Mårten Westberg

Efter 40 år som löpare, 25 år som tränare och 2,5 år som ordförande bytte Mårten ut Fredrikshof på Östermalm mot Akalla och mötte helt nya möjligheter.

VILL DU MIG NÅGOT? SKICKA GÄRNA ETT MEJL.

Den som kommer är alltid rätt!

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

  • Publicerad 15:06, 20 jun 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Akalla Run har öppen träning på Spånga ip kl 11-12 varje dag hela sommaren.

Sommaraffisch färgPå affischerna har vi bilder av både barn och vuxna. Det förvirrar en del.
Det vanliga när det gäller idrott är ju ett snävt spann: ”flickor födda 2003″ eller ”12-15 åriga pojkar”.
Det tycker vi är onödigt. Vi har tex haft täta och spännande stafetter där åldersspannet mellan yngste och äldste deltagare har varit 50 år. Alla har gett sitt yttersta.  Då är ålder och kön helt ovidkommande. Det enda som är viktigt för att få ihop jämna lag är att göra en riktig bedömning av hur snabba de olika deltagarna är.

Om vi skulle dela upp grupperna så vore det mer relevant att gå efter hur vältränade de är, än att gå efter ålder eller kön.  Ålder och kön säger väldigt lite om hur fort man springer t.ex. 10*150m.  Därför har vi haft målgruppen ”vältränade” på onsdagspassen, som nu tar paus för säsongen.
Sen tror jag inte vi skulle få ihop några grupper om vi bara vände oss till 12-åriga flickor. Sånt kanske fungerar i fotboll och basket, men i löpning är det en återvändsgränd.

När vi står där på träningen så vet vi alltså inte vem som kommer dyka upp.  Då är det viktigt att tänka att den som kommer är alltid rätt. Då kan vi möta upp med glädje och spontanitet. Då kan vi skapa känslan av ”vad kul att just du kommer!”

Ibland kommer Siv eller Sokrates med 15-20 barn i tio-tolvårs åldern.  Ibland kommer en somalisk familj. I Söndags kom två fotbollsspelare som såg ut att gymma mycket.  De ville köra intervaller.  Vi diskuterade vad de ville komma åt med sina intervaller och kom fram till att vi skulle köra 5*200m med joggvila.  Då ska vi kanske komma ihåg att det var 27 plusgrader på Spånga IP i söndags.

Sagt och gjort: vi skruvade upp farten tills vi såg att killarna fick svårt att hänga med, men då sved det rejält! 32 sekunder på 200m med 50-55 sekunders joggvila!

Nu visade det sig att de här fotbollsspelarna tränar löpning tre gånger i veckan, gymmar tre gånger i veckan och tränar fotboll fyra gånger i veckan.  Då blir man bra!

Ps. Idag var BrommaPojkarna (BP) på Spånga IP. Då frågade jag vilken nivå de ligger på i beep-testet.  Deras svagaste spelare kom till nivå 16 och den bästa på 20.  Jag har haft fotbollsspelare som lägger av vid nivå fem.  Det är lätt att min syn på fotboll påverkas av alla lata fotbollsspelare jag träffar, som bara vill stå stilla och slå frisparkar. Sanningen är att duktiga fotbollsspelare tränar både hårt och ofta! 

Ali fastar och springer maran

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

  • Publicerad 11:16, 8 jun 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Sex löpare från Akalla Run sprang årets Stockholm Marathon. Sämst gick det för mig. Jag hade sprungit en halvmara en vecka tidigare och var förstås helt sänkt. Den första milen kändes som den sista!   Så dumt av mig.  56 år och jag gör fortfarande ung-kille-misstaget att tro att  jag klarar allt!

En stolt Ali
En stolt Ali

Ali överraskade mest.  Ali är 17 år och fastar eftersom det är Ramadan, muslimernas heliga fastemånad. Det betyder att han vare sig äter eller dricker när solen är uppe.  För att klara Stockholm Marathon tog han paus från fastan i två dagar: dagen före maran och själva tävlingsdagen.  De två dagarna tar Ali igen när Ramadan är över.

Under veckan före Stockholm Marathon sprang Ali enbart i Ramadan Run: våra träningspass för muslimer som vill hålla formen under Ramadan.  Poängen är att träna nära inpå att man får börja äta och dricka.  Bilal Cadimi, som är tränar i Akalla Run berättade att så gör alla de duktiga löparna i Marocko.

  • Vi ses halv nio (20:30) på Kista Torg. Sen springer vi i en halvtimme.
  • Duschar på Friskis & Svettis i Kista Entré
  •  Bryter fastan gemensamt i den temporära Moskén vid Kista Torg.
  • Vi har Ramadan Run varje måndag, tisdag, onsdag och torsdag under Ramadan (som pågår fram till midsommar).
IMG_7184
Några av löparna i Ramadan Run

När Ali skulle komma med på Ramadan Run för första gången var jag lite orolig. Ali är ju shia-muslim, och jag hade precis läst om hur Svenska sunni-muslimer hotar Svenska shia-muslimer.  Därför passade det bra att jag själv fastade den dagen och gick med Ali till Moskén.

Det var jättetrevligt! Kanske låter jag för överraskad, men atmosfären var verkligen väldigt välkomnande.  Jag tackade nej till en bricka med kött på eftersom jag är vegetarian. Då fick jag en soppa och sen kom en av mat-utdelarna fram till mig med en bricka med ris och sallad.  Det var heller ingen som frågade mig om jag är muslim.  Att jag gick när de skulle be såg jag inga sura miner över.

Att Ali som shiamuslim ber på ett lite annorlunda sätt var förstås inget problem alls.  Någon motsättning mellan sunni- och shiamuslimer verkar helt enkelt inte finnas i Järva. Kontrasten mot den verklighet vi hör om från mellanöstern, eller läser om i DN, är total.

Löpning är en upplevelseindustri

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

  • Publicerad 18:50, 27 maj 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Allt var inte bättre förr.

Långdistanslöparens ensamhet
Långdistanslöparens ensamhet

I fjol var det 40 år sen jag sprang mitt första lopp. Mycket var bättre på den tiden, men loppen var det definitivt inte.

Långloppen sprang vi på någon landsväg som sällan var avstängd för biltrafik. Vändpunkt var väldigt vanligt. 12,5 km åt ena hållet och sen över till andra sidan för att springa tillbaka igen.

Sen startade journalisten Anders Olsson ett lopp som förändrade allt: Stockholm Marathon. Ett maratonlopp mitt i stan! Om det inte hade varit för New York så hade det varit otänkbart, men det var ändå modigt. Stockholm Marathon var faktiskt världens andra stadsmara, och loppet gjorde löpningen till en upplevelseindustri.

Idag vore  70-tals-loppet längs en icke avstängd landsväg lika svårsålt som en nyproduktion av Volvo Amazon. Midnattsloppet med sin blandning av löpning med fest på Söders höjder är väl det bästa exemplet, men Tjurruset med sin lera  och hinder öppnade nog vägen för vågen av hinderlopp som har vällt över oss.  Alla tjejloppen med sina rosa nummerlappar och gosiga ”här tävlar vi inte”-atmosfär är lika bra exempel på lyckade experiment.

