och Beatmeet Festival nu i helgen, samt Klubb CooCoo on tour i Visby och Sthlm, som jag bokat och roddat med.

Vaknade rätt sliten i måndags kan jag säga:)

De senaste veckorna har jag funderat mer än någonsin vad jag vill med mitt liv. Landar ofta i att jag är en bortskämd lort som inte ens sak våga tänka att jag kanske skulle vilja känna mig lite mer motiverad, känna lite mer arbetsglädje. Ändå har jag tagit mig på så stort allvar att jag ställt mig några vassa frågor som jag tar på stort allvar.

Vad är det som gör att jag oftare än innan inte känner igen mig själv?
Vad är tid värt ställt mot pengar?
Vad är roliga arbetsuppgifter ställt mot viktiga arbetsuppgifter?
Vad finns det för för- och nackdelar med fria arbetstider?
Vem är viktigast att hjälpa i sitt arbete?
Var kan jag göra avtryck någonstans, och kanske göra en positivt förändring?
Och så vidare. Så har jag hållit på.

Vet inte när allt ska landa, bara att några saker landat lite tillfälligt.

God natt.

Stockholm vs Köpenhamn

  • Publicerad 23:15, 15 nov 2016

En helt vanlig lördagslunch i Köpenhamn:
CPH_2
:)

En gång om året åker jag och två gamla vänner till Köpenhamn. Det är precis så härligt som det låter – mat, mat, mat, drinkar, shopping, prata konstant, gråta lite ihop, skratta mycket ihop. En perfekt helg och bättre än alla terapisessioner i världen.

Vilken stad vinner då? Väldigt många verkligen ÄLSKAR Stockholm, och jag har väl mest känt att jag bara råkade hamna här. Syrran hade ledig lägenhet till mig när jag tagit studenten år 2000. Det var på den tiden när det var lite lättare att flytta hit mening eller mål och utan stenrika päron. Tur för mig ändå att jag kom hit, för det var i Stockholm som jag ett år senare började plugga (på Musikhögskolan) samt träffade min man. Jag tror också jag blivit rastlös i en mindre stad, för jag tycker om när det ”händer lite”.

Att vi efter senaste flytten i augusti valde att bo kvar i stan, gillar jag skarpt. En barnfamilj måste inte ha en trädgård eller ett hus, även om det ibland låter ashärligt. I stan har vi nära till allt! Glassen på ICA, förskolan, skolan, gymmet, bion, simhallen. Det är småstadsfeeling utan att äga en bil – så finnt, som pappa skulle sagt. Skulle jag få krupp i lägenheten av alla pojkslagsmål kan jag på fem minuter stilla paniken på Åhléns vid Skanstull eller i bästa fall ta ett glas bubblande dryck med en fin vän (vilket inte händer alls ofta, men det låter härligt, och känslan av att ändå kunna är värd MYCKET).
Den direkta skillnaden på städerna tycker jag är att många restauranger i Sthlm följer trenderna som råder i mycket större utsträckning än vad de gör i Köpenhamn. Vi hamnade på ett ställe i lördags eftermiddag. Det var ett fik och en bar kombinerat. Sjukt otrendigt och fantastiskt mysigt! Stora glaspartier och tända ljus. Annars rätt ofixat. Två gamla par som verkade fira något. En mamma med sin tonårsdotter. Ett yngre par som hade två shotsbrickor framför sig som de drack lugnt och stilla. Låter kanske inte så mysigt, men det blev ju det när de gjorde det där – så omhuldande var stället på något sätt. Samma feeling var det på Gorilla i Kodbyn i fredags. Så väldigt många olika slags sällskap, och det blir ju så mycket härligare då! Tjusigast var hon som verkade fylla 80 och hade rosa hatt.

