Mårten Westberg

Efter 40 år som löpare, 25 år som tränare och 2,5 år som ordförande bytte Mårten ut Fredrikshof på Östermalm mot Akalla och mötte helt nya möjligheter.

VILL DU MIG NÅGOT? SKICKA GÄRNA ETT MEJL.

Alla Sporters Moder

  • Publicerad 13:28, 28 mar 2017

I Mellanöstern kallas löpning ”alla sporters moder” berättade Ali från Iran. 

Det gillar jag. Som du nog misstänker tycker jag att alla borde hålla på med löpning. Men jag tycker inte att alla ska ha löpning som huvud-idrott. Jag tycker att barn helst ska hålla på med en lagidrott som fotboll, basket, hockey eller handboll. Ju längre de håller på med den, desto bättre. 

Men när rösten förändras hos pojkar
och brösten förändras hos flickor,
….då är det dags att också börja springa, simma, gymma och gå på aerobics.

Då säger kroppen ”nu bygger vi om dig, visa mig vilken sorts kropp du vill ha resten av ditt liv”. Om svaret är en kropp som sitter stilla framför en dator eller TV så är det en sån kropp du får. 

 Tio-femton år senare börjar den långa, långa utförsbacken.
Den syns i början inte så tydligt.
 

Hjärtats kapacitet sjunker med ett slag per minut för varje år som går.   Till slut är hjärtat för svagt och om inget annat dödar dig innan dess så dör du när hjärtat inte orkar längre. 

Den långa utförsbacken mot graven
Den långa utförsbacken mot graven

För den som springer är det här oftast inget problem förrän långt efter pensionen. Som linjen ritad med blyerts i teckningen här bredvid. 

Men för dig som satt stilla under tonåren så blir det ett problem väldigt mycket tidigare.  Då är det den röda linjen i bilden ovan du väljer.  Självklart kan du påverka lutningen, men fallhöjden är svår att göra något åt när utförsbacken har börjat. 

Sverige går mot en epedemi av hjärtproblem hos människor i yngre medelåldern. Östermalm, Djursholm och Lidingö klarar sig bra, men i Järva syns det. Till exempel ser jag alldeles för ofta kvinnor som måste ta en paus på väg hem från affären med en påse mat. 

 Anna på en läkarstation i Järva säger att det som är slående är utvecklingen när det gäller unga kvinnor:

”Dagligen kommer unga kvinnor in till oss med tryck över bröstet…ångest kan vara en faktor -men ändå- så här ser det inte ut i en annan population.  Barn och ungdomar med fetma är också överrepresenterade….jag predikar för alla föräldrar att deras ungar måste ha sysselsättning på fritiden. När det gäller killar så håller de oftast med, när det gäller flickor lägger ofta föräldrarna huvudet på sned och tycker att jag är lite smålustig…
Utmaningarna är enorma!!!!”

Därför har jag som löptränare ägnat mig åt att organisera träningsformer som skolpromenader, ”Run & Relax” och tjejträning med löpning och lekfull fotboll.   Även gårdagens Skolkamp var helt nytt för mig.  Då fick vi ett 40-tal barn att springa efter frisbees och spela fotboll med en meter-stor Yoga-boll. Allt för att de ska få träning….och i vintras lärde vi ett par tusen barn åka skidor på Spånga IP.

Men det här det arabiska ordspråket kommer in: Löpning ÄR alla sporters moder. Oavsett du spelar fotboll, basket eller springer efter en frisbee, till och med efter en jättestor fotboll med punka eller åker skidor på Spånga IP så får du den grundträning du behöver den dag du vill börja springa.

…och du stärker hjärtat så att du slipper hjärtproblem när du är 30-35 år.

Inte mitt jobb…

  • Publicerad 12:06, 23 mar 2017

”… inte mitt jobb” eller ”jag får inte betalt för att….” är två meningar jag har hört ofta. För mig säger den att man är vad Jesus kallade ”en anställd”:

12 Den som är anställd springer sin väg när han ser vargen komma, och han överger fåren för de är inte hans och han är inte deras herde. Och vargen anfaller dem och skingrar flocken.

13 Den anställde har ingen omsorg om fåren.

14 Jag är den gode herden, och jag känner mina egna får, och de känner mig

Jag tycker ”…inte mitt jobb” är en prostituerad inställning. Jag tror vi alla mår mycket bättre av att leva som den gode herden. 

En bra sak med Järva är att jag hittills inte har hört någon säga ”..inte mitt jobb” under mina två år här.

När vi hade fullt med skolklasser, SFI-klasser osv som skulle åka skidor hela dagarna på Spånga IP började traktorföraren jobba kl 4  på morgonen så att skidspåret skulle vara klart i tid.

I morse när jag kommer in till Kista sportsclubs klubblokal står sportchefen och städar. En grupp pensionärer ska ha ett möte. Städning är inte sportchefens jobb, men det behöver bli gjort. Här är ingen för fin för att städa eller byta toapapper.

Köket i storstugan…och när tjejerna som har gått vår skolpromenad från Tensta kommer fram till Akalla så äter de sin frukost i det här underbara köket. Det köket tillhör inte Akalla Run, men här hjälper vi varandra. Chefen för Akalla by gjorde det möjligt.

Jag blir förresten alldeles varm inombords när jag kommer in i Storstugan här i Akalla by.  Så här såg det ut i min farmors föräldrahem i Dalarna.

Jag förklarade för tjejerna som hade gått en 2,5 kilometers morgonpromenad från Tensta hur glad jag blir av att vara i det här fantastiska huset.

Tjejerna höll med om att det var fint, men den där omedelbara värmen i magen kände de inte.  Någon omedelbar glädje eller värme i magen kände de inte alls.

Så här såg det inte ut hos hemma hos deras farmor i Somalia.

 

Krigs-korrespondenten kommer till Järva

  • Publicerad 22:32, 20 mar 2017

I förra veckan kom en dokumentär-filmare till träningen med Akalla Run.  Giampaolo Musumeci heter han och är specialiserad på att rapportera från krigszoner.

Giampaolo Musumeci is a freelance journalist and filmmaker reporting on African issues, immigration and war zones, contributing to major international news channel and radio such as Channel 4, Rai News24, Sky News, Rai Tre, MTV,
Radio France International, Radio Swiss and a wide variety of international press.

Giampaolo hade hört och läst vad som sägs om Sverige i internationell press. Det hade fått honom att åka först till Rosengård där han hade tillbringat två verkligt trevliga dagar och nu var han på väg till Sveriges andra ”No Go Zone” Järva.

Akalla by

Stockholm Stad etablerade kontakt och jag bjöd med Giampaolo och hans kollega på träningen i Akalla.  Jag hoppas de fick material de kunde använda.

De fick i alla fall fina bilder av när vi springer från den vackra bondgården, hoppar över en klassisk Svensk gärdsgård och ut på den stora gröna sluttande gräsmattan mot den nedåtgående solen.

…och vad ”krigszon” beträffar så var det ju ingen av oss som hade sett ett vapen i Järva. Det kändes som att någon hade förväxlat ”Mordor” med ”Fylke”, och skickat en krigskorrespondent.

…men trevligt var det!

Hans Rosling i Rinkeby

  • Publicerad 11:29, 13 mar 2017

Dubbelmordet i Kista är förfärligt.  Löparna i Akalla Run är upprörda.

På platsen där ledaren för det kriminella gänget ”Lejonen” skjöts ihjälp var jag för någon månad sen. En av tränarna bor bredvid caféet i Rinkeby där två bröder skjöts ihjäl i vintras.  Men det här är ett gängkrig.  För alla oss som gör vanliga saker i Järva så är det här något vi hör på radio och TV, och läser i tidningarna, precis som du. Vi är inte en del av den världen, precis som vi inte ser våldet när vi passerar Stockholms farligaste plats: A, B, C eller D nedan.

