Stina Svensson

Jag gillar att springa. Helst långt. Löpning, och även simning eftersom jag håller på med swimrun, tar ganska stor del av mitt liv, men jag brukar få plats med ett roligt jobb och en hel del böcker, film och konserter också.

VILL DU MIG NÅGOT? SKICKA GÄRNA ETT MEJL.

Extra allt

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

  • Publicerad 08:13, 17 jul 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

I lördags skulle jag ut på långcykling. Jag brukar alltid kolla väderprognosen innan. Inte för att jag någonsin skulle ställa in ett pass p g a ogynnsamt väder men jag vill vara lite mentalt förberedd. När det gäller cykling så är det vinden jag mest fokuserar på. Motvind suger så om prognosen skulle säga 15m/s mot vinden på andra halvan av rundan är det bra att peppa lite extra.

Inför lördagen så hade jag så pass mycket koll att det verkade bli hyfsat bra temperaturmässigt och att vinden skulle tillta under dagen, medvind på vägen hem. När klockan ringde så var det redan så varmt att det var läge för linne,  trots att det var ganska tidigt. Hoppade på cykeln och satte fart söderut. Planen var bara halvfärdig. Jag behövde vara hemma senast kl13 och ville köra ett pass på 4-5h. Tänkte köra till Södertälje, äta frukost där och då planera en återfärd som skulle börja österut, ev lite söderut. Har dålig koll på vägarna där. Jag vill ju köra på en rolig och fin väg, men helst där det inte är så mycket bilar. Det blir liksom bättre både för bilister och mig på det sättet. Så jag tänkte improvisera.

Strålande sol och vindstilla. Körde ner mot Södertälje. Tog ett varv runt Bornsjön. Härligt! Frukost på vanliga macken i Södertälje. Där kände jag att det definitivt var läge för fem snarare än fyra timmar. Så den planen som gjordes upp blev att testa väg 225 ner till Sorunda och sedan ta Sorundavägen uppåt igen.

När jag gav mig ut igen så hade vinden tilltagit. Vägen till Sorunda var bra. Bilar men hanterbart. Strålande sol och hyfsat trist motvind. Men jag visste ju att jag skulle få vinden i ryggen från Sorunda så det var inget större problem.

Sorundavägen visade sig vara en perfekt cykelväg. Den kommer det bli återbesök på. Strålande sol och vinden i ryggen. Ganska varmt. Jag cyklade förbi några mysiga sjöar och tänkte att nästa gång borde jag ta med mig badkläder. Några svängar senare så började det hagla(!). Jag vet inte om det var regelrätt hagel, men gigantiska hårda droppar var det. Sådana där så de gör ont när de träffar kroppen. Himlen var klarblå, solen sken, men precis ovanför mig fanns faktiskt ett mörkt moln.

Haglet övergick efter ett tag i vanligt regn. Fortfarande från ett moln just ovanför mig så vid denna tidpunkt hade jag idén att det skulle vara snabbt över. I Tungelsta hade jag tänkt ta en kortare paus för energipåfyllning. Passade extra bra nu med tanke på regnläget. Trodde det skulle hinna gå över medan jag stod stilla men det gjorde det inte. Bara att köra på.

Strax innan Haninge så började det åska och blixtra. Fortfarande regn och nu var faktiskt himlen rätt rejält mörk. Men det är ju fortfarande bara att köra på.

Tog väg 260 från Haninge eftersom det verkade lämpligt tidsmässigt med de där fem timmarna jag siktade på. Bra autostrada för cyklister längs den. Inte helt vanligt att det finns en sådan som är stabil över en längre sträcka men här var den faktiskt det så jag slapp irritera bilister och slapp cykla med hjärtat i halsgropen när bilar passerar dikt ann.

Ungefär i höjd med avtagsvägen till Tyresö övergick regnet i skyfall. Helt bisarrt sådant! På kort tid hade det bildats stora floder på vägarna. Helt genomblöt,  sjöar i skorna och något svårt att navigera med allt vatten i ögonen.

I höjd med Hellasgården så slutade skyfallet helt plötsligt. Klarblå himmel och strålande sol någon minut efter. Jag hade tänkte ta en rolig miss-wet-t-shirt-bild när jag kom hem, men jag hann torka upp på den korta biten.

Sammanfattningsvis en cykeltur som innehöll ALLT. Om en ser till vädret iallafall. I övrigt var det väldigt rättfram. Inga felkörningar trots ny väg, råkade hamna på bra vägar på improvisation och bra känsla i kroppen.

En liten extra twist på rundan var att jag vid Gamla Stans T missbedömde en vägkant så jag tjongade rakt in i den. Det där var antagligen inte så bra för hjulet… Och hur är det med slangen? Klarar den sådant? Hann jag och tänka innan jag något tramptag senare hade platt däck. Jaja, det hade ju slutat att regna.

Resten av dagen spenderade jag tillsammans med en vän på en filt i Galärparken. Vi lyssnade på jazz (Jazz i Parken via Parkteatern) och snackade. I strålande sol.

35934087596_657bb1cc08_k

Exploration phase

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

  • Publicerad 09:30, 14 jul 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Vad gör en om en kommer hem från Roskildefestivalen med fötter som ballonger och med en inflammation i hälen som gör ont? [se tidigare inlägg]

Jo först tänkte jag att det där går ju över fort, typiskt på någon dag, inga problem. Euforisk efter lyckad festival. Det gör inget att det gör lite ont. Löpningen får vila någon dag. Jag vet att jag har det, att jag är på god väg tillbaka till dit jag vill vara. Detta är bara en larvig glitch i systemet som är snart överstökad. Det är ju liksom rätt lätt att fatta att påfrestningen på fötter och vrister var ganska brutal i samband med festivalen. Tuff löpning varje morgon, delvis på stigar med rejält ojämnt underlag, och på det knasiga stövlar och tuff lergång/dans, där fötterna vrickas fram och tillbaka konstant, resten av dagen. Jag sitter ner ganska lite i vardagen så det är inte så att jag är ovan vid att stå och gå mycket, men t ex sitter jag ju iallafall ner när jag äter! Lerig festival gör att en glatt får stå upp även då. Inflammation i hälen gjorde initialt ont på nivån att jag funderade på om jag behövde kryckor för att ta mig fram. Så det var inte så att jag ens funderade på om det var någon idé att försöka springa.

Med en dags vila högg jag tag i cyklandet igen. Rullgardin ner när jag insåg att racerns cykelskor, vilka är hyfsat små och dessutom har hård kant, visade sig trycka precis på det inflammerade stället. Grr. Jag fick rota fram mina varma vinterskor som hör ihop med cyclocrossen och köra en vända på den i stället. Lite lagom sur. Skönt nog passade racerskorna igen dagen efter det.

De passade igen eftersom läget är att det blir bättre och bättre för varje dag som går! Men bara lite bättre… Så jag vaknar varje morgon peppad med insikten att det går åt rätt håll. Men deppad av insikten av att det går långsamt. Jag vill ju springa! Det är bara att deppa ihop. Och försöka göra upp en plan för att ta mig igenom detta. Det kommer ju gå över i närtid, det är bara det att mitt tålamod är prövat.

Så nu har jag gått in i upptäckarfas. Eftersom jag hade fått smak för min drog löpning igen och därmed skiter fullständigt i sådant som cykel eller till och med sim så är det nödvändigt med något extra för att acceptera att behöva temporärt avstå från löpningen. Igen. Jag kan inte cykla samma vända ut på mälaröarna dag ut och dag in, det skulle bara göra mig förbannad och deppig. Och ja just det, jag borde se till att simma en massa i öppet vatten också. Det är roligt och snart är det dags att försvara Hofvets färger på swimruntävlingen Loftahammar Endurance Day så det passar bra. Simma kan jag göra i Hellas eller Brunnsviken t ex. Så då får jag leta reda på nya cykelrundor som passerar där. Och då blir ju det riktigt roliga morgonpass.

Ut via Nacka, för att hamna i Hellas, har jag inte utforskat ordentligt tidigare. Dels för att det är lite knixigt runt slussen, och dels, framförallt, eftersom det är så galet mycket folk som cyklar in mot stan på morgonkvisten, på ganska smala cykelbanor. Så lite för lång del av tillbakavägen blir alltid så att det inte går att stå på på det sättet som jag vill. Men nu har jag kört enligt idén att jag tar en tuff, hyfsat lång, vända som slutar i Hellas. Och efter simning så rullar jag in till stan utan någon press på mig att det ska vara träningseffektivt utan mer ser det som transport. Det finns ju massor av roliga vägar att cykla på därute och som är hyfsat tomma tidigt på morgonen. Jag har kollat in Saltsjöbaden, Boo, Lännersta och lite allt möjligt. Hyfsat småkuperat vilket jag är ovan vid från mälaröarna. Det är en bra grej att köra lite sådant också.

Norrut har jag sedan tidigare fått tips om Skålhamravägen vilket ger en sväng runt Vallentunasjön. Men har igen inte utforskat eftersom tillbakavägen blir antingen via Sollentuna där det kan vara mycket trafik på morgonkvisten eller åt Täbyhållet där jag inte för mitt liv förstår hur vägarna hänger ihop. Det är just det hållet jag borde ta eftersom slutmål är Brunnsviken för simning. Skam den som ger sig. Skålhamravägen är magisk. Och på andra försöket hittade jag en tillbakaväg som funkade hyfsat. Första försöket blev 70km istället för 60km varav alla extra km var från Vallentuna och hem. Ja då kan du räkna ut själv ungefär hur vilse jag var.

Härliga cykelturer. Men till viss del mest transport till det verkliga morgongodiset – simning ute! Hur är det möjligt att säga nej till detta?!?

35658180311_95251a8dc0_k

Hellasgården strax innan sju på morgonen. Eller att simma runt i Brunnsviken och tänka: Ah där ligger Naturhistoriska, och där är hela Stockholm framför mig? Här ligger jag stark som en oxe och samtidigt lätt som en fjäder. Jag kör med handpaddlar vilka framkallar starkhetskänslan eftersom det blir extra skjuts i draget, om en orkar. Lite fusk men samtidigt får en ha det på swimruntävlingar så det är lika bra att träna med. Och lätthetskänslan är givetvis av att i vatten väger en typiskt ingenting. Härlig känsla.

Helgens långcykling gick till Uppsala för att hälsa på lillasyster och hänga med syskonbarnen. Tog en liten omväg för att få till ett anständigt långpass även om planen var att ta tåget hem. Omvägen gjorde att jag bl a passerade Wiks slott. Det var länge sedan jag var där. Häftigt ställe.

35661540871_ddabfc877f_k

Tålamod…. Kanske är det imorgon det går att springa igen?

Roskildefestivalen och dess efterspel

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

  • Publicerad 14:04, 13 jul 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Jag har varit på roskildefestivalen!

34818431893_1f0ee464f4_k

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: jag gillar verkligen detta med festival! Och bäst av allt är Roskilde. Välbehövlig omstart av tillvaron.

Väderprognosen sa: *regn*.  Surt… men samtidigt har jag med mig att jag minsann var på Roskilde 2007, det berömda regnåret. [festivalrävar i min ålder brukar snacka om 1997, men under 2007 års festival regnade det tydligen dubbelt så mycket som under 1997. Just saying...] 2007 var mitt första Roskilde. En soppa utan dess like, där leran var så djup att den riskerade rinna in i stövlarna ovanifrån, men samtidigt hade jag fantastiskt kul och blev uppenbarligen inte avskräckt. Så… det kunde ju knappast bli värre än det. Regntåligt tält, bra stövlar&regnkläder och smart, vattentät packning gör att en klara det mesta.

Roskildefestivalen pågår söndag till lördag där lördagen är första helgen i juli. Konsertprogrammet börjar inte förrän på onsdagen. Jag hoppade över introdagarna och tog fakirflyget till Köpenhamn på onsdagsmorgonen. På plats i Roskilde redan innan kl10. Jag hade teamat upp med två vänner från Lund. En skulle komma senare under dagen och den andra dagen efter. Först på plats alltså så det var på mitt ansvar att hitta en bra plats för vårt camp. Tog min extremt tunga packning på ryggen och började vandra. Packningen var egentligen minimalistisk, i princip bara några t-shirtar&underkläder, toalettsaker och lätt löputrustning, men tält, stövlar och sådant väger en del. Drog mot vårt favoritområde där jag bott två av de tre festivaler jag har varit på. Hoppas hoppas… Och det visade sig att det skulle gå att hitta plats där. Tält överallt, men inte så hårt packade att den inte skulle gå att knö in tre till. Undvek den del där det fanns hyfsat med plats men som låg en bit ner på en slänt mot en nedsänkning. Lärdom från 2007. Väldigt dum idé om det regnar mycket! Andra delar som är bra att undvika är allt för nära stängsel (dvs spontana pissoarer).  Extra viktigt om stängslet är på förhöjning med sluttning ner mot tältområde. Mycket att tänka på. Till slut hittade jag det som verkade vara en perfekta platsen. Langade upp mitt tält, la ut presenningar för att muta in plats till vännerna och la mig på rygg med en bok för att vänta på ena vännen som skulle dyka upp om någon timme. I solen! Ja vid denna tidpunkt var det faktiskt sol.

Efter en stund i solen så tyckte visst granncampet att jag verkade lite ensam och vilsen så jag blev inbjuden att hänga med dem. Det blev någon timme med ett gäng norrmän och danskar i dryga tjugoårsåldern som hade en fart på alkohol(ochannat)intag vilken jag varken vill hålla eller ens skulle klara av att hålla längre. Men det spelar ingen roll. Det var supertrevligt ändå!

Vännerna dök upp en efter en. Kära återseenden. Även molnen på himlen dök upp. Solen försvann för gott. Regnade gjorde det men bra mycket mindre än utlovat. Dock tillräckligt för att det skulle se ut så här:

35647554135_93559b3806_k

Så det var att slira runt med stövlar och regnkläder större delen av festivalen. Det är något härligt i det också. En släpper ännu mer på garden på något sätt.

Så mycket bra musik! De konserter som sitter kvar längst är:

Solange! Festival i ett nötskal. Magisk konsert med en artist som jag antagligen inte skulle ha tagit initiativ till att se på hemmaplan. Jag lyssnar inte på henne. Men vilken artist. Bra musik i kombination med excellent scenshow.

35459274282_b841feb327_k

The XX! Har sett dem förut. Många gånger. Och de levererar igen och igen och igen. Tänkte på det under konserten att det är väldigt ovanligt med ett band där alla medlemmar är huvudpersoner. Jag gillar låtarna som Romy sjunger, jag gillar låtarna som Oliver sjunger, jag gillar deras samspel och låtarna de sjunger duett, jag gillar Jamie och hans DJande, och jag gillar allt i en enda härlig mix. Konsert precis innan midnatt och under stilla regn. Perfekt!

