Stina Svensson

Jag gillar att springa. Helst långt. Löpning, och även simning eftersom jag håller på med swimrun, tar ganska stor del av mitt liv, men jag brukar få plats med ett roligt jobb och en hel del böcker, film och konserter också.

VILL DU MIG NÅGOT? SKICKA GÄRNA ETT MEJL.

Fortsättning följer…

  • Publicerad 17:06, 8 aug 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

När selfien vid Långe Jan var tagen bar det av mot fastlandet. Jag och racern blev avsläppt hos storasyster i Kalmar. Swimrunutrustningen fick bo kvar i swimrunpartnerns bil. Den är för skrymmande att ha på racern men behövdes på resan eftersom vi helgen efter skulle köra Loftahammar Endurance Day (LED). Min plan, inte helt oväntat, var att ta mig på två hjul till Loftahammar. Men först några dagar hos storasyster och hennes sambo. Som bonus var äldsta systersonen på plats. Inte helt självklart eftersom hennes två barn är utflugna, men jag var glad åt det sammanträffandet.

Hur väl känner jag Kalmar? Jag har varit där massor av gånger, så jag borde vara välbekant med staden. Men dessvärre är det så att jag i princip enbart varit i simhallen. Och det var ett tag sedan. Så det finns mycket att upptäcka. Men viktigast för denna del av resan: riktigt långa sittningar vid frukost, lunch och middag. Min favorit. Mycket att snacka om.

Jag fick till några härliga morgonlöp i näromgivningarna.

35888172040_2415a2be64_k

Vidare kollade vi in både Kalmar Slott och Kalmar Länsmuseum, med bl a utställning om regalskeppet Kronan. Inte en dag för tidigt. Nedan på väg till slottet.

36157927112_a29f722cdf_k

På onsdagen packade jag racern igen och begav mig av norrut. Denna del av resan var innan helt oplanerad förutom det faktum att jag behövde vara i Loftahammar senast fredag kväll för att hämta ut race kit. Eller behövde jag det…? Swimrunpartnern drog på sig ett ont knä under fyrlöpningen så i detta läge var det oklart hur det skulle bli med den där tävlingen. Men jag hade inte bara tävlingen att se framemot i Loftahammar utan även traditionsenligt besök hos kollega som har sommarhus i närheten. Dit ville jag i vilket fall som helst.

Jag hade börjat sakna sim. Helst i öppet vatten vilket kan göras i princip var som helst men jag hade varit tvungen att prioritera bort våtdräkt i racerns packning. Återstår alltså bassängsim med mer begränsningar. Så jag bestämde att natten mellan onsdag och torsdag skulle spenderas i metropolen Oskarshamn där det finns simhall. Också ett ställe jag känner väl. Eller iallafall just dess simhall. Jag fick tillfälle att köra den fina vägen mellan Oskarshamn och Kalmar en gång till, fast nu åt andra hållet.

35934937620_0a676d7fc2_k

36331290035_0e956f247a_k

Simhallen i Oskarshamn var rejält sliten redan vid mitt senaste besök (slutet av 80-talet?) och har på senare år ersatts av en ny fin sådan. Den gamla har byggts om till hotell. Självklart valde jag att bo där. Mycket trevligt! De har bevarat läktare, delar av kalket och till och med hopptornet vid ombyggnaden.

35500494014_ef422d8ef0_k

Utforskade hamnen på två ben och besökte den nya simhallen. I övrigt hände det inte så mycket mer. Mat och sömn.

Sista stopp innan Loftahammar tänkte jag skulle bli Västervik. Uppväxtstaden. Föräldrarna är numera utflyttade och i och med det har jag ingen koppling kvar så det blir liksom inte att jag åker dit. Konstaterade fort att ja det är en riktigt fin stad och nej jag skulle aldrig vilja bo där igen. Besök funkar fint. En av favoritbyggnaderna är kallbadhuset (huset med torn till höger i bilden nedan).

36307707556_3317e80e49_k

Väl i Västervik insåg jag att min minutiöst planerade resa gällande packning mm hade ett hål. Hur skulle jag ordna logistiken runt om LED? Det var inte direkt så att jag hade tänkt att cykla mellan kollegan och Loftahammar (ca 17km) tidigt på morgonen för att sedan tävla hela dagen och sedan cykla tillbaka. Med swimrunpackningen. Som fanns i swimrunpartnerns bil i Figeholm. Fortfarande inte klart om han kunde tävla (och skulle han det så skulle han bo i Figeholm och inte hos min kollega). Även om jag i så fall inte heller kunde tävla (försökte hitta ersättare men utan framgång) så ville jag till Loftahammar och simspringa på plats, utom tävlan. Jag fick hyra bil helt enkelt.

Så på fredagen övergick cykelsemestern temporärt i bilsemester. Återbesök i Figeholm för ett kortare swimrunpass och sedan full fart mot Loftahammar. I samband med det där passet beslutade sig swimrunpartnern för att han vill ge det ett försök. Det är ju inte värre än att vi får gå av om knät inte håller liksom.

Så start lördag morgon blev det! Härligt att vara tillbaka. Många swimrunpolare fanns på plats. Även två killar jag simmade med i Västerviks Simsällskap för länge sedan och inte har träffat på många år.

35575478793_05b16f9b5b_k

Startskottet gick. Swimrunpartnern tog täten i fältet som vanligt och jag hakade på så gott jag kunde. Kände ganska fort att det antagligen hade varit bra om jag kanske hade vilat lite mer innan tävling… Riktigt tunga ben. Men inget ont eller så. Bara sliten. Nåväl, det ordnar sig tänkte jag. Inte riktigt lika bra klipp i löpsteget för partnern p g a det knäonda så det blev väl ungefär jämnt där.

Dags för första sim. Alltid lite jobbigt att hoppa i för min del. Oroar mig för vattentemperaturen. Inte så att jag har problem med kallbad, men här handlar det om att ligga i länge ett antal gånger och börjar jag frysa är jag rökt. Men det insåg jag fort att det skulle inte bli något problem denna gång. Kort löpning och sedan andra simning som var superkul! Blåsigt så det var en del vågor. Lite åt torktumlarläge. Klurigt men roligt. Vi var i detta läge första mixlag. Låg och tänkte att det här tar vi trots mina trötta ben. Simningen kändes stabil. Och då plötsligt kom ett annat mixlag och swischade om. Kändes som jag simmade i ultrarapid.

Efter andra sim är det en rätt rejäl uppförsbacke, där vi kom ifatt ledande mixlag igen. Men jag märkte att partnern inte riktigt var som han skulle. Plötsligt säger han att han tror att det inte kommer funka. Knät gör ondare efter simmen, när det är nedkylt. Nedförsbacken efter bekräftar. Det är som det är. Vi bestämmer oss för att bryta, men att vi ska gör det efter nästa sim eftersom i då kommer till en kontroll som det är lämpligt att bryta vid. Ett sista härligt sim och några löpsteg till innan tävlingen är över för vår del.

En chansning som inte höll. Men en härlig dag blev det iallafall. Vi fick skjuts tillbaka till målområdet och hoppade där i vattnet för att klämma slutrakan framlänges och baklänges iallafall.

35592090563_e4651bcadf_k

Väl tillbaka hittade vi det andra mixlaget. Killen hade trampat snett precis efter att vi hade brutit och låg med fot hårt lindad i högläge. Vi fick göra upp över en fika istället :D. Jag tror att de hade vunnit just denna dag om killarna inte blivit skadade. Starkare simmare och LED är en tävling med mycket sim. Vi hade behövt vara mer överlägsna på löpen för att ha en chans. Då krävs pigga ben och inte slitna som mina.

Nytt försök nästa år.

Ursprungsplanen var att fortsätta per cykel till Stockholm. Men det var baserat på att detta var enda äventyret under denna semester. Under resans gång dök det upp nya möjligheter så jag tog bussen hem för att ha möjlighet till några dagar på hemmaplan för att ladda om innan nästa äventyr som startar på fredag.