Var finns motsvarande ställe i Stockholm? Jag vet icke. Ge mig tips please! Blev sjukt pepp på ett eget ställe där ALLA är välkomna. Där det kanske finns en dag i veckan när det är särskilt barnvänligt, så fintyperna vet när det är läge att hålla sig borta. Jag tänker att man kan ha olika teman, fina Smålandspriser på mat och dryck (om möjligt), inget krångel i menyn utan säkra kort som är supersmarr. När jag var i New York för ett par år sedan, var jag på härligaste stället någonsin, nämligen på en fritidsgård för vuxna med sjuuukt bra livemusik. Jag vill såklart detsamma; boule, biljard, pingisturneringar och såklart barnlekrum. Vem vill investera? Jag vill helst va kreativ manager och musikansvarig hehe.

Köpenhamn vinner än så länge, men vem vet, snart kanske vi drar igång☺.
Efter några GT försöker vi, och lyckas rätt bra, med att så goa och glada ut (dvs helylle):
CPH_1

Ett Stockholm för alla verkar i detta fall på riktigt!

  • Publicerad 00:47, 27 okt 2016

Två saker har glatt överraskat mig den senaste veckan:

1. I tider när många asylboenden stänger igen öppnar Vintertullen på Söder upp det före detta äldreboendet som gjorts om till dryga 50 lägenheter till nyanlända som fått uppehållstillstånd. Så himla bra!

2. Fick ett oerhört fint mejl igår kväll från Stockholm Stad, som tycker att alla i Stockholm ska ”ha tillgång till kultur och eget skapande”. Det är ett högt satt mål kan jag tycka, som arbetar nära verksamheten. Det är ett mål som är mycket lättare att skriva än att göra.

För några veckor sedan sökte jag deras särskilda stöd för kulturverksamhet för målgruppen nyanlända, och igår kom beskedet – de stöttar Bilda och Music For All, som vi samarbetar med, och som verkar för att ALLA ska få tillgång till att spela och sjunga, med 200 000 kr!

Jag, som i drygt ett år jobbat på att få igång bra kulturverksamhet för nyanlända är väldigt glad för dessa pengar. Vårt hittills största integrationsprojekt inom Bilda är Kulturkompis, vilket är en idé som jag var med och tog fram, och den handlar om att uppleva kultur tillsammans med andra. En enkel men väldigt bra idé om jag får säga det själv. Matilda, min kollega är den som kämpat med att matcha grupper, så det finns såklart mycket jobb bakom även om idén sedan bygger på människors tid och lust att vilja lära känna nya människor. Det är få saker som gör mig så glad som när bilder poppar upp i sociala medier på kulturkompisgrupper som är på olika föreställningar – så fint att uppleva kultur tillsammans ju! Projektet hamnade inom samhällsområdet i Bilda, så det jag jobbade vidare på inom kulturområdet var att nyanlända även ska få utöva musik tillsammans, inte bara uppleva den.

Det vill nu Stockholm Stad ge oss pengar för, och det ger mig hopp om att det faktiskt finns en tanke OCH plan på att Stockholm på riktigt ska vara en stad för alla, där kultur är en viktig del i människors liv för att de ska må bra.

Beslutsmotiveringen till beviljandet var kort: ”Insatsen breddar och kompletterar stadens utbud.”

Tack tack tack, nu kör vi!

Persbrandt, Tommy Nilsson, Little Jinder och Vera Vitali.

  • Publicerad 00:53, 23 okt 2016

För dryga veckan sedan uppmanade jag till att visa lite mer skit i sociala medier, men denna veckan har jag inte ens hunnit visa den. Måndagen började starkt med MacBeth på Maxim. Hann till och med äta med Mr Johansson innan det drog igång, efter att ha stått halvnaken och gjort vegofärssås till barnvakterna. Så oerhört snabba vändningar – från halvnaket i köket till dejtmiddag på BROMS på Karlavägen. Kan absolut rekommendera – hyfsat prisvärt och massa smarr!

Jag har egentligen inte så många ”darlings” som jag har ett extra öga för, men jag erkänner: Jag blev oerhört imponerad över hur Persbrandt förde, rörde sig, berörde och ägde scenen. Ja, han hade huvudrollen så inget oväntat, men ändå – det är bra filmstjärnedrag över karln.

Sedan har veckan fortsatt i rask takt, helt plötsligt var det fredag och Pero Älskar Musik. Fullsatt och SJUKT bra musik av Anna Karenina, Villa Rivercat och Vo Pam. Ni måste faktiskt kolla in!

