Mårten Westberg

Efter 40 år som löpare, 25 år som tränare och 2,5 år som ordförande bytte Mårten ut Fredrikshof på Östermalm mot Akalla och mötte helt nya möjligheter.

VILL DU MIG NÅGOT? SKICKA GÄRNA ETT MEJL.

Media missar Sveriges största sport

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

  • Publicerad 10:41, 24 sep 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Igår avgjordes världens överlägset största tävling i Sveriges största idrott.  För första gången på nio år vann en Svensk i herrklassen och dessutom vann en Svenska i damklassen. 

I DN hittar jag en liten artikel som verkar vara skriven av en oinsatt journalist.  Fokus är på en kändis från skidåkning, som också deltog.

Att Napoleon Solomon skulle kunna vinna Lidingöloppet verkar de helt oförberedda på.  Samtidigt läser jag tre sidor om fotboll.  Jag älskar fotboll, men det är ändå en krympande idrott med hälften så många aktiva som Svenska långlopp har betalande deltagare.  Lägg sen till alla Svenskar som springer flera gånger i veckan utan att springa några lopp. Långlöpningen är troligen en större idrott än fotboll och hockey tillsammans.

Tänk om Sverige hade en turnering i fotboll eller hockey med 40 000 deltagare och att den turneringen de senaste nio åren hade vunnits av ett lag från Tyskland (fotboll) eller Canada (hockey) men nu vann ett Svenskt lag på både herr och damsidan.

Hur många sidor hade vi fått läsa om den turneringen?

Jag tycker att en stor tidning som DN skulle låta en journalist förbereda sig för att täcka världens överlägset största terränglopp.

Den här hypotetiska journalisten skulle ha kollat upp Napoleon  eftersom han blev svenska mästare på  10 000 m och dagen efter det vann 3000m hinder och den tredje dagen blev (tveksamt diskvalificerad som) tvåa på 5000m på SM.  Det var för en månad sen.  Den fina vinnartiden på 10 000m kunde ha gett en föraning om att något stort var på gång.

Istället skriver man att Napoleon, som var några sekunder från prispallen i juniorklassen i Terräng-EM  för mindre än ett år sen ”överraskande” vann Lidingöloppet.  Man kunde ju ha intervjuat någon på Friidrottsförbundet om den här killen.  Då skulle man ha vetat att han är enormt bra i terräng och att han år efter år har krossat alla åldersrekorden i Lidingöloppet från 15 år och uppåt.

Rubriken på artikeln säger allt om Svensk sport-journalistik:
Ohlson imponerade i Lidingöloppet!
Ohlsson!  Kändis-faktorn är OK när det inte finns något att skriva om, men 1,49 är inte överraskande bra.  En skidåkare i Johan Ohlssons klass ska kunna springa lidingöloppet på under 1:50.  Det extremt backiga Lidingöloppet är som gjort för skidåkare med sin höga syreupptagning.  Lidingöloppet är den  unika arena där skidåkare, orienterare och löpare gör upp på relativt lika villkor.

Det vet förstås inte den i sista minuten inslängda journalisten. Johan Esk som själv springer långlopp ibland är ju upptagen med att skriva om fotboll.

Tyvärr missar läsarna av DN därmed att Napoleon är en kul och avspänd kille som har lätt för att formulera sig och har mycket att berätta.  Bara en sån sak som att alla barn älskar honom. Det krävs mer än en googling för att hitta det.

Nu ska jag inte skälla på DN för mycket. De brukar vara bäst, följt av SvT.  Övriga media orkar jag inte ägna någon energi åt att leta bland alla artiklar om fotboll, hockey och trav.

Några av de 600 Järvabarn som deltog i Lidingö Skolstafett i fredags
Några av de 600 Järvabarn som deltog i Lidingö Skolstafett i fredags

 

 

 

Är Lidingöloppet vår sekulära pilgrimsvandring?

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

  • Publicerad 11:05, 20 sep 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

I helgen är det äntligen dags för Lidingöloppet. Världens ojämförligt största terränglopp och målet för träningen för väldigt många.

Lidingöloppet är ett bra mål. Det får fler att träna och det får fler att träna i skogen, där risken för benhinneinflammation och  andra förslitningsskador är väldigt mycket mindre än om du springer på hårda underlag. Det gäller oavsett hur fina skor du köper.

På fredag hjälper vi  och några  Telia-medarbetare så många vi kan av de nästan 800 elever som åker buss från skolor i Järva till Lidingö för att springa Lidingö Skolstafett. Det är en spännande resa som barnen gör, från Stockholms minst bemedlade stadsdelar med upp till 90% invandrare till en av de mest bemedlade där nästan alla är födda i Sverige av Svenska föräldrar.