Jag saknar Hans Rosling, som påminde oss om den positiva utvecklingen som sker i tysthet, medan medierna rapporterar om enstaka händelser. Vi läser om naturkatastrofer, krig och terrorist-attacker men missar att 80% av världens befolkning har lärt sig läsa och att den genomsnittliga familjen i Bangladesh bara har 2,5 barn!

Om Hans Rosling och stiftelsen Gap Minder skulle göra en undersökning om Järva så skulle de kanske fråga:

1. Var löper du störst risk för våldsbrott?
A. På Rinkeby Torg
B. I Tensta Centrum
C. Huvudsta centrum
D. På Stureplan

2. Hur utvecklas arbetslösheten i Rinkeby och Tensta?
A. Den växer (allt fler är arbetslösa)
B. Den krymper (allt fler får jobb)

3. Var i Stockholm är polisen som mest aktivt och synligt närvarande?
A. I Järva (Tensta, Rinkeby, Husby, Akalla, Hjulsta).
B. På Söder
C. På Östermalm
D. I City

4. När var risken att bli mördad som minst i Sverige?
A. För hundra år sen
B. För 70 år sen
C. För 50 år sen
D. Den har aldrig varit så liten som nu

5. Var i Stockholm är polisen som mest uppskattad?
A. I Järva (Tensta, Rinkeby, Husby, Akalla, Hjulsta).
B. På Söder
C. På Östermalm
D. I City

…och sen skulle vi alla skratta åt hur fel vi hade, för rätt svar är förstås 1D, 2B, 3A och 4D.

Svaret på fråga 5 vet jag inte säkert, men jag tror en enkät skulle ge svaret A. Det är åtminstone den bild jag får.  Folk är glada över att se poliser på gatan, och när polisen arresterar gängmedlemmar som ”alla” vet har gjort något, då stiger den allmänna moralen som barometern efter ett oväder.

Det här är inte den bild du får i media. Media fokuserar på händelser och ett mord är en händelse. Ett knivmord är en liten händelse som får täckning i lokalpressen men ett mord med skjutvapen är en stor händelse som beskrivs i alla media; både lokalt och nationellt.

Nu ökar antalet mord med skjutvapen medan knivmorden minskar. För mig är alla mord lika illa eftersom de leder till att offret dör. Men det blir större artiklar av morden nu när stora mängder skjutvapen har smugglats in från krigen i det gamla Jugoslavien.

Ändå tyder väldigt lite på att den långsiktiga trenden har förändrats. De senaste hundra åren har ungefär hundra Svenskar mördats per år. Hundra mord är förfärligt, men i ett internationellt perspektiv är det väldigt lite.  Sverige är fem gånger så säkert som USA och hundra gånger så säkert som Honduras. Bara Japan, Sydkorea och en handfull Europeiska länder har aningen färre mord per capita än Sverige.

Det bästa är att Sveriges befolkning har mer än tredubblats på den tiden utan att vi har fått fler mord. Alltså är risken att du eller jag ska mördas mindre än en tredjedel av risken våra farföräldrar och morföräldrar löpte.

Nu har vi förstås läst att ungdomar kastade sten på polisen när de grep en gängmedlem i Rinkeby. Det är inte så konstigt. De kriminella gängen gillar förstås inte polisen, speciellt inte när den kommer och arresterar dem! Det är klart de gör vad de kan för att skapa problem då.

Dåliga tider för gängledare
Dåliga tider för gängledare

Fram till för fem år sen bodde jag nära Stureplan. Gick jag dit en sen kväll var det slående hur många poliser jag såg.  Det blev snabbt bättre.  Samma sak tänker jag på nu, när jag är i Rinkeby eller Tensta.

Det är alltid minst två poliser på Rinkeby torg och i Tensta Centrum, och alla jag frågar är glada över den stora polisnärvaron.

 

Skål för eritreanska äktenskapsbråk

  • Publicerad 18:24, 7 mar 2017

”Vi är i Sverige nu!”

Det är den fras Eritreanska män tycker sämst om, berättar en av tränarna i Akalla Run.  Det får männen höra när de förväntar sig att frun ska agera som en fru gör i Eritrea, där könsrollerna är väldigt traditionella.

Men så kommer de till Sverige och här får deras fruar nya idéer.  Här inser de att i Sverige är mannen och kvinnan jämlika, och kräver den rätten.   Därför bråkar Eritreanska par mycket mer i Sverige än de gjorde i Eritrea. Det är då, när de vill att frun ska göra något som hon förväntas göra i Eritrea som den förhatade frasen kommer:

”Nej, vi är i Sverige nu!”

Här skålar min fru och jag för de eritreanska äktenskapsbråken.

IMG_6279
Skål för ”Vi är i Sverige nu!”

En verkligt trevlig ”No Go Zone”

  • Publicerad 18:49, 21 feb 2017

Man kan inte ens gå ut och ta en kopp kaffe” säger en man som intervjuas i Sveriges Radio om hur det är i Rinkeby.

Det var värst!

Just idag fikade jag i Tensta. Det var trevligt även om jag inte kunde få sojamjölk eller havremjölk till kaffet, men för några dagar sen fikade jag i Rinkeby centrum. Det var ännu trevligare.  Utbudet av Baklava var det största jag har sett i ett café och servicen var toppen.

Förresten är det ungefär lika fullt i caféerna i Rinkeby som det är inne i stan.

Bakom Tensta Centrum
Bakom Tensta Centrum

Efter fikan sprang jag genom Tensta tillsammans med studenter och lärare från Tensta gymnasium. Det är ett verkligt kul träningspass.  Vi börjar med en rusning i maxfart förbi Tensta Centrum. När 30 unga plötsligt kommer rusande så hajar poliserna till en sekund innan de ser att vi bara har roligt.  Frågan är om de skulle reagera annorlunda på Söder eller Östermalm.

En sak som slagit mig är ökningen av antalet poliser jag ser i både Tensta och Rinkeby den senaste månaden.

I kombination med ett flertal arresteringar av välkända gängmedlemmar är det här något som de flesta jag pratar med i Järva är väldigt glada över.

den arga synsTyvärr finns fortfarande möjligheten att kasta sten på poliser, sätta eld på några bilar och därmed få publicitet. Då känns det förstås som att man är någon. Som i Hjalmar Söderbergs klassiska ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad…”
Det hände igår och nu rapporter media om ”frustrerade unga” och om Rinkeby omtalas i skruvade amerikanska dokumentärer som en ”No Go Zone”.

Den beskrivningen känns så fel. Arbetslösheten är på väg neråt och både Rinkeby och Tensta är trevliga platser.  Köp inte bilden du får i kvällspressen. Köp istället en SL-biljett till Tensta eller Rinkeby. Skapa dig en egen bild.

Runner’s World sprider myten om att kvinnor riskerar att bli påhoppade när de joggar

  • Publicerad 11:42, 16 feb 2017

Är du orolig för att bli påhoppad av en man när du är ute och springer?
-Ja. 

Har du varit med om att en man har hoppat på dig, tagit i dig eller försökt göra något sånt?
-Nej.

Känner du någon som har varit med om det?
-Nej. 

Har du läst om någon som har blivit överfallen när hon var ute och sprang?
-Ja, kvinnan i Upplands Väsby. 

Tror du det är vanligt att manliga våldtäktsmän ligger på lur bakom en buske i skogen och väntar på en ensam kvinnlig joggare?
-Nej

Vet du var våldet mot kvinnor är som störst? 
-Ja, i hemmet. 

…och det våld som sker utomhus, vet du var det sker? 
-Ja, i närheten av nattklubbar. 

Så brukar det låta när jag frågar kvinnliga löpare om risken för att bli påhoppade.  Ingen jag har mött på 40 år som löpare har själv varit med om det, och de flesta vet att risken för ett överfall ute i skogen är mikroskopisk.
Problemet är att det är en situation som är väldigt lätt att göra sig en mental bild av.  Den bilden gör sen att kvinnan inte vågar springa i skogen. Henners frihet beskärs eftersom hon går miste om möjligheten att springa var hon vill. Hon missar troligen mängder av naturupplevelser för att istället jogga inomhus på ett löpande band där trakasserier är oerhört mycket vanligare.

