Mårten Westberg

Efter 40 år som löpare, 25 år som tränare och 2,5 år som ordförande bytte Mårten ut Fredrikshof på Östermalm mot Akalla och mötte helt nya möjligheter.

VILL DU MIG NÅGOT? SKICKA GÄRNA ETT MEJL.

Hur ska jag berätta om passet?

  • Publicerad 21:43, 22 jan 2017

Jag kommer alltid hem från ”Söndagsbussen” runt Järva med ett stort leende på läpparna.  När jag sen ska förklara passet så blir det alltid att jag pratar om löptekniken i Tensta, backsprinten mot Rinkeby, intervallerna i Spånga osv… Allt det där kan du se i videon här nedan.

”Söndagsbussen” runt Järva

…och om det vore fotboll, simning, slalom eller någon annan sport än löpning så vore det nog en bra beskrivning.  Det här visar ju vad vi har gjort, men det visar inte alls det jag tycker bäst om.

Löpning innebär ju att man kan springa och prata. Inte i backsprinten. Inte under intervallerna. Men före, och efter.  Vi springer ändå i två timmar, och majoriteten av den tiden är som ett kafferep utan kaffe.

Idag började det med att jag frågade Ali om han var Shia eller Sunni-muslim. Det ledde sen till en diskussion om konflikten mellan Shia och Sunni som ledde till en jämförelse med våldet mellan katolicismen och protestantismen.  Inkvisitionen och det 30-åriga kriget jämfört med IS våld mot shia,  kristna och yazidier.  Dessutom hade vi en ortodox kristen med oss, och då poängterar Khalil vi att vi allihop pratar om samma gud. Vi saknade bara en katolik och en jude så hade vi haft alla de Abrahamitiska grenarna representerade.

Ett två timmars "springande kafferep" runt Järva
Ett två timmars ”springande kafferep” runt Järva

Sen kom vi vidare till att den här konflikten Shia/Sunni finns över huvud taget inte alls i Järva.  Muslimer ser varandra som muslimer. Saudier och Iranier har en del att lära sig här.   Det så omskrivna våldet i Järva handlar om två kriminella gäng som slåss mot varandra, mot polisen och mot brandkåren. Det märker ingen av oss något av.

Det ledde sen till en diskussion om synen på Järva.  Jag berättade om kvinnan jag träffade på ett företagsevent i city som berättade att hon hade åkt förbi Tensta och Rinkeby på E18 på vägen in mot Stockholm city, men inte vågat titta. Skrattsalvorna rungade, men det finns ett allvar bakom.  Alla de som inte vet mer om Järva än vad de läser i kvällspressen, de missar hur fint och trevligt det är här.

 

 

 

Talang är att kunna springa fort i jeans och lågskor med en tvåliters termos

  • Publicerad 16:24, 18 jan 2017

Idag fick Abdihakim och jag lite bråttom till pendeltåget. Jag hade åkt längdskidor. Jag var uppvärmd och sprang i träningskläder och löparskor.  Abdihakim sprang i jeans och lågskor. I handen höll han en tvåliters termos….och sprang ifrån mig! 

I det läget är det inte svårt att känna sig väldigt, väldigt gammal.
Det har jag för starkt självförtroende för. Jag tänker istället att ”så här ser talang ut”. Talang är att kunna springa fort i jeans och lågskor med en tvåliSki coach Abdihakimters termos.

Det påminner mig om den gången jag sprang SM i terränglöpning och Anders Gärderud joggade runt med en 20-kilos filmkamera.  Med den kameran hade han ändå en kortare markkontakt än vad jag eller någon av mina löparkompisar hade.

 

När snön faller åt sidan

  • Publicerad 11:16, 12 jan 2017

När snön faller längs med marken, snarare än ner mot den, då är det lätt att stanna inne. Det är en valmöjlighet. Det finns två till.

Den andra valmöjligheten är att ge sig ut. Tänka ”jag är tuff, jag är hård” för att stålsätta sig mot blåsten som piskar snön mot ansiktet. Det är inget dumt val.  Dushen efteråt är ljuvlig, och sen sätter du dig ner med en varm soppa och bara njuter.

Den tredje vägen är också att dra på sig skorna och ge sig ut. Igår var vi fem löpare som samlades kl. sex i Akalla by. Jag gav dem varsin pannlampa och varsin reflex för nu skulle vi ut i den mörka skogen. När snön, snöblasket eller regnet faller åt sidan så är det skönast att springa i skogen.  Här är ett klipp från skogslöpningen.

En nybörjare sprang i helt blanka inomhus-skor. När han halkade omkull i en utförslöpa drog jag av mig mina dubbade orienteringsskor och satte på honom. Efter 40 år som löpare kan jag nästan springa skog i vilka skor som helst.

I skogen sprang vi mot vindriktningen i en halvtimme. När vi kom till skogens slut sjöng jag Ulf Lundells ”Jag trivs bäst i öppna landskap, där vindarna får fart” innan vi sprang ut på det långa, långa gärdet. Snön piskade oss på kinden men vi vände ryggen mot snön och sprang windprints (100m sprint följt av 100m jogg) längs hela det långa, långa fältet.

Sen avslutade vi med en sprint-cup där ettan fick 3 poäng, tvåan 2 och trean 1 poäng.  Vi sprang fem lopp om 150 meter i en decimeter djup snö men svag utförsbacke och med en halv storm i ryggen.  Länge trodde jag att jag skulle kunna vara med och konkurrera om andra-tredje plats, men nej. Jag blev sist, som en 55-årig gubbe ska. Inför sista omgången var det helt oavgjort.  Det blev en väldigt spännande avslutning och ett riktigt kul pass.

Antalet metrar på asfalt=0
Antalet metrar på snötäckta fält=1 500
Antalet metrar i skogen=8 000

Kurirstafett i snön
Kurirstafett i snön

Lämna vägen, spring i snön!

  • Publicerad 16:03, 10 jan 2017

Springer du asfalt på vintern? Det misstaget är du inte ensam om. Det är ju bara där det är plogat.  För 40 år sen var det helt nödvändigt.  Det är det inte längre. Skaffa dig istället ett par löparskor för is och snö!

Några förslag är Saucony’s nya skor Antiglid-sulan på Sauconys nya löparskor eller ett par med spikar som t.ex. Asics, Icebug eller Falcon har. Det bästa och bredaste sortimentet finns nog hos Den lilla anspråkslösa men väldigt trevliga affären Orienteringsspecialisten vid Kungsholms kyrka.

Jag springer väldigt gärna terräng även på vintern.  Med ett par dubbade skor springer jag utan oro rakt över isiga fläckar även i branta utförsbackar.

Sen gör det också att jag kan springa i djup snö! Det tror jag är väldigt bra och skonsam träning.  Motståndet från snön tvingar mig att jobba mycket hårdare med knälyft och armpendling. Det blir som ett medeldistans-steg även i låga farter.

Kommer du ihåg den gudabenådade löparen Alberto Joantorena?

Alberto Juantorena som vann OS på 400 och 800m i Montréal 1976
Alberto Juantorena som vann OS på 400 och 800m i Montréal 1976

Hans extremt kraftfulla steg brukade han säga att han hade utvecklat genom att springa i knädjupt vatten längs Kubas stränder.  På upploppet mätte man upp hans steglängd till smått otroliga 2.20. Jag tänker att löpning i djupsnö fungerar ungefär likadant. Det är klart att jag hellre hade sprungit i ljummet Karibiskt vatten än i snö, men det valet har jag ju inte.

Så i söndags arrangerade jag istället Tensta Rinkeby Snow Run på de långa, vackra och snötäckta fälten längsmed Tensta och Rinkeby.  Som väntat kom bara en liten grupp riktigt kul människor; löpare som är öppna för annorlunda saker.

Jag visste att fem kilometer i nästan knädjup snö skulle vara jobbigt. Det var mycket tyngre än jag hade tänkt mig!  
Tävlingsmomentet gjorde ju att vi tog i på max. Jag tror jag hade maxpuls i drygt 29 minuter! Då tog den här platta halvmilen ändå dubbelt så lång tid att springa som mitt personbästa på fem kilometer.

Banskiss Tensta Rinkeby Snow Run
Banskiss Tensta Rinkeby Snow Run

..Men vad kul det var! Jag har ändå sprungit drygt 800 lopp och det här kvalificerar sig absolut bland de tio roligaste (och jobbigaste)!

 

SR intervjuade Khalil och mig om djupsnö-löpning innan loppet

 

Ett snöpulsningslopp i Stockholm!

  • Publicerad 10:41, 5 jan 2017

”När det är vitt på marken i Stockholm så har man inte tid att valla” förklarade jag för Bengt Hassis, som vann Vasaloppet 1985 och 1986. Vi satt i bastun och Bengt hade just lett en kurs i vallning för mig och tio nybörjare till.  Precis så är det.

Samma sak gäller snöpulsningen. Ett snöpulsningslopp har jag alltid velat arrangera. Snöpulsning i pudersnö är tufft men det är också härligt. När en grupp springer fort i pudersnö så yr ett vackert moln av snö upp runt dem, som runt ett gäng flyende bankrånare i en Western-film.