 

Exotiska Kalmar län

  • Publicerad 19:09, 7 aug 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

Åter på hemmaplan efter en maxad resa. Jag har upptäckt Kalmar län. Hur exotiskt låter det? Jag är uppvuxen i Västervik så jag borde dessutom egentligen redan känna regionen väl nog. Men nu var det dags för återbesök och upptäcka nya delar.

Del 1 av äventyret var, som beskrivet i tidigare inlägg, förlagt till Öland. Välgörenhetseventet blev mycket lyckat och samlade in runt 100000 kr. Detta uppmärksammades bl a i Ölandsbladet. Jag fick köra mitt eget race till hyfsat stor del, men under det racet fick jag definitivt möjlighet att upptäcka Öland. Alltså jag har tänkt att det antagligen är en vacker ö. Men så vacker och magisk…? Nej det hade jag inte fattat. Natten innan Lighthouse run startade spenderade jag i närheten av Figeholm där min swimrunpartners föräldrar har sommarhus. Jag anlände lagom till isterbanden var klara:

35363805694_4c11daa8bb_k

Vi hann även med lite öppetvattensim. Jag körde ett sista jobbmöte per telefon precis innan vi hoppade i.

36068658851_e87beb4743_k

Min plan var att ta cykeln från Figeholm till Köpingsvik på Öland, där första nattlägret var, vila lite och sedan genskjuta löparna, även jag springandes, bakifrån. Huvudvägen från Figeholm, eller snarare Fårbo, till Kalmar är E22. Jag har åkt och kört den vägen många gånger. Helt klart en väg som inte är bra att cykla längs. Inte nog med att det är förbjudet, dessutom så är vill en inte det. Smal eller icke-existerande vägren. Bilar, lastbilar och husvagnar i massiva mängder som kör fort och ligger dikt an vid omkörning. Det finns alternativa vägar men just mellan Fårbo och Oskarshamn vet jag ingen sådan. Samling för löparna var i ottan. Jag startade samtidigt som swimrunpartnern och även en annan fyr-löpare gav sig av med bil. Det var lika bra så att jag skulle vara i Oskarshamn innan det blev allt för mycket trafik. Gps-klockans logg startade 04.02. Väldigt nöjd med det valet när jag trampade på längs E22. Klart obehagligt trots att det inte var så mycket trafik.

Väl i Oskarshamn så började himmelriket. Gamla riksvägen finns att tillgå, plus lite andra småvägar, vilket gör att Oskarshamn till Kalmar är perfekt för långcykling. Bra väg och lite trafik. Bra (cykel)skyltat dessutom hela vägen. Kort inslag av grusväg men den var fin så det funkade även på racer.

36048670902_20ecdf94bb_k

På väg in till Kalmar fick jag äntligen en något sen frukost (i förhållande till väckning), givetvis på en bensinmack, och rullade sedan ner till hamnen för att ta cykelfärjan till Färjestaden på Öland. Bron får en inte cykla på. Men färja är ju trevligt så det är helt ok med mig. Lyckades dessutom tajma den perfekt.

36179913046_63586e4583_k

På Öland finns också en väg att undvika för cyklar. Den heter 136. Tack och lov finns på stora delar en parallell väg på östra sidan. Och den är fantastisk. Jag körde rakt österut från Färjestaden och tog den tills jag var i höjd med Köpingsvik då jag bytte sida igen. Bra flyt, inte alltför långa stopp och bra tajmad cykelfärja gjorde att jag var klar med de runt 150km innan kl11. Gott om tid till energipåfyllning och vila innan löpning. Nyttjade stranden för ”dusch” (mitt första bad i år utan våtdräkt!) och en campingtoalett för ”tvätt” av cykelkläder. Minimal packning under resan så det var en uppsättning cykelkläder som gällde.

Löparna skulle knata 70km första dagen så för att genskjuta dem insåg jag att jag behövde vänta åtminstone till kl15, och ännu hellre kl16, innan jag började min löpning norrut. Planen var ca 15km för min del. Runt 14-hugget tröttnade jag, gav upp idén att träffa fyr-löpare och sprang ändå. Vilken lycka! Andra passet på tre och en halv vecka (jävla slemsäck). Inget ont. Bra klipp i benen. Fantastisk natur. Kändes som jag aldrig hade haft löpuppehåll. Egentligen skulle jag i det läget helst vilja slänga cykeln och haka på resten av gänget på två ben istället. Men en grej att tänka på här är att vaderna inte jobbat speciellt mycket under de 3.5 veckorna. I början kunde jag knappt gå och inte göra tåhävningar och definitivt inte hoppa hopprep (bra grej för att stärka vader och fötter). Cyklat har jag ju gjort men där använder jag inte vaderna speciellt mycket. Så att börja springa som om uppehållet inte existerat skulle med största sannolikhet leda till att träningsvärken jag fick i vaderna i samband med de första löppassen snabbt skulle förvandlas till överansträngning med vader som russin. Tålamod!

Ännu en ”dusch” och ”tvätt”, denna gång av löpkläder som även de bara fanns i en uppsättning. Och efter ett tag började fyrlöparna anlända. En hel del välkända ansikten och väldigt många nya bekantskaper. Härligt! Vi inkvarterade oss i skolan i Köpingsviks gympasal och blev utfordrade. Efter det orkade viss traska iväg för att dricka öl, medan vissa andra var väldigt nöjd med att softa på tjockmattan med en bok.

Eftersom jag missade besöket vid fyren Långe Erik, där fyrlöpet utgick från, så var min plan att ta det dag två. Delar av vägen var tvunget längs 136 så jag startade så tidigt jag kunde, direkt efter frukost. Jävlar vilken fart jag hade upp till Långe Erik! Och ja, det berodde på MEDVIND. Norra udden är helt klart min favoritplats på Öland (av det jag sett hittills). Kargt. Hur nöjd som helst att jag inte mesade och hoppade över att cykla hela vägen upp, trots att det innebar en ganska långcykling dag två och jag mest bara vill springa.

36073707222_7ade9c084d_k

Nattlägret var natt två i Mörbylånga så efter att ha njutit lite av naturen på norra udden så var det bara att sätta fart söderut igen. Mot vinden. Jag hade laddat. Men inte tillräckligt. Jag tror denna dags cykling är ett av de jobbigaste träningspass jag någonsin gjort. Otroligt vacker omgivning men det kunde liksom inte rädda situationen helt. Verkligen redo att lägga mig ner i vägrenen och ringa efter taxi. Knappt 190km (vilket är en bra bit kortare än jag cyklat på andra lååångcyklingar), varav 135km i obarmhärtig motvind. Men men. Till slut kom jag fram till Mörbylånga och fick en välförtjänt lunch. Efter det la jag mig platt på marken utanför denna natts gympasal tills någon med nyckel kom och släppte in mig. Helt inkapabel att göra något annat än just det.

Och sedan bytte jag om till löpkläder och körde en kortare vända med ungefär samma känsla som dagen innan i benen. Oklart hur det kan funka men det gör det.

När jag har gjort cykelpass liknande det jag hade dag två så blir jag så trött på att cykla och vill verkligen inte cykla dagen efter, eller ens veckan efter. Tänkte på det att det aldrig händer med löpning. Jag kan köra intervallpass så jag är spyfärdig. Eller vara ute när det haglar från sidan, eller framifrån. Eller jag har för lite kläder på mig för aktuellt väder och kommer hem hypotermisk. Osv. Men jag känner ändå alltid för att springa dagen efter iallafall.

Bra nog var min plan att den sista dagen skulle jag minsann springa med övriga fyrlöpare!

Efter utfordring och natt på tjockmattan så var det äntligen dags. Min stora dag! Typ en mara, med paus för lunch. Det är inte något större problem en vanlig dag men nu visste jag inte riktigt hur kroppen, eller snarare häl och vader, skulle reagera.

Teamade upp mig med en trevlig tjej från Uppsala som jag inte träffat tidigare. Vi diskuterade lämpligt tempo och satte sedan iväg söderut.

