Lena Malmborg

Småländsk Södermalmsbo. Kulturkonsulent och klubbarrangör. Musiker och låtskrivare. Mamma till tre ljuvliga och livliga sjörövare. Drömmer sedan länge om en hel natts sömn.

VILL DU MIG NÅGOT? SKICKA GÄRNA ETT MEJL.

Fotboll och första grillen!

  • Publicerad 22:01, 19 mar 2017

God kväll!
Skrev på ett inlägg och så hänger sig datorn. Som att det inte är meningen att jag ska klara utmaningen ett inlägg om dagen i hundra dagar. Nu lägger jag mig – jag konstaterar att jag inte hinner blogga dagligen med min oförmåga att 1: Hålla mig vaken, 2: Hålla mig till korta inlägg.

Helgen har bestått av:

Fotboll, lek, träning, lite goa bråk mellan ungarna, fish tacos, bubbel, halvfabrikatnuggets (som barnen såklart älskade), pannkakor, middag med fina vänner och så lite rep inför gig i Gbg på onsdag. Vi har även avverkat årets första grill på gården med grannarna. Låter äckligt mysigt, jag vet, men det var faktiskt fint att hänga på vår nya gård efter en lång vinter och konstatera att vi flyttat till en mysig gård med fina grannar!

En bra helg.
Bra och viktiga samtal med både vänner och make.
Inser att det inte behöver hända så mycket och det kan bli bra ändå.

Ha en fin start på veckan!

Hur ofta avstår du dina privilegier?

  • Publicerad 22:59, 15 mar 2017

God kväll.
Utmaningen att jag ska göra ett inlägg om dagen i 100 dagar går sådär. Trots att våren är på väg så är jag rätt schleten på kvällarna och somnar då och då i soffan (läsa ganska ofta…). De kvällarna uteblir blogginläggen. Ingen världskatastrof på något sätt, men lite ruttet känns det ju, jag är fortfarande pepp på att lyckas trots mina misslyckanden. Jag kör på helt enkelt – de kvällar jag inte somnar:)

Var i eftermiddags på en väldigt intressant föreläsning med tillhörande samtal. Platsen var Universitetet och rubriken på arrangemanget: ”Vithetsnormer och heteronormer i skolan”. Forum för feministisk forskning bjöd in.

Vi fick först se en kortfilm om afrofobi, kärlek, poesi och längtan – Aliki. Tine Alavi, som är projektledare för Blattequeers i film, och som gjort filmen, berättade om syftet med filmen och vi fick ställa frågor. Syftet berättade Tine var att bryta de stereotypa bilder som finns av ”blattar” och ”queers”, och som ofta reproduceras genom film. I filmen representerades mer komplexa och nyanserade bilder av hbtq-personer, som också upplevde rasism. En film som visade på att en person kan vara ickenorm på så många olika plan.

Zahra Bayati, lektor i pedagogik på Göteborgs Universitet, hade sedan en längre dragning om hennes forskning om den rasifierade svenska studentens villkor i globaliseringens tid. Studien visar hur den rasifierade segregationen i samhället lever vidare i lärarutbildningen – både genom lärares sätt att vara, studenternas gruppsammansättningar, men också i själva kurslitteraturen. Jätteintressant, och många viktiga och svåra frågor togs upp.

De tankar jag tar med mig efter denna eftermiddag är:

- Hur kan jag, som är väldigt privilegierad, använda dem för att lyfta andra? Jag känner att jag gör det till viss del, till exempel när jag bokar artister till olika arrangemang. Då ser jag alltid till att boka jämställt och med stor mångfald. Men vi fick också frågan på hur ofta jag avstår mina privilegier, och det gör jag inte så ofta. Så viktigt att ställa sig frågan och tänka över alla ens fördelar vi har, som väldigt många inte har.

- Jag undrar också hur vi kan kombinera ett bra integrationsarbete samtidigt som vi skapar trygga rum för de som inte tillhör normen, och kanske inte strävar för att bli en del av den, men ändå vill vara med och påverka från sitt håll.

- De pratade om vikten av förebilder, vilket jag arbetat för att öka och bredda länge, så det kändes skönt att höra det idag.

- Båda lärarutbildningarna och de som redan arbetar som lärare har ett väldigt viktigt uppdrag.

- Jag blev oerhört berörd av att höra de ickevita i rummet och deras dagliga erfarenheter av att bli tittade på, ifrågasatta och exkluderade.

Många tankar ikväll.

”Lasse, din snopp ser ut som en saxofon!”

  • Publicerad 23:30, 13 mar 2017

Märker att jag lätt hamnar i småbarnstugget, dvs ”guuuud vad mycket fix och stök det är hela tiden”-tugget. Inte särskilt upplyftande, även om jag hoppas att det kan få fungera som en tröst att höra om det jobbiga också, då det ÄR mycket fix och stök för att få allt att rulla. För er som kanske inte har barn, antingen frivilligt eller ofrivilligt, så kanske ni tycker att jag klagar över tillvaron istället för att vara tacksam. Den balansgången är så sjukt svår. Det pendlar flera gånger VARJE DAG mellan dåligt samvete och den största tacksamhet jag någonsin känt.

Vill därför ge er perspektivet hur många roliga uttryck en hör som förälder till tre sjörövare. Stod för ett tag sedan i köket, och såklart fixade och stökade runt. Från badrummet hör jag: ”Lasse – din snopp ser ut som en saxofon! Lite böjd längst ner ju, precis som en saxofon!”

Då blir vardagen rätt kul alltså:)! Chansen att det skulle ha sagts utan en tre-, fem- och åttaåring i huset känns ganska liten.

Det var inte lika roligt när Larsson sa att mina amman (hans ord för bröst då de förknippades så mycket med amning), var först:

”Amman dålig”, för att sedan bli ”Amman sjuk” till att bli ”Amman död”. Det var inte så sköj nä, efter att ha ammat tre ungar på fem år.

Sov gott hörni:)!

Från Allhelgonakyrkan till Bananas till Indio Kitchen.

  • Publicerad 22:22, 12 mar 2017

Det är inte rimligt att blogga under helgerna. Eller i alla fall inte när hela tjocka släkten är på besök. Tiden finns inte. Det i sig är bara ett tecken på att vi lever här och nu, alltså ett friskhetstecken.

Mina bröder i Småland som jag träffar alltför sällan kom på middag i fredags, och mina päron. Mysigt värre! Så fina ungdomar mina brorsbarn blivit (låter som jag är 85) – blir varm i hjärtat när de tar sig an och intresserar sig för mina sjörövarungar. Känslan av att cirkeln sluts och att min familj, hur brokig den än är – är viktig att värna om, är stark.

Lördag – alla var helt till sig av SOLEN som lyste in genom alla lägenhetens fönster. Unge efter unge kom in till vårt sovrum och utbrast: DET ÄR SOL MAMMA! Våren är på g nu – så efterlängtad! Dop för lilla T, min ljuvliga systerdotter. Jag, Johansson och Olsson spelade och sjöng för henne; ”Den jag kunde va”, skriven av Mikael Wiehe till Björn Afzelius. Så stark och bra text:

”Vi ska vandra samma vägar, vi ska bära samma bördor,
vi ska se mot samma stjärnor, vi ska sjunga samma sånger, vi ska dela samma drömmar.
Du är med mej vart jag går, genom månader och år.
Du är med mej alla dar, du är med mej vart jag far, du är den jag kunde va.”