Problemet med att arrangera ett snöpulsningslopp är detsamma som med vallningen.  I Stockholm kan man aldrig vara säker på att snön ligger kvar när starten väl ska gå.  Därför kan man inte planera ett snöpulsningslopp långt i förväg.

Nu har vi ett unikt bra läge för att göra just det. Igår kväll var jag ute och sprang på fälten utmed Tensta och Rinkeby. Det var helt underbart, och väderleksrapporterna talar om pålitligt kallt väder i flera dagar framöver.

De lovande löparna Khalil och Abdihakim från Akalla Run står i Spånga IP, precis bredvid de här fälten varje dag mellan 11 och ett. De står där för att låna ut skidutrustning till de som vill åka i de perfekta skidspåren.  De kan samtidigt ta emot anmälningar från kl. 11.

Kl. ett avgår Akalla Runs ”löparbuss” från Akalla by. Löparbussen är inte någon buss. Vi springer via Tensta och Rinkeby till Spånga IP som vi kommer fram till strax före kl. två.

Banskiss Tensta Rinkeby Snow Run
Banskiss Tensta Rinkeby Snow Run

Banan som du ser här bredvid har jag tagit fram som förslag till Park Run*. Det är inte klart om det ska bli någon ”Park Run Tensta  Rinkeby”, men det hindrar inte att vi prövar gräsbanan i ett snöpulsningslopp.

Alltså: Välkommen till Stockholms troligen första snöpulsningslopp på Söndag!

5km SNÖPULSNINGSLOPP
Bana: se banskiss (gräsbanan i rött).
Start: Kl. 14:00 8/1 utanför Spånga IP.
Anmälan: i skidboden vid löparbanorna från kl. 11:00.
Avgift: 0kr
Priser: I nivå med anmälningsavgiften

T-bana till Tensta. Uppgång Tenta Centrum. Gå åt höger och sväng sen höger när du har gått över gångbron. Fortsätt svagt utför så ser du fältet och Spånga IP efter 300m.
Pendeltåg: till Spånga. Gå mot Stockholm 300m och sen vänster på Spångavägen tills du ser Spånga IP.

* Park Run är ett strålande kul Brittiskt koncept för 5 km långa gratis-tävlingar. Om vi blir antagna som Park Run-tävling så måste vi arrangera loppet varje lördag 9:30.  Alla tävlande skriver ut en streck-kod som de tar med sig och visar upp vid målgång. Inom en halvtimme är alla tävlande, deras tid och placering publicerat på nätet.

Eufemismen stod i vägen

  • Publicerad 17:28, 3 jan 2017

Före jul bjöd Akalla Run in Parasportare att träna med oss på vår vanliga söndagsrunda.  Tanken är att det antagligen inte är så stor skillnad på en löpt mil och samma mil i rullstol. Vi pratar antagligen om ungefär samma saker under träningspasset och skulle vi INTE göra det så blir det ännu intressantare. Då kan vi löpare lära oss något nytt. Jag är till exempel väldigt intresserad av deras balla tävlings-rullstolar som mer liknar dragsters än något kan få se på ett sjukhus. 

Träning som träning
Träning som träning

Parasportare är förstås mycket mer än rullstolsburna. Det kan till exempel vara blinda löpare. Kommer det en blind löpare så får väl någon av oss ställa upp som ledsagare. Svårare än så borde det inte vara. 

Men sen kom det till språket. Jag skrev att alla handikappade är välkomna.  Jag vet att det heter ”funktionsnedsättning” och att vi allihop är mer eller mindre funktionsnedsatta. 

 Problemet är att om jag skrivet ”funktionsnedsättning” så tänker de som brukar vara med på Söndagspassen på funktionsnedsättningar som benhinneinflammation, löparknä och gubbvad.  

 Ordet ”handikapp” är alltså utanför diskursen hos målgruppen jag ville nå medan ”funktionsvarierad” är utom diskursen för de löpare som brukar läsa Akalla Runs nyheter. 

Eufemismen förvillar
Eufemismen förvillar

 Hittills har inga rullstolsburna eller blinda idrottare kommit på Söndagspassen.  Det behöver inte alls bero på det här, men tanken slår mig att det kan vara språket som ställer till det.

En underbar möjlighet

  • Publicerad 20:59, 26 dec 2016

Att leda en löpargrupp är fantastiskt. Hjärta

Du ger kärlek
i form av tid, uppmärksamhet och intresse till deltagarna i gruppen
och du får dubbelt så mycket kärlek tillbaka som du ger.  

Tiden och pengarna får du förstås inte tillbaka.

Mina arbetsgivare har tålt att en del av min hjärna alltid bearbetar tankar om löpning.  Självklart har det drabbat min karriär. Det får det vara värt. Det har ju gett dem en del också.

Mina barn har tålt att två-tre kvällar i veckan är Pappa på löpningen och de andra dagarna i veckan kommer frågor lite då och då. Min yngsta son har alltid trott att tränare var mitt yrke.

Mina fruar har tålt att jag är borta  de där kvällarna och dessutom  lägger ut 20-50 000 kr per år på att leda löpargrupper.
Så var det i Fredrikshof och så är det i Akalla Run.

…men, för första gången står jag inför att för första gången få betalt för att missionera och driva löpning. Hälften av min normala lön, men ändå. Det är så underbart att det känns overkligt. Jag nyper mig själv i armen.

Det är Allmänna Arvsfonden som finansierar projekt ”Löpning som social språngbräda för unga i Järva”.

Poängen är förstås att löpningen är en så unikt bra och nära kontakt mellan unga i Järva, kanske speciellt de många unga män som har kommit till Sverige de senaste åren, och oss etablerade innerstadsmänniskor med ett intresse av långdistanslöpning.

Till att börja med leder Abdihakim och Khalil leda träningar på Spånga IP, ett par hundra meter från Tensta och Rinkeby, varenda dag under jullovet.  De gjorde det Julafton med, och de gör det på nyårsafton också.

Under 2017 kan vi besöka vartenda boende och varenda skola i Järva. Vi kan förklara att löpning inte bara får dem att hantera stress, må bättre, och lära sig mer i skolan. Det är också den sport som flest företagsledare och medlemmar av företagsledningar ägnar sig åt.  Ett bättre sätt att skaffa sig de kontakter de behöver för att skaffa sig jobb, eller starta eget företag, finns inte.

Allt det här får vi en underbar chans att jobba med.

Tack för det Arvsfonden!

Våra avgifter utestänger ingen!

  • Publicerad 14:43, 1 dec 2016

Medlemsavgiften i Akalla Run fortsätter vara 0 kr. Det slog vi fast på igår på mötet i moderföreningen, Kista SC.  Samtidigt kommer bra invändningar. Uppskattas något som är gratis? 

Problemet är egentligen att vi inte vet.  Det är så svårt att samtidigt ta betalt och inte ta betalt. 

Samtidigt slår det mig hur väldigt säkra alla som är aktiva i en förening är på att just deras avgifter inte utesluter någon.  

Ett lag jag har haft förmånen att få träna i löpning är Kista SCs mycket lovande fotbollslag av pojkar årgång 2001.

Om de här killarna fortsätter träna lika bra som de gjorde förra året så kommer de vara verkligt vassa sommaren 2017.
De betalar 1800 kr per år för att få spela fotboll.

En dryg mil bort spelar Djursholms 01or fotboll. Där är medlemsamsagiften 3,3 gånger så hög.  Kanske gör  6 000 kr ett

Kista och Djursholmmindre hål i Djursholms-föräldrarnas plånböcker än vad 1800 kr gör i Kista, Husby och Akalla.

Därför får man förstå styrelsen i Djursholms FC att sätter ett högre pris.  Verksamheten blir lättare att organisera om man har mer pengar att tillgå. Medlemmarna i styrelsen tycker nog att 6000 kr är lite pengar, och de får knappast höra några protester.

Problemet är att skillnaden i avgift kan göra att killarna i Kista SCs lag nog aldrig lär känna killarna i Djursholm FC. Att mötas i match är inte att lära känna varandra.  Företag startar man med gamla lagkamrater, inte med någon man bara mötte i match.

Som jag ser det förlorar alla på såna här skillnader.

  • Killarna i Kista SC skulle kunna få kontakt med Djursholmarnas omtalade kontaktnät.
  • Djursholmarna skulle lära känna ett gäng ambitiösa jämnåriga killar med lite annorlunda erfarenheter.
  • Samhället skulle kunna öka pluralismen: möjligheterna för vem som helst att bli näste Ingvar Kamprad eller näste Stefan Löfvén.

 

Hundratusen Svenska tjejers självkänsla, ett korthus?

  • Publicerad 13:32, 29 nov 2016

Jag gjorde lumpen i Uddevalla.  En dag på tåget från Uddevalla gick jag i de snirkliga korridorerna kring restaurangvagnen och mötte en kille som fick mig att småskratta för mig själv. Så töntig såg han ut. Precis samtidigt sprack han upp i ett snett leeende. Du har nog gissat det. Det var en spegel.

