Mårten Westberg

Efter 40 år som löpare, 25 år som tränare och 2,5 år som ordförande bytte Mårten ut Fredrikshof på Östermalm mot Akalla och mötte helt nya möjligheter.

VILL DU MIG NÅGOT? SKICKA GÄRNA ETT MEJL.

Fika-kupongernas tysta kultur-revolution

  • Publicerad 19:06, 20 feb 2018
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

Kommer du ihåg att jag har berättat om Romeo Café i Rinkeby?

Romeo har ett urval av baklava som du inte hittar någonstans i stan, men precis som Nejo´s och flera andra ställen i Tensta och Rinkeby får Romeo’s cafe mest rubriker för att det alltid är fullt av äldre män från Somalia och Marocko.  Det blir en lite speciell atmosfär där som gör att många kvinnor känner sig ovälkomna.

Jag har varit där och fikat med både kvinnor, män, flickor och pojkar.  Det har aldrig varit något problem.  Ingen har tittat snett på oss.  Personalen är alldeles uppenbart jätteglad att vi sitter där. Men ändå hänger den där speciella atmosfären där som får kvinnor och flickor att tveka att gå dit.

Det här diskuterade jag med Ornina Younan i Akropol baskets styrelse, som  kläckte en vacker idé:

Vi försöker få caféet att ge fika-kuponger till tjejer, sa hon.

Det är sånt som jag älskar. Vi skriver inga insändare om hur fel det är att kvinnor/flickor inte kan fika i Rinkeby. Vi söker ingen fight, för vi ser inga fiender.  Istället försöker vi fixa problemet.

Ornina och jag pratade med Isabel Enberg, marknadsförare för Rinkeby Centrum. Isabel älskade idén och ordnade sponsring från FastPartner och Järva Fastighetsägare.  Nu är kupongerna verklighet.

Alla kvinnliga basketspelare i Akropol har fått en sån här kupong och nu börjar det kvinnliga inslaget i Romeo café sakta men säkert öka.

IMG_0006En fördel är att invasionen av kvinnor i caféet blir mjuk och organisk. Det är inte någon makt-demonstration av 20 militanta feminister från Stockholms innerstad.  Såna demonstrationer har jag inget emot, men de gör ingen långsiktig nytta.  Det gör däremot två-tre eller fem lokala basket-tjejer som kommer för att fika.
- Gång på gång.
- Mjukt och fint.
- Som droppen urholkar stenen.

Så förändrar vi atmosfären i Rinkeby centrum.

 

Retroaktiv lönesänkning? OK för mig

  • Publicerad 12:54, 19 feb 2018
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

”Hej,
Skidåkningen har varit lite för populär. Vi har anlitat fler tränare under fler timmar än vad vi hade budgeterat för.
Nu har vi brist på pengar. Därför ber jag om att få retroaktivt sänka din, min och alla andra tränares lön från 170 kr till 120 kr per arbetad timme.
- Är det OK?”

Så fick jag skriva till alla tolv tränarna.
Alla svarade genast ”OK”.
- Är inte det många företagsledares våta dröm?
Att retroaktivt kunna sänka lönen för samtliga anställda utan att någon klagar det minsta.

Jag tror det beror på två saker:

  1. Alla vet att de gör nytta.  Vi är mer som präster eller imamer än vi är som städare eller busschaufförer.
  2. Alla har exakt samma timlön. När jag sänker din lön så sänker jag förstås min lön med precis lika mycket.

Där slutar jämförelsen med Rikard Gustafson på SAS. När han sänker lönen för personalen i SAS så ökar värdet på hans eget bonus-paket.

Sen finns det ett tredje skäl:
Vi är vi en härlig samling tränare, löpare och människor i Akalla Run, Tensta Run och Rinkeby Run!
Värdet av det ska man inte underskatta. Akalla Run

Det är A-kassans fel

  • Publicerad 09:12, 10 feb 2018
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

- Jag vill inte söka fler jobb som sekreterare eller programmerare! säger Sadaq.

Jag förstår honom. Han kan inte få de jobben, och skulle han få jobb som sekreterare eller programmerare så vore det katastrofalt.

Kedjan som håller invandrare ute från arbetsmarknaden
Kedjan som håller invandrare ute från arbetsmarknaden

Sadaq kan lika gärna söka jobb som hjärnkirurg eller rockstjärna. Ändå söker han såna jobb för att visa att han är ”aktivt jobbsökande”.  Han måste ju nå sin kvot.

Jag har sett det här från andra sidan. Hundratals ansökningar från folk med ett cv som inte uppfyller en bokstav av det som jobbet kräver.  Bara att svara på alla ansökningar tar en vecka.  Att sålla fram de relevanta ansökningarna känns tröstlöst.

Igår var jag på ett seminarie hos Länsstyrelsen där en forskare berättade att det här problemet har varit känt sen 1990-talet.  Socialdemokratiska och borgerliga regeringar har vetat att kontrollerna tvingar arbetslösa att ösa ur sig meningslösa ansökningar.

De har också förstått att det här får arbetsgivare att söka sig andra vägar än arbetsförmedlingen.  Troligen har de också vetat vad slutresultatet är: 70% av alla jobb tillsätts genom personliga kontakter. 

Har beslutsfattarna frågat sig VEM som har personliga kontakter?
Tips: Det är INTE i Rinkeby det här kontaktnätet finns.

