Stina Svensson

Jag gillar att springa. Helst långt. Löpning, och även simning eftersom jag håller på med swimrun, tar ganska stor del av mitt liv, men jag brukar få plats med ett roligt jobb och en hel del böcker, film och konserter också.

VILL DU MIG NÅGOT? SKICKA GÄRNA ETT MEJL.

Varför nöja sig med fyra när det går att ha fem?

  • Publicerad 18:20, 11 feb 2017

När jag låg sjuk fick jag lite tid för reflektion. Sjukgymnasten jag började gå till för någon vecka sedan har antytt att det nog inte är helt smart om jag springer för tillfället. Kroppen måste få tid att läka. Gör det ont hela tiden är det ett klart tecken på att det inte står rätt till. Men hon gav mig inte löpförbud…. Så jag ignorerade och fortsatte. Tills jag låg där och var tvungen att hoppa över träningen i allmänhet och löpning i synnerhet några dagar. Ok det är lika bra jag fortsätter med löpuppehåll några dagar till. Det gör verkligen jätteont typ hela tiden. Inget bra alls.

Hur ska jag klara det? En grej som gör det extra svårt/ omöjligt att hoppa över löpningen är att jag verkligen gillar att vara ute. Jag vill känna vinden mot kinden. Få en strimma sol på mig. Kunna ta mig från punkt A till punkt B utan att behöva åka bil/buss/tåg. Optimala sättet för mig att få till det är via löpning. I somras fick jag ihop det eftersom jag kunde cykla racer. Inte lika roligt som att springa. Men roligt. Och nu då? Det är vinter! Racer är uteslutet.

Så när jag låg sjuk insåg jag inte bara att jag borde fortsätta löpvila utan också att jag helt enkelt får se till att ordna en cykel som jag kan träningscykla på utomhus på vintern. Det kommer vara kallt men det måste gå att ordna med rätt kläder och skor. Och mörkt, men det finns superstark belysning att köpa. Och isigt, men det finns dubbdäck.

Jodå så nu har jag inte bara fyra cyklar utan fem, varav fyra bor i lägenheten. Den nya är en cyclocross med dubbdäck och skärmar. Så otroligt nöjd!!

Idag tog jag cykeln till Uppsala för firande av ena systersonen som precis fyllt 8 år. Helt magisk dag! Cykeln funkar klockrent. Är som en ångvält. Behöver inte bry mig om det är en massa grus och annat på vägen. Bra fäste. Bra kläder, det går inte att spara på krutet där för då går det ändå inte att nyttja cykeln. Värst är fötter och händer. 

Varmaste skorna och dessutom skoöverdrag. Händerna fick jag bittert erfara att det är viktigt att sköta om. Funkade fint tills fikapausen norr om Märsta.

Där tog jag av handskarna, åt en banan, drack lite och fipplade lite med telefonen. Ingen bra idé! Helt plötsligt var händerna som isklumpar och vägrade få tillbaka värmen. Lätt desperat. Vad gör jag nu? Det går liksom inte att cykla med isklumpar. Typiskt svårt att växla och bromsa. Dessutom på den biten av vägen som är knixigast och där det var en del snö och is. Ska jag ringa efter hämtning? Men då kommer jag frysa ihjäl innan den kommer. Jag måste försöka ta mig till Knivsta och sedan ta tåg därifrån. Hur svårt kan det vara?!? Jättesvårt! Men jag satte på dunjackan under skaljackan (trots att jag inte frös på överkroppen) och vinglade iväg. Riktigt obehagligt. Och sedan helt plötsligt började det lätta något. Det kommer funka. Jag kommer kunna ta mig till Knivsta. Bra plan!

Väl i Knivsta var händerna helt tillbaka igen. Äh vad fan. Lika bra jag cyklar hela vägen :).

Så lärdomar av detta är: ta inte av handskarna för länge och det går att få tillbaka värmen. Jag lär mig!

Väl framme i Uppsala fick jag hänga med födelsedagskillen och även två till systersöner (och givetvis även syster med sambo). Mys! Vi tömde oss totalt på energi på turbo, ”lekland” med trampoliner, parkour, stuntzone, klättervägg mm. Ungefär hur kul som helst. En fick ha särskilda strumpor med grepp under (sockiplast typ). Bara en sådan sak.

Väldigt nöjd att jag redan innan planerat att hemresan skulle ske med tåg. Klart jobbigare att cykla vintercykel än sommarcykel, inte bara lägre fart så det tar längre tid utan även tyngre. Dessutom turbo på det.

Vad tycker sjukgymnasten om mina idéer? Jo på återbesöket i måndags (efter en dryg veckas löpvila) kunde vi konstatera att jag har mindre ont och fått tillbaka en del rörlighet. Toppen!! Löpvilar lite till men hoppas jag får börja jogga lite snart igen. Denna gång ska jag dock följa hennes råd. Jag behöver inte stressa igång utan det får ta den tid det tar. Jag kan cykla ute!

Konsert #fail

  • Publicerad 17:01, 11 feb 2017

Hur gick det med den där konserten jag skulle på? Med ett av favoritbanden the XX. Jo då blev det som så att jag först var i Prag på kurs och sedan blev jag däckad i kräksjuka och det var typiskt dålig tajming eftersom det var en hektisk period på jobbet. Det är för mig som för många andra att det kommer liksom ingen och gör jobbet om jag råkar vara borta. Det bara ackumuleras. Till ett gigantiskt berg. Väl tillbaka på banan efter sjukdom gjorde jag mitt bästa för att komma ifatt. Inte mer timmar än jag ska men hysteriskt intensivt jobbande. Det tog ut sin rätt. När jag kom hem i onsdags för mellanlandning inför konserten så insåg jag helt plötsligt att det var frågan om total kollaps. Helknas, men det gick inte att ta mig ut igen. Bara att gå direkt i säng och morgonen efter browsa igenom flödet på diverse sociala medier om hur bra konserten hade varit. Surt!

Men numera har jag kommit ifatt jobbmässigt och kan starta om igen. Det blir fler magiska konserttillfällen. Ingen idé att gräva ner sig för det.

Vådan av att vara vanemänniska

  • Publicerad 16:15, 7 feb 2017

När jag första gången stiger in på ett ställe dit jag ska återkomma så väljer jag ut ”min” plats. Och sedan håller jag mig till den nästan undantagslöst vid återbesök. Plats i vid bemärkelse. Det kan t ex röra sig om vilket skåp jag väljer i ett omklädningsrum. I det fallet finns delvis en praktisk aspekt. Alla lås ser likadana ut. Enklare att hitta mitt skåp om jag alltid väljer samma. Det uppstår alltid lätt förvirring de gånger jag kommer och mitt skåp är upptaget.

På stället jag var på imorse har det aldrig hänt. Har insett i efterhand att det möjligen kan ha något att göra att det råkar ha nummer 13. Jag valde skåpet på andra premisser än numret. Skåpen ligger i rader med en bänk emellan. Jag har valt det som ligger i höjd med kortsidan av bänken så att jag kan ställa packningen på kortsidan (och slippa sno utrymme i korridoren mellan skåp och bänk) samtidigt som jag kan ha rada upp rena kläder och toalettgrejor på bänken. Dessutom syns just denna plats från en av duscharna, den jag alltid väljer, så jag slipper låsa skåpet utan kan ha grejorna under uppsikt när jag är i duschen. Ja ni hör hur genomtänkt detta är.

Imorse kom jag precis när stället öppnade. Det var bara jag och en tjej till där så tidigt. Hon låg några steg före mig och hade lagt beslag på skåpet bredvid mitt. Jaha vad gör jag nu? Jag skulle ju kunna ta ett annat skåp. Eller så tar jag helt enkelt mitt skåp. Det är ju ledigt. Blir så mycket enklare då. Inga rubbade cirklar. Så blev det. Så vi stod där och trängdes i ett, i övrigt, helt tomt omklädningsrum. Oklart vad den andra tjejen tänkte men hon sa inget iallafall. Kanske också var vanemänniska.

Lite funderingar om beroende och relationer

  • Publicerad 18:26, 30 jan 2017

När jag vaknade igår morse så kände jag hur sliten kroppen var efter veckan. I nuläget bör jag egentligen inte springa så mycket som jag gjorde i Prag (speciellt om underlaget är stenhårt) utan växla med alternativträning i form av cykel, sim och vattenlöp. Men det funkade inte under resan. För tajt schema för att hinna simma under poolens, förvisso frikostiga, öppettider. Och hotellet hade inget gym (så jag kunde smita från cyklandet med gott samvete :D). Även det ”lilla” faktum att jag verkligen gillar att springa och att jag ville upptäcka staden vägde förstås in. Misstänkte att jag skulle få lida för det efter och det fick jag men det var det värt. Inget annat än vila, i form av rehabstyrka och yoga, var rimligt. Bra också för jag kunde fokusera på att vara välförberedd inför veckan. Den är proppfull och för att det ska funka behövs smarta matlådor i frysen, väskor packade osv.

Men det är alltid jäkligt jobbigt de där dagarna jag inte får en rejäl dos konditionskrävande rörelse. Kroppen är så van vid det. Jag lyckades denna gång utan att trilla allt för djupt ner i ett svart hål.

Glad i hågen var jag klar med allt i tid och just då dök, som alltid en söndagskväll, simtränarens FB-inlägg med pdf innehållande nästa veckas simpass. Kollade måndagens och insåg att det skulle bli riktigt tufft. Kul! Starttiderna hade skruvats upp en nivå vilket innebär om jag håller min vanliga fart får jag kortare vila och därmed svårare att hålla den farten. Jag vet att jag skulle kunna klara det men att det skulle tufft. Grym pepp! Går och lägger mig med fullt fokus på morgondagens utmaning.