Slowdive! Ett gammalt shoegazing band från 90-talet. Grymt bra då (även om jag inte lyssnade på dem då). Men som levererar även i nutid. Återförenades för något år sedan. Senaste skivan är ypperlig. Och låtar från tidiga skivor var och förblir relevanta i all evighet verkar det som. Just denna konsert fick också den extra twisten att vi hängde i campet innan, under en klart grå himmel, och diskuterade vilt huruvida det skulle krävas regnkläder även denna, festivalens sista, kväll. När vi gick in i konserttältet var himlen helt grå, när vi kom ut ur tältet var himlen helt blå! [citat från en av vännerna] Snacka om eufori! Vi såg solen för första gången på flera dagar.

35536819381_71b43b9e2c_k

Sprang jag något? Well, of course! Trots att vi slirade runt i leran hela dagarna fick jag mig en halvmara med riktigt pigga ben varje morgon. Helt oväntat och lycka i kubik. Är van vid att festivallöp alltid blir av och gillas men är på klart tunga ben. Blir liksom stabbig av att vara på festival. Men inte denna gång. Bra klipp i steget, trots festival, en del sugande slakmotor och ruttet väder med blåst och regn. Ner för backen till hamnen och där, varannan dag, svänga höger för att springa asfalt eller, varannan dag, svänga vänster för att springa stig. Finns riktigt härliga stigar längs vattnet och i ett naturområde nära vattnet (Boserup Skov). I det senare gick även att testa lerlöpning, ifall jag tyckte att leran på festivalområdet inte räckte.

35587923436_1f634f232b_k

Så nöjd!! Kom hem full av energi, trots den oändliga trötthet i kroppen som blir av en festival. Det är som att vara på träningsläger på något sätt. Fokus på en sak (eller för mig två eftersom jag har löpningen och inte bara musiken) under några dagar. Släppa allt annat. Gå och dansa oändligt mycket. Snacka strunt och allvar om vännerna. Ser framemot nästa års Roskildefestival. Då är jag, med största sannolikhet, där igen. Och då ska jag ha ett självstående kupoltält. Inte ett tunneltält som denna gång. Ett sådant är beroende av ordentlig uppspänning för att hålla tätt och sådan är svår att få till på en festivalcamping. Tältpinnar och tältlinor är sådant som en snubblar på och som försvinner. Jag vet ju det! En annan liten detalj jag noterat för packningslistan är skruvkrok. Stod i kallduschområdet en morgon och funderade på varför de inte satt upp några enkla krokar i träplanket. Typiskt trist att lägga sin duschpackning rakt ner i leran. Då kom en herre in, tog upp en skruvkrok ur väskan, skruvade in den i planket och hängde upp sina grejor på. Ja varför inte?

Och så var det det där med efterspelet… Jo det är tydligen så att mina fötter och vrister inte riktigt gillar att halka runt en miljard steg per dag i ärvda tunga stövlar som kanske inte är helt utformade för mina fötter. De senaste två månaderna har jag bara haft minimalistiska sandaler (löparsandaler med barfotakänsla) alternativt löp-, eller möjligen cykel-, skor på mig så skillnaden var brutal. Jag klarade mig från att bli dunderförkyld, vilket jag var övertygad om att jag skulle bli eftersom jag var lite sträv i halsen och frös galet mycket bitvis (löpning i regn, följt av promenad till kallduschar i blöta kläder är inte helt optimalt), men kom istället hem med fötter som var som ballonger och en inflammation i vänster häl som antagligen beror på mindre överbelastning i kombination med tryck från stövlar. Så kan det gå. Har tagit ett tag att smälta, därav den försenade festivalrapporten. Mer om smältningsprocessen kommer i ett uppföljande inlägg.

Avslutar med en idolbild. Dressed for success liksom:

35587925836_82f68ee8f4_k

Void

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

  • Publicerad 14:59, 25 jun 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Livet snurrar på fort. Det är träning, jobb, familj, vänner, kulturliv. Ibland behövs lite tomrum. Jag har på senare år hittat ett ypperligt sätt att generera sådant. Ta time out från t ex midsommarafton (eller julafton eller nyårsafton). Det är roligt med fest och hänga med vänner, kanske i någon mysig stuga ute i skärgården, men det är inte ett måste. Ibland kanske tomrum passar bättre. Sådana dagar är verkligen helt fantastiska. De är liksom dubbelt lediga. Helger vill jag få plats med träning, men också hinna träffa vänner, gå på bio, kolla in någon utställning eller så. Men har en väl valt att ta en riktig tomrumsdag så finns inte ens möjligheten att göra sådant. Ingen är hemma och inget är öppet. Jag hinner med långpass, rensa avlopp, laga matlådor mm och efter det är det fortfarande en hel del tid över som jag inte vet vad jag ska göra med. På ett positivt sätt. Det är det jag är ute efter sådana gånger. Njuta ett tag av att vara ensam och att inte ha något att göra. 35318846742_671db06963_k

Den lättnaden

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

  • Publicerad 13:12, 24 jun 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

I slutet av hösten, när allt var löpmässigt bajskorv, bokade jag in ett besök hos en sådan där löpteknik-kille med utrustning som kan mäta löpekonomi. En filmas när en springer på löpband och sedan räknas diverse vinklar, markkontakttid osv ut. Eftersom jag hela tiden fick problem på höger sida av kroppen ville jag veta ungefär hur illa det var (och också få tips om hur jag kunde förbättra situationen). Var där i mellandagarna. Och illa var det! En får ha i åtanke att jag just då kunde springa som snabbast 5min/km p g a smärta (i kontrast till att jag lyckats springa 100km i 4min33s /km….) så jag sprang antagligen inte som jag brukar. Fick brutalt dåligt betyg på löpekonomi och högerbenet släpade tydligt efter. Fick jag fram höften lite mer så blev det något bättre, och gjorde mindre ont, men inte bra. Jag fick lite övningar, kämpade på. Men sedan i slutet av januari fick jag ta ett (eller typ massor av…) steg tillbaka. Jag började om från början med löpvila och en sjukgymnast på Bosön som guide. När jag började springa igen i april kändes det som jag flög fram. Starka fötter, bra sätesmuskulatur och nedre magmuskulatur som är i fas med övre, högerlåret börjar bli lika starkt som vänster, smidigare i kroppen så steget kan tas ut bättre. Det blir så mycket lättare då. Så jag har flugit fram ett tag. Men hur ser det ut egentligen? Är löpsteget så mycket bättre som det känns? Till slut tog jag mod till mig och bokade uppföljningsmöte hos löpteknik-killen (trots att jag egentligen inte gjort något av det vi kom fram till på första mötet). Mycket nervös sprang jag dit i onsdags. Just den dagen råkade vara en sådan då jag inte hade speciellt bra känsla i kroppen, vilket gjorde mig ännu mer nervös. Vet egentligen inte varför jag var så nervös men jag vill ju gärna ha ett snyggt och effektivt löpsteg. Och framförallt kunna lita på känslan. Känslan är bra. Upp på bandet igen. Löpband…. Gillas inte. Jag är som bambi på hal is. Men jag fattar ju att mätutrustningen måste stå på ett ställe och inte direkt kan följa med ut i skogen. Tog ett tag innan jag kom in i min rytm. Löpteknik-killen var i detta läge svårtolkad. Undrar vad han tänker? Ser det helt galet ut? Till slut var det dags för mätningen. Försökte springa så mycket som vanligt som det gick. Det visade sig att jag hade oroat mig i onödan. Resultaten var bland de bästa han uppmätt i de flesta kategorier. Känslan stämmer! Jag flyger fram på riktigt. Finns givetvis alltid små detaljer att jobba med, och det ska jag göra, men grunden är riktigt bra. Förbättringen av resultaten jämfört med mätningen i mellandagarna var givetvis galet stor. Men den jämförelsen är inte riktigt relevant eftersom jag var rejält skadad då. Hur jag sprang innan det vet jag inte riktigt. Jag är självlärd, mest bara sprungit, aldrig kört någon löpfokuserad styrketräning eller några spänstövningar. Något mer skolad i och med att jag började springa med Fredrikshof och fick veta att det finns något som kallas löpskolning med mångsteg och annat. Men det är en kort period i det stora hela. Av Mårten, som var en av tränarna då och som sett ett och annat löpsteg under åren och som tränat en och annan löpare, fick jag intrycket att steget var helt ok men förbättringspotential fanns. Jag tror och hoppas jag tagit mig ett steg vidare. Bådar gott för framtiden. Nu gäller att hålla tungan rätt i munnen och fortsätta skynda lagom. Tog vägen hem över hagatoppen. Lättad. 35063137840_1297e00b7e_k

En slottsrunda på nationaldagen

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

  • Publicerad 15:47, 7 jun 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Strålande sol och ledig dag. Vad passar bättre än ett randonnée? Turligt nog fanns ett mycket passande sådant. Södertäljefalangen av Randonneur Stockholm arrangerade ett 200km brevetlopp med namn ”Slottsrundan”. Start på en bensinmacka i Östertälje (många besök på bensinmackar blir det som randonneur!), söderut ungefär längs utsiktsvägen till stämplingsstopp vid Nynäs slott, vidare mot Gnesta för stämplingsstopp vid Södertuna slott, vidare norrut mot Stallarholmen och stämplingsstopp vid Mälsåker slott på Selaön innan återfärd via Mariefred och längs gamla vägen till Södertälje.

Denna gång hade jag lockat med mig min swimrunpartner. Han ska köra Vätternrundan och behövde ett långpass. Vi tog pendeln till Östertälje och insåg snabbt att detta var ett randonnée som lockar många deltagare. Fullt med cyklar på pendeln. Härligt att jag numera börjar känna igen folk. Detta blev mitt femte randonnée under våren och det är många som kör många.

34293292804_e0ddfb3a57_k

Vid kl 09 gav vi oss iväg. Och ja jag blev avhakad. Det var ett jäkla tempo i början. Jag körde på i mitt eget tempo och enligt min strategi. Det brukar lösa sig. Motvind ner till Nynäs slott. Motvind suger verkligen, men vägen var fantastisk så det funkade på något sätt. Strax innan Nynäs slott hände något oväntat. Det kom ifatt en grupp bakifrån. Annars brukar det vara jag som först blir avhakad och sedan kommer ifatt. Oklart hur det där gick till, men det verkade vara en lämplig grupp att slå följe med. Orkade inte svara precis då för jag var inte beredd och var motvindstrött men kom ifatt vid slottet och sedan hängde jag med dem resten av rundan. Två i gruppen kände jag sedan tidigare men övriga var nya, och trevliga, bekanta. Swimrunpartnern försvann med snabbisarna men kroknade efter ett tag och slog följe med mitt gäng på väg mot Stallarholmen.

Arrangörernas tanke med denna runda, som går årligen, är bl a att få till ståndsmässigt slottsfika vid stämplingsstoppen. Men knasigt nog visade det sig att alla slotten hade stängt p g a att det var nationaldag. Vi fick göra selfie-stämplingar istället som mejlades till arrangörerna.

34751511950_b337215602_k

Vid Nynäs slott, fortfarande i långärmat.

34751514700_3cc17cdd08_k

Glad, precis energipåfylld vid bensinmacka i Gnesta, och i linne i sommarvärmen, vid Södertuna slott.

35007303671_f64d9e8b37_k

Slutligen vid Mälsåker slott, lite vinglig i behov av energipåfyllning.

Till slut fick vi fick iallafall ståndsmässigt fika i Stallarholmen på väg tillbaka från Mälsåker slott.

34973452202_1fc66da39d_k

Den där sista energipåfyllningen med riktigt go’ fika var välbehövlig. Jag hade kört hård träning några dagar i rad innan (hybris-Stina tänkte att det där med 200km är väl piece of a cake?). Och gänget jag körde med var egentligen lite för snabba för mig. Inte så snabba att det var läge att släppa men så att jag fick kämpa för att hänga med. Vi körde dessutom mestadels dubbla led, vilket jag är ovan vid. Inte helt komfortabel med de perioder när jag ligger instängd vid vägrenen med cyklist utanför, framför och bakom. Koncentrationen det kräver att hålla mig på banan tar också på krafterna.

Sista 50km var i motvind. Vi var väl alla lite tveksamma till detta men det är inte så mycket att göra mer än att gilla läget. Grymt skönt då att det blev enkelled och ett lok som drog oss hela vägen tillbaka till bensinmacken i Östertälje. Just den biten gick för mig i kanonbra fart. Hög ansträngningsnivå visst men jämn fart och klart görbart. Dock oändligt tacksam för det där loket vi hade för någon vidare draghjälp i motvinden hade jag inte varit.

Konstigt det där att jag förra helgen körde 400km och nu var rejält utpumpad efter halva den sträckan. Men nu var jag inställd på 200km och disponerade mina krafter utifrån det. Det blev en hyfsat kort kväll på soffan innan jag kröp i säng och somnade omedelbart som en klubbad säl.

Och fick sedan ett bryskt uppvaknande när jag klev in i omklädningsrummet på Eriksdalsbadet i morse för sedvanlig medleyonsdag med SK Neptuns mastergrupp, efter drygt 4km halvsovande löpning dit. Har du sett vad det är för pass idag?!? Nej…? Huvudserien innehåller bl a två åttahundringar medley! Rullgardin ner. Var detta verkligen en så bra idé eller borde jag ha vilat denna morgon…? [Förtydligande: det flesta serier går att simma på ett riktigt lugnt sätt om det behövs, men 800 medley inkluderar 200 fjäril och på min nivå är det omöjligt att sa sig igenom det på annat sätt än att det är verkligen asjobbigt] Jaja det är bara att gilla läget.

 

Omstart på riktigt

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

  • Publicerad 09:20, 7 jun 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Jag har sedan ganska exakt ett år en löpcoach. Bra kille med massa erfarenhet av att springa lååångt och även av att framgångsrikt coacha andra som gör det. Senaste halvåret ungefär har vårt samarbete varit vilande. Jag har följt sjukgymnasten slaviskt gällande hur mycket jag får springa och vilka rehabövningar jag ska göra. Och i övrigt dundrat på med så mycket cykel och sim som får plats / känts lämpligt. Jag och coachen har givetvis haft mycket kontakt under denna period men det har inte vara meningsfullt att han lägger upp träningsprogram.

Men nu är det äntligen dags! Löpningen är åter i en fas som det faktiskt går att jobba med. Långpassen är fortfarande inte så långa som jag vill men vissa pass får iallafall vara lite längre än övriga, jag kan springa fartpass och jag kan springa i skogen. En balansgång, men tillsammans ska vi fixa detta. Ingen comeback-tävling bestämd än. Det får ta den tid det tar.

Livräddare

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

  • Publicerad 08:06, 6 jun 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

För några veckor sedan hölls en, frivillig, HLR-kurs på jobbet. Jag har gått sådan tidigare men ville gärna repetera. Kunskapen är ju liksom av den art att en gärna vill att den ska sitta i ryggmärgen i skarpt läge men helst inte vill hamna i skarpt läge. Mycket bra kurs!