Idag läste jag att Runner’s World har gjort en enkät om frågan. Enkäten är ett beteendevetenskapligt fiasko som säkert kommer förstärka det här tråkiga mönstret.

”Mer än 50 procent av Runner’s Worlds kvinnliga läsare har utsatts för trakasserier eller hot under en löprunda” skriver man. ”Trakasserier, inte minst av sexuell art, är idag så vanligt att många kvinnor känner sig otrygga när de löptränar” fortsätter artikeln.

Det låter ju väldigt illa!

Den här nyheten kommer garanterat tas upp av andra medier. Den kan rentav användas som mått på hur väl journalister gör sitt arbete. En källgranskning på artikeln kan gå till så här:

Antalet svar: 1200 svarande låter mycket bra. Det skulle ge 0,5-2 procents felmarginal. OK.

Representativitet: Är de 1200 svarande representativa för Runner’s Worlds läsare? Nej! De som har svarat utgör ungefär en procent av Runner’s Worlds läsare. Det skulle inte vara något problem om det inte vore för att inbjudan var en bild av en kvinna bakifrån och texten: ”Snygg rumpa, en tutning eller någon som blottar sig i elljusspåret. RW USA genomförde nyligen en studie som visar att 43 procent av alla springande kvinnor har blivit antastade och 30 procent förföljda. Vi vill nu veta hur det ser ut i Sverige och behöver din hjälp.”

Bild från inbjudan till RWs enkät om utsatthet under träning
Bild från inbjudan till RWs enkät om utsatthet under träning

-Den introduktionstexten gör enkäten helt värdelös!

Texten fullständigt ropar ut vem som ska svara och vad du ska svara.

En någorlunda riktig beskrivning av enkätresultaten vore att ”femhundra av Runner’s Worlds läsare upplever oro för ovälkomna närmanden medan de tränar. De som har varit med om obehagliga närmanden berättar att det antingen sker på gymmet eller utomlands”. Det är illa nog, men ingenting pekar på någon risk för att bli överfallen under en joggtur i Lill-Jansskogen på Östermalm eller Skatås i Göteborg.

Ingen av de 1200 svarande i Runner’s Worlds enkät verkar ha varit med om något obehagligt närmande när de var ute och sprang i en svensk skog. Det borde vara nyhetsvärde, men jag tror tyvärr inte jag får se någon sån löpsedel från Expressen eller Aftonbladet.

En liknande enkät från Avpixlat skulle kunna innehålla en bild av en mörk man med ett tillhygge och texten att 43 procent av all Altbreits kvinnliga läsare kände en oro för att bli attackerade av svarta män….och sen skulle resultatet bli därefter.

Rädsla smittar.  Rubriken ”hälften av alla kvinnor är rädda för…” är en säker klick-skapare som förstärker den rädsla den beskriver.
Det kan vara relevant, men om vi tillåta den oro som begränsar kvinnors frihet så måste det finnas skäl till det.

…resultatet av Runner’s Worlds enkätfiasko säljer troligen lösnummer av kvällstidningar redan ikväll och det ökar kvinnors förlamande rädsla för någonting som faktiskt bara har drabbat en enda svensk kvinna det senaste decenniet.

Under den tiden har hundratals kvinnliga joggare blivit påkörda av bilar.  De finns inte ute i skogen. Därför är det säkrare där.

Om du vill vara säker på att komma hem efter joggingturen,
håll dig borta från vägar.

Om du vill vara säker på att slippa sexuella trakasserier,
håll dig borta från gymmet.

Om du vill leva längre,
ut och spring….i skogen!

Snurrkälken och auktoriets-fusket

  • Publicerad 09:10, 15 feb 2017

Det jag inte längre har i benen får jag ha i huvudet, eller under fötterna.

Det första jag gör som tränare är att få de tilltänkta adepterna att välja att följa mig.  Helst allihop. Gör de inte det så kan jag ha hur bra övningar som helst.  Utan tro, inget resultat. I löpning är det ett aktivt val. Jag har inga laguttagningar och annat som gör mig till en ”chef”  utan jag måste bli vald som ”ledare”.

I en grupp med killar är det här egentligen ganska rakt på sak. Störst går först. Alfahannen är störst och starkast. Det är nog därför de flesta VDar i större företag är klart över medellängd och har lägre röst än de flesta. Det där funkar inte för mig. Jag är medellängd i min åldersgrupp (födda på 1960-talet) men dagens ungdomar är en decimeter längre.

Då får jag skaffa mig auktoritet på något annat sätt.
Som när min son ville åka en snurrkälke på vägen hem. Jag hade precis börjat putta honom när ett gäng 12-13-åringar kom. Fem killar i det stökiga gränslandet mellan barn och ungdom. De var högljudda och fem år äldre än min son som blev lite orolig. En av dem försökte putta kälken bakåt. Då föreslog jag att alla pojkarna skulle göra samma sak. Snurrkalke
De borde ha tittat lite noggrannare på mina skor innan de antog utmaningen. Det är alltid isigt runt de där slädarna och jag hade dubbade skor. De förstod aldrig varför jag kunde trycka dem allihop framför mig som om de hade varit femåringar. Efter det var allt det stökiga och bråkiga som bortblåst. Vi hade en jättetrevlig halvtimme där jag fick väldigt bra träning. Snurrkälke är ett underskattat träningsredskap.
I mina löpargrupper har det där ofta utvecklats till en massa kul utmaningar. När jag var tränare i Fredrikshof sprang vi ett 25 km långt väldigt kuperat terrängvarv varje lördag. Backarna summerade ihop till en Åreskuta. I en av de sista backarna erbjöd jag 50 kr till den som kom före mig till toppen. Jag var inte den bästa löparen, men jag var den mest genomtränade (eftersom jag aldrig har tagit någon paus från löpningen sen jag var 15 år). I slutet av passet kunde jag alltid vinna….tills de andra började fega sig igenom de sista 5-6 backarna som ledde till den här. Det här var förstås bara på skoj, men det stärkte också min roll i gruppen. När jag äntligen fick fram en grupp löpare som sprang ifrån mig rejält så var jag förstås jätteglad, men kände samtidigt hur jag blev ifrågasatt på ett helt nytt sätt. Jag var inte någon alfahanne längre.

…och så fortsätter det förstås. Ju äldre jag blir, desto mer sällan kan jag utmana mina löpare med mindre än att jag har ett ess i rockärmen, som just dubbade skor. I onsdags sprang vi på skare och jag var den ende med riktigt bra grepp. Ett annat ”tränartrick” är att utmana på sprints i slutet av ett träningspass då de är utmattade men jag fortfarande är pigg. Ju äldre jag blir, desto oärligare är mina ”utmaningar”. I onsdags kväll gick en del av uppvärmningen rakt genom en kohage. Det har jag gjort många gånger. Jag vet hur kor reagerar, men för killarna var det ett smärre äventyr sprang i mörkret. Lyssna på blandningen av skräck och upphetsning i deras röster i videon. Förra onsdagens pass

När vi åker skidor Spånga IP har jag förstås utmanat de andra tränarna på ett varv. Det var lätt i december, när Bilal, Abdihakim och de andra höll på att lära sig åka. Nu blir det allt svårare. Igår var det väldigt tätt. Både Bilal och Abdihakim är egentligen snabbare än jag. Igår föll Abdihakim turligt i sista kurvan när han hade fem meters försprång. Nu måste jag snart valla ett par skidor med flour-valla så att jag kan klara mig vintern ut.

Och på gårdagens löppass med Tensta Gymnasium utmanade jag eleverna två gånger…och blev rejält slagen två gånger.  Efter 40 år som löpare och 25 som tränare får jag börja bygga min auktoritet på något annat sätt:-)

En fin apelsin

  • Publicerad 15:30, 4 feb 2017

Idag fick jag en apelsin!