Varje år lanseras nya vilda varianter där deltagarna får färg kastad på sig, springer i en enda lång ljudvall av rockmusik eller springer i tomtedräkt….och sen möter experimenten det obönhörliga naturliga urvalet. Några av de knasiga upptågen blir populära och lönsamma pengamaskiner till de friidrottsklubbar eller privata företag som dragit igång dem.

Så fungerar kapitalismen*.
1. Testa nya knäppa idéer.
2. Nio av tio idéer går åt pipan.
3. Den tionde idén blir plankad av alla som kan.

En sån idé är Kalkminelöpet på Jylland i Danmark. Det är ett fantastiskt knäppt lopp som går genom två kalkgruvor och på små kuperade stigar mellan de två gruvorna. Aldrig känns skillnaden mellan Sverige och Danmark så tydlig som när jag kommer springande halvböjd med en hjälm på huvudet och blir bjuden på ost och vin! I fjol fick vi korv och öl på samma ställe.

Högst upp på den högsta punkten finns en fem meter hög ”tutte” med drygt 50 graders lutning upp följt av lika brant utförsbacke. Där har de spänt upp ett rep så att vi inte ska falla och slå oss sönder och samman när vi ska ner. Det är en av fem punkter på banan där vi måste hålla oss i ett rep för att klara utförsbacken. Knasigt!

Brian, Mårten & Pokalen
Brian, Mårten & Pokalen

I år var min Dansk-Svenske kompis Brian med ner och vann faktiskt loppet. Jag kom fyra. Det var förstås jättekul, men rätt oviktigt egentligen.

Kalminelöpet har inga priser, så vi ordnade en digital pokal (se bilden). Vi springer Kalminelöpet för den fantastiska upplevelsen och det är vi inte ensamma om.  Loppet blir alltid fulltecknat på fem minuter när de släpper biljetterna. En succé med andra ord.  Därför är det inte överraskande att det har kommit ett gruvlopp i Sickla också. Så fungerar kapitalismen, och långlopp är kapitalism. Tro inte annat.

dront
Dront

Maratonloppet i gruvan i Kiruna – eller var det Malmberget? Det var däremot ingen succé. Det kom och försvann som dronten och den tvehövdade tigern.

Vad som var fel vet ingen. Kanske var problemet  det mindre befolkningsunderlaget i Kiruna. Kanske är norrlänningar inte lika sugna på nya upplevelser som Stockholmare.

Det mesta av det knäppaste händer ju faktiskt i Stockholm. Eller så måste loppen starta utomhus och gå in i en gruva. Som alla de vägbyggen som blir till lopp enligt modellen ”nu eller aldrig”. Det kan få Stockholmare motstå. - Tänk om jag missar den stora upplevelsen!   Vi kan tydligt föreställa oss hur vi står få och lyssna när kompisar och kollegor berättar om hur häftigt det var.

Alltså betalar vi de där 800 kr för att få springa i en transport-tunnel. …Å andra sidan lyckas Lidingöloppet få ett lopp i en av vägverkets transport-tunnlar till en minnesvärd upplevelse! Jag känner många som sprang det senaste tunnellloppet, och de är eniga. Det var jättekul!  Det är skickligt av Lidingöloppet!

En av starterna i Järva Skolstafett
En av starterna i Järva Skolstafett

Den kompetensen hade vi stor nytta av i Järva Skolstafett. Det är Lidingöloppet som arrangerar även här och det arrangemanget är årets höjdpunkt för vår verksamhet i Tensta, Rinkeby och Akalla. Järva Skolstafett tjejer på staket

Drygt 1600 barn från hela Järva var anmälda till stafetten. Vi vill verkligen bjuda dem på en stor upplevelse, ljusår från de asketiskt tråkiga loppen jag sprang på 1970-talet.

Vi vill att barnen fortfarande ska prata om Järva Skolstafett när de ses efter sommarlovet.

(c) www.Woodstock.com
(c) www.Woodstock.com

Därför satte Lidingöloppet upp en scen med band från Fryshusets musikprogram. En medryckande ljudvägg är a och o.

Dessutom fick barnen spela bumperball när de var klara med sina lopp. Det var fest helt enkelt.

Om någon hade arrangerat något sånt här på 1970-talet så hade vi nog associerat mer till Woodstock än till idrott, men det är så här idrotten ser ut idag. Löpning är en upplevelseindustri på väg mot show business.

* Enligt en ekonomisk teori som har lanserats av Eric D. Beinhocker

Idrotts-polygami är underbart

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

  • Publicerad 20:49, 20 maj 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

”Du skola inga andra idrotter hava jämte mig”

…så verkar vi idrottsledare alldeles för ofta tänka.  Det är helt onödigt. Kanske är det en smitta från de Abrahamitiska religionerna. I romantiska relationer ser vi ju inte heller så positivt på bigami, men i idrotten…. Ju fler desto bättre!

Otrogenhet är bra!
Otrogenhet är bra!

Kanske är det de tiotusen timmarna som spökar. Tanken att  vi ska ha hunnit träna vår specialidrott i tio tusen timmar innan vi är tjugofem år gamla kan få oss att fokusera på en idrott väldigt tidigt.  Det är fel. All forskning visar att det är bättre att hålla på med flera idrotter.  Då har du roligare och när du t.ex. hamnar på bänken i fotboll eller basket så kan du lägga ditt fokus på den andra idrotten.

Dessutom börjar faktiskt de flesta av våra bästa idrottsmän med ”sin” special-idrott anmärkningsvärt sent! Innan dess har de ”strulat runt” med många andra idrotter.  Våra bästa simmare börjar till exempel med simning i snitt när de är elva år! Vid den åldern har nog många simtränare slutat ta emot nybörjare.

Men oändligt mycket viktigare än jakten på OS-deltagare är att idrotten är kul.  Det blir roligare om man kan kombinera olika idrotter. Ett bra sånt evenemang är Järva Föreningsdagar som gick idag och igår vid Husby Ishall.  Där var vi i Akalla Run med, som en av ett dussin idrotter som 300 skolbarn fick pröva på.  Vid sidan av Basket, Trampolin, Pingis, Fotboll, Boxning och en massa andra idrotter körde vi löpning i form av en löpning, rep-bana i skogen och rarajipari (terränglöpning i lag med fotboll). Kolla videon så får du en liten glimt av hur härligt det var!  Klicka här

 

 

Förutsägbart Rockar!

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

  • Publicerad 18:57, 13 maj 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

”Förutsägbart Rockar” sa Måns Lööf, som pratade om idrott för deltagare med ADHD, autism och liknande diagnoser.

Måns Lööf
Måns Lööf

Det låter svårt, eller hur? Hur ska en stackars ideell idrottsledare klara barn med de här diagnoserna?

Det första svaret är ”de har alltid varit med” men de kanske inte hade en diagnos, och så visar han en bild med 30-40 av världens mest kända idrotts-stjärnor som alla har ADHD, Autism eller OCD.

Måns andra svar är ”var förutsägbar”.
Gör det du säger att du ska göra, och gör det på samma sätt varje gång.