Idag fick Danny och Tommy Nilsson underhålla min första del av lördagskvällen. Mr Johansson är på fest, så jag har haft det hur gött som helst allena (med barnen såklart). Danny verkar så ”mysig”, som min mamma skulle sagt, och Tommy Nilsson – mycket mer spännande än vad mina fördomar sagt mig (har länge bara varit bra 80-talsfripps för mig).

Allra bäst ikväll var ändå:

1. Vera Vitali – så oerhört bra skådis. Kollar just nu filmen ”Min så kallade pappa”, hon är så skör och stark samtidigt i sin roll.

2. Little Jinder – det är därför jag gillar Tommy lite otippat mycket tror jag, att han (över 50 och vit man) ser att hon är annorlunda på ett bra sätt. Att det är BRA att hon inte beter sig precis som normen för hur en artist som är kvinna i popbranschen ska vara 2016.

3. Lisa Ekdahl – går också sin egen väg och verkar inte ett dugg bry sig om vad som funkar eller inte utan kör sin grej. Gillar skarpt!

4. Jill Johnsson. Country, som jag älskat så länge, men som inte så länge varit en genre som varit SÅ folklig i Sverige. Hon har gjort genren större i Sverige men också visat att om du står fast vid din genre och det du gillar så kommer folk förr eller senare fatta hur bra det är, att det är just SÅ du vill berätta dina historier.

Lördag kväll 00.49. Jag älskar mina barn så ofantligt mycket, och funderar på om jag ändå skulle köpa en gps-klocka till Bossan Bus, då han sprang bort förra söndagen. Det var otäckt som tusan och jag var helt galen, förtvivlad och orolig i kanske bara sju minuter, innan jag hittade honom längst in i en buske.  Förgrymmade älskade unge.

God natt!

Let’s visa kaoset! (Dvs verkligheten)

  • Publicerad 23:19, 14 okt 2016

Elinore Brandén skrev idag en krönika som uppmanar alla att i sociala medier visa mer av verkligheten och mindre av de fina maträtterna och de vackra solnedgångarna. Helt enkelt mindre av de tillrättalagda bilderna.

För mig och min familj skulle det innebära bilder med väldigt mycket:

- Blod. T ex i tisdags då Bossan fixade blodbad på förskolan då han trillade på en stubbe. Barnakuten som följd.

- Svett. Var morgon vid lämning, var eftermiddag vid hämtning och var kväll vid läggning. Även vid handling som ensam vuxen med alla barn.

- Tårar (typ vid samma tillfällen som vid svett).

- Bajs. I princip hela tiden händer det nånting där bajs är en ingrediens.

- Mini-plusplus över hela golvet-bilder. För info så är mini-plusplus 10000 gånger jobbigare att plocka upp än lego eller större plusplusbitar. Ba så ni vet.

Brandén uppmanar till precis det jag tänkt uppmana till så länge, men som jag samtidigt också kämpat emot. Jag har nämligen haft strategin att de bilder jag lägger ut kanske till och med kan få mig själv, inte bara andra, att tro att vi är en lugn, sansad, mysig och harmonisk familj.

Alla vet ju att det inte är så. De få gånger jag försökt skriva uppriktigt om hur svårt det kan vara att hålla ihop de här åren – då verkar folk tycka att det blir lite för nära och därför obehagligt, som om alla känner:

Så länge det är lite mer verkliga berättelser, hur en faktiskt känner och tänker, då är det bra om det finns lite humor i det, annars börjar vi bli oroliga. Allra bäst är härliga skogsbilder – då vet vi att allt är bra med familjen. Vill vi verkligen veta hur det EGENTLIGEN ser ut? Nej.

JO säger Elinore! JA säger jag! Och säkert massa fler. I podden ”Cissi och Hormonerna” pratar de om just detta i ett avsnitt som heter ”Jämförelsehets – alla andra verkar ju så lyckliga!” Lyssna på det.