En fin apelsin
En fin apelsin

Det var Faseeh som gav mig apelsinen. Faseeh är sex år och ville tacka för att jag hade lärt honom, storebror Omar (8) och storasyster Amna (10) åka skidor på Spånga IP.

Min första reaktion var:
”Tack men inte ska du ge mig…”
(Jag har ju råd med hundra tusen apelsiner
                                    – och -
Att få lära så entusiastiska barn åka skidor är en glädje i sig självt).  

…Men det är fel!

Farsad, Omar och Amna ville tacka, och då ska man ta emot.
En apelsin är en väldigt fin belöning.  Jag blev mycket glad och skulle inte ha bytt den mot tusen kronor.  

Självklart hade entusiasmen och glädjen räckt mer än väl.
Sånt värmer ett gammalt tränar-hjärta.

Titta på någon filmerna här så förstår du nog vad jag menar.

Barn som åker skidor med Akalla Run på Spånga IP

Skidåkning med sjätteklassare från Tensta

….Men ni är ju en del av friidrotten!?” kanske du tänker.

Skidåkning är inte friidrott, men vi håller på med löpning och skidåkning är mycket närmare löpning än tresteg eller slägga.
Som du ser i filmerna har barnen kul samtidigt som de upptäcker vanor som kommer att göra dem friskare och starkare.

Vi spelar ju till och med fotboll på en del av våra träningar!

Där bryter vi mot RFs regler för aktivitetsstöd. De stipulerar att minst 75% av verksamheten ska vara den idrott som föreningen har registrerat som huvudidrott. Det struntar vi i. Vi vill bara att alla ska svettas och ha kul.

Sen får RF vara organiserat hur det vill.

Ibland känns livet som ett besök hos min exfrus släktingar i Chicago

  • Publicerad 09:54, 25 jan 2017

Ibland känns livet som ett besök hos min exfrus släktingar i Chicago. Hummer, revben, vårrullar, oxfilé, nudlar och andra maträtter så långt jag kan se.  Allt läckert upplagt, men volymen… Om vi alla åt som Mr Creosote i Monte Pythons meningen med livet så skulle vi kanske kunna äta alltihop. Kanske…

Mr Creosote svullar på
Mr Creosote svullar på

Det här gäller förstås det enorma utbudet av mat och skräpmat överallt, men det jag tänker på är information.

Jag läser DN och the Economist varje dag. Jag lyssnar på Sveriges Radio kanal 1 och emellanåt ser jag på Aktuellt.  Jag läser tre riktigt bra böcker parallellt (”The Origin of Wealth” som gör upp med konventionell nationalekonomi, ”The Behavioral Investor” som beskriver hur vi egentligen tänker om pengar och Kahnemans ”Tänka snabbt och långsamt” om hur vi tänker och hur vi ofta(st) hamnar fel).

Ibland känner jag mig som Mr Creosote. Jag försöker helt enkelt stoppa i mig mer information än vad min hjärna klarar av att processa.

Det är där löpningen kommer in. När jag springer får hjärnan en chans att smälta en del av det jag försöker trycka in.  Det bästa är att springa helt själv och utan musik. Gärna en runda som jag har sprungit många gånger förut.

Igår kväll gick jag med min elvaåring då han bad om att få tänka ett tag. Han sa egentligen ”håll tyst” och jag uppskattade det.

Jag förstår honom. Han har suttit hela skoldagen och blivit proppad med information. Nu behöver han få en tyst promenad där han kan processa alla intrycken.

Jag tror alla människor behöver en tyst promenad eller joggtur.
Nu mer än någonsin.

Hur ska jag berätta om passet?

  • Publicerad 21:43, 22 jan 2017

Jag kommer alltid hem från ”Söndagsbussen” runt Järva med ett stort leende på läpparna.  När jag sen ska förklara passet så blir det alltid att jag pratar om löptekniken i Tensta, backsprinten mot Rinkeby, intervallerna i Spånga osv… Allt det där kan du se i videon här nedan.

”Söndagsbussen” runt Järva

…och om det vore fotboll, simning, slalom eller någon annan sport än löpning så vore det nog en bra beskrivning.  Det här visar ju vad vi har gjort, men det visar inte alls det jag tycker bäst om.

Löpning innebär ju att man kan springa och prata. Inte i backsprinten. Inte under intervallerna. Men före, och efter.  Vi springer ändå i två timmar, och majoriteten av den tiden är som ett kafferep utan kaffe.

Idag började det med att jag frågade Ali om han var Shia eller Sunni-muslim. Det ledde sen till en diskussion om konflikten mellan Shia och Sunni som ledde till en jämförelse med våldet mellan katolicismen och protestantismen.  Inkvisitionen och det 30-åriga kriget jämfört med IS våld mot shia,  kristna och yazidier.  Dessutom hade vi en ortodox kristen med oss, och då poängterar Khalil vi att vi allihop pratar om samma gud. Vi saknade bara en katolik och en jude så hade vi haft alla de Abrahamitiska grenarna representerade.

Ett två timmars "springande kafferep" runt Järva
Ett två timmars ”springande kafferep” runt Järva

Sen kom vi vidare till att den här konflikten Shia/Sunni finns över huvud taget inte alls i Järva.  Muslimer ser varandra som muslimer. Saudier och Iranier har en del att lära sig här.   Det så omskrivna våldet i Järva handlar om två kriminella gäng som slåss mot varandra, mot polisen och mot brandkåren. Det märker ingen av oss något av.

Det ledde sen till en diskussion om synen på Järva.  Jag berättade om kvinnan jag träffade på ett företagsevent i city som berättade att hon hade åkt förbi Tensta och Rinkeby på E18 på vägen in mot Stockholm city, men inte vågat titta. Skrattsalvorna rungade, men det finns ett allvar bakom.  Alla de som inte vet mer om Järva än vad de läser i kvällspressen, de missar hur fint och trevligt det är här.

 

 

 

Talang är att kunna springa fort i jeans och lågskor med en tvåliters termos

  • Publicerad 16:24, 18 jan 2017

Idag fick Abdihakim och jag lite bråttom till pendeltåget. Jag hade åkt längdskidor. Jag var uppvärmd och sprang i träningskläder och löparskor.  Abdihakim sprang i jeans och lågskor. I handen höll han en tvåliters termos….och sprang ifrån mig! 

I det läget är det inte svårt att känna sig väldigt, väldigt gammal.
Det har jag för starkt självförtroende för. Jag tänker istället att ”så här ser talang ut”. Talang är att kunna springa fort i jeans och lågskor med en tvåliSki coach Abdihakimters termos.

Det påminner mig om den gången jag sprang SM i terränglöpning och Anders Gärderud joggade runt med en 20-kilos filmkamera.  Med den kameran hade han ändå en kortare markkontakt än vad jag eller någon av mina löparkompisar hade.

 

När snön faller åt sidan

  • Publicerad 11:16, 12 jan 2017

När snön faller längs med marken, snarare än ner mot den, då är det lätt att stanna inne. Det är en valmöjlighet. Det finns två till.

Den andra valmöjligheten är att ge sig ut. Tänka ”jag är tuff, jag är hård” för att stålsätta sig mot blåsten som piskar snön mot ansiktet. Det är inget dumt val.  Dushen efteråt är ljuvlig, och sen sätter du dig ner med en varm soppa och bara njuter.

Den tredje vägen är också att dra på sig skorna och ge sig ut. Igår var vi fem löpare som samlades kl. sex i Akalla by. Jag gav dem varsin pannlampa och varsin reflex för nu skulle vi ut i den mörka skogen. När snön, snöblasket eller regnet faller åt sidan så är det skönast att springa i skogen.  Här är ett klipp från skogslöpningen.

En nybörjare sprang i helt blanka inomhus-skor. När han halkade omkull i en utförslöpa drog jag av mig mina dubbade orienteringsskor och satte på honom. Efter 40 år som löpare kan jag nästan springa skog i vilka skor som helst.