En av sakerna jag blev påmind om är att det finns en tjänst/app som heter smslivräddare. Sjukt bra grej. Den finns inte i hela Sverige men i bl a Stockholm. När det kommer in ett larm om t ex misstänkt hjärtstopp till 112 så kollar de om det finns någon smslivräddare i närheten av platsen. Med lite tur finns någon nära som kan påbörja HLR. Extra bra om det dessutom finns hjärtstartare i närheten. Då kan någon av smslivräddarna få uppgift att hämta den och sedan springa till platsen för att sätta igång. Hjärtstartare är självinstruerande, vi fick testa även några sådana på kursen. Detta kan ge en bra start innan professionell räddningspersonal hinner fram. Varje minut räknas.

Smslivräddare hörde jag första gången på en tidigare HLR-kurs som jag var på för kanske fem år sedan. Av någon anledning anmälde jag mig inte då. Varför?!? Feg? Inte en aning. Det blev inte av. Men denna gång fick jag tummen ur och anmälde mig. Sedan dess har jag varit lite lätt nervös eftersom det syns på telefonen att den där appen är igång. Tänk om det kommer ett larm? Kommer jag göra rätt? Får en ett larm så går det att tacka ja eller nej givetvis. Det finns ju gånger när det inte funkar att släppa allt och springa.

I fredags satt jag på jobbet och tuggade i mig sista biten av frukostmackan när telefonen larmade på ett sätt jag inte sett tidigare ( jag har den alltid på ljudlös men den lyser). Kollade och det var ett larm om misstänkt hjärtstopp ca 1km från jobbadressen. Hjälp!!! Ska jag trycka ja eller nej?!? En sekunds övervägande innan jag tryckte ja. Barfota så jag svängde förbi mitt rum och hoppade i löpskorna för att sedan rusa ut mot hissarna. Första hindret… Jag sitter på våning 7. I ett hus där den som designat hissarna har haft fokus på att de ska röra sig så lite som möjligt (miljötänk), vilket inte alltid är optimalt när en behöver nå markplan fort… Vänta på hiss eller springa ner 7 trappor? Oklart vad som går fortast. Tog ett snabbt beslut och valde trapporna. Jag är verkligen inte snabb på att springa utför trappor men gjort så gott jag kunde. Väl på markplan gick det fortare. Jag spurtade till adressen. Men hela sekvensen tog så pass lång tid att två ambulanser och en brandbil redan var där.

I slutändan helt odramatiskt från min sida iallafall. Men jag är grymt nöjd att jag är smslivräddare och att jag gjorde ett försök. Jag pratade med folk på platsen och de berättade att den första smslivräddaren hade varit på plats 30 sekunder(!) efter att de ringt 112. Jag hoppas att jag aldrig behöver rädda någon, eftersom det verkar bättre att folk inte får hjärtstopp. Men händer det så händer det och då hjälper jag gärna till.

34083069194_05f13029d0_k

Vilse i pannkakan

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

  • Publicerad 12:18, 5 jun 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Jag var några dagar i Lund i början av förra veckan. Jobbresa med en blandning av möten och kurs. Har varit där hyfsat mycket, aldrig någon längre period men någon dag då och då utspritt under många år. Trots det brukar jag ha stora problem med navigeringen. I de flest städer jag känner till på samma nivå som jag känner Lund brukar jag kunna ta ut en riktning mot platsen jag ska till, jobba utifrån den och sedan hamna hyfsat rätt. Men i Lund kan jag hamna åt motsatt håll om jag inte är observant. Staden och min orienteringsförmåga verkar vara någon sorts allvarlig mismatch.

Men frågan är om jag inte anar en ljusning! Jag skulle vara på ett möte som började kl 13 i måndags och ankom med tåg kl 12.42. Behövde plocka upp någon form av lunch på vägen. Vet ett snabbt ställe för matinköp. I ungefär den där riktningen… Chansade och lyckades oväntat nog omedelbart hitta rätt. Vidare mot strålbehandlingshuset. Borde vara i den riktningen…. Den här vägen verkar bekant, jag svänger. Oj jag är framme i rätt kvarter och det består av en massa hus. Vilket var det nu igen som var strål? Kollade runt och blev då påmind av att väl i rätt kvarter är det svårt att inte välja rätt hus eftersom strålbehandlingshuset sticker ut brutalt från övriga hus. Färgglatt glashus (bildgoogla!). Anlände till mötet 13.00.

Första morgonen hade jag som plan att springa platt och rakt. Det är en sak som är lätt i Skåne. Platt som en pannkaka. Inte lika platt som Danmark och definitivt inte lika platt som Holland. Men fortfarande platt. Hittade en rak väg som gick till Lomma. Utmärkt, dit hade jag ju cyklat när jag var i Malmö under sportlovet och hittat fina miljöer. Vägen ledde inte till exakt samma ställe men jag fick se fina Lommakyrka på avstånd:

34822556702_ddbde05cb9_k

Och hittade lite andra roliga ställen vid Slättängsdammarna:

34945939746_2e160a0188_k

Vi hade sovmorgon denna dag, så jag hann även med att simma. Testade Högevallsbadet. Ganska nytt bad med mycket bassängutrymme och äventyrsbad. Badhus är komplext att få till på ett bra sätt. I detta fall var det en lång trappa och oändligt långa korridorer för att komma till omklädningsrummen. Det första jag kom till var flex-avdelningen.

34945962886_b69b48a8f1_k

Mycket bra grej att ha en sådan! Har faktiskt inte sett det tidigare men det är möjligt att det finns på fler ställen. Jag skulle bara dra av mig kortbrallor och linne och var trött på att gå i långa korridorer så jag hoppade in där. På andra sidan omklädningsrummet väntade en, inte riktigt lika lång men fortfarande lång korridor,  och sedan lång trappa innan jag äntligen kom till bassängen. Visst, på torra sidan är det ok med lång korridor och trappor, men på bassängsidan känns det som gjort för halkolyckor. Nåväl, det är enda invändningen jag hittade under detta besök. Bra bassäng med mycket utrymme.

Andra morgonen vill jag springa mer kuperat. I pannkakslandet. I Lund finns faktiskt ett ypperligt område för just det: Sankt Hans Backar, en gammal soptipp som är trevligt tillfixad. En massa stigar och vägar över böljande kullar. Varierande lutning så det går att hitta något för alla smaker. Och det går att springa vilse. Men området är begränsat så hem igen kommer en alltid. Min plan var ett pass med fokus UL, dvs utförslöpning. Faktiskt ett bra sätt att träna teknik på. Hitta en backe som definitivt inte är stupande utan snarare åt slakmotehållet. Lätt framåtlutad, fram med höft, släpp taget och låt benen rulla. Får inte alltid till det där med att låta benen rulla utan lägger i bromsen. Det går långsammare och sliter mer. Något att träna på med andra ord och hållningen som en får till när en lyckas är bra att ta med till slätmark sedan. Jag hittade en utmärkt utförslöpa och en rolig alternativ väg uppför som jag loopade. Härligt pass.

I övrigt att tillägga om resan är att det är inte en bra idé att packa på en av årets varmaste dagar utan att titta på väderprognosen på kommande dagarna för stället en ska till. Lätt kylslaget med minishorts och litet linne…

 

En all-nighter

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

  • Publicerad 13:38, 28 maj 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Konstig period detta. Jag är igång och springer igen, upptrappning fortfarande men mer och mer på riktigt. Det går bra. Jag flyger fram. Steget är lättare än någonsin. Stark i, och använder, rätt muskler. Det går att springa fort. Det går att ligga och nöta på platten. Det går att springa upp och ner och på ojämnt underlag i skogen. Men jag är så rädd att det ska göra ont. Jag vill så gärna att det ska funka denna gång. Vi snackar på nivån att jag inför varje löppass känner sådan oro att jag nästan bangar. Väl ute så är det magiskt – roligt, lätt och inte ont. Det lever jag på när jag kommer hem igen. Tills allt börjar om igen inför nästa löppass. Oklart hur länge det kommer ta innan jag vågar lite på att det funkar. Det är iallafall under omständigheterna lätt att följa sjukgymnastens råd slaviskt. Rehabövningarna görs som de ska och upptrappningsschemat följs. Just nu gäller 85min löp per pass och runt två löpfria dagar i veckan. Det går att få ihop en del mil på det. Men några långpass får inte rum. Då är det ju tur att det finns cykel och att det organiseras diverse brevetlopp.

I helgen har jag varit ute på äventyr igen. En 400km runda. Med nattstart. Sträckan kändes görbar. Men hur klarar jag att vara igång på natten? Aldrig testat det tidigare.

Starten gick i fredags kl23.00 från Barkarby. Jens, en av killarna som ordnar, la ut en blänkare i forumet att han hade tänkt äta middag innan start på Lilla Barkarby Bar & Matsal, tillika samlingsplatsen för eventet. Lät som en bra idé så jag drog dit för mat och snack. Det är mitt fjärde randonnée så jag börjar åtminstone känna igen en del ansikten. Trevlig community är det. Nervositeten tilltog i och med att klockan kröp närmare och närmare 23.00. Till slut var det dags. Reflexväst på och cykellysena framrotade från vinterförvaringslådan.

34926201935_aa32ec67f2_o

Vi snirklade oss ut ur Barkarby och sedan började det rulla på i högt tempo. Jag hamnade på efterkälken, men kom ifatt vid lite rödljus. Rutten gick via Uppsala, längs gamla E4n till Gävle, för att vända hem via Sandviken och Östervåla och så Uppsala igen, innan målet på Lilla Barkarby.

I höjd med Märsta var det splittrat i en liten supersnabb klunga och i en snabb klunga. Jag försökte nagla mig fast i den senare. Kändes som jag hade läget under kontroll. Var mitt i en kortare konversation med Johan, som körde med på Täby 300km, när jag märker att jag börjar hamna på efterkälken. Tempot skruvas upp något. Jag försöker men det går inte. Johan glider iväg. Någon sekund senare kommer en svärm med cyklister om bakifrån för att täppa till luckan framför mig. Och vips är det mörkt. Jag är själv.

Detta var väntat. Nu gäller det att hålla tempot uppe för att inte hamna mer än nödvändigt långt efter. Jag vet att några av de där framme kommer tröttna. Det är de som jag kan hamna i en klunga med längre fram om jag har tur. Vissa kommer tröttna på ett sådant sätt att jag flyger förbi men det brukar finnas några som mest bara känner att tempot är något för högt för dem just denna dag men som fortfarande har bra med krafter kvar. Så…håll uppe tempot!!

Jag körde vidare så snabbt jag kunde till Uppsala. Där var det stämpling på en bensinmack. Alla snabbisarna var fortfarande där jag när jag dök upp. Mosade, vi snackar verkligen mosade…, in en macka och en risifrutti och hastade iväg några minuter efter klungan stack. In i mörkret på gamla E4 norrut. Och här fick jag slåss mot mina inre demoner. Det gick upp och ner men det var periodvis många tankar om att vända eller ringa på skjuts (har ju delar av familjen i Uppsala). Har jag inte lite ont någonstans? Är detta verkligen vettigt? Och så började det regna. Riktigt blöt vägbana. Vilket i sin tur gjorde att fötterna blev dyngsura (skoöverdrag ska med nästa gång!) och snabbt förvandlades till isklumpar. Skönt nog funkade händerna trots regnet. Lätt att förfrysa händer och fötter på en cykel. Fötterna går att klara sig ”utan”, benen klarar av att få cykeln framåt trots isklumpar i skorna, men händerna behövs för broms och växel.

Samtidigt: helt fantastiskt!!! Sommarnatt som egentligen aldrig blir helt svart. Fågelkvitter. Ensam på vägen. Passerar fina ställen. T ex Älvkarleby:

34926210835_3c28f697dc_k

 

Och till slut kom jag faktiskt till Gävle där nästa stämpling var, också det på en bensinmack. På vägen dit passerade jag en punka (han var i sällskap så jag körde vidare), en som tröttnat rejält och en som mest bara slagit av lite på takten. Den senare höll jag delvis ihop med mot slutet.

På macken var snabbisarna samlade. De låg inte jättelångt före. Jag hade stått på bra på egen hand. Kände ändå att jag inte orkade kast-käka frukost. De verkade fortfarande hålla för hög hastighet för mig och efter 18mil behövde jag en lugn stund för att orka andra halvan på ett bra sätt. Då händer det! Det blidas ett litet gäng som vill köra något lugnare och som vill hålla ihop. Det är han som jag stötte på i slutet av uppfärden, en jag körde med på Täby 300km, och så en jag lärde känna under Uppsala 200km förra lördagen. Alla personer som jag känner mig cykelmässigt trygg med. Jämna i hastigheten, bra fart men en fart jag kan hålla länge, intentioner att hålla ihop gruppen.

Vi begav oss mot Sandviken, nästa stämpling, efter min hyfsat lugna frukost. I Sandviken skulle vi stämpla på ett ställe som öppnade kl 07. Vi var där innan dess. Det går alltid att lösa bevisningen. Superkort paus och sedan iväg mot Östervåla. Ungefär här började jag få svårt glass-sug. Jag måste ha glass!!!! Och jag visste att i Östervåla var stämplingen på en kiosk där det enligt uppgift skulle finnas glass. Resan dit gick bra. En hel del snack, fina vyer, strålande sol och någon kisspaus. Och väldigt mycket tankar på GLASS.

34083129404_4ce33a8f18_k

 

Jag fick min glass i Östervåla! Även där fanns snabbisarna på plats när vi kom. En bestämde sig för att levla ner så vår grupp utvidgades med en person. Skön paus och sedan iväg mot Uppsala. Roligt hur tankarna går. Jaha nu är det bara 12mil kvar. Det är ju mindre än en kafferast. Det är som när jag sprungit 100km och när det är en mara kvar börjar fundera på att spurta. Det är liksom i dessa lägen fortfarande ganska långt kvar. Men allt är relativt.

Uppsala, där glass-suget bit för bit övergick i jag-vill-ha-öl, och så småningom rullade vi in till Lilla Barkarby vid 14.40 hugget. Ett stort gäng satt på uteserveringen och där slog även vi oss ner. Få gånger har jag druckit en godare öl.

34539045840_d9de77b883_k

Galet nöjd med natten/dagen. Jag fick verkligen alla bitar jag ville. Jag testade en nattmangling, och det gick bra. Jag fick slåss mot mina inre demoner, och det gick också bra. Jag fick en jäkla massa kul snack med spännande personer. Jag fick se fantastiska omgivningar. Mestadels medvind (otroligt nog vände vinden ungefär när vi var i Gävle!!). Strålande sol. Glass. Eftersnack med öl.

Och, det bästa av allt, efter 11.5h sömn och en rejäl frukost kunde jag jogga 19km runt Södra Djurgården på mina tillåtna 85min. Matt i kroppen men inte ett endast ont varken av cykling eller löpning.

34777842202_f52d172a25_k

 

 

Regeln är att…

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

  • Publicerad 17:00, 30 apr 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

… om en inte kan springa långt så får en cykla långt. Så är det.