Caroline Tovatt berättade att hon, som  arbetslivs-forskare, är ett bra exempel på en sån kontakt. Hon vet precis hur en intervju går till, hur ett framgångsrikt CV ser ut.  Det är förstås bra för alla hennes kontakter.  Hon kan träna dem och vägleda mot jobb. Hon kan också gå i god för vänner som hon vet är pålitliga.

Det här försökte regeringen Reinfeldt i klassisk moderat anda anställa några tusen ”lotsar” till att göra.  Jag var mentor till en av de lotsarna. En mellanstadielärare från norrort som aldrig satt sin fot i näringslivet. Nu var hon plötsligt egenföretagare som skulle vägleda arbetslösa till jobb.  Det var som om jag skulle hoppa in som hjärnkirurg.  Förtroende-uppdraget kan man inte professionalisera.

Men det här kan jag göra.  Den dag Ali, Najma eller Khalil ska söka jobb vet jag att jag kommer kunna ge dem strålande recensioner, inte för deras kompetens som programmerare men för deras ambition och pålitlighet.
- De som har stått och väntat i snöstormen utanför Ungdomens Hus i Rinkeby kl. sju på morgonen, dem litar jag på.
- De som ”jobbar hem” när motståndarlaget anfaller, dem litar jag på.
- De som sliter sig igenom tio gånger tusen meter i blötsnö, dem litar jag på.
Dem kan jag rekommendera.
De som inte kommer i tid. De som inte jobbar hem. De som tycker ”det är för kallt för att träna idag”.  Dem kan jag inte rekommendera till någonting.

Från rekryterare får jag ofta höra klyshan ”Recruit for attitudes, train for skills”. Attityder är viktigare än kunskaper och förmågor eftersom kunskaper och förmågor kan förvärvas på jobbet.

Men insikten att sju av tio jobb tillsätts informellt….nu inser jag att jag måste bli mer praktisk.

Jag har ju hundratals vänner med bra jobb i olika företag. När någon av dem är på väg att bli förälder så får jag ofta veta det flera månader innan barnet kommer. Då borde jag förstås tipsa någon av de pålitliga löpare, fotbollsspelare och basketspelare jag känner från Tensta, Rinkeby och Akalla att skicka in en ansökan till den blivande förälderns chef, eller tipsa chefen om att jag känner en person som skulle vara en bra vikarie.

Då kan jag hjälpa till att bryta den onda kedja som A-kassans kontroller skapar.  Kedjan som så effektivt håller invandrare borta från arbetsmarknaden.

Rinkebyskolan, …jag?

  • Publicerad 21:01, 31 jan 2018
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

Rinkebyskolan?

Allvarligt, Pappa…Ska jag vara den enda killen på tunnelbanan till Rinkeby samtidigt som hundratals barn åker samma tunnelbana till skolorna här i stan?

Jag förstår min son. Samtidigt är det lite synd, för jag är rätt imponerad av Rinkebyskolan.  De har väldigt engagerade lärare och  små klasser. Det är en riktigt bra kombination.

I city har vi också många skolor med väldigt bra lärare, men här är klasserna fyllda till sista plats.  Elever från stan och elever från förorten. Alla vill de gå i skolan i stan där vi bor.

Jag har kanske inte berättat tidigare, men jag har varit ordförande i Akropol Basket sen i april.  De behövde en ordförande och de har hundra tjejer i träning.  Jag gick dit och kollade en träning.  De körde stenhårt!  De som känner mig förstår hur det gick. Jag kan inte säga nej till en klubb som får hundra tjejer att träna så hårt. Speciellt inte i Järva, där de flesta tjejer inte rör sig mer än de måste för att ta sig mellan skolan och hemmet.

Så Akropol…

Morgonbasket_utkast1Vi har öppen basket varje morgon i Rinkebyskolans  idrottshall, där Akropols herrlag spelar sina hemmamatcher i division ett.

Vem som helst är välkommen att komma och spela lite avspänd, kul basket.  Sen bjuder Rinkebyskolan alla basketspelare på frukost.
Det  är en klassisk win/win.

Rinkebyskolans elever lär sig mer hela förmiddagen. Deras lärare får en lugnare klass.  Akropol får nya basketspelare.  Vi som är med och spelar får ha kul med en boll, gratis frukost och, kanske bäst av allt, ett lugnare centrum….för den som har spelat basket mellan kl. sju och åtta på morgonen kommer knappast vilja gå ut efter nio på kvällen.  Då vill man bara gå och lägga sig.

Jag tycker det hade varit kul:
Alla de här kidsen åker in till stan, men  min soUngdomens Hus Rinkebyn åker ut till orten.

I slutändan föll det på att ingen av hans kompisar går i skolan utanför city.  Sånt är viktigt och han är klok, min son.

 

Abdihakim kan få en gråsten att känna sig välkommen

  • Publicerad 21:34, 16 jan 2018
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

Vi saknar Abdihakim något oerhört.  Han är alltid glad och kan få en gråsten att känna sig välkommen .

Jag vet inte något idrottsförbund som lär ut den förmågan på sina tränarutbildningar, och jag förstår varför. De vet inte hur, och det tror jag -ärligt talat- inte Abdihakim vet heller. Han bara ÄR sådär välkomnande att ett gäng tonåringar kan komma för att åka skidor i snöstorm och komma därifrån med en upplevelse av värme.