35458047483_0f7af7b6cc_k

 

Visade sig att vi funkade finfint ihop. Bra tempo som var lite lagom jobbigt, inte värre än att det gick att snacka. Vi pinnade på till Degerhamn där det var lunch. Som alla måltider, och övernattningar, under fyrlöpet var också denna sponsrad. Hur lyxigt som helst. Och för en bra grej. Har gjort mitt bästa för att sprida informationen om Lighthouse run via mina kanaler och hoppas att det gett incitament till åtminstone någon att lägga ett litet (eller stort) bidrag.

Sista biten flöt på och helt plötsligt var vi framme.

36094766282_e8bcb3c204_k

Jag gillade norra udden mer än södra udden, men jag tror att det delvis beror av att där uppe var jag ensam. Södra udden är mer av en turistgrej och jag kom dit tidig eftermiddag (jämfört med tidig morgon). Jag får åka tillbaka någongång i ottan och utforska mer.

Del 1 avklarad!

 

 

Lighthouse run 2017

  • Publicerad 08:21, 27 jul 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

Dags för semester och lite äventyr. Sitter på bussen söderut. Första delen av detta äventyr är nämligen välgörenhetslöpet Lighthouse Run 2017 på Öland. Tanken är att springa från fyr till fyr under tre dagar (170km). Bara för att det är roligt! Och för att samla in pengar till organisationen Min stora dag som jobbar med att förverkliga drömmar för barn med svåra sjukdomar och diagnoser. Finns en speciell lighthouserun-bössa för den som vill bidra.

Min swimrunpartner var med på Lighthouse Run 2016 och det verkar ha varit ungefär hur härligt som helst. Så självklart vill jag vara med i år. Öland är i princip outforskad för min del. Jag har bara gjort några stopp med båt längs kusten när jag var liten. Finns en hel del mer att se, och som kan upptäckas under detta event.

Hur var det nu med den där hälen? Jodå, tackar som frågar, den blir bättre och bättre. Har fått expertutlåtande från två håll och kollad på med ultraljud. Det är verkligen inget värre än en inflammerad slemsäck, och något inflammerad senskida, vilken kommit från att ha dansat runt för mycket i knäppa stövlar på slirigt underlag under Roskildefestivalen. Inget löprelaterat. Foten som sådan är stark på alla håll och kanter, senorna utan påverkan. Inflammationen ska lägga sig på 4-6 veckor. Gör numera inte ont överhuvudtaget i vardagen och har varit så ett tag. Känns lite vid vissa rörelser men inget mer än det. Dock går det en sena förbi det inflammerade området som jobbar vid löpfrånskjut så det är faktiskt först just idag som jag har kunnat springa. Mao kommer jag inte springa några 170km i helgen.

Det suger så svårt!!! Men, var lugn och ha tålamod! Det kommer gå över! Så vad gör jag då?

Jag får förstås ta cykel istället. Cykeln skulle med på resan i vilket fall som helst eftersom jag behöver den för senare delar av äventyret (mer om det i kommande inlägg). Så jag har gjort upp en rutt för att utforska Öland till stor del på två hjul men även lite på två ben. Det jag vill är att vara igång länge varje dag, se båda fyrarna och hänga med gänget av roliga långlöpare på kvällarna. Inte helt enligt min ursprungliga plan, men en helt acceptabel backup-plan.

20170727_074733_crop_863x745

Extra allt

  • Publicerad 08:13, 17 jul 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

I lördags skulle jag ut på långcykling. Jag brukar alltid kolla väderprognosen innan. Inte för att jag någonsin skulle ställa in ett pass p g a ogynnsamt väder men jag vill vara lite mentalt förberedd. När det gäller cykling så är det vinden jag mest fokuserar på. Motvind suger så om prognosen skulle säga 15m/s mot vinden på andra halvan av rundan är det bra att peppa lite extra.

Inför lördagen så hade jag så pass mycket koll att det verkade bli hyfsat bra temperaturmässigt och att vinden skulle tillta under dagen, medvind på vägen hem. När klockan ringde så var det redan så varmt att det var läge för linne,  trots att det var ganska tidigt. Hoppade på cykeln och satte fart söderut. Planen var bara halvfärdig. Jag behövde vara hemma senast kl13 och ville köra ett pass på 4-5h. Tänkte köra till Södertälje, äta frukost där och då planera en återfärd som skulle börja österut, ev lite söderut. Har dålig koll på vägarna där. Jag vill ju köra på en rolig och fin väg, men helst där det inte är så mycket bilar. Det blir liksom bättre både för bilister och mig på det sättet. Så jag tänkte improvisera.

Strålande sol och vindstilla. Körde ner mot Södertälje. Tog ett varv runt Bornsjön. Härligt! Frukost på vanliga macken i Södertälje. Där kände jag att det definitivt var läge för fem snarare än fyra timmar. Så den planen som gjordes upp blev att testa väg 225 ner till Sorunda och sedan ta Sorundavägen uppåt igen.

När jag gav mig ut igen så hade vinden tilltagit. Vägen till Sorunda var bra. Bilar men hanterbart. Strålande sol och hyfsat trist motvind. Men jag visste ju att jag skulle få vinden i ryggen från Sorunda så det var inget större problem.

Sorundavägen visade sig vara en perfekt cykelväg. Den kommer det bli återbesök på. Strålande sol och vinden i ryggen. Ganska varmt. Jag cyklade förbi några mysiga sjöar och tänkte att nästa gång borde jag ta med mig badkläder. Några svängar senare så började det hagla(!). Jag vet inte om det var regelrätt hagel, men gigantiska hårda droppar var det. Sådana där så de gör ont när de träffar kroppen. Himlen var klarblå, solen sken, men precis ovanför mig fanns faktiskt ett mörkt moln.

Haglet övergick efter ett tag i vanligt regn. Fortfarande från ett moln just ovanför mig så vid denna tidpunkt hade jag idén att det skulle vara snabbt över. I Tungelsta hade jag tänkt ta en kortare paus för energipåfyllning. Passade extra bra nu med tanke på regnläget. Trodde det skulle hinna gå över medan jag stod stilla men det gjorde det inte. Bara att köra på.

Strax innan Haninge så började det åska och blixtra. Fortfarande regn och nu var faktiskt himlen rätt rejält mörk. Men det är ju fortfarande bara att köra på.

Tog väg 260 från Haninge eftersom det verkade lämpligt tidsmässigt med de där fem timmarna jag siktade på. Bra autostrada för cyklister längs den. Inte helt vanligt att det finns en sådan som är stabil över en längre sträcka men här var den faktiskt det så jag slapp irritera bilister och slapp cykla med hjärtat i halsgropen när bilar passerar dikt ann.

Ungefär i höjd med avtagsvägen till Tyresö övergick regnet i skyfall. Helt bisarrt sådant! På kort tid hade det bildats stora floder på vägarna. Helt genomblöt,  sjöar i skorna och något svårt att navigera med allt vatten i ögonen.

I höjd med Hellasgården så slutade skyfallet helt plötsligt. Klarblå himmel och strålande sol någon minut efter. Jag hade tänkte ta en rolig miss-wet-t-shirt-bild när jag kom hem, men jag hann torka upp på den korta biten.

Sammanfattningsvis en cykeltur som innehöll ALLT. Om en ser till vädret iallafall. I övrigt var det väldigt rättfram. Inga felkörningar trots ny väg, råkade hamna på bra vägar på improvisation och bra känsla i kroppen.

En liten extra twist på rundan var att jag vid Gamla Stans T missbedömde en vägkant så jag tjongade rakt in i den. Det där var antagligen inte så bra för hjulet… Och hur är det med slangen? Klarar den sådant? Hann jag och tänka innan jag något tramptag senare hade platt däck. Jaja, det hade ju slutat att regna.

Resten av dagen spenderade jag tillsammans med en vän på en filt i Galärparken. Vi lyssnade på jazz (Jazz i Parken via Parkteatern) och snackade. I strålande sol.

