Mårten Westberg

Efter 40 år som löpare, 25 år som tränare och 2,5 år som ordförande bytte Mårten ut Fredrikshof på Östermalm mot Akalla och mötte helt nya möjligheter.

VILL DU MIG NÅGOT? SKICKA GÄRNA ETT MEJL.

Svårt att få bjuda in till gratis träning

  • Publicerad 15:27, 14 mar 2018
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

Den Romska kanalen fungerar bara bättre och bättre.  De gör ett  strålande jobb men det blir fler och fler som vill hjälpa till.  Fler än jag har råd med. I fredags, när Rinkeby Torg fylls av folk efter fredagsbönen så delade jag och ett par tiggare ut 400 lappar på tio minuter.

Tiggarna och trofén

Jag skulle kunna starta ett reklam-utdelnings-företag med bara Romer som utdelare.  Problemet är att de bara vill ha kontanter.  Det funkar ju inte så med krav på revision och skatt. Sammanlagt betalade jag 1500 kr ur egen ficka i förra veckan.

Innan dess delade jag och en praktikant ut inbjudningar utanför migrationsverket.  Därinne sitter några hundra asylsökande och väntar.  Där får vi förstås inte dela ut våra inbjudningar på Svenska, arabiska och somaliska. Problemet är att vi inte får stå för nära dörren heller.  Vi hamnade längre och längre bort varje gång vakten kom.   Att det ska vara så svårt att få bjuda in nyanlända invandrare till gratis löpträning, gratis skidåkning och gratis basket!

Janis delar ut lappar vid migrationsverket

 

 

 

 

 

Skylten och Trofén gör att fler vill prata med oss. Det är ett enkelt knep som jag gärna delar. Speciellt effektivt är trofén och skylten för romerna. Det skapar en större trovärdighet.

Bling-Bling works!

Den Romska kanalen

  • Publicerad 20:56, 5 mar 2018
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

Kvinnan i rött på bilden är vårt nya medium.

Tiggerskan_beskuren

  • Vi är på Facebook, på Instagram osv.
  • Vi har bra kontakt med den handfull riktigt duktiga lokala journalister som skriver om idrott.
  • Den här bloggen är en bra kanal med upp till 23 000 läsare.
  • TV4 gjorde ett toppen-reportage med Abdihakim när Kalla hade vunnit OSets första guldmedalj.  Dagen efter kom det dubbelt så många skidåkare.  (Snart är vi uppe i fyra tusen skidåkare i vinter).

…men färdiga är vi först när det inte längre står några tonårskillar i Tensta och Rinkeby och säljer knark. När alla Järvas tjejer har en OK kondition. Då kan vi idrottsklubbar sluta marknadsföra oss.

Vår senaste kanal är tiggerskorna i Rinkeby. De får 2 kr per reklamblad de delar ut.  Det fungerar över all förväntan!
De Romska kvinnorna är entusiastiska på ett sätt som smittar.  Det ser jag när jag kollar papperskorgarna på vardera sida och marken runt kvinnorna.  Där ligger inga lappar.

Jag tänkte att det skulle kännas mycket mer meningsfullt att dela ut reklam för något bra än att bara sitta och be om pengar.  Samtidigt ska jag erkänna att de inte tjänar några stora pengar. Mer än 200 kr om dagen har jag inte råd med, för jag får inga kvitton som jag kan använda i bokföringen, så jag har inte råd att ge dem mer än 100 lappar om dagen att dela ut.

Så mycket entusiasm för 200 kr.  Det tolkar jag som att tiggeri inte är någon särskilt lönsam verksamhet.

Kolla förresten de senaste lapparna:

Reklamen

På ena sidan är det reklam för Akropols morgonbasket.
På den andra sidan är det reklam för bandymatchen nu på onsdag mellan Somaliska ”landslaget” och Spånga Bromsten Bandy.

Reklam för bandy!  Hur tänker vi nu?
- Jo, på onsdag kväll är vi där på Spånga IP och har lite skön kvälls-skidåkning 20 meter från bandyrinken. Då träffar vi Tensta- och Rinkebybor på vår hemmaplan.  Då kan vi locka några till att prova skidåkning, och samtidigt prata med dem om vårens löpträning.