Abdi spexar på skidorEn gång var vi fem personer som gick på en rekryteringsträff i Tensta.  Ungefär tvåhundra nyanlända invandrare var där för att få veta vilka aktiviteter som fanns i området.  Efter en timme hade jag pratat med ett tjugotal.  Minst hälften hade pratat med Abdihakim.  Någon timme senare började folk komma förbi oss för att säga hejdå…till Abdihakim. IMG_6481

Men nu saknar vi Abdihakim.

Han har alltid haft mer än ett jobb.  På dagarna var han tränare i Akalla Run och på kvällar/nätter vände han hamburgare hos McDonalds i Täby centrum.  Det var självklart, men också ett måste, för att försörja sin mor och sina systrar hemma i Ogaden.

Det var förstås en katastrof för hela familjen när den Etiopiska armén kom och mördade Abdihakims enda bror. Du kanske kommer ihåg Ogaden som den region Johan Persson och Martin Shibbye försökte ta sig in i när de hamnade i Etiopiskt fängelse.
Abdihakim hann undan. Jag vet hur. Han är otroligt snabb. Kanske den mest lovande medeldistans-löparen jag har mött. Då har jag mött många.

Han sprang ifrån soldaterna och fortsatte springa. Sen var det den där vanliga historien med medelhavet och misär i 13 Europeiska länder innan han kom till Sverige.

Som tränare i Akalla Run tjänar man inga stora pengar, så i december tog han ett fulltidsjobb på en kemtvätt i Märsta. Kemtvätt på dagarna och hamburgare på kvällarna. Söndagar kommer han hem vid ett och ska vara på Kemtvätten i Märsta kl. sju.

Men på onsdagsträningarna är han ändå med, för då har han ett par timmar ledigt.

Det som gör det här till en typisk invandrar-historia är att Abdihakim är utbildad till veterinär hemma i Ogaden. En Svensk veterinär tjänar ca 40 000 kr i månaden. Istället jobbar han 60 timmar i veckan och tjänar mycket mindre än så.

Som Svensk med mindre än 10 år till pensionen vill jag ju att alla ska betala så mycket skatt som möjligt. Det behövs om jag ska få någon pension. Därför vill jag helst att Abdihakim ska jobba som veterinär. Det har Abdihakim förstås ingenting emot, men då är det 4-5 års special-utbildning för att lära sig svenskt fackspråk osv. Under den tiden skulle hans familj svälta. Istället vänder han hamburgare på McDonald’s i Täby Centrum, med två timmars resväg åt vardera håll.

Abdihakims unika sociala kompetens har de förstås ingen nytta av när han vänder hamburgare på McDonald’s och jag tvivlar på att den är till någon större nytta i en kemtvätt. Han har ju ingen kundkontakt på något av ställena. Det är också väldigt typiskt. Med mindre än perfekt svenska hamnar han i miljöer där inga Svenskar jobbar.

Då hjälper det inte att han är flytande på fem språk, för de språken ger inga poäng på Svenska arbetsmarknad.

Alla gillar Yahan

  • Publicerad 15:54, 8 dec 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

- Tjena Coachen!  Nu är jag på Sergels Torg!
-men Yahan, klockan är halv två.  AW Run startar kl. fyra.
-OK.

Tre minuter senare ringer det igen:

Tjena brorsan! Var är du? 

Som tränare måste man ha en speciell ringsignal på mobilen för vissa adepter.  Det är jag inte ensam om att ha upptäckt.

Yahan på Skinnarviksberget
Yahan på Skinnarviksberget

Men man kan inte undgå att gilla Yahan.  Vi är många i Fredrikshof, Huddinge AIS och Akalla Run som tycker väldigt, väldigt bra om den killen.  Han är alltid glad och älskvärd och på ett avväpnande sätt helt befriad från sociala konventioner.

En gång för länge sen var Yahan en av fyra väldigt lovande unga löpare i Fredrikshof.  Av dem är det bara Napoleon som är på väg att infria de löften de alla bar på.

  • Yahan satsade på fotbollen, åkte ur AIKs elitlag och blev deprimerad över det.
  • Nigusu flyttade till Oslo.
  • Yones åkte till Marocko på träningsläger men blev religiöst pånyttfödd muslim och slutade träna löpning.
  • Napoleon fortsatte träna och har i år fått sitt genombrott i och med vinsten i Lidingöloppet, SM 10 000m, 3000m hinder och silvret på 5000m och nu senast segern i Warandeloop i bra Europeisk konkurrens.

Innan han satsade på fotbollen var Yahan precis lika lovande som Napoleon.  Yahan vann  ”den gyllene trippeln” på ungdoms-SM : 1500, 2000m hinder och 3000m och tackade nej till att delta i finnkampen eftersom han hellre ville representera sin pappas hemland, Etiopien.

Till den formen vill Yahan tillbaka. Han vill det så oerhört gärna, så det gör ont i alla oss som vill honom allt väl men ser hur långt det är dit.   Yahan behöver nämligen äta medicin som gör det omöjligt för honom att springa fort.

Två f.d. lovande löpare
Två f.d. lovande löpare

Som du ser i bilden kunde jag inte tacka nej.  När han har tagit sig till träningen så måste jag ställa upp, även om det var två och en halv timme ”för tidigt”.

Som tack får jag springa en vända med världens gladaste och tacksammaste kille.