Att fira ett barns ankomst och hennes namn – det är så mycket ljus och framtidshopp i det. En fantastisk dag på alla sätt. Efter en lång dags firande av henne avslutade vi på Bananas och firade J som fyllde lite mer. Festligt värre!

Idag har vi haft fikagäster i två omgångar – mina svågers familj och sedan min egna storfamilj. MYS! Ikväll blev jag överraskad av Johansson. Fyller snart år, vilket svägerska och svåger också gör. Vi blev då överraskade av våra partners genom finmiddag på Indio Kitchen här på Söder. Fantastisk mat!

Nu: varm i hjärtat och skittrött. Ses på andra sidan!

Äntligen händer det något på Magnus Ladulåsgatan!

  • Publicerad 00:43, 10 mar 2017

Lång dag idag, klockan slår 00.39 och jag borde såklart ligga i sängen sedan länge. Johansson står i köket och lagar middag inför imorgon, det är nästan ännu knäppare. Mina stora Smålandsfamilj kommer upp imorgon – därav fixet.

Jag har just varit på Clarion vid Skanstull och tagit en öl med två fina vänner. Bra ställe om du vill kunna prata och få sittplats – rätt mysigt också!

Stället jag går förbi varje morgon, som ligger på Magnus Ladulåsgatan och som hade ett kort gästspel av ett kafé, ska nu öppna igen. Idén är:

Fingerfood och lokala ölsorter! Uteservering och FAMILJER är välkomna. Jo ja tackar! Är det inte snordyrt är det helt perfekt för oss! På uteserveringen hänger vi i sommar, jadå. Då ska barnen ha mognat så pass att vi kan sitta och käka middag och spela yatzy – låter inte det perfekt?!

Sov som en katt!

Olsson 8 år ska satsa på att förbättra världen.

  • Publicerad 23:37, 8 mar 2017

God kväll!
Internationella Kvinnodagen har dryga kvarten kvar. Fint att se kampen så tydligt. Men – det är ju ett arbete varje dag, varje möte, varje arrangemang, varje bråk osv. Den viktigaste faktorn för ett jämlikt och jämlikt samhälle tror jag är att ALLA gör vad de kan där de står, jobbar, verkar och lever. Att inte göra något alls är det värsta – detsamma som att säga att det är okej att det fortfarande inte är helt jämställt.

”När jag växte upp..” Eller:
”Han kan faktiskt inte vakna så tidigt..” Eller:
”Jag är frilans så det är bättre du tar föräldradagarna..”

Såklart det är mycket smidigare att inte käfta emot, ifrågasätta eller stå upp för någon annan, men det funkar inte i längden. ALLA måste hjälpas åt.

Jag jobbar på samtalen med mina egna barn (särskilt då de ju är pojkar), mina barns kompisar, mina elever, kollegor, vänner och min familj. Olika generationer, kulturer och normer gör att det kan bli obekväma diskussioner. Opeppigt en härlig lördagkväll. Ja, men då får det bli så. O nej, jag orkar inte heller jämt, men jag jobbar på det.

Att se min åttaåring marschera idag, med banderollen ””Var som du vill!” tillsammans med hela skolan, och ropa:

”VI VILL HA JÄMLIKHET!”, gjorde mig så stolt att jag höll på att gå in i en stolpe för att jag var så upptagen med att fota. Skolan – så viktig. Skolan – så tacksam att de arbetar länge med så viktiga teman.

Efter marschen hade de utställning på temat Genus, jämlikhet och jämställdhet, som de arbetat med länge. Varenda vägg var klädd med bilder och fakta om kvinnliga politiker, musiker, ledare mm. De presenterade resultat på undersökningar som visade på att många flickor känner att de blivit orättvist behandlade pga sitt kön. Blev rörd och varm i hjärtat.

Grädden på moset idag var när jag frågade Olsson vad han funderar på att bli när han blir stor:

”Just nu satsar jag på att förbättra världen”.

Barnen är vår framtid, så känns det när han svara så där, och verkar helt seriös.

Vi får aldrig sluta prata. Vi måste fortsätta ifrågasätta.

En typisk sjörövarmorgon.

  • Publicerad 22:53, 7 mar 2017

05.50 – Bossan Bus hittar mig, var jag än ligger och sover. Det är absolut inte givet att jag ligger i min säng, det vanliga är att jag hamnar i Olssons. Bra gosmaterial när han är ”sov-varm”. Typ det bästa som finns!

06.10 – Får roffa åt mig täcket då Bossan inte tycker att någon ska ha täcke.

06.30 – Jag vaknar till och tror att jag försovit mig. Icke. Snosar vidare trots att jag vet hur snart jag ska upp.

06.50 – Dags att gå upp. Från att bara tjatat på att Johansson ska vakna (jag vet, sjukt), då de två yngsta alltid vaknade aptidigt, sover nu samtliga när jag går upp. Ett jäkla jobb att få liv i alla dessa.

07.05 – Frullen framtagen och jag är påklädd. Jag försöker leka fridfull morgon genom att bläddra i någon ny kokbok från rean medan jag slänger i mig yoggi och mackor, men det går sådär. Runt om mig är det kissiga blöjor, fel tröjor som tagits fram, längtan efter Oboyfrulle (bara på helgen ju), gympakläder som missades att ta på direkt, fel mjölk på bordet etc etc.

07.10-07.40 – Min frulle avslutas, Olssons påbörjas (i bästa fall). Ett långt tjat om att kläderna måste på börjar med de små. De vill helst bara kolla film. Vad som mer händer denna tid är alltid ett mysterium, då det alltid går så sketans fort, men nån slags mascara får jag på mig och i bästa fall ett gammalt läppglans som jag vägrar slänga.

07.40-07.55 – Tjatet blir mer intensivt och vi måste även avleda de små så att de inte börjar äta frulle hemma utan förstår hur gött det blir att börja dagen med frulle på förskolan. De förstår inte alls. Att klä på sig 100 lager kläder på det humöret är inte så jättemysigt kan jag säga.

07.58 – Johansson springer med de små till förskolan, efter ett ganska omysigt hejdå pga tidsbrist. Tur nog ligger förskolan så nära oss att jag knappt vågar skriva hur nära. (Tack GUD för detta!)

08.10 – Jag börjar inte förrän 08.50 på tisdagar så jag och Olsson tar sälle till skolan. Det är i bästa fall supermys, då vi får en fin pratstund, men ofta går jag några steg före, då jag vill vara i god tid till jobbet, så oftare känns det stressigt än mysigt, tyvärr.

08.20 – In på Hemköp för att köpa det sista till personalfikat på jobbet.

08.30 – Flyt med rätt tåg och få minuter väntan i tunnelbanan – yes!

08.45 – På plats för att undervisa 5B.

