Stina Svensson

Jag gillar att springa. Helst långt. Löpning, och även simning eftersom jag håller på med swimrun, tar ganska stor del av mitt liv, men jag brukar få plats med ett roligt jobb och en hel del böcker, film och konserter också.

VILL DU MIG NÅGOT? SKICKA GÄRNA ETT MEJL.

En all-nighter

  • Publicerad 13:38, 28 maj 2017

Konstig period detta. Jag är igång och springer igen, upptrappning fortfarande men mer och mer på riktigt. Det går bra. Jag flyger fram. Steget är lättare än någonsin. Stark i, och använder, rätt muskler. Det går att springa fort. Det går att ligga och nöta på platten. Det går att springa upp och ner och på ojämnt underlag i skogen. Men jag är så rädd att det ska göra ont. Jag vill så gärna att det ska funka denna gång. Vi snackar på nivån att jag inför varje löppass känner sådan oro att jag nästan bangar. Väl ute så är det magiskt – roligt, lätt och inte ont. Det lever jag på när jag kommer hem igen. Tills allt börjar om igen inför nästa löppass. Oklart hur länge det kommer ta innan jag vågar lite på att det funkar. Det är iallafall under omständigheterna lätt att följa sjukgymnastens råd slaviskt. Rehabövningarna görs som de ska och upptrappningsschemat följs. Just nu gäller 85min löp per pass och runt två löpfria dagar i veckan. Det går att få ihop en del mil på det. Men några långpass får inte rum. Då är det ju tur att det finns cykel och att det organiseras diverse brevetlopp.

I helgen