Från fest till test på tolv timmar

  • Publicerad 20:37, 4 dec 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

Kl två i lördags natt stoppade diskplockaren på Anchor bar mig från att göra en stagedive från scenen. Han tog tag i mig och sa ”du blir utkastad direkt”.

Jag var på vippen att förklara för honom att:

- det passar mig bra. Jag är 56 år och skulle se det som en merit att ha blivit utkastad från Anchor bar.

Tolv timmar senare springer jag finalen i Tensta Rinkeby Grass Run. Från fest till test på tolv timmar, hur seriöst låter det?

Poängen är att det inte ÄR seriöst. Att tävla i löpning är en lek.

Det fanns en tid då jag såg ”seriöst” på de tävlingar jag sprang. Det sorgliga är att den seriositeten förhindrade mig från två saker:

  1. Att ha så kul som jag skulle kunnat ha.
  2. Att prestera så bra som jag hade kunnat göra.

Att ha kul handlar ju till stor del om att vara i nuet.  I lördags var det här AC/DC-cover-bandet jäkligt bra! Gittarist-trollet ägde i sin engelska skolgosse-klädsel, sångaren var som Dave Evans och jag och mina medelålders kompisar hade fantastiskt kul bland en massa rockare i svart läder och brottarlinnen på en pub som jag normalt ALDRIG skulle sätta min fot på.

Om jag hade ägnat en tanke på hur det här skulle påverka mitt lopp imorgon, då hade jag inte haft en tiondel så kul.

…och redan ett par hundra lopp in i min väldigt långa löparkarriär insåg jag att ju mer jag har tänkt på en tävling, desto större risk att jag spände mig och fick stryk av löpare som jag borde kunnat springa ifrån. Att prestera i idrott handlar ju också till stor del om att vara i nuet.

Poängen med att berätta om den avbrutna stagediven är att den förklarar hur mycket jag tänkte på söndagens lopp.

Inte ett dugg. Inte skuggan av en tanke.

och så snart startskottet gick var varje spår av 18 timmars oavbrutet festande puts väck.

Därför gick det bra. Så bra som det nu kan göra för en gammal gubbe vars personliga rekord alla sattes i slutet av 1970-talet eller början av 1980-talet.

Roligast av allt var nog att få stryk av Ali.   Han låg taktiskt i rygg på mig tills den sista kilometern började. Då drog han ifrån en centimeter åt gången.  Det var ungdom, talang och väldigt mycket vilja.

Inget gör en gammal tränarjävel så glad som att få stryk av en sån kille!

Tre vinnare i Tensta Rinkeby Grass Run finalen 2017
Tre vinnare i Tensta Rinkeby Grass Run finalen 2017

Nödvändigt att stå ensam på Sergels Torg

  • Publicerad 17:32, 24 nov 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

Här står jag, ensam på Sergels Torg. 

Ensam bland tusentals  jäktande ”Black Friday-shoppare.
Ensam om att stå där i löparkläder.
Ensamt väntande på att någon av de asylsökande från Röda Korset eller någon från Hej Främling! skulle dyka upp. 

På ”Black Friday” har tydligen ingen tid för en AW Run. 

After Work Run
After Work Run

 

Jag gillar verkligen idén AW Run.

Det var Susie de Ciutiis från Socialdemokraterna och föreningen Idrotts-Sossar som föreslog att vi skulle ha en träning på fredagar men tidigt nog för att hennes asylsökande skulle kunna springa en sväng och samtidigt lära känna vanliga Svenskar, men ändå hinna med tåget hem innan student-biljetten slutar gälla kl. sju.

Den ”beställningen” bollade vi ett tag och landade i konceptet ”AW Run”.

Det här liknar till stor del Torsdagslöpningarna jag drog igång sommaren 2014. Projektledare då var Napoleon Solomon, som i år har gjort rent hus inom långdistans i Sverige och hans dåvarande klubbkompis Frida Friström.

Den gången kom det som mest ett tjugotal ungdomar från olika delar av stan. Det var trevligt men ändå rätt långt ifrån de mass-träningar vi hade hoppats på när vi startade en gratis träningsgrupp från Stockholms mest centrala plats.

Napoleon och Frida springer Torsdagslöpning från Sergels Torg

 

En annan ”kusin” är Lunch-löpningar från Sergels Torg. Vi sprang en runda och avslutade med soppa. Då kom det ett tiotal som mest, men efter ett tag krympte gruppen, så vi lade ner.  Jag springer fortfarande en ”Lunch-löpning” ibland med någon av de som kom då, men några organiserade Lunch-löpningar har vi inte längre.

Så här är det att dra igång något nytt. Om jag inte vore beredd på att stå där ensam ibland så skulle jag aldrig få till något nytt.  Även min gode vän Johan Holmsäter fick vara beredd på det i början, när han stod där vid Ugglevikskällan och gjorde sina gymnastiska övningar.  Oj, vad vi långdistanslöpare skrattade åt hans lilla grupp då. Nu har Friskis Svettis en halv miljon medlemmar. Nu är det Johan som kan skratta gott åt oss.

Om vi aldrig var beredda att testa en ny idé så skulle Akalla Run inte ha haft de 8600 deltagare som vi har haft hittills under 2017.  Innan året är slut så har vi säkert kommit upp i niotusen deltagare. Kanske till och med tiotusen.  De flesta av dem skulle inte ha tränat utan oss.