Hur ser era morgnar ut? Lika mysiga som våra? Jag ska uppfinna ett fin/mys/harmoniskt-filter, som gör VERKLIGHETEN så mysig som den ser ut på Instagram. Vore inte det flott?!

I detta kaos försöker jag påminna mig om hur rik jag är som har allt detta ansvar och livslånga åtagande med mina TRE fantastiska barn. Jag ska få följa dem HELA LIVET – det är så stort och fantastiskt är jag blir mållös av att tänka tanken. Och när jag ibland känner mig otillräcklig då jag är så behövd, ska jag försöka tänka att det kommer bli tuffare den dagen de inte vill hänga med sin gamla morsa.

Middag i soffan framför Bonusfamiljen.

  • Publicerad 23:15, 6 mar 2017

Goda kvällen.
På jobbet idag kände jag mig pedagogisk, lugn, metodisk och trygg i min roll som lärare. Det måste jag/vi ta tillvara på – de där stunderna när vi känner att vi har koll på läget, att det är vi som äger stunden för ett slag. Det är annars så mycket lättare att låta frågor och eventuella våndor ta mer plats, och då inte ge plats åt guldstunderna.

Det är alltså när vi vilar som det händer – det vi inte märker händer. Det var som att jag landade i lärarrollen under sportlovet, när jag gav mig tusan på att inte fundera så mycket på jobb. Det märktes skillnad först idag, och det väljer jag att se det som något positivt.

Annars: Badminton med kusin och gammal bekant. Gillar att de stunder vi pratar är korta, det är liksom mycket verkstad och lite babbel. Skönt.

Sjukt sen middag då två av tre barn var hos kompisar = hämtlogistik. Fet känsla att äta middag när barnen ligger i sängarna, vi äter pommes, rostade rotfrukter med flärrefilé och grrrräddsås i soffan (känns på riktigt lite coolt hi) framför bästa svenska tv-serien på väldans länge:

Bonusfamiljen! Så roligt, fint och ärligt. Bra skådisar och scener där både jag och Johansson skrattar högt, SAMTIDIGT. När hände det sist? Bra jobbat allt Familjen Herngren!

Konsten att vara ledig.

  • Publicerad 21:30, 5 mar 2017

Misslyckats två dagar i rad med utmaningen ett inlägg om dagen i 100(!) dagar. Saken är att jag har bra skäl till det:

I fredags var det stor familjemiddag här. Efter efterrätten skulle jag lägga barnen. Somnade såklart. Därav uteblivet inlägg.

Igår testade jag att blogga från telefonen. I sängen. Gick åt skogen. När den stod i ”publicerar”-läge passade jag på att blunda lite, och somnade såklart. Vaknade på morgonen av att batterierna var slut. Så nu försöker jag på nytt igen – heja mamman-som-alltid-somnar…

Konsten att vara ledig – måste vara sämst på det. Har haft sportlov och borde vara utvilad och fit for fight, work och life. Uppe i fjällen är det inga problem, men är du hemma så ligger det hela tiden en stressande hand på axeln som trycker på/ner och säger:

Du borde göra lite mer nu när du har hjälp med barnen.
Du borde vara lite extra kär nu när det finns utrymme och tid för relationen.
Du borde vara riktigt glad nu när du är ledig en HEL vecka!

Svårt. Lite kämpigt till och med. Känner stressen och kraven, och kan helt enkelt inte slappna av. Vad är det för fel?

Så: Det ska bli skönt med vardag igen. Schemat som rullar, du vet att det inte finns mycket tid att göra vettiga saker på, och därför blir det lättare att få tummen ur. Det är en konst att vara ledig.

Började dagen i Vasastan, avslutade på Söder.

  • Publicerad 23:52, 2 mar 2017

Teater Pero. För er som inte vet – de gör fantastisk teater för barn, och så jobbar jag där en kväll i månaden med finaste konsertserien i stan – Pero Älskar Musik. Om ni inte besökt, bara gört! 31 mars är nästa tillfälle. Vi lämnade affischer där i morse; syrran, jag och de små. Därefter fika på Caffé Nero på Roslagsgatan. Ett ställe som ju ska kännas lite avslappnat, men där det är rätt tydligt vilket klientel som rör sig där. Kändes väldigt stockholmskt och lite ”tufft”, och då har jag ändå bott i stan i 17 år…

Promenad mot Söder i nästan sol. Syrran föräldraledig, så tid tillsammans, som oftast är så svårt att få till, fick vi gott om idag.

Bandbokningar, städ och träning, sedan middag med Johansson Junior. Då vi inte jobbar ihop längre tänkte vi att en middag var på sin plats. Rost, dit vi planerat att gå, var helt fullt. Synd, för det var guizkväll och sjukt god doft i hela lokalen. Dock blev det oerhört lyckat då vi hamnade på Pane Vino vid Skanstull. Cava, charktallrik, kalv- och tryffelpasta och Pinot Noir. Att snacka med- och motvind, allvar och blaj, gamla och nya erfarenheter – det är verkligen livet när det är som mest och bäst just nu.

En fin fössta tossdag i mass helt enkelt.

Sportlov i stan!

  • Publicerad 00:12, 2 mar 2017

Jag hade så gärna befunnit mig i en fjällstuga och åkt skidor dagarna i ända, druckit varm choklad, bastat, ätit popcorn och spelat yatzy varenda kväll denna vecka. I år fick vi avstå skidresa tyvärr, men laddar redan för nästa år! Därför kör vi sportlov i stan. Kan kosta ganska mycket också, men vi blandar lyxgrejer med hemmagrejer, och upplägget rent slagsmålmässigt är så bra det kan bli:

- Larsson får lyxhänga med farmor och farfar i Småland. Även mormor och morfar finns på ett hörn. Det är så fint att det knappt går att beskriva. När ens barn har en lång arg period, och vi som föräldrar har svårt att veta hur vi ska handskas med, känner oss otillräckliga, dåliga som inte hinner lyssna klart – att han då får möjlighet att åka iväg och mysa med farföräldrarna ett par dagar – ja, det kan inte komma mer lägligt. Vi får andas och ladda upp tålamodet, han får bli sedd och lyssnad på ordentligt. Perfekt.

- Olsson hänger just nu med kusinerna i Solna, efter att Ninis hängt med oss i stan i början av veckan. Att ha kusiner i samma stad i nästan samma ålder är så himla mysigt och värdefullt. Tänk att de får växa upp TILLSAMMANS.

- Detta betyder att vi idag har varit enbarnsföräldrar. Visserligen till en livfull (minst sagt) treåring, men ändå! Jag kan dock inte riktigt tackla det. Har många gånger på stan trott att jag tappat bort något av barnen, kollat klockan för att se när jag ska hämta någon av dem, för att sedan komma på att jag har ett barn och han sitter i vagnen. De andra är i säkert förvar på ett annat ställe.

Att vara lärare är verkligen utmanande på många sätt, men när loven väl kommer – öj öj öj vad vi är värda ledigheten!