35934087596_657bb1cc08_k

Exploration phase

  • Publicerad 09:30, 14 jul 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

Vad gör en om en kommer hem från Roskildefestivalen med fötter som ballonger och med en inflammation i hälen som gör ont? [se tidigare inlägg]

Jo först tänkte jag att det där går ju över fort, typiskt på någon dag, inga problem. Euforisk efter lyckad festival. Det gör inget att det gör lite ont. Löpningen får vila någon dag. Jag vet att jag har det, att jag är på god väg tillbaka till dit jag vill vara. Detta är bara en larvig glitch i systemet som är snart överstökad. Det är ju liksom rätt lätt att fatta att påfrestningen på fötter och vrister var ganska brutal i samband med festivalen. Tuff löpning varje morgon, delvis på stigar med rejält ojämnt underlag, och på det knasiga stövlar och tuff lergång/dans, där fötterna vrickas fram och tillbaka konstant, resten av dagen. Jag sitter ner ganska lite i vardagen så det är inte så att jag är ovan vid att stå och gå mycket, men t ex sitter jag ju iallafall ner när jag äter! Lerig festival gör att en glatt får stå upp även då. Inflammation i hälen gjorde initialt ont på nivån att jag funderade på om jag behövde kryckor för att ta mig fram. Så det var inte så att jag ens funderade på om det var någon idé att försöka springa.

Med en dags vila högg jag tag i cyklandet igen. Rullgardin ner när jag insåg att racerns cykelskor, vilka är hyfsat små och dessutom har hård kant, visade sig trycka precis på det inflammerade stället. Grr. Jag fick rota fram mina varma vinterskor som hör ihop med cyclocrossen och köra en vända på den i stället. Lite lagom sur. Skönt nog passade racerskorna igen dagen efter det.

De passade igen eftersom läget är att det blir bättre och bättre för varje dag som går! Men bara lite bättre… Så jag vaknar varje morgon peppad med insikten att det går åt rätt håll. Men deppad av insikten av att det går långsamt. Jag vill ju springa! Det är bara att deppa ihop. Och försöka göra upp en plan för att ta mig igenom detta. Det kommer ju gå över i närtid, det är bara det att mitt tålamod är prövat.

Så nu har jag gått in i upptäckarfas. Eftersom jag hade fått smak för min drog löpning igen och därmed skiter fullständigt i sådant som cykel eller till och med sim så är det nödvändigt med något extra för att acceptera att behöva temporärt avstå från löpningen. Igen. Jag kan inte cykla samma vända ut på mälaröarna dag ut och dag in, det skulle bara göra mig förbannad och deppig. Och ja just det, jag borde se till att simma en massa i öppet vatten också. Det är roligt och snart är det dags att försvara Hofvets färger på swimruntävlingen Loftahammar Endurance Day så det passar bra. Simma kan jag göra i Hellas eller Brunnsviken t ex. Så då får jag leta reda på nya cykelrundor som passerar där. Och då blir ju det riktigt roliga morgonpass.

Ut via Nacka, för att hamna i Hellas, har jag inte utforskat ordentligt tidigare. Dels för att det är lite knixigt runt slussen, och dels, framförallt, eftersom det är så galet mycket folk som cyklar in mot stan på morgonkvisten, på ganska smala cykelbanor. Så lite för lång del av tillbakavägen blir alltid så att det inte går att stå på på det sättet som jag vill. Men nu har jag kört enligt idén att jag tar en tuff, hyfsat lång, vända som slutar i Hellas. Och efter simning så rullar jag in till stan utan någon press på mig att det ska vara träningseffektivt utan mer ser det som transport. Det finns ju massor av roliga vägar att cykla på därute och som är hyfsat tomma tidigt på morgonen. Jag har kollat in Saltsjöbaden, Boo, Lännersta och lite allt möjligt. Hyfsat småkuperat vilket jag är ovan vid från mälaröarna. Det är en bra grej att köra lite sådant också.

Norrut har jag sedan tidigare fått tips om Skålhamravägen vilket ger en sväng runt Vallentunasjön. Men har igen inte utforskat eftersom tillbakavägen blir antingen via Sollentuna där det kan vara mycket trafik på morgonkvisten eller åt Täbyhållet där jag inte för mitt liv förstår hur vägarna hänger ihop. Det är just det hållet jag borde ta eftersom slutmål är Brunnsviken för simning. Skam den som ger sig. Skålhamravägen är magisk. Och på andra försöket hittade jag en tillbakaväg som funkade hyfsat. Första försöket blev 70km istället för 60km varav alla extra km var från Vallentuna och hem. Ja då kan du räkna ut själv ungefär hur vilse jag var.

Härliga cykelturer. Men till viss del mest transport till det verkliga morgongodiset – simning ute! Hur är det möjligt att säga nej till detta?!?

35658180311_95251a8dc0_k

Hellasgården strax innan sju på morgonen. Eller att simma runt i Brunnsviken och tänka: Ah där ligger Naturhistoriska, och där är hela Stockholm framför mig? Här ligger jag stark som en oxe och samtidigt lätt som en fjäder. Jag kör med handpaddlar vilka framkallar starkhetskänslan eftersom det blir extra skjuts i draget, om en orkar. Lite fusk men samtidigt får en ha det på swimruntävlingar så det är lika bra att träna med. Och lätthetskänslan är givetvis av att i vatten väger en typiskt ingenting. Härlig känsla.

Helgens långcykling gick till Uppsala för att hälsa på lillasyster och hänga med syskonbarnen. Tog en liten omväg för att få till ett anständigt långpass även om planen var att ta tåget hem. Omvägen gjorde att jag bl a passerade Wiks slott. Det var länge sedan jag var där. Häftigt ställe.

35661540871_ddabfc877f_k

Tålamod…. Kanske är det imorgon det går att springa igen?

Roskildefestivalen och dess efterspel

  • Publicerad 14:04, 13 jul 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

Jag har varit på roskildefestivalen!

34818431893_1f0ee464f4_k

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: jag gillar verkligen detta med festival! Och bäst av allt är Roskilde. Välbehövlig omstart av tillvaron.

Väderprognosen sa: *regn*.  Surt… men samtidigt har jag med mig att jag minsann var på Roskilde 2007, det berömda regnåret. [festivalrävar i min ålder brukar snacka om 1997, men under 2007 års festival regnade det tydligen dubbelt så mycket som under 1997. Just saying...] 2007 var mitt första Roskilde. En soppa utan dess like, där leran var så djup att den riskerade rinna in i stövlarna ovanifrån, men samtidigt hade jag fantastiskt kul och blev uppenbarligen inte avskräckt. Så… det kunde ju knappast bli värre än det. Regntåligt tält, bra stövlar&regnkläder och smart, vattentät packning gör att en klara det mesta.

Roskildefestivalen pågår söndag till lördag där lördagen är första helgen i juli. Konsertprogrammet börjar inte förrän på onsdagen. Jag hoppade över introdagarna och tog fakirflyget till Köpenhamn på onsdagsmorgonen. På plats i Roskilde redan innan kl10. Jag hade teamat upp med två vänner från Lund. En skulle komma senare under dagen och den andra dagen efter. Först på plats alltså så det var på mitt ansvar att hitta en bra plats för vårt camp. Tog min extremt tunga packning på ryggen och började vandra. Packningen var egentligen minimalistisk, i princip bara några t-shirtar&underkläder, toalettsaker och lätt löputrustning, men tält, stövlar och sådant väger en del. Drog mot vårt favoritområde där jag bott två av de tre festivaler jag har varit på. Hoppas hoppas… Och det visade sig att det skulle gå att hitta plats där. Tält överallt, men inte så hårt packade att den inte skulle gå att knö in tre till. Undvek den del där det fanns hyfsat med plats men som låg en bit ner på en slänt mot en nedsänkning. Lärdom från 2007. Väldigt dum idé om det regnar mycket! Andra delar som är bra att undvika är allt för nära stängsel (dvs spontana pissoarer).  Extra viktigt om stängslet är på förhöjning med sluttning ner mot tältområde. Mycket att tänka på. Till slut hittade jag det som verkade vara en perfekta platsen. Langade upp mitt tält, la ut presenningar för att muta in plats till vännerna och la mig på rygg med en bok för att vänta på ena vännen som skulle dyka upp om någon timme. I solen! Ja vid denna tidpunkt var det faktiskt sol.