Så vad händer? Kräknatt…. :(. Oklart om det är matrelaterat eller någon kräksjuka men klart okul hursomhelst utan att gå in på detaljer. Så när alarmet ringde 0530, precis efter att jag lagt (förhoppningsvis) sista pizzan, var det bara att stänga av och sova vidare.

Det är något speciellt det där med att spy. Har jag feber, ont i halsen, hosta osv brukar jag vara ynklig men fortfarande en människa som kan jobba och är sugen på att träna, och oftast kan göra det. Men om jag spyr? Inga som helst alternativ annat än sova. Jag blir verkligen jätteynklig. Träning och jobb känns otroligt avlägset. Jag vet att en del ultralöpare spyr under lopp och att det hjälper. Tvivlar skarpt att det skulle funka för mig. Samma vid massivt drickande. En del kan liksom göra en omstart genom att lägga en pizza men för mig är det god natt då.

Sover hela förmiddagen med uppehåll för lite buljong. Eftersom den får stanna kvar inser jag framåt ett-hugget att jag behöver få i mig mat. Och det är ju lite av ett projekt. Det jag är sugen på sådana här dagar är yoghurt med smak, vilket jag i princip aldrig har hemma, en speciell sort flingor, som brukar finnas hemma, och en speciell sorts glass (typiskt choklad, vanilj, mandel på pinne). Inte heller den sista finns normalt hemma. Enda gångerna jag laddat upp med sådant är innan jag ger mig ut på ultrapass eftersom jag vet att jag ibland har svårt att få i mig energi efter och de grejorna funkar. Men en kan ju inte hålla på att förutsätta att en ska bli kräksjuk hela tiden.

Med andra ord behöver jag handla. Tre kvarter till affären. Platt men det känns som brutal uppförsbacke. Går långsamt och lite vingligt p g a feber. Jag tar lite plats på grund av detta. En dam i päls blir irriterad när hon inte kan gå om smärtfritt. På affären fastnar jag vid glassdisken.  Eftersom det är vinter finns glassen jag behöver bara i minivariant och i kartong. Som innehåller två av rätt sort, två med mörk choklad och två med vit choklad. Helt ointressant så det blir en del förvirring innan jag lyckas övertyga mig om att jag faktiskt behöver köpa den där kartongen. Inte så snabbtänkt. Och under tiden kommer en annan dam i päls och blir irriterad för att jag är i vägen. Till slut kommer jag iallafall hem och får i mig lite yoghurt och flingor. Sover 3h till och äter sedan lite glass.

Ni hör ju hur synd det är om mig… Det är sådana här gånger tankarna kommer. Varför är jag singel?!? Varför har inte jag någon som kan hålla lite om mig när jag spytt eller gå iväg och köpa glass? Lite liknande när jag ska sätta upp något på väggen. Är det gigantiskt fattar jag att jag behöver ta hjälp av någon polare och gör det. Men vid mindre, fortfarande stora, grejor är jag envis och försöker själv. Det brukar gå till slut men inte utan en stor portion av frustration och ett stort varför?!?

Nu tar jag denna tanke vidare. Jo lilla Stina om det är så att de enda gångerna du saknar att vara i en relation är när du är sjuk eller behöver sätta upp något på väggen, ja då kanske du trots allt är tillfreds med din situation just nu. Möjligen behöver du jobba på att be någon polare om hjälp lite oftare. Det skulle säkert bli jättebra om du sprang på någon andra hälft imorgon, alltid öppen för förslag. Men det är inte så att du behöver hetsa fram det genom att intensivt börja swajpa höger.

Ett gott tecken! Jag lyckades knåpa ihop detta inlägg. Borde betyda att jag är på bättringsvägen.

Resor i resan

  • Publicerad 18:11, 29 jan 2017

Resor är i princip alltid förknippat med intensivt läsande för min del. Även om dagarna är fullt schemalagda finns alltid åtminstone själva restiden som är utmärkt för sträckläsande. Boken blir som en resa i resan. Låter ju onekligen lite illa uttryckt på det sättet eftersom det verkar bättre att vara närvarande i resan som jag faktiskt är på… Men jag tycker det är en del av resandet.

Under resan jag precis kommit hem från avverkade jag tre böcker i rask takt. Så diametralt olika böcker som är så bra! Inledde med ”Jag lät dig gå” av Claire Mackintosh, en håsad deckare som kom på pocket precis innan jul. Den nya ”gone girl”, den nya ”kvinnan på tåget” osv. Hade förväntningarna av en riktig bladvändare, möjligen med någon form av extra twist. Och det var så det blev. Sträcklästes på flyget ner – nöjd med det och den kommer väl stanna där. 

Hoppade sedan vidare till ”När hundarna kommer” av Jessica Schiefauer som fick augustpriset barn/ungdom för den 2015. Mycket trevlig. Eller trevlig… Snarare mardrömslik eftersom den är en variant av Hron-tragedin kryddad med lite lycklig/olycklig kärlek. Men mycket bra.

Slutklämmen (i största del på flyget hem) blev i form av ”Mary” av Aris Fioretos. Bl a SRs romanpris 2016. Den har gått som radioföljetong på P1 vilket har inneburit att jag har slölyssnat bitar av den på jobbet. Det är ju ett rätt konstigt sätt att ”läsa” en bok på och eftersom den blivit uppmärksammad så jag bestämde mig för att läsa den på riktigt istället. Hade egentligen inte fått någon uppfattning via radiolyssnandet mer än att det kändes ofullständigt. Så otroligt nöjd över det beslutet! Vilket mästerverk. Också en riktigt jobbig historia. Året är 1973 och plats Grekland, dvs under militärjuntans tid. Mary är ung student som blir tillfångatagen och får vara med om helt avskyvärda grejor. Samtidigt får jag veta en del om situationen i landet, hennes uppväxt, en kärlekshistoria och andra saker som spelar roll för hur hon hanterar läget. Började på sida ett när jag satte mig på planet hem. 220 sidor senare landade jag på Arlanda som ett stort vill-inte-vara-framme eftersom det fortfarande återstod 90 sidor av boken. Det läget.

Så jag fick mig verkligen tre helt olika läsupplevelser som var bra på sina speciella sätt. Den sista kommer stanna kvar länge.

Några mil runt Prag

  • Publicerad 19:47, 28 jan 2017

Två och en halv dagars intensiv kurs i Prag. Start 800, föreläsningar fram till 1830 och sedan direkt på social dinner-event. Blir inte mycket tid till att upptäcka staden, som jag besökte för första gången, då inte. Sådana gånger (också) är det bra att vara löpberoende. Och att gilla att hoppa upp tidigt ur sängen. Spännande upplevelse första dagen när jag inledde rundan med den berömda karlsbron. Helt ensam i totalt mörker och tidig morgondimma. Spöklikt. Återkom sedan på väg tillbaka mot hotellet, då i tidigt morgonljus, och då var det redan folk på plats med kameror. Men inte så många. Sedan på väg till kursen: mer folk. Och så på väg till hotellet efter kursen: ännu fler.

Jag gillar verkligen Prag! Något oklart om jag skulle göra det även under turistsäsong. Fick lite försmak av det när jag under lördagen vandrade över karlsbron en sista gång mitt på dagen. Då går det liksom inte att se det vackra för alla människor. Nej veckodag i januari verkar vara bäst. Bistert ute, sol från klarblå himmel dagtid och morgondimma. Känns som Prag passar på det sättet. Solen fick jag dessutom njuta av trots kursandet eftersom lunch serverades på pub en lagom promenad från stället där föreläsningarna hölls på. Fast det kanske är bra även andra årstider. Jag får undersöka det vid tillfälle.

Andra morgonen tog jag mig bl a upp på Petrin för att kolla ut över omgivningarna. Inte sättet att samla många kilometrar på men det var inte meningen. Jobbigt var det. Och fint.

Tornet på bilden ovan var målet. Och i närbild ser det ut så här:

Jag hade någon plan att utforska fler landmarks men sista morgonen vaknade jag och var sugen på det jag oftast gillar bäst. Mest bara springa. Rakt. Platt. Längs floden Vitava m a o. Fram och tillbaka. Rensa hjärnan innan resans huvuduppgift, d v s 2hs föreläsning om s k registreringsalgoritmer.  Som skulle börja kl0800 på morgonen. Krävs att vara lite spexig för att fånga elevernas uppmärksamhet när det är sista dagen. Möjligen extra spexig när kursen hålls i Prag där ölen flödar.

Det var lite klurigt att springa. Underlaget var ett problem bitvis. Dels isgata, dels hyfsat hala kullerstenar. Och så är det som i de flesta städer att vissa gator är bättre än andra gällande korsningar osv. Sista dagen kunde jag utnyttja rekandet från tidigare dagar och välja rätt sida och bit av floden. Bra avslut på en klart bra resa! Rundar av med några roliga skyltar jag hittade:

Tillägg till den sista bilden är att no smoking-skylten också fanns i en variant där en blev bortrövad av en T Rex. 

Lättnaden när det är över

  • Publicerad 14:01, 28 jan 2017

Då var det klart för denna gång. Jag har varit i Prag för att hålla föreläsning på en kurs för sjukhusfysiker och liknande. Spännande process detta med föreläsandet. 

Frågan om jag kunde göra det kom för en massa månader sedan. Jag blir alltid så glad att bli tillfrågad att jag ofta tackar ja på stående fot. Det är kul att föreläsa och känns hedersamt att bli inbjuden. Tyder ju liksom på att någon gillar det jag gör. 