Det får mig att tänka på min gamle tränare som hade backträning varje måndag kl fem och teknik-/snabbhet varje onsdag kl fem. Långpass på söndagar kl elva.  Drygt 40 år senare har klubben Fredrikshof fortfarande kvar Bertil Sjödins tider och rundor.

Alltid samma omklädningsrum och alltid samma uppvärmningsrunda.  Det låter tråkigt, eller hur?

Det var det inte alls. Förutsägbarheten var en trygghet. Jag hade fullt upp med skolan och läxor. Om träningen hade varit på olika platser och tider så skulle jag aldrig ha gått.

När skolan byts ut mot jobb och karriär så minskar inte stressen. Om något så blir behovet av fast tid och plats ännu större!  Min fru och mina kollegor har alltid vetat att onsdagskvällar är heliga. Då springer Mårten.  Det blir enklare så.

…och när träningen är förutsägbar så frigörs våra sinnen så att vi kan prata om annat. Träningen blir den sociala arena som andra kanske har på caféet eller på puben.

Så fungerar också den fenomenala framgångssagan Park Run.  Samma bana, samma tid varje vecka. 100% förutsägbart! 

Paul Sinton-Hewitt och 13 löpare startade för 13 år sen i en park i England.  Sen blev det fler och fler som kom. Så småningom lade de till en park till, och en park till.  Nu finns det tre miljoner Park Run löpare som alla springer fem kilometer på lördagar i  något av hundratals Park Run spridda över fem kontinenter!

Paul Sinton-Hewitt

Glöm jakten på nya spännande upplevelser.

Förutsägbart Rockar! 

Vad jag pratar om när jag pratar om 2.00,25

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

  • Publicerad 12:27, 9 maj 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Jag tvekar att haka på diskussionen om Nikes försök att få en löpare att springa marathon på under två timmar. Men det här är vad jag pratar om när jag ändå gör det.

Här springer de på en folktom Monza
Här springer de på en folktom Monza

 

  • Nikes PR-ploj för att förknippas med Maraton-löpningens magiska tvåtimmars-gräns är förstås väldigt lyckad för att få oss att tro att de har riktigt bra skor.
  • Att Nike med det här experimentet har skapat en situation som liknar boxningens, med konkurrerande världsmästar-bälten. Nu har vi ett inofficiell världsrekord och ett officiellt rekord på marathon.  Hur kul är det?
  • Hur lättade vi är att det inte lyckades! Gränsen kommer förstås brytas, men det är så väldigt mycket roligare om 1:59.59 sker i ett riktigt lopp där löparna konkurrerar mot varandra.
  • Att Nikes nya tävlingssko ska ge fyra procent snabbare tid. Det skulle i så fall motsvara ungefär fyra minuter och 48 sekunder på marathon.  I så fall är Kipchoges 2.00,25 ”bara” värt ”2.05,13 vilket är ett par minuter sämre än Kimettos världsrekord. Det är inte ens en av världens tio bästa tider.
  • Att Nike valde ”den Östtyska modellen” när de valde ut tre löpare som sen skulle träna och leva ett vetenskapligt utformat program i ett helt år med ett enda mål i sikte.
  • Att drömmen tvärtom vore ett VM eller ett OS på en snabb bana där arrangörerna bjuder in alla världens löpare som har sprungit marathon under 2:15, oavsett hur många afrikaner man då får på startlinjen. I ett sånt lopp skulle inga harar behövas.
  • Att publik behövs för att sätta världsrekord.
  • Att de tre löparna från varsin östafrikansk löparnation enligt pratet på förhand skulle samverka, men sen säger Kipchoge att ”there’s only one winner”.
  • Att en halvmil på 14.27 heter numera är  ”ett Kipchoge-fiasko”.
  • Mitt personliga rekord på 5000m är 14.58: En halvminut ifrån ett Kipchoge-fiasko.
  • Det är lite extra ironiskt eftersom just två timmar på marathon var mitt mål när jag började med löpning 1975.  Det överraskar mig att gränsen fyrtiotvå år senare är obruten.

…ju mer folk pratar om löpning, desto större är chansen att de drar på sig skorna och går ut för att springa. Det är bra.

Allt prat om löpning är bra.

Vad heter Norges långsammaste stad?

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

  • Publicerad 18:46, 2 maj 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

…Den heter Trögstad!
- Här går livet lite långsammare.
- Det är väldigt trevligt.

”Idag ska de kora Norges flottaste bög” säger vår trevliga värd i Trögstad, en småstad på landet en bit utanför Oslo.

Min fantasi går genast igång och bilder av ”flotta bögar” som Gary Glitter och Freddy Mercury fladdrar förbi samtidigt som jag oroar mig för att det ska vara någon sorts homofob tillställning.

Snart visar det sig att det är den flottaste ”Böggen”, inte ”Bögen” de

Min fru, hennes morbror og en masse bögger
Min fru, hennes morbror og en masse bögger

ska utse.
En Bögg, på norska, är en folka; en bubbla. Jag är lättad och besviken. Hundratals bubblor i originalskick eller ombyggda med massor av kärlek och fantasi.  Men det var ändå inte lika minnesvärt som det evenemang jag trodde vi skulle få se.

Böljande landskap
Böljande landskap

Desto mer minnesvärda var löprundorna. Vandringslederna är fantastiska med höga toppar och små tjärnar här och där. Det böljande landskapet är en landsortsdröm.

 

Som om jag inte

Kolstybb är underbart för benen!
Kolstybb är underbart för benen!

redan vore lite småkär i denna ”tröga” stad: på idrottsplatsen har de välskött kolstybb på löparbanorna! Det är helt fantastiskt. Tänk om beslutsfattandet kunde vara så här ”trögt” på lite fler platser, så vi kunde ha kolstybbsbanor att träna på lite här och var.  En vecka i Trögstad skulle jag ha mycket svårt att komma ner under femton löpta mil.

I övrigt finns inte så väldigt mycket i Trögstad. En riktigt bra pizzeria, en grill, ett konditori och några livsmedelsaffärer. Det är ungefär vad som behövs för ett träningsläger. Att det sen bara är någon timme på tåg ner till Oslo och Bislett gör ju inte saken sämre.

Hit kom jag för att min fru skulle få återse sina släktingar, men nästa gång är det nog hon som kommer med mig hit på träningsläger.

Ett ständigt diskussionsämne i Norge är att man får gå på många restauranger och caféer innan man blir serverad av något annat än en Svensk. Norrmän undrar alltid hur det kan komma sig att Svenska ungdomar är så mycket bättre på service än vad unga Norrmän är. Som Svensk är det lockande att bara slicka i sig och komma med lösningar som Svensk ambition, blygsamhet eller empati.

Det är förstås skitsnack. Det är bara att se sig om på vilken svensk arbetsplats som helst.  Våra ungdomar är inte särskilt…någonting! Min förklaring är istället att de unga Svenskar som jobbar i Norge har lämnat sitt hemland just för att jobba. De som gör det är förstås en elit. De lata stannar hemma. Dessutom är de motiverade att göra ett bra jobb. Här bor de fem personer i en etta och allihop har lämnat mamma och pappa och tryggheten hemma i Sverige.  De är invandrare, helt enkelt.