Sportlovstips i Sthlm so far:
- Bowla – rätt dyrt men sjukt kul!
- Spårvägsmuseet – inte så dyrt alls men rätt lång kö till tågbana. Ta den specialinsatta bredvid, där köper du biljetterna direkt för en tia. Går snabbare också!
- Barnens Bio på Zita – kvalitetsfilmer och gratisfika och pyssel innan och efter filmerna. Så mysigt! Bossan såg Lilla Anna och långa farbrorn och guuuud så mysigt!
- Måla eller fixa med sådant som du aldrig gjorde klart när du flyttade in i lägenheten. Jag har målat fönster tre förmiddagar i streck, känner mig därför rätt duktig och ”värd” att få mysa loss (smålänning/arbetarbeteende).
- Bjussa på middag och se till att bli bjuden på någon middag hehe. Har haft långa samtal både igår och idag om vad en identifierar sig med i första hand (förälder, karriärist mm) och om hur olika inställning vi kan ha till ett arbete – är det ens kall, ens levebröd, ens dröm? Superintressant och givande. Tacksam, som alltid, för alla fina kloka människor jag har runtomkring mig.

”Konsten att leva innan vi dör” – så löd underrubriken på en film på Zita som hette Småstad – det är precis det jag håller på med. Hur lever jag/vi NU, så att barnen har det bra, att jag fungerar okej, att relationen, som ju mest bara är ett AB (just nu) – hur lever vi med det just nu?

Är från och med idag med i utmaningen #Blogg100, vilket betyder att jag ska försöka blogga 100 dagar i rad. Får se hur det blir med det. Redan 10 minuter sen för att pricka 1 mars. Aja, försökte i alla fall.

God natt Stockholm!

Vilket liv det blev om glitterfeminismen! (Och skämmes SVT)

  • Publicerad 23:13, 21 feb 2017

Jag gör det igen. Skriver världens längsta inlägg, trycker sedan på publiceringsknappen, och då är jag automatiskt utloggad, vilket gör att HELA SKITEN är borta! Finns inget jag blir mer panikarg på. Hur som, nu måste jag ut med detta tyckande (gud vad alla ska tycka nuförtiden, så även jag i detta ja), som ju blev en rätt fet debatt i diverse forum, bloggar och grupper.

I lördags kväll var det Mello. Då moffade jag i sedvanlig ordning i mig chips, popcorn, glass och godis, och förväntade mig Mellosurr som det inte gör något om en somnar ifrån. Pausunderhållningen stod Clara Henry för, tillsammans med Tess och Linda från Alcazar. Texten hade gjorts om och blev ett slags feministiskt statement i sann schlagerpaketering, vilket ju är skitbra lördag kväll när många sitter bänkade framför tv:n. Tack Clara Henry för det (om det var din idé, men det verkar så när jag läser om numret). Budskapet behövs fortfarande ju (tyvärr), men jag vet inte om jag ska skratta eller gråta över den massiva hyllning som det självklara budskapet låten levererade. Det borde vara så självklart. Hur som:

Det jag blir irriterad på är SVT’s oförmåga att tänka, boka, arrangera och producera normmedvetet. Det är inte okej. Mello är känt för mycket glitter och glamour och den biten gör de jättebra! Men – SVT har ett ansvar för ett visa en bred mångfald människor i en så stor och poppis produktion som Mello. Där skulle Normen Produktion i så fall köpts in och hjälpt till. Skämt åsido, men allvarligt: Normen Produktion är mitt och Matilda Johansson produktionsbolag som arbetar med att ge utrymme till och lyfta personer som ej tillhör normen inom musikvärlden. Då vi själva tillhör en priviligierad grupp, vit medelklass, är det är vårt, liksom ALLAS ansvar att inte spä på existerande normer inom t.ex. musikbranschen.

Det var precis vad SVT gjorde i detta nummer. Stora Hollywoodsvall, långa, smala och rätt nakna ben och till det trådsmala midjor, vilket väldigt få människor har. När jag diskuterat detta med mina elever så har inte det varit några konstigheter med det. På frågan: Vad såg ni?, svarade de: ”De hade baddräkter på sig. De hade nakna ben. Det var sexigt.” Inget konstigt med det, enligt dem själva. De matas ju med detta –

DETTA ÄR NORMEN FÖR HUR EN ARTIST SER UT.

När jag kom med idén att budskapet i låten kanske blivit ännu starkare och tydligare om tre helt olika personer stått på scenen, kanske med olika nationaliteter, olika kroppsformer, kanske en i rullstol… Då skrattade de till. ”Det finns inga artister som sitter i rullstol”. Klart det finns! De får bara inte synas ju!

Varför skrattar de på ett så fel ställe? Så fort jag säger något som för dem är lite främmande (alltså inte norm), då blir de lätt lite osäkra, och skrattar då för att de inte vet hur de ska bete sig. Det är vad jag tror alltså. Det är just därför som det är så oerhört viktigt med representation, särskilt för alla unga människor som matas med bilder hela hela tiden på hur idealet ser ut just nu.

Kom igen SVT, det är bara att ringa om ni behöver hjälp. Då kan vi samtidigt fixa till Owe Thörnqvists band. Jag tar gitarren, Matilda basen, Mariam trummorna så körar Bengan, Ali och Youssef.

Klart slut. Godnatt alla glitterfeminister och orakade feminister, glöm inte att vi alla kämpar, strävar och längtar efter samma sak – en jämlikt och inkluderande samhälle!

Veckan som avslutades med en varm stekpanna i Olssons panna.

  • Publicerad 20:02, 20 feb 2017

I en tid då läggningarna tar mellan 1-2,5 timme är det svårt att hitta den där mysiga stunden för att sätta för att skriva. Men snart vänder det, snart ska de somna på direkten och kvällarna ska bli sådär harmoniska igen. Jadå, det säger vi bara. Just idag busar jag och skriver nu, men Bossan kollar barnkanalen och de andra är och simmar.

Veckan som gick var rätt bra ändå! Det är skönt när det händer lite annat än det vanliga, även om vardagen egentligen är rätt mysig när en tänker efter (om alla håller sams, vilket de sällan gör förvisso). En vanlig vecka ser mest ut så här:

- Lämna barnen.
- Jobba.
- Hämta barnen.
- Laga middag.
- I bästa fall träna en snabbis.
- Panikhandla blöjor eller mjölk.
- Lägga barnen.

Förra veckans alla höjdpunkter:
- Skridskodag i solen med mina elever hela måndagen!
- Föräldramöte där vi fick höra mer om barnens vardag.
- Överraskad med härlig familjemiddag på Alla hjärtans dag!
- Vi hade ett toppenplaneringsmöte med Pero Älskar Musik – Stockholms finaste livescen där jag och syrran bokar och styr upp hela klabbet:)
- Soppkväll på barnens förskola – stökigt och skitmysigt!
- Fick hänga med min bästa storasyster till ett fullsmockat Moderna, där Marina Abramovic öppnade sin utställning ”The Cleaner”. Marina, som är en föregångare inom performancekonsten, visar oftare energier mellan människor än fysiska föremål, vilket tilltalar mig. Att bli sedd – ett mänskligt behov som genomsyrade mycket av det vi såg. Inspirerande och starkt.
- Jag hälsade på Olle på skolan en förmiddag. Så mysigt!
- Jennie Abrahamson på Södra Teatern. Älskar att gå på konserter, vilket ju blir alldeles för sällan. Fantastiska musiker, Jennies röst, texter och melodier känns så självklara och är musik som går rakt in, utan någon som helst tvekan.
- Fembarnsmys lördag-söndag. Hängde med systerbarn och blir varm i hjärtat att barnen är så nära varandra, och att vi hänger som en enda stor familj. Kärlek.