Sedan börjar tillfället närma sig och jag tänker ”varför! tackade jag ja?!?”. Det tar en massa tid och jag kommer bli supernervös. Bara jobbigt. 

Sedan börjar jag förbereda och hamnar genast i en fas jag gillar. Det är kul att fundera på hur grejor kan presenteras på bästa sätt för att informationen ska gå fram.

Och närmar sig själva tillfället. Då halkar jag ner i ett avgrundshål. Jag blir så nervös så jag inte vet var jag ska ta vägen. Bara fruktansvärt jobbigt.

Slutligen håller jag föreläsningen. Två möjliga scenarior finns då. Antingen går det ypperligt och är superkul! Känner mig avslappnad, får fram mitt budskap, ser att publiken lyssnar och hänger med. Många frågor efter. Eller också så får jag liksom inte upp farten och låter så där lite tråkig. Bara att genomlida. Och 1. försöka tänka att förhoppningsvis är det inte lika illa som det känns och 2. komma ihåg att det är inte alltid det blir så knasigt. Oberoende av hur det blir så är det alltid en lättnad när det är klart. Eller så är inte lättnad rätt ord. Att ett mått av välbefinnande infinner sig är nog bättre.

Denna gång hamnade jag skönt nog på roliga sidan.

Bara några sidor kvar, jag hinner

  • Publicerad 16:17, 25 jan 2017

För någon vecka sedan började jag läsa ”Sonen” av Philipp Meyer. Knappt 600 sidor som dragit ut på tiden. Egentligen är det är jäkligt bra bok. Men det är inte min bok. Familjekrönika som börjar i mitten av 1800talet och tar sig framåt i parallella spår. Skådeplatsen är Texas. Inte riktigt min tekopp. Men omskriven och bra recensioner så jag var nyfiken. Och gillar att utmana mina fördomar. Som sagt bra men jag fick liksom aldrig upp farten. Det blir så ibland.

Tills jag hamnade i en situation att jag skulle optimera packningen inför en resa. 140 sidor kvar av en hyfsat tjock bok. Det är inte optimalt. Bättre att bara ha olästa sidor med mig. Det är bara att sätta igång och sträckläsa. Riktigt hetsigt men jag hann precis. Rätt galet men det blir som en mission. Jag gillar inte att inte läsa klart en bok och jag gillar inte att läsa flera böcker samtidigt / göra uppehåll för en annan bok. Ibland undrar jag dock vad behållningen av en sådan övning blir. Just i detta fall så funkade det ganska bra. Jag kom in bättre i boken och fick ett bra avslut. Men andra gånger genererar det typiskt situationerna när jag inte kommer ihåg att jag läst boken, köper samma igen och börjar läsa om. Med lätt déjà vu-känsla som får sin förklaring när jag ska sortera in den i bokhyllan.

Roligt att lägga pussel

  • Publicerad 13:10, 25 jan 2017

Jag går verkligen igång på det där med att försöka få plats med så mycket som möjligt. Att få in så mycket aktiviteter som möjligt på en dag. Att ordna smarta lösningar för min 24kvm-lägenhet så jag får in mycket prylar (säg tre cyklar, andra träningsprylar och en jäkla massa böcker) och samtidigt behåller en bra funktion (kunna ha middagar&filmkvällar&dansgolv). Att ordna med en handväska som kan innehålla precis allt jag kan tänkas behöva men samtidigt är så liten som möjligt. Jag har skrivit om det förut men gör det igen. Optimering.

I måndags skulle jag till Bosön för besök hos sjukgymnast. Och så ville jag vara med på simträningen på morgonen. Träna på eftermiddagen. Och hinna jobba ett gäng timmar. Sjukgymnasten var inbokad kl15 så 8h arbetsdag fick jag ge upp (och ta igen en annan dag) men så lång som möjligt åtminstone. Bosön tar ett tag att ta sig till. Gå från jobbet till T Östermalms torg, T till Ropsten, vidare med buss till Rudaboda torg och så promenad till slutdestinationen. Ja ni fattar själva, det är lika bra att springa dit. Det tar i runda slängar lika lång tid och jag utnyttjar tiden till något jag gillar. Om det inte hade varit för promenader och byte av transportmedel hade jag kunnat spendera tiden med att jobba men det blir typiskt upphackat så löpning verkade som bättre investering. Vägen ut är inte min bästa runda. Brukar jag tänka, men kom på när jag sprang att det nog är för att det fallit sig så att jag gjort den mest i mörker, snålblåst och isgata. I måndags var det magiskt med strålande sol, barmark och krispig luft. Jag vet att jag lurar mig för det är fortfarande januari, men definitivt hade jag vårkänslor. Klart nöjd!

För att tjäna lite tid på morgonen så tänkte jag att det var smartare att springa direkt från simningen till jobbet istället för, som jag brukar, ta mig hem för frukost och dusch. Det leder raskt över till nästa typ av optimeringsproblem jag gärna funderar på. Hur får jag med mig alla grejor för dagen? Bra löparrygga har jag. Vad behöver jag? Well nu är det ju vinter så någon form av jacka. Tur nog har jag en sådan där snajdig lätt dunjacka som en kan ha under en skaljacka. Den är varm men samtidigt kan komprimeras till nästan inget utrymme. Toppen! Skor? Just denna dag var mina löpskor typ i stil med ett par sneakers så det fick vara samma. Och så jobbkläder, lämpligen minikjol och överdel, minihandduk och necessairen. Leksaker till simningen. Denna dag räckte det med handpaddlar för på passet stod uttryckligen att det var fenförbud. (Oftast är det någon del av passet som får köras med fenor och det är lite roligt så det brukar jag göra). Det fick precis plats i väskan. Och fenor hade faktiskt också fått plats, men då med paddlarna monterade utanpå väskan. Det jag saknade var boksällskap till lunchen. Hade kunnat lösas med e-bok på mobilen förstås.

Så till slut fick jag plats med 32km löpning, 1h20min sim, sjukgymnast och en ansenlig mängd jobb. På väg hem stannade jag och köpte ytterligare ett par nya löpskor. Och väl hemma, telefonsamtal med nära och kära. Bra dag helt enkelt och utan stress. Det är inte alltid pusslet funkar så bra men kul när det gör det.

Miniatyrpersoner

  • Publicerad 17:34, 21 jan 2017

När jag växte upp så var den allmänna uppfattningen att barn och ungdomar inte skulle träna styrketräning med maskiner på gym. Sedan dess har jag alltid tänkt gym som en plats för personer som är, säg över 18 år. Detta håller på att ändras. När jag letar runt lite hittar jag fortfarande olika uppfattningar om huruvida barn och ungdomar hör hemma på gym. Stället jag oftast går till har t ex en åldersgräns på 13 år. Själv vet jag för lite om kroppens utveckling för att ha någon bra uppfattning. Men om det är ok så har jag givetvis ingenting emot att köra mina rehab/styrkeövningar omgiven av personer med varierande åldrar. Jag gillar löpning och skulle välja det alla dagar men om någon annan gillar styrketräning så kör på det. Det viktiga är att röra på sig.

Senast jag var hos sjukgymnasten så tyckte hon att vissa av rehabövningarna skulle jag levla upp och köra med lite vikter. Ok, hmm undrar hur en gör det? En av övningarna står jag med ryggen mot en bänk, vänsterbenet på bänken och gör knäböj med högerbenet. Jag hittade en slags grej som en har på axlarna. Heter tydligen bulgarian bag. Verkar lämplig för ändamålet. Det är inte meningen att jag ska ha en massiv mängd muskler – är långdistanslöpare, det är bara en massa vikt att släpa på – utan bara ordna så att högerbenet är lika starkt som vänsterbenet. Så jag väljer den lättaste påsen, 5kg. Igår hamnade jag samtidigt som två killar i 13årsåldern vid stället där påsarna hänger. Jag gick med bestämda steg mot 5kg-påsen men insåg sedan att jag borde vara ödmjuk och dela med andra intresserade. Hörde efter och de sa ”det är lugnt, du kan ta den, vi tar 8kg”. Skönt tänkte jag, nu blir min träning som tänkt.

För att sedan tänka: de är ju jättesmå! Hur ska de klara de tyngre påsarna?!? Men det verkar ha gått bra. De körde utfallssteg utan problem.

Uppdatering från tidigare inlägg: Johan är numera i mål i the spine race. Gick som väntat alldeles utmärkt.

Spontanitetseffekt

  • Publicerad 13:55, 18 jan 2017

Hopplahej. Igår kom ett e-brev från simtränaren. Dags att anmäla sig till vårens master-SM som går i Eskilstuna sista helgen i mars. Äh vad faan, jag gör’t. Så jag spontananmälde mig direkt. Lika bra att göra det så är det gjort sedan liksom. Misstänker att jag kommer ångra mig vad det lider men det får ordna sig. Har definitivt ingen intention att inleda en andra simkarriär – simningen vill jag hålla igång så jag kan köra swimrun och ha ett roligt alternativ till löpningen för att kunna träna extra mycket. Inte mer än så. Jag kör mina tre pass i veckan med Neptun och är nöjd med det. Men det är ju kul att tävla och just nu kan jag inte planera in löptävlingar. Rehabiliteringen måste få ta den tid det tar. Det går framåt. Vissa dagar funkar det finfint att springa ungefär normallångt, även om det fortfarande går något långsamt, och steget känns lätt och fint. Andra dagar, som måndag och tisdag denna vecka, är det bara skit, jag haltar fram och det gör ont. Då tänker jag: hjälp det kommer aldrig bli bra :(. Men sedan funkar det bättre igen, som idag, och då tänds hoppet. Trenden är ju åt rätt håll.