Det är ett fantastiskt initiativ av Lidingöloppet som inspirerar ännu fler att träna löpning och skapar relationer över många olika gränser.  Tack!

Men Lidingölopps-helgen får mig också att fundera över det här med träningsmål….

Akalla Run har en träning för pensionärer som vi kallar Måndagsklubben. Vi träffas kl 12 på Spånga ip för en timme med stavgång, styrketräning och balansträning.

måndagsklubben flexibilitet
Balansträning med Abdihakim och Liss-Elin, vår expert på träning för äldre.

En av deltagarna är Arawa. Hon har tränat för Hadj. Den stora pilgrimsvandring som varje troende muslim hoppas kunna göra en gång i livet. Hadj innebär ansträngande promenader i den Saudiska hettan. Där kommer också styrketräningen och balansträningen väl till pass eftersom det är så trångt inne i Mekka att den som faller mycket väl kan trampas till döds på vägen fram till de heligaste platserna i den heliga staden.

Det är en annan sorts målsättning, men den fungerar. Arawa har varit väldigt flitig hela sommaren och gått uppemot en halvmil om dagen. Speciellt noggrann har hon varit med att gå under riktigt varma dagar.   Frågan är om inte Lidingöloppet är vår motsvarighet till muslimernas Hadj och mindre sekulariserade folks pilgrimsvandringar?  Vad det är som får dig att träna tycker jag inte inte är så viktigt. Bara du gör det.

Men nu saknar vi Arawa och längtar efter att hon ska komma tillbaka till måndagsträningen, men det är nog för henne som det var för mig när jag satsade på Lidingöloppet eller något maratonlopp.

När målet är avklarat blir det lätt en period då träningen tappar i prioritet.

Den som kommer är alltid rätt!

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

  • Publicerad 15:06, 20 jun 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Akalla Run har öppen träning på Spånga ip kl 11-12 varje dag hela sommaren.

Sommaraffisch färgPå affischerna har vi bilder av både barn och vuxna. Det förvirrar en del.
Det vanliga när det gäller idrott är ju ett snävt spann: ”flickor födda 2003″ eller ”12-15 åriga pojkar”.
Det tycker vi är onödigt. Vi har tex haft täta och spännande stafetter där åldersspannet mellan yngste och äldste deltagare har varit 50 år. Alla har gett sitt yttersta.  Då är ålder och kön helt ovidkommande. Det enda som är viktigt för att få ihop jämna lag är att göra en riktig bedömning av hur snabba de olika deltagarna är.

Om vi skulle dela upp grupperna så vore det mer relevant att gå efter hur vältränade de är, än att gå efter ålder eller kön.  Ålder och kön säger väldigt lite om hur fort man springer t.ex. 10*150m.  Därför har vi haft målgruppen ”vältränade” på onsdagspassen, som nu tar paus för säsongen.
Sen tror jag inte vi skulle få ihop några grupper om vi bara vände oss till 12-åriga flickor. Sånt kanske fungerar i fotboll och basket, men i löpning är det en återvändsgränd.

När vi står där på träningen så vet vi alltså inte vem som kommer dyka upp.  Då är det viktigt att tänka att den som kommer är alltid rätt. Då kan vi möta upp med glädje och spontanitet. Då kan vi skapa känslan av ”vad kul att just du kommer!”

Ibland kommer Siv eller Sokrates med 15-20 barn i tio-tolvårs åldern.  Ibland kommer en somalisk familj. I Söndags kom två fotbollsspelare som såg ut att gymma mycket.  De ville köra intervaller.  Vi diskuterade vad de ville komma åt med sina intervaller och kom fram till att vi skulle köra 5*200m med joggvila.  Då ska vi kanske komma ihåg att det var 27 plusgrader på Spånga IP i söndags.

Sagt och gjort: vi skruvade upp farten tills vi såg att killarna fick svårt att hänga med, men då sved det rejält! 32 sekunder på 200m med 50-55 sekunders joggvila!

Nu visade det sig att de här fotbollsspelarna tränar löpning tre gånger i veckan, gymmar tre gånger i veckan och tränar fotboll fyra gånger i veckan.  Då blir man bra!

Ps. Idag var BrommaPojkarna (BP) på Spånga IP. Då frågade jag vilken nivå de ligger på i beep-testet.  Deras svagaste spelare kom till nivå 16 och den bästa på 20.  Jag har haft fotbollsspelare som lägger av vid nivå fem.  Det är lätt att min syn på fotboll påverkas av alla lata fotbollsspelare jag träffar, som bara vill stå stilla och slå frisparkar. Sanningen är att duktiga fotbollsspelare tränar både hårt och ofta! 