Sen berättar min frus kusin en kul historia om invandrare. Om Norska invandrare i Spanien. Hon mötte en framstående person i Fremskrittspartiet. De är ungefär det parti Jimmy Åkesson önskar att Sverigedemokraterna vore.  Han går på om invandrare. Hur de kommer med sina sedvänjor och tränger sig på i Norge. Då frågar hon vad han tycker om att fira 17e maj i Spanien. Det gör ju den Norska kontingenten där. Dessutom får de gator avstängda för trafik så att de kan dra fram med sina rödvitblå flaggor och folkdräkter. När hon jämför det med att muslimer vill få fira ramadan i Norge så blir han högröd i ansiktet och vägrar prata med henne eller hennes mor.

Är det skadeglädje som gör att vi skrattar så gott när en främlingsfientlig populist gör självmål?

Dådet stärker Stockholm

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

  • Publicerad 12:14, 8 apr 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Det känns bakvänt. 

Här tjatar jag om att folk ska våga ta tunnelbanan ut till Rinkeby. Att det inte alls är farligt i Rinkeby, Tensta, Akalla, Husby och Hjulsta, och så smäller det precis mitt i stan!

I Järva verkar våldet mest beröra gängmedlemmar, men igår på Drottninggatan var det ett lotteri.  Min pojke var bara minuter från att hinna in på Drottninggatan på vägen hem från skolan.

Ändå blir min slutsats densamma: Det är inte farligt att vara i Stockholm city, heller.

Det här dådet är över.  Stockholm agerade blixtsnabbt!

Jag satt i ett möte i huset bredvid Åhléns. En granne som hörde smällen och genast sprang ut till balkongen såg att poliser redan var där med dragna vapen.

De var där inom några sekunder efter att det hade smällt.

Inom någon timme hade polisen fått ut en bild av den misstänkte föraren och mindre än ett halvt dygn senare var han gripen.

Det imponerar!

Bara 19 timmar efter kraschen är lastbilen bogserad och jag ser att Åhléns i full fart med att reparera sin parfymavdelning.

Parfymavdelningen repareras
Parfymavdelningen repareras

Det imponerar!

Fyra döda är en sorg, men det är inget nationellt krisläge.

Inget tyder egentligen på att det här är någon del av en större attack, bortsett från att IS och/eller Al Qaida förstås tar på sig ”äran”.

Min första tanke var att det nog var en alkoholist som såg en möjlighet att stjäla en lastbil full med öl eftersom chauffören lät motorn stå på medan han lastade av öl.  Att köra en lastbil full med öl ner till kompisarna på plattan, det måste ju vara varje A-lagares dröm.

I ett sånt scenario hade de fyra dödsfallen ”bara” varit en tragisk händelse. Ungefär som bussolyckan i förra veckan.

…som när en psykiskt sjuk man körde på 16 personer en kilometer längre ner på samma gata, fast den då heter Västerlånggatan. Den gången dog två personer, men vi går ändå på Västerlånggatan.

Det var ett slags psykisk sjukdom. Terrorism är en annan sort, en tvångsföreställning.

Om det visar sig att det är den tvångsföreställningen som ligger bakom det här så får vi sätta honom i samma grupp som John ”Lasermannen” Ausonius, Peter Mangs och Taimour Abdulwahab, som för sju år sen sprängde sig till döds i samma område.

Det är fyra attentatsmän, 8 dödsoffer och 27 skadade sen ”Lasermannen” började härja för 26 år sen.

Under samma tid har 7 500- 8 000 Svenskar dött i trafiken.
Trafiken är alltså ungefär tusen gånger så farlig som terrorismen.

Det bästa med myndigheternas imponerande snabba nedstängning av Stockholm är att kanske en halv miljon människor fick gå hem från jobbet igår. Bilderna på tusentals Stockholmare som går över Västerbron och Tranebergsbron kan bli ikoniska.

Tänk om de upptäcker att det gick att gå hem, och att det till och med var trevligt.

Tänk om de kom hem avslappnade med kroppen full av endorfiner istället för alkohol så här på fredagskvällen!

Tänk om de bestämmer sig för att gå hem från jobbet fler fredagskvällar…kanske istället för att stressa hem till öl och chips framför TVn.

Då kan den sjunde april 2017 komma att bli en bra dag för den Svenska folkhälsan.

Sug på den IS/Al Qaida!

Men, de kan ju bli trötta!

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

  • Publicerad 10:52, 4 apr 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

”Men, de kan ju bli trötta!”

…lyder en bevingad invändning när Pär Johansson ville börja spela teater med de utvecklingsstörda patienterna på ett dagcenter i Hudiksvall; det som kom att bli teatergruppen Glada Hudik.

Sporrongs största pokal går till skolan med flest lag i mål
Sporrongs största pokal går till skolan med flest lag i mål

 Till min stora förskräckelse har jag fått höra liknande kommentarer när jag försöker få lärare att anmäla alla barn till Järva Skolstafett där skolan med flest lag i mål vinner den stora pokalen.
Det betyder att varje barn som deltar bidrar till skolans placering.  

”Vi har barn som inte kan springa 1,7 km, så vi kan inte vara med” säger en tongivande lärare i en lågstadieskola. 

Skulle hon säga samma sak om matematik? ”Vi har tioåringar som inte kan lägga ihop två och två så vi avstår från mattelyftet”. Jag tror inte det. 

Jag försäkrade att barnen får jogga eller gå hur sakta de vill. Det gjorde ingen skillnad.  

För mig är lärarens välmenande kommentar rent förskräcklig. Måtte hon ha fel! Ett icke handikappat skolbarn som inte kan röra sig 1,7km behöver verkligen motion!

Andelen pojkar som misslyckas i skolan mer än halveras när de får motion varje dag.  Bättre sätt att höja resultaten i matte, svenska och engelska får hon svårt att finna. På sikt krymper vi då antalet pojkar i utanförskap; de som är den huvudsakliga rekryteringsbasen för både gangster-gäng och jihadister. 

 Tyvärr tror jag också att jag förstår henne. I friskole-Sverige är det slitsamt att undervisa i stadens fattigare områden.  Barnen till de ambitiösaste föräldrarna pendlar till skolor i rikare stadsdelar.  Där får plugghästarna studiero.

Kvar blir de vars föräldrar inte läser läxor med sina barn. De som inte har förstått hur viktig skolan är i Sverige.  Då blir det stökigt i klassrummen och så åker ännu fler elever in till skolorna i centrum.  Prestige-friskolor som Carlssons skola eller Viktor Rydberg kommer vi nog aldrig få se i Tensta eller Rinkeby.  Lärarna som jobbar kvar är eldsjälar i motvind.  De gör det för att de bryr sig om sina elever.  

Varenda lärare i Järva förtjänar medalj. 

Kanylen i gräsmattan

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

  • Publicerad 22:35, 2 apr 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Idag var det barfota-premiär! 

Det hade jag i praktiken utlovat på förhand. Tensta Rinkeby Grass Run är ett 5 km långt lopp på de jättelika, välskötta ängarna längsmed Tensta och Rinkeby.  Det är som gjort för att springa barfota.