Oklart om jag faktiskt kommer tycka det är roligt att tävla i simning. Det var det senast jag gjorde det men det är ju 24 år sedan. Nu? Jag får testa helt enkelt. Begränsar mig till att köra långdistansgrenarna 400m och 800m frisim. Långdistans? Det begreppet har fått en annan innebörd efter att jag börjat springa men 800m är det längsta bassängtävlingar brukar ha att erbjuda, ibland 1500m. Jag var tvungen att ange ”personligt rekord” för att jag ska hamna i rätt heat. Och fick då, efter bollande med tränaren, hugga en tid som är drygt 2 (!) min långsammare än den snabbaste jag gjort på 800m. Helt bisarrt! Usch vad dåligt tänker jag. Men sedan… 1. Det är bara på kul. 2. Lite orättvist att jämföra med tider jag gjorde när jag tränade simning 17h/vecka med tanke på att jag efter det har haft uppehåll i 20år och numera simmar 4h/vecka. Max.

En kul grej helt enkelt med ett kul neptun-gäng. Det blir bra.
PS. Johan tassar på. Ligger numera fyra med ungefär en fjärdedel kvar. Två killar i toppen är långt före, trean ganska långt före och sedan har det varit ett gäng runt Johan vilka har alternera lite. Just nu verkar Johan vara den klart starkaste och arbetar sig uppåt. Får se om det håller i sig.

Det krävs ”lite” ryggrad

  • Publicerad 12:36, 16 jan 2017

I dagarna ägnar sig Johan Steene, en kul kille och en av sveriges bästa ultralöpare, åt att delta i det brittiska ultramarathonloppet The Spine. Det beskrivs som ”Britain’s most brutal race”: 420.1 km (dvs runt 10 marathon), 13000 höjdmeter längs vandringsleden Pennine Way. Mycket berg och inte helt enkla väderförhållanden. Förra året låg vinnartiden på 95h. Starten gick igår morse så framåt torsdag? I somras vann Johan Trans Pyrenea, dvs kust-till-kust över pyrenéerna. (Intervju med detaljer hittas på ultradistans.se för den nyfikne.) Så potential för en framskjuten placering finns definitivt.

Jag följer med på färden genom att då och då kolla live trackingen. Superspännande. Igår när jag gick och la mig låg han fyra, numera sjua. Oklart vad som hänt däremellan men placering kan ju skifta en hel del under loppets gång beroende på när deltagarna väljer att vila/sova. Verkar finnas olika strategier för det (längre&färre, kortare&fler, bara kortare eller typ inte alls). I just detta race misstänker jag att en del dessutom kan behöva lite längre pauser vid checkpoints för att få upp kroppstemperaturen. Från youtube-klippen ser det ut att vara blandat klimat. Jäkligt blött. Kallt. Hagel. Prognosen framöver verkar vara dimma. Låter ju ”spännande” ur en navigeringsaspekt..

Sleepless in Stockholm

  • Publicerad 13:41, 15 jan 2017

Finns lite mer rörelseutrymme på helgerna nu än i höstas. Jag klarar inte löplåååångpass än (men snart :)), vilket jag vanligen brukar ägna mig åt. Jag skulle kunna komplettera med någon timme på cykel men eftersom det är ett tag till nästa tävling på ultradistans så känns det inte som jag behöver insistera. Egentligen är det inte så att jag totalt sett tränar färre timmar. Timmarna är bara lite olika distribuerade.

Lååångpass utesluter inte annan aktivitet på helgen men just i höstas var jag så fokuserad på uppladdning inför VM100km att jag valde att vila största delen av icke-träningstiden. 

Summasummarum är det en annan typ av period nu. Igår träffade jag några vänner för långlunch och sedan besök på Bonniers konsthall för att se Insomnia innan den packas ihop. Har varit nyfiken på den sedan jag läste recensionerna i början av hösten. Vi hade turen att komma dit samtidigt som en visning av utställningen ägde rum. Sådant förenklar alltid. Jag gillar utställningen. Har du inte sett den än så passa på innan 22 januari. Bland annat visas en väldigt suggestiv film som är tänkt att illustrera tillståndet då en håller på att somna men vaknar till med jagfaller-tanke (downhill av Katarina Löfström). Jag drömmer hysteriskt mycket för tillfället av någon anledning och har hållit på att falla ur loftsängen flera gånger denna vecka så det var hög igenkänningsfaktor där. Roligt att se utställningens kanske mest omnämnda verk med två sängar i ständig rörelse (two rooming beds av Carsten Höller). I vilka det går att övernatta. Så sugen!

Par i obekant

  • Publicerad 16:33, 13 jan 2017

Närmare bestämt XX. Endast en (1) konsertbiljett finns hittills införskaffad inför våren. Den är till the XX:s spelning på Hovet den 8 februari. Blandade känslor inför det. Har sett magiska XX-konserter men det var ett tag sedan. Har mystiken kring dem släppt? Och konsert på Hovet? Inte riktigt min favoritlokal.

Men första singeln inför den nya plattan bådade gott. Och så idag släpptes hela plattan. Den har gått på repeat och visar att det definitivt finns potential för en bra kväll på Hovet om några veckor.

Skor, skor, skor, massor av skor

  • Publicerad 14:16, 12 jan 2017

Det går väl liksom inte att ha för många skor? Inte för många sneakers, inte för många high heels och definitivt inte för många löpskor.

Vinterunderlaget ställer till lite problem. Mårten Westberg skrev häromdagen ett härligt inlägg om löpning i snö och terräng med dubbade skor. Verkligen roliga rundor en kan göra på det sättet men jag vågar inte riktigt än pga skadestrul och dessutom så skulle aldrig alla mina vinterpass vara sådana. Jag gillar mina vanliga distanspass på gångbanor runt kungsholmen, södermalm, södra djurgården o s v lite för mycket för att hoppa över dessa helt. Jag har ett par superbra dubbade skor som jag t ex körde ÖtillÖ i men på mina vägar är det ofta barmark åtminstone delvis och råkar den sammanfalla med asfalt eller ännu värre plattor då är de där skorna klart obehaglig. Liknar känslan av att springa på blankis i blankslitna skor. Det behövs dubb men sådan som åtminstone funkar att springa på asfalt med. Och schysst struktur på sulan så att det går att få någon form av grepp i snömodd. Vinterskorna jag körde i i söndags funkar finfint på den där typen av blandat underlag som det ofta är: blankis, barmark i form av asfalt, plattor eller grus, modd och packad snö. Ingen vidare löpkänsla i de där skorna men det kan jag ta för att känna mig som ett tåg som bara går och går oberoende av underlag är klart skön. I jämförelse med osäkert trippande i mina favoritskor så är det definitivt att föredra.

Men kanske kan jag hitta ett par vinterskor med samma funktion men som känns bättre för mina fötter och min löpstil…? Vinterskorna jag har är ju faktiskt lite slitna (om än egentligen inte utslitna)… Efter bollande med en löpvän om olika alternativ så cyklade jag igår iväg till den undangömda butiken med alla bra orienteringsskor och annat smått och gott. Och kom därifrån med nya fina skor!

Gick efter inköpet omkring och mös när jag tänkte på hur jag skulle flyga fram med säkert steg på ett härligt morgonlöp morgonen efter, d v s imorse.

Så vad hände? Ja det undrar jag också. Jag tittade ut genom fönstret och gjorde bedömningen att det var varmt och barmark. Absolut inga behov av några dubbar utan gav mig ut i dessa:

Inte mitt smartaste beslut. Vind gör ju liksom att plusgrader inte räknas på samma sätt. Så det var till stor del blankslitna skor på blankis. Jaja det är bara att göra om och göra rätt en annan dag. Jag fortsätter att mysa när jag tänker på hur jag ska flyga fram över konstiga underlag med mina nya fina skor.

Och hur många löpskor jag har i min samling är oklart men det kan ju aldrig bli för många.

Ett rörligare liv

  • Publicerad 17:09, 10 jan 2017

Jäklar vad mycket ont jag har på olika ställen. Den typ av kvasi-elitidrott jag ägnar mig åt är ju inte direkt friskvård så lite ont räknar jag med är där lite då och då men senaste året…

Just nu är vrister och vader rejält ömma av att ha slirat runt i snömodd. Det är på sin plats. Jag har ont i höften. Inte ok men beror av skadeläget. Hamstringfästena värker. Inte ok men beror också av skadeläget. Öm i hamstings. Det är till viss del beroende av att jag varit hos Fredrik Zillén på Spring Snabbare och fått lite tips om min löpteknik. Ska skriva mer om det besöket vid ett annat tillfälle. Hursomhelst filar jag lite på löpsteget på ett sätt som hamstrings inte är helt vana vid. Ryggen värker. Inte ok men beror av att den är allmänt knasig och har lätt att bli överbelastad, oklart vad jag har gjort just nu som orsakat detta. Ont i nacken. Högst oklart varför. Mer trött i högerbenet än vänster. Det är svagare och håller på att bli starkare med hjälp av diverse styrkeövningar. Har rätt att vara lite matt.

Nu var det inte för att jag vill ha empati som jag beskrev status utan för att leda fram till inlägg om något som verkar förbättra läget. Under julen har jag kört smått kopiösa mängder yoga. Det råder delade meningar om huruvida ökad rörlighet är bra eller dåligt för löpare. Se t ex inlägg på marathon.se och Fredrik Zilléns tankar om ämnet. Jag är verkligen brutalt stel och tänker att lite mer rörlighet är på sin plats. Och, det viktigaste, yogan gör, åtminstone temporärt, att det gör mindre ont.