Jag kan springa. Det går fortfarande bra (eller superbra kanske jag borde skriva :)), men upptrappningen sker långsamt. Just nu är jag uppe i 55min varannan dag. Inte riktigt nivån jag är van vid och vill tillbaka till.

Jag har cyklat långt, men inte jättelångt och inte organiserat. För någon vecka sedan tipsade en kompis mig om att det finns något som kallas randonne och att det finns en speciell klubb i Stockholm som ordnar en massa sådana. Jag har hittat hem cykelmässigt!

Randonne är långcykling i typ organiserad form. En samlas och cyklar en viss sträcka, typiskt en lång sådan, och är under loppet självförsörjande. Inga följebilar och annat. Helt ok att cykla ihop, eller själv. Det finns en övre tidsgräns, men den är oftast riktigt rejält tilltagen. Fokus är att komma runt. Ett randonne kallas också brevet där brevet är ett kort en tar med sig på cyklingen och stämplar vid förutbestämda platser längs vägen. Bevisinsamling. Stämpelstationerna är inget någon tävlingsledning satt upp och bemannar med folk utan det kan vara en bensinmack i Furusund eller en matbutik i Knutby. Råkar alla ställen hunnit stänga när en kommer in för stämpling går det att be någon på gatan att intyga.

33541153743_06dfaef1ae_k

Har jag förstått rätt så är en av den mest kända och klassiska randonneerna PBP: Paris-Brest-Paris. Och där får ni en insikt i hur långa dessa lopp kan vara.

Jag var med på mitt första förra helgen. Barkarby 200km. Kändes som en lagom start. Jag hade tidigare cyklat som mest 160km på en dag, och då haft ganska rejäl paus någonstans mitt i. Nu var det alltså fyra mil till och med bara korta pauser. Vi var ett gäng på runt 80 personer som drog iväg (varav fem tjejer – klart mansdominerat det här med randonne). Jag kände två av de startande sedan tidigare. De tyckte vi skulle hålla ihop, men jag tänkte innan att hmmm undrar hur det ska gå de är ju trots allt någon km per timme snabbare än mig. Mycket riktigt fick jag säga till dem ganska snart att de skulle lämna mig och leta upp en bra klunga att köra med. Det blir bättre för alla parter. Insåg rätt kort efter det att jag är någon slags mellanperson. Inte tillräckligt snabb för de snabba men å andra sidan en del snabbare än de som inte kör så fort. Och jag kan inte hålla på att köra långsammare än min standardfart länge för då börjar jag frysa. Summasummarum: jag körde de där 200km till största del själv. Varav de första 100km i brutal motvind. Och fel körde jag. Jag hade ingen snajdig navigeringsutrustning. Vilse kommer jag inte för just denna runda gick från Barkarby, via Sigtuna och Uppsala upp till Järlåsa och ner via Skokloster, i någon mening kända marker. Men jag fick stanna oändligt många gånger, langa upp mobilen, jämföra kartor för att följa just det tänkta spåret. Det låter ju som misär? Men det var det inte. Jäklar vad kul jag hade! Insåg hur mycket jag saknat att vara igång inte bara länge utan ännu längre, bli skönt trött och se mycket. Och vid stämplingsstationerna var det alltid någon jag kunde växla några ord med. Dessutom gjorde mina felkörningar att jag fick cykla om samma personer fler gånger och byta några ord. Mitt mål med dagen var att visa för mig själv att jag kunde cykla 200km, inte ta mig i mål i tävlingen som trots allt ett randonne är på något sätt. Så jag klippte av ett hörn på slutet för att kompensera mina felkörningar. Rullade in i Barkarby efter ganska exakt 200km, nöjd och glad.

Det gav ju mersmak det där.

Så igår tog jag mig ann nästa utmaning. Täby 300km , även kallad saltluft. Nu med cykeldator med navigeringsfunktion i min ägo.

taby300km

Start vid Fredrikshofs klubbstuga (cykeldelen av hofvet i detta fall) i Täby. Första stopp i Furusund, vidare till Grisslehamn, sedan in i landet till Gimo och tillbaka till Täby via Knutby. Upp kl0530, på cykeln och trampa iväg till starten som skulle gå vid kl0800. Trycka in den medhavda rejält tilltagna frukosten och så var det dags. Drygt 30 personer rullade iväg. Även denna gång blev jag avhakad av ”eliten” och körde ifrån övriga. Skillnaden nu var att en grupp från de lite snabbare inte var så mycket snabbare utan jag såg dem på rakorna. Knaprade in lite. Men sedan hamnade vi på snirkliga vägar med mycket upp och ner och, igen, brutal motvind (om än något mildare än helgen innan). Så de försvann. Så grymt nöjd över den där cykeldatorn. Skönt att slippa tänka på den biten. Ah där kommer en korsning. Och jag ska köra rakt fram.

Hittade gruppen framför vid stoppet i Furusund. Jag tog en snabbfika och försökte haka på. Och det gick!! Jag fick sällskap med ett trevligt gäng resten av vägen. Antagligen låg jag på något högre ansträngningsnivå än övriga, men jag är stark (starkare :)) så det funkar fint. Till största del motvind till Gimo och sedan rullade vi hem i, för mig, galet hög hastighet.

Spännande detta med att köra i klunga. Det var mitt första försök. Många grejor att lära sig och lite läskigt att ligga så nära. Nervöst att gå upp och dra, men det är bara att gilla läget. Så länge en orkar så får en dra sitt strå till stacken, agera farthållare och vindfång ibland. Kände alltid press om att nu måste jag visa att jag kan hålla hastigheten på samma nivå. Och det blev ibland lite galet. T ex är det inte så uppskattat att ta över ledningen i en uppförsbacke och då dra upp farten rejält :D. Det är ju liksom naturligt att det går lite långsammare uppför. Men det har jag lärt mig nu.

Hur är det då att köra 300km (plus 13 + 13km transport till/från start/mål…)? Jo det gick ju faktiskt bra. Vi kom fram till slut.

33967756680_4c91b18954_k

Jag var trött, men kroppen kändes helt ok. Oväntat lite ont i rumpan. Ingen direkt värk i låren. Galet stel i axelpartiet. Jag sitter väl och spänner mig förstås. Några gånger tvivlade jag verkligen på att jag skulle klara det. Astrött och började se i kors eller åtminstone få tunnelseende. Som tur var sammanföll dessa genomklappningar med att det var dags för kort paus. I med mat och sedan är jag redo för 300km till. Eller nästan iallafall. Orken finns definitivt men inte alltid insikten att det krävs en jäkla stort energiintag. Får jobba vidare på den biten. Än så länge kan jag inte äta och dricka medan jag cyklar, vilket krånglar till det. Men jag ska nog kunna lära mig det också. Andra i klungan fixar ju både att langa upp mobilen och skala bananer. Hur svårt kan det vara.

Även om jag kände mig hyfsat ok när jag kom hem igår så insåg jag att det antagligen var schysst mot kroppen att faktiskt inte köra 3h sim + löp söndag morgon. Hade bestämt träff med några kompisar på Eriksdalsbadet, men ställde in den och sov tills jag vaknade. Verkligen brutalt trött i kroppen. En hel del träningsvärk. Men om jag bara får springa lite grann och bara varannan dag är det inte riktigt ett alternativ att hoppa över ett sådant tillfälle. Ut en vända på Södra Djurgården efter lång frukost. Jag är verkligen på väg tillbaka. Inga problem med de där 55min i hyfsat vanligt tempo och utan ont trots gårdagens urladdning. Vilket lyckorus.

34310745196_95f2957745_k

In the heart of Shakespeare country

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

  • Publicerad 09:36, 17 apr 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Onsdag för nästan två veckor sedan begav jag mig till Coventry (in the heart of Shakespeare country enligt hotellets hemsida). Dags för företagets första UK användarmöte. Hemresa på fredagen samma vecka. Hade tänkt spendera den med att skriva något om mina intryck från Coventry. Mötet är till största del presentationer som representanter från kliniker som använder dosplaneringssystemet företaget jag jobbar på utvecklar. För inspiration till andra kliniker och för att vi ska veta hur systemet används  och kan förbättras. [Förtydligande: dosplaneringssystem används på sjukhus när en patient behöver strålbehandling i ett led att bota sin cancer. Systemet försöker optimera fram hur t ex en linjäraccelerator ska skicka fotonstrålar genom patienten. Det är ytterst viktigt att så mycket dos som möjligt kommer till tumören men så lite som möjligt till annat i kroppen.] Superintressant! Det görs så mycket spännande grejor. Härligt att höra att mjukvaran vi gör, till mesta del, är otroligt uppskattad och anses värdefull. Precis innan kl 15 svensk tid på fredagen var det dock dags för mötesutvärdering, vilken jag inte hade någon aktiv roll i. Jag loggade in på Facebook för att kolla läget. Hamnade omedelbart på någon som länk till en artikel om någon lastbil som kört in i Åhléns-huset. Eehhh, alltså i Sverige? I Stockholm? Några kvarter från där jag jobbar? Några kvarter från där jag bor? Där jag och många av vänner och kollegor rör oss dagligen?

Det där nerplitandet av intrycken från resan kom liksom av sig.

Jag släpptes iallafall ner vid ett litet hotell mitt i ingenstans på den engelska landsbygden den där onsdagen. Mötet skulle hållas inte i, utan en bit utanför, Coventry. Som att hamna i någon engelsk TV-serie. Grönt, vidder, stenhus, heltäckningsmatta, engelsk pubmat & öl.

33057316473_f23b73056c_k

 

Mötet började inte förrän kl 11 på torsdagen så vi fick sovmorgon. Och jag får springa! Och det gör inte ont! Upptrappningsperiod. Just denna period fick jag köra två set med fem gånger fem minuters löpning, en minut gåvila emellan. Inte mycket men bra mycket mer än inget. Oxford Canal passerar runt knuten på hotellet och den har en liten stig längs sig. Perfekt för löpning.

33848837076_1e5b56044c_k

Den valde jag den både på torsdagsmorgonen och på fredagsmorgonen, åt olika håll. Magiska morgnar.

33714244892_1777ce4ef7_k

Passerade ett gäng broar som jag fick huka mig lite för att komma under, trots att jag inte är speciellt lång.

33486123760_59ef3108b0_k

 

Kanalbåtarna låg där och lockade. Någon gång ska jag åka en sådan.

33076350453_e34fe87dfe_k

 

Stigen jag sprang längs var smal, väldigt knögglig och bitvis lerig. Lite annorlunda att springa där jämfört med längs Kungsholmsstrand där jag kört mina tidigare upptrappningspass, fortfarande platt men definitivt mer åt det obanande hållet. Lite osäker innan på hur kroppen skulle reagera men det funkade skönt nog finfint.

Vi hade lite väntan efter mötets slut och innan planet skulle gå hem. Passade på att ta en sväng förbi katedralen i Coventry.

33913723795_f525ddc5d5_k

Häftigt ställe som både är vackert och samtidigt påminner om oår med det bortbombade taket. Vandrade runt och försökte bearbeta och förstå händelserna hemmavid.

 

 

Tar några nätta steg

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

  • Publicerad 10:29, 6 apr 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.
Jag nämnde tidigare i förbifarten att jag har fått börja springa igen. Det är en lycka utan dess like som jag egentligen vill skrika ut till allt och alla om. Men samtidigt behålla lite för mig själv. Det har inte riktigt sjunkit in än. Vågar jag tro på att det är nu jag är på väg tillbaka? På riktigt?
Två månader utan ett enda löpsteg – är det över?
Känslan är…magisk… Nästan för bra för att vara sann. Jag flyger fram. Är den för bra för att vara sann? Inte ont någonstans och ett klipp i steget som gör att det går knasigt fort. Har bara fått köra korta bitar blandat med gång än men fort med avseende på kraften jag lägger in. Funderar nästan på om klockan visar fel.
Men egentligen är det kanske inte så konstigt om det skulle vara så. Nu springer jag utan smärta, med båda benen, klart bättre styrka i sätesmuskulaturen och nedre delen av magen, bättre stabilitet i höftpartiet. Och! jag utnyttjar dessa faktorer i löpningen. Verkar ju onekligen bättre att springa med båda benen och att koppla på sätet istället för att lägga alltför mycket ansvar på hamstrings. Dessutom stabilitet som gör att kraften utnyttjas i rätt riktning istället för lite snett.
Det senare kommer igen i diverse andra situationer. Första perioden av löpvilan så hade jag ibland lite ont i höger höft när jag cyklade. Försökte hitta ett mönster i detta. För hög växel, för låg växel, uppför, nerför, platt, trött, dåligt uppvärmd? Men jag kom inte på något. Det verkade vara helt slumpmässigt. Kunde komma mitt i ett pass. För att sedan gå över och vara bra resterande del, som kunde vara en lång del på flera timmar. Sedan körde jag ett pass med en kompis. Noterade då att hans cykel ju faktiskt var stilla medan min liksom vickar en del i sidled när jag cyklar. Hmmm. Det verkar ju som en dålig riktning för rörelse. Kanske skulle testa vad som händer om jag är mer stabil, håller höften fix i ett horisontellt läge och kanske lägger trycket rakt ner på pedalen istället för lite in från sidan? Jodå jag kan rapportera att det går fortare att cykla då. Och dessutom fick det effekten att det onda försvann. Två flugor i en smäll liksom.
Liknande ögonöppnare att gå upp för trappor. Också mycket smidigare mer stabil och kraft rakt ner.
Dagarna är som långa rehab-pass. Varje steg jag tar. Se till att högerfoten sätts i rakt fram och att hela foten utnyttjas istället för att stortån är som en död sill i frånskjutet. Aktivt höftparti. Se till att höften inte vickar. Utnyttja sätet. Och när jag står och jobbar. Aktiv position. Växla mellan stabil på båda benen, höger, vänster. Några (enbenta) knäböj då och då. Någon (enbent) tåhäv. Igen håll koll på högerfoten. Stortån ska också jobba.
Effekter i vardagen av detta är t ex att jag numera kan stå på ett ben för att sätta på strumpor och skor, utan stöd och utan att rasa ihop i en hög. Har alltid tolkat det som allmän dålig balans men dumt nog inte tagit tanken vidare. Det gick visst att göra något åt.
Nu hoppas jag att det fortsätter i samma riktning. Gäller att jag inte överivrar mig (det är ju så roligt att springa!!) utan fortsätter följa sjukgymnastens instruktioner. Sjukgymnasten ja. Hon är upphöjd till allsmäktig flera gånger om. Inte nog med att hon lyckades illustrera mina problem med diverse övningar så att jag äntligen fattade och började lyssna. Dessutom har hon knåpat ihop rehab-schema som hela tiden lett framåt och gett resultat. Nästintill daglig förbättring. Då går det som en dans att traggla vidare. Skulle inte ens kalla det traggla. Och nu när jag fått smak på min drog igen är det dessutom ännu lättare.