Förra veckans lite mindre roliga händelser:
- När jag igår drämde en varm stekpanna i pannan i Olsson. Fem sugna pannkaksungar som inte kunde sitta still. Jag skulle lite fräsigt servera den 13:onde pannkakan när O är bakom mig utan att jag vet. Då hände det. Dåligt samvete och samtidigt lite förbenad? Ja. Kan de inte bara sitta still och vänta? Gick som tur är rätt bra.
- Att undervisa i ämnet musik i helklass. Så svårt att hinna räcka till, och lära 25-30 elever att spela ett instrument.

Sammanfattning:
När vissa dagar bara känns som en enda lång tjatsträcka från början till slut, är det rätt bra att spalta upp allt fint som händer. Och idag lekte de tre små liven TILLSAMMANS i våra korridorer. Jag bad Olsson och Larsson att ta hand om Bossan Bus då han egentligen är alldeles för liten för att vara utanför lägenheten, men de tog uppgiften på allvar, varpå Olsson sedan själv sa att: ”Det var ett långt framsteg i att vara bröder mamma. Våra band blev starkare.”

Exakt så sa han faktiskt.
Älskar så galet mycket hur han uttrycker sig ibland alltså!

God kväll!

Att vara den där pedagogiska föräldern.

  • Publicerad 22:29, 8 feb 2017

Eller att inte vara den. Det är frågan. Idag följde två kompisar till barnen med hem. Det är bra, då blir jag lite mer den föräldern jag vill vara. Lite mer tålamod, lite mer mysförälder. Det funkar faktiskt att ”leka” att jag är den föräldern jag själv, när jag var liten, tyckte var den där mysiga mamman (ja, nästan alla föräldrar jag minns från barndomen var mammor).

Projekt läggning av barn. Ingen favorit alltså. Ikväll prövade vi en ny grej. Lite yoga-hummande (eller var det nu heter på riktigt, är ingen yogafantast) innan sagoläsningen, för att komma ner i varv. Lite kul var det, men mest önskade jag så in i Norden att det på riktigt skulle göra skillnad, att hum-andet skulle göra sjörövarna lugna.

Ick sa nick. Varför tror jag ens längre att det någonsin ska lugna ner sig hemma hos oss??? Så besviken jag blir gång på gång. Det är mys en liten liten stund, sen är det ALLTID något som händer.

Meningen jag hörde oftast från vårt sovrum ikväll, där alla vill sova nuförtiden, var:

”Bosse stryper mig! Maaaamma!”

”Aj, Lasse slår mig! Maaaaaaaamma!”

Nu sitter jag här med dåligt samvete över hur arg jag tvingades bli till slut, för att de skulle sluta. De fick gå tillbaka till sina sängar och var ledsna hela bunten.

Så svårt att uppfostra barn.
Så lätt att känna sig som en dålig, otillräcklig och bristande förälder.
Nya tag imorgon.

God natt.

Men gott nytt år då.

  • Publicerad 22:26, 7 feb 2017

Det är den sjunde februari och det tog alltså dryga månaden att få en stund över till en gott nytt år-hälsning på detta forum, som jag gillar väldigt mycket. Forumet där jag samlar ihop tankarna – vad är det som snurrar i huvudet just nu? Bloggen känns som en hjälp när det surrar, snurrar och grubblas. Tankarna klarnar för en stund, och jag kan gå vidare lite mer ”ren” i skallen.

Jag har alltså tänkt sätta mig och skriva för att önska gott nytt år, peppa inför nystart i och med det nya året, kanske lista några mål för året som kommer… Men vet ni vad? Januari blev ingen harmonisk eller inspirerande start. Månaden blev massiv på många plan.

Även om det var tufft att börja nytt jobb samtidigt som jag hade kvar en hel del på det gamla, så var det ingenting jämfört med förlusten som till slut blev ett faktum. En vän miste sin stora kärlek i den förbannade sjukdomen cancer. En liten flicka miste sin pappa. Jag blir så himla ledsen då de som familj hade så väldigt mycket kärlek kvar att ge till varandra. Det syntes i varenda bild. Tankarna har påverkat mig mycket, för det är så djävulskt orättvist hur den där sjukdomen nästan verka ta de som verkligen inte är klara med att leva först. Det går nästan inte beskriva hur orättvist det är.

Med det menar jag alltså inte att de är mer värda att få vara friska än de som kanske ledsnat på livet, eller till och med slutat leva, men just i detta fall var det så oerhört fel det som hände. Jag sjöng det finaste jag kunde när vi tog farväl, och det var så fint i kyrkorummet den stunden. Det kändes som att samtliga, trots oviljan, accepterade läget och istället möttes i sorg men med väldigt mycket värme och kärlek. Det är min känsla.

Idag nåddes vi av beskedet att Hans Rosling somnat in, även han drabbad av cancer. Snacka om att ha mer att ge, att inte vara klar. Det är ändå fantastiskt fint att följa sociala medier idag och se vilket avtryck han lämnat efter sig.

Livet. Så skört. Så dyrbart. Så orättvist för vissa.

Men gott nytt år vill jag ändå önska er. Det kanske inte blir som du tänker dig eller planerar. Vi får bara hoppas att det finns en mening med allt även om det ibland är oerhört svårt att se den. Uppmaningen till detta nya år blir: Om du lever lite mer än nu, som om detta år är ditt sista, tror jag det gör samhället lite varmare och mer ödmjukt. Förhoppningsvis blir det fler hjälpande händer.

Kan vi försöka med det?

Juldagstankar – kampen mot alla måsten.

  • Publicerad 09:04, 25 dec 2016

Juldagsmorgon innan staden vaknat. Första julen i stan. Första julafton på flera år som jag började med att läsa en bok. Fick välja bok när cheferna hade julklappsutdelning, och det stod mellan Patti Smith och Tomas Sjödin. Mellan inspiration och insikt (vad jag tror). Tomas bok heter ”Det är mycket man inte måste”, och det är som att jag beställt den av honom, som en utvärdering och analys på mina tankar under det gångna året. I inledningen skriver han om de tre teman som ofta återkommer i hans krönikor, och det första är:

- Kampen mot tillvarons måsten.

Redan i bokens titel så förstår jag ju att fokus ligger på detta, och han skriver att det finns två olika slags måsten – de valbara och de icke valbara. När Sjödin pratar om de valbara, så handlar det om att sortera, för få ihop livet. Om vi sorterar bort måsten som tynger livet ger vi plats ger vi mer plats till kärlekens, som är de som ger kraft och ljus.