Ali fastar och springer maran

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

  • Publicerad 11:16, 8 jun 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Sex löpare från Akalla Run sprang årets Stockholm Marathon. Sämst gick det för mig. Jag hade sprungit en halvmara en vecka tidigare och var förstås helt sänkt. Den första milen kändes som den sista!   Så dumt av mig.  56 år och jag gör fortfarande ung-kille-misstaget att tro att  jag klarar allt!

En stolt Ali
En stolt Ali

Ali överraskade mest.  Ali är 17 år och fastar eftersom det är Ramadan, muslimernas heliga fastemånad. Det betyder att han vare sig äter eller dricker när solen är uppe.  För att klara Stockholm Marathon tog han paus från fastan i två dagar: dagen före maran och själva tävlingsdagen.  De två dagarna tar Ali igen när Ramadan är över.

Under veckan före Stockholm Marathon sprang Ali enbart i Ramadan Run: våra träningspass för muslimer som vill hålla formen under Ramadan.  Poängen är att träna nära inpå att man får börja äta och dricka.  Bilal Cadimi, som är tränar i Akalla Run berättade att så gör alla de duktiga löparna i Marocko.

  • Vi ses halv nio (20:30) på Kista Torg. Sen springer vi i en halvtimme.
  • Duschar på Friskis & Svettis i Kista Entré
  •  Bryter fastan gemensamt i den temporära Moskén vid Kista Torg.
  • Vi har Ramadan Run varje måndag, tisdag, onsdag och torsdag under Ramadan (som pågår fram till midsommar).
IMG_7184
Några av löparna i Ramadan Run

När Ali skulle komma med på Ramadan Run för första gången var jag lite orolig. Ali är ju shia-muslim, och jag hade precis läst om hur Svenska sunni-muslimer hotar Svenska shia-muslimer.  Därför passade det bra att jag själv fastade den dagen och gick med Ali till Moskén.

Det var jättetrevligt! Kanske låter jag för överraskad, men atmosfären var verkligen väldigt välkomnande.  Jag tackade nej till en bricka med kött på eftersom jag är vegetarian. Då fick jag en soppa och sen kom en av mat-utdelarna fram till mig med en bricka med ris och sallad.  Det var heller ingen som frågade mig om jag är muslim.  Att jag gick när de skulle be såg jag inga sura miner över.

Att Ali som shiamuslim ber på ett lite annorlunda sätt var förstås inget problem alls.  Någon motsättning mellan sunni- och shiamuslimer verkar helt enkelt inte finnas i Järva. Kontrasten mot den verklighet vi hör om från mellanöstern, eller läser om i DN, är total.

Löpning är en upplevelseindustri

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

  • Publicerad 18:50, 27 maj 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Allt var inte bättre förr.

Långdistanslöparens ensamhet
Långdistanslöparens ensamhet

I fjol var det 40 år sen jag sprang mitt första lopp. Mycket var bättre på den tiden, men loppen var det definitivt inte.

Långloppen sprang vi på någon landsväg som sällan var avstängd för biltrafik. Vändpunkt var väldigt vanligt. 12,5 km åt ena hållet och sen över till andra sidan för att springa tillbaka igen.

Sen startade journalisten Anders Olsson ett lopp som förändrade allt: Stockholm Marathon. Ett maratonlopp mitt i stan! Om det inte hade varit för New York så hade det varit otänkbart, men det var ändå modigt. Stockholm Marathon var faktiskt världens andra stadsmara, och loppet gjorde löpningen till en upplevelseindustri.

Idag vore  70-tals-loppet längs en icke avstängd landsväg lika svårsålt som en nyproduktion av Volvo Amazon. Midnattsloppet med sin blandning av löpning med fest på Söders höjder är väl det bästa exemplet, men Tjurruset med sin lera  och hinder öppnade nog vägen för vågen av hinderlopp som har vällt över oss.  Alla tjejloppen med sina rosa nummerlappar och gosiga ”här tävlar vi inte”-atmosfär är lika bra exempel på lyckade experiment.

Varje år lanseras nya vilda varianter där deltagarna får färg kastad på sig, springer i en enda lång ljudvall av rockmusik eller springer i tomtedräkt….och sen möter experimenten det obönhörliga naturliga urvalet. Några av de knasiga upptågen blir populära och lönsamma pengamaskiner till de friidrottsklubbar eller privata företag som dragit igång dem.

Så fungerar kapitalismen*.
1. Testa nya knäppa idéer.
2. Nio av tio idéer går åt pipan.
3. Den tionde idén blir plankad av alla som kan.

En sån idé är Kalkminelöpet på Jylland i Danmark. Det är ett fantastiskt knäppt lopp som går genom två kalkgruvor och på små kuperade stigar mellan de två gruvorna. Aldrig känns skillnaden mellan Sverige och Danmark så tydlig som när jag kommer springande halvböjd med en hjälm på huvudet och blir bjuden på ost och vin! I fjol fick vi korv och öl på samma ställe.