I skogen sprang vi mot vindriktningen i en halvtimme. När vi kom till skogens slut sjöng jag Ulf Lundells ”Jag trivs bäst i öppna landskap, där vindarna får fart” innan vi sprang ut på det långa, långa gärdet. Snön piskade oss på kinden men vi vände ryggen mot snön och sprang windprints (100m sprint följt av 100m jogg) längs hela det långa, långa fältet.

Sen avslutade vi med en sprint-cup där ettan fick 3 poäng, tvåan 2 och trean 1 poäng.  Vi sprang fem lopp om 150 meter i en decimeter djup snö men svag utförsbacke och med en halv storm i ryggen.  Länge trodde jag att jag skulle kunna vara med och konkurrera om andra-tredje plats, men nej. Jag blev sist, som en 55-årig gubbe ska. Inför sista omgången var det helt oavgjort.  Det blev en väldigt spännande avslutning och ett riktigt kul pass.

Antalet metrar på asfalt=0
Antalet metrar på snötäckta fält=1 500
Antalet metrar i skogen=8 000

Kurirstafett i snön
Kurirstafett i snön

Lämna vägen, spring i snön!

  • Publicerad 16:03, 10 jan 2017

Springer du asfalt på vintern? Det misstaget är du inte ensam om. Det är ju bara där det är plogat.  För 40 år sen var det helt nödvändigt.  Det är det inte längre. Skaffa dig istället ett par löparskor för is och snö!

Några förslag är Saucony’s nya skor Antiglid-sulan på Sauconys nya löparskor eller ett par med spikar som t.ex. Asics, Icebug eller Falcon har. Det bästa och bredaste sortimentet finns nog hos Den lilla anspråkslösa men väldigt trevliga affären Orienteringsspecialisten vid Kungsholms kyrka.

Jag springer väldigt gärna terräng även på vintern.  Med ett par dubbade skor springer jag utan oro rakt över isiga fläckar även i branta utförsbackar.

Sen gör det också att jag kan springa i djup snö! Det tror jag är väldigt bra och skonsam träning.  Motståndet från snön tvingar mig att jobba mycket hårdare med knälyft och armpendling. Det blir som ett medeldistans-steg även i låga farter.

Kommer du ihåg den gudabenådade löparen Alberto Joantorena?

Alberto Juantorena som vann OS på 400 och 800m i Montréal 1976
Alberto Juantorena som vann OS på 400 och 800m i Montréal 1976

Hans extremt kraftfulla steg brukade han säga att han hade utvecklat genom att springa i knädjupt vatten längs Kubas stränder.  På upploppet mätte man upp hans steglängd till smått otroliga 2.20. Jag tänker att löpning i djupsnö fungerar ungefär likadant. Det är klart att jag hellre hade sprungit i ljummet Karibiskt vatten än i snö, men det valet har jag ju inte.

Så i söndags arrangerade jag istället Tensta Rinkeby Snow Run på de långa, vackra och snötäckta fälten längsmed Tensta och Rinkeby.  Som väntat kom bara en liten grupp riktigt kul människor; löpare som är öppna för annorlunda saker.

Jag visste att fem kilometer i nästan knädjup snö skulle vara jobbigt. Det var mycket tyngre än jag hade tänkt mig!  
Tävlingsmomentet gjorde ju att vi tog i på max. Jag tror jag hade maxpuls i drygt 29 minuter! Då tog den här platta halvmilen ändå dubbelt så lång tid att springa som mitt personbästa på fem kilometer.

Banskiss Tensta Rinkeby Snow Run
Banskiss Tensta Rinkeby Snow Run

..Men vad kul det var! Jag har ändå sprungit drygt 800 lopp och det här kvalificerar sig absolut bland de tio roligaste (och jobbigaste)!

 

SR intervjuade Khalil och mig om djupsnö-löpning innan loppet

 

Ett snöpulsningslopp i Stockholm!

  • Publicerad 10:41, 5 jan 2017

”När det är vitt på marken i Stockholm så har man inte tid att valla” förklarade jag för Bengt Hassis, som vann Vasaloppet 1985 och 1986. Vi satt i bastun och Bengt hade just lett en kurs i vallning för mig och tio nybörjare till.  Precis så är det.

Samma sak gäller snöpulsningen. Ett snöpulsningslopp har jag alltid velat arrangera. Snöpulsning i pudersnö är tufft men det är också härligt. När en grupp springer fort i pudersnö så yr ett vackert moln av snö upp runt dem, som runt ett gäng flyende bankrånare i en Western-film.

Problemet med att arrangera ett snöpulsningslopp är detsamma som med vallningen.  I Stockholm kan man aldrig vara säker på att snön ligger kvar när starten väl ska gå.  Därför kan man inte planera ett snöpulsningslopp långt i förväg.

Nu har vi ett unikt bra läge för att göra just det. Igår kväll var jag ute och sprang på fälten utmed Tensta och Rinkeby. Det var helt underbart, och väderleksrapporterna talar om pålitligt kallt väder i flera dagar framöver.

De lovande löparna Khalil och Abdihakim från Akalla Run står i Spånga IP, precis bredvid de här fälten varje dag mellan 11 och ett. De står där för att låna ut skidutrustning till de som vill åka i de perfekta skidspåren.  De kan samtidigt ta emot anmälningar från kl. 11.

Kl. ett avgår Akalla Runs ”löparbuss” från Akalla by. Löparbussen är inte någon buss. Vi springer via Tensta och Rinkeby till Spånga IP som vi kommer fram till strax före kl. två.

Banskiss Tensta Rinkeby Snow Run
Banskiss Tensta Rinkeby Snow Run

Banan som du ser här bredvid har jag tagit fram som förslag till Park Run*. Det är inte klart om det ska bli någon ”Park Run Tensta  Rinkeby”, men det hindrar inte att vi prövar gräsbanan i ett snöpulsningslopp.

Alltså: Välkommen till Stockholms troligen första snöpulsningslopp på Söndag!

5km SNÖPULSNINGSLOPP
Bana: se banskiss (gräsbanan i rött).
Start: Kl. 14:00 8/1 utanför Spånga IP.
Anmälan: i skidboden vid löparbanorna från kl. 11:00.
Avgift: 0kr
Priser: I nivå med anmälningsavgiften

T-bana till Tensta. Uppgång Tenta Centrum. Gå åt höger och sväng sen höger när du har gått över gångbron. Fortsätt svagt utför så ser du fältet och Spånga IP efter 300m.
Pendeltåg: till Spånga. Gå mot Stockholm 300m och sen vänster på Spångavägen tills du ser Spånga IP.

* Park Run är ett strålande kul Brittiskt koncept för 5 km långa gratis-tävlingar. Om vi blir antagna som Park Run-tävling så måste vi arrangera loppet varje lördag 9:30.  Alla tävlande skriver ut en streck-kod som de tar med sig och visar upp vid målgång. Inom en halvtimme är alla tävlande, deras tid och placering publicerat på nätet.

Eufemismen stod i vägen

  • Publicerad 17:28, 3 jan 2017

Före jul bjöd Akalla Run in Parasportare att träna med oss på vår vanliga söndagsrunda.  Tanken är att det antagligen inte är så stor skillnad på en löpt mil och samma mil i rullstol. Vi pratar antagligen om ungefär samma saker under träningspasset och skulle vi INTE göra det så blir det ännu intressantare. Då kan vi löpare lära oss något nytt. Jag är till exempel väldigt intresserad av deras balla tävlings-rullstolar som mer liknar dragsters än något kan få se på ett sjukhus. 

Träning som träning
Träning som träning

Parasportare är förstås mycket mer än rullstolsburna. Det kan till exempel vara blinda löpare. Kommer det en blind löpare så får väl någon av oss ställa upp som ledsagare. Svårare än så borde det inte vara. 

Men sen kom det till språket. Jag skrev att alla handikappade är välkomna.  Jag vet att det heter ”funktionsnedsättning” och att vi allihop är mer eller mindre funktionsnedsatta. 