Efter en stund i solen så tyckte visst granncampet att jag verkade lite ensam och vilsen så jag blev inbjuden att hänga med dem. Det blev någon timme med ett gäng norrmän och danskar i dryga tjugoårsåldern som hade en fart på alkohol(ochannat)intag vilken jag varken vill hålla eller ens skulle klara av att hålla längre. Men det spelar ingen roll. Det var supertrevligt ändå!

Vännerna dök upp en efter en. Kära återseenden. Även molnen på himlen dök upp. Solen försvann för gott. Regnade gjorde det men bra mycket mindre än utlovat. Dock tillräckligt för att det skulle se ut så här:

35647554135_93559b3806_k

Så det var att slira runt med stövlar och regnkläder större delen av festivalen. Det är något härligt i det också. En släpper ännu mer på garden på något sätt.

Så mycket bra musik! De konserter som sitter kvar längst är:

Solange! Festival i ett nötskal. Magisk konsert med en artist som jag antagligen inte skulle ha tagit initiativ till att se på hemmaplan. Jag lyssnar inte på henne. Men vilken artist. Bra musik i kombination med excellent scenshow.

35459274282_b841feb327_k

The XX! Har sett dem förut. Många gånger. Och de levererar igen och igen och igen. Tänkte på det under konserten att det är väldigt ovanligt med ett band där alla medlemmar är huvudpersoner. Jag gillar låtarna som Romy sjunger, jag gillar låtarna som Oliver sjunger, jag gillar deras samspel och låtarna de sjunger duett, jag gillar Jamie och hans DJande, och jag gillar allt i en enda härlig mix. Konsert precis innan midnatt och under stilla regn. Perfekt!

Slowdive! Ett gammalt shoegazing band från 90-talet. Grymt bra då (även om jag inte lyssnade på dem då). Men som levererar även i nutid. Återförenades för något år sedan. Senaste skivan är ypperlig. Och låtar från tidiga skivor var och förblir relevanta i all evighet verkar det som. Just denna konsert fick också den extra twisten att vi hängde i campet innan, under en klart grå himmel, och diskuterade vilt huruvida det skulle krävas regnkläder även denna, festivalens sista, kväll. När vi gick in i konserttältet var himlen helt grå, när vi kom ut ur tältet var himlen helt blå! [citat från en av vännerna] Snacka om eufori! Vi såg solen för första gången på flera dagar.

35536819381_71b43b9e2c_k

Sprang jag något? Well, of course! Trots att vi slirade runt i leran hela dagarna fick jag mig en halvmara med riktigt pigga ben varje morgon. Helt oväntat och lycka i kubik. Är van vid att festivallöp alltid blir av och gillas men är på klart tunga ben. Blir liksom stabbig av att vara på festival. Men inte denna gång. Bra klipp i steget, trots festival, en del sugande slakmotor och ruttet väder med blåst och regn. Ner för backen till hamnen och där, varannan dag, svänga höger för att springa asfalt eller, varannan dag, svänga vänster för att springa stig. Finns riktigt härliga stigar längs vattnet och i ett naturområde nära vattnet (Boserup Skov). I det senare gick även att testa lerlöpning, ifall jag tyckte att leran på festivalområdet inte räckte.

35587923436_1f634f232b_k

Så nöjd!! Kom hem full av energi, trots den oändliga trötthet i kroppen som blir av en festival. Det är som att vara på träningsläger på något sätt. Fokus på en sak (eller för mig två eftersom jag har löpningen och inte bara musiken) under några dagar. Släppa allt annat. Gå och dansa oändligt mycket. Snacka strunt och allvar om vännerna. Ser framemot nästa års Roskildefestival. Då är jag, med största sannolikhet, där igen. Och då ska jag ha ett självstående kupoltält. Inte ett tunneltält som denna gång. Ett sådant är beroende av ordentlig uppspänning för att hålla tätt och sådan är svår att få till på en festivalcamping. Tältpinnar och tältlinor är sådant som en snubblar på och som försvinner. Jag vet ju det! En annan liten detalj jag noterat för packningslistan är skruvkrok. Stod i kallduschområdet en morgon och funderade på varför de inte satt upp några enkla krokar i träplanket. Typiskt trist att lägga sin duschpackning rakt ner i leran. Då kom en herre in, tog upp en skruvkrok ur väskan, skruvade in den i planket och hängde upp sina grejor på. Ja varför inte?

Och så var det det där med efterspelet… Jo det är tydligen så att mina fötter och vrister inte riktigt gillar att halka runt en miljard steg per dag i ärvda tunga stövlar som kanske inte är helt utformade för mina fötter. De senaste två månaderna har jag bara haft minimalistiska sandaler (löparsandaler med barfotakänsla) alternativt löp-, eller möjligen cykel-, skor på mig så skillnaden var brutal. Jag klarade mig från att bli dunderförkyld, vilket jag var övertygad om att jag skulle bli eftersom jag var lite sträv i halsen och frös galet mycket bitvis (löpning i regn, följt av promenad till kallduschar i blöta kläder är inte helt optimalt), men kom istället hem med fötter som var som ballonger och en inflammation i vänster häl som antagligen beror på mindre överbelastning i kombination med tryck från stövlar. Så kan det gå. Har tagit ett tag att smälta, därav den försenade festivalrapporten. Mer om smältningsprocessen kommer i ett uppföljande inlägg.

Avslutar med en idolbild. Dressed for success liksom:

35587925836_82f68ee8f4_k

Void

  • Publicerad 14:59, 25 jun 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

Livet snurrar på fort. Det är träning, jobb, familj, vänner, kulturliv. Ibland behövs lite tomrum. Jag har på senare år hittat ett ypperligt sätt att generera sådant. Ta time out från t ex midsommarafton (eller julafton eller nyårsafton). Det är roligt med fest och hänga med vänner, kanske i någon mysig stuga ute i skärgården, men det är inte ett måste. Ibland kanske tomrum passar bättre. Sådana dagar är verkligen helt fantastiska. De är liksom dubbelt lediga. Helger vill jag få plats med träning, men också hinna träffa vänner, gå på bio, kolla in någon utställning eller så. Men har en väl valt att ta en riktig tomrumsdag så finns inte ens möjligheten att göra sådant. Ingen är hemma och inget är öppet. Jag hinner med långpass, rensa avlopp, laga matlådor mm och efter det är det fortfarande en hel del tid över som jag inte vet vad jag ska göra med. På ett positivt sätt. Det är det jag är ute efter sådana gånger. Njuta ett tag av att vara ensam och att inte ha något att göra. 35318846742_671db06963_k