Såna där tillfällen kan vara tunga för självförtroendet.  Om basen i mitt självförtroende hade varit mitt utseende så hade det varit förkrossande, men så är det inte. Så är det för få killar. Vi mäter oss själva snarare i något vi gör.

Sex år efter lumpen undervisade jag i kommunikation vid University of Wisconsin i Milwaukee.  När jag hade gått igenom ”Maslow’s behovstrappa” bad jag alla studenterna skriva en kort uppsats där de beskriver sin egen väg genom behovstrappan.

Pojkarnas uppsatsMaslower såg ut ungefär som jag hade tänkt mig. Alla hade förstås precis nått till självförverkligande;-) men det låg lite i uppdragets natur.

Kampen för att få tillhöra gruppen var uppenbarligen lika jobbig på en skolgård i USA som det är på en skolgård i Sverige. Mobbing verkar finnas överallt. Gruppen definieras först när någon ställs utanför den.  Jag känner mig inkluderad först när en klasskompis exkluderas.

Någon gång i High School kände sig så gott som alla redo för att ”bli någon”.

VLikearenda kille skrev om hur de startade ett rockband, blev quarterback i skolans fotbollslag, eller något liknande. De gjorde något som gav dem en scen; många ”likes” skulle vi kanske säga idag.

Nästan ingen av tjejerna beskrev något sånt. De beskrev istället hur de blev ihop med en kille i ett rockband, quarterbacken i skolans fotbollslag eller liknande! 

Nu var det här USA för 30 år sen, men samma Wisconsin valde just att skicka Donald Trump till vita huset.  Jag vill tro att samma övning i Sverige skulle ge ett helt annat resultat. Tjejer gör bättre ifrån sig i skolan och tar nästan alla Sveriges medaljer i OS.  Men så tittar jag på listan över Sveriges mest populära bloggar.  Listan på totalt utseendefixerade och mamma-roll-baserade tjejbloggar visar att det finns mängder av Svenska tjejer som nog ändå tänker på det här sättet.

Hur skulle de hundratusentals Svenska tjejer som läser de här bloggarna klara av min lilla episod på tåget från Uddevalla?

Vad är basen för din självkänsla?

Jag hade fel! Det finns gym i Kenya

  • Publicerad 10:09, 18 nov 2016

Det hann gå en halvtimme efter publikationen av gårdagens blogg ”Det finns inga gym i Kenya”  innan jag fick ett svar av Sveriges stora medeldistanlöfte Johan Rogestedt.

InRogestedt i gym i Kenyaget illa menat men gym finns definitivt i Kenya. Den här bilden är tagen av en kenyansk elitlöpare i ett av gymmen i Kenya för sisådär 2 min sedan  :)  men håller med om att löpning i sig är bra bålstyrka och löpband är jag inte heller jättemycket för i för stora mängder”. 

Eftersom ingen annan av de löpare jag har pratat med har sett något gym blir jag först lite tveksam, så jag frågar om han har sett många Kenyanska elitlöpare gymma.

Då svarar Johan:
”Det finns en del här, de flesta kör på ett närliggande gym. Femte gången jag är här och de tendenserna jag ser kring gym är:
1. Fler och fler kenyaner ser fördelen med riktad styrka vs att helt förvärva den via löpning.
2. En större andel kvinnor än mä
n kör styrka bland kenyanerna.

Ville med bilden bara förtydliga att Kenya är ett bra resmål för träningsläger också om man anser att ett gym är viktigt. Faciliteterna blir bättre här för varje år!”

Min syn på gymmande för långdistanslöpare har varit ungefär som den australiske tränar-gurun Nic Bideau beskrev sina två kvinnliga 400m-löpare.  Cathy Freeman behövde lyfta vikter medan en av hans andra adepter som sprang samma sträcka (jag tror det var Tonique Williams-Darling) inte ens fick gå i närheten av gymmet.

Paula RadcliffeDe starkaste argment jag känner till för att lyfta vikter är tre trådsmala britter:
Mo Farah, Sebastian Coe och Paula Radcliffe. Där känns det logiskt att de hade nytta av vikter.  Därför har jag också pushat flera av mina verkligt tunna adepter att gymma.

Problemet är att det inte är de som är piggast på att gymma. Det är alltid de som redan har mycket muskler som vill gymma.   De som Nic Bideau skulle ha sett till att placera i ett boende där det är långt till närmaste gym.

Det finns inga gym i Kenya

  • Publicerad 14:42, 17 nov 2016

I förra veckan var det härligt att träna i den djupa snön. Perfekt puder som yrde runt benen när vi sprang! 

På Stockholms Stadion och Spånga IP ligger perfekta skidspår. Skidspåret på Gärdet klarar troligen några dagars töväder till. 

Kurirstafett i snön
Kurirstafett i snön

Ändå vill vi in. Även många seriösa löpare tränar nu på löpande bandet, springer intervaller på friidrottens allt fler inomhus-banor….och tränar på gym.

Gymmet tycker jag är helt OK för dig som tränar för beachen, eller för att förebygga stress. Riktigt tunga lyft förebygger stress väldigt väl.  Men jag är grundligt trött på att få höra att folk går på gym för att få bättre löpteknik.

Det finns en logik. Löpning kräver bålstyrka. Det betyder inte att du måste gymma eftersom du blir stark i bålen av att springa. Ju mer varierat du springer, desto starkare blir du.

Kenyaner och Etiopier tränar löpning på ett varierat sätt. Det verkar räcka, för inte såg väl du hur Kenyanerna svajade i OS?  Om man behövde gymma för att få bålstyrka så kunde knappast Rudisha, Kipyegon och de andra löparna ha tagit sina 12 medaljer i Rio.

Guld Jemima Sumgong Kvinnor marathon
Guld David Rudisha Athletics Män 800 m
Guld Faith Kipyegon Kvinnor 1500 m
Guld Conseslus Kipruto Män 3000 m hinder
Guld Vivian Cheriuyot Kvinnor 5000 m
Guld Eliud Kipchoge Män marathon
Silver Vivian Cheriuyot Kvinnor 10,000 m
Silver Paul Tanui Athletics 10,000 m
Silver Hyvin Jepkemoi Kvinnor 3000 m hinder
Silver Boniface Mucheru Män 400 m häck
Silver Hellen Obiri Athletics Kvinnor 5000 m
Brons Margaret Wambui Kvinnor 800 m

Jag frågar alltid de många Svenska löpare som kommer tillbaka från någon eller några månader i Kenya om de såg något gym därnere. Det är det aldrig någon som har gjort.

Kenyaner springer på mjukt, ojämnt och varierat underlag
Kenyaner springer på mjukt, ojämnt och varierat underlag

Ändå VET vi Svenskar hur enormt viktigt det är att träna bålstyrka om man ska springa bra. Några av oss kan referera till vetenskapliga studier som visar hur viktigt det är.

Kenyanerna tränar huvudsakligen upp sin bålstyrka genom att springa. Löpning är ansträngande för ryggen. Alltså får de starka ryggmuskler. De springer omväxlande långt och kort, sakta och fort, uppför, nerför och på ojämna underlag. Det ger bålen en hel del styrka. Den modellen verkar funka!

Linus och Stina Svensson efter prisutdelningen
Linus och Stina Svensson efter prisutdelningen

För ett par år sen hade Linus Holmsäter (här med Stockholm-direkts bloggare Stina Svensson efter VM 100 km) och jag ett träningsläger med en blandad grupp löpare. Före lägret filmade vi deltagarna i Asics labb. Jag kollade filmerna och rankade deras hållning. Sen frågade jag hur mycket deltagarna tränade bålstyrka. De flesta tränade bålstyrka flera gånger i veckan, men till deras hållning fanns inget som helst samband.

I värsta fall är det med bålstyrkan som med ”de nödvändiga pronationsskydden” på löparskorna. De som varenda Löplabbet-kund kom ner från löpbandet med en rekommendation på. De satt på dyra skor som gav var och varannan motionär knäproblem. Nu vet vi att det där var imperfekt vetenskap. Man hade inte tänkt klart helt enkelt. Kenya hade inga löplabbet-butiker, så de slapp pronationsskydden, och därmed knäskadorna.

Det är lätt för mig att kritisera gym-kedjornas tjatande om bålstyrkans betydelse. Jag äger ju inget gym! Som icke-gym-ägare har jag inte övertalat hundratals människor att betala tusentals kronor för att gå in och sitta och svettas i en källare istället för att träna ute. Det är bara några få, väldigt smala löpare som jag har rekommenderat att gymma.
Som icke-löplabbet-anställd har jag förstås lättare att ta till mig kunskapen om pronations-skyddens fördärvlighet än jag skulle ha om jag hade sålt på hundratals eller tusentals löpare dyra skor med just pronations-skydd.

Så ut och spring i snön! Det mjuka underlaget är bra för benen och när du småhalkar stärker du dina stabilisatorer bättre än något gym kan.