Om vi sen hjälper Spånga Bromsten Bandy att få igång en liten lokal bandyfeber så är det också bra.
- Det är inte vi mot dem.
- Det är alla idrottsföringar tillsammans,  mot dåligheterna.

Fika-kupongernas tysta kultur-revolution

  • Publicerad 19:06, 20 feb 2018
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

Kommer du ihåg att jag har berättat om Romeo Café i Rinkeby?

Romeo har ett urval av baklava som du inte hittar någonstans i stan, men precis som Nejo´s och flera andra ställen i Tensta och Rinkeby får Romeo’s cafe mest rubriker för att det alltid är fullt av äldre män från Somalia och Marocko.  Det blir en lite speciell atmosfär där som gör att många kvinnor känner sig ovälkomna.

Jag har varit där och fikat med både kvinnor, män, flickor och pojkar.  Det har aldrig varit något problem.  Ingen har tittat snett på oss.  Personalen är alldeles uppenbart jätteglad att vi sitter där. Men ändå hänger den där speciella atmosfären där som får kvinnor och flickor att tveka att gå dit.

Det här diskuterade jag med Ornina Younan i Akropol baskets styrelse, som  kläckte en vacker idé:

Vi försöker få caféet att ge fika-kuponger till tjejer, sa hon.

Det är sånt som jag älskar. Vi skriver inga insändare om hur fel det är att kvinnor/flickor inte kan fika i Rinkeby. Vi söker ingen fight, för vi ser inga fiender.  Istället försöker vi fixa problemet.

Ornina och jag pratade med Isabel Enberg, marknadsförare för Rinkeby Centrum. Isabel älskade idén och ordnade sponsring från FastPartner och Järva Fastighetsägare.  Nu är kupongerna verklighet.

Alla kvinnliga basketspelare i Akropol har fått en sån här kupong och nu börjar det kvinnliga inslaget i Romeo café sakta men säkert öka.

IMG_0006En fördel är att invasionen av kvinnor i caféet blir mjuk och organisk. Det är inte någon makt-demonstration av 20 militanta feminister från Stockholms innerstad.  Såna demonstrationer har jag inget emot, men de gör ingen långsiktig nytta.  Det gör däremot två-tre eller fem lokala basket-tjejer som kommer för att fika.
- Gång på gång.
- Mjukt och fint.
- Som droppen urholkar stenen.

Så förändrar vi atmosfären i Rinkeby centrum.

 

Retroaktiv lönesänkning? OK för mig

  • Publicerad 12:54, 19 feb 2018
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

”Hej,
Skidåkningen har varit lite för populär. Vi har anlitat fler tränare under fler timmar än vad vi hade budgeterat för.
Nu har vi brist på pengar. Därför ber jag om att få retroaktivt sänka din, min och alla andra tränares lön från 170 kr till 120 kr per arbetad timme.
- Är det OK?”

Så fick jag skriva till alla tolv tränarna.
Alla svarade genast ”OK”.
- Är inte det många företagsledares våta dröm?
Att retroaktivt kunna sänka lönen för samtliga anställda utan att någon klagar det minsta.

Jag tror det beror på två saker:

  1. Alla vet att de gör nytta.  Vi är mer som präster eller imamer än vi är som städare eller busschaufförer.
  2. Alla har exakt samma timlön. När jag sänker din lön så sänker jag förstås min lön med precis lika mycket.

Där slutar jämförelsen med Rikard Gustafson på SAS. När han sänker lönen för personalen i SAS så ökar värdet på hans eget bonus-paket.

Sen finns det ett tredje skäl:
Vi är vi en härlig samling tränare, löpare och människor i Akalla Run, Tensta Run och Rinkeby Run!
Värdet av det ska man inte underskatta. Akalla Run

Det är A-kassans fel

  • Publicerad 09:12, 10 feb 2018
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

- Jag vill inte söka fler jobb som sekreterare eller programmerare! säger Sadaq.

Jag förstår honom. Han kan inte få de jobben, och skulle han få jobb som sekreterare eller programmerare så vore det katastrofalt.

Kedjan som håller invandrare ute från arbetsmarknaden
Kedjan som håller invandrare ute från arbetsmarknaden

Sadaq kan lika gärna söka jobb som hjärnkirurg eller rockstjärna. Ändå söker han såna jobb för att visa att han är ”aktivt jobbsökande”.  Han måste ju nå sin kvot.