Komfortzonen

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

  • Publicerad 13:36, 29 mar 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Jag var verkligen hysteriskt nervös inför masters-SM och ville inte åka dit. En swimrunpolare peppade mig med att ”du har fixat klart mycket värre grejor än detta”. Och det är ju onekligen sant. Men grejen är att ultralöpning och utmanande swimruntävlingar är liksom inom komfortzonen. Första bassängtävlingen på 25 år är det inte. Varför är jag så mycket långsammare nu? Är det sig likt? Strosar fortfarande folk omkring i badtofflor? Kommer alla ha sådana där baddräkter med långa ben som verkar omöjliga att ta på? Sådana jag har sett på TV? Kommer antal-längder-skyltar visas på 800m frisim och visslas det vid sista vändningen eller måste jag hålla koll själv nuförtiden? De jag kände förr, ser de likadana ut nu fast 25år äldre, dvs kommer jag att känna igen dem? Och kommer de känna igen mig och komma ihåg mig? Ni förstår vad mycket grejor det finns att fundera på! Och som sagt, i slutändan var det som att komma hem.

I måndags gjorde jag en annan grej vilken var klart utanför komfortzonen. Jag och övriga i forskningsgruppen drog iväg på teamaktivitet. Vi åkte till ett ställe där det finns en s k vindtunnel. Det är som en glascylinder med (varierbar) stark luftström från golvet mot tak. Japp, vi skulle testa hur det känns att flyga!

Ganska orolig inför detta. Jag vet att det är en grej jag med absolut största sannolikhet kommer gilla hysteriskt mycket. Huruvida jag skulle vara vidare bra på det är oklart. Svårt att veta hur en hanterar en situation en aldrig varit i förut. Men en måste inte vara bra för att det ska vara kul.

Så varför orolig? Well, min kropp är ju liksom inte riktigt på banan och har varit klart otursföljd. Orkar inte mer problem. [Eller det är klart jag gör! Det går alltid att klara mer, men skulle vara skönt att slippa] Vem vet hur den krokiga ryggen klarar av att ligga likt en banan (felvänd sådan). Den är superlätt att överanstränga. Och vad händer om en hamnar på sidan p g a obalans? Styrkan i luftströmmen är sådan att om en ligger på mage så flyger en, men sidan ger lägre yta. Trillar jag ner i golvet då? Vore ju typiskt i så fall att jag hamnar på högerhöften som redan är lite knasig.

Jag snackade med instruktören om detta innan. Han sa att det inte skulle vara några problem. Och det visade sig att det var det inte heller.

Jag gillade det verkligen hysteriskt mycket. Hur kul som helst!! Och det visade sig att jag har bra koll på läget, eller snarare på min kropp i relation till balans och vind. Det gick att hitta bra läge i luften hyfsat lätt. Faktiskt lite likt att vara i vatten och försöka hitta flytläge. Fick lära mig att kontrollera position med hjälp av huvudet. Titta uppåt gör att jag åker neråt. Titta i golvet gör att jag åker uppåt, eftersom det då blir större yta som luften når. Vinklingar åt sidan gör att jag snurrar runt posterior-anterior axeln. Fascinerande. Och härligt. Vi fick två flygturer var. Avslutades med en liten stund då instruktören höll i mig och flög runt på ett sätt som jag inte är bra nog för att göra själv. Upp, ner, upp, ner, runt, runt, fram och tillbaka, fort, fort. Najs!

Så här glad var jag:

33567578761_242b738bc5_z

 

 

A blast from the past och medaljregn

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

  • Publicerad 16:36, 28 mar 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

I fredags tog jag tåget till Eskilstuna. Dags för masters-SM som jag något oväntat anmälde mig till tidigare i våras. Ångrade mig hela vägen dit. Vad i hela friden har jag gett mig in på?

Anländer till Eskilstuna vid trehugget. Strålande sol. Cyklar iväg mot Munktellstaden där både hotellet och simhallen är belägna. Mitt enda tidigare besök i Eskilstuna är i samband med deltagande i simtävlingen Coca Cola cup någon gång i slutet av 80-talet. Starkaste minnet från den tävlingen är att bassängen var som en stålbalja. Helkonstig att simma i. Och att en av ledarna har gjort smörgåsar till alla med hysteriskt mycket smör på. Gott med smör, men i mer normala mängder. Ingen koll på resten av staden. Fortfarande ingen vidare koll på staden, men just i Munktellstaden är det fint – beläget vid ån och bestående till stor del av gamla, nyrenoverade fabrikslokaler. Extra fint i strålande sol.

33582950756_6f938ca363_z

Munktellbadet, simhallen som masters-SM skulle gå i, var skönt nog inte stålbaljan utan en helt ny anläggning. Superfin 50m-bassäng som var avgränsad för att hålla en 25m-tävling. På osäkra ben gick jag dit. Senaste gången jag var med i en simtävling var antagligen (vanliga) SM i Norrköping december 1992. Möjligen körde jag någon liten tävling även våren 1993, men det där SMet var den sista stora. Grenen jag deltog i var 800m frisim. Och det var exakt den grenen jag skulle inleda masters-SM med. Min favoritdistans. 25år senare.

Känslan i kroppen var…sådär… Visst har jag satsat en del mot denna tävling, men huvudfokus är ju att komma tillbaka till löpningen igen. Och det föll sig så att just förra vecka var veckan när jag fick börja springa (/jogga) lite igen efter två månaders uppehåll. Kommer skriva mer om detta i ett senare inlägg. Löpstart tillsammans med ett gäng nya tuffa rehabövningar gjorde att benen, främst vaderna (som inte fått jobba så mycket senaste tiden), var med smått brutal träningsvärk. Jaja jag simmar ju inte med benen. Eller det förstås, jag måste ju kunna skjuta ifrån efter vändning. Och jag ska simma 200m bröstsim och lite korta lagkapper där de definitivt gör nytta. Äh, det är ju bara en kul grej med den här tävlingen. En test om jag tycker det är kul.

Första passet, det med 800fr, gick på fredagskvällen med första start kl 18. Inte optimalt för min del. Jag är en morgonmänniska och skulle nu försöka prestera på topp vid halvåttahugget. Mitt under normal middagstid så dessutom svårt att fatta hur energiintaget ska läggas upp för att det ska bli bra.

Lång nervös väntan innan start. Väl framme vid startpallen (vid min ytterbana) började jag snacka med tjejen som skulle simma på banan bredvid. Hon gav inte intryck av att vara någon raket så henne skulle jag åtminstone slå tänkte jag, lite lugnare. Big mistake!!! Tanken vid start, speciellt på en ytterbana, är att jag ska göra mitt lopp. Men jag hakade på den där tjejen och kände rätt omedelbart att det gick på tok för fort, men då hade jag redan börjat så då var det liksom försent utan bara att köra på. Jag totaldog vid 200m. Mjölksyra i varenda liten muskelfiber. På väg att avbryta, men det gör en ju liksom inte. Speciellt inte när det handlar om att skrapa ihop poäng till klubben, vilket kunde innebär att SK Neptun kammade hem priset som bästa klubb för tionde gången i rad. Det var bara att fortsätta. Och i mål kom jag. Bland det jobbigaste jag någonsin gjort. Jag som har sprungit 100km fort och klarat swimruntävlingen ÖtillÖ med bravur. Hur kan runt elva minuter simning så jobbiga?!? Helt oförståeligt.

I relation till det där 800metersloppet kan sättas att jag då öppnade på 36s första 50m, jämfört med att sedan ha 33.7 som bäst när jag simmade samma distans med flygande start i lagkapp, och att när jag på söndagen tävlade på 400m frisim så hade jag samma tid som jag hade första 400m i 800-ingen. Det visar ju också att jag saknar helt den explosivitet som bassängsim innebär. Den var dålig redan när jag simmade ”på riktigt”. Med ålder och efter långt uppehåll med fokus på träning och tävling helt utan explosivitetskrav så har den inte blivit bättre. Jag är och har alltid varit långdistansare, oberoende av idrott. När jag var liten fanns inte öppet vatten-sim på samma sätt som nu (för övrigt inte ens 1500m frisim för damer). Det hade antagligen passat mig bra mycket bättre än bassängsim eftersom det där handlar om långa sträckor på riktigt. 800m frisim är ju inte speciellt långt trots allt.

När jag var liten så simmade jag i Västerviks simsällskap. En väldigt trevlig men också typiskt liten klubb. Till SM-tävlingar var det hyfsat hårda kvaltider och från VSS var det ofta bara en eller två som var så bra att de fick vara med. Det var sällan vi fick ihop lagkappslag ens i mindre tävlingar. Nu tävlar jag för SK Neptun som är en riktigt stor simklubb. Inom masters så är det den största och bästa. Vi var 65 simmare anmälda i 201 individuella starter och 34 lag. Någon föll ifrån p g a sjukdom, men ett riktigt stort gäng hursomhelst. Kul att vara en del av.

Vårens något mer intensiva simmande har gjort att jag kommit in mer i neppan-gänget. Möjligen också lite beroende på att jag inte springer fram och tillbaka till Eriksdalsbadet för tillfället utan stannar där för dusch och ombyte till civila kläder efter morgonpasset. Och att jag har varit med på söndagspasset som ofta efterföljs av gemensam fika/frukost. En tävlingshelg bättrar på ännu mer. Roligt gäng är det.

Vet inte riktigt vad jag hade för förväntningar men det visade sig att masters-communityn är riktigt härlig. Det finns plats för de riktigt duktiga, i sina respektive åldersklasser (ålderklasser spänner över 5år med start från 25), t ex:

  • Daniel Lönnbergs 100m ryggsim på 57.97 (nytt europarekord i klassen 40-44 år) var magiskt. Inte nog med att det går otroligt fort, dessutom är det så vacker. Och honom tränar jag med (eller åtminstone samtidigt som)! Det finns inspelningar från tävlingarna. Just hans 100ry hittar jag inte, men hans europarekord på 50ry i sista lagkappen går att njuta av.
  • En riktigt krutgumma är Kerstin Gjöres, född 1997, som klämde till med diverse rekord, bl a europarekord på 50ry i sista lagkappen (bana 7, tredje längst bort). Hon fick pris för bästa kvinnliga insatsen (enligt tabell som tar hänsyn till åldersklasser).
  • Bästa manliga insatsen stod Tim Shead för med sitt världsrekord på 200m bröstsim. Han är född 1952 och kommer från Kapstaden. Masters-SM är öppet för alla.

Men det finns också plats för andra. Det är en blandning av gamla simmare som tränar massor, gamla simmare som tränar lite mindre men fortfarande tar sig fram med anständig hastighet eftersom de är just simmare i grunden, och personer som lärt sig (tävlings)simma i vuxen ålder, hårdsatsande sådana, ofta triathleter, och mer normalsatsande.

Och i kategorierna med gamla simmare dök det upp ett gäng som jag hängde med förr. Kära återseenden!

Hur var det med medaljregnet då? Jo det är ju så att eftersom det är många åldersklasser är det inte alltid så många deltagare i varje klass. Speciellt inte om en som jag lyckats gilla de sträckor som inte så många andra gillar (de lite tuffare sträckorna :D). Raketerna i min åldersklass, för sådana finns definitivt!, har fokus på medley, ryggsim, fjärilsim och kortdistans. Så det slutade med två guld (800fr & 400fr), ett silver (200br) och ett brons (200fj). I den sistnämnda grenen var jag trea av tre, så jag vet på ett sätt inte riktigt om det räknas. Å andra sidan: 200fj är 200fj, typ guldmedaljläge bara på att ta sig i mål. Men de tre andra kan jag stå för, även om jag helst velat simma fortare. SK Neptun blev åter igen bästa klubb.

200m fjärilsim? Varför simmade jag det? Jo det var som så att tränaren i höstas drog igång projektet surviving 200fj. Alla i klubben skulle simma 200fj på masters-SM i mars 2017. Tror att det slutade med att hälften av alla starter i grenen 200fj var från neptunare. Fjäril har aldrig varit min grej, men förr i tiden var jag åtminstone med ett tillräckligt stort axelparti för att kunna dra mig fram hyfsat fort. Så är det inte längre. Men på den positiva sidan är att min teknik på fjäril är sådan att om jag väl kommer framåt så gör jag det med störst sannolikhet regelrätt. Så målet var att starta så jäkla långsamt så att jag skulle kunna orka hela vägen i i mål. Och det gjorde jag. Det gick inte fort. Tävlingsledaren, som jag känner, berättade efter att hon och några till hade tittat och konstaterat att jag, och några till sniglar, ser på något sätt helt proffsiga ut. Regelrätt simning och vändningar, start i en fart som sedan hålls hyfsat konstant genom loppet och möjligen en liten spurt på slutet. Det är liksom bara det att det går i ultrarapid.

Tyckte jag det var kul? JA!! Det var lite som att komma hem. Jag går genast igång och börjar fundera på hur jag ska kunna bli riktigt bra simmare igen… Hur svårt kan det vara liksom? Jag är ju bra på att träna mycket. Men sedan tar jag ett steg tillbaka. Det är kul med simning, men det är ju löpning jag vill hålla på med främst. Det är ännu roligare (och jag är bättre på det). Dock skönt att känna att inom masters-simvärlden finns plats för mig ändå. Jag behöver inte vara hårdsatsande. Och det är något jag antagligen kommer kunna hålla på med livet ut eftersom simning är typiskt skonsamt. Får sikta på att slå de där tiderna som Kerstin Gjöres nu gör när jag är 90 år. Jag hoppas att det inte kommer en dag när jag inte kan springa längre, men om det gör det så har jag något annat jag kan gå all-in på. Om jag har ett behov att gå all-in i någon idrott just då.

 

 

 

Konsumentens makt

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

  • Publicerad 13:37, 21 mar 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

För någon vecka sedan, närmare bestämt den 8 mars, tillika internationella kvinnodagen, åkte jag ovanligt nog pendeltåg. Råkade få syn på en reklamaffisch för en yoghurtsmak från ett stort mejeriföretag, där budskapet ur ett jämställdhetsperspektiv var klart tvivelaktigt. Jag blev helförbannad. Så onödigt! Och också förvånad över hur den kunnat passera utan att någon internt på företaget tänkt på den vinklingen. Var det jag som överreagerade? Kände att jag ville förmedla mina tankar till företaget och också kolla om jag var ensam om dessa. Jag letade mig fram till konsumentkontakt på företagets hemsida. Och där fanns faktiskt en tråd på ämnet. En person hade skrivit och lagt fram samma åsikt som jag hade. Företaget hade svarat på ett ganska dåligt sätt. Tänkte att det är lika bra att jag lägger till att den där som skrivit inte var ensam om sin åsikt. Mitt inlägg verkade inte bli synligt men jag tänkte att nu har jag iallafall dragit mitt, lagom stora, strå till stacken.