Oklart om jag har blivit mer rörlig av detta. Jag når fortfarande inte ner till golvet vid framåtfällning. Och det är fortfarande lika knas när yogaledaren säger att det är ok att göra en position med MIKROböjda ben. Vaddå mikro…? Snarare jätteböjda ben för att få till det där… Men det känns som att jag kan göra de olika positionerna på ett något mer avslappnat sätt. Det går numera att sitta ett tag i skräddarställning avslappnat, utan att kroppen är som en fiolsträng. Och att sitta med benen raka. Just nu har jag som mål att den ökade rörligheten ska leda till att fixa huksittande (eller djup squat som ett lite hippare namn är). Det är ju inne och ska tydligen vara bra för nästan allt att kunna. T ex lättare med full tarmtömning. Bara en sådan sak :D. Så här kan det se ut när jag försöker:

Detta ögonblicket precis innan jag tappar balansen och rasar baklänges.

Skolstart

  • Publicerad 15:56, 9 jan 2017

Första dagen på jobbet efter två veckors julledighet. För första gången sedan förra sommaren känns det faktiskt som det ska. Spänd av förväntan. Redo att hoppa in i vardag och rutiner igen. Frysen avfrostad. Bokhyllan dammad.

Har glidit runt i träningskläder nästan hela julen. Åhh vad jag gillar det! Och lika mycket gillar jag att, likt vid skolstart, ha extra fina och helst nya kläder på mig första dagen på jobbet. Ta världen med storm.

Vem vet vad som väntar? Någon av kollegorna som gjort helrenovering? Några som jobbat över julen och fixat nya coola features i mjukvara? Några nya spännande artiklar att plöja? Givetvis ett berg av saker att hugga tag i men det känns ok. Jag är redo för det.

Och likt inför skolstart har jag knappt sovit i natt utan mest bara funderat på om jag packat väskan, lagt fram kläder, vad jag ska äta till frukost, om jag kommer klara snabbanans starttider på morgonpasset med SK Neptun, om jag kommer få ont i höften när jag springer till Eriksdalsbadet, hur det ska gå att installera windows 10 på datorn (kom jag ihåg att göra back up på allt viktigt innan jul?!?) osv. Det kanske blir kraschlandning direkt m a o. Eller så blir det inte det. Vad som än händer kommer jag somna tidigt ikväll.

Vinterlöpning

  • Publicerad 18:04, 8 jan 2017

Inte riktigt läge att slå några världsrekord för tillfället. Inte i allmänhet på grund av väglaget och inte heller specifikt för mig eftersom kroppen fortfarande protesterar en del. Men det går ju inte annat än vara överlycklig när en får till det första långpasset (denna gång enligt definitionen längre än 2h, vilket åtminstone är ett första steg) på drygt två månader och Stockholm visar sig från en av sina absolut bästa sidor:

Jag slirar gladeligen runt i snömodd, får lite barmark och även ett visst mått av ishalka. I mina dubbade vinterskor. Ingen vidare löpkänsla i dem så jag använder dem bara då de verkligen behövs. Just nu gör de egentligen inte det men jag är lite vinglig för tillfället och har ingen lust att utsätta mig för minsta risk att halka på någon dold isfläck. Med mitt track record 2016 är det lika bra…

Bli inspirerad!

  • Publicerad 18:28, 7 jan 2017

Enligt utgåvan av nationalencyklopedien som står i min bokhylla betyder inspiration en ”andlig ingivelse som sätter en människa i stånd att tänka, tala eller handla på ett sätt som förefaller vida övergår hennes egen förmåga”.

På wikipedia finns tillägget att inspiration i talspråk felaktigt kommit att betyda motivation eller kreativitet.
Inspirationsföreläsningar/dagar har jag aldrig känt mig speciellt lockad av men det fungerar säkert superbra för vissa.

Häromdagen lyssnade jag på podcasten löparsnack, avsnittet med Maria Jansson och coach Andreas Falk. Maria Jansson vann EMguld i höstas på 24h löpning. På ett helt otroligt sätt. Hur hon, och coach, förberedde och tillsammans gjorde de där 24h till något alldeles extra berättas om i avsnittet. Definitivt en av förra årets bästa svenska idrottsprestationer. Jag saknar ord. Och vill ut och göra stordåd – vida överstiga min egen förmåga, främst på 100km. In med dig och lyssna! I 24h handlar långt från allt om att vara jäkligt vältränad kroppsligen. Tankar applicerbara på mycket.

Och så lite galnare galenskap på det. Rekommenderar att se ”The Barkley Marathons: The Race That Eats Its Young” (finns på netflix). Det är en dokumentär om mytomspunna barkley marathons, ett ultratrail-lopp som bara ett fåtal löpare tagit sig i mål på genom årens lopp.

Mot nya äventyr!

Silly walk

  • Publicerad 17:37, 1 dec 2016

Igår var jag på återbesök hos sjukgymnasten. Hon var helt förstummad över hur snabbt jag lyckats få tillbaka kraften i framsida lår på högersidan. Vi pratar på nivån att hon kallade in kollegor för att visa. Senast hon såg den så var den svag och fattade inte att den skulle jobba överhuvudtaget och numera funkar den mera normalt. ”Hur mycket tränar du egentligen?!?”. Well, rätt mycket.

Fortfarande lång väg att vandra dock. Framsidan är ju egentligen ok, det var bara det att den glömt att den ska jobba. Baksidan är det värre med. Men jag har kommit så långt så att idag fick jag ta mina första löpsteg på mer än 4(!!) veckor. Så här glad var jag bara över att få på mig löpdressen igen:

31211895822_fd2c03a823_o

Obeskrivlig lycka att få vara ute och använda benen på (nästan) det sätt som jag vill. Lite restriktioner finns dock. Till att börja med så får jag bara springa baklänges. Och bara uppför. Det är bra för baksidor som behöver repareras. Helt galet men jag var som en kalv på grönbete trots det. Om jag får välja mellan att springa baklänges resten av livet eller inte springa alls så väljer jag alltid det första.

Så om ni ser någon silly walker på gatorna eller i någon park, då kan det vara jag.

Om att ta plats

  • Publicerad 10:12, 26 nov 2016

Häromdagen tog jag som hissen upp till jobbet på sjunde våningen med dagens packning i form av en mindre träningsväska med bälte för vattenlöpning hängande utanför och en större ”handväska” med cykelhjälm hängande utanför. Just denna morgon höll jag i hissen på att frenetiskt leta efter mitt passerkort som inte låg på sin vanliga plats. M a o stod jag inte helt stilla och var verkligen fokuserad på att hitta det där kortet och la inte speciellt mycket märke till övriga personer i hissen. När vi närmade oss våning sju får jag en utskällning av personen närmast (en välstylad dam i sina bästa år) som inleds med ”KAN DU HÅLLA REDA PÅ DIN CAMPINGUTRUSTNING!?!” Jag hade inte märkt det men uppenbarligen hade jag bumpat in i henne med min packning två gånger under vägen upp. Jag förstår inte sådant här.  Varför vara så arg? Det var ju liksom inte så att jag gjorde det med mening… Och jag hade inte helt orimlig packning för att vara på väg till jobbet. Inte den enda som tränar direkt innan/efter arbetstiden eller cyklar för att ta mig runt. Det räcker väl att lite vänligt göra mig uppmärksam på situationen. Visst jag kan irritera mig på, och har armbågat, personer som har med sig en gigantisk ryggsäck när de går på konsert. Men där är det ju typiskt dumt att ta med en massa packning. I tunnelbanan eller i hissen till jobbet känns det som en får acceptera att folk släpar runt på grejor.

Tänker i efterhand att det var ju en jäkla tur att jag inte förutom ovannämnda grejor hade med mig simväskan och min ihopfällbara cykel, vilket händer ganska ofta, för då hade jag väl fått en snyting dessutom.

Igår var jag på friskis&svettis för att göra av med lite överskottsenergi på en cykel och dessutom köra rehabövningar. Jag brukar börja med cykeln. Vanligtvis i 1.5-2h, men just igår bara 1h, där pulsen ligger runt 150 slag/min. Ganska högt för en som har allmänt låg puls. M a o jag blir rejält trött, även om det bara rör sig om 1h. Och eftersom jag är inomhus också riktigt rejält svettigt. Typiskt så att kläderna är genomsura och det rinner om mig. I detta läge är det alltså dags för rehabövningar. Jag letade reda på en matta. Brukar växla rehabövningarna med situps, dels eftersom jag tycker det är kul med situps, dels för det blir för tungt att köra alla rehab i rad när de gäller samma område, och situps är skönare att göra på matta. Mattan jag hittade var hyfsat stor så jag kunde lägga beslag på halva och lämna andra halvan till andra användare. Sätter igång och gör omedelbart ”min” sida plaskblöt. Personligen har jag inga problem att få på mig andra personers svett i sådana situationer. Jag är ju svettig själv. Blött som blött och jag ska ändå duscha efter. Men eftersom det finns lappar i de flesta gym där en uppmanas torka av efter sig så inser jag att andra har det. Och accepterar det definitivt. Så jag brukar städa efter mig. När jag är klar med det jag planerar göra, vilket tar i runda slängar 20 – 30 min. Mitt uppe i min rehab noterar jag att en kille sitter på en bänk alldeles bredvid och stirrar argsint på mig. Defintivt onda ögat. Han ser ut som han har något på hjärtat så efter ett tag frågar jag vänligt. ”Jag har tänkt att använda mattan men nu är den ju helt blöt!!!!” Jo men jag är ju mitt uppe i min träning och hade tänkt städa när jag är klar…. Ordväxling uppstår där jag bl a erbjuder mig att torka av omedelbums men som slutar med att han går därifrån och demonstrativt lägger sig på det hårda golvet för att göra sina situps.