Högst upp på den högsta punkten finns en fem meter hög ”tutte” med drygt 50 graders lutning upp följt av lika brant utförsbacke. Där har de spänt upp ett rep så att vi inte ska falla och slå oss sönder och samman när vi ska ner. Det är en av fem punkter på banan där vi måste hålla oss i ett rep för att klara utförsbacken. Knasigt!

Brian, Mårten & Pokalen
Brian, Mårten & Pokalen

I år var min Dansk-Svenske kompis Brian med ner och vann faktiskt loppet. Jag kom fyra. Det var förstås jättekul, men rätt oviktigt egentligen.

Kalminelöpet har inga priser, så vi ordnade en digital pokal (se bilden). Vi springer Kalminelöpet för den fantastiska upplevelsen och det är vi inte ensamma om.  Loppet blir alltid fulltecknat på fem minuter när de släpper biljetterna. En succé med andra ord.  Därför är det inte överraskande att det har kommit ett gruvlopp i Sickla också. Så fungerar kapitalismen, och långlopp är kapitalism. Tro inte annat.

dront
Dront

Maratonloppet i gruvan i Kiruna – eller var det Malmberget? Det var däremot ingen succé. Det kom och försvann som dronten och den tvehövdade tigern.

Vad som var fel vet ingen. Kanske var problemet  det mindre befolkningsunderlaget i Kiruna. Kanske är norrlänningar inte lika sugna på nya upplevelser som Stockholmare.

Det mesta av det knäppaste händer ju faktiskt i Stockholm. Eller så måste loppen starta utomhus och gå in i en gruva. Som alla de vägbyggen som blir till lopp enligt modellen ”nu eller aldrig”. Det kan få Stockholmare motstå. - Tänk om jag missar den stora upplevelsen!   Vi kan tydligt föreställa oss hur vi står få och lyssna när kompisar och kollegor berättar om hur häftigt det var.

Alltså betalar vi de där 800 kr för att få springa i en transport-tunnel. …Å andra sidan lyckas Lidingöloppet få ett lopp i en av vägverkets transport-tunnlar till en minnesvärd upplevelse! Jag känner många som sprang det senaste tunnellloppet, och de är eniga. Det var jättekul!  Det är skickligt av Lidingöloppet!

En av starterna i Järva Skolstafett
En av starterna i Järva Skolstafett

Den kompetensen hade vi stor nytta av i Järva Skolstafett. Det är Lidingöloppet som arrangerar även här och det arrangemanget är årets höjdpunkt för vår verksamhet i Tensta, Rinkeby och Akalla. Järva Skolstafett tjejer på staket

Drygt 1600 barn från hela Järva var anmälda till stafetten. Vi vill verkligen bjuda dem på en stor upplevelse, ljusår från de asketiskt tråkiga loppen jag sprang på 1970-talet.

Vi vill att barnen fortfarande ska prata om Järva Skolstafett när de ses efter sommarlovet.

(c) www.Woodstock.com
(c) www.Woodstock.com

Därför satte Lidingöloppet upp en scen med band från Fryshusets musikprogram. En medryckande ljudvägg är a och o.

Dessutom fick barnen spela bumperball när de var klara med sina lopp. Det var fest helt enkelt.

Om någon hade arrangerat något sånt här på 1970-talet så hade vi nog associerat mer till Woodstock än till idrott, men det är så här idrotten ser ut idag. Löpning är en upplevelseindustri på väg mot show business.

* Enligt en ekonomisk teori som har lanserats av Eric D. Beinhocker

Idrotts-polygami är underbart

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

  • Publicerad 20:49, 20 maj 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

”Du skola inga andra idrotter hava jämte mig”

…så verkar vi idrottsledare alldeles för ofta tänka.  Det är helt onödigt. Kanske är det en smitta från de Abrahamitiska religionerna. I romantiska relationer ser vi ju inte heller så positivt på bigami, men i idrotten…. Ju fler desto bättre!

Otrogenhet är bra!
Otrogenhet är bra!

Kanske är det de tiotusen timmarna som spökar. Tanken att  vi ska ha hunnit träna vår specialidrott i tio tusen timmar innan vi är tjugofem år gamla kan få oss att fokusera på en idrott väldigt tidigt.  Det är fel. All forskning visar att det är bättre att hålla på med flera idrotter.  Då har du roligare och när du t.ex. hamnar på bänken i fotboll eller basket så kan du lägga ditt fokus på den andra idrotten.

Dessutom börjar faktiskt de flesta av våra bästa idrottsmän med ”sin” special-idrott anmärkningsvärt sent! Innan dess har de ”strulat runt” med många andra idrotter.  Våra bästa simmare börjar till exempel med simning i snitt när de är elva år! Vid den åldern har nog många simtränare slutat ta emot nybörjare.