Elinore berättade i krönikan att hon en morgon för två år tappat kontrollen/tålamodet och slängt in ungens cykel i skogen. Hon hade senare fått reda på att en av hennes vänner använt den som godnattsaga för sin man. Att de finner tröst i den. ”Det är en av de finaste komplimanger jag fått. Mitt kaos till någon annans tröst.”

Jag fattar precis. PRECIS. Tack för uppriktigheten och uppmaningen – låt oss alla bli mer mänskliga i hur vi visar upp oss. Det förbjuder oss inte att visa upp det härliga i livet såklart, men en mer nyanserad bild vore på sin plats.

Barnakuten och ögonsjukhuset har vi alltså avverkat denna vecka, samt ett väldigt nära dyk FRÅN badkaret mot hårda golvet, inte tvärtom alltså. Jag hann stoppa honom. Och så en diskmaskin som nästan hamnade över Bossan Bus. En dag i sänder.

Att få hänga med en unge i taget är så oerhört gött, och jag saknar inte de andra sjörövarna ett dugg de stunderna, det är bara väldigt lugnt och skönt. i eftermiddags spelade jag och Olsson fotboll efter hämtningen (vi var inte duktiga och hämtade tidigt, bara så ni vet). Och så åt vi färdiga pommes och kycklingvingar till middag med knappt ingen sallad.

Verklighetsbekännelser istället för konsertrecension från igår, men den ska jag faktiskt återkomma till.

Go kväll!

Okt_2

 

Jag tycker Marcus Birro har fel.

  • Publicerad 00:20, 5 okt 2016

Hej hallå!

Till frukost i morse läste jag min favvotidning Södermalmsnytt. Fick veta att Marcus Birro lämnar Söder till förmån för radhusliv i Botkyrka. Han tycker:

”Det är så ansträngt och för många identiska människor”. I en krönika har han också skrivit att ”det var som att klä sig i en kostym som alla sade var skitsnygg men som jag tyckte satt illa, som kliade och fick mig att se fånig ut.”

Jag håller inte med.

”Ansträngt” – nej, inte ett dugg där vi bor. Det är å andra sidan ett rätt dolt område trots att det ligger mitt på Söder om du tittar på en karta. Jag går precis lika ofta som jag alltid gjort till affären med kris-tofs, pyjamasbyxor och Midnattsloppet-tröja. Väldigt ocoolt skulle jag säga – mer småstadsfeeling. Kanske att Skånegatan är något ansträngt då jag är tio år äldre än när jag hängde där som mest. Men vilka 25-åringar är inte ansträngda – alla som är ute i Stockholmsnatten skulle jag tippa anstränger sig mer eller mindre.

Och om kostymen kliade så är det konstigt att han ändå stannade i stadsdelen i fem år.

Jag gillar Söder som sjutton. Bara en är lite cool och inte tror att ALLA har det sådär supermegalyrrigt hela tiden och kan hämta kl 15 var dag, eller att INGEN annan än vi får leta upp var bajskorven ligger i lägenheten när det osar illa. Det verkligen livet finns i varenda lägenhet, i varenda radhus.

Jag är så oerhört glad att vi kunde stanna kvar här trots de sjuka priserna (och ja, jag vet så väl att inte alla kan stanna på Söder. Inte heller vi egentligen, det är ju de låga räntorna som möjliggör, samt en vinst på ens första lägenhetsköp, som nätt och jämnt gick att genomföra). Det är nära till precis allt. Vi ska till exempel snart bygga egen tunnel till förskolan så att sjörövarna kan springa dit själva (ingen dum idé va:)?), och jag, jag kan vara sådär äckligt hurtig och SPRINGA till jobbet. Hade jag aldrig pallat från Botkyrka.

Ansträngt hurtig kan ni tycka kanske, men på riktigt var det bästa stunden på länge, se bara så fint det var vid Strandvägen sisådär 07.25 i morse:

Okt_1

 

Dåliga humöret börjar ta sig. (Med hjälp av bubbel, godis och favvoprogrammet).

  • Publicerad 23:25, 3 okt 2016

God kväll ja.