Jag verkar irritera bara genom att vara. Ta för mycket plats helt enkelt.
Och jag förstår som sagt inte varför folk måste bli så arg på detta.

Vidare varför kan jag inte vara skaka av mig sådan incidenter utan måste till och med skriva blogginlägg om det….

Surt sa räven…

  • Publicerad 11:52, 25 nov 2016

Jo nu står jag här på jobbet istället för att precis ha landat i Alicante med resten av ultralandslaget för vidare transport till Los Alcazares och VM100km som går på söndag. Jag vet att jag gör rätt som stannar hemma men det går inte att komma ifrån att det känns riktigt riktigt surt!

Har inlett dagen med fartfredag tillsammans med SK Neptuns master elit. Det innebar just idag en massa femtiometrar max med lång vila (dvs mjölksyra så det sprutar) och en tvåhundring fjäril som grädde på moset. Härlig morgon med ett kul gäng! Men inte riktigt där jag vill vara idag.

ctrl+alt+del

  • Publicerad 13:33, 22 nov 2016

Alltså det här med 2016. Vad är det för konstigt år egentligen? Vänner som går och dör, halva musikvärlden går och dör, Trump, brexit, en galen badrumsrenovering mm. På det ett helt bisarrt idrottsår för mig. Inleder starkt med hamstringbristning, följt av ryggstrul i kubik, två flygturer över styret på racern, stukad fot, spricka i revben, överansträngt muskelfäste i knät med vad- och hamstringsproblem som följd och fyra segdragna förkylningar jämfört med normala noll. Diverse inställda tävlingar p g a detta (Utö swimrun, sthlm marathon, SM100km, Koster swimrun, vintermaran) och även några brutna, Stockholm swimrun och 1000lakes swimrun. Den senare förvisso p g a hypotermi så det hade inget att göra med att jag hade ont någonstans.

Sista helgen i oktober sprang jag omkring bland vackra höstlöv på södra Djurgården och kände att (löp)livet var underbart. Lätt i steget, stark och med oändlig uthållighet. Det där med att köra 100km någon sekund snabbare per km än förra årets VM kändes inte bara som något jag hoppades på utan även som något som var fullt rimligt, troligt helt enkelt. Så skönt efter allt strul!!

Någon dag senare fick jag avbryta träningen p g a hysterisk smärta i höften. Okej vad är nu detta?!? Några besök hos naprapat utan förbättring. Överansträngning i sätesmusklerna och hamstring verkade vara en anledning till det onda. Men möjligen också något annat. Besök hos ortoped. Hon la upp mig på undersökningsbordet, tittade på mina ben och sa ”ja jag ser att du har ont i höger höft för du har mycket mindre muskelmassa på den sidan, det blir så när en har ont”. Ahh precis det jag ville höra när det är drygt två veckor kvar till VM!

Hamnade i någon form av snabbkö så jag fick göra slätröntgen direkt efter jag varit hos ortopeden, vilket var en fredag, och eftersom den inte visade något, även magnetresonansundersökning (MR) på måndagen. En röntgenbild visar tätheten i kroppen, vilket gör att det går att se frakturer och sådant, men inte finlirsgrejor som stressfrakturer, inflammationer, påverkan på senor mm. Det går att se med hjälp av MR istället. På tisdagsmorgonen ringde ortopeden. Hon berättade att jag hade ingen stressfraktur och ingen inflammation i någon slemsäck. Två diagnoser jag friskt googlat under helgen och blev ytterst glad över att slippa få. Tjoho!! Däremot ”kronisk traumatisk strukturförändring” av hamstringfästen med lite partiella senavlösningar. Vilket betyder ungefär hej jag gör ont och sitter inte fast så hårt som jag borde utan det finns risk att jag tvingas släppa taget. Även märgödem vid senfästet. Vilket betyder ungefär hej jag gör också ont och om du inte passar dig kommer du få en stressfraktur här. Trist diagnos men skönt att få en förklaring till varför det gör ont och att potentiell rehabtid är kortare än mina farhågor.

Så vad händer med VM100km? Ortoped och sjukgymnast säger unisont NEJ! Men det är min kropp och jag som måste bestämma. Så det har stötts och blötts av mig, min coach och diverse andra.  Efter mötet med ortopeden ställde jag mentalt in mig på att det inte skulle bli något. Jag hade så ont! Det onda störde till och med nattsömnen. Testade löpning på löpband dagarna innan och då var det tårögd Stina som sprang trots att det handlade om riktigt lugnt tempo och fullt fokus på jämn belastning, inte helt trivialt eftersom högerbenet var klart svagt. Minsta snedbelastning var otroligt smärtsam. Att tänka på att springa 100km drygt två veckor senare fanns inte. Alternativträning i form av cykel, sim och vattenlöp är det enda rätta.

31115470236_dbfae439fa_o

Men sedan började smärtan avta något, efter att ha varit konstant i två veckor, och diagnosen var ju inte riktigt så illa som jag hade befarat. Hmm, det kanske kan gå trots allt…?

Men nej! Det är en riktigt dålig idé. Jag betraktar mig som en med hyfsat hög smärttröskel (klarade ju t ex av att springa runt större delen av våren med kotkompression och diskbråck och köra loftahammar endurance day med spricka i revben). Det gör fortfarande ont men inte jätteont. Däremot så gör det ont på ett sätt som känns rakt igenom dåligt. Musklerna på högersidan har delvis lagt ner. Skulle jag springa så skulle det bli med tonvikt på vänsterbenet, en hel del ont och med överhängande risk för att hamstring släpper i fästet och/eller stressfraktur. Visst är det superkul med VM, roligt gäng att resa med, en ära att bli uttagen, riktigt bra grundform, chans på medalj för laget osv. Men nej. Det handlar liksom inte om 5km vårruset utan 100km.

Detta suger så jävla svårt! Men jag har landat i det och det känns som helt rätt beslut. Nu vill jag bara bli av med det onda och stärka upp högersidan igen. Planerar att så snart jag är på banan igen uppsöka ett sådant där lab som gör löpanalys. Jag får hela tiden problem på högersida. Tyder ju onekligen på att jag belastar snett.

Verkligen ett galet år. Lätt att tänka att allt bara är skit. Men det är det ju inte. Behöver påminna mig om det:

  • Fantatiskt roligt och bra ÖtillÖ fick jag och Fredrik till.
  • Löpningen är fortfarande lika rolig. Jag har snabbare tider i kroppen som vill ut. Och oberoende av tider så är det så fantastiskt roligt och ger mig så mycket i form av spännande upplevelser och möten. Massor av äventyr kvar att ge mig ut på.
  • Jag har blivit med coach. Han är kanonbra. Vi synkar klockrent och har bara inlett vårt samarbete.
  • Det tog lång tid att få klarhet i ryggproblemen men numera vet jag vad felet var/är. Bröstryggen är typiskt trasig (gamla och nya kotkompressioner i kombo med diskbråck). Finns massor att göra för att den inte ska börja strula igen, varken i vardagen eller under hård träning. Och det kan jag numera jobba på tillsammans med bra folk.
  • Jag har blivit känd från youtube (kolla RaySearch+adaptive+tutorial) och en grej jag kämpat länge för att få med i vår mjukvara kommer faktiskt med i releasen som precis är på väg ut.

youtube

  • Jag har köpt två nya cyklar – en som jag haft spännande utflykter på under sommaren och en som är fantastiskt fin.
  • Vidare fick jag till slut ett finfint badrum.
  • Jag har varit på Roskilde. Bara en sådan grej. Och insett att trots att jag numera oftare bokar hotell snarare än sovsal på vandrarhem på mina resor tycker jag fortfarande att det är fantastiskt härligt att sova i tält, lalla runt på en åker och kolla band.
  • Dessutom bockat av Way out west och Popaganda.
  • Och dagar då plan A är att köra 4h löp och sedan ligga på soffan och läsa bok men det inte funkar p g a förkylning och höftstrul så går det ju att komma upp med en plan B i form av att haka på vänner till två filmfestivalvisningar under förmiddagen och sedan träffa en annan vän på lunch och vernissage. Det blir en bra dag det med.

Ctrl+alt+del, döda processen som hängt sig och gör omstart.

Hej från min lilla bubbla

  • Publicerad 17:19, 28 okt 2016

Jag har inte slutat blogga. Inte heller gjort uppehåll p g a tidsbrist. Eller för att livet är tråkigt. Eller inte innehåller något värt att berätta om. Jag har bara tagit mitt pick och pack och flyttat in i en liten bubbla. Föredrar att vara där just för tillfället. Allt fokus på 27 november. Tiden som jag inte tränar eller jobbar behövs för att vila för att kunna ta till mig träningen. Låter det tråkigt? Det är det inte. Vilan innehåller lite häng med vänner och en jäkla massa spännande böcker. Och träningen går bra. Mycket spring i benen. Lätta steg. Många mil samlas in, de flesta i löpskor men även några på cykel och några i bassäng. En del i sällskap, men de flesta på egen hand. Ständigt påhejad av min coach.