På förhand var det många som frågade om jag inte var rädd för att trampa på glas eller på en kanyl. Just frågan om en knarkares kanyl hann jag faktiskt få två gånger på morgonen!

Tanken på att springa och sticka sig på en kanyl är obehaglig. Jag tänker att kanylen är smittad med både gulsot och aids. Jag kan lätt föreställa mig hur jag springer där med en spruta stickande ut ur foten.

Men allvarligt: hur ofta ser du en kanyl ligga och skräpa i gräset?

Jag har sett en kanyl ligga på gatan i city en gång, och i armen på en knarkare en gång. I övrigt har jag bara sett kanyler på sjukhus.
På 40 år som löpare har jag aldrig sprungit förbi en kanyl. Jag har sprungit förbi massor med kamphundar, giftormar och obehagligt nära ett par krokodiler en gång…men aldrig en kanyl. Det hade ingen av de andra löparna som jag frågade heller,

Det tror jag beror på att de heroinister och andra sprut-användande knarkare som ändå finns i Stockholm behöver sina kanyler. Sprut-utbytesprogram ger dem visserligen rena sprutor, men då bara i utbyte mot den smutsiga sprutan.  Alltså: ingen knarkare vill bli av med sin spruta. Därför ligger det inte sprutor och skräpar i gräset.

Det låg heller inga krossade glas i gräset. På det sättet är gräset runt Tensta, Rinkeby och Spånga oerhört mycket bättre än till exempel Humlegården eller Rålamshovsparken i stan.  Där vet jag inte om jag skulle våga springa barfota. Härute är majoriteten muslimer som inte dricker. Därmed krossar de inte ölflaskor frampå småtimmarna tillnärmelsevis så ofta som vi gör i stan.  Det är bra.

Det var riktigt skönt att springa barfota, och jag avgjorde faktiskt loppet genom att använda det till min fördel.

En ung talang med överlägset bättre spurtförmåga, Mansib Rahman, låg nämligen fint i rygg på mig när vi kom ner till banans enda blöta område, precis innan vi rundar en liten fågelsjö. Där sprang jag rakt igenom en decimeterdjup pöl. Mansib kände hur skorna blev genomblöta och tunga och svängde till slut åt sidan ut på torrare mark. Då fick jag de metrar jag behövde och Mansib fick kämpa själv med motvinden. ”Gummibandet gick av” är löpar-lingo för det som hände där. I mål var han en minut efter, men utan den där pölen kunde Mansib ha varit före mig i mål.

Som tränare vill jag förstås att mina adepter ska slå mig, men som löpare är jag beredd att slita hjärtat ur kroppen för att förhindra att det sker.

Inför start försöker vi se arga ut
Inför start försöker vi se arga ut

Alla Sporters Moder

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

  • Publicerad 13:28, 28 mar 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

I Mellanöstern kallas löpning ”alla sporters moder” berättade Ali från Iran. 

Det gillar jag. Som du nog misstänker tycker jag att alla borde hålla på med löpning. Men jag tycker inte att alla ska ha löpning som huvud-idrott. Jag tycker att barn helst ska hålla på med en lagidrott som fotboll, basket, hockey eller handboll. Ju längre de håller på med den, desto bättre. 

Men när rösten förändras hos pojkar
och brösten förändras hos flickor,
….då är det dags att också börja springa, simma, gymma och gå på aerobics.

Då säger kroppen ”nu bygger vi om dig, visa mig vilken sorts kropp du vill ha resten av ditt liv”. Om svaret är en kropp som sitter stilla framför en dator eller TV så är det en sån kropp du får. 

 Tio-femton år senare börjar den långa, långa utförsbacken.
Den syns i början inte så tydligt.
 

Hjärtats kapacitet sjunker med ett slag per minut för varje år som går.   Till slut är hjärtat för svagt och om inget annat dödar dig innan dess så dör du när hjärtat inte orkar längre. 

Den långa utförsbacken mot graven
Den långa utförsbacken mot graven

För den som springer är det här oftast inget problem förrän långt efter pensionen. Som linjen ritad med blyerts i teckningen här bredvid. 

Men för dig som satt stilla under tonåren så blir det ett problem väldigt mycket tidigare.  Då är det den röda linjen i bilden ovan du väljer.  Självklart kan du påverka lutningen, men fallhöjden är svår att göra något åt när utförsbacken har börjat. 

Sverige går mot en epedemi av hjärtproblem hos människor i yngre medelåldern. Östermalm, Djursholm och Lidingö klarar sig bra, men i Järva syns det. Till exempel ser jag alldeles för ofta kvinnor som måste ta en paus på väg hem från affären med en påse mat. 

 Anna på en läkarstation i Järva säger att det som är slående är utvecklingen när det gäller unga kvinnor:

”Dagligen kommer unga kvinnor in till oss med tryck över bröstet…ångest kan vara en faktor -men ändå- så här ser det inte ut i en annan population.  Barn och ungdomar med fetma är också överrepresenterade….jag predikar för alla föräldrar att deras ungar måste ha sysselsättning på fritiden. När det gäller killar så håller de oftast med, när det gäller flickor lägger ofta föräldrarna huvudet på sned och tycker att jag är lite smålustig…
Utmaningarna är enorma!!!!”

Därför har jag som löptränare ägnat mig åt att organisera träningsformer som skolpromenader, ”Run & Relax” och tjejträning med löpning och lekfull fotboll.   Även gårdagens Skolkamp var helt nytt för mig.  Då fick vi ett 40-tal barn att springa efter frisbees och spela fotboll med en meter-stor Yoga-boll. Allt för att de ska få träning….och i vintras lärde vi ett par tusen barn åka skidor på Spånga IP.

Men det här det arabiska ordspråket kommer in: Löpning ÄR alla sporters moder. Oavsett du spelar fotboll, basket eller springer efter en frisbee, till och med efter en jättestor fotboll med punka eller åker skidor på Spånga IP så får du den grundträning du behöver den dag du vill börja springa.

…och du stärker hjärtat så att du slipper hjärtproblem när du är 30-35 år.

Inte mitt jobb…

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

  • Publicerad 12:06, 23 mar 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

”… inte mitt jobb” eller ”jag får inte betalt för att….” är två meningar jag har hört ofta. För mig säger den att man är vad Jesus kallade ”en anställd”:

12 Den som är anställd springer sin väg när han ser vargen komma, och han överger fåren för de är inte hans och han är inte deras herde. Och vargen anfaller dem och skingrar flocken.

13 Den anställde har ingen omsorg om fåren.

14 Jag är den gode herden, och jag känner mina egna får, och de känner mig

Jag tycker ”…inte mitt jobb” är en prostituerad inställning. Jag tror vi alla mår mycket bättre av att leva som den gode herden. 

En bra sak med Järva är att jag hittills inte har hört någon säga ”..inte mitt jobb” under mina två år här.

När vi hade fullt med skolklasser, SFI-klasser osv som skulle åka skidor hela dagarna på Spånga IP började traktorföraren jobba kl 4  på morgonen så att skidspåret skulle vara klart i tid.