Det gick någon dag och sedan rasslade det till i inboxen. Inlägg ska tydligen godkännas innan publicering (helt rimligt!) och det görs lite då och då, och många på en gång. Alla inläggen framförde samma åsikt.

Det gick ytterligare någon dag och så rasslade det till igen. En del inlägg i samma linje som tidigare men även andra började dyka upp. Mycket fascinerande! Jag tänker att anledningar till att besöka konsumentkontaktsidan skulle kunna vara:

  • Jag är missnöjd med en produkt, förpackning, reklam eller dylikt och känner behov av att göra företaget uppmärksam på detta. Negativ feedback helt enkelt.
  • Jag har upptäckt en produkt, förpackning, reklam eller dylikt som jag är extremt nöjd med och vill påtala detta för företaget. Positiv feedback helt enkelt.
  • Jag har, säg, råkat blanda passionsfrukt och vitlök i frukostfilen, upptäckt att det är en fantastiskt härlig smakkombination och vill berätta detta för företaget. Förslag på produktutveckling helt enkelt.

Det är så jag tänker. Därmed inte sagt att det är rätt sätt eller enda sättet att tänka.

Det dyker upp något inlägg som vill påpeka att detta inte alls handlar om något ojämställt. Där kanske det är någon som sett reklamen och tänkt: ”Åh, detta är typiskt en sådan reklam som feminister går i gång på och ska klanka ned på. Bäst jag kollar konsumentkontaktsidan och ser om det kommit in sådana åsikter. Och om det gjort det, påpeka att alla inte tolkar budskapet på det sättet.” Det skulle kunna vara så. Själva inläggen speglar inte min åsikt, men vi har åsiktsfrihet. Alla kan inte tycka samma.

Vidare kommer det ett hyfsat stort antal inlägg om att det är helt galet att haka upp sig på en sådan petitess, att vi är lättkränkta och borde bry oss om viktigare saker i livet som svår sjukdom, krig och annat. Också helt ok att tycka så och uttrycka det. Men det jag funderar på är hur de personerna hamnat på just denna tråd på just detta företags konsumentkontakt? Och blivit så upprörda att de känner behov av att också tycka till? Där går jag bet.

Harmoni

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

  • Publicerad 12:57, 18 mar 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Det är långt ifrån alla cykelturer som blir lika mentalt ansträngande som den i torsdags. Idag har jag t ex tagit en sväng till Vaxholm. I full harmoni och mer bara lalala. Strålande sol. Bra väg: Sollentuna, Frestavägen, Täby kyrkby, 264, 274, och tillbaka igen, via Bogesundslandet. Rakt av riktigt jobbigt och härligt!

I huvudet på Stina Svensson

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

  • Publicerad 13:21, 17 mar 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Vilka tankar far genom huvudet under ett 90min cykelpass? Häng med så får ni se.

Jag kör väldigt stor andel av mina cykelpass på mälaröarna. Försöker verkligen hitta alternativ och passet ni får vara med på är ett sådant. Tanken för eftermiddagens pass igår var att kolla Järva fältet med infart via Överjärva gård, och om jag inte hittade någon bra väg där eller det var för knasigt underlag så skulle jag improvisera.

[Start från jobbet på Sveavägen 44 vid 1640, dvs mitt bland en hel del hemvändande trafik]

Oj vad mycket bilar. Jaja det är bara att gilla läget och köra lugnt tills jag kommer bortanför Karolinska. Jag kommer hinna bli trött längre fram.

Lalala.

[Uppe i höjd med Solna kyrka]

Åh, skönt nu kan jag börja trycka på lite. Undrar om de fixat cykelvägen längs Kolonnvägen [i höjd med Mall of Scandinavia] där det var så struligt förra vecka. Yes!! Det har de. Bara att köra på. Förra veckan ja. Jäklar vilken soppa det var här då. Skönt att det är mer vårlikt nu och inte lika med-livet-som-insats. Hoppas hoppas det är ok ute i skogen på Järva fältet. Inte som förra gången när jag kraschade i första kurvan eftersom det var knögglig blankis under nysnö. Haha vilken dum idé det var till att börja med att ens testa.

[Överjärva gård]

Vad mysigt är det här. Härligt att så nära centrum ha något som detta. Gillar verkligen att få köra genom gården och över bron in på Järva cykelled.

Oj, hästar. Hur hanterar jag dem? Lugnt lugnt. Japp det gick bra för båda parter.

Här kommer kurvan jag kraschade i… Yes!! isfritt. Det här går ju galant.

[så här såg det ut förra tisdagen:

32465082324_f110c076c2_o

på väg tillbaka över bron efter krasch]

Hmmm lite blött. Jaja jag får spola av cykeln när jag kommer hem – det är ju härligt att köra här. Vänta nu, vilken väg ska jag ta här? Ehh, ok järva cykelled-skylt visar höger, lika bra att köra höger. Åh nej nu blev det is. Tråk-is som inte är så hård så det går att cykla på utan mer snöblandad som en sjunker igenom på. Orkar inte! Jag går istället, det är ju bara ett litet parti. Gud vad knäppt det känns att gå i cykelskor!

Skönt nu är det riktigt bra väg. Tjoho jag flyger fram genom skogen. Oj, nu tog skogen slut. Ska jag vända? Fast det här verkar ju vara en bra cykelväg. Äh, jag kör vidare. Undrar var jag är någonstans? Ah, det står Kista på det där stora komplexet på andra sidan den där stora vägen. Motvind. Då borde jag rimligen vara på väg in mot stan igen eftersom det var medvind på väg ut. Hur länge har jag varit ute? 30 min. För tidigt för att vända hemåt, men jag kör vidare i samma riktning. Borde ju komma till Solna förr eller senare och om jag inte varit ute tillräckligt länge då kan jag köra via Hagaparken bort mot universitetet och loopa något varv vid Stora skuggan. Oj, vilken uppförsbacke. Skarp högersväng här. Är det bra? Ah, där är en skylt det står Stockholm 10 på. För kort, men lika bra att följa.

Lalala.

Aha, här är Gamla enköpingsvägen. Den letade jag ju efter en annan gång. Nej, nu hamnade jag via cykelvägen på andra sidan. Vänster eller rakt fram, vänster eller rakt fram. Ser ut att vara roligare väg åt vänster, jag kör på det. Men nu svänger det väldigt mycket höger… Intuitionen säger att jag borde köra mer rakt fram. Höger, höger. Inte bra. Oj, vilken nedförsbacke. Va fa’an nu är jag ju tillbaka där jag började! Hur hände det?!? Eller det kanske inte är så konstigt med tanke på alla högersvängar. Ok, välj om välj rätt, jag får helt enkelt välja den mindre attraktiva vägen.

[Kollar gatskylt]

Jaha, var det Rissneleden jag hamnade på? Den körde jag ju förra veckan. Och inte känner jag igen mig…

Vilken trist väg jag hamnade på! Detta är tydligen Duvbo. Smalt och definitivt inte gjort för att cykla fort här inte. Ah, en skylt mot Solna. Jag kör dit åt. Kan ju knappast bli värre. Eller. Mitt i något centrum. Inte heller gjort för att cykla fort. Stor väg. Jag är i vägen :(.

Yes!! Frösundaleden med skylt mot Hagaparken. Detta kommer bli bra. Åh nej, inte en sådan där smal flanörcyklingscykelväg! Jag vill ju cykla fort.

Vänta nu, här har jag varit förut. På väg mot Hagaparken. Skönt nu känner jag igen mig på riktigt. Fortsätt så. Eller ja visst ja, först hamnade jag ju vid den där knasiga spårövergången. Hur många tåg ska passera innan jag får komma över?

Äntligen min tur! Upp och över spåret, så var det. Och det var ju där jag hittade skyltar mot Täby, som jag sedan tappade bort.

[Har en idé, som jag inte vet stämmer, om att cykelväg mot Täby borde vara för pendling och inte flanerande, och att om den är i Solna så borde den förr eller senare möta den som kommer från centrum på andra sidan brunnsviken, vilken jag skulle kunna ta hem]

Nytt försök. Och där tappade jag skyltarna igen! Hur svårt kan det vara? Helt otroligt! Jaja jag hamnade ju i Hagaparken förra försöket så det borde jag kunna göra denna gång också. Yes! Jag ser Hagatoppen. Nu är jag safe!

[Tar gång/cykelbron över E4]

Ja just det det är ju den här vägen jag ska komma ihåg att inte ta när jag kör racer. Tungt med cyclocross & dubbdäck men också så smidigt. Då gör det liksom inget att jag hamnar mitt i backen upp till Hagatoppen efter bron. Det är bara att cykla backen ner. Med racern hade jag ju fått kliva av här. Också skönt med cyclocrossen i Hagaparken eftersom jag kan följa kända löpvägar från Hofvet-träningar utan att behöva bry mig om att de råkar gå via liten skogsstig. Som den här. Kul att cykla stig!

[Brunnsviken rundas]

Tänk att vi simmade runt här i somras. Inte långt kvar nu till swimrun-säsongen kan börja. Borde bli lagom till att jag har kommit igång med löpningen igen. Inte långt kvar tills det är dags att börja jogga igen. *längtar*. Efter openwater-sim och, allra mest, löpning.

Nu är det bara uppför den där backen och sedan är jag vid viadukten på väg mot universitetet. Eller vänta nu. Ja just det jag ska genom Bergshamra första. Och det var ju här det var sådana där mysiga flanörcyklingscykel- & gångbanor. Jättebra för just det, men inte det jag vill ha när jag träningscyklar. Jag är en fara för flanörcyklare, hundägare och strosare. Och de är ivägen för mig. Fokus! Det är bara en kort bit. Ta det lugnt. Snart Stora skuggan. Kan trycka på där.

Yes, ute på andra sidan. Och där är viadukten! Tryck på. Svider härligt i benen. Vad är klockan? Ok, jag hinner en omväg innan jag måste hem till middagen. Undrar vad de håller på med på dessa vägar egentligen? Var kommer allt grus ifrån?!? Kan ju inte vara bara från i år? Eller? Känns som det är mycket mer här än på någon annanstans i stan. Nåväl, inte lång tid kvar innan det ska rensas. Hoppas jag.

Och nu ska jag komma ihåg att jag ska svänga över Roslagsvägen där vi brukar korsa med Hofvet på väg från ÖIP till Hagaparken. Säkert smartare än att göra som i måndags när jag körde hela vägen ner till Roslagstullsrondellen. Det är så mäckigt där nere. Blir liksom aldrig grönt för cyklister vid den här tiden och det är dessutom dubbla trafikljus.

[Över vägen]

Fast cykelbanan är klart smalare här. Well, det funkar. Nu så, inte långt kvar. Jäklar vad det bränner i benen. Och det trots att det varit många stopp och en hel del lugna partier. Fast det är klart att jag har ju ett mustigt morgonpass i benen också. Det blir bra med cykelvila imorgon. Ladda inför långpass på lördag. Får se vad jag ska ut på för äventyr då.

Åh, vilken lycka, grönt ljus direkt efter tunneln från Hagaparkshållet mot Sveavägen.

[Kör norrtullsgatan mot odenplan]

Nice, där är Kafé Orion. Får ta lunch där i helgen någon gång. Fast inte på lördag för då ska jag ju testa det där gulddrakenominerade stället med en kompis. Det blir spännande. Hoppas det går att få en lunch där som passar efter långcykling. Att det alltid ska vara så svårt.

Ok, se till att rulla sista kvarteren nu. Du vinner inget på att hetsa här mer än irritation för dig själv och från medtrafikanter.

Hemma!

Så kan det se ut i mitt huvud. När jag cyklade just denna vända fick jag för mig att jag irrade runt en massa, men kollar jag på kartan i efterhand så ser det helt ok ut. En runda med osedvanligt låg medelhastighet, men så går det när en kör en del stig, hamnar på flanörcyklingscykelbanor och dessutom behöver stanna för att kolla kartan lite då och då.

irrande

Springande

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

  • Publicerad 17:57, 12 mar 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Idag var det äntligen dags att se föreställningen ”Spring, Uje, spring” av och med Uje Brandelius. Uje Brandelius är bland annat front i bandet Doktor Kosmos. Som är barnsligt förtjust i! Ett av banden jag har följt längst, från tidiga spelningar på Kalmar Nation i Uppsala. Även ett av banden där jag kan sjunga med i flest låtar, från allt släppt material inkl tidiga kassettband.

Uje fick parkinson-diagnos för drygt ett år sedan. Finns bra intervju att läsa om det i dagens DN.

Spring, Uje, spring har underrubriken ”en självbiografisk popmusikföreställning”. Lattjo… Parkinson är ju liksom inte direkt någon kul grej att ha. Jag såg framemot detta för jag vet att Uje är Uje (även om jag inte känner honom personligen). Det var på många sätt väldigt väldigt sorgligt. Men också en massiv mängd skratt och, givetvis, fantastisk musik. Brutalt bra! Helt tagen efter.

Det finns biljetter kvar till föreställningar på södra teatern senare i vår. I nuläget.

Gott & blandat: skogsstigar, grus och asfalt

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

  • Publicerad 20:31, 5 mar 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Hittills har jag bara använt min nya cykel, cyclocrossen, som ett vintersubstitut för racern. Men det är inte det den sortens cykel är utvecklad för utan den är snarare en cykel som går att köra lite överallt. Det gör inget om asfalten övergår i grusväg (där jag hade behövt vända på racern) och går till och med att köra på skogsstigar (även om en skulle välja MTB om det var huvudintresset).

Inför helgens långpass teamade jag upp med en kompis. Vi träffades genom löpningen men har nu båda en period med påtvingat cykelfokus. Han har varit i sådan period lite längre än jag men min cykelkapacitet ligger inte så långt efter utan gemensamt långpass är produktivt för båda. Dessutom trevligt att ses.

Träffpunkt Ängbybadets parkering lördag morgon och sedan bar det ut på äventyr. Jag fick lära mig nya cykelstråk och testa cyclocross lite mer på riktigt. Det finns en hel massa cykelbara skogsstigar och grusvägar längs vattnet via grimstaskogen, görvelns slott, kalhäll och ängsjö. Kompisen tog täten och det var bara för mig att låtsas som jag aldrig gjort annat än att köra runt på skogsstigar. Upp och ner, smalt, över stock och sten. Fantastiskt och roligt. 

Och lite läskigt. Inte bara i löpskor utan även på cykel är min styrka på platten och på asfalt. Jag är liksom lite vinglig. Men det gick faktiskt bättre än jag befarade. Kanske är det så att yogan, som innehåller diverse balansövningar, gett resultat. Eller så är det rehab-övningarna, där diverse stabilitetsövningar ingår, som gjort susen. Eller så har jag helt enkelt cyklat så mycket att jag blivit säkrare. Eller en kombination av alla tre. Väljer att tänka så. Det är ju roligt om träningen jag lägger ner ger resultat.

Vägen hem blev mer asfalt och mer urban. Men vi körde också en vända på järvafältet. Jäklar vad mycket roliga och fina vägar det verkar finnas dit. Kommer definitivt göra återbesök.