Den lättnaden

  • Publicerad 13:12, 24 jun 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

I slutet av hösten, när allt var löpmässigt bajskorv, bokade jag in ett besök hos en sådan där löpteknik-kille med utrustning som kan mäta löpekonomi. En filmas när en springer på löpband och sedan räknas diverse vinklar, markkontakttid osv ut. Eftersom jag hela tiden fick problem på höger sida av kroppen ville jag veta ungefär hur illa det var (och också få tips om hur jag kunde förbättra situationen). Var där i mellandagarna. Och illa var det! En får ha i åtanke att jag just då kunde springa som snabbast 5min/km p g a smärta (i kontrast till att jag lyckats springa 100km i 4min33s /km….) så jag sprang antagligen inte som jag brukar. Fick brutalt dåligt betyg på löpekonomi och högerbenet släpade tydligt efter. Fick jag fram höften lite mer så blev det något bättre, och gjorde mindre ont, men inte bra. Jag fick lite övningar, kämpade på. Men sedan i slutet av januari fick jag ta ett (eller typ massor av…) steg tillbaka. Jag började om från början med löpvila och en sjukgymnast på Bosön som guide. När jag började springa igen i april kändes det som jag flög fram. Starka fötter, bra sätesmuskulatur och nedre magmuskulatur som är i fas med övre, högerlåret börjar bli lika starkt som vänster, smidigare i kroppen så steget kan tas ut bättre. Det blir så mycket lättare då. Så jag har flugit fram ett tag. Men hur ser det ut egentligen? Är löpsteget så mycket bättre som det känns? Till slut tog jag mod till mig och bokade uppföljningsmöte hos löpteknik-killen (trots att jag egentligen inte gjort något av det vi kom fram till på första mötet). Mycket nervös sprang jag dit i onsdags. Just den dagen råkade vara en sådan då jag inte hade speciellt bra känsla i kroppen, vilket gjorde mig ännu mer nervös. Vet egentligen inte varför jag var så nervös men jag vill ju gärna ha ett snyggt och effektivt löpsteg. Och framförallt kunna lita på känslan. Känslan är bra. Upp på bandet igen. Löpband…. Gillas inte. Jag är som bambi på hal is. Men jag fattar ju att mätutrustningen måste stå på ett ställe och inte direkt kan följa med ut i skogen. Tog ett tag innan jag kom in i min rytm. Löpteknik-killen var i detta läge svårtolkad. Undrar vad han tänker? Ser det helt galet ut? Till slut var det dags för mätningen. Försökte springa så mycket som vanligt som det gick. Det visade sig att jag hade oroat mig i onödan. Resultaten var bland de bästa han uppmätt i de flesta kategorier. Känslan stämmer! Jag flyger fram på riktigt. Finns givetvis alltid små detaljer att jobba med, och det ska jag göra, men grunden är riktigt bra. Förbättringen av resultaten jämfört med mätningen i mellandagarna var givetvis galet stor. Men den jämförelsen är inte riktigt relevant eftersom jag var rejält skadad då. Hur jag sprang innan det vet jag inte riktigt. Jag är självlärd, mest bara sprungit, aldrig kört någon löpfokuserad styrketräning eller några spänstövningar. Något mer skolad i och med att jag började springa med Fredrikshof och fick veta att det finns något som kallas löpskolning med mångsteg och annat. Men det är en kort period i det stora hela. Av Mårten, som var en av tränarna då och som sett ett och annat löpsteg under åren och som tränat en och annan löpare, fick jag intrycket att steget var helt ok men förbättringspotential fanns. Jag tror och hoppas jag tagit mig ett steg vidare. Bådar gott för framtiden. Nu gäller att hålla tungan rätt i munnen och fortsätta skynda lagom. Tog vägen hem över hagatoppen. Lättad. 35063137840_1297e00b7e_k

En slottsrunda på nationaldagen

  • Publicerad 15:47, 7 jun 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

Strålande sol och ledig dag. Vad passar bättre än ett randonnée? Turligt nog fanns ett mycket passande sådant. Södertäljefalangen av Randonneur Stockholm arrangerade ett 200km brevetlopp med namn ”Slottsrundan”. Start på en bensinmacka i Östertälje (många besök på bensinmackar blir det som randonneur!), söderut ungefär längs utsiktsvägen till stämplingsstopp vid Nynäs slott, vidare mot Gnesta för stämplingsstopp vid Södertuna slott, vidare norrut mot Stallarholmen och stämplingsstopp vid Mälsåker slott på Selaön innan återfärd via Mariefred och längs gamla vägen till Södertälje.

Denna gång hade jag lockat med mig min swimrunpartner. Han ska köra Vätternrundan och behövde ett långpass. Vi tog pendeln till Östertälje och insåg snabbt att detta var ett randonnée som lockar många deltagare. Fullt med cyklar på pendeln. Härligt att jag numera börjar känna igen folk. Detta blev mitt femte randonnée under våren och det är många som kör många.

34293292804_e0ddfb3a57_k

Vid kl 09 gav vi oss iväg. Och ja jag blev avhakad. Det var ett jäkla tempo i början. Jag körde på i mitt eget tempo och enligt min strategi. Det brukar lösa sig. Motvind ner till Nynäs slott. Motvind suger verkligen, men vägen var fantastisk så det funkade på något sätt. Strax innan Nynäs slott hände något oväntat. Det kom ifatt en grupp bakifrån. Annars brukar det vara jag som först blir avhakad och sedan kommer ifatt. Oklart hur det där gick till, men det verkade vara en lämplig grupp att slå följe med. Orkade inte svara precis då för jag var inte beredd och var motvindstrött men kom ifatt vid slottet och sedan hängde jag med dem resten av rundan. Två i gruppen kände jag sedan tidigare men övriga var nya, och trevliga, bekanta. Swimrunpartnern försvann med snabbisarna men kroknade efter ett tag och slog följe med mitt gäng på väg mot Stallarholmen.

Arrangörernas tanke med denna runda, som går årligen, är bl a att få till ståndsmässigt slottsfika vid stämplingsstoppen. Men knasigt nog visade det sig att alla slotten hade stängt p g a att det var nationaldag. Vi fick göra selfie-stämplingar istället som mejlades till arrangörerna.

34751511950_b337215602_k

Vid Nynäs slott, fortfarande i långärmat.

34751514700_3cc17cdd08_k

Glad, precis energipåfylld vid bensinmacka i Gnesta, och i linne i sommarvärmen, vid Södertuna slott.

35007303671_f64d9e8b37_k

Slutligen vid Mälsåker slott, lite vinglig i behov av energipåfyllning.

Till slut fick vi fick iallafall ståndsmässigt fika i Stallarholmen på väg tillbaka från Mälsåker slott.

34973452202_1fc66da39d_k

Den där sista energipåfyllningen med riktigt go’ fika var välbehövlig. Jag hade kört hård träning några dagar i rad innan (hybris-Stina tänkte att det där med 200km är väl piece of a cake?). Och gänget jag körde med var egentligen lite för snabba för mig. Inte så snabba att det var läge att släppa men så att jag fick kämpa för att hänga med. Vi körde dessutom mestadels dubbla led, vilket jag är ovan vid. Inte helt komfortabel med de perioder när jag ligger instängd vid vägrenen med cyklist utanför, framför och bakom. Koncentrationen det kräver att hålla mig på banan tar också på krafterna.

Sista 50km var i motvind. Vi var väl alla lite tveksamma till detta men det är inte så mycket att göra mer än att gilla läget. Grymt skönt då att det blev enkelled och ett lok som drog oss hela vägen tillbaka till bensinmacken i Östertälje. Just den biten gick för mig i kanonbra fart. Hög ansträngningsnivå visst men jämn fart och klart görbart. Dock oändligt tacksam för det där loket vi hade för någon vidare draghjälp i motvinden hade jag inte varit.

Konstigt det där att jag förra helgen körde 400km och nu var rejält utpumpad efter halva den sträckan. Men nu var jag inställd på 200km och disponerade mina krafter utifrån det. Det blev en hyfsat kort kväll på soffan innan jag kröp i säng och somnade omedelbart som en klubbad säl.

Och fick sedan ett bryskt uppvaknande när jag klev in i omklädningsrummet på Eriksdalsbadet i morse för sedvanlig medleyonsdag med SK Neptuns mastergrupp, efter drygt 4km halvsovande löpning dit. Har du sett vad det är för pass idag?!? Nej…? Huvudserien innehåller bl a två åttahundringar medley! Rullgardin ner. Var detta verkligen en så bra idé eller borde jag ha vilat denna morgon…? [Förtydligande: det flesta serier går att simma på ett riktigt lugnt sätt om det behövs, men 800 medley inkluderar 200 fjäril och på min nivå är det omöjligt att sa sig igenom det på annat sätt än att det är verkligen asjobbigt] Jaja det är bara att gilla läget.

 

Omstart på riktigt

  • Publicerad 09:20, 7 jun 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

Jag har sedan ganska exakt ett år en löpcoach. Bra kille med massa erfarenhet av att springa lååångt och även av att framgångsrikt coacha andra som gör det. Senaste halvåret ungefär har vårt samarbete varit vilande. Jag har följt sjukgymnasten slaviskt gällande hur mycket jag får springa och vilka rehabövningar jag ska göra. Och i övrigt dundrat på med så mycket cykel och sim som får plats / känts lämpligt. Jag och coachen har givetvis haft mycket kontakt under denna period men det har inte vara meningsfullt att han lägger upp träningsprogram.