Jag har sett det här från andra sidan. Hundratals ansökningar från folk med ett cv som inte uppfyller en bokstav av det som jobbet kräver.  Bara att svara på alla ansökningar tar en vecka.  Att sålla fram de relevanta ansökningarna känns tröstlöst.

Igår var jag på ett seminarie hos Länsstyrelsen där en forskare berättade att det här problemet har varit känt sen 1990-talet.  Socialdemokratiska och borgerliga regeringar har vetat att kontrollerna tvingar arbetslösa att ösa ur sig meningslösa ansökningar.

De har också förstått att det här får arbetsgivare att söka sig andra vägar än arbetsförmedlingen.  Troligen har de också vetat vad slutresultatet är: 70% av alla jobb tillsätts genom personliga kontakter. 

Har beslutsfattarna frågat sig VEM som har personliga kontakter?
Tips: Det är INTE i Rinkeby det här kontaktnätet finns.

Caroline Tovatt berättade att hon, som  arbetslivs-forskare, är ett bra exempel på en sån kontakt. Hon vet precis hur en intervju går till, hur ett framgångsrikt CV ser ut.  Det är förstås bra för alla hennes kontakter.  Hon kan träna dem och vägleda mot jobb. Hon kan också gå i god för vänner som hon vet är pålitliga.

Det här försökte regeringen Reinfeldt i klassisk moderat anda anställa några tusen ”lotsar” till att göra.  Jag var mentor till en av de lotsarna. En mellanstadielärare från norrort som aldrig satt sin fot i näringslivet. Nu var hon plötsligt egenföretagare som skulle vägleda arbetslösa till jobb.  Det var som om jag skulle hoppa in som hjärnkirurg.  Förtroende-uppdraget kan man inte professionalisera.

Men det här kan jag göra.  Den dag Ali, Najma eller Khalil ska söka jobb vet jag att jag kommer kunna ge dem strålande recensioner, inte för deras kompetens som programmerare men för deras ambition och pålitlighet.
- De som har stått och väntat i snöstormen utanför Ungdomens Hus i Rinkeby kl. sju på morgonen, dem litar jag på.
- De som ”jobbar hem” när motståndarlaget anfaller, dem litar jag på.
- De som sliter sig igenom tio gånger tusen meter i blötsnö, dem litar jag på.
Dem kan jag rekommendera.
De som inte kommer i tid. De som inte jobbar hem. De som tycker ”det är för kallt för att träna idag”.  Dem kan jag inte rekommendera till någonting.

Från rekryterare får jag ofta höra klyshan ”Recruit for attitudes, train for skills”. Attityder är viktigare än kunskaper och förmågor eftersom kunskaper och förmågor kan förvärvas på jobbet.

Men insikten att sju av tio jobb tillsätts informellt….nu inser jag att jag måste bli mer praktisk.

Jag har ju hundratals vänner med bra jobb i olika företag. När någon av dem är på väg att bli förälder så får jag ofta veta det flera månader innan barnet kommer. Då borde jag förstås tipsa någon av de pålitliga löpare, fotbollsspelare och basketspelare jag känner från Tensta, Rinkeby och Akalla att skicka in en ansökan till den blivande förälderns chef, eller tipsa chefen om att jag känner en person som skulle vara en bra vikarie.

Då kan jag hjälpa till att bryta den onda kedja som A-kassans kontroller skapar.  Kedjan som så effektivt håller invandrare borta från arbetsmarknaden.

Rinkebyskolan, …jag?

  • Publicerad 21:01, 31 jan 2018
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

Rinkebyskolan?

Allvarligt, Pappa…Ska jag vara den enda killen på tunnelbanan till Rinkeby samtidigt som hundratals barn åker samma tunnelbana till skolorna här i stan?

Jag förstår min son. Samtidigt är det lite synd, för jag är rätt imponerad av Rinkebyskolan.  De har väldigt engagerade lärare och  små klasser. Det är en riktigt bra kombination.

I city har vi också många skolor med väldigt bra lärare, men här är klasserna fyllda till sista plats.  Elever från stan och elever från förorten. Alla vill de gå i skolan i stan där vi bor.