Var nära att skita i att skriva även ikväll, då jag haft ett par dagar av nedåtgående humör. Brant backe. Bara trött och lite vilsen vart jag vill med allt. Hur peppigt är det då att skriva? Ja – kanske just då jag ska formulera hur det känns där inne. Men nä, jag tror jag avstår, men nämner det ändå då bloggar generellt lätt tenderar att skimra lite väl mycket. Visst sjutton går humöret upp och ner?

I fredags rätt bra. Eftermiddagen innehöll till exempel en oerhört intressant disputation på Musikhögskolan. Träffade samtidigt mina gamla lärare från min utbildningen, vilket var himla fint. Frans Hagerman har analyserat strategier och metoder från idé till komposition inom västerländsk konstmusik. Att det var just den genren hade jag kanske inte läst jättenoggrant, men ändå – intressant att försöka se vad som händer i en kompositionsprocess, det finns väldigt lite skrivet om det vad jag vet. Han betonade vikten av notationen som redskap, hur viktig den var för processen, vilket jag faktiskt ställer mig lite frågande till då jag tycker digitala hjälpmedel för sådana som mig, som är gehörsmänniska och inte så vass på att läsa noter, går precis lika bra att använda. Jag gick därifrån sugen på att läsa vidare, lära mig nytt, fördjupa mig.

Lördagen – en riktigt skitdag rent ut sagt. Gick runt med en mental hatt som vägde över 100 pannor. Ändå sken solen och allt KUNDE blivit så bra. Med tre sjörövare och en karl som inte förstår vad en myslördagsfrulle kan innebära räcker det för att dagen ska starta mindre härlig. Jag låter bli att berätta mer och hoppar vidare till söndagen. Vill ändå ha sagt att alla som är lite som jag – att trots att yttre faktorerna är bra (sol, hela familjen ledig, nånstans att bo, alla friska osv), så betyder inte det att det känns gött i tankarna, och så får det vara ibland.

Söndagen nya tag. Pannkaksfrullen blev nästan mysig, och sedan drog vi till Solna och syrran för härlig lyxlunch med älgstek. Bubbel och koriandervårrullar till förrätt satte stämningen helt klart.

Och idag, efter jobb och cykeltur med de två små i mörkret, som slutade i jakt efter dem på KonsumjagmenarCoop, åkte bubblet fram med micropop och smågodis, i sällskap med det fantastiska programmet ”Married at first sight”. En slags påminnelse om att det inte är så himla lätt att få ihop det. O så lite skämskudde på det varannan minut. Men idag kom tårarna på riktigt även hos mig:). Påminnelsen fungerar hur som väl och jag känner att humöret faktiskt är på väg tillbaka. Tack för det.

Slut på meddelandet och vi ses. God natt och som en katt:)

Bild ett illustrerar fredagsfeeling. Bild två hur gött det faktiskt är när lugnet lägger sig en helt vanlig måndag – när smarret åker fram och det faktiskt är mörkt ute vilket betyder fullt tillåtet att vara inne och ”götte sej”. Amen.

Sep_4Sep_5

Hur många timmar sover ni per natt?

  • Publicerad 00:31, 29 sep 2016

Veckan började så himla bra. Gick och la mig i tid, vilket i och för sig gjorde att jag vaknade med huvudvärk – min kropp och hjärna är inte van att sova mer än sex timmar, så vid 7-8 timmar känns det i bollen så att säga. Jag till och med sprang INNAN föräldramötet i måndags, kände mig så fruktansvärt hurtig. Träffade såklart en av förskolepedagogerna när jag skulle in för och duscha, och hon tyckte precis som jag, att GUD så duktig du (jag) är!

Hon skulle bara veta hur länge fikat vi bakade i söndags räcker, det är alltså fortfarande inte slut:)

Onsdag kväll nu och återigen uppe lite för länge. Klockan är 00.23 och resten av familjen sover. Har kollat Bonde söker fru och är därmed uppe i TRE program som alla handlar om att hitta kärleken. Jag och x antal kollegor (vet icke om de vill bli nämnda med namn) är oerhört intresserade och följer med stor inlevelse MAFS (Married at first sight om ni inte hänger med) och så Tro, hopp och kärlek.