Det är något av ett experiment detta. Visst jag försakar en del just nu men det är en avgränsad period. Jag vill stå där på startlinjen i Los Alcazares, Spanien, om knappt en månad och veta att jag gjort vad jag kan för att kunna prestera på topp. Bra vibbar i nuläget. Experimentet består i att se om jag gillar att spendera en period i en liten bubbla, hur tät bubblan kan/bör vara och hur lång period som är rimlig.

Nästa lördag är jag något mindre hemlig eftersom jag planerar köra vintermarathon som går av stapeln på Norra Djurgården och arrangeras av min klubb Fredrikshofs FIF. Jag kommer se det som ett långpass där service ingår, så jag slipper ta med mig vätska och energi, och även hejarklack. Passar bra i uppladdningen med ett lite snabbare långpass just då även om det definitivt inte bli något PB-försök. Har väldigt svårt att ställa upp i lopp utan att tänka att jag ska/måste persa. Så det blir också ett experiment.

Over and out.

En olycka kommer sällan ensam. Eller hur var det nu igen?

  • Publicerad 13:06, 17 sep 2016

Inte nog med att jag är klar för VM100km utan dessutom är jag från och med idag med dusch och toalett igen. Det är ju bara drygt tre månader sedan sist… Kvarstår en hel del småfixande men det går numera att göra både nummer ett och nummer två på anständigt sätt och jag slipper att slösa tid genom att dra iväg till jobbet varje gång jag behöver duscha. Tid jag hellre spenderar på annat. Har för övrigt rationaliserat bort en hel del duschande under sommaren. Klimatsmart liksom. Kvällsträning, lägenhet (inkl säng) täckt av byggdamm, äsch jag kan lika gärna låta svetten torka och lägga mig oduschad. Vaddå byta lakan? Senare… Sista perioden degraderade jag till att inte ens bry mig om försök till raggardusch i vasken i köket. Allt är hursomhelst helst så skitigt så det gjorde liksom inte så stor skillnad.

Men nu tänkte jag försöka återgå till normalläge igen. Slösa lite mer svenssonaktigt på vatten helt enkelt. Aldrig längtat så mycket efter lååång dusch och att städa som nu.

Så ja, firma nummer två levererade faktiskt. Alla hantverkare är inte skitstövlar, vilket jag fick intrycket av tidigare. Istället för återkopplar strax var det återkopplar genast som gällde och till och med återkopplar innan ibland. Aktivitet i lägenheten varje dag och när jag kom hem var det inte grustag på golvet utan hyfsat städat och undanplockat. Bra hantverkare helt enkelt!

Landslagslöpare

  • Publicerad 09:31, 16 sep 2016

Äntligen är det klart!! Jag är uttagen till VM100km. Det går av stapeln den 27 november i Los Alcazares, Spanien. Bra i tid och på en bra plats. Efter den struliga våren är jag rejält igång med löpträningen och formen är på uppåtgående, vilket inte minst förra måndagens ÖtillÖ visar. Saknar fortfarande en del gällande snabbhet och lite av tåligheten att springa riktigt långt komfortabelt men det finns tillräckligt med tid för att komma till rätta med det. Min och coachens plan har hela tiden varit att vara i riktigt bra 100km-form den 27 november. Inte så att vi har tagit för givet att jag skulle bli uttagen men hoppats på det och att skynda långsamt har i vilket fall som helst varit nödvändigt. Gällande plats så finns god potential för att det är bra Stina-klimat. Hyfsat varmt.

Hoppas VM-resan 2016 blir (minst) lika lyckad som den förra året. Starkt lag både på dam- och herrsidan, och dessutom ett roligt gäng att få hänga med. Sjukt taggad inför en härlig löp-höst!

ÖtillÖ – simspringandes från Sandhamn till Utö

  • Publicerad 17:04, 6 sep 2016

Som jag har längtat! I går var det äntligen dags för mig och min swimrun-partner Fredrik att ta oss an den mytomspunna ÖtillÖ-tävlingen, vilken rankats som en av världens tuffaste endagstävling och anses vara swimrunsportens VM. Iklädda våtdräkt och löpskor alternerade vi löpning och simning för att ta oss mellan Sandhamn och Utö. Tillsammans med 119 andra lag. Fredrik har kört tidigare men för mig var det första gången. Skräckblandad förtjusning innan. Det handlar om 65km löpning (mestadels obanat) och 10km simning.

Jag var så fruktansvärt nervös. Ännu mer än vanligt. Anledningen till det var att jag vet att jag inte är så kyltålig och efter bara 2km löpning ligger tävlingens längsta sim (1750m) i…inte så varmt… vatten. Om jag hamnar i hypotermi där är vi rökta.

Tävlingen är så mycket mer än bara själva tävlingen. Samling på Strömkajen vid lunch på söndagen för transport ut till Sandhamn, pre-race meeting, middag, kort natts sömn (starten går vid 6-hugget på morgonen), tävling hela dagen, festmiddag&partaj med prisutdelning på kvällen och återresa från Utö tisdag morgon. Med andra ord tid för både en massa idrott och en massa relaxande häng.

Eftermiddagen i Sandhamn spenderades förutom på pre-race meeting med förberedelser inför den stora dagen. Mycket pyssel med utrustningen.

Och beslut som ska tas. Vi valde mellan ytterligheterna gällande skor. Metalldubbade skor av klassiskt orienteringsskomärke eller lättviktsrejsskor. Hmmm. Det slutade med metalldubb.

Så hur gick det då? Hamnade jag i hypotermi det där första simmet? Och var skovalet bra? Jo vi fick en helt magisk dag. Jag drog i det första simmet och kände ganska kort in att detta kommer att funka. Väl iland insåg vi snabbt att skovalet var helt rätt. Fantastiskt grepp. Bara att ställa sig upp och börja springa på klippor där andra mest halkade omkring och hade svårt att ta sig upp. Givetvis inte riktigt lika härlig löpkänsla på grusvägar som med rejsskorna men acceptabel. Det finns speciella swimrunskor men det går inte att tävla med de som kommer från en sport där de under många många år utvecklat skor med brutalgrepp, låg vattenvikt, ombonat mot hög växtlighet osv.

Loppet är väldigt omväxlade. Det är 22 sim och 23 löp av varierande längd och natur. Jag tycker det är roligt att vara i blåbärsriset, springa upp och ner för klippor, på klappersten och det finns mycket av den varan. Men jag är inte speciellt bra på det. Min styrka ligger i långt och platt. Fredrik ligger först i den typen av terräng och linan mellan oss är spänd. Mitt självförtroende blir sämre och sämre trots att jag har kul. Jag sinkar oss… Men sedan kom vi fram till det beryktade grissimmet, 1400m mellan Mörtö klobb och Kvinnholmen som ligger utsatt med mycket vågor och strömt. Jag tog ledningen och redde ut situationen galant. Inte långt efter var vi äntligen! framme vid Ornö. Jag sa kvällen innan att jag kommer att älska Ornö, ön som i princip alla hatar, och att jag antagligen kommer få äta upp det imorgon. Handlar om en halvmara lättlöpt med mycket grusväg. Jag hade rätt och fick inte äta upp det. Nu var det min tur att ha Fredrik efter mig med spänd lina. Jag gick in i min egen bubbla och bara njöt medan vi passerade lag efter lag. Det är ju där min styrka ligger.

När Ornö var klart var det bara slutspurten kvar. Vi hade koll på att vi låg femma i mixklassen vilket kändes sjukt bra. Men där och då insåg vi också att vi hade en riktigt bra tid på gång. Mycket bättre än vi ens kunnat föreställa oss att vi skulle kunna göra. Som referens hade vi att förra årets treor var laget som slog oss med 10min i Loftahammar. Deras tid ÖtillÖ2015 var runt 9h45min. Och Fredriks pers var på runt 11h30min. Vi sprutade upp för backen till målet vid Utö värdshus och kom in på 9h35min. [Spurtade? Hörde Fredrik kvida bakom mig: "du får dra mig upp"] Helt galet.

En av tjusningarna med swimrun är att en kör i par. Fredrik och jag är jämna. Vi orkar köra på i samma takt. Inga problem att hitta det tempo som gör att vi båda orkar och att vi tar ut oss max. Men samtidigt har vi några bitar där den ena är något bättre än den andra. Där vi kan komplettera och hjälpa varandra och komma till en bättre sluttid för oss som par än om vi kört var för sig.

En annan tjusning är givetvis naturupplevelsen. Fatta vilken resa vi fick vara med om! Alla dessa små och lite större öar av olika karaktär. Och den mäktiga känslan att simma runt i torktumlarvågor. Och mitt bland en massa maneter.

Efter målgång: RELAX!! Bastu, mat & dryck och en massa snack om dagens bravader och blessyrer. Jag t ex körde med ett linne med fickor under våtdräkten där jag hade lite extra gels. Fickor som inte hade lock. Redan vid första simmet började gelförpackningarna flyta runt i dräkten. En parkerade i armhålan så där har jag fått skavsår. Med tanke på att det var en av mina värsta så klarade jag mig bra i jämförelse med de flesta. Sydda knän, fötter som är som en enda stor blåsa, brutna ben i fötter osv.

Överlag väldigt prestigelöst eftersnack. Visst är det en tävling, där det i år slogs rekord till höger och vänster (dam, mix, herr och antal fullföljande lag), men på denna typ av tävlingar är det ju en bedrift bara att ta sig i mål.

Härlig känsla i kroppen idag även om träningsvärken är brutal.

Dags igen: FESTIVAL!!! Och denna gång på hemmaplan.

  • Publicerad 15:19, 28 aug 2016

Sommarens tredje och sista festival blev, som vanligt, Popaganda. 