 Problemet är att om jag skrivet ”funktionsnedsättning” så tänker de som brukar vara med på Söndagspassen på funktionsnedsättningar som benhinneinflammation, löparknä och gubbvad.  

 Ordet ”handikapp” är alltså utanför diskursen hos målgruppen jag ville nå medan ”funktionsvarierad” är utom diskursen för de löpare som brukar läsa Akalla Runs nyheter. 

Eufemismen förvillar
Eufemismen förvillar

 Hittills har inga rullstolsburna eller blinda idrottare kommit på Söndagspassen.  Det behöver inte alls bero på det här, men tanken slår mig att det kan vara språket som ställer till det.

En underbar möjlighet

  • Publicerad 20:59, 26 dec 2016

Att leda en löpargrupp är fantastiskt. Hjärta

Du ger kärlek
i form av tid, uppmärksamhet och intresse till deltagarna i gruppen
och du får dubbelt så mycket kärlek tillbaka som du ger.  

Tiden och pengarna får du förstås inte tillbaka.

Mina arbetsgivare har tålt att en del av min hjärna alltid bearbetar tankar om löpning.  Självklart har det drabbat min karriär. Det får det vara värt. Det har ju gett dem en del också.

Mina barn har tålt att två-tre kvällar i veckan är Pappa på löpningen och de andra dagarna i veckan kommer frågor lite då och då. Min yngsta son har alltid trott att tränare var mitt yrke.

Mina fruar har tålt att jag är borta  de där kvällarna och dessutom  lägger ut 20-50 000 kr per år på att leda löpargrupper.
Så var det i Fredrikshof och så är det i Akalla Run.

…men, för första gången står jag inför att för första gången få betalt för att missionera och driva löpning. Hälften av min normala lön, men ändå. Det är så underbart att det känns overkligt. Jag nyper mig själv i armen.

Det är Allmänna Arvsfonden som finansierar projekt ”Löpning som social språngbräda för unga i Järva”.

Poängen är förstås att löpningen är en så unikt bra och nära kontakt mellan unga i Järva, kanske speciellt de många unga män som har kommit till Sverige de senaste åren, och oss etablerade innerstadsmänniskor med ett intresse av långdistanslöpning.

Till att börja med leder Abdihakim och Khalil leda träningar på Spånga IP, ett par hundra meter från Tensta och Rinkeby, varenda dag under jullovet.  De gjorde det Julafton med, och de gör det på nyårsafton också.

Under 2017 kan vi besöka vartenda boende och varenda skola i Järva. Vi kan förklara att löpning inte bara får dem att hantera stress, må bättre, och lära sig mer i skolan. Det är också den sport som flest företagsledare och medlemmar av företagsledningar ägnar sig åt.  Ett bättre sätt att skaffa sig de kontakter de behöver för att skaffa sig jobb, eller starta eget företag, finns inte.

Allt det här får vi en underbar chans att jobba med.

Tack för det Arvsfonden!

Våra avgifter utestänger ingen!

  • Publicerad 14:43, 1 dec 2016

Medlemsavgiften i Akalla Run fortsätter vara 0 kr. Det slog vi fast på igår på mötet i moderföreningen, Kista SC.  Samtidigt kommer bra invändningar. Uppskattas något som är gratis? 

Problemet är egentligen att vi inte vet.  Det är så svårt att samtidigt ta betalt och inte ta betalt. 

Samtidigt slår det mig hur väldigt säkra alla som är aktiva i en förening är på att just deras avgifter inte utesluter någon.  

Ett lag jag har haft förmånen att få träna i löpning är Kista SCs mycket lovande fotbollslag av pojkar årgång 2001.

Om de här killarna fortsätter träna lika bra som de gjorde förra året så kommer de vara verkligt vassa sommaren 2017.
De betalar 1800 kr per år för att få spela fotboll.

En dryg mil bort spelar Djursholms 01or fotboll. Där är medlemsamsagiften 3,3 gånger så hög.  Kanske gör  6 000 kr ett

Kista och Djursholmmindre hål i Djursholms-föräldrarnas plånböcker än vad 1800 kr gör i Kista, Husby och Akalla.

Därför får man förstå styrelsen i Djursholms FC att sätter ett högre pris.  Verksamheten blir lättare att organisera om man har mer pengar att tillgå. Medlemmarna i styrelsen tycker nog att 6000 kr är lite pengar, och de får knappast höra några protester.

Problemet är att skillnaden i avgift kan göra att killarna i Kista SCs lag nog aldrig lär känna killarna i Djursholm FC. Att mötas i match är inte att lära känna varandra.  Företag startar man med gamla lagkamrater, inte med någon man bara mötte i match.

Som jag ser det förlorar alla på såna här skillnader.

  • Killarna i Kista SC skulle kunna få kontakt med Djursholmarnas omtalade kontaktnät.
  • Djursholmarna skulle lära känna ett gäng ambitiösa jämnåriga killar med lite annorlunda erfarenheter.
  • Samhället skulle kunna öka pluralismen: möjligheterna för vem som helst att bli näste Ingvar Kamprad eller näste Stefan Löfvén.

 

Hundratusen Svenska tjejers självkänsla, ett korthus?

  • Publicerad 13:32, 29 nov 2016

Jag gjorde lumpen i Uddevalla.  En dag på tåget från Uddevalla gick jag i de snirkliga korridorerna kring restaurangvagnen och mötte en kille som fick mig att småskratta för mig själv. Så töntig såg han ut. Precis samtidigt sprack han upp i ett snett leeende. Du har nog gissat det. Det var en spegel.

Såna där tillfällen kan vara tunga för självförtroendet.  Om basen i mitt självförtroende hade varit mitt utseende så hade det varit förkrossande, men så är det inte. Så är det för få killar. Vi mäter oss själva snarare i något vi gör.

Sex år efter lumpen undervisade jag i kommunikation vid University of Wisconsin i Milwaukee.  När jag hade gått igenom ”Maslow’s behovstrappa” bad jag alla studenterna skriva en kort uppsats där de beskriver sin egen väg genom behovstrappan.

Pojkarnas uppsatsMaslower såg ut ungefär som jag hade tänkt mig. Alla hade förstås precis nått till självförverkligande;-) men det låg lite i uppdragets natur.

Kampen för att få tillhöra gruppen var uppenbarligen lika jobbig på en skolgård i USA som det är på en skolgård i Sverige. Mobbing verkar finnas överallt. Gruppen definieras först när någon ställs utanför den.  Jag känner mig inkluderad först när en klasskompis exkluderas.

Någon gång i High School kände sig så gott som alla redo för att ”bli någon”.

VLikearenda kille skrev om hur de startade ett rockband, blev quarterback i skolans fotbollslag, eller något liknande. De gjorde något som gav dem en scen; många ”likes” skulle vi kanske säga idag.

Nästan ingen av tjejerna beskrev något sånt. De beskrev istället hur de blev ihop med en kille i ett rockband, quarterbacken i skolans fotbollslag eller liknande! 

Nu var det här USA för 30 år sen, men samma Wisconsin valde just att skicka Donald Trump till vita huset.  Jag vill tro att samma övning i Sverige skulle ge ett helt annat resultat. Tjejer gör bättre ifrån sig i skolan och tar nästan alla Sveriges medaljer i OS.  Men så tittar jag på listan över Sveriges mest populära bloggar.  Listan på totalt utseendefixerade och mamma-roll-baserade tjejbloggar visar att det finns mängder av Svenska tjejer som nog ändå tänker på det här sättet.

Hur skulle de hundratusentals Svenska tjejer som läser de här bloggarna klara av min lilla episod på tåget från Uddevalla?

Vad är basen för din självkänsla?

Jag hade fel! Det finns gym i Kenya

  • Publicerad 10:09, 18 nov 2016

Det hann gå en halvtimme efter publikationen av gårdagens blogg ”Det finns inga gym i Kenya”  innan jag fick ett svar av Sveriges stora medeldistanlöfte Johan Rogestedt.