Vart tog hösten med en trave böcker vid sängen vägen? Jag skulle ju tvätta bort trebarnsmorsestajlen och åter finna kulturtanten i mig. Nja, det går sådär. Har till Bonden ätit glass med chokladsås OCH en Jämtlands-IPA.

Nu blire sängen. Men frågan kvarstår: Hur många timmar per natt får ni ihop? Är på riktigt intresserad, hoppas nämligen att alla är lika ”dåliga” som mig, och om inte, så ska jag ta mig i kragen och inspireras av er. Natti vänner!

 

En rätt ljuvlig helg med mina galna sjörövare.

  • Publicerad 22:47, 25 sep 2016

Goda kvällen!

Har varit sugen på glass ett tag nu, men faktiskt inte ätit. Händer inte särskilt ofta, men vi har bakat och ätit på chokladbollar och kladdkakemuffins, så nån måtta få det va faktiskt.

Pero i fredags kväll – så oerhört bra musik vi bokade. Södra Station – P3-favoriter i detta nu, Promise and the Monster – fina körarr och låtar, och så till sist Kristina Issa. Henne bara måste ni kolla upp. Har nog aldrig sett någon behärska så många olika stilar med sådan pondus och coolhet. Helt fantastisk!

Johansson drog till Hamburg tidigt tidigt i lördags, så då började jag peppa mig själv att försöka vara en tålmodig mamma som inte brusar upp. O vet ni vad? Det har gått rätt bra.

Kolla-här-då-vilket-gediget-mamma-barn-24-timmarsprogram:

LÖRDAG MED BÄSTA MORSAN:

- Teater Peros urfina föreställning ”Kan själv” där både Lasse och Bosse ville vara med I SJÄLVASTE föreställningen genom att också säga ”Kan själv” och ”Det är mitt, bara mitt” jadajada…

- Lyxlunch på självaste Mc Donalds-skiten. Barnen överlyckliga, och jag åt upp allas överblivna pommes (=sunk).

- Fotbollens dag i Hammarbyhöjden. 4500 besökare, Olsson spelade två matcher och hoppborgar ett par styckna. Tänk att ingen kom bort, jag är SÅ nöjd att Bossan somnade under andra matchen när Larsson började ledsna:)

- Middag hos syrran hos nya bejbisen. Gick också rätt bra och de var snälla med det lilla nya livet.

SÖNDAG MED GANSKA BRA MORSAN:

- Pannkake-äggröra- och baconfrulle, efter att ha kollat film i sängen.

- Baka muffins OCH chokladbollar. INGET bråk under hela baktiden – helt otroligt!

- Ut i parken efter lunch.

- Bjuda fastrarna på bakverken.

- Larsson fick hänga med faster den yngre till badhuset. Sjukt lyxigt! Det betydde lyx för oss andra i form av en lång Pokemonrunda.

- Lite roligare tacos fick avsluta dagen, och lagom till maten kom Johansson hem, med neonrosa Victoria Secret-underkläder. Spännande val alltså hehe..

De berömda sjörövarna:

Sep_2

Kristina Issa på Pero Älskar Musik:

Sep_3

Mod, visioner och kompetens.

  • Publicerad 22:59, 22 sep 2016

Efter fyra dagars fönsterbyte som fortfarande inte är helt klart, var det rätt gött att sätta sig på cykeln mot Berns i morse, för att bli bjuden på frulle av AFA Fastigheter, som vi hyr ett av våra verksamhetshus av. Gästföreläsare var först Stadsmissionen (vilket arbete de gör alltså!), och sedan Mikael Genberg, som är konstnär och entreprenör. Han ligger bakom idén med den lilla röda stugan på Globens tak, han fick sitt enrumshotell uppe i ett träd i Västerås listat som topp 3 i världen (ett av de andra var Caesars i Las Vegas) och han har även designat undervattenshotell både i Västerås men även utanför Tanzanias kust.