Det är jag stolt över.

Det är lite som Edisons berömda tvåtusen glödlampor. Han gjorde så många försök innan han fick till det.  Thomas Edison höll till i sitt labb.  Vårt ”labb” är ute i Rinkeby, Tensta, Akalla, Husby. På Spånga idrottsplats och på Sergels Torg.

En del försök har varit lyckade. Replöpning och Rarajipari till exempel. Andra har varit sådär.  ”Run Yoga”, som vi döpte om till ”Run & Relax”  var ett väldigt bra koncept som aldrig riktigt tog sig.  Trots verkligt bra ledare från Skolyoga fick vi ändå aldrig mer än 7-8 tonårstjejer att pröva den här träningsformen.  Då prövar vi ett tag. Vi prövar några olika varianter och växer det inte då så lägger vi ner.

Att lägga ner är en nödvändig del av utvecklingsprocessen.  Genom att lägga ner sånt som inte fungerar får vi en chans att testa någon annan idé, som kanske fungerar bättre.  PokéRun var en toppen-idé under en period.  Nu är det inte alls samma sug efter det. Så vi arrangerar inga PokéRuns längre.

Några veckor till prövar vi, men sen prövar vi kanske AW Run på Söder istället, eller i Järva.

Eller så gör vi något HELT annat! Skidåkning någon…?

Jag klarade mig!

  • Publicerad 10:50, 21 nov 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

Snö! 

Härligt! Jag klarade mig! 

Om Tensta och Rinkeby vore en drink så skulle den bestå till 40 procent av ”Sverige” medan de övriga 60 procenten skulle bestå av 40 olika ingredienser.

Att nå fram med löpningens glada budskap är inte alltid självklart och enkelt i en miljö där 90 procent är födda i ett annat land.  Oftast en muslimsk del av Afrika eller Mellanöstern.

Värderingsmässigt har de gjort den längsta resa man kan göra.  Värderingsmässigt den längsta resa som går att göra i världenFrån beslutsfattande baserat på Tro och Tradition
Till beslutsfattande baserat på Vetenskap och praktik. 

Från att jobba för att försörja sig och familjen
Till att jobba för att göra nytta och självförverkliga sig. 

Mycket av den retorik som fungerar jättebra på Östermalm faller platt på marken här.  Jag brukar till exempel prata alldeles för mycket om behovet av att skapa hjärtkapacitet under tonåren när kroppen byggs om.

En sak som går hem är utmaningar, helst med pengar som belöning.  En gammal gubbe i grått skägg som erbjuder 100 kr till den som slår honom på ett varv runt Spånga IP.
- Det går hem bättre här än på Östermalm.

Senast jag förlorade en hundring så var det en av våra andra standard-utmaningar.  Det gällde att komma före Abdihakim till andra sidan av en fotbollsplan.  Abdihakim startade ett par meter framför tonårningarna men sprang baklänges.  Han är fruktansvärt snabb, Abdihakim!  Det här har vi gjort kanske trettio gånger, men den här gången var Mehedi någon meter före. Då fick jag pröjsa.

Men nu gällde det mig och den där utmaningen på 400m.  Abdirachid var uppenbarligen alldeles för snabb, så jag ökade oddsen.

”OK, 100 på ett varv eller 500 på fem varv”.

Han gick på det. Fem varv är 2000m.
- Ingen femtonårig fotbollsspelare slår mig på två kilometer, tänkte jag.
Det funkade i för sig. Han hängde med i 1,5 varv i 3:30/km innan han släppte. Då slappnade jag av och sänkte farten, men med 300m kvar så upptäckte jag att han var på väg ikapp!

Sen har Abdirachid kommit tillbaka. Varje torsdag är en ny pärs.  Senast drog han iväg och ledde klart efter ett varv. Jag kom ikapp efter drygt två varv men sen hängde han med tills det var 1,5 varv kvar.  Ännu en gång spurtade han starkt på sista varvet och var bara ett par sekunder efter mig in på upploppet.

På torsdag hade jag fått åka till träningen med 500kr i fickan…men nu kommer snön!

Jag har klarat mig!

Abdirachid har inte en chans på 2 km skidåkning, eller…?

 

Sååå mycket glädje!

  • Publicerad 18:51, 20 okt 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

”Förut var jag rektor på en grundskola på Östermalm.  Jag jobbade 12 timmar om dagen och föräldrarna lade sig i hela tiden. Jag blev hotad. Det var ett helvete. Att vara rektor här i Rinkeby är mycket bättre”.

Jag frågade genast Maria om jag fick citera henne.  Jag älskar att bli överraskad.  Samtidigt förstår jag att det är sant.  Mycket är bättre i Rinkeby än i Östermalm.   Mycket är mer avslappnat.  Titta bara på damerna som springer här med Abdihakim och mig.  Det är bara Maria som har funktions-kläder. De andra springer i samma Abaya och hijab som de har på sig resten av dagen.  Tror du medarbetarna på SEB Karlaplan skulle göra det?

Rinkeby kl. 8 i morse
Rinkeby kl. 8 i morse

Idag var tredje fredags-morgonen de sprang med oss, så idag fick de skor som vi har fått från Saucony. Tidigare sprang de med lågskor så vi höll oss på gräset. Morgondaggen gjorde att de var blöta om fötterna resten av dagen.  Nu har de löparskor och kan välja om de vill springa i gräset eller på asfalten innan de byter till sina lågskor för resten av skoldagen.