Men oändligt mycket viktigare än jakten på OS-deltagare är att idrotten är kul.  Det blir roligare om man kan kombinera olika idrotter. Ett bra sånt evenemang är Järva Föreningsdagar som gick idag och igår vid Husby Ishall.  Där var vi i Akalla Run med, som en av ett dussin idrotter som 300 skolbarn fick pröva på.  Vid sidan av Basket, Trampolin, Pingis, Fotboll, Boxning och en massa andra idrotter körde vi löpning i form av en löpning, rep-bana i skogen och rarajipari (terränglöpning i lag med fotboll). Kolla videon så får du en liten glimt av hur härligt det var!  Klicka här

 

 

Förutsägbart Rockar!

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

  • Publicerad 18:57, 13 maj 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

”Förutsägbart Rockar” sa Måns Lööf, som pratade om idrott för deltagare med ADHD, autism och liknande diagnoser.

Måns Lööf
Måns Lööf

Det låter svårt, eller hur? Hur ska en stackars ideell idrottsledare klara barn med de här diagnoserna?

Det första svaret är ”de har alltid varit med” men de kanske inte hade en diagnos, och så visar han en bild med 30-40 av världens mest kända idrotts-stjärnor som alla har ADHD, Autism eller OCD.

Måns andra svar är ”var förutsägbar”.
Gör det du säger att du ska göra, och gör det på samma sätt varje gång.

Det får mig att tänka på min gamle tränare som hade backträning varje måndag kl fem och teknik-/snabbhet varje onsdag kl fem. Långpass på söndagar kl elva.  Drygt 40 år senare har klubben Fredrikshof fortfarande kvar Bertil Sjödins tider och rundor.

Alltid samma omklädningsrum och alltid samma uppvärmningsrunda.  Det låter tråkigt, eller hur?

Det var det inte alls. Förutsägbarheten var en trygghet. Jag hade fullt upp med skolan och läxor. Om träningen hade varit på olika platser och tider så skulle jag aldrig ha gått.

När skolan byts ut mot jobb och karriär så minskar inte stressen. Om något så blir behovet av fast tid och plats ännu större!  Min fru och mina kollegor har alltid vetat att onsdagskvällar är heliga. Då springer Mårten.  Det blir enklare så.

…och när träningen är förutsägbar så frigörs våra sinnen så att vi kan prata om annat. Träningen blir den sociala arena som andra kanske har på caféet eller på puben.

Så fungerar också den fenomenala framgångssagan Park Run.  Samma bana, samma tid varje vecka. 100% förutsägbart! 

Paul Sinton-Hewitt och 13 löpare startade för 13 år sen i en park i England.  Sen blev det fler och fler som kom. Så småningom lade de till en park till, och en park till.  Nu finns det tre miljoner Park Run löpare som alla springer fem kilometer på lördagar i  något av hundratals Park Run spridda över fem kontinenter!

Paul Sinton-Hewitt

Glöm jakten på nya spännande upplevelser.

Förutsägbart Rockar! 

Vad jag pratar om när jag pratar om 2.00,25

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

  • Publicerad 12:27, 9 maj 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Jag tvekar att haka på diskussionen om Nikes försök att få en löpare att springa marathon på under två timmar. Men det här är vad jag pratar om när jag ändå gör det.

Här springer de på en folktom Monza
Här springer de på en folktom Monza

 

  • Nikes PR-ploj för att förknippas med Maraton-löpningens magiska tvåtimmars-gräns är förstås väldigt lyckad för att få oss att tro att de har riktigt bra skor.
  • Att Nike med det här experimentet har skapat en situation som liknar boxningens, med konkurrerande världsmästar-bälten. Nu har vi ett inofficiell världsrekord och ett officiellt rekord på marathon.  Hur kul är det?
  • Hur lättade vi är att det inte lyckades! Gränsen kommer förstås brytas, men det är så väldigt mycket roligare om 1:59.59 sker i ett riktigt lopp där löparna konkurrerar mot varandra.
  • Att Nikes nya tävlingssko ska ge fyra procent snabbare tid. Det skulle i så fall motsvara ungefär fyra minuter och 48 sekunder på marathon.  I så fall är Kipchoges 2.00,25 ”bara” värt ”2.05,13 vilket är ett par minuter sämre än Kimettos världsrekord. Det är inte ens en av världens tio bästa tider.
  • Att Nike valde ”den Östtyska modellen” när de valde ut tre löpare som sen skulle träna och leva ett vetenskapligt utformat program i ett helt år med ett enda mål i sikte.
  • Att drömmen tvärtom vore ett VM eller ett OS på en snabb bana där arrangörerna bjuder in alla världens löpare som har sprungit marathon under 2:15, oavsett hur många afrikaner man då får på startlinjen. I ett sånt lopp skulle inga harar behövas.
  • Att publik behövs för att sätta världsrekord.
  • Att de tre löparna från varsin östafrikansk löparnation enligt pratet på förhand skulle samverka, men sen säger Kipchoge att ”there’s only one winner”.
  • Att en halvmil på 14.27 heter numera är  ”ett Kipchoge-fiasko”.
  • Mitt personliga rekord på 5000m är 14.58: En halvminut ifrån ett Kipchoge-fiasko.
  • Det är lite extra ironiskt eftersom just två timmar på marathon var mitt mål när jag började med löpning 1975.  Det överraskar mig att gränsen fyrtiotvå år senare är obruten.