Jag har kanske inte berättat tidigare, men jag har varit ordförande i Akropol Basket sen i april.  De behövde en ordförande och de har hundra tjejer i träning.  Jag gick dit och kollade en träning.  De körde stenhårt!  De som känner mig förstår hur det gick. Jag kan inte säga nej till en klubb som får hundra tjejer att träna så hårt. Speciellt inte i Järva, där de flesta tjejer inte rör sig mer än de måste för att ta sig mellan skolan och hemmet.

Så Akropol…

Morgonbasket_utkast1Vi har öppen basket varje morgon i Rinkebyskolans  idrottshall, där Akropols herrlag spelar sina hemmamatcher i division ett.

Vem som helst är välkommen att komma och spela lite avspänd, kul basket.  Sen bjuder Rinkebyskolan alla basketspelare på frukost.
Det  är en klassisk win/win.

Rinkebyskolans elever lär sig mer hela förmiddagen. Deras lärare får en lugnare klass.  Akropol får nya basketspelare.  Vi som är med och spelar får ha kul med en boll, gratis frukost och, kanske bäst av allt, ett lugnare centrum….för den som har spelat basket mellan kl. sju och åtta på morgonen kommer knappast vilja gå ut efter nio på kvällen.  Då vill man bara gå och lägga sig.

Jag tycker det hade varit kul:
Alla de här kidsen åker in till stan, men  min soUngdomens Hus Rinkebyn åker ut till orten.

I slutändan föll det på att ingen av hans kompisar går i skolan utanför city.  Sånt är viktigt och han är klok, min son.

 

Abdihakim kan få en gråsten att känna sig välkommen

  • Publicerad 21:34, 16 jan 2018
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

Vi saknar Abdihakim något oerhört.  Han är alltid glad och kan få en gråsten att känna sig välkommen .

Jag vet inte något idrottsförbund som lär ut den förmågan på sina tränarutbildningar, och jag förstår varför. De vet inte hur, och det tror jag -ärligt talat- inte Abdihakim vet heller. Han bara ÄR sådär välkomnande att ett gäng tonåringar kan komma för att åka skidor i snöstorm och komma därifrån med en upplevelse av värme.

Abdi spexar på skidorEn gång var vi fem personer som gick på en rekryteringsträff i Tensta.  Ungefär tvåhundra nyanlända invandrare var där för att få veta vilka aktiviteter som fanns i området.  Efter en timme hade jag pratat med ett tjugotal.  Minst hälften hade pratat med Abdihakim.  Någon timme senare började folk komma förbi oss för att säga hejdå…till Abdihakim. IMG_6481

Men nu saknar vi Abdihakim.

Han har alltid haft mer än ett jobb.  På dagarna var han tränare i Akalla Run och på kvällar/nätter vände han hamburgare hos McDonalds i Täby centrum.  Det var självklart, men också ett måste, för att försörja sin mor och sina systrar hemma i Ogaden.

Det var förstås en katastrof för hela familjen när den Etiopiska armén kom och mördade Abdihakims enda bror. Du kanske kommer ihåg Ogaden som den region Johan Persson och Martin Shibbye försökte ta sig in i när de hamnade i Etiopiskt fängelse.
Abdihakim hann undan. Jag vet hur. Han är otroligt snabb. Kanske den mest lovande medeldistans-löparen jag har mött. Då har jag mött många.

Han sprang ifrån soldaterna och fortsatte springa. Sen var det den där vanliga historien med medelhavet och misär i 13 Europeiska länder innan han kom till Sverige.

Som tränare i Akalla Run tjänar man inga stora pengar, så i december tog han ett fulltidsjobb på en kemtvätt i Märsta. Kemtvätt på dagarna och hamburgare på kvällarna. Söndagar kommer han hem vid ett och ska vara på Kemtvätten i Märsta kl. sju.

Men på onsdagsträningarna är han ändå med, för då har han ett par timmar ledigt.

Det som gör det här till en typisk invandrar-historia är att Abdihakim är utbildad till veterinär hemma i Ogaden. En Svensk veterinär tjänar ca 40 000 kr i månaden. Istället jobbar han 60 timmar i veckan och tjänar mycket mindre än så.