I morse när jag kommer in till Kista sportsclubs klubblokal står sportchefen och städar. En grupp pensionärer ska ha ett möte. Städning är inte sportchefens jobb, men det behöver bli gjort. Här är ingen för fin för att städa eller byta toapapper.

Köket i storstugan…och när tjejerna som har gått vår skolpromenad från Tensta kommer fram till Akalla så äter de sin frukost i det här underbara köket. Det köket tillhör inte Akalla Run, men här hjälper vi varandra. Chefen för Akalla by gjorde det möjligt.

Jag blir förresten alldeles varm inombords när jag kommer in i Storstugan här i Akalla by.  Så här såg det ut i min farmors föräldrahem i Dalarna.

Jag förklarade för tjejerna som hade gått en 2,5 kilometers morgonpromenad från Tensta hur glad jag blir av att vara i det här fantastiska huset.

Tjejerna höll med om att det var fint, men den där omedelbara värmen i magen kände de inte.  Någon omedelbar glädje eller värme i magen kände de inte alls.

Så här såg det inte ut hos hemma hos deras farmor i Somalia.

 

Krigs-korrespondenten kommer till Järva

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

  • Publicerad 22:32, 20 mar 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

I förra veckan kom en dokumentär-filmare till träningen med Akalla Run.  Giampaolo Musumeci heter han och är specialiserad på att rapportera från krigszoner.

Giampaolo Musumeci is a freelance journalist and filmmaker reporting on African issues, immigration and war zones, contributing to major international news channel and radio such as Channel 4, Rai News24, Sky News, Rai Tre, MTV,
Radio France International, Radio Swiss and a wide variety of international press.

Giampaolo hade hört och läst vad som sägs om Sverige i internationell press. Det hade fått honom att åka först till Rosengård där han hade tillbringat två verkligt trevliga dagar och nu var han på väg till Sveriges andra ”No Go Zone” Järva.

Akalla by

Stockholm Stad etablerade kontakt och jag bjöd med Giampaolo och hans kollega på träningen i Akalla.  Jag hoppas de fick material de kunde använda.

De fick i alla fall fina bilder av när vi springer från den vackra bondgården, hoppar över en klassisk Svensk gärdsgård och ut på den stora gröna sluttande gräsmattan mot den nedåtgående solen.

…och vad ”krigszon” beträffar så var det ju ingen av oss som hade sett ett vapen i Järva. Det kändes som att någon hade förväxlat ”Mordor” med ”Fylke”, och skickat en krigskorrespondent.

…men trevligt var det!

Hans Rosling i Rinkeby

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

  • Publicerad 11:29, 13 mar 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Dubbelmordet i Kista är förfärligt.  Löparna i Akalla Run är upprörda.

På platsen där ledaren för det kriminella gänget ”Lejonen” skjöts ihjälp var jag för någon månad sen. En av tränarna bor bredvid caféet i Rinkeby där två bröder skjöts ihjäl i vintras.  Men det här är ett gängkrig.  För alla oss som gör vanliga saker i Järva så är det här något vi hör på radio och TV, och läser i tidningarna, precis som du. Vi är inte en del av den världen, precis som vi inte ser våldet när vi passerar Stockholms farligaste plats: A, B, C eller D nedan.

Jag saknar Hans Rosling, som påminde oss om den positiva utvecklingen som sker i tysthet, medan medierna rapporterar om enstaka händelser. Vi läser om naturkatastrofer, krig och terrorist-attacker men missar att 80% av världens befolkning har lärt sig läsa och att den genomsnittliga familjen i Bangladesh bara har 2,5 barn!

Om Hans Rosling och stiftelsen Gap Minder skulle göra en undersökning om Järva så skulle de kanske fråga:

1. Var löper du störst risk för våldsbrott?
A. På Rinkeby Torg
B. I Tensta Centrum
C. Huvudsta centrum
D. På Stureplan

2. Hur utvecklas arbetslösheten i Rinkeby och Tensta?
A. Den växer (allt fler är arbetslösa)
B. Den krymper (allt fler får jobb)

3. Var i Stockholm är polisen som mest aktivt och synligt närvarande?
A. I Järva (Tensta, Rinkeby, Husby, Akalla, Hjulsta).
B. På Söder
C. På Östermalm
D. I City

4. När var risken att bli mördad som minst i Sverige?
A. För hundra år sen
B. För 70 år sen
C. För 50 år sen
D. Den har aldrig varit så liten som nu

5. Var i Stockholm är polisen som mest uppskattad?
A. I Järva (Tensta, Rinkeby, Husby, Akalla, Hjulsta).
B. På Söder
C. På Östermalm
D. I City

…och sen skulle vi alla skratta åt hur fel vi hade, för rätt svar är förstås 1D, 2B, 3A och 4D.

Svaret på fråga 5 vet jag inte säkert, men jag tror en enkät skulle ge svaret A. Det är åtminstone den bild jag får.  Folk är glada över att se poliser på gatan, och när polisen arresterar gängmedlemmar som ”alla” vet har gjort något, då stiger den allmänna moralen som barometern efter ett oväder.

Det här är inte den bild du får i media. Media fokuserar på händelser och ett mord är en händelse. Ett knivmord är en liten händelse som får täckning i lokalpressen men ett mord med skjutvapen är en stor händelse som beskrivs i alla media; både lokalt och nationellt.

Nu ökar antalet mord med skjutvapen medan knivmorden minskar. För mig är alla mord lika illa eftersom de leder till att offret dör. Men det blir större artiklar av morden nu när stora mängder skjutvapen har smugglats in från krigen i det gamla Jugoslavien.

Ändå tyder väldigt lite på att den långsiktiga trenden har förändrats. De senaste hundra åren har ungefär hundra Svenskar mördats per år. Hundra mord är förfärligt, men i ett internationellt perspektiv är det väldigt lite.  Sverige är fem gånger så säkert som USA och hundra gånger så säkert som Honduras. Bara Japan, Sydkorea och en handfull Europeiska länder har aningen färre mord per capita än Sverige.

Det bästa är att Sveriges befolkning har mer än tredubblats på den tiden utan att vi har fått fler mord. Alltså är risken att du eller jag ska mördas mindre än en tredjedel av risken våra farföräldrar och morföräldrar löpte.

Nu har vi förstås läst att ungdomar kastade sten på polisen när de grep en gängmedlem i Rinkeby. Det är inte så konstigt. De kriminella gängen gillar förstås inte polisen, speciellt inte när den kommer och arresterar dem! Det är klart de gör vad de kan för att skapa problem då.

Dåliga tider för gängledare
Dåliga tider för gängledare

Fram till för fem år sen bodde jag nära Stureplan. Gick jag dit en sen kväll var det slående hur många poliser jag såg.  Det blev snabbt bättre.  Samma sak tänker jag på nu, när jag är i Rinkeby eller Tensta.

Det är alltid minst två poliser på Rinkeby torg och i Tensta Centrum, och alla jag frågar är glada över den stora polisnärvaron.

 

Skål för eritreanska äktenskapsbråk

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

  • Publicerad 18:24, 7 mar 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

”Vi är i Sverige nu!”