Tänk om det vore så lätt. Jag märker att jag mer och mer blivit en person som vill försöka göra skillnad för att känna mig värd att få leva. Att jag som en oerhört priviligierad person MÅSTE dra mitt strå för att känna mig värd kärlek och det goda i livet.

Jag är helt med på att det finns onödiga krav, som vi kan släppa eller dra ner ambitionsnivån på (tänker på alla pyssliga adventskalendrar som det debatterades om runt första advent). Det är bara att våga släppa taget lite. Mitt bidrag i detta uppdrag var när vi för ett par veckor sedan bjöd hem folk, och faktiskt gick och köpte mat istället för att laga. Skönt. Kände mig lite dålig först, men sen – vad sjutton, vi pallar faktiskt inte.

Som ambitiös folkbildare känner jag att det finns många måsten som inte tynger, men som tar tid. Vi har ett viktigt uppdrag, och att nå vissa målgrupper tar mycket tid. Tid som jag vill lägga på kärleken till min familj, och där är det mycket svårare att sortera.

Innan boken landade hos mig hade jag redan bestämt mig. Jag behöver en paus från mitt viktiga folkbildningsuppdrag och ska vara tjänstledig för studier och annat jobb. Vill att det ska hjälpa mig sortera bättre, och ge mig en klarare av vad jag måste göra, vad jag vill göra, och vad jag faktiskt kan skita i.

GOD JUL!

En lugn kväll var fjortonde dag typ.

  • Publicerad 00:03, 30 nov 2016

Förutom massa jobbig färg på stora delar av Bossans och Larssons rum (såklart B:s verk), samt röd krita på vårt fina trägolv i sovrummet, har det varit en rätt lugn kväll. Fadern är ute på lokal och det är verkligen fint att bara vara själv ibland. Druckit must och ätit godis, förberett lite inför Pero Älskar Musik 16/12 (kom o mys då!).

Senaste två veckorna – jag var tvungen o kolla vad jag gjort egentligen, känns snurrigt. Bossan har fyllt 3 år, det vet jag. Har varit några stora jobbarrangemang. Både Pero Älskar Musik den 18/11, sedan Beatmeet Conference och Beatmeet Festival nu i helgen, samt Klubb CooCoo on tour i Visby och Sthlm, som jag bokat och roddat med.

Vaknade rätt sliten i måndags kan jag säga:)

De senaste veckorna har jag funderat mer än någonsin vad jag vill med mitt liv. Landar ofta i att jag är en bortskämd lort som inte ens sak våga tänka att jag kanske skulle vilja känna mig lite mer motiverad, känna lite mer arbetsglädje. Ändå har jag tagit mig på så stort allvar att jag ställt mig några vassa frågor som jag tar på stort allvar.

Vad är det som gör att jag oftare än innan inte känner igen mig själv?
Vad är tid värt ställt mot pengar?
Vad är roliga arbetsuppgifter ställt mot viktiga arbetsuppgifter?
Vad finns det för för- och nackdelar med fria arbetstider?
Vem är viktigast att hjälpa i sitt arbete?
Var kan jag göra avtryck någonstans, och kanske göra en positivt förändring?
Och så vidare. Så har jag hållit på.

Vet inte när allt ska landa, bara att några saker landat lite tillfälligt.

God natt.

Stockholm vs Köpenhamn

  • Publicerad 23:15, 15 nov 2016

En helt vanlig lördagslunch i Köpenhamn:
CPH_2
:)

En gång om året åker jag och två gamla vänner till Köpenhamn. Det är precis så härligt som det låter – mat, mat, mat, drinkar, shopping, prata konstant, gråta lite ihop, skratta mycket ihop. En perfekt helg och bättre än alla terapisessioner i världen.

Vilken stad vinner då? Väldigt många verkligen ÄLSKAR Stockholm, och jag har väl mest känt att jag bara råkade hamna här. Syrran hade ledig lägenhet till mig när jag tagit studenten år 2000. Det var på den tiden när det var lite lättare att flytta hit mening eller mål och utan stenrika päron. Tur för mig ändå att jag kom hit, för det var i Stockholm som jag ett år senare började plugga (på Musikhögskolan) samt träffade min man. Jag tror också jag blivit rastlös i en mindre stad, för jag tycker om när det ”händer lite”.

Att vi efter senaste flytten i augusti valde att bo kvar i stan, gillar jag skarpt. En barnfamilj måste inte ha en trädgård eller ett hus, även om det ibland låter ashärligt. I stan har vi nära till allt! Glassen på ICA, förskolan, skolan, gymmet, bion, simhallen. Det är småstadsfeeling utan att äga en bil – så finnt, som pappa skulle sagt. Skulle jag få krupp i lägenheten av alla pojkslagsmål kan jag på fem minuter stilla paniken på Åhléns vid Skanstull eller i bästa fall ta ett glas bubblande dryck med en fin vän (vilket inte händer alls ofta, men det låter härligt, och känslan av att ändå kunna är värd MYCKET).
Den direkta skillnaden på städerna tycker jag är att många restauranger i Sthlm följer trenderna som råder i mycket större utsträckning än vad de gör i Köpenhamn. Vi hamnade på ett ställe i lördags eftermiddag. Det var ett fik och en bar kombinerat. Sjukt otrendigt och fantastiskt mysigt! Stora glaspartier och tända ljus. Annars rätt ofixat. Två gamla par som verkade fira något. En mamma med sin tonårsdotter. Ett yngre par som hade två shotsbrickor framför sig som de drack lugnt och stilla. Låter kanske inte så mysigt, men det blev ju det när de gjorde det där – så omhuldande var stället på något sätt. Samma feeling var det på Gorilla i Kodbyn i fredags. Så väldigt många olika slags sällskap, och det blir ju så mycket härligare då! Tjusigast var hon som verkade fylla 80 och hade rosa hatt.

Var finns motsvarande ställe i Stockholm? Jag vet icke. Ge mig tips please! Blev sjukt pepp på ett eget ställe där ALLA är välkomna. Där det kanske finns en dag i veckan när det är särskilt barnvänligt, så fintyperna vet när det är läge att hålla sig borta. Jag tänker att man kan ha olika teman, fina Smålandspriser på mat och dryck (om möjligt), inget krångel i menyn utan säkra kort som är supersmarr. När jag var i New York för ett par år sedan, var jag på härligaste stället någonsin, nämligen på en fritidsgård för vuxna med sjuuukt bra livemusik. Jag vill såklart detsamma; boule, biljard, pingisturneringar och såklart barnlekrum. Vem vill investera? Jag vill helst va kreativ manager och musikansvarig hehe.

Köpenhamn vinner än så länge, men vem vet, snart kanske vi drar igång☺.
Efter några GT försöker vi, och lyckas rätt bra, med att så goa och glada ut (dvs helylle):
CPH_1

Ett Stockholm för alla verkar i detta fall på riktigt!

  • Publicerad 00:47, 27 okt 2016

Två saker har glatt överraskat mig den senaste veckan:

1. I tider när många asylboenden stänger igen öppnar Vintertullen på Söder upp det före detta äldreboendet som gjorts om till dryga 50 lägenheter till nyanlända som fått uppehållstillstånd. Så himla bra!