…ju mer folk pratar om löpning, desto större är chansen att de drar på sig skorna och går ut för att springa. Det är bra.

Allt prat om löpning är bra.

Vad heter Norges långsammaste stad?

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

  • Publicerad 18:46, 2 maj 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

…Den heter Trögstad!
- Här går livet lite långsammare.
- Det är väldigt trevligt.

”Idag ska de kora Norges flottaste bög” säger vår trevliga värd i Trögstad, en småstad på landet en bit utanför Oslo.

Min fantasi går genast igång och bilder av ”flotta bögar” som Gary Glitter och Freddy Mercury fladdrar förbi samtidigt som jag oroar mig för att det ska vara någon sorts homofob tillställning.

Snart visar det sig att det är den flottaste ”Böggen”, inte ”Bögen” de

Min fru, hennes morbror og en masse bögger
Min fru, hennes morbror og en masse bögger

ska utse.
En Bögg, på norska, är en folka; en bubbla. Jag är lättad och besviken. Hundratals bubblor i originalskick eller ombyggda med massor av kärlek och fantasi.  Men det var ändå inte lika minnesvärt som det evenemang jag trodde vi skulle få se.

Böljande landskap
Böljande landskap

Desto mer minnesvärda var löprundorna. Vandringslederna är fantastiska med höga toppar och små tjärnar här och där. Det böljande landskapet är en landsortsdröm.

 

Som om jag inte

Kolstybb är underbart för benen!
Kolstybb är underbart för benen!

redan vore lite småkär i denna ”tröga” stad: på idrottsplatsen har de välskött kolstybb på löparbanorna! Det är helt fantastiskt. Tänk om beslutsfattandet kunde vara så här ”trögt” på lite fler platser, så vi kunde ha kolstybbsbanor att träna på lite här och var.  En vecka i Trögstad skulle jag ha mycket svårt att komma ner under femton löpta mil.

I övrigt finns inte så väldigt mycket i Trögstad. En riktigt bra pizzeria, en grill, ett konditori och några livsmedelsaffärer. Det är ungefär vad som behövs för ett träningsläger. Att det sen bara är någon timme på tåg ner till Oslo och Bislett gör ju inte saken sämre.

Hit kom jag för att min fru skulle få återse sina släktingar, men nästa gång är det nog hon som kommer med mig hit på träningsläger.

Ett ständigt diskussionsämne i Norge är att man får gå på många restauranger och caféer innan man blir serverad av något annat än en Svensk. Norrmän undrar alltid hur det kan komma sig att Svenska ungdomar är så mycket bättre på service än vad unga Norrmän är. Som Svensk är det lockande att bara slicka i sig och komma med lösningar som Svensk ambition, blygsamhet eller empati.

Det är förstås skitsnack. Det är bara att se sig om på vilken svensk arbetsplats som helst.  Våra ungdomar är inte särskilt…någonting! Min förklaring är istället att de unga Svenskar som jobbar i Norge har lämnat sitt hemland just för att jobba. De som gör det är förstås en elit. De lata stannar hemma. Dessutom är de motiverade att göra ett bra jobb. Här bor de fem personer i en etta och allihop har lämnat mamma och pappa och tryggheten hemma i Sverige.  De är invandrare, helt enkelt.

Sen berättar min frus kusin en kul historia om invandrare. Om Norska invandrare i Spanien. Hon mötte en framstående person i Fremskrittspartiet. De är ungefär det parti Jimmy Åkesson önskar att Sverigedemokraterna vore.  Han går på om invandrare. Hur de kommer med sina sedvänjor och tränger sig på i Norge. Då frågar hon vad han tycker om att fira 17e maj i Spanien. Det gör ju den Norska kontingenten där. Dessutom får de gator avstängda för trafik så att de kan dra fram med sina rödvitblå flaggor och folkdräkter. När hon jämför det med att muslimer vill få fira ramadan i Norge så blir han högröd i ansiktet och vägrar prata med henne eller hennes mor.

Är det skadeglädje som gör att vi skrattar så gott när en främlingsfientlig populist gör självmål?