Det här är ett rätt typiskt pass med Akalla Run.  Träningspassen med hård backträning eller tuffa intervaller som jag är van vid från mina 25 år som tränare får stå tillbaka för pass med målet att introducera löpning till folk som aldrig skulle ha gjort det annars.  Det är enormt givande.

Curre Ljung, som tränar Sveriges nog framgångsrikaste löpargrupp med huvudsakligen Somalisk-Svenska pojkar, sa det väldigt bra:

”Det känns nästan egoistiskt för det ger sååå mycket tillbaka i form av glädje och naturligtvis en känsla av att man bidrager lite till integrationen i samhället”

Run AW

  • Publicerad 14:46, 19 okt 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

Imorgon prövar vi ett nytt trevligt pass: AW från Sergels Torg.

SlottssprintenAfter Work brukar betyda en öl och lite avspänt prat med arbetskamraterna innan man går hemåt.

Vi grundar med en liten löptur på 5-8 km.

Vi börjar kl. 16:00 från Sergels Torg och springer antingen ut runt Skeppsholmen och Kastellholmen eller så joggar vi via slottet till skeppsbron, slussen och Monteliuspromenaden till Västerbron och tillbaka via norr Mälarstrand.

SkinnarviksbergetEfter det en läsk eller en öl ”English style” (utan att dusha eller byta om) och 17:30 är vi alla på väg hemåt.

Ta med arbetskamraterna på en Run-AW eller lär känna lite nya människor från helt andra miljöer.

Alla som jobbar i city är perfekta som joggande språk-lärare för någon som nyss har kommit hit.  Du har trevligt, får motion och gör en god gärning på samma gång!

…Men ölen får du betala själv!

The real shit

  • Publicerad 19:49, 14 okt 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

Kanske har du åkt en av alla dessa charterresor till en fotbollsmatch i Premier League  och gått på pub för att få känna en bit av det riktigt engelska?

Då kan jag ge dig ett tips.

Vill du verkligen känna det riktigt brittiska så ska du åka ut till någon pub på landsbygden där de har ett terränglopp. Du anmäler dig i puben. Sen springer du och ett hundratal lokala löpare runt i geggan bakom puben innan ni kommer in på puben igen och tar en pint i väntan på prisutdelning.  Det är helt fantastiskt!  Hundra geggiga löpare som dricker öl och skrattar och har kul medan svetten torkar till salt i pannan.

Lite av den känslan lyckades Huddinge AIS uppnå idag i Terräng-DM.  Det var egentligen bara puben och ölen som saknades.  Vi sprang i blött gräs och emellanåt decimeterdjup gegga.   Solen sken. Alla var glada och hejade på mycket fler än de egna klubbmedlemmarna.

Tänk om alla som bara springer Tjejmilen, Göteborgsvarvet och liknande lopp fick vara med om ett sånt här lopp. Tänk om de fick uppleva löpningens själ!

Tjurruset tänker du. Det är ett bra försök att bjuda på samma sak, men det blir inte äkta.  Det här är ”the real shit”.

Foto: Kim Hedbom
Foto: Kim Hedbom

Jag åkte dit för att heja, men när jag såg den regnsjuka banan blev jag till slut tvungen att efteranmäla mig.  Helt fel skor hade jag på mig, så jag sprang barfota. Det gick bra, även om det sved lite under fotsulorna när jag kom ut på de små grusade partierna.

Tjurrusets profil var ”macho” men det här är macho på ett mycket mer sympatiskt sätt.  Det illustreras rätt bra av att Malin bakom mig på bilden här var klart före mig i mål.

Bara sexig när jag springer

  • Publicerad 21:47, 3 okt 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

Löpning är balett. När jag ser någon av systrarna Dibaba springa kan jag inte låta bli att bli lite kär.  Det är ju så vackert.

JP på Stadion
JP på Stadion

När vi sprang för University of Texas hade min svenske kompis Jan Pettersson ganska ofta två tjejer som stod vid löparbanan och suckade varje gång han sprang förbi. Jag förstår dem. ”JP” hade verkligen ett fulländat löpsteg.

 

Lidingöloppsvinnaren Napoleon Solomon är svensk löpnings Rudolf Nurejev. Efter hans första Finnkamp fick han skriva autografer på magen på finska tjejer med drömmande blickar. Jag tror han var 16 år och löpsteget var redan fulländat.

Aisha och Bilal på fotbollsplanen
Aisha och Bilal i Akalla Run

Ett sånt löpsteg lyckades jag aldrig få, men jag ger aldrig upp.  I 42 år har jag försökt förbättra min teknik och den kampen pågår fortfarande. Med vartenda ett av mina 10 000 steg om dagen försöker jag närma mig JP, Napoleon och systrarna Dibaba.

Mot mig har jag åldern, ljumskbråcket, ichias och ett för alltid slalom-skadat högerknä.

…men ibland! Ibland efter en halvmils linkande så händer det att jag får till det. Då sprider sig en varm pirrande känsla i hela kroppen.

Då är jag vacker.
Då är jag sexig.

Mårten springer på taket beskurenDå känns det som när jag var 23 år och sprang ensam in mot mål i något lopp i Texas. Brunbränd efter tre mil om dagen i den heta Texas-solen.