Det är den fras Eritreanska män tycker sämst om, berättar en av tränarna i Akalla Run.  Det får männen höra när de förväntar sig att frun ska agera som en fru gör i Eritrea, där könsrollerna är väldigt traditionella.

Men så kommer de till Sverige och här får deras fruar nya idéer.  Här inser de att i Sverige är mannen och kvinnan jämlika, och kräver den rätten.   Därför bråkar Eritreanska par mycket mer i Sverige än de gjorde i Eritrea. Det är då, när de vill att frun ska göra något som hon förväntas göra i Eritrea som den förhatade frasen kommer:

”Nej, vi är i Sverige nu!”

Här skålar min fru och jag för de eritreanska äktenskapsbråken.

IMG_6279
Skål för ”Vi är i Sverige nu!”

En verkligt trevlig ”No Go Zone”

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

  • Publicerad 18:49, 21 feb 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Man kan inte ens gå ut och ta en kopp kaffe” säger en man som intervjuas i Sveriges Radio om hur det är i Rinkeby.

Det var värst!

Just idag fikade jag i Tensta. Det var trevligt även om jag inte kunde få sojamjölk eller havremjölk till kaffet, men för några dagar sen fikade jag i Rinkeby centrum. Det var ännu trevligare.  Utbudet av Baklava var det största jag har sett i ett café och servicen var toppen.

Förresten är det ungefär lika fullt i caféerna i Rinkeby som det är inne i stan.

Bakom Tensta Centrum
Bakom Tensta Centrum

Efter fikan sprang jag genom Tensta tillsammans med studenter och lärare från Tensta gymnasium. Det är ett verkligt kul träningspass.  Vi börjar med en rusning i maxfart förbi Tensta Centrum. När 30 unga plötsligt kommer rusande så hajar poliserna till en sekund innan de ser att vi bara har roligt.  Frågan är om de skulle reagera annorlunda på Söder eller Östermalm.

En sak som slagit mig är ökningen av antalet poliser jag ser i både Tensta och Rinkeby den senaste månaden.

I kombination med ett flertal arresteringar av välkända gängmedlemmar är det här något som de flesta jag pratar med i Järva är väldigt glada över.

den arga synsTyvärr finns fortfarande möjligheten att kasta sten på poliser, sätta eld på några bilar och därmed få publicitet. Då känns det förstås som att man är någon. Som i Hjalmar Söderbergs klassiska ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad…”
Det hände igår och nu rapporter media om ”frustrerade unga” och om Rinkeby omtalas i skruvade amerikanska dokumentärer som en ”No Go Zone”.

Den beskrivningen känns så fel. Arbetslösheten är på väg neråt och både Rinkeby och Tensta är trevliga platser.  Köp inte bilden du får i kvällspressen. Köp istället en SL-biljett till Tensta eller Rinkeby. Skapa dig en egen bild.

Runner’s World sprider myten om att kvinnor riskerar att bli påhoppade när de joggar

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

  • Publicerad 11:42, 16 feb 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Är du orolig för att bli påhoppad av en man när du är ute och springer?
-Ja. 

Har du varit med om att en man har hoppat på dig, tagit i dig eller försökt göra något sånt?
-Nej.

Känner du någon som har varit med om det?
-Nej. 

Har du läst om någon som har blivit överfallen när hon var ute och sprang?
-Ja, kvinnan i Upplands Väsby. 

Tror du det är vanligt att manliga våldtäktsmän ligger på lur bakom en buske i skogen och väntar på en ensam kvinnlig joggare?
-Nej

Vet du var våldet mot kvinnor är som störst? 
-Ja, i hemmet. 

…och det våld som sker utomhus, vet du var det sker? 
-Ja, i närheten av nattklubbar. 

Så brukar det låta när jag frågar kvinnliga löpare om risken för att bli påhoppade.  Ingen jag har mött på 40 år som löpare har själv varit med om det, och de flesta vet att risken för ett överfall ute i skogen är mikroskopisk.
Problemet är att det är en situation som är väldigt lätt att göra sig en mental bild av.  Den bilden gör sen att kvinnan inte vågar springa i skogen. Henners frihet beskärs eftersom hon går miste om möjligheten att springa var hon vill. Hon missar troligen mängder av naturupplevelser för att istället jogga inomhus på ett löpande band där trakasserier är oerhört mycket vanligare.

Idag läste jag att Runner’s World har gjort en enkät om frågan. Enkäten är ett beteendevetenskapligt fiasko som säkert kommer förstärka det här tråkiga mönstret.

”Mer än 50 procent av Runner’s Worlds kvinnliga läsare har utsatts för trakasserier eller hot under en löprunda” skriver man. ”Trakasserier, inte minst av sexuell art, är idag så vanligt att många kvinnor känner sig otrygga när de löptränar” fortsätter artikeln.

Det låter ju väldigt illa!

Den här nyheten kommer garanterat tas upp av andra medier. Den kan rentav användas som mått på hur väl journalister gör sitt arbete. En källgranskning på artikeln kan gå till så här:

Antalet svar: 1200 svarande låter mycket bra. Det skulle ge 0,5-2 procents felmarginal. OK.

Representativitet: Är de 1200 svarande representativa för Runner’s Worlds läsare? Nej! De som har svarat utgör ungefär en procent av Runner’s Worlds läsare. Det skulle inte vara något problem om det inte vore för att inbjudan var en bild av en kvinna bakifrån och texten: ”Snygg rumpa, en tutning eller någon som blottar sig i elljusspåret. RW USA genomförde nyligen en studie som visar att 43 procent av alla springande kvinnor har blivit antastade och 30 procent förföljda. Vi vill nu veta hur det ser ut i Sverige och behöver din hjälp.”

Bild från inbjudan till RWs enkät om utsatthet under träning
Bild från inbjudan till RWs enkät om utsatthet under träning

-Den introduktionstexten gör enkäten helt värdelös!

Texten fullständigt ropar ut vem som ska svara och vad du ska svara.

En någorlunda riktig beskrivning av enkätresultaten vore att ”femhundra av Runner’s Worlds läsare upplever oro för ovälkomna närmanden medan de tränar. De som har varit med om obehagliga närmanden berättar att det antingen sker på gymmet eller utomlands”. Det är illa nog, men ingenting pekar på någon risk för att bli överfallen under en joggtur i Lill-Jansskogen på Östermalm eller Skatås i Göteborg.

Ingen av de 1200 svarande i Runner’s Worlds enkät verkar ha varit med om något obehagligt närmande när de var ute och sprang i en svensk skog. Det borde vara nyhetsvärde, men jag tror tyvärr inte jag får se någon sån löpsedel från Expressen eller Aftonbladet.

En liknande enkät från Avpixlat skulle kunna innehålla en bild av en mörk man med ett tillhygge och texten att 43 procent av all Altbreits kvinnliga läsare kände en oro för att bli attackerade av svarta män….och sen skulle resultatet bli därefter.

Rädsla smittar.  Rubriken ”hälften av alla kvinnor är rädda för…” är en säker klick-skapare som förstärker den rädsla den beskriver.
Det kan vara relevant, men om vi tillåta den oro som begränsar kvinnors frihet så måste det finnas skäl till det.