En mycket sympatisk festival. Två scener som ligger nära varandra. Inga krockar mellan band eftersom det bara är en av scenerna det spelas på åt gången. Många lite mindre up&coming akter. Hög andel svenska band. Sympatisk könsfördelning. På cykelavstånd från hemmet.

Senaste tre åren har jag även börjat uppskatta en annan aspekt av festivalen. Åldersgränsen är 13 år och den är hyfsat städad. Har tagit fasta på det och introducerar systersonen till festivalandet. Han gillar det. Alla band uppskattas inte till hundra procent men vad gör det när det finns skojig mat i food trucks, loka crush-tävling, pingisbord, bra foto-tillfällen och en massa annat. Och givetvis churros.

Räcker inte det går det alltid att kolla mobilen ett tag medan jag kollar band.

En hel del band uppskattades av oss båda. En av höjdpunkterna var FKA twigs. Mer av performance än konsert. Extra kul när ingen av oss var inlyssnade eller förberedda men ändå blev trollbundna. Klart snyggaste backdroppen dessutom.

Summasummarum:

  1. Verkligen en kanonhärlig festivalhelg med systersonen och ett gäng vänner.
  2. Rekommenderar varmt popaganda både generellt och specifikt för att introducera yngre personer till festivalande. 

Återkopplar strax – en pjäs i två akter

  • Publicerad 19:54, 25 aug 2016

Min frisör sa senast jag klippte mig att: du ska se, när du väl står där i ditt nyrenoverade badrum så kommer du tänka ”jo det var faktiskt värt det”. Jag är inte där än. Mitt badrum är nämligen inte klart än trots att renoveringen körde igång 13 juni. Men det är mycket möjligt att det blir så i slutändan. Under tiden utkristalliseras en pjäs i två akter där jag förhoppningsvis kommer skratta gott åt den dråpliga historia som motsvarar akt 1 när lite tid passerat. Och där akt 2 kommer vara en solskenshistoria.

Nedan följer min version av akt 1. Eftersom företaget jag anlitat inte får möjlighet att uttala sig kommer dess namn inte att avslöjas.

Hade grunnat ett tag på om jag inte skulle hugga tag i projektet Badrumsrenovering. Stambytt i mitten av 90talet och inget gjort sedan dess så det började bli lite soggigt. Dessutom kläckte lillebror den smarta idén att eftersom jag har högt i tak borde jag kunna sänka det och göra plats för loft för förvaring. Väldigt önskvärt när en bor på 24kvm.

Jobbigaste steget är att hitta en bra firma som fixar renoveringen. Jag körde enligt strategi jag fått tips om från en vän nämligen att ta hjälp av en stor badrumsåterförsäljare eftersom de ofta har samarbete med hantverkare. Jag kom i kontakt med en firma, säg X, som rekommenderades av inte bara en utan två ledande badrumsåterförsäljare, säg Y och Z. Kändes tryggt och bra.

När väl den kontakten var knuten så körde allt igång nästan genast. Från en dag till en annan fann jag mig ta beslut om hur mitt nya badrum skulle se ut. Något jag inte funderat på innan jag drog igång projektet. Fick bra hjälp med det på Z. 12 juni ägnade jag åt att rensa badrum och angränsande utrymmen från grejor och 13 juni körde de igång. Med uppskattad maxtid fyra veckor. Om allt gick enligt plan.

Stötte på patrull ganska omedelbart. Vattenavstängning görs centralt och när förvaltaren kontaktades för sådan frågade de om jag ansökt om tillstånd för renoveringen från BRFn. Det hade jag inte. Eftersom X hade tolkat informationen på BRFns hemsida som att det inte behövdes. Ansökan skulle ha lämnats in sex veckor innan start. Rullgardin ner för första gången. Badrummet var redan delvis rivet och min lägenhet en soppa utan dess like. Skönt nog hamnade jag i snabbkön så det där löste sig på någon dag.

Vattenavstängningen ja. Jo den kan bara utföras på tisdagar när förvaltaren är på plats i fastigheten. Ytterligare fördröjning.

När väggen in mot grannen revs hittades att den inte var gjord enligt nuvarande regler. Ett lager saknades. Det i sin tur gjorde att rör till handfat och toalett skulle hamna för nära väggen efter återuppbyggande. Några dagar stiltje för att fundera ut hur detta skulle lösas. Ord som slitsbotten och skvallerrör nämndes. I denna veva behövde X komma in till grannen för att se hur det såg ut på den sidan. Någon dags iteration innan detta kunde bli av. Väl där konstaterades att det såg bra ut men något behövde fixas där (ballofix?). Grannen bor i andra hand. Kontakt med ägaren. Som givetvis var lite frågande men lyckades övertygas om att det faktiskt var en bra grej även för hans del. Ytterligare att gäng dagar passerade när X försökte få till en tidpunkt när granne, förvaltare och rörmokare alla kunde samtidigt. Eller dagar… Det handlade snarare om vecka +.

Vi är nu framme i mitten av juli. Notera att dusch varit borta sedan 16 juni. Toaletten var kvar till 29 juni, med hinkspolning. Nu var det äntligen dags att sätta fart på riktigt! Det utlovades jobb till och med på kvällar och helger. 

Mitten av juli. Jo det är då de flesta försvinner iväg på semester. Enligt X. Verkade i slutändan klart svårt att få något gjort överhuvudtaget. Någon timme här och där. Jag ringde och sms:ade och sms:ade och ringde och försökte jaga på. Till ingen nytta. Det var någonstans i denna veva som jag började nytta hotell. För min mentala hälsas skull. För varje gång jag kom hem så var det antingen samma status som när jag lämnade eller värre. Min lägenhet blev bara mer och mer trashad. Dessutom verkade hantverkarna ha en förkärlek till att ställa alla sina grejor (inkl sopor) framför kyl&frys och diskbänk. En skulle ju kunna tänka sig att de istället valde att ställa allt på den plats i lägenheten som vi avtalat från början och som jag frigjort från matbord och annat. Men nej.

I början av augusti framkom att några mina köksskåp satt för nära elskåpet. Att det var otillåten placering av skåpen hade jag redan tidigare gjorts medveten om men nu visade det sig att det faktiskt inte gick att dra elen till badrummet (golvvärme osv) under nuvarande omständigheter. Kökskåpet måste ner, elskåpet flyttas och nya likadana köksskåp upp. Givetvis tog det ett gäng dagar innan X fick fatt på någon som kunde göra detta. Och under tiden stod resten av arbetet stilla.

Elkillarna körde igång tis 9 augusti och skulle vara klara samma fredag. Kom hem från Way out west-festivalen på söndagen. Givetvis var det inte klart. Köksskåpen var nedrivna och elskåpet urkopplat. I övrigt inget. Elskåp urkopplat… Ingen el sedan tisdagen. Mumma för kyl & frys. Ja, det var mögel i kylen.

Och eftersom det inte fanns någon el under den tiden kunde inte killen som skulle gjuta igen golvet i badrummet göra något (behövde ljus och maskin för att mixa gjutsmet).

Elen fixades (kors i taket!) samma måndag och jag kunde äntligen flytta hem igen efter ca tre veckor på hotell eller annan ort. Nedan mitt kombinerade kök, (raggar)dusch, toalett (ja jag har kissat i vasken hela sommaren!) och torkställning.

Och så var det det där med tätskiktet. Första gången jag hörde att det skulle kunna bli klart på måndag e d var i början av augusti. Torsdagen den 18 augusti dök killen som skulle göra jobbet upp för första gången. För att vända i dörren i ogjort ärende. Väggarna var inte rivna på det sättet som krävdes, golvbrunnen fortfarande inte ersatt och det var fullt med bråte i badrummet vilket borde ha städats bort. 

Golvbrunnen tar enligt X ca 10min att få till. Rörmokare var på väg för att fixa det i måndags, tisdags, … Stackars kille vilken lång resväg han verkade ha!

Någonstans här började det äntligen gå upp för mig att detta faktiskt inte funkar längre. För långa perioder när Mr Xs enda svar på mina sms och e-brev är ”Återkopplar strax”. Jag hatar! det uttrycket. Via telefon uteslutande upptaget eller telefonsvarare. Och mestadels noll aktivitet i lägenheten.

Jag har bönat&bett, skrikit och hotat och till och med gråtit. Men inget har bitit. En sommar av att jag ständigt känt mig lurad, blåögd och jävligt förbannad. En sommar utan ett hem. Ett litet helvete helt enkelt. Tack och lov att jag är på banan med löpningen igen efter den struliga våren! Ett problem i taget tack.

Så till slut sa jag upp kontakten via e-post. Då blev det helt plötsligt en väldig fart på kommunikationen. Jaha, jag har några killar som precis är på väg till dig för att göra det här och det här. Men du vill inte att de kommer alltså? Nej helt rätt tolkat.

Jag gav X tidsfrist för att lämna tillbaka nycklarna till lägenheten. Inte ens det funkade utan jag fick byta lås. När jag skrev att lås var bytt fick jag som svar en undran om jag trots allt inte ville att killarna skulle göra klart; det är så lite kvar; du kommer aldrig hitta en firma som vill ta vid.

Det är redan försent! Den nya firman sätter igång imorgonbitti. Den verkar superseriös. Och hursomhelst kan det väl knappast bli värre?

En sådan frihetskänsla just nu! Akt 2 kommer bli bättre – jag känner det. Återstår en del att reda ut med X än men jag hugger tag i det nästa vecka. Nu ska jag andas. Och tänker göra det med långlöp och popaganda-festivalen.