 

En underbar onsdagskväll i knädjup snö

  • Publicerad 23:32, 9 nov 2016

Idag frågade en av de ambitiösa löparna i Akalla Run om det verkligen gick att träna i det här vädret. Det är ju fullt av snö därute!

Det är en hel värld emellan oss i perspektiv och bakgrund.  

För mig är det lika självklart att träna när det är fullt av snö som en vacker sommardag när fåglarna kvittrar, men då är jag inte från Ogaden eller Somalia.

Jag är uppvuxen i ett land där valet är mellan att älska snö eller att gå deprimerad tre-fyra månader om året. Jag hoppas kunna förmedla lite av hur härligt det är med riktig vinter både till de här fyra underbara killarna och alla andra som kommer och tränar med oss. Kolla bara vad kul vi hade!

  …och TACK till Bromma Caviar som lät oss vara med och spela vattenrugby! Det var jättekul och väldigt jobbigt.

Vi var fascinerade av hur lugnt och vackert de rutinerade vattenrugby-spelarna rörde sig under vattnet…och hur väldigt fort det gick!

En härlig onsdagskväll i november!

Restaurang Plankstek

  • Publicerad 17:47, 3 nov 2016

I morse gick jag och min fru förbi ”Restaurang Plankstek”. Den ligger vid stranden i Fuengirola, mellan Malaga och Marbella på den Spanska solkusten.

”Plankstek” tänkte vi. Vem äter det? Senast vi såg det på en meny var väl på en vägkrog i Dalarna för tio år sen.

Vi gick med fötterna i vattnet och såg säkert fem restauranger till med Svenska, Danska eller Norska flaggor vid ingången. Vi har hamnat i ett Svenskt ghetto.  Här finns ett Danskt bageri och en svensk mataffär med alla de sämsta matvarorna hemifrån.  Massor av varor från Marabou och Estrella men ingenting från Hälsans kök eller Saltå Kvarn.

Allt det sämsta från Sverige
Allt det sämsta från Sverige

Först flyttar vi till Spanien, och sen vill vi bo med andra Svenskar.  Även om vi älskar tapas så vill vi emellanåt äta sånt som vi är vana vid att äta därhemma. Det kan jag förstå. Forskningen visar ju att vi får en lägre stressnivå om vi bor i en miljö där det bor många andra som är som vi. Även människan är i grunden ett flockdjur.
Men Sverige är inte statiskt. På restaurangerna hemma i Sverige ändrar sig både restaurangurvalet och menyerna för varje år som går. Det verkar inte bekomma det Svenska ghettot i Fuengirola. Här får du mat som Svenskar i Sverige åt på 1980-talet.  Det är väl ungefär lika naturligt som att 80 procent av oss mest lyssnar på musik som vi hörde för första gången innan vi fyllde 28. Fuengirola blir en Svensk tidsbubbla.

 

Högt uppe i bergen ovanför Fuengirola
Högt uppe i bergen ovanför Fuengirola

På eftermiddagen tog jag en härlig löprunda i bergen med Bosse ”Löparn” Engwall: en av de intressantaste människor jag känner.
En gång Svensk mästare på marathon (2:18), hyperintelligent och fullständigt ointresserad av status.  Bosse bor i Fuengirola fem månader om året och den här ”Svenska tidsbubblan” passar honom ganska bra, även om han inte hänger med Svensk-kolonin. Han och hans fru analyserar svenska biotech-bolag om dagarna och skulle gladeligen äta samma maträtt på samma restaurang år in och år ut. Sin mentala stimulans får de på nätet och i diskussioner med varandra. Sen vill de bara vara säkra på att det blir en god middag.

Jag tänker också på den jättelika svenska flagga som täckte den största väggen i min lägenhet när jag bodde i Texas och i Wisconsin. Det finns inte en chans att jag skulle vilja ha en stor svensk flagga i mitt hem i Sverige! Det är något som händer när man bor utomlands.

Det här får mig också att tänka på våra egna etniska enklaver i Sverige. Självklart hamnar de i såna här bubblor de också. Den omdiskuterade huvud-duken till exempel, som så många tror ska leda till en islamisering av Svenska förorter. I Koranen står det ingenting om Hijab men vad jag förstår står det att flickor få vara barn och inte ska behöva dölja sina former före puberteten.  Koranen lär till och med förbjuda ”religiösa krav” som inte står med i Koranen. Ändå ser jag ofta åtta-nioåriga flickor gå i hijab i Rinkeby, så det kan inte vara religiöst motiverat.
Kanske är det bara ett uttryck för att de bor i en enklav, en ”bubbla” precis som Fuengirola, som om Svenskarna härnere i Fuengirola gick omkring i folkdräkt eller kavajer med axelvaddar, som på 1980-talet: – Plankstekens tid.

Konsten att spurta

  • Publicerad 11:52, 25 okt 2016

Nu börjar den ambitiösa gruppen i Akalla Run lägga grunden inför 2017. Fokus är teknik, spänst och sprint.  Det är kanske inte vad du förväntar dig av en grupp medeldistans- och långdistanslöpare, men tänk efter…

Hur kan Mo Farah och de etiopiska löparna först springa så fort och sen ändå avsluta med ett sista varv på 52-53 sekunder?

Ingen väntar på gubben!
Ingen väntar på gubben!

Jag tror inte svaret är att de har sparat sina krafter. Inte ens de här löparna kan spara på sina krafter medan de springer de första 24 varven på under 27 minuter.

Den första delen av svaret är uppenbart: Mo Farah KAN springa väldigt fort.  Jag skulle inte förvåna mig om han kunde ta en plats i ett svenskt lag på 4*400m.

Kenenisa Bekele berättar att i unga år tränade han väldigt mycket snabbhet. Det är förstås helt nödvändigt.

Etiopiens stora hjälte när Gebrelassie, Bekele och Dibaba växte upp var spurtkanonen Miruts Yifter, som avslutade loppen på 5000m och 10 000m i VM och OS genom att flyga ifrån konkurrenterna de sista 300 metrarna.  Det gjorde det förstås naturligt för alla Etiopiska ungdomar att träna mycket snabbhet.
Den andra hemligheten tror jag är att Etiopierna tränar på att springa fort när de är trötta. I Etiopien lär det vara standard att alla hårda pass avslutas med sex riktigt snabba hundringar. Det tränar upp insikten om att man faktiskt KAN springa fort trots att man är helt slutkörd.

Det är nämligen olika system som används. Först springer du intervaller eller ett längre lopp med hjälp av det aeroba systemet (som använder syre) och mestadels dina uthålliga muskelfibrer.

Sen spurtar du med hjälp av det anaeroba systemet (som inte använder syre men som ger dig mjölksyra) och de snabba muskelfibrerna.  Därför går det att spurta när du är trött; men du måste ”lära kroppen” att göra det.

Att träna maximal snabbhet ger också positiva effekter på din uthållighet. Det är ganska ny kunskap bland forskarna, även om etiopiska löpare har tränat så länge.

En långdistanslöpare som bara tränar uthållighet blir alltså inte ens en konkurrenskraftig maratonlöpare. Eftersom konkurrenterna förutom 20-25 mil i veckan dessutom tränar snabbhet så får de då högre syreupptagning.  Den kapaciteten behövs för att avspänt löpa fyra mil i 29.30-fart per mil och sen vara beredd på en avgörande farthöjning.

Det är förstås inte säkert att någon av de ambitiösa talangerna i Akalla Run når internationell elit, men varför sikta lägre?

När varje löpare får sin egen hejaklack!

  • Publicerad 11:51, 2 okt 2016

Friidrotten går ofta och gärna tillbaka till de historiska spelen i Olympen till Zeus ära för drygt 2700 är sen. Fotbollen och de flesta andra idrotter är löjligt unga i jämförelse.

Men att Friidrotten är uråldrig behöver ju inte betyda att vi prompt måste organisera den på precis samma sätt som då. Samhället ser ju lite annorlunda ut idag. Alltså experimenteras det lite här och var.  Akalla Run är nog flitigare än de flesta i att testa alternativa tävlingsformer.

En av dem var förra veckans godislopp. Vi tävlade på 400m.  Istället för att ställa upp oss på en startlinje så ställde vi upp oss med 50 meters mellanrum.  Bara jag och Mohamed stod vid startlinjen. Jag var starter och Mohamed var den tävlande. Alla de andra var cheerleaders och tävlade i att höras mest.

Vilket tryck det blev! Folk kom från andra delar av Spånga IP för att se vad det var som pågick!

Godisloppet med egen hejaklack
Godisloppet med egen hejaklack

När Mohamed gick i mål så gick alla 50 meter framåt, och nu var det Amars tur att springa medan Mohamed var cheerleader i första kurvan.

Tyvärr märkte jag snabbt att de genomgående fick klart sämre tider än när vi sprang samma distans för en månad sen. Jag såg tydligt att allihop gick ut alldeles för hårt och stumnade.

Efter nästan tusen tävlingar på allt från 200m till marathon hade jag trott att jag åtminstone kunde hålla rätt fart på 400m, trots att jag skulle bli påhejad som en världsstjärna, men nejdå. Jag sprang också på tok för fort de första 150m och närmast stapplade in i mål, full av mjölksyra mitt på bortre rakan!