Det långa blonda håret fladdrande som en flagga bakom mig i fartvinden. TV-kameror från alla de tre stora amerikanska kanalerna.  Fullt av journalister i målfållan.

Den känslan.

Men den försvinner när jag stannar.

Jag är bara sexig när jag springer.

Utan kärlek är journalisten inte bättre än en robot

  • Publicerad 11:43, 29 sep 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

Trodde du jag var arg på DN-journalisten som tyckte det var lagom med en femtedels sida om Lidingöloppet? Nej, inte alls. Hon gjorde sitt jobb. Uppdraget som sportjournalist är i första hand att täcka herrfotboll, herr-hockey och idrottskändisar. Sen kryddar man med något enstaka nedslag från resten av idrotts-Sverige.

Foto: MostphotosNapoleon Solomon vann Lidingöloppet. Foto: Mostphotos

Igår kväll försökte jag förklara i radio P5 att jag förstår det. Under de fyra år jag sprang för ett universitet i Texas blev det extra tydligt eftersom fotbollen och hockeyn var utbytta mot Amerikansk fotboll och baseball. Som student hade jag inte tid att läsa dagstidningar, så jag lärde mig aldrig förstå de amerikanska ”folk-sporterna” utöver reglerna.

Nu hade mitt universitet ett högt rankat baseball-lag. Många av skolans snyggaste tjejer satt alltid där på varje match. Jag och en kompis gick dit för att titta på både matchen och baseball-groupisarna.

Som skolans bäste terränglöpare hoppades jag nog på lite uppmärksamhet från tjejerna också.

Det floppade totalt.

Tjejerna såg oss inte ens. Men det intressanta är skillnaden i upplevelse av baseball-matchen. Jag såg folk titta spänt, som om något viktigt och spännande pågick därute. Men inget hände ju!  Utan förförståelse var jag en helt objektiv åskådare till baseball-matchen…och det var öken! 

Om några månader ska jag gå med min fru på en konsert med världens mest säljande artist. En rödhårig kille. Jag har hört hans namn och någon av hans låtar. Inför den konserten kommer jag att lyssna på hans musik varje gång jag går, cyklar eller åker tåg. Lagom till konserten kommer jag känna igen varenda låt och ingen kommer tro annat än att jag alltid har älskat den här rödhåriga killen; Ed-någonting.

Det är så det går till. Man behöver förförståelse för att uppskatta musik, idrott eller någon annan typ av konst.  Man måste först lära sig uppskatta, och helst älska det man ska skriva om. En journalist som blir inkastad på ett uppdrag att skriva ihop något om ”det där terrängloppet” (som råkar vara världens största terränglopp) har inte tid att skaffa sig någon förförståelse.

Svenska sportjournalister har förförståelse av herrfotboll, her-hockey och ett koppel idrotts-kändisar. Det kan de beskriva med den värme som gör reportagen läsvärda. De reportagen gör oss läsare/tittare intresserade av just herrfotboll och herr-hockey och så blir det ensidiga fokuset en självuppfyllande profetia.

Utan kärleken till idrotten de ska skriva om blir sport-journalisterna lätt utbytbara mot en robot: ett dataprogram som summerar resultaten.

Samma program söker efter några hundra kändisars namn och skriver sen om dem. ”Johan Ohlson var med och kom på 21a plats. Det är bra. Han slog ett antal elitlöpare. Det är anmärkningsvärt”. Det klarar ett dataprogram, men dataprogrammet vet inte att skidåkare förväntas kunna konkurrera med löpare i Lidingöloppet och dataprogrammet vet antagligen inte att elitlöpare som Fredrik Uhrbom precis har börjat jogga efter att ha varit skadad i ett antal månader. Sånt får en journalist veta om hen är på plats.

Sport-journalistik utan kärlek är inte värt papperet den skrivs på.

Journalister: välkomna hem till mig den femte november så tittar vi på New York Marathon tillsammans. Ta med ett gäng 20-lappar. Före start sätter vi 20 kr på valfri löpare. Sen har vi nya betting-omgångar varje mil. Den som först satte 20kr på tex Eliud Kipchoge har första tjing på Kipchoge vid en mil. Det är insatsen i den fjärde omgången som räknas och vinnaren går hem med alla pengarna. Jakten på pengar gör att du kommer börja lära dig titta på löpning på ett nytt sätt.

Efter det kommer du aldrig mer hålla med kollegan som säger att det räcker med att visa det sista varvet på 10000 meter. Det vore som att bara visa den sista bollen i en tennismatch. ”Det är ju där det avgörs”.

Media missar Sveriges största sport

  • Publicerad 10:41, 24 sep 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

Igår avgjordes världens överlägset största tävling i Sveriges största idrott.  För första gången på nio år vann en Svensk i herrklassen och dessutom vann en Svenska i damklassen. 

I DN hittar jag en liten artikel som verkar vara skriven av en oinsatt journalist.  Fokus är på en kändis från skidåkning, som också deltog.

Att Napoleon Solomon skulle kunna vinna Lidingöloppet verkar de helt oförberedda på.  Samtidigt läser jag tre sidor om fotboll.  Jag älskar fotboll, men det är ändå en krympande idrott med hälften så många aktiva som Svenska långlopp har betalande deltagare.  Lägg sen till alla Svenskar som springer flera gånger i veckan utan att springa några lopp. Långlöpningen är troligen en större idrott än fotboll och hockey tillsammans.