2. Fick ett oerhört fint mejl igår kväll från Stockholm Stad, som tycker att alla i Stockholm ska ”ha tillgång till kultur och eget skapande”. Det är ett högt satt mål kan jag tycka, som arbetar nära verksamheten. Det är ett mål som är mycket lättare att skriva än att göra.

För några veckor sedan sökte jag deras särskilda stöd för kulturverksamhet för målgruppen nyanlända, och igår kom beskedet – de stöttar Bilda och Music For All, som vi samarbetar med, och som verkar för att ALLA ska få tillgång till att spela och sjunga, med 200 000 kr!

Jag, som i drygt ett år jobbat på att få igång bra kulturverksamhet för nyanlända är väldigt glad för dessa pengar. Vårt hittills största integrationsprojekt inom Bilda är Kulturkompis, vilket är en idé som jag var med och tog fram, och den handlar om att uppleva kultur tillsammans med andra. En enkel men väldigt bra idé om jag får säga det själv. Matilda, min kollega är den som kämpat med att matcha grupper, så det finns såklart mycket jobb bakom även om idén sedan bygger på människors tid och lust att vilja lära känna nya människor. Det är få saker som gör mig så glad som när bilder poppar upp i sociala medier på kulturkompisgrupper som är på olika föreställningar – så fint att uppleva kultur tillsammans ju! Projektet hamnade inom samhällsområdet i Bilda, så det jag jobbade vidare på inom kulturområdet var att nyanlända även ska få utöva musik tillsammans, inte bara uppleva den.

Det vill nu Stockholm Stad ge oss pengar för, och det ger mig hopp om att det faktiskt finns en tanke OCH plan på att Stockholm på riktigt ska vara en stad för alla, där kultur är en viktig del i människors liv för att de ska må bra.

Beslutsmotiveringen till beviljandet var kort: ”Insatsen breddar och kompletterar stadens utbud.”

Tack tack tack, nu kör vi!

Persbrandt, Tommy Nilsson, Little Jinder och Vera Vitali.

  • Publicerad 00:53, 23 okt 2016

För dryga veckan sedan uppmanade jag till att visa lite mer skit i sociala medier, men denna veckan har jag inte ens hunnit visa den. Måndagen började starkt med MacBeth på Maxim. Hann till och med äta med Mr Johansson innan det drog igång, efter att ha stått halvnaken och gjort vegofärssås till barnvakterna. Så oerhört snabba vändningar – från halvnaket i köket till dejtmiddag på BROMS på Karlavägen. Kan absolut rekommendera – hyfsat prisvärt och massa smarr!

Jag har egentligen inte så många ”darlings” som jag har ett extra öga för, men jag erkänner: Jag blev oerhört imponerad över hur Persbrandt förde, rörde sig, berörde och ägde scenen. Ja, han hade huvudrollen så inget oväntat, men ändå – det är bra filmstjärnedrag över karln.

Sedan har veckan fortsatt i rask takt, helt plötsligt var det fredag och Pero Älskar Musik. Fullsatt och SJUKT bra musik av Anna Karenina, Villa Rivercat och Vo Pam. Ni måste faktiskt kolla in!

Idag fick Danny och Tommy Nilsson underhålla min första del av lördagskvällen. Mr Johansson är på fest, så jag har haft det hur gött som helst allena (med barnen såklart). Danny verkar så ”mysig”, som min mamma skulle sagt, och Tommy Nilsson – mycket mer spännande än vad mina fördomar sagt mig (har länge bara varit bra 80-talsfripps för mig).

Allra bäst ikväll var ändå:

1. Vera Vitali – så oerhört bra skådis. Kollar just nu filmen ”Min så kallade pappa”, hon är så skör och stark samtidigt i sin roll.

2. Little Jinder – det är därför jag gillar Tommy lite otippat mycket tror jag, att han (över 50 och vit man) ser att hon är annorlunda på ett bra sätt. Att det är BRA att hon inte beter sig precis som normen för hur en artist som är kvinna i popbranschen ska vara 2016.

3. Lisa Ekdahl – går också sin egen väg och verkar inte ett dugg bry sig om vad som funkar eller inte utan kör sin grej. Gillar skarpt!

4. Jill Johnsson. Country, som jag älskat så länge, men som inte så länge varit en genre som varit SÅ folklig i Sverige. Hon har gjort genren större i Sverige men också visat att om du står fast vid din genre och det du gillar så kommer folk förr eller senare fatta hur bra det är, att det är just SÅ du vill berätta dina historier.

Lördag kväll 00.49. Jag älskar mina barn så ofantligt mycket, och funderar på om jag ändå skulle köpa en gps-klocka till Bossan Bus, då han sprang bort förra söndagen. Det var otäckt som tusan och jag var helt galen, förtvivlad och orolig i kanske bara sju minuter, innan jag hittade honom längst in i en buske.  Förgrymmade älskade unge.

God natt!

Let’s visa kaoset! (Dvs verkligheten)

  • Publicerad 23:19, 14 okt 2016

Elinore Brandén skrev idag en krönika som uppmanar alla att i sociala medier visa mer av verkligheten och mindre av de fina maträtterna och de vackra solnedgångarna. Helt enkelt mindre av de tillrättalagda bilderna.

För mig och min familj skulle det innebära bilder med väldigt mycket:

- Blod. T ex i tisdags då Bossan fixade blodbad på förskolan då han trillade på en stubbe. Barnakuten som följd.

- Svett. Var morgon vid lämning, var eftermiddag vid hämtning och var kväll vid läggning. Även vid handling som ensam vuxen med alla barn.

- Tårar (typ vid samma tillfällen som vid svett).

- Bajs. I princip hela tiden händer det nånting där bajs är en ingrediens.

- Mini-plusplus över hela golvet-bilder. För info så är mini-plusplus 10000 gånger jobbigare att plocka upp än lego eller större plusplusbitar. Ba så ni vet.

Brandén uppmanar till precis det jag tänkt uppmana till så länge, men som jag samtidigt också kämpat emot. Jag har nämligen haft strategin att de bilder jag lägger ut kanske till och med kan få mig själv, inte bara andra, att tro att vi är en lugn, sansad, mysig och harmonisk familj.

Alla vet ju att det inte är så. De få gånger jag försökt skriva uppriktigt om hur svårt det kan vara att hålla ihop de här åren – då verkar folk tycka att det blir lite för nära och därför obehagligt, som om alla känner:

Så länge det är lite mer verkliga berättelser, hur en faktiskt känner och tänker, då är det bra om det finns lite humor i det, annars börjar vi bli oroliga. Allra bäst är härliga skogsbilder – då vet vi att allt är bra med familjen. Vill vi verkligen veta hur det EGENTLIGEN ser ut? Nej.

JO säger Elinore! JA säger jag! Och säkert massa fler. I podden ”Cissi och Hormonerna” pratar de om just detta i ett avsnitt som heter ”Jämförelsehets – alla andra verkar ju så lyckliga!” Lyssna på det.