Dådet stärker Stockholm

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

  • Publicerad 12:14, 8 apr 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Det känns bakvänt. 

Här tjatar jag om att folk ska våga ta tunnelbanan ut till Rinkeby. Att det inte alls är farligt i Rinkeby, Tensta, Akalla, Husby och Hjulsta, och så smäller det precis mitt i stan!

I Järva verkar våldet mest beröra gängmedlemmar, men igår på Drottninggatan var det ett lotteri.  Min pojke var bara minuter från att hinna in på Drottninggatan på vägen hem från skolan.

Ändå blir min slutsats densamma: Det är inte farligt att vara i Stockholm city, heller.

Det här dådet är över.  Stockholm agerade blixtsnabbt!

Jag satt i ett möte i huset bredvid Åhléns. En granne som hörde smällen och genast sprang ut till balkongen såg att poliser redan var där med dragna vapen.

De var där inom några sekunder efter att det hade smällt.

Inom någon timme hade polisen fått ut en bild av den misstänkte föraren och mindre än ett halvt dygn senare var han gripen.

Det imponerar!

Bara 19 timmar efter kraschen är lastbilen bogserad och jag ser att Åhléns i full fart med att reparera sin parfymavdelning.

Parfymavdelningen repareras
Parfymavdelningen repareras

Det imponerar!

Fyra döda är en sorg, men det är inget nationellt krisläge.

Inget tyder egentligen på att det här är någon del av en större attack, bortsett från att IS och/eller Al Qaida förstås tar på sig ”äran”.

Min första tanke var att det nog var en alkoholist som såg en möjlighet att stjäla en lastbil full med öl eftersom chauffören lät motorn stå på medan han lastade av öl.  Att köra en lastbil full med öl ner till kompisarna på plattan, det måste ju vara varje A-lagares dröm.

I ett sånt scenario hade de fyra dödsfallen ”bara” varit en tragisk händelse. Ungefär som bussolyckan i förra veckan.

…som när en psykiskt sjuk man körde på 16 personer en kilometer längre ner på samma gata, fast den då heter Västerlånggatan. Den gången dog två personer, men vi går ändå på Västerlånggatan.

Det var ett slags psykisk sjukdom. Terrorism är en annan sort, en tvångsföreställning.

Om det visar sig att det är den tvångsföreställningen som ligger bakom det här så får vi sätta honom i samma grupp som John ”Lasermannen” Ausonius, Peter Mangs och Taimour Abdulwahab, som för sju år sen sprängde sig till döds i samma område.

Det är fyra attentatsmän, 8 dödsoffer och 27 skadade sen ”Lasermannen” började härja för 26 år sen.

Under samma tid har 7 500- 8 000 Svenskar dött i trafiken.
Trafiken är alltså ungefär tusen gånger så farlig som terrorismen.

Det bästa med myndigheternas imponerande snabba nedstängning av Stockholm är att kanske en halv miljon människor fick gå hem från jobbet igår. Bilderna på tusentals Stockholmare som går över Västerbron och Tranebergsbron kan bli ikoniska.

Tänk om de upptäcker att det gick att gå hem, och att det till och med var trevligt.

Tänk om de kom hem avslappnade med kroppen full av endorfiner istället för alkohol så här på fredagskvällen!

Tänk om de bestämmer sig för att gå hem från jobbet fler fredagskvällar…kanske istället för att stressa hem till öl och chips framför TVn.

Då kan den sjunde april 2017 komma att bli en bra dag för den Svenska folkhälsan.

Sug på den IS/Al Qaida!

Men, de kan ju bli trötta!

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

  • Publicerad 10:52, 4 apr 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

”Men, de kan ju bli trötta!”

…lyder en bevingad invändning när Pär Johansson ville börja spela teater med de utvecklingsstörda patienterna på ett dagcenter i Hudiksvall; det som kom att bli teatergruppen Glada Hudik.

Sporrongs största pokal går till skolan med flest lag i mål
Sporrongs största pokal går till skolan med flest lag i mål

 Till min stora förskräckelse har jag fått höra liknande kommentarer när jag försöker få lärare att anmäla alla barn till Järva Skolstafett där skolan med flest lag i mål vinner den stora pokalen.
Det betyder att varje barn som deltar bidrar till skolans placering.  

”Vi har barn som inte kan springa 1,7 km, så vi kan inte vara med” säger en tongivande lärare i en lågstadieskola. 

Skulle hon säga samma sak om matematik? ”Vi har tioåringar som inte kan lägga ihop två och två så vi avstår från mattelyftet”. Jag tror inte det. 

Jag försäkrade att barnen får jogga eller gå hur sakta de vill. Det gjorde ingen skillnad.  