Delar av stigarna vid görvelns slott har vi utforskat ihop tidigare, i löpskor. Hoppas det inte är allt för lång tid kvar innan jag kan göra det igen.

Cykelturen skulle kunna ha varit i någon plusgrad, vindstilla och med strålande sol. Men så var det inte. Snarare bitande motvind, kallare och delvis snöande. Men det funkar det med. Speciellt i kul natur och kul sällskap.

Fyra timmar fick vi ihop. Så där härligt trött efter. Det är min favorittrötthet den där som blir av att ha varit igång länge. Skön känsla i kroppen och härligt att krypa upp i soffan efter för att komma på banan med värme och energi.

Slösmaja eller inte

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

  • Publicerad 14:45, 4 mar 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Ibland tänker jag är en riktig slösis. Jag gillar verkligen att handla mycket och ofta råkar det liksom bli dyra grejor. Jag är inte sådan som strosar runt i massor av affärer. Fullständigt ointressant. Jag har mina favoritställen där det är snabbt besök med stort inköp som gäller.

Helt galet på många sätt. Slöseri på pengar och resurser  (skulle definitivt klara mig med färre kläder/skor/grejor).

Men en grej är iallafall bra. Jag är i princip alltid sjukt nöjd med mina inköp och använder grejorna mycket.

För ett gäng år sedan behövde jag verkligen ett par schyssta vinterskor. Hade fått nog av att frysa alt känna mig miserabel i tråkiga skor. Jag ville ha ett par schyssta kängor. Så jag gick till butiken på gamla brogatan med alla roliga kängor (och en massa annat). Hittade ett par som jag blev kär i. En mustig utgift. Men jag var som sagt kär. Så här i efterhand visade sig att det var en osedvanligt lyckad investering. Jag har levt i de är kängorna. Först tänkte jag bara använda dem på vintern men… Äh de funkar bra nästan jämt. Visst växlar jag lite till sneakers och sandaler på sommaren. Men det funkar ofta med kängor även då.

I höstas kom jag på att jag måste ha haft de där kängorna väldigt många år. Kanske borde köpa nya? Men de funkar ju och jag gillar dem. Kanske kan skjuta lite på det projektet? Under vintern har de degraderat till att närma sig bortom räddning. Skinnet är liksom grått istället för svart (även nyputsade!). När jag var i Malmö förra helgen insåg jag plötsligt att sulan på ena kängan i princip är helt loss. Ok, bortom räddning. Hade resten av kängan varit ok så hade jag limmat men nu?

Nytt besök på butiken på gamla brogatan med alla roliga kängor. Nio (!!) år sedan sist. Jag hittade faktiskt ett nytt par att bli kär i.

Betalade, sa tack och hej, vi ses om, i runda slängar, ett decennium.

En utflykt söderut

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

  • Publicerad 12:28, 1 mar 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Sportlov. Det är då jag hänger med ena systersonen. Vanligtvis åker vi skidor men av olika anledningar blev det inte så i år. Vi drog till Malmö istället. ”JA då kan jag äta falafel på möllan!”

Lite struligt i huvudet för min del innan. Fredag – onsdag och ingen löpning. Hmm det går ju liksom inte att inte träna på så många dagar. Samtidigt vill jag inte ta tid från umgänget med systersonen, eller lillebror och hans familj med fru och barn som vi skulle hälsa på. Det blir till att ta med cykeln på tåget. Riktigt nervös innan. (Varför all denna oro över icke-problem?!?). Cykeln fick bo nedmonterad i en cykelväska, vilket borde vara ok enligt SJs hemsida men samtidigt blev yttermåtten på väskan större än rekommendationen… Det visade sig gå galant. Hade en liten pirra med så jag slapp bära det, förvisso inte speciellt tunga, men definitivt otympliga paketet. Möjligen lite onda blickar från barnvagnspersoner som tyckte jag snodde deras bagageutrymme. Jaja bara att ignorera.

Så det har blivit fem härliga rundor i Malmös omnejd på tidiga morgontimmar under resan. Hur mycket bra cykling som helst! Alltid en hyfsat stor andel pannbensträning eftersom det inte går att undvika massiv motvind alternativt stark sidvind delar av resan. Ett riktigt blåshål och öppet landskap. Men jag var beredd, peppad och njöt av slitet. Och på köpet fått se solen komma upp en dag med klarblå himmel:

Kollat in gamla lärarbostaden, kyrkan och byskolan i Lomma och kunnat konstatera att barnen var välövervakade förr i tiden: 

Sett långa bryggan i Bjärred precis innan solen bryter fram:

Och en massa mer.

Det var min alldeles egna del av resan, min egentid. Men större delen gjorde vi ihop. Jag kom hem och var klar med mitt lagom till resten av familjen vaknade till liv och det var dags för frukost. Långa dagar till förfogande för både slappande (åker en med en tonåring bör finnas tid att sova, lyssna på musik och ligga på soffan, de behöver sådant) och lek (hälsar en på en snart fyraåring så bör finnas tid för lek, de behöver sådant) och utforskande.

I fredags såg jag, bror och systerson ”Kunskapslyftet” med humorgruppen Mammas nya kille. Innan jag började springa långpass med Hofvet på lördagsmorgnar så körde jag själv i sällskap med radion, vilket under en period innebar mammas nya kille. Med andra ord välbekant med stilen och karaktärerna. Det var bror som ville gå. Jag tyckte det lät som en kul idé, extra mycket eftersom det innebar att besöka Malmö Live, men hade egentligen inte jättehöga förväntningar. Visade sig vara 2h mycket välinvesterad tid. Riktigt roligt och skruvat. Bror asgarvade konstant, jag typ och även systersonen hade riktigt kul även om vissa bitar gick honom rakt förbi. Lite annan referensram som sextonåring och inte bekant med karaktärerna.

Jag var nyfiken på Den blå planet vid Kastrup, eftersom jag gillar roliga byggnader och alltid haft fäbless för akvarier, så i måndags styrde jag och systersonen kosan dit. Förutom att systersonen glömde minneskortet till sin systemkamera var det en riktigt bra utflykt. Rekommenderas varmt för alla åldrar. Vi hade ju dessutom tillfälle att åka dit en måndag i februari, då det var i princip folktomt. Många roliga vattendjur att fascineras av. Hur stor är t ex inte arapaiman?!? Störst i Amazonas och verkligen hur stor som helst.

En annan grej jag hade kollat ut innan var att Malmö Konsthall hade en utställning av Rosa Barba som verkade bra. Malmö Konsthall är ett sådant där sympatiskt ställe som funkar fint att bara strosa förbi även om inte alla i sällskapet är helt överväldigade över idén innan. Grattis och lagom stort. Det är en mycket bra utställning, som även systersonen visade sig uppskatta. Hypnotiserade videoprojektioner, ljudbild, fascinerande projektionsapparater. Mycket nöjda.

Resan rundades av enligt systersonens önskemål: jakten på den perfekta bilden. Så glad över vad jag får uppleva på grund av detta intresse. Vi drog ut till öresundsbron i lagom tid för solnedgången. Halvtaskigt väder verkade det som men det var värt en chansning. Som slog väl ut. Regnet försvann, men mustig blåst kvarstod så det var ostyrigt hav, moln som rörde sig vilket gav olika ljus vid olika tillfällen och olika bild av himmeln. Jag blev till en isbit av blåsten men det var det värt.

Och ja, vi hann även med både falafel och finkaffe på möllan, vilket fanns på våra respektive wish-lists innan resan.

Snöcyklingsmys!

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

  • Publicerad 15:47, 21 feb 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Imorse fick jag testa nya cykeln i snö för första gången. Vilken grej! Helt magiskt! Hur många utropstecken som helst är på sin plats. En vända på södra djurgården och vidare ut på Lidingö, längs vattnet mot Gåshaga. Utforskande av nya cykel-hoods. Tyst, vitt och till stor del mol allena. Bra grepp med dubbdäcken och lagom med kläder.

Skulle gärna vilja förgylla inlägget med några häftiga bilder från det jag upplevde. Men jag ville dels fokusera på cyklingen och dels minimera risken att börja frysa, dvs inte ta av vantarna för att fippla med telefonen.

Morgonens cykeltur innehöll ett stopp hos sjukgymnasten på Bosön. Både positivt och negativt där. Sjukgymnasten är verkligen så bra! Hon förklarar och reder ut och jag känner att jag kan lita och lyssnar på henne. Hon säger att det säkert är fyra(!!) veckor tills jag kan/bör börja springa igen. Det är verkligen oändligt länge. Jag kan inte ens överblicka. Men jag får försöka ta en dag i taget och vara glad över cykeln.

Och jag kan faktiskt acceptera och förstå. Helt tydligt är att högerbenet inte är som det ska. Klart svagare, mindre rörligt, ostabil i höften, inaktiv sätesmuskulatur osv. Men!! Det finns där. Jag har gjort mina rehab/styrke/rörlighetsövningar och läget är klart mycket bättre nu än för någon vecka sedan. Det suger, men det kommer att ordna sig. Och tänk vad snabb jag kommer bli när även högerbenet är med i matchen. Jag har under årens lopp lyckats skada just högersidan ett antal gånger. Nu pratar vi inte bara löpöveransträngning utan t ex tå mosad av en bultsax, flygtur på rullskidor med landning på höften vilket resulterade i långvarig infektion. Många bäckar små av försvagningar rinner till slut över och måste rättas till från grunden. Så grymt jobbigt – jag vill ju springa!! – men går inte annat än att acceptera och gilla läget. 

Varför nöja sig med fyra när det går att ha fem?

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

  • Publicerad 18:20, 11 feb 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

När jag låg sjuk fick jag lite tid för reflektion. Sjukgymnasten jag började gå till för någon vecka sedan har antytt att det nog inte är helt smart om jag springer för tillfället. Kroppen måste få tid att läka. Gör det ont hela tiden är det ett klart tecken på att det inte står rätt till. Men hon gav mig inte löpförbud…. Så jag ignorerade och fortsatte. Tills jag låg där och var tvungen att hoppa över träningen i allmänhet och löpning i synnerhet några dagar. Ok det är lika bra jag fortsätter med löpuppehåll några dagar till. Det gör verkligen jätteont typ hela tiden. Inget bra alls.

Hur ska jag klara det? En grej som gör det extra svårt/ omöjligt att hoppa över löpningen är att jag verkligen gillar att vara ute. Jag vill känna vinden mot kinden. Få en strimma sol på mig. Kunna ta mig från punkt A till punkt B utan att behöva åka bil/buss/tåg. Optimala sättet för mig att få till det är via löpning. I somras fick jag ihop det eftersom jag kunde cykla racer. Inte lika roligt som att springa. Men roligt. Och nu då? Det är vinter! Racer är uteslutet.

Så när jag låg sjuk insåg jag inte bara att jag borde fortsätta löpvila utan också att jag helt enkelt får se till att ordna en cykel som jag kan träningscykla på utomhus på vintern. Det kommer vara kallt men det måste gå att ordna med rätt kläder och skor. Och mörkt, men det finns superstark belysning att köpa. Och isigt, men det finns dubbdäck.

Jodå så nu har jag inte bara fyra cyklar utan fem, varav fyra bor i lägenheten. Den nya är en cyclocross med dubbdäck och skärmar. Så otroligt nöjd!!

Idag tog jag cykeln till Uppsala för firande av ena systersonen som precis fyllt 8 år. Helt magisk dag! Cykeln funkar klockrent. Är som en ångvält. Behöver inte bry mig om det är en massa grus och annat på vägen. Bra fäste. Bra kläder, det går inte att spara på krutet där för då går det ändå inte att nyttja cykeln. Värst är fötter och händer. 

Varmaste skorna och dessutom skoöverdrag. Händerna fick jag bittert erfara att det är viktigt att sköta om. Funkade fint tills fikapausen norr om Märsta.

Där tog jag av handskarna, åt en banan, drack lite och fipplade lite med telefonen. Ingen bra idé! Helt plötsligt var händerna som isklumpar och vägrade få tillbaka värmen. Lätt desperat. Vad gör jag nu? Det går liksom inte att cykla med isklumpar. Typiskt svårt att växla och bromsa. Dessutom på den biten av vägen som är knixigast och där det var en del snö och is. Ska jag ringa efter hämtning? Men då kommer jag frysa ihjäl innan den kommer. Jag måste försöka ta mig till Knivsta och sedan ta tåg därifrån. Hur svårt kan det vara?!? Jättesvårt! Men jag satte på dunjackan under skaljackan (trots att jag inte frös på överkroppen) och vinglade iväg. Riktigt obehagligt. Och sedan helt plötsligt började det lätta något. Det kommer funka. Jag kommer kunna ta mig till Knivsta. Bra plan!

Väl i Knivsta var händerna helt tillbaka igen. Äh vad fan. Lika bra jag cyklar hela vägen :).

Så lärdomar av detta är: ta inte av handskarna för länge och det går att få tillbaka värmen. Jag lär mig!

Väl framme i Uppsala fick jag hänga med födelsedagskillen och även två till systersöner (och givetvis även syster med sambo). Mys! Vi tömde oss totalt på energi på turbo, ”lekland” med trampoliner, parkour, stuntzone, klättervägg mm. Ungefär hur kul som helst. En fick ha särskilda strumpor med grepp under (sockiplast typ). Bara en sådan sak.

Väldigt nöjd att jag redan innan planerat att hemresan skulle ske med tåg. Klart jobbigare att cykla vintercykel än sommarcykel, inte bara lägre fart så det tar längre tid utan även tyngre. Dessutom turbo på det.

Vad tycker sjukgymnasten om mina idéer? Jo på återbesöket i måndags (efter en dryg veckas löpvila) kunde vi konstatera att jag har mindre ont och fått tillbaka en del rörlighet. Toppen!! Löpvilar lite till men hoppas jag får börja jogga lite snart igen. Denna gång ska jag dock följa hennes råd. Jag behöver inte stressa igång utan det får ta den tid det tar. Jag kan cykla ute!

Konsert #fail

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

  • Publicerad 17:01, 11 feb 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Hur gick det med den där konserten jag skulle på? Med ett av favoritbanden the XX. Jo då blev det som så att jag först var i Prag på kurs och sedan blev jag däckad i kräksjuka och det var typiskt dålig tajming eftersom det var en hektisk period på jobbet. Det är för mig som för många andra att det kommer liksom ingen och gör jobbet om jag råkar vara borta. Det bara ackumuleras. Till ett gigantiskt berg. Väl tillbaka på banan efter sjukdom gjorde jag mitt bästa för att komma ifatt. Inte mer timmar än jag ska men hysteriskt intensivt jobbande. Det tog ut sin rätt. När jag kom hem i onsdags för mellanlandning inför konserten så insåg jag helt plötsligt att det var frågan om total kollaps. Helknas, men det gick inte att ta mig ut igen. Bara att gå direkt i säng och morgonen efter browsa igenom flödet på diverse sociala medier om hur bra konserten hade varit. Surt!