InRogestedt i gym i Kenyaget illa menat men gym finns definitivt i Kenya. Den här bilden är tagen av en kenyansk elitlöpare i ett av gymmen i Kenya för sisådär 2 min sedan  :)  men håller med om att löpning i sig är bra bålstyrka och löpband är jag inte heller jättemycket för i för stora mängder”. 

Eftersom ingen annan av de löpare jag har pratat med har sett något gym blir jag först lite tveksam, så jag frågar om han har sett många Kenyanska elitlöpare gymma.

Då svarar Johan:
”Det finns en del här, de flesta kör på ett närliggande gym. Femte gången jag är här och de tendenserna jag ser kring gym är:
1. Fler och fler kenyaner ser fördelen med riktad styrka vs att helt förvärva den via löpning.
2. En större andel kvinnor än mä
n kör styrka bland kenyanerna.

Ville med bilden bara förtydliga att Kenya är ett bra resmål för träningsläger också om man anser att ett gym är viktigt. Faciliteterna blir bättre här för varje år!”

Min syn på gymmande för långdistanslöpare har varit ungefär som den australiske tränar-gurun Nic Bideau beskrev sina två kvinnliga 400m-löpare.  Cathy Freeman behövde lyfta vikter medan en av hans andra adepter som sprang samma sträcka (jag tror det var Tonique Williams-Darling) inte ens fick gå i närheten av gymmet.

Paula RadcliffeDe starkaste argment jag känner till för att lyfta vikter är tre trådsmala britter:
Mo Farah, Sebastian Coe och Paula Radcliffe. Där känns det logiskt att de hade nytta av vikter.  Därför har jag också pushat flera av mina verkligt tunna adepter att gymma.

Problemet är att det inte är de som är piggast på att gymma. Det är alltid de som redan har mycket muskler som vill gymma.   De som Nic Bideau skulle ha sett till att placera i ett boende där det är långt till närmaste gym.

Det finns inga gym i Kenya

  • Publicerad 14:42, 17 nov 2016

I förra veckan var det härligt att träna i den djupa snön. Perfekt puder som yrde runt benen när vi sprang! 

På Stockholms Stadion och Spånga IP ligger perfekta skidspår. Skidspåret på Gärdet klarar troligen några dagars töväder till. 

Kurirstafett i snön
Kurirstafett i snön

Ändå vill vi in. Även många seriösa löpare tränar nu på löpande bandet, springer intervaller på friidrottens allt fler inomhus-banor….och tränar på gym.

Gymmet tycker jag är helt OK för dig som tränar för beachen, eller för att förebygga stress. Riktigt tunga lyft förebygger stress väldigt väl.  Men jag är grundligt trött på att få höra att folk går på gym för att få bättre löpteknik.

Det finns en logik. Löpning kräver bålstyrka. Det betyder inte att du måste gymma eftersom du blir stark i bålen av att springa. Ju mer varierat du springer, desto starkare blir du.

Kenyaner och Etiopier tränar löpning på ett varierat sätt. Det verkar räcka, för inte såg väl du hur Kenyanerna svajade i OS?  Om man behövde gymma för att få bålstyrka så kunde knappast Rudisha, Kipyegon och de andra löparna ha tagit sina 12 medaljer i Rio.

Guld Jemima Sumgong Kvinnor marathon
Guld David Rudisha Athletics Män 800 m
Guld Faith Kipyegon Kvinnor 1500 m
Guld Conseslus Kipruto Män 3000 m hinder
Guld Vivian Cheriuyot Kvinnor 5000 m
Guld Eliud Kipchoge Män marathon
Silver Vivian Cheriuyot Kvinnor 10,000 m
Silver Paul Tanui Athletics 10,000 m
Silver Hyvin Jepkemoi Kvinnor 3000 m hinder
Silver Boniface Mucheru Män 400 m häck
Silver Hellen Obiri Athletics Kvinnor 5000 m
Brons Margaret Wambui Kvinnor 800 m

Jag frågar alltid de många Svenska löpare som kommer tillbaka från någon eller några månader i Kenya om de såg något gym därnere. Det är det aldrig någon som har gjort.

Kenyaner springer på mjukt, ojämnt och varierat underlag
Kenyaner springer på mjukt, ojämnt och varierat underlag

Ändå VET vi Svenskar hur enormt viktigt det är att träna bålstyrka om man ska springa bra. Några av oss kan referera till vetenskapliga studier som visar hur viktigt det är.

Kenyanerna tränar huvudsakligen upp sin bålstyrka genom att springa. Löpning är ansträngande för ryggen. Alltså får de starka ryggmuskler. De springer omväxlande långt och kort, sakta och fort, uppför, nerför och på ojämna underlag. Det ger bålen en hel del styrka. Den modellen verkar funka!

Linus och Stina Svensson efter prisutdelningen
Linus och Stina Svensson efter prisutdelningen

För ett par år sen hade Linus Holmsäter (här med Stockholm-direkts bloggare Stina Svensson efter VM 100 km) och jag ett träningsläger med en blandad grupp löpare. Före lägret filmade vi deltagarna i Asics labb. Jag kollade filmerna och rankade deras hållning. Sen frågade jag hur mycket deltagarna tränade bålstyrka. De flesta tränade bålstyrka flera gånger i veckan, men till deras hållning fanns inget som helst samband.

I värsta fall är det med bålstyrkan som med ”de nödvändiga pronationsskydden” på löparskorna. De som varenda Löplabbet-kund kom ner från löpbandet med en rekommendation på. De satt på dyra skor som gav var och varannan motionär knäproblem. Nu vet vi att det där var imperfekt vetenskap. Man hade inte tänkt klart helt enkelt. Kenya hade inga löplabbet-butiker, så de slapp pronationsskydden, och därmed knäskadorna.

Det är lätt för mig att kritisera gym-kedjornas tjatande om bålstyrkans betydelse. Jag äger ju inget gym! Som icke-gym-ägare har jag inte övertalat hundratals människor att betala tusentals kronor för att gå in och sitta och svettas i en källare istället för att träna ute. Det är bara några få, väldigt smala löpare som jag har rekommenderat att gymma.
Som icke-löplabbet-anställd har jag förstås lättare att ta till mig kunskapen om pronations-skyddens fördärvlighet än jag skulle ha om jag hade sålt på hundratals eller tusentals löpare dyra skor med just pronations-skydd.

Så ut och spring i snön! Det mjuka underlaget är bra för benen och när du småhalkar stärker du dina stabilisatorer bättre än något gym kan.

 

En underbar onsdagskväll i knädjup snö

  • Publicerad 23:32, 9 nov 2016

Idag frågade en av de ambitiösa löparna i Akalla Run om det verkligen gick att träna i det här vädret. Det är ju fullt av snö därute!

Det är en hel värld emellan oss i perspektiv och bakgrund.  

För mig är det lika självklart att träna när det är fullt av snö som en vacker sommardag när fåglarna kvittrar, men då är jag inte från Ogaden eller Somalia.

Jag är uppvuxen i ett land där valet är mellan att älska snö eller att gå deprimerad tre-fyra månader om året. Jag hoppas kunna förmedla lite av hur härligt det är med riktig vinter både till de här fyra underbara killarna och alla andra som kommer och tränar med oss. Kolla bara vad kul vi hade!

  …och TACK till Bromma Caviar som lät oss vara med och spela vattenrugby! Det var jättekul och väldigt jobbigt.

Vi var fascinerade av hur lugnt och vackert de rutinerade vattenrugby-spelarna rörde sig under vattnet…och hur väldigt fort det gick!

En härlig onsdagskväll i november!

Restaurang Plankstek

  • Publicerad 17:47, 3 nov 2016

I morse gick jag och min fru förbi ”Restaurang Plankstek”. Den ligger vid stranden i Fuengirola, mellan Malaga och Marbella på den Spanska solkusten.