Tre sekunder sämre än för en månad sen!

Men OJ vad kul det var!

Människoslalom i Lidingöloppet

  • Publicerad 20:07, 24 sep 2016

Idag skulle jag bara se till att alla Akalla Run-löpare fick sin nummerlapp och kom till start i tid. Det misslyckades. En blev kvar på toa på tok för länge och en dök inte upp alls. 


LidingöloppetDär stod jag med en nummerlapp över och tänkte.  Lidingöloppet är bevisligen dåligt för mitt slalom-skadade högerknä. Kirurgen som opererade mig skulle skrika rakt ut om han visste att jag ens funderade på att springa Lidingöloppet.

Men….jag älskar ju det här!  

Jag bytte namn på den överblivna nummerlappen och hux flux så var jag anmäld till 15km i världens överlägset största terränglopp.


Nu hade vi det där med löparen på toan. Det är två kilometer till starten och jag ser minuterna ticka iväg. Med tio minuter kvar till start kommer han äntligen ut från toa. Vi rusar från Lidingövallen mot starten.  Vi springer människoslalom mellan alla som lugnt promenerar mot starten, men när vi precis ska svänga in på Kolsta gärde från vägen så hör vi startskottet för vår startgrupp gå.

Av med överdragskläder och ner med dem i påse! Sen banar vi oss väg mellan alla i nästa startgrupp som ställer upp sig för start.  Nästan fem minuter efter vårt startskott kommer vi igång.

Vi springer bara 500m, sen är vi ikapp de långsammaste i vår startgrupp (3).  De går.  Nu blir det mer människoslalom. Skillnaden i fart är oroväckande, så för det mesta springer vi helt sonika i skogen bredvid stigen.

Sådär fortsätter det. Vi passerar så småningom hela startgrupp tre och får det lite lugnare ett tag innan vi springer in i nästa gröt.  Det positiva är den goa fartkänslan.  Att passera folk är väldigt, väldigt uppmuntrande.

Abdihakim upplever det lite annorlunda. Han är frustrerad över att inte kunna springa ut ordenligt. Det påminner mig om något som den f.d.  världsrekordhavaren på 5000m, David Moorcroft, sa på ett seminarie kvällen tidigare.

”Som uthållighetsidrottare behöver du vara hård. Terränglöpningen gör dig hård.  Gegga, regn, motvind och rötter. I terränglöpningen får du lära dig att älska det som banan erbjuder. Det lär du dig inte alls lika bra på bana eller på landsväg”

Abdi fick lära sig den här läxan, även om alla förhållanden var helt perfekta. Banan, vädret, publiken. Allt var toppen. Jag älskade att passera långsammare löpare men Abdi såg dem som hinder och sprang mycket långsammare än han hade kunnat göra.

….och allihop fick vi lära oss hur värdefullt det kan vara att vara på plats i god tid.

PokéRun-problemet på väg att lösas

  • Publicerad 14:17, 20 sep 2016

Nästan genast, när Pokémon Go kom, började Bilal och jag förbereda oss för att använda det här till att få fler av Järvas ungdomar att röra på sig, och så upptäcker vi att väldigt få av ungdomarna i Järva har mobildata, så att de kan spela! 

Vilken besvikelse! 

…Men genom att idrottslärare, Bilal och jag lånar ut våra telefoner med Pokémon Go och mobildata så går det. De får en karta i handen och sen får de orientera i tre stora grupper.

 

 

PokéMåndag innebär PokéRun

Det är inte optimalt, men alla rör sig och har kul!

Det blir högljutt och fullt av skratt.

Rekordet är 21 Pokémon på en halvtimme!  Det är inte svårt att nå i Stockholms innerstad, där Pokémon nästan står på varandra och någon har lagt en ”lure” i vartannat kvarter.  Det är för tätt. Det är inte längre så kul att spela Pokémon Go i stan.

PokeRunKartaAkallaMen i Akalla, Tensta och Rinkeby måste man springa omkring för att hitta några Pokémon alls på en halvtimme.  När vi kör PokéRun här ute så går den grupp som kommer hem med en eller två Pokémon.  Gruppen som vinner kommer springande tillbaka efter en halvtimmes snabb löpning i intervaller.

Det idrottslärarna gillar mest är att se ALLA eleverna röra på sig. De som springer som mest, de är ändå sportiga, men de som går är ofta de som oftast skippar gympan, eller bara sitter och tittar på.

Då står vi där och ler, idrottsläraren, Bilal och jag.

40 års löpning utan skada

  • Publicerad 10:39, 20 sep 2016

Alla nybörjare blir skadade.  Förändringen blir nästan alltid för  stor det första året. Men om du har en vaksam tränare kan du få bukt med dina ”barnsjukdomar” snabbt och kanske till och med lära dig av dem.

När jag var 15 år och började med löpning drog jag på mig en rejäl  slemsäcksinflammation i högre knä eftersom jag gick från tre mil i veckan till sex mil i veckan när sommarlovet började. Dessutom sprang jag mina sex mil på asfalt. Dumt förstås, men det hör ungdomen och nybörjarskapet till.

Abdi och Mohammed är lätt skadade.  De är båda verkligt lovande nybörjare. Jag sa till dem att springa lite varje dag. Då gick de ut och brände av 15 km asfalt på max varje dag i en vecka. Efter det hade båda ont i benhinnorna.  Så gör en lovande löpare….tyvärr.

Löpning handlar ju mer om vad du har innanför pannbenet än vad du har i lungor, hjärta och ben.  Utan rätt fysiska förutsättningar blir du ingen världsmästare, men utan rätt psykisk inställning blir du ingenting.

De med rätt psykisk inställning för att bli stjärnor blir oftare skadade än de som vill träna lagom mycket.  De pressar sig över gränsen. Som tränare måste jag därför vara väldigt sträng mot löpare som Abdi och Mohammed.

Nu tränar Abdi och Mohammed bara på gräs och skogsstigar, precis som Alberto Salazars gäng i Oregon.  Järva är ju fullt av enorma gräsytor och skogar.  Vi överdriver genom att springa bredvid vägen och genom att gå när vi kommer till betongplattor.  Det är snarare pedagogik än biologi.

Efter min första löparsommar med slemsäcksinflammation (1976) har jag snittat en mil om dagen i 40 år utan att dra på mig någon skada. Tyvärr har jag också åkt slalom i en vecka. Därifrån har jag ett skadat högerknä som saknar korsband. Jag har också cyklat och blivit påkörd av en bil i 80km i timmen. Därifrån har jag en krånglande rygg.  Shit happens! Men från 40 års löpning, ingen skada!

Med anledning av det vill jag berätta om ett av mina små knep: fyra små knästärkande övningar som jag gör när jag åker tåg eller när jag känner att jag är på väg att somna under en tråkig föreläsning:

Mitt slalomskadade högerknä är förstås beroende av att jag stärker musklerna som kompenserar för bristen på korsband. Alternativet vore kanske att sitta och deppa över att jag inte kan springa. Det vore ju inte kul.

Prata lite mer om mig!

  • Publicerad 17:39, 19 sep 2016

Idag är jag ”Dagens Medlem” på Spring/Löpning för alla.  Jag måste erkänna att det är rätt trevligt att läsa sina egna ord på någons annan sida.

”Alla bara tänker på sig, det är bara jag som tänker på mig”.

Det är klart vi alla behöver våra 15 minuter i rampljuset.  Jag tycker inte det finns något skäl alls att hymla med den saken.  Jag tycker också att idrotten är ett sätt att ordna den saken. Alla ni som inte är aktiva i någon idrott, ni får nöja er med födelsedagen. Allt eftersom ni blir äldre får ni nöja er med högtidstal på jämna födelsedagar, och bröllop förstås.

…som det fina talet Baloo gjorde sig förtjänt av genom att slåss mot tigern Sherikan (och sen låtsas vara död).

Vi som tävlar och vi som coachar löpare får så väldigt mycket fler tillfällen till att bli positivt uppmärksammade!

Det är delvis så som idrotten stärker självkänsla (och självförtroende)…och det är faktiskt väldigt viktigt.

Det andra sättet är förstås att vi sätter upp ett mål, jobbar hårt för att nå det målet, och sen lyckas med det .

 

Vad har Mike Tyson, NBA, NFL och Kenyas löpare gemensamt?

  • Publicerad 22:58, 12 sep 2016

Det här stör mig:
Två år efter sin aktiva karriär har 78% av NFLs spelare akuta finansiella problem. Fem år efter karriären har 60 procent av NBAs spelare slut på pengarna.
Det stämmer väldigt väl in med vad Brian Buchtrup Nielsen berättade om löparparadiset Eldoret i Kenya.  Många före detta världsstjärnor hittade han i skjul i utkanten av byn.  Där satt de fattiga och försupna. Det var delvis den chocken som fick Brian och ett gäng likasinnade att dra igång Running Relations, organisationen som gjorde det möjligt för Lidingöloppsvinnaren William Morwabe att ta sig till Sverige från Nairobis slum (och leda en löparskola för fattiga kenyaner).

slum

Vad har då NFLs amerikanska fotbollsspelare, NBAs basketspelare och de Kenyanska löparna gemensamt, utöver hudfärgen?
De är outbildade och fick plötsligt en massa pengar under en kort period.