Men nu är det äntligen dags! Löpningen är åter i en fas som det faktiskt går att jobba med. Långpassen är fortfarande inte så långa som jag vill men vissa pass får iallafall vara lite längre än övriga, jag kan springa fartpass och jag kan springa i skogen. En balansgång, men tillsammans ska vi fixa detta. Ingen comeback-tävling bestämd än. Det får ta den tid det tar.

Livräddare

  • Publicerad 08:06, 6 jun 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

För några veckor sedan hölls en, frivillig, HLR-kurs på jobbet. Jag har gått sådan tidigare men ville gärna repetera. Kunskapen är ju liksom av den art att en gärna vill att den ska sitta i ryggmärgen i skarpt läge men helst inte vill hamna i skarpt läge. Mycket bra kurs!

En av sakerna jag blev påmind om är att det finns en tjänst/app som heter smslivräddare. Sjukt bra grej. Den finns inte i hela Sverige men i bl a Stockholm. När det kommer in ett larm om t ex misstänkt hjärtstopp till 112 så kollar de om det finns någon smslivräddare i närheten av platsen. Med lite tur finns någon nära som kan påbörja HLR. Extra bra om det dessutom finns hjärtstartare i närheten. Då kan någon av smslivräddarna få uppgift att hämta den och sedan springa till platsen för att sätta igång. Hjärtstartare är självinstruerande, vi fick testa även några sådana på kursen. Detta kan ge en bra start innan professionell räddningspersonal hinner fram. Varje minut räknas.

Smslivräddare hörde jag första gången på en tidigare HLR-kurs som jag var på för kanske fem år sedan. Av någon anledning anmälde jag mig inte då. Varför?!? Feg? Inte en aning. Det blev inte av. Men denna gång fick jag tummen ur och anmälde mig. Sedan dess har jag varit lite lätt nervös eftersom det syns på telefonen att den där appen är igång. Tänk om det kommer ett larm? Kommer jag göra rätt? Får en ett larm så går det att tacka ja eller nej givetvis. Det finns ju gånger när det inte funkar att släppa allt och springa.

I fredags satt jag på jobbet och tuggade i mig sista biten av frukostmackan när telefonen larmade på ett sätt jag inte sett tidigare ( jag har den alltid på ljudlös men den lyser). Kollade och det var ett larm om misstänkt hjärtstopp ca 1km från jobbadressen. Hjälp!!! Ska jag trycka ja eller nej?!? En sekunds övervägande innan jag tryckte ja. Barfota så jag svängde förbi mitt rum och hoppade i löpskorna för att sedan rusa ut mot hissarna. Första hindret… Jag sitter på våning 7. I ett hus där den som designat hissarna har haft fokus på att de ska röra sig så lite som möjligt (miljötänk), vilket inte alltid är optimalt när en behöver nå markplan fort… Vänta på hiss eller springa ner 7 trappor? Oklart vad som går fortast. Tog ett snabbt beslut och valde trapporna. Jag är verkligen inte snabb på att springa utför trappor men gjort så gott jag kunde. Väl på markplan gick det fortare. Jag spurtade till adressen. Men hela sekvensen tog så pass lång tid att två ambulanser och en brandbil redan var där.

I slutändan helt odramatiskt från min sida iallafall. Men jag är grymt nöjd att jag är smslivräddare och att jag gjorde ett försök. Jag pratade med folk på platsen och de berättade att den första smslivräddaren hade varit på plats 30 sekunder(!) efter att de ringt 112. Jag hoppas att jag aldrig behöver rädda någon, eftersom det verkar bättre att folk inte får hjärtstopp. Men händer det så händer det och då hjälper jag gärna till.

34083069194_05f13029d0_k

Vilse i pannkakan

  • Publicerad 12:18, 5 jun 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

Jag var några dagar i Lund i början av förra veckan. Jobbresa med en blandning av möten och kurs. Har varit där hyfsat mycket, aldrig någon längre period men någon dag då och då utspritt under många år. Trots det brukar jag ha stora problem med navigeringen. I de flest städer jag känner till på samma nivå som jag känner Lund brukar jag kunna ta ut en riktning mot platsen jag ska till, jobba utifrån den och sedan hamna hyfsat rätt. Men i Lund kan jag hamna åt motsatt håll om jag inte är observant. Staden och min orienteringsförmåga verkar vara någon sorts allvarlig mismatch.

Men frågan är om jag inte anar en ljusning! Jag skulle vara på ett möte som började kl 13 i måndags och ankom med tåg kl 12.42. Behövde plocka upp någon form av lunch på vägen. Vet ett snabbt ställe för matinköp. I ungefär den där riktningen… Chansade och lyckades oväntat nog omedelbart hitta rätt. Vidare mot strålbehandlingshuset. Borde vara i den riktningen…. Den här vägen verkar bekant, jag svänger. Oj jag är framme i rätt kvarter och det består av en massa hus. Vilket var det nu igen som var strål? Kollade runt och blev då påmind av att väl i rätt kvarter är det svårt att inte välja rätt hus eftersom strålbehandlingshuset sticker ut brutalt från övriga hus. Färgglatt glashus (bildgoogla!). Anlände till mötet 13.00.

Första morgonen hade jag som plan att springa platt och rakt. Det är en sak som är lätt i Skåne. Platt som en pannkaka. Inte lika platt som Danmark och definitivt inte lika platt som Holland. Men fortfarande platt. Hittade en rak väg som gick till Lomma. Utmärkt, dit hade jag ju cyklat när jag var i Malmö under sportlovet och hittat fina miljöer. Vägen ledde inte till exakt samma ställe men jag fick se fina Lommakyrka på avstånd:

34822556702_ddbde05cb9_k

Och hittade lite andra roliga ställen vid Slättängsdammarna:

34945939746_2e160a0188_k

Vi hade sovmorgon denna dag, så jag hann även med att simma. Testade Högevallsbadet. Ganska nytt bad med mycket bassängutrymme och äventyrsbad. Badhus är komplext att få till på ett bra sätt. I detta fall var det en lång trappa och oändligt långa korridorer för att komma till omklädningsrummen. Det första jag kom till var flex-avdelningen.

34945962886_b69b48a8f1_k

Mycket bra grej att ha en sådan! Har faktiskt inte sett det tidigare men det är möjligt att det finns på fler ställen. Jag skulle bara dra av mig kortbrallor och linne och var trött på att gå i långa korridorer så jag hoppade in där. På andra sidan omklädningsrummet väntade en, inte riktigt lika lång men fortfarande lång korridor,  och sedan lång trappa innan jag äntligen kom till bassängen. Visst, på torra sidan är det ok med lång korridor och trappor, men på bassängsidan känns det som gjort för halkolyckor. Nåväl, det är enda invändningen jag hittade under detta besök. Bra bassäng med mycket utrymme.

Andra morgonen vill jag springa mer kuperat. I pannkakslandet. I Lund finns faktiskt ett ypperligt område för just det: Sankt Hans Backar, en gammal soptipp som är trevligt tillfixad. En massa stigar och vägar över böljande kullar. Varierande lutning så det går att hitta något för alla smaker. Och det går att springa vilse. Men området är begränsat så hem igen kommer en alltid. Min plan var ett pass med fokus UL, dvs utförslöpning. Faktiskt ett bra sätt att träna teknik på. Hitta en backe som definitivt inte är stupande utan snarare åt slakmotehållet. Lätt framåtlutad, fram med höft, släpp taget och låt benen rulla. Får inte alltid till det där med att låta benen rulla utan lägger i bromsen. Det går långsammare och sliter mer. Något att träna på med andra ord och hållningen som en får till när en lyckas är bra att ta med till slätmark sedan. Jag hittade en utmärkt utförslöpa och en rolig alternativ väg uppför som jag loopade. Härligt pass.