”Plankstek” tänkte vi. Vem äter det? Senast vi såg det på en meny var väl på en vägkrog i Dalarna för tio år sen.

Vi gick med fötterna i vattnet och såg säkert fem restauranger till med Svenska, Danska eller Norska flaggor vid ingången. Vi har hamnat i ett Svenskt ghetto.  Här finns ett Danskt bageri och en svensk mataffär med alla de sämsta matvarorna hemifrån.  Massor av varor från Marabou och Estrella men ingenting från Hälsans kök eller Saltå Kvarn.

Allt det sämsta från Sverige
Allt det sämsta från Sverige

Först flyttar vi till Spanien, och sen vill vi bo med andra Svenskar.  Även om vi älskar tapas så vill vi emellanåt äta sånt som vi är vana vid att äta därhemma. Det kan jag förstå. Forskningen visar ju att vi får en lägre stressnivå om vi bor i en miljö där det bor många andra som är som vi. Även människan är i grunden ett flockdjur.
Men Sverige är inte statiskt. På restaurangerna hemma i Sverige ändrar sig både restaurangurvalet och menyerna för varje år som går. Det verkar inte bekomma det Svenska ghettot i Fuengirola. Här får du mat som Svenskar i Sverige åt på 1980-talet.  Det är väl ungefär lika naturligt som att 80 procent av oss mest lyssnar på musik som vi hörde för första gången innan vi fyllde 28. Fuengirola blir en Svensk tidsbubbla.

 

Högt uppe i bergen ovanför Fuengirola
Högt uppe i bergen ovanför Fuengirola

På eftermiddagen tog jag en härlig löprunda i bergen med Bosse ”Löparn” Engwall: en av de intressantaste människor jag känner.
En gång Svensk mästare på marathon (2:18), hyperintelligent och fullständigt ointresserad av status.  Bosse bor i Fuengirola fem månader om året och den här ”Svenska tidsbubblan” passar honom ganska bra, även om han inte hänger med Svensk-kolonin. Han och hans fru analyserar svenska biotech-bolag om dagarna och skulle gladeligen äta samma maträtt på samma restaurang år in och år ut. Sin mentala stimulans får de på nätet och i diskussioner med varandra. Sen vill de bara vara säkra på att det blir en god middag.

Jag tänker också på den jättelika svenska flagga som täckte den största väggen i min lägenhet när jag bodde i Texas och i Wisconsin. Det finns inte en chans att jag skulle vilja ha en stor svensk flagga i mitt hem i Sverige! Det är något som händer när man bor utomlands.

Det här får mig också att tänka på våra egna etniska enklaver i Sverige. Självklart hamnar de i såna här bubblor de också. Den omdiskuterade huvud-duken till exempel, som så många tror ska leda till en islamisering av Svenska förorter. I Koranen står det ingenting om Hijab men vad jag förstår står det att flickor få vara barn och inte ska behöva dölja sina former före puberteten.  Koranen lär till och med förbjuda ”religiösa krav” som inte står med i Koranen. Ändå ser jag ofta åtta-nioåriga flickor gå i hijab i Rinkeby, så det kan inte vara religiöst motiverat.
Kanske är det bara ett uttryck för att de bor i en enklav, en ”bubbla” precis som Fuengirola, som om Svenskarna härnere i Fuengirola gick omkring i folkdräkt eller kavajer med axelvaddar, som på 1980-talet: – Plankstekens tid.

Konsten att spurta

  • Publicerad 11:52, 25 okt 2016

Nu börjar den ambitiösa gruppen i Akalla Run lägga grunden inför 2017. Fokus är teknik, spänst och sprint.  Det är kanske inte vad du förväntar dig av en grupp medeldistans- och långdistanslöpare, men tänk efter…

Hur kan Mo Farah och de etiopiska löparna först springa så fort och sen ändå avsluta med ett sista varv på 52-53 sekunder?

Ingen väntar på gubben!
Ingen väntar på gubben!

Jag tror inte svaret är att de har sparat sina krafter. Inte ens de här löparna kan spara på sina krafter medan de springer de första 24 varven på under 27 minuter.

Den första delen av svaret är uppenbart: Mo Farah KAN springa väldigt fort.  Jag skulle inte förvåna mig om han kunde ta en plats i ett svenskt lag på 4*400m.

Kenenisa Bekele berättar att i unga år tränade han väldigt mycket snabbhet. Det är förstås helt nödvändigt.

Etiopiens stora hjälte när Gebrelassie, Bekele och Dibaba växte upp var spurtkanonen Miruts Yifter, som avslutade loppen på 5000m och 10 000m i VM och OS genom att flyga ifrån konkurrenterna de sista 300 metrarna.  Det gjorde det förstås naturligt för alla Etiopiska ungdomar att träna mycket snabbhet.
Den andra hemligheten tror jag är att Etiopierna tränar på att springa fort när de är trötta. I Etiopien lär det vara standard att alla hårda pass avslutas med sex riktigt snabba hundringar. Det tränar upp insikten om att man faktiskt KAN springa fort trots att man är helt slutkörd.

Det är nämligen olika system som används. Först springer du intervaller eller ett längre lopp med hjälp av det aeroba systemet (som använder syre) och mestadels dina uthålliga muskelfibrer.

Sen spurtar du med hjälp av det anaeroba systemet (som inte använder syre men som ger dig mjölksyra) och de snabba muskelfibrerna.  Därför går det att spurta när du är trött; men du måste ”lära kroppen” att göra det.

Att träna maximal snabbhet ger också positiva effekter på din uthållighet. Det är ganska ny kunskap bland forskarna, även om etiopiska löpare har tränat så länge.

En långdistanslöpare som bara tränar uthållighet blir alltså inte ens en konkurrenskraftig maratonlöpare. Eftersom konkurrenterna förutom 20-25 mil i veckan dessutom tränar snabbhet så får de då högre syreupptagning.  Den kapaciteten behövs för att avspänt löpa fyra mil i 29.30-fart per mil och sen vara beredd på en avgörande farthöjning.

Det är förstås inte säkert att någon av de ambitiösa talangerna i Akalla Run når internationell elit, men varför sikta lägre?

När varje löpare får sin egen hejaklack!

  • Publicerad 11:51, 2 okt 2016

Friidrotten går ofta och gärna tillbaka till de historiska spelen i Olympen till Zeus ära för drygt 2700 är sen. Fotbollen och de flesta andra idrotter är löjligt unga i jämförelse.

Men att Friidrotten är uråldrig behöver ju inte betyda att vi prompt måste organisera den på precis samma sätt som då. Samhället ser ju lite annorlunda ut idag. Alltså experimenteras det lite här och var.  Akalla Run är nog flitigare än de flesta i att testa alternativa tävlingsformer.

En av dem var förra veckans godislopp. Vi tävlade på 400m.  Istället för att ställa upp oss på en startlinje så ställde vi upp oss med 50 meters mellanrum.  Bara jag och Mohamed stod vid startlinjen. Jag var starter och Mohamed var den tävlande. Alla de andra var cheerleaders och tävlade i att höras mest.

Vilket tryck det blev! Folk kom från andra delar av Spånga IP för att se vad det var som pågick!

Godisloppet med egen hejaklack
Godisloppet med egen hejaklack

När Mohamed gick i mål så gick alla 50 meter framåt, och nu var det Amars tur att springa medan Mohamed var cheerleader i första kurvan.

Tyvärr märkte jag snabbt att de genomgående fick klart sämre tider än när vi sprang samma distans för en månad sen. Jag såg tydligt att allihop gick ut alldeles för hårt och stumnade.

Efter nästan tusen tävlingar på allt från 200m till marathon hade jag trott att jag åtminstone kunde hålla rätt fart på 400m, trots att jag skulle bli påhejad som en världsstjärna, men nejdå. Jag sprang också på tok för fort de första 150m och närmast stapplade in i mål, full av mjölksyra mitt på bortre rakan!

Tre sekunder sämre än för en månad sen!

Men OJ vad kul det var!