Som Svensk med mindre än 10 år till pensionen vill jag ju att alla ska betala så mycket skatt som möjligt. Det behövs om jag ska få någon pension. Därför vill jag helst att Abdihakim ska jobba som veterinär. Det har Abdihakim förstås ingenting emot, men då är det 4-5 års special-utbildning för att lära sig svenskt fackspråk osv. Under den tiden skulle hans familj svälta. Istället vänder han hamburgare på McDonald’s i Täby Centrum, med två timmars resväg åt vardera håll.

Abdihakims unika sociala kompetens har de förstås ingen nytta av när han vänder hamburgare på McDonald’s och jag tvivlar på att den är till någon större nytta i en kemtvätt. Han har ju ingen kundkontakt på något av ställena. Det är också väldigt typiskt. Med mindre än perfekt svenska hamnar han i miljöer där inga Svenskar jobbar.

Då hjälper det inte att han är flytande på fem språk, för de språken ger inga poäng på Svenska arbetsmarknad.

Alla gillar Yahan

  • Publicerad 15:54, 8 dec 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

- Tjena Coachen!  Nu är jag på Sergels Torg!
-men Yahan, klockan är halv två.  AW Run startar kl. fyra.
-OK.

Tre minuter senare ringer det igen:

Tjena brorsan! Var är du? 

Som tränare måste man ha en speciell ringsignal på mobilen för vissa adepter.  Det är jag inte ensam om att ha upptäckt.

Yahan på Skinnarviksberget
Yahan på Skinnarviksberget

Men man kan inte undgå att gilla Yahan.  Vi är många i Fredrikshof, Huddinge AIS och Akalla Run som tycker väldigt, väldigt bra om den killen.  Han är alltid glad och älskvärd och på ett avväpnande sätt helt befriad från sociala konventioner.

En gång för länge sen var Yahan en av fyra väldigt lovande unga löpare i Fredrikshof.  Av dem är det bara Napoleon som är på väg att infria de löften de alla bar på.

  • Yahan satsade på fotbollen, åkte ur AIKs elitlag och blev deprimerad över det.
  • Nigusu flyttade till Oslo.
  • Yones åkte till Marocko på träningsläger men blev religiöst pånyttfödd muslim och slutade träna löpning.
  • Napoleon fortsatte träna och har i år fått sitt genombrott i och med vinsten i Lidingöloppet, SM 10 000m, 3000m hinder och silvret på 5000m och nu senast segern i Warandeloop i bra Europeisk konkurrens.

Innan han satsade på fotbollen var Yahan precis lika lovande som Napoleon.  Yahan vann  ”den gyllene trippeln” på ungdoms-SM : 1500, 2000m hinder och 3000m och tackade nej till att delta i finnkampen eftersom han hellre ville representera sin pappas hemland, Etiopien.

Till den formen vill Yahan tillbaka. Han vill det så oerhört gärna, så det gör ont i alla oss som vill honom allt väl men ser hur långt det är dit.   Yahan behöver nämligen äta medicin som gör det omöjligt för honom att springa fort.

Två f.d. lovande löpare
Två f.d. lovande löpare

Som du ser i bilden kunde jag inte tacka nej.  När han har tagit sig till träningen så måste jag ställa upp, även om det var två och en halv timme ”för tidigt”.

Som tack får jag springa en vända med världens gladaste och tacksammaste kille.

Från fest till test på tolv timmar

  • Publicerad 20:37, 4 dec 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

Kl två i lördags natt stoppade diskplockaren på Anchor bar mig från att göra en stagedive från scenen. Han tog tag i mig och sa ”du blir utkastad direkt”.

Jag var på vippen att förklara för honom att:

- det passar mig bra. Jag är 56 år och skulle se det som en merit att ha blivit utkastad från Anchor bar.

Tolv timmar senare springer jag finalen i Tensta Rinkeby Grass Run. Från fest till test på tolv timmar, hur seriöst låter det?

Poängen är att det inte ÄR seriöst. Att tävla i löpning är en lek.

Det fanns en tid då jag såg ”seriöst” på de tävlingar jag sprang. Det sorgliga är att den seriositeten förhindrade mig från två saker:

  1. Att ha så kul som jag skulle kunnat ha.
  2. Att prestera så bra som jag hade kunnat göra.

Att ha kul handlar ju till stor del om att vara i nuet.  I lördags var det här AC/DC-cover-bandet jäkligt bra! Gittarist-trollet ägde i sin engelska skolgosse-klädsel, sångaren var som Dave Evans och jag och mina medelålders kompisar hade fantastiskt kul bland en massa rockare i svart läder och brottarlinnen på en pub som jag normalt ALDRIG skulle sätta min fot på.