På 1980-talet sprang jag för University of Texas -Pan American.  Då fanns det i Amerikanska High Schools och universitet en usel tradition att låta duktiga idrottare få godkänt i skolämnen som de inte borde få godkänt i, så att de kan fortsätta representera sin skola i tävlingar.  En duktig Svensk medeldistanslöpare berättade för mig hur hans tränare sa till honom att han inte behövde gå på några lektioner. Tränaren hade sett till att han skulle få godkänt ändå. Den Svenske löparen vägrade förstås. Han var där för att få en utbildning. Det slutade med att han fick byta till ett mindre universitet.

Ett resultat av den inställningen märkte jag av när en lärare förklarade för klassen ”att vara idrottsman och att vara smart är som att vara lång och kort samtidigt”. Idrottsmän som bara satt av lektioner, eller inte ens gick till dem uppfattades förstås (i en intellektuell universitetsmiljö) som puckade.

När de här idrottsmännen sen tjänar stora pengar så är de oförberedda på att hantera det. De blir ”noveau riche”. I Kenya delar de med sig av sina pengar till alla i byn och har många stora fester. Pengarna rinner iväg men ”det gör ingenting” för nästa säsong tänker de åka till Europa och vinna nya pengar. Sen kommer en skada emellan, och så uteblir de där pengarna. Då tar pengarna snabbt slut.

Kontrasten är total mot Stefan Edberg, som berättar hur han tidigt blev intresserad av sparande och aktier. Väcks det intresset så förbereder man sig för rikedom istället för att vräka ut pengar på att köpa herrgårdar och en personlig tiger (som Mike Tyson).

IAAF, NFL, NBA och alla andra organisatörer av professionell idrott skulle kunna kräva att agenter ser till att hälften av deras adepters förtjänster placeras i en aktieindexfond eller något liknande sparande. De som gör det får en ackreditering som gör att deras adepter gynnas vid t.ex. Diamond League.

Alla kan ju inte flytta till Monaco, som Svenskarna gör när de tjänar sina pengar.

Ska jag springa eller stå bredvid?

  • Publicerad 14:29, 9 sep 2016

Igår kom Löparakademins John Laselle gående när jag precis var klar med en träning. Han tittade på mig, såg hur svettig jag var, och frågade ”springer du själv när du leder träningar?”
Det är faktiskt en rätt viktig observation. För mig är det så självklart att jag missar den. Jag älskar löpning. En dag utan löpning är oftast en rätt dålig dag.  En dag med löpning är nästan alltid en bra dag.Rent egoistiskt är det självklart att jag ska ta varje tillfälle att springa, men jag tänker också kommunikativt. Hur ska jag kunna sprida min kärlek till löpning om jag inte springer själv? 

Skulle du lyssna på en präst eller en Imam som slutade be för tjugo år sen? Om Dalai Lama berättade att han inte har lust eller tid att meditera längre så skulle hans trovärdighet sjunka rejält i mina ögon.

På samma sätt brukar jag råda unga löpare att aldrig ta råd om löparskor från tjocka säljare. Den som älskar löpning springer mycket, och då blir hen inte överviktig. Det är inte ett sätt att nedvärdera överviktiga. Poängen är att slippa ifrån de där säljarna som blint tror på skofabrikanternas information. De som i många år har tvingat på majoriteten av alla kunder skor med pronationsskydd. Dyra löparskor som förstört löpsteg och orsakat fler skador än de motverkat. Jag skulle heller aldrig låta min son bli tränad av en tränare som inte springer. Om du älskar löpning, varför springer du inte då?
Å andra sidan: En tränare som står bredvid kan ta tid och se tekniken. Bredvid kan tränaren ropa när något blir rätt, och filma när det är något tränaren vill diskutera.
Min syntes är att jag ofta springer bredvid, som här nedanför när vi jobbar på att få SamSam att få fram höften ordentligt.

Då springer jag bredvid och ropar och filmar.

Genom att springa bredvid löparna är jag mer närvarande och jag har roligare. Det är lättare att skapa den lekfulla känslan jag eftersträvar om jag själv är med och hoppar över parkbänkar och staket….och om en 54-årig gubbe kan göra det så kan tonåringarna ju inte backa.
Men så här gör inga gympalärare. De står alltid bredvid. Jag tror nästan det är något de säger till om på GIH:
”Du är lärare. Du ska stå bredvid och vara vuxen”. …eller det kanske har något att göra med att få respekt från de andra pedagogerna i lärarrummet.

Jag tycker det är synd. Att vara vuxen är en sak, men att agera vuxen innebär ett avståndstagande.   Dessutom är löpning alldeles för kul för att avstå ifrån!

Jag sväljer förnedringen för att få åldras med glädje

  • Publicerad 12:11, 8 sep 2016

Här är det prisutdelning i Godisloppet. Alla har fått varsin klubba. Jag har precis kommit sist…igen.  

Prisutdelning i Godisloppet på Spånga IP Onsdag 18.00
Prisutdelning i Godisloppet på Spånga IP Onsdag 18.00

Igår sprang jag 800m på 2,24. Det kunde har varit en OK start på 5000m när jag var ung.  Jag har till och med startat marathonlopp i högre fart.

I förra veckan sprang jag  Godisloppets1500m långsammare än vad min lillasyster gjorde när hon var 12!

Det är förnedrande att åldras, men om det får dig att sluta tävla så har nostalgin blivit en motståndare.

Som f.d. världsrekordhållaren på 5000m och New York Marathon-vinnaren Rod Dixon sa så är man aldrig bättre än sitt senaste lopp. Det gäller förstås inte de som slutar i 25-års åldern.  Sanningen är snarare att ingen är bättre än den senaste veckans lopp.

 

Det här har jag diskuterat med några gamla löparkompisar från 1980-talet.  Jag tänker att när jag blir dement så hoppas jag att mina gamla personliga rekord är det första jag glömmer.

Mina gamla personliga rekord är bara mentalt bagage när jag ställer mig på startlinjen bredvid talangfulla nybörjare som Khalil, 16 år, Adhi, 25 och Muhamed 18.

Mot det står Alberto, som tycker att de personliga rekorden är en av de saker man kan vara stolt över.

Jag försöker låta bli att berätta om gamla personliga rekord eller hur hårt jag tränade på den tiden.  Den enda träningsveckan som gäller för mig är den senaste veckan.

Sen är känslan efter loppet faktiskt bättre nu än när jag var ung och lovande.  Glädjen är mycket renare när den inte smolkas av höga förväntningar.

…och att alla får en klubba vid målgång är faktiskt väldigt trevligt. Det blir en skön gemenskap av det. Tack för den idén Tullinge!

 

OS är över. Varför protestera nu?

  • Publicerad 14:01, 7 sep 2016

Om du såg på Finnkampen eller SM i Friidrott så kan du ha sett ett litet svart märke på några av Svenskarna. De små märkena är en protest mot att Svenska Olympiska Kommittén ställer extremt hårda krav för att släppa iväg långdistanslöpare till OS. De kraven som fick Finnkampsvinnaren på 3000m hinder, Elmar Engholm, att fundera på att byta nation i vintras.

Men OS är klart.  Mikael Ekwall fick inte springa maran. Det är kört nu.  Så varför protestera mot Svenska Olympiska Kommitténs beslut nu?

Den frågan fick jag när jag lämnade ut de här små klistermärkena inför SM på tiotusen meter, där Mikael Ekwall och Mustafa ”Musse” Muhamed hade en stenhård duell där de passerade de sista 800m på 2,05 och det sista varvet på 61 sekunder. Just de två visade än en gång vilka stora löpare de är.

Min protest mot SOKs höga krav på långdistanslöpare
Min protest mot SOKs höga krav på långdistanslöpare

 

Det handlar om att stoppa ett misstag från att bli en policy.

Bakgrunden är att Musse sprang maran på 2:12 för fyra år sen men blev inte uttagen till OS, trots att han skulle ha hunnit gå in och duscha och komma ut igen innan IAAFs gräns för att kvalificera sig till OS-maran var uppnådd.

Den gången var jag en av väldigt många som protesterade. Efter London-OS var det tyst i 3,5 år tills Mikael Ekwalls sprang på 2;12.

Jag tror att tystnaden efter Musses icke-uttagning är orsak till att Mikael inte heller blev uttagen.

Ingen med förståelse för långdistanslöpning har tillkommit i Svenska Olympiska Kommittén sen dess.  De hade inte insett att Musse-beslutet var fel.  Kanske hade till och med kritiken fått dem att

Därmed bibehåller SOK världens kanske tuffaste gräns för att skicka långdistanslöpare, samtidigt som man följer IAAFs gränser i hopp och kast (och t.ex. manlig fotboll).  Där får alla som kvalar åka.