Oerhört inspirerande – då han vill få oss att känna att i princip allt är möjligt, bara du har mod, kompetens och en vision. Allt det där kan du bara få genom tillsammans-skap, som han valde som ord framför gemenskap. All kompetens kan du inte ha själv, och har flera samma vision är det lättare att uppnå den. Visionen för honom var en röd stuga på månen, vilket ännu inte gått i uppfyllelse, men på Globen fick den sitta ett par månader och det i sig är ju rätt kul, för det visar på att han har rätt.  De mest galna idéer går att genomföra, se bara hela tiden till att ha: Mod, vision och kompetens.

Vad är ditt röda hus på Globen? Vi fick den frågan.

Vad är mitt röda hus på Globen? Jag vet inte faktiskt, men det ska jag grubbla lite över innan jag somnar.

Imorgon hoppas jag vi ses på Klubb Pero Älskar Musik.

När? Imorgon fredag kl 19.00.

Var? Teater Pero, Sveavägen 114 i Vasastan, Sthlm.

Hur? Kristina Issa, Södra Station och Promise and the monster spelar och det kommer nog bli magiskt. 100 pix för vuxen, 80 för student. Allt går oavkortat till artisterna. VÄLKOMNA!

I tisdags sprang jag till jobbet! Hur duktig? MEGADUKTIG! Kände mig sjukt hurtig ändå tills en annan löpare påstod att mina underkläder höll på att trilla ur ryggan, i underfacket liksom. Där försvann proffskänslan ganska direkt…

Sep_1

Tre månaders bloggpaus är över.

  • Publicerad 23:06, 21 sep 2016

Snacka om att tiden går fort. Jag har känt att det är länge sedan jag skrev något, men inte att det var SÅ länge sen. Tre månader har gått oerhört snabbt. Inte för att jag tror ni lidit något kopiöst av denna paus här, det är ju något väldigt märkvärdigt med hur bloggvärlden funkar. Att så många tror sig vara så intressanta att de bestämmer sig för att för dela med sig till alla – det är väl ändå någon typ av storhetsvansinne?

Det är en sak om du skriver om politik, är poet och kan leverera vackra texter, eller är asrolig – då bör du skriva. Men jag? Känner en sån fruktansvärd hatkärlek till detta, men jag tycker det är roligt när jag väl kommer till skott, så här är jag igen. Inte asrolig, inte en supertydlig politisk agenda och inte heller några vackra formuleringar.

Vad har då hänt de senaste tre månaderna om jag ska summera supersnabbt?

  • I juni och juli var det fullt upp med att få ihop sommarkollot för ensamkommande ungdomar, men det var helt fantastiskt att få följa dem!
  • Jag tänker på Klubb Normen som jag och Johansson den yngre arrangerat hela sommaren. Både på Boulebar Tanto och Rålis. Vilka kvällar vi fick ihop!
  • Kort semester i Småland. Solen sken och jag klurade färgkoder och golvval.
  • Renovering hela augusti. Nya lägenheten var i rätt slitet skick, så vi körde på från tidig morgon till in på nätterna.
  • Jag har blivit moster till den gulligaste bebisen jag nånsin skådat! Tänk vad livet kan ta oanade vändningar alltså.
  • Den starkaste känslan från de tre senaste månaderna är nog ändå hur vi börjar gå in i en ny fas på nåt sätt. Jag har en vän i min närhet som fått ett tungt sjukdomsbesked, jag har vänner som separerat, vänner som skilt sig och närstående som kämpar för att bara få ihop allt – dvs livet.

Livet kom helt enkelt emellan och det blev en paus. Snart går vi in i en för mig favvoårstid, nämligen hösten. Jag välkomnar den och jag välkomnar er tillbaka hit. Jag äro tillbaka – utan storhetsvansinne men med ett mål att det här ska få vara min lilla ventil.

För exakt ett år sedan körde jag massa vändor från T-centralen till olika boenden med nyanlända flyktingar. Det tog faktiskt bort den frustration jag kände när jag tittade på nyheterna – att göra något konkret. Nu ett år senare har jag fått in den målgruppen i vår kulturverksamhet i mitt arbete.

IMG_7628