Om jag hade ägnat en tanke på hur det här skulle påverka mitt lopp imorgon, då hade jag inte haft en tiondel så kul.

…och redan ett par hundra lopp in i min väldigt långa löparkarriär insåg jag att ju mer jag har tänkt på en tävling, desto större risk att jag spände mig och fick stryk av löpare som jag borde kunnat springa ifrån. Att prestera i idrott handlar ju också till stor del om att vara i nuet.

Poängen med att berätta om den avbrutna stagediven är att den förklarar hur mycket jag tänkte på söndagens lopp.

Inte ett dugg. Inte skuggan av en tanke.

och så snart startskottet gick var varje spår av 18 timmars oavbrutet festande puts väck.

Därför gick det bra. Så bra som det nu kan göra för en gammal gubbe vars personliga rekord alla sattes i slutet av 1970-talet eller början av 1980-talet.

Roligast av allt var nog att få stryk av Ali.   Han låg taktiskt i rygg på mig tills den sista kilometern började. Då drog han ifrån en centimeter åt gången.  Det var ungdom, talang och väldigt mycket vilja.

Inget gör en gammal tränarjävel så glad som att få stryk av en sån kille!

Tre vinnare i Tensta Rinkeby Grass Run finalen 2017
Tre vinnare i Tensta Rinkeby Grass Run finalen 2017

Nödvändigt att stå ensam på Sergels Torg

  • Publicerad 17:32, 24 nov 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

Här står jag, ensam på Sergels Torg. 

Ensam bland tusentals  jäktande ”Black Friday-shoppare.
Ensam om att stå där i löparkläder.
Ensamt väntande på att någon av de asylsökande från Röda Korset eller någon från Hej Främling! skulle dyka upp. 

På ”Black Friday” har tydligen ingen tid för en AW Run. 

After Work Run
After Work Run

 

Jag gillar verkligen idén AW Run.

Det var Susie de Ciutiis från Socialdemokraterna och föreningen Idrotts-Sossar som föreslog att vi skulle ha en träning på fredagar men tidigt nog för att hennes asylsökande skulle kunna springa en sväng och samtidigt lära känna vanliga Svenskar, men ändå hinna med tåget hem innan student-biljetten slutar gälla kl. sju.

Den ”beställningen” bollade vi ett tag och landade i konceptet ”AW Run”.

Det här liknar till stor del Torsdagslöpningarna jag drog igång sommaren 2014. Projektledare då var Napoleon Solomon, som i år har gjort rent hus inom långdistans i Sverige och hans dåvarande klubbkompis Frida Friström.

Den gången kom det som mest ett tjugotal ungdomar från olika delar av stan. Det var trevligt men ändå rätt långt ifrån de mass-träningar vi hade hoppats på när vi startade en gratis träningsgrupp från Stockholms mest centrala plats.

Napoleon och Frida springer Torsdagslöpning från Sergels Torg

 

En annan ”kusin” är Lunch-löpningar från Sergels Torg. Vi sprang en runda och avslutade med soppa. Då kom det ett tiotal som mest, men efter ett tag krympte gruppen, så vi lade ner.  Jag springer fortfarande en ”Lunch-löpning” ibland med någon av de som kom då, men några organiserade Lunch-löpningar har vi inte längre.

Så här är det att dra igång något nytt. Om jag inte vore beredd på att stå där ensam ibland så skulle jag aldrig få till något nytt.  Även min gode vän Johan Holmsäter fick vara beredd på det i början, när han stod där vid Ugglevikskällan och gjorde sina gymnastiska övningar.  Oj, vad vi långdistanslöpare skrattade åt hans lilla grupp då. Nu har Friskis Svettis en halv miljon medlemmar. Nu är det Johan som kan skratta gott åt oss.

Om vi aldrig var beredda att testa en ny idé så skulle Akalla Run inte ha haft de 8600 deltagare som vi har haft hittills under 2017.  Innan året är slut så har vi säkert kommit upp i niotusen deltagare. Kanske till och med tiotusen.  De flesta av dem skulle inte ha tränat utan oss.