Just det är lite avogt. Det går ju inte att ha hur många häcklöpare, höjdhoppare eller kulstötare som helst i OS. Kulstötningens kval kan inte gärna få pågå i en vecka.  Men på maraton finns det plats för väldigt många duktiga löpare. Titta bara på vilken stadsmara som helst. Tusen löpare på startlinjen är inget problem.  OM tre svenskar klarar OS-gränsen (2:17) så borde tre svenskar få ställa sig på den startlinjen.

Alltså är det nödvändigt att hålla pressen uppe så att det blir en förändring i god tid innan nästa OS i Tokyo.

Ps. Så här gick det för andra löpare i ungefär Mikael Ekwalls klass som fick chansen att springa OS-maran:

3) Rupp (2:11:12)

6) Ward (2:13:00)

9) Hawkins (2:10:52) (63:57 på EM)

10) Gillis (2:11:21)

11) Nageeye (2:10:24)

12) Gala (2:14:36)

15) Paula (SB 2:13:58)

18) Piedra (2:14:39)

19) Moen, NOR, (2:12:54)

Men framför allt vill jag påminna om när Frank Shorter vann OS-maran i München 1972. Då var han inte i närheten av de stora favoriterna tidsmässigt. Detsamma gäller Janne Holmén när han vann EM på marathon. 

Som OS-maran gick är det troligt att Mikael Ekwall hade hängt med täten åtminstone halvvägs, trots den fuktiga luften.  Det hade varit inspirerande för oss många tusen svenskar som satt framför TVn. Kanske hade det inspirerat någon av mina löpare från Akalla, Rinkeby, Tensta eller Husby att satsa lite hårdare.

…och några av de löpare som verkligen satsar sitt liv på att bli en topplöpare behöver känna att chansen till en Tokyo-biljett är lite bättre än vad den är idag.

Löpning på små stigar är en fråga om att våga

  • Publicerad 11:06, 29 aug 2016

Ibland är löpning en fråga om att våga. Att våga slappna av och bara lita på att kroppen fixar det här, trots att mitt medvetna jag inte alls hänger med.

Det tänkte jag på i helgen, när jag sprang  en av mina favorit-stigar, på berget vid Fredhäll på Kungsholmen.

Hjärnans omedvetna ”lätta” processer som Daniel Kahneman kallar system ett fixar det där utan att mitt medvetna jag (Kahnemans system två) behöver ingripa. System ett är fascinerande. Jag har mina ögon fästa 8-10 meter framför mig medan mina fötter hoppar på klippor som är rakt under mig.  Jag ser alltså inte alls vad mina fötter gör. Ändå går det hur bra som helst.  Eller, snarare, just därför går det så bra.  Jag tvivlar på att någon dator klarar att ta så många beslut i så hög fart som mitt system ett gör i det här läget. Så länge jag har självförtroende nog att låta system ett göra jobbet går det att springa som i den skakiga videon nedan.

Fredhällsklippan: No Country for Old Men?

System ett sköts väsentligen av ryggmärgen och lilla hjärnan. System två är  uppe i de medvetna delarna av den stora hjärnan. Det är medvetet och trögt. System två har inte en chans att hinna med den sorts snabba beslut som krävs när jag springer på stigen i Fredhälls klippor. Om jag blir orolig eller rädd så griper system två in. Tanken ”Oj, oj oj! Om jag ramlar här så bryter jag armar och ben” får alltså aldrig uppstå. Gör den det så är risken stor att jag snavar.

Det här hände aldrig när jag var en ung och lovande löpare. Jag idag skulle ha blivit hjälplöst efter mitt jag från slutet av 1970-talet på den här stigen. Tanken på att missa ett steg fanns helt enkelt inte. Jag hade en bergfast övertygelse att jag kunde klara alla svårigheter, och jag föll heller aldrig. Nu händer det någon gång ibland, och då har system två oftast varit inne och stört flytet för system ett.
Som tonåring var jag förstås väldigt mycket mer riskbenägen än vad jag är idag. Då var det lätt att lita på system ett. När jag springer såna här stigar idag kan jag sakna det där stora flödet av testosteron som fick mig att känna mig osårbar för 35-40 år sen.
…men jag njuter fortfarande av den här stigen, och det får jag glädja mig åt för det gör jag nog inte om 35-40 år. Då kommer jag vara för orolig för att falla, så då kommer system två ha förstört löpglädjen totalt.

Godisloppet

  • Publicerad 12:53, 26 aug 2016

- Va! Ger du barnen GODIS! Det vita giftet!
- Ja, för vi vill inte bara nå de redan idrottsfrälsta barnen och ungdomarna. Då är godis jättebra.
- Och om inte godis funkar, vad kör ni då? Hars-rundan, Kokain-loppet eller Heroin-svängen?  … En holk vid målgång vore säkert populärt bland en del ungdomar som inte idrottar så mycket. 
- De där två sockerbitarna som den där lilla klubban motsvarar förbränner deltagarna flera gånger om under loppet, och troligen redan under uppvärmningen.

Godisloppet
Konceptet Godisloppet är lite kontroversiellt, det förstår jag. Jag har respekt för alla de som ”kämpar mot sockret” och folksjukdomen diabetes, men jag såg ju i juni att barnen i Järva är precis lika godis-tokiga som de är i alla andra delar av staden.
Nu satte vi upp de första affischerna i onsdags, någon timme innan vi startade det första loppet. Ändå hade vi ett fint lopp. Jag fick duktigt med stryk av Abdi och Mohamed. Abdi som vann loppet sprang dessutom vidare i samma fart efter mållinjen. Scenen påminde mig lite om när världens kanske bäste löpare genom tiderna, Haile Gebreselassie, sprang ärevarv i GE-galan, och då råkade passera en Svensk löpare under hans spurtvarv mot att sätta nytt Svenskt rekord.

Prisutdelning i Godisloppet
Prisutdelning i Godisloppet

Godisloppet är förresten en idé jag har stulit från Tullinge friidrott. I våras hade de ett återkommande terränglopp för barn som de kallade ”serieterrängen” men som snabbt fick smeknamnet ”godisloppet” eftersom alla som gick i mål fick en klubba. Loppet växte nästan exponentiellt och var snart uppe i 500-600 barn. Jag hoppas på något liknande, men i så fall kommer det inte räcka med Bilal och mig som funktionärer.
I vår tappning finns inga åldersklasser eller könsuppdelningar. Alla får en klubba och ett personligt rekord. Slår man mig så får man två klubbor. Det kan tyckas vara lättförtjänta kalorier, men då ska man veta att jag ger precis allt jag kan för inte släppa någon löpare förbi mig.
Ps. Loppet innebar ett genombrott för mig. För första gången är jag sämre på 1500m än vad min lillasyster Toya, när hon var fjorton år. Det är förödmjukande att åldras!

Vi lärde oss smita före i kön

  • Publicerad 14:26, 24 aug 2016

När jag sitter i bilkö brukar jag roa mig med att räkna bilar som kör om i vägrenen.  Majoriteten är alltid av två bilmärken: BMW och Audi. Jag har heller aldrig varit med om så många bilar i bilrenen som när jag stod stilla vid Danderyds sjukhus. Då var det nästan som en separat BMW-Audi fil vid sidan om vägen.

Vi gör som ni gjordeJag är själv uppfödd i Täby. Min pappa hets-körde in till stan varje morgon. Kastade sig ut på små villagator när det blev kö. 45 minuter med högt blodtryck varje morgon. Lite lättare hem på kvällen.

Ett annat starkt minne från min barndom är att jag och mina kompisar i Täby Slalomklubb var ena jäklar på att slinka förbi folk i liftkön. Våra karakteristiska blåvita mössor blev snart hatade i hela norrland. Ändå kunde ingen stoppa oss.

Täby Slalomklubb logo

Nu tänker jag att i några av de BMWar och Audis som forsar förbi i vägrenen sitter nog några av mina gamla klubbkompisar från Täby Slalomklubb. Att det var där vi lärde oss ta för oss, och att det var ett kollektivt arv från våra föräldrar.

Vad lär ni ut i din klubb?

Pokémon Go, en klassdelare?

  • Publicerad 11:11, 23 aug 2016

Ibland flyger en bra idé som ett flygplan av cement. Mitt projekt Pokémåndag verkar vara ett sånt cementflygplan, åtminstone ur integrationsperspektiv.

Att använda Pokémon Go för att få ungdomar att jogga känns klockrent, och de som var med på den första Pokémåndagen igår kväll hade också kul. Framför allt är de många naturliga pauserna ett bra sätt att hålla ihop en grupp där några är mycket snabbare än de andra.

PokéMåndag innebär PokéRun
PokéMåndag innebär PokéRun

Vi joggade en halvmil med stopp för att fånga Eggscute i Johannesparken, Rapidash i Observatorielunden,  Jynx i Vasastan, Tentacruel i Trygg-Hansas park och Pikachu i Rikspolisstyrelsens park. Det var jättekul, men vi var inte alls så många som jag hade förväntat mig. Framför allt kom ingen av ungdomarna från Järva, som jag hade hoppats på.