Tänk om Sverige hade en turnering i fotboll eller hockey med 40 000 deltagare och att den turneringen de senaste nio åren hade vunnits av ett lag från Tyskland (fotboll) eller Canada (hockey) men nu vann ett Svenskt lag på både herr och damsidan.

Hur många sidor hade vi fått läsa om den turneringen?

Jag tycker att en stor tidning som DN skulle låta en journalist förbereda sig för att täcka världens överlägset största terränglopp.

Den här hypotetiska journalisten skulle ha kollat upp Napoleon  eftersom han blev svenska mästare på  10 000 m och dagen efter det vann 3000m hinder och den tredje dagen blev (tveksamt diskvalificerad som) tvåa på 5000m på SM.  Det var för en månad sen.  Den fina vinnartiden på 10 000m kunde ha gett en föraning om att något stort var på gång.

Istället skriver man att Napoleon, som var några sekunder från prispallen i juniorklassen i Terräng-EM  för mindre än ett år sen ”överraskande” vann Lidingöloppet.  Man kunde ju ha intervjuat någon på Friidrottsförbundet om den här killen.  Då skulle man ha vetat att han är enormt bra i terräng och att han år efter år har krossat alla åldersrekorden i Lidingöloppet från 15 år och uppåt.

Rubriken på artikeln säger allt om Svensk sport-journalistik:
Ohlson imponerade i Lidingöloppet!
Ohlsson!  Kändis-faktorn är OK när det inte finns något att skriva om, men 1,49 är inte överraskande bra.  En skidåkare i Johan Ohlssons klass ska kunna springa lidingöloppet på under 1:50.  Det extremt backiga Lidingöloppet är som gjort för skidåkare med sin höga syreupptagning.  Lidingöloppet är den  unika arena där skidåkare, orienterare och löpare gör upp på relativt lika villkor.

Det vet förstås inte den i sista minuten inslängda journalisten. Johan Esk som själv springer långlopp ibland är ju upptagen med att skriva om fotboll.

Tyvärr missar läsarna av DN därmed att Napoleon är en kul och avspänd kille som har lätt för att formulera sig och har mycket att berätta.  Bara en sån sak som att alla barn älskar honom. Det krävs mer än en googling för att hitta det.

Nu ska jag inte skälla på DN för mycket. De brukar vara bäst, följt av SvT.  Övriga media orkar jag inte ägna någon energi åt att leta bland alla artiklar om fotboll, hockey och trav.

Några av de 600 Järvabarn som deltog i Lidingö Skolstafett i fredags
Några av de 600 Järvabarn som deltog i Lidingö Skolstafett i fredags

 

 

 

Är Lidingöloppet vår sekulära pilgrimsvandring?

  • Publicerad 11:05, 20 sep 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

I helgen är det äntligen dags för Lidingöloppet. Världens ojämförligt största terränglopp och målet för träningen för väldigt många.

Lidingöloppet är ett bra mål. Det får fler att träna och det får fler att träna i skogen, där risken för benhinneinflammation och  andra förslitningsskador är väldigt mycket mindre än om du springer på hårda underlag. Det gäller oavsett hur fina skor du köper.

På fredag hjälper vi  och några  Telia-medarbetare så många vi kan av de nästan 800 elever som åker buss från skolor i Järva till Lidingö för att springa Lidingö Skolstafett. Det är en spännande resa som barnen gör, från Stockholms minst bemedlade stadsdelar med upp till 90% invandrare till en av de mest bemedlade där nästan alla är födda i Sverige av Svenska föräldrar.

Det är ett fantastiskt initiativ av Lidingöloppet som inspirerar ännu fler att träna löpning och skapar relationer över många olika gränser.  Tack!

Men Lidingölopps-helgen får mig också att fundera över det här med träningsmål….

Akalla Run har en träning för pensionärer som vi kallar Måndagsklubben. Vi träffas kl 12 på Spånga ip för en timme med stavgång, styrketräning och balansträning.

måndagsklubben flexibilitet
Balansträning med Abdihakim och Liss-Elin, vår expert på träning för äldre.

En av deltagarna är Arawa. Hon har tränat för Hadj. Den stora pilgrimsvandring som varje troende muslim hoppas kunna göra en gång i livet. Hadj innebär ansträngande promenader i den Saudiska hettan. Där kommer också styrketräningen och balansträningen väl till pass eftersom det är så trångt inne i Mekka att den som faller mycket väl kan trampas till döds på vägen fram till de heligaste platserna i den heliga staden.

Det är en annan sorts målsättning, men den fungerar. Arawa har varit väldigt flitig hela sommaren och gått uppemot en halvmil om dagen. Speciellt noggrann har hon varit med att gå under riktigt varma dagar.   Frågan är om inte Lidingöloppet är vår motsvarighet till muslimernas Hadj och mindre sekulariserade folks pilgrimsvandringar?  Vad det är som får dig att träna tycker jag inte inte är så viktigt. Bara du gör det.

Men nu saknar vi Arawa och längtar efter att hon ska komma tillbaka till måndagsträningen, men det är nog för henne som det var för mig när jag satsade på Lidingöloppet eller något maratonlopp.

När målet är avklarat blir det lätt en period då träningen tappar i prioritet.