Men numera har jag kommit ifatt jobbmässigt och kan starta om igen. Det blir fler magiska konserttillfällen. Ingen idé att gräva ner sig för det.

Vådan av att vara vanemänniska

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

  • Publicerad 16:15, 7 feb 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

När jag första gången stiger in på ett ställe dit jag ska återkomma så väljer jag ut ”min” plats. Och sedan håller jag mig till den nästan undantagslöst vid återbesök. Plats i vid bemärkelse. Det kan t ex röra sig om vilket skåp jag väljer i ett omklädningsrum. I det fallet finns delvis en praktisk aspekt. Alla lås ser likadana ut. Enklare att hitta mitt skåp om jag alltid väljer samma. Det uppstår alltid lätt förvirring de gånger jag kommer och mitt skåp är upptaget.

På stället jag var på imorse har det aldrig hänt. Har insett i efterhand att det möjligen kan ha något att göra att det råkar ha nummer 13. Jag valde skåpet på andra premisser än numret. Skåpen ligger i rader med en bänk emellan. Jag har valt det som ligger i höjd med kortsidan av bänken så att jag kan ställa packningen på kortsidan (och slippa sno utrymme i korridoren mellan skåp och bänk) samtidigt som jag kan ha rada upp rena kläder och toalettgrejor på bänken. Dessutom syns just denna plats från en av duscharna, den jag alltid väljer, så jag slipper låsa skåpet utan kan ha grejorna under uppsikt när jag är i duschen. Ja ni hör hur genomtänkt detta är.

Imorse kom jag precis när stället öppnade. Det var bara jag och en tjej till där så tidigt. Hon låg några steg före mig och hade lagt beslag på skåpet bredvid mitt. Jaha vad gör jag nu? Jag skulle ju kunna ta ett annat skåp. Eller så tar jag helt enkelt mitt skåp. Det är ju ledigt. Blir så mycket enklare då. Inga rubbade cirklar. Så blev det. Så vi stod där och trängdes i ett, i övrigt, helt tomt omklädningsrum. Oklart vad den andra tjejen tänkte men hon sa inget iallafall. Kanske också var vanemänniska.

Lite funderingar om beroende och relationer

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

  • Publicerad 18:26, 30 jan 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

När jag vaknade igår morse så kände jag hur sliten kroppen var efter veckan. I nuläget bör jag egentligen inte springa så mycket som jag gjorde i Prag (speciellt om underlaget är stenhårt) utan växla med alternativträning i form av cykel, sim och vattenlöp. Men det funkade inte under resan. För tajt schema för att hinna simma under poolens, förvisso frikostiga, öppettider. Och hotellet hade inget gym (så jag kunde smita från cyklandet med gott samvete :D). Även det ”lilla” faktum att jag verkligen gillar att springa och att jag ville upptäcka staden vägde förstås in. Misstänkte att jag skulle få lida för det efter och det fick jag men det var det värt. Inget annat än vila, i form av rehabstyrka och yoga, var rimligt. Bra också för jag kunde fokusera på att vara välförberedd inför veckan. Den är proppfull och för att det ska funka behövs smarta matlådor i frysen, väskor packade osv.

Men det är alltid jäkligt jobbigt de där dagarna jag inte får en rejäl dos konditionskrävande rörelse. Kroppen är så van vid det. Jag lyckades denna gång utan att trilla allt för djupt ner i ett svart hål.

Glad i hågen var jag klar med allt i tid och just då dök, som alltid en söndagskväll, simtränarens FB-inlägg med pdf innehållande nästa veckas simpass. Kollade måndagens och insåg att det skulle bli riktigt tufft. Kul! Starttiderna hade skruvats upp en nivå vilket innebär om jag håller min vanliga fart får jag kortare vila och därmed svårare att hålla den farten. Jag vet att jag skulle kunna klara det men att det skulle tufft. Grym pepp! Går och lägger mig med fullt fokus på morgondagens utmaning.

Så vad händer? Kräknatt…. :(. Oklart om det är matrelaterat eller någon kräksjuka men klart okul hursomhelst utan att gå in på detaljer. Så när alarmet ringde 0530, precis efter att jag lagt (förhoppningsvis) sista pizzan, var det bara att stänga av och sova vidare.

Det är något speciellt det där med att spy. Har jag feber, ont i halsen, hosta osv brukar jag vara ynklig men fortfarande en människa som kan jobba och är sugen på att träna, och oftast kan göra det. Men om jag spyr? Inga som helst alternativ annat än sova. Jag blir verkligen jätteynklig. Träning och jobb känns otroligt avlägset. Jag vet att en del ultralöpare spyr under lopp och att det hjälper. Tvivlar skarpt att det skulle funka för mig. Samma vid massivt drickande. En del kan liksom göra en omstart genom att lägga en pizza men för mig är det god natt då.

Sover hela förmiddagen med uppehåll för lite buljong. Eftersom den får stanna kvar inser jag framåt ett-hugget att jag behöver få i mig mat. Och det är ju lite av ett projekt. Det jag är sugen på sådana här dagar är yoghurt med smak, vilket jag i princip aldrig har hemma, en speciell sort flingor, som brukar finnas hemma, och en speciell sorts glass (typiskt choklad, vanilj, mandel på pinne). Inte heller den sista finns normalt hemma. Enda gångerna jag laddat upp med sådant är innan jag ger mig ut på ultrapass eftersom jag vet att jag ibland har svårt att få i mig energi efter och de grejorna funkar. Men en kan ju inte hålla på att förutsätta att en ska bli kräksjuk hela tiden.

Med andra ord behöver jag handla. Tre kvarter till affären. Platt men det känns som brutal uppförsbacke. Går långsamt och lite vingligt p g a feber. Jag tar lite plats på grund av detta. En dam i päls blir irriterad när hon inte kan gå om smärtfritt. På affären fastnar jag vid glassdisken.  Eftersom det är vinter finns glassen jag behöver bara i minivariant och i kartong. Som innehåller två av rätt sort, två med mörk choklad och två med vit choklad. Helt ointressant så det blir en del förvirring innan jag lyckas övertyga mig om att jag faktiskt behöver köpa den där kartongen. Inte så snabbtänkt. Och under tiden kommer en annan dam i päls och blir irriterad för att jag är i vägen. Till slut kommer jag iallafall hem och får i mig lite yoghurt och flingor. Sover 3h till och äter sedan lite glass.

Ni hör ju hur synd det är om mig… Det är sådana här gånger tankarna kommer. Varför är jag singel?!? Varför har inte jag någon som kan hålla lite om mig när jag spytt eller gå iväg och köpa glass? Lite liknande när jag ska sätta upp något på väggen. Är det gigantiskt fattar jag att jag behöver ta hjälp av någon polare och gör det. Men vid mindre, fortfarande stora, grejor är jag envis och försöker själv. Det brukar gå till slut men inte utan en stor portion av frustration och ett stort varför?!?

Nu tar jag denna tanke vidare. Jo lilla Stina om det är så att de enda gångerna du saknar att vara i en relation är när du är sjuk eller behöver sätta upp något på väggen, ja då kanske du trots allt är tillfreds med din situation just nu. Möjligen behöver du jobba på att be någon polare om hjälp lite oftare. Det skulle säkert bli jättebra om du sprang på någon andra hälft imorgon, alltid öppen för förslag. Men det är inte så att du behöver hetsa fram det genom att intensivt börja swajpa höger.

Ett gott tecken! Jag lyckades knåpa ihop detta inlägg. Borde betyda att jag är på bättringsvägen.

Resor i resan

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

  • Publicerad 18:11, 29 jan 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Resor är i princip alltid förknippat med intensivt läsande för min del. Även om dagarna är fullt schemalagda finns alltid åtminstone själva restiden som är utmärkt för sträckläsande. Boken blir som en resa i resan. Låter ju onekligen lite illa uttryckt på det sättet eftersom det verkar bättre att vara närvarande i resan som jag faktiskt är på… Men jag tycker det är en del av resandet.

Under resan jag precis kommit hem från avverkade jag tre böcker i rask takt. Så diametralt olika böcker som är så bra! Inledde med ”Jag lät dig gå” av Claire Mackintosh, en håsad deckare som kom på pocket precis innan jul. Den nya ”gone girl”, den nya ”kvinnan på tåget” osv. Hade förväntningarna av en riktig bladvändare, möjligen med någon form av extra twist. Och det var så det blev. Sträcklästes på flyget ner – nöjd med det och den kommer väl stanna där. 

Hoppade sedan vidare till ”När hundarna kommer” av Jessica Schiefauer som fick augustpriset barn/ungdom för den 2015. Mycket trevlig. Eller trevlig… Snarare mardrömslik eftersom den är en variant av Hron-tragedin kryddad med lite lycklig/olycklig kärlek. Men mycket bra.

Slutklämmen (i största del på flyget hem) blev i form av ”Mary” av Aris Fioretos. Bl a SRs romanpris 2016. Den har gått som radioföljetong på P1 vilket har inneburit att jag har slölyssnat bitar av den på jobbet. Det är ju ett rätt konstigt sätt att ”läsa” en bok på och eftersom den blivit uppmärksammad så jag bestämde mig för att läsa den på riktigt istället. Hade egentligen inte fått någon uppfattning via radiolyssnandet mer än att det kändes ofullständigt. Så otroligt nöjd över det beslutet! Vilket mästerverk. Också en riktigt jobbig historia. Året är 1973 och plats Grekland, dvs under militärjuntans tid. Mary är ung student som blir tillfångatagen och får vara med om helt avskyvärda grejor. Samtidigt får jag veta en del om situationen i landet, hennes uppväxt, en kärlekshistoria och andra saker som spelar roll för hur hon hanterar läget. Började på sida ett när jag satte mig på planet hem. 220 sidor senare landade jag på Arlanda som ett stort vill-inte-vara-framme eftersom det fortfarande återstod 90 sidor av boken. Det läget.

Så jag fick mig verkligen tre helt olika läsupplevelser som var bra på sina speciella sätt. Den sista kommer stanna kvar länge.

Några mil runt Prag

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

  • Publicerad 19:47, 28 jan 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Två och en halv dagars intensiv kurs i Prag. Start 800, föreläsningar fram till 1830 och sedan direkt på social dinner-event. Blir inte mycket tid till att upptäcka staden, som jag besökte för första gången, då inte. Sådana gånger (också) är det bra att vara löpberoende. Och att gilla att hoppa upp tidigt ur sängen. Spännande upplevelse första dagen när jag inledde rundan med den berömda karlsbron. Helt ensam i totalt mörker och tidig morgondimma. Spöklikt. Återkom sedan på väg tillbaka mot hotellet, då i tidigt morgonljus, och då var det redan folk på plats med kameror. Men inte så många. Sedan på väg till kursen: mer folk. Och så på väg till hotellet efter kursen: ännu fler.

Jag gillar verkligen Prag! Något oklart om jag skulle göra det även under turistsäsong. Fick lite försmak av det när jag under lördagen vandrade över karlsbron en sista gång mitt på dagen. Då går det liksom inte att se det vackra för alla människor. Nej veckodag i januari verkar vara bäst. Bistert ute, sol från klarblå himmel dagtid och morgondimma. Känns som Prag passar på det sättet. Solen fick jag dessutom njuta av trots kursandet eftersom lunch serverades på pub en lagom promenad från stället där föreläsningarna hölls på. Fast det kanske är bra även andra årstider. Jag får undersöka det vid tillfälle.

Andra morgonen tog jag mig bl a upp på Petrin för att kolla ut över omgivningarna. Inte sättet att samla många kilometrar på men det var inte meningen. Jobbigt var det. Och fint.

Tornet på bilden ovan var målet. Och i närbild ser det ut så här:

Jag hade någon plan att utforska fler landmarks men sista morgonen vaknade jag och var sugen på det jag oftast gillar bäst. Mest bara springa. Rakt. Platt. Längs floden Vitava m a o. Fram och tillbaka. Rensa hjärnan innan resans huvuduppgift, d v s 2hs föreläsning om s k registreringsalgoritmer.  Som skulle börja kl0800 på morgonen. Krävs att vara lite spexig för att fånga elevernas uppmärksamhet när det är sista dagen. Möjligen extra spexig när kursen hålls i Prag där ölen flödar.

Det var lite klurigt att springa. Underlaget var ett problem bitvis. Dels isgata, dels hyfsat hala kullerstenar. Och så är det som i de flesta städer att vissa gator är bättre än andra gällande korsningar osv. Sista dagen kunde jag utnyttja rekandet från tidigare dagar och välja rätt sida och bit av floden. Bra avslut på en klart bra resa! Rundar av med några roliga skyltar jag hittade:

Tillägg till den sista bilden är att no smoking-skylten också fanns i en variant där en blev bortrövad av en T Rex. 

Lättnaden när det är över

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

  • Publicerad 14:01, 28 jan 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Då var det klart för denna gång. Jag har varit i Prag för att hålla föreläsning på en kurs för sjukhusfysiker och liknande. Spännande process detta med föreläsandet. 

Frågan om jag kunde göra det kom för en massa månader sedan. Jag blir alltid så glad att bli tillfrågad att jag ofta tackar ja på stående fot. Det är kul att föreläsa och känns hedersamt att bli inbjuden. Tyder ju liksom på att någon gillar det jag gör. 

Sedan börjar tillfället närma sig och jag tänker ”varför! tackade jag ja?!?”. Det tar en massa tid och jag kommer bli supernervös. Bara jobbigt. 

Sedan börjar jag förbereda och hamnar genast i en fas jag gillar. Det är kul att fundera på hur grejor kan presenteras på bästa sätt för att informationen ska gå fram.

Och närmar sig själva tillfället. Då halkar jag ner i ett avgrundshål. Jag blir så nervös så jag inte vet var jag ska ta vägen. Bara fruktansvärt jobbigt.

Slutligen håller jag föreläsningen. Två möjliga scenarior finns då. Antingen går det ypperligt och är superkul! Känner mig avslappnad, får fram mitt budskap, ser att publiken lyssnar och hänger med. Många frågor efter. Eller också så får jag liksom inte upp farten och låter så där lite tråkig. Bara att genomlida. Och 1. försöka tänka att förhoppningsvis är det inte lika illa som det känns och 2. komma ihåg att det är inte alltid det blir så knasigt. Oberoende av hur det blir så är det alltid en lättnad när det är klart. Eller så är inte lättnad rätt ord. Att ett mått av välbefinnande infinner sig är nog bättre.

Denna gång hamnade jag skönt nog på roliga sidan.

Om kommentarer på denna sajt

Hej! Vad tycker du om det du just läst? Bidra gärna med tankar och synpunkter men tänk på att det bästa sättet att hitta läsare är att hålla sig kort och koncis, med en god ton. Glöm inte att dela alla artiklar du kommenterat – för ännu mer debatt! Här kan du läsa mer om vilka regler som gäller i våra kommentarsfält.

Comments powered by Disqus.