Det är jag stolt över.

Det är lite som Edisons berömda tvåtusen glödlampor. Han gjorde så många försök innan han fick till det.  Thomas Edison höll till i sitt labb.  Vårt ”labb” är ute i Rinkeby, Tensta, Akalla, Husby. På Spånga idrottsplats och på Sergels Torg.

En del försök har varit lyckade. Replöpning och Rarajipari till exempel. Andra har varit sådär.  ”Run Yoga”, som vi döpte om till ”Run & Relax”  var ett väldigt bra koncept som aldrig riktigt tog sig.  Trots verkligt bra ledare från Skolyoga fick vi ändå aldrig mer än 7-8 tonårstjejer att pröva den här träningsformen.  Då prövar vi ett tag. Vi prövar några olika varianter och växer det inte då så lägger vi ner.

Att lägga ner är en nödvändig del av utvecklingsprocessen.  Genom att lägga ner sånt som inte fungerar får vi en chans att testa någon annan idé, som kanske fungerar bättre.  PokéRun var en toppen-idé under en period.  Nu är det inte alls samma sug efter det. Så vi arrangerar inga PokéRuns längre.

Några veckor till prövar vi, men sen prövar vi kanske AW Run på Söder istället, eller i Järva.

Eller så gör vi något HELT annat! Skidåkning någon…?

Jag klarade mig!

  • Publicerad 10:50, 21 nov 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

Snö! 

Härligt! Jag klarade mig! 

Om Tensta och Rinkeby vore en drink så skulle den bestå till 40 procent av ”Sverige” medan de övriga 60 procenten skulle bestå av 40 olika ingredienser.

Att nå fram med löpningens glada budskap är inte alltid självklart och enkelt i en miljö där 90 procent är födda i ett annat land.  Oftast en muslimsk del av Afrika eller Mellanöstern.

Värderingsmässigt har de gjort den längsta resa man kan göra.  Värderingsmässigt den längsta resa som går att göra i världenFrån beslutsfattande baserat på Tro och Tradition
Till beslutsfattande baserat på Vetenskap och praktik. 

Från att jobba för att försörja sig och familjen
Till att jobba för att göra nytta och självförverkliga sig. 

Mycket av den retorik som fungerar jättebra på Östermalm faller platt på marken här.  Jag brukar till exempel prata alldeles för mycket om behovet av att skapa hjärtkapacitet under tonåren när kroppen byggs om.

En sak som går hem är utmaningar, helst med pengar som belöning.  En gammal gubbe i grått skägg som erbjuder 100 kr till den som slår honom på ett varv runt Spånga IP.
- Det går hem bättre här än på Östermalm.

Senast jag förlorade en hundring så var det en av våra andra standard-utmaningar.  Det gällde att komma före Abdihakim till andra sidan av en fotbollsplan.  Abdihakim startade ett par meter framför tonårningarna men sprang baklänges.  Han är fruktansvärt snabb, Abdihakim!  Det här har vi gjort kanske trettio gånger, men den här gången var Mehedi någon meter före. Då fick jag pröjsa.

Men nu gällde det mig och den där utmaningen på 400m.  Abdirachid var uppenbarligen alldeles för snabb, så jag ökade oddsen.

”OK, 100 på ett varv eller 500 på fem varv”.

Han gick på det. Fem varv är 2000m.
- Ingen femtonårig fotbollsspelare slår mig på två kilometer, tänkte jag.
Det funkade i för sig. Han hängde med i 1,5 varv i 3:30/km innan han släppte. Då slappnade jag av och sänkte farten, men med 300m kvar så upptäckte jag att han var på väg ikapp!

Sen har Abdirachid kommit tillbaka. Varje torsdag är en ny pärs.  Senast drog han iväg och ledde klart efter ett varv. Jag kom ikapp efter drygt två varv men sen hängde han med tills det var 1,5 varv kvar.  Ännu en gång spurtade han starkt på sista varvet och var bara ett par sekunder efter mig in på upploppet.

På torsdag hade jag fått åka till träningen med 500kr i fickan…men nu kommer snön!

Jag har klarat mig!

Abdirachid har inte en chans på 2 km skidåkning, eller…?