Elinore berättade i krönikan att hon en morgon för två år tappat kontrollen/tålamodet och slängt in ungens cykel i skogen. Hon hade senare fått reda på att en av hennes vänner använt den som godnattsaga för sin man. Att de finner tröst i den. ”Det är en av de finaste komplimanger jag fått. Mitt kaos till någon annans tröst.”

Jag fattar precis. PRECIS. Tack för uppriktigheten och uppmaningen – låt oss alla bli mer mänskliga i hur vi visar upp oss. Det förbjuder oss inte att visa upp det härliga i livet såklart, men en mer nyanserad bild vore på sin plats.

Barnakuten och ögonsjukhuset har vi alltså avverkat denna vecka, samt ett väldigt nära dyk FRÅN badkaret mot hårda golvet, inte tvärtom alltså. Jag hann stoppa honom. Och så en diskmaskin som nästan hamnade över Bossan Bus. En dag i sänder.

Att få hänga med en unge i taget är så oerhört gött, och jag saknar inte de andra sjörövarna ett dugg de stunderna, det är bara väldigt lugnt och skönt. i eftermiddags spelade jag och Olsson fotboll efter hämtningen (vi var inte duktiga och hämtade tidigt, bara så ni vet). Och så åt vi färdiga pommes och kycklingvingar till middag med knappt ingen sallad.

Verklighetsbekännelser istället för konsertrecension från igår, men den ska jag faktiskt återkomma till.

Go kväll!

Okt_2

 

Jag tycker Marcus Birro har fel.

  • Publicerad 00:20, 5 okt 2016

Hej hallå!

Till frukost i morse läste jag min favvotidning Södermalmsnytt. Fick veta att Marcus Birro lämnar Söder till förmån för radhusliv i Botkyrka. Han tycker:

”Det är så ansträngt och för många identiska människor”. I en krönika har han också skrivit att ”det var som att klä sig i en kostym som alla sade var skitsnygg men som jag tyckte satt illa, som kliade och fick mig att se fånig ut.”

Jag håller inte med.

”Ansträngt” – nej, inte ett dugg där vi bor. Det är å andra sidan ett rätt dolt område trots att det ligger mitt på Söder om du tittar på en karta. Jag går precis lika ofta som jag alltid gjort till affären med kris-tofs, pyjamasbyxor och Midnattsloppet-tröja. Väldigt ocoolt skulle jag säga – mer småstadsfeeling. Kanske att Skånegatan är något ansträngt då jag är tio år äldre än när jag hängde där som mest. Men vilka 25-åringar är inte ansträngda – alla som är ute i Stockholmsnatten skulle jag tippa anstränger sig mer eller mindre.

Och om kostymen kliade så är det konstigt att han ändå stannade i stadsdelen i fem år.

Jag gillar Söder som sjutton. Bara en är lite cool och inte tror att ALLA har det sådär supermegalyrrigt hela tiden och kan hämta kl 15 var dag, eller att INGEN annan än vi får leta upp var bajskorven ligger i lägenheten när det osar illa. Det verkligen livet finns i varenda lägenhet, i varenda radhus.

Jag är så oerhört glad att vi kunde stanna kvar här trots de sjuka priserna (och ja, jag vet så väl att inte alla kan stanna på Söder. Inte heller vi egentligen, det är ju de låga räntorna som möjliggör, samt en vinst på ens första lägenhetsköp, som nätt och jämnt gick att genomföra). Det är nära till precis allt. Vi ska till exempel snart bygga egen tunnel till förskolan så att sjörövarna kan springa dit själva (ingen dum idé va:)?), och jag, jag kan vara sådär äckligt hurtig och SPRINGA till jobbet. Hade jag aldrig pallat från Botkyrka.

Ansträngt hurtig kan ni tycka kanske, men på riktigt var det bästa stunden på länge, se bara så fint det var vid Strandvägen sisådär 07.25 i morse:

Okt_1

 

Dåliga humöret börjar ta sig. (Med hjälp av bubbel, godis och favvoprogrammet).

  • Publicerad 23:25, 3 okt 2016

God kväll ja.

Var nära att skita i att skriva även ikväll, då jag haft ett par dagar av nedåtgående humör. Brant backe. Bara trött och lite vilsen vart jag vill med allt. Hur peppigt är det då att skriva? Ja – kanske just då jag ska formulera hur det känns där inne. Men nä, jag tror jag avstår, men nämner det ändå då bloggar generellt lätt tenderar att skimra lite väl mycket. Visst sjutton går humöret upp och ner?

I fredags rätt bra. Eftermiddagen innehöll till exempel en oerhört intressant disputation på Musikhögskolan. Träffade samtidigt mina gamla lärare från min utbildningen, vilket var himla fint. Frans Hagerman har analyserat strategier och metoder från idé till komposition inom västerländsk konstmusik. Att det var just den genren hade jag kanske inte läst jättenoggrant, men ändå – intressant att försöka se vad som händer i en kompositionsprocess, det finns väldigt lite skrivet om det vad jag vet. Han betonade vikten av notationen som redskap, hur viktig den var för processen, vilket jag faktiskt ställer mig lite frågande till då jag tycker digitala hjälpmedel för sådana som mig, som är gehörsmänniska och inte så vass på att läsa noter, går precis lika bra att använda. Jag gick därifrån sugen på att läsa vidare, lära mig nytt, fördjupa mig.

Lördagen – en riktigt skitdag rent ut sagt. Gick runt med en mental hatt som vägde över 100 pannor. Ändå sken solen och allt KUNDE blivit så bra. Med tre sjörövare och en karl som inte förstår vad en myslördagsfrulle kan innebära räcker det för att dagen ska starta mindre härlig. Jag låter bli att berätta mer och hoppar vidare till söndagen. Vill ändå ha sagt att alla som är lite som jag – att trots att yttre faktorerna är bra (sol, hela familjen ledig, nånstans att bo, alla friska osv), så betyder inte det att det känns gött i tankarna, och så får det vara ibland.

Söndagen nya tag. Pannkaksfrullen blev nästan mysig, och sedan drog vi till Solna och syrran för härlig lyxlunch med älgstek. Bubbel och koriandervårrullar till förrätt satte stämningen helt klart.

Och idag, efter jobb och cykeltur med de två små i mörkret, som slutade i jakt efter dem på KonsumjagmenarCoop, åkte bubblet fram med micropop och smågodis, i sällskap med det fantastiska programmet ”Married at first sight”. En slags påminnelse om att det inte är så himla lätt att få ihop det. O så lite skämskudde på det varannan minut. Men idag kom tårarna på riktigt även hos mig:). Påminnelsen fungerar hur som väl och jag känner att humöret faktiskt är på väg tillbaka. Tack för det.

Slut på meddelandet och vi ses. God natt och som en katt:)

Bild ett illustrerar fredagsfeeling. Bild två hur gött det faktiskt är när lugnet lägger sig en helt vanlig måndag – när smarret åker fram och det faktiskt är mörkt ute vilket betyder fullt tillåtet att vara inne och ”götte sej”. Amen.

Sep_4Sep_5