…resultatet av Runner’s Worlds enkätfiasko säljer troligen lösnummer av kvällstidningar redan ikväll och det ökar kvinnors förlamande rädsla för någonting som faktiskt bara har drabbat en enda svensk kvinna det senaste decenniet.

Under den tiden har hundratals kvinnliga joggare blivit påkörda av bilar.  De finns inte ute i skogen. Därför är det säkrare där.

Om du vill vara säker på att komma hem efter joggingturen,
håll dig borta från vägar.

Om du vill vara säker på att slippa sexuella trakasserier,
håll dig borta från gymmet.

Om du vill leva längre,
ut och spring….i skogen!

Snurrkälken och auktoriets-fusket

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

  • Publicerad 09:10, 15 feb 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Det jag inte längre har i benen får jag ha i huvudet, eller under fötterna.

Det första jag gör som tränare är att få de tilltänkta adepterna att välja att följa mig.  Helst allihop. Gör de inte det så kan jag ha hur bra övningar som helst.  Utan tro, inget resultat. I löpning är det ett aktivt val. Jag har inga laguttagningar och annat som gör mig till en ”chef”  utan jag måste bli vald som ”ledare”.

I en grupp med killar är det här egentligen ganska rakt på sak. Störst går först. Alfahannen är störst och starkast. Det är nog därför de flesta VDar i större företag är klart över medellängd och har lägre röst än de flesta. Det där funkar inte för mig. Jag är medellängd i min åldersgrupp (födda på 1960-talet) men dagens ungdomar är en decimeter längre.

Då får jag skaffa mig auktoritet på något annat sätt.
Som när min son ville åka en snurrkälke på vägen hem. Jag hade precis börjat putta honom när ett gäng 12-13-åringar kom. Fem killar i det stökiga gränslandet mellan barn och ungdom. De var högljudda och fem år äldre än min son som blev lite orolig. En av dem försökte putta kälken bakåt. Då föreslog jag att alla pojkarna skulle göra samma sak. Snurrkalke
De borde ha tittat lite noggrannare på mina skor innan de antog utmaningen. Det är alltid isigt runt de där slädarna och jag hade dubbade skor. De förstod aldrig varför jag kunde trycka dem allihop framför mig som om de hade varit femåringar. Efter det var allt det stökiga och bråkiga som bortblåst. Vi hade en jättetrevlig halvtimme där jag fick väldigt bra träning. Snurrkälke är ett underskattat träningsredskap.
I mina löpargrupper har det där ofta utvecklats till en massa kul utmaningar. När jag var tränare i Fredrikshof sprang vi ett 25 km långt väldigt kuperat terrängvarv varje lördag. Backarna summerade ihop till en Åreskuta. I en av de sista backarna erbjöd jag 50 kr till den som kom före mig till toppen. Jag var inte den bästa löparen, men jag var den mest genomtränade (eftersom jag aldrig har tagit någon paus från löpningen sen jag var 15 år). I slutet av passet kunde jag alltid vinna….tills de andra började fega sig igenom de sista 5-6 backarna som ledde till den här. Det här var förstås bara på skoj, men det stärkte också min roll i gruppen. När jag äntligen fick fram en grupp löpare som sprang ifrån mig rejält så var jag förstås jätteglad, men kände samtidigt hur jag blev ifrågasatt på ett helt nytt sätt. Jag var inte någon alfahanne längre.

…och så fortsätter det förstås. Ju äldre jag blir, desto mer sällan kan jag utmana mina löpare med mindre än att jag har ett ess i rockärmen, som just dubbade skor. I onsdags sprang vi på skare och jag var den ende med riktigt bra grepp. Ett annat ”tränartrick” är att utmana på sprints i slutet av ett träningspass då de är utmattade men jag fortfarande är pigg. Ju äldre jag blir, desto oärligare är mina ”utmaningar”. I onsdags kväll gick en del av uppvärmningen rakt genom en kohage. Det har jag gjort många gånger. Jag vet hur kor reagerar, men för killarna var det ett smärre äventyr sprang i mörkret. Lyssna på blandningen av skräck och upphetsning i deras röster i videon. Förra onsdagens pass

När vi åker skidor Spånga IP har jag förstås utmanat de andra tränarna på ett varv. Det var lätt i december, när Bilal, Abdihakim och de andra höll på att lära sig åka. Nu blir det allt svårare. Igår var det väldigt tätt. Både Bilal och Abdihakim är egentligen snabbare än jag. Igår föll Abdihakim turligt i sista kurvan när han hade fem meters försprång. Nu måste jag snart valla ett par skidor med flour-valla så att jag kan klara mig vintern ut.

Och på gårdagens löppass med Tensta Gymnasium utmanade jag eleverna två gånger…och blev rejält slagen två gånger.  Efter 40 år som löpare och 25 som tränare får jag börja bygga min auktoritet på något annat sätt:-)

En fin apelsin

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

  • Publicerad 15:30, 4 feb 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Idag fick jag en apelsin!

En fin apelsin
En fin apelsin

Det var Faseeh som gav mig apelsinen. Faseeh är sex år och ville tacka för att jag hade lärt honom, storebror Omar (8) och storasyster Amna (10) åka skidor på Spånga IP.

Min första reaktion var:
”Tack men inte ska du ge mig…”
(Jag har ju råd med hundra tusen apelsiner
                                    – och -
Att få lära så entusiastiska barn åka skidor är en glädje i sig självt).  

…Men det är fel!

Farsad, Omar och Amna ville tacka, och då ska man ta emot.
En apelsin är en väldigt fin belöning.  Jag blev mycket glad och skulle inte ha bytt den mot tusen kronor.  

Självklart hade entusiasmen och glädjen räckt mer än väl.
Sånt värmer ett gammalt tränar-hjärta.

Titta på någon filmerna här så förstår du nog vad jag menar.

Barn som åker skidor med Akalla Run på Spånga IP

Skidåkning med sjätteklassare från Tensta

….Men ni är ju en del av friidrotten!?” kanske du tänker.

Skidåkning är inte friidrott, men vi håller på med löpning och skidåkning är mycket närmare löpning än tresteg eller slägga.
Som du ser i filmerna har barnen kul samtidigt som de upptäcker vanor som kommer att göra dem friskare och starkare.

Vi spelar ju till och med fotboll på en del av våra träningar!

Där bryter vi mot RFs regler för aktivitetsstöd. De stipulerar att minst 75% av verksamheten ska vara den idrott som föreningen har registrerat som huvudidrott. Det struntar vi i. Vi vill bara att alla ska svettas och ha kul.

Sen får RF vara organiserat hur det vill.

Om kommentarer på denna sajt

Hej! Vad tycker du om det du just läst? Bidra gärna med tankar och synpunkter men tänk på att det bästa sättet att hitta läsare är att hålla sig kort och koncis, med en god ton. Glöm inte att dela alla artiklar du kommenterat – för ännu mer debatt! Här kan du läsa mer om vilka regler som gäller i våra kommentarsfält.

Comments powered by Disqus.