Tre av gårdagens deltagare i Pokémåndag
Tre av gårdagens deltagare i Pokémåndag

…och nu kommer till Cement-delen av idén:
I stan spelar majoriteten av alla under 25 år Pokémon Go. Igår morse var jag i Hjulsta och pratade löpning med 50 niondeklassare.  Bara två av dem hade Pokémon Go. Det borde jag ha insett. Pokémon Go kräver mobildata. Om tre av fyra i stan spelar Pokémon Go men bara fem av hundra i förorten, då är spelet en ny klassuppdelare.

Det här är en stor besvikelse för mig. Jag trodde att Pokémon Go skulle bli ett hjälpmedel för att nå den majoritet av Järvas unga som inte tränar alls.  Så verkar det inte bli. Istället blir det ännu en sak som de unga från förorten får i ansiktet när de kommer in till stan.

Jag tänker mig än en gång diskussionen på skolgården:
-Hej, vilken Pokémon-nivå är du på? Jag är på nivå 18.
-Jag spelar inte Pokémon. 
-Varför inte då? Det är ju jättekul!
-Jag har inte råd. 
—Ridå—

Löpningens generositet

  • Publicerad 15:10, 19 aug 2016

Igår kväll var det tävling på Stockholms anrika Stadion,  med världsrekord i världsrekord.  Det var 100m, 1500m och 5000m.

Bantävlingar är hårt och naket tävlande. Om du tappar koncentrationen så märks det direkt. Alla åskådare ser hur du säckar ihop och tappar metrar till motståndarna. Men samtidigt är det oerhört generöst. Alla är ute efter att göra bra tider, och det händer att alla deltagarna i ett heat jublar efter målgång.  Hårda ord och armbågar är ljusår bort. Här hjälper vi varandra.

Igår exemplifieras ändå löpningens generositet bäst av landslagslöparen Fredrik Uhrbom. Först var han farthållare i C-heatet, där han drog fram Yahan Faarax till 17.11.  En kvart senare ställer Fredrik upp som farthållare i B-heatet och drar fram Andreas McConville till 16.10. En kvart efter det är Fredrik farthållare i A-heatet och drar nu i 3 minuter per kilometer och landar nu själv på 15.12.   Fredrik Uhrbom

Som halvmarathonlöpare i Europeisk toppklass (Fredrik var med i laget som bara var 22 sekunder från att ta bronsmedaljen i EM) är det här förstås rätt bra träning, men mer än någonting så anpassar han alltså sin egen träning till andras behov.

Om Fredrik hade kört de tre heaten i en fart som passar honom själv så hade han förstås inte hjälpt någon i vare sig C- eller B-heatet.  På samma sätt har Fredrik ställt upp som hare många gånger på allt från 3000m (när Napoleon Solomon behövde hjälp för att klara kvalgränsen till Ungdoms-VM) till Maran (när Niklas Sydow behövde draghjälp för att knäcka 2.30-gränsen).

Det är något i löpningens (och friidrottens) natur som gynnar just altruism.  Löpning är sällan ett nollsummespel, som alla bollidrotter utom golf. Min prestation gynnas inte av att du har en dålig dag. Finnkampen är ett av få undantag.  Där gäller det bara att ”slå sin finne”.

Löpningen har också väldigt sällan några tveksamma laguttagningar. Den som har sprungit den aktuella sträckan snabbast blir nästan alltid uttagen (undantag: SOK som undviker att ta ut löpare). Det gör att det finns väldigt lite av statusskillnad mellan ”A-laget och bänknötarna”  som i alla lagidrotter.

Allt det här påverkar förstås stämningen i en löparklubb. Det blir inte så hierariskt. Det var nog det som en gång i tiden fick mig att bli löpare. Då, när jag var 15 år och extremt osnabb, deltag jag i Fredrikshofs KM på 200m.

På banorna bredvid mig sprang klubbens ende sprinter och hans tränare. De var förstås ljusår långt, långt före mig i mål. Då kommer min första chock. En av klubbens stjärnor (Lars-Martin Ahlgren) är tidtagare.  Lars-Martin är på gränsen till landslaget, men tar sig tid att ta tid på ett KM där ingen deltagare är i närheten av att vara elit.

Nästa chock är när Lars-Martin går fram till mig och säger ”Hej, det är du som är Mårten, eller hur? Hur är det med knäskadan?”.  Han inte bara visste att jag existerade, han brydde sig om mig!

Så är det i löpning, bara i löpning!

Pokémåndag

  • Publicerad 13:00, 18 aug 2016

Idag startar skolan. Nu står barnen där på rasterna och pratar om något som inte fanns när de sågs senast.  ”Vilka Pokémon har du?” är en självklar ingång för en blyg kille som vill få kontakt med tjejen som han har velat prata med i ett halvår.

Den som har hunnit till högst nivå i klassen kommer ha många pluspoäng.  På sikt jämnar det förstås ut sig. Den självsäkraste killen och tjejen är snart populärast igen, men under någon vecka kommer korten vara uppkastade i luften.  Det kan bli en annorlunda skolstart.

PokéMåndag innebär PokéRun
PokéMåndag innebär PokéRun

På måndag leder jag Pokémåndag. Vi startar kl. fem från Sergels Torg och sen försöker vi få ihop en Eggscute, en Tentacruel, en Pikachu och en Psyduck innan vi samlas igen. Sen kan vi se vilka andra Pokémon vi också ”snavar” över.  Det blir en halvmils jogg med stopp på sju-åtta ställen och som allt annat i den här folkrörelsen handlar det om gemenskap och rörelse. Appen i telefonen är visserligen nyckeln, men inte huvudsaken.

Pokémåndag är faktiskt en gammal institution i min familj. Det började en morgon för närmare 20 år sen när min lille femåring blev ledsen över att det var måndag. Det tyckte jag var alldeles för tidigt att börja ha ”måndagsblues” så jag svarade ”men vet du inte VILKEN måndag det är idag? Det är ”PokeMåndag”!

Sen fick jag hitta på något. Vi lekte med Pokémon-figurer, vi spelade med Pokémon-kort och vi var ute i parken och lekte Pokémon-lekar där kompisarnas föräldrar också fick ställa upp på att agera Pokémon.

Det är jäkligt kul att kunna återuppta den traditionen på måndag!

Är två världar bättre än en?

  • Publicerad 13:42, 16 aug 2016

OK, jag borde ha förstått bättre.  Hand i hand med min älskade fru längs Seines stränder borde jag kanske inte haft Pokémon Go på i den andra handen.

Place Republique IRL och i Pokemon Go
Place republique i två världar

Två världar är inte alltid bättre än en.

Hon såg inte Pokémon när det kom ut för tjugo år sen.  Hon såg inte den  tolvårige Ash Ketchum  säga adjö till sin mamma för att gå ut i Pokémon-världen precis som alla de andra jämnåriga barnen i Pallet-staden.  Hon vet inte att Ash försov sig och fick nöja sig med det Pokémon som var kvar: En gullig elektisk råtta som hette Pikachu.

Sen gick Ash ut i den här världen, som verkar vara någon sorts jättelik Pokémon-nationalpark, och gjorde ungefär det som hundra miljoner användare har gjort de senaste veckorna: fånga pokémon och gå matcher på Pokémon-gym.

Det här har hon aldrig upplevt. Därmed saknade hon inträdesbiljett till den andra världen; den värld som jag hade i höger hand när jag höll hennes hand i min vänstra.  Vi gick förstås och pratade om allt möjligt. Jag tittade INTE i mobilen….förrän den darrade till för att signalera om att jag var inom räckhåll för att fånga ett Pokémon.  Det var då jag snabbt försökte entusiasmera henne för någon modeaffär.

Självklart genomskådade hon mig.

Vi som har inträdesbiljetten verkar vara två grupper: de under 25 som såg Pokémon-programmen och bytte Pokémon-kort och sen vi som satt bredvid våra telningar.  I parken utanför Rosenbad eller Trygg-Hansa har vi en härlig gemenskap.  Tyvärr har varje gemenskap en baksida:

Varje inklusion skapar motsvarande exklusion.  

Jag trodde jag var fullt ut närvarande med min fru, men det var jag förstås inte. Som beteendevetare vet jag ju att alla grovt överskattar sin simultanförmåga, ändå gjorde jag det själv.

Lösningen är förstås enkel: Jag lämnar telefonen hemma när jag går ut med frun.

Samtidigt har jag också upptäckt att Pokémon Go är väldigt trevligt när jag har ett segt löpppass. När kroppen känns 70 år gammal så blir det roligare att koppla in Ash Ketchums värld och fånga en Hitmonchan eller en StarYou. Det gör att jag inte tänker på hur segt det känns.  Ett par mil rinner undan hur lätt som helst. Dessutom är det bra att tempot sjunker. Såna dagar ska man ta det lugnt. På samma sätt tror jag att Pokémon Go är ett perfekt redskap för alla som vill börja jogga, men tycker det är tråkigt.

Alltså: använd bara Pokémon Go när du är ute själv, eller med någon annan som också Pokéjoggar….