För mig är lärarens välmenande kommentar rent förskräcklig. Måtte hon ha fel! Ett icke handikappat skolbarn som inte kan röra sig 1,7km behöver verkligen motion!

Andelen pojkar som misslyckas i skolan mer än halveras när de får motion varje dag.  Bättre sätt att höja resultaten i matte, svenska och engelska får hon svårt att finna. På sikt krymper vi då antalet pojkar i utanförskap; de som är den huvudsakliga rekryteringsbasen för både gangster-gäng och jihadister. 

 Tyvärr tror jag också att jag förstår henne. I friskole-Sverige är det slitsamt att undervisa i stadens fattigare områden.  Barnen till de ambitiösaste föräldrarna pendlar till skolor i rikare stadsdelar.  Där får plugghästarna studiero.

Kvar blir de vars föräldrar inte läser läxor med sina barn. De som inte har förstått hur viktig skolan är i Sverige.  Då blir det stökigt i klassrummen och så åker ännu fler elever in till skolorna i centrum.  Prestige-friskolor som Carlssons skola eller Viktor Rydberg kommer vi nog aldrig få se i Tensta eller Rinkeby.  Lärarna som jobbar kvar är eldsjälar i motvind.  De gör det för att de bryr sig om sina elever.  

Varenda lärare i Järva förtjänar medalj. 

Kanylen i gräsmattan

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

  • Publicerad 22:35, 2 apr 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Idag var det barfota-premiär! 

Det hade jag i praktiken utlovat på förhand. Tensta Rinkeby Grass Run är ett 5 km långt lopp på de jättelika, välskötta ängarna längsmed Tensta och Rinkeby.  Det är som gjort för att springa barfota.

På förhand var det många som frågade om jag inte var rädd för att trampa på glas eller på en kanyl. Just frågan om en knarkares kanyl hann jag faktiskt få två gånger på morgonen!

Tanken på att springa och sticka sig på en kanyl är obehaglig. Jag tänker att kanylen är smittad med både gulsot och aids. Jag kan lätt föreställa mig hur jag springer där med en spruta stickande ut ur foten.

Men allvarligt: hur ofta ser du en kanyl ligga och skräpa i gräset?

Jag har sett en kanyl ligga på gatan i city en gång, och i armen på en knarkare en gång. I övrigt har jag bara sett kanyler på sjukhus.
På 40 år som löpare har jag aldrig sprungit förbi en kanyl. Jag har sprungit förbi massor med kamphundar, giftormar och obehagligt nära ett par krokodiler en gång…men aldrig en kanyl. Det hade ingen av de andra löparna som jag frågade heller,

Det tror jag beror på att de heroinister och andra sprut-användande knarkare som ändå finns i Stockholm behöver sina kanyler. Sprut-utbytesprogram ger dem visserligen rena sprutor, men då bara i utbyte mot den smutsiga sprutan.  Alltså: ingen knarkare vill bli av med sin spruta. Därför ligger det inte sprutor och skräpar i gräset.

Det låg heller inga krossade glas i gräset. På det sättet är gräset runt Tensta, Rinkeby och Spånga oerhört mycket bättre än till exempel Humlegården eller Rålamshovsparken i stan.  Där vet jag inte om jag skulle våga springa barfota. Härute är majoriteten muslimer som inte dricker. Därmed krossar de inte ölflaskor frampå småtimmarna tillnärmelsevis så ofta som vi gör i stan.  Det är bra.

Det var riktigt skönt att springa barfota, och jag avgjorde faktiskt loppet genom att använda det till min fördel.

En ung talang med överlägset bättre spurtförmåga, Mansib Rahman, låg nämligen fint i rygg på mig när vi kom ner till banans enda blöta område, precis innan vi rundar en liten fågelsjö. Där sprang jag rakt igenom en decimeterdjup pöl. Mansib kände hur skorna blev genomblöta och tunga och svängde till slut åt sidan ut på torrare mark. Då fick jag de metrar jag behövde och Mansib fick kämpa själv med motvinden. ”Gummibandet gick av” är löpar-lingo för det som hände där. I mål var han en minut efter, men utan den där pölen kunde Mansib ha varit före mig i mål.

Som tränare vill jag förstås att mina adepter ska slå mig, men som löpare är jag beredd att slita hjärtat ur kroppen för att förhindra att det sker.

Inför start försöker vi se arga ut
Inför start försöker vi se arga ut

Om kommentarer på denna sajt

Hej! Vad tycker du om det du just läst? Bidra gärna med tankar och synpunkter men tänk på att det bästa sättet att hitta läsare är att hålla sig kort och koncis, med en god ton. Glöm inte att dela alla artiklar du kommenterat – för ännu mer debatt! Här kan du läsa mer om vilka regler som gäller i våra kommentarsfält.

Comments powered by Disqus.