I övrigt att tillägga om resan är att det är inte en bra idé att packa på en av årets varmaste dagar utan att titta på väderprognosen på kommande dagarna för stället en ska till. Lätt kylslaget med minishorts och litet linne…

 

En all-nighter

  • Publicerad 13:38, 28 maj 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

Konstig period detta. Jag är igång och springer igen, upptrappning fortfarande men mer och mer på riktigt. Det går bra. Jag flyger fram. Steget är lättare än någonsin. Stark i, och använder, rätt muskler. Det går att springa fort. Det går att ligga och nöta på platten. Det går att springa upp och ner och på ojämnt underlag i skogen. Men jag är så rädd att det ska göra ont. Jag vill så gärna att det ska funka denna gång. Vi snackar på nivån att jag inför varje löppass känner sådan oro att jag nästan bangar. Väl ute så är det magiskt – roligt, lätt och inte ont. Det lever jag på när jag kommer hem igen. Tills allt börjar om igen inför nästa löppass. Oklart hur länge det kommer ta innan jag vågar lite på att det funkar. Det är iallafall under omständigheterna lätt att följa sjukgymnastens råd slaviskt. Rehabövningarna görs som de ska och upptrappningsschemat följs. Just nu gäller 85min löp per pass och runt två löpfria dagar i veckan. Det går att få ihop en del mil på det. Men några långpass får inte rum. Då är det ju tur att det finns cykel och att det organiseras diverse brevetlopp.

I helgen har jag varit ute på äventyr igen. En 400km runda. Med nattstart. Sträckan kändes görbar. Men hur klarar jag att vara igång på natten? Aldrig testat det tidigare.

Starten gick i fredags kl23.00 från Barkarby. Jens, en av killarna som ordnar, la ut en blänkare i forumet att han hade tänkt äta middag innan start på Lilla Barkarby Bar & Matsal, tillika samlingsplatsen för eventet. Lät som en bra idé så jag drog dit för mat och snack. Det är mitt fjärde randonnée så jag börjar åtminstone känna igen en del ansikten. Trevlig community är det. Nervositeten tilltog i och med att klockan kröp närmare och närmare 23.00. Till slut var det dags. Reflexväst på och cykellysena framrotade från vinterförvaringslådan.

34926201935_aa32ec67f2_o

Vi snirklade oss ut ur Barkarby och sedan började det rulla på i högt tempo. Jag hamnade på efterkälken, men kom ifatt vid lite rödljus. Rutten gick via Uppsala, längs gamla E4n till Gävle, för att vända hem via Sandviken och Östervåla och så Uppsala igen, innan målet på Lilla Barkarby.

I höjd med Märsta var det splittrat i en liten supersnabb klunga och i en snabb klunga. Jag försökte nagla mig fast i den senare. Kändes som jag hade läget under kontroll. Var mitt i en kortare konversation med Johan, som körde med på Täby 300km, när jag märker att jag börjar hamna på efterkälken. Tempot skruvas upp något. Jag försöker men det går inte. Johan glider iväg. Någon sekund senare kommer en svärm med cyklister om bakifrån för att täppa till luckan framför mig. Och vips är det mörkt. Jag är själv.

Detta var väntat. Nu gäller det att hålla tempot uppe för att inte hamna mer än nödvändigt långt efter. Jag vet att några av de där framme kommer tröttna. Det är de som jag kan hamna i en klunga med längre fram om jag har tur. Vissa kommer tröttna på ett sådant sätt att jag flyger förbi men det brukar finnas några som mest bara känner att tempot är något för högt för dem just denna dag men som fortfarande har bra med krafter kvar. Så…håll uppe tempot!!

Jag körde vidare så snabbt jag kunde till Uppsala. Där var det stämpling på en bensinmack. Alla snabbisarna var fortfarande där jag när jag dök upp. Mosade, vi snackar verkligen mosade…, in en macka och en risifrutti och hastade iväg några minuter efter klungan stack. In i mörkret på gamla E4 norrut. Och här fick jag slåss mot mina inre demoner. Det gick upp och ner men det var periodvis många tankar om att vända eller ringa på skjuts (har ju delar av familjen i Uppsala). Har jag inte lite ont någonstans? Är detta verkligen vettigt? Och så började det regna. Riktigt blöt vägbana. Vilket i sin tur gjorde att fötterna blev dyngsura (skoöverdrag ska med nästa gång!) och snabbt förvandlades till isklumpar. Skönt nog funkade händerna trots regnet. Lätt att förfrysa händer och fötter på en cykel. Fötterna går att klara sig ”utan”, benen klarar av att få cykeln framåt trots isklumpar i skorna, men händerna behövs för broms och växel.

Samtidigt: helt fantastiskt!!! Sommarnatt som egentligen aldrig blir helt svart. Fågelkvitter. Ensam på vägen. Passerar fina ställen. T ex Älvkarleby:

34926210835_3c28f697dc_k

 

Och till slut kom jag faktiskt till Gävle där nästa stämpling var, också det på en bensinmack. På vägen dit passerade jag en punka (han var i sällskap så jag körde vidare), en som tröttnat rejält och en som mest bara slagit av lite på takten. Den senare höll jag delvis ihop med mot slutet.

På macken var snabbisarna samlade. De låg inte jättelångt före. Jag hade stått på bra på egen hand. Kände ändå att jag inte orkade kast-käka frukost. De verkade fortfarande hålla för hög hastighet för mig och efter 18mil behövde jag en lugn stund för att orka andra halvan på ett bra sätt. Då händer det! Det blidas ett litet gäng som vill köra något lugnare och som vill hålla ihop. Det är han som jag stötte på i slutet av uppfärden, en jag körde med på Täby 300km, och så en jag lärde känna under Uppsala 200km förra lördagen. Alla personer som jag känner mig cykelmässigt trygg med. Jämna i hastigheten, bra fart men en fart jag kan hålla länge, intentioner att hålla ihop gruppen.

Vi begav oss mot Sandviken, nästa stämpling, efter min hyfsat lugna frukost. I Sandviken skulle vi stämpla på ett ställe som öppnade kl 07. Vi var där innan dess. Det går alltid att lösa bevisningen. Superkort paus och sedan iväg mot Östervåla. Ungefär här började jag få svårt glass-sug. Jag måste ha glass!!!! Och jag visste att i Östervåla var stämplingen på en kiosk där det enligt uppgift skulle finnas glass. Resan dit gick bra. En hel del snack, fina vyer, strålande sol och någon kisspaus. Och väldigt mycket tankar på GLASS.

34083129404_4ce33a8f18_k

 

Jag fick min glass i Östervåla! Även där fanns snabbisarna på plats när vi kom. En bestämde sig för att levla ner så vår grupp utvidgades med en person. Skön paus och sedan iväg mot Uppsala. Roligt hur tankarna går. Jaha nu är det bara 12mil kvar. Det är ju mindre än en kafferast. Det är som när jag sprungit 100km och när det är en mara kvar börjar fundera på att spurta. Det är liksom i dessa lägen fortfarande ganska långt kvar. Men allt är relativt.

Uppsala, där glass-suget bit för bit övergick i jag-vill-ha-öl, och så småningom rullade vi in till Lilla Barkarby vid 14.40 hugget. Ett stort gäng satt på uteserveringen och där slog även vi oss ner. Få gånger har jag druckit en godare öl.

34539045840_d9de77b883_k

Galet nöjd med natten/dagen. Jag fick verkligen alla bitar jag ville. Jag testade en nattmangling, och det gick bra. Jag fick slåss mot mina inre demoner, och det gick också bra. Jag fick en jäkla massa kul snack med spännande personer. Jag fick se fantastiska omgivningar. Mestadels medvind (otroligt nog vände vinden ungefär när vi var i Gävle!!). Strålande sol. Glass. Eftersnack med öl.

Och, det bästa av allt, efter 11.5h sömn och en rejäl frukost kunde jag jogga 19km runt Södra Djurgården på mina tillåtna 85min. Matt i kroppen men inte ett endast ont varken av cykling eller löpning.

34777842202_f52d172a25_k

 

 

Om kommentarer på denna sajt

Hej! Vad tycker du om det du just läst? Bidra gärna med tankar och synpunkter men tänk på att det bästa sättet att hitta läsare är att hålla sig kort och koncis, med en god ton. Glöm inte att dela alla artiklar du kommenterat – för ännu mer debatt! Här kan du läsa mer om vilka regler som gäller i våra kommentarsfält.

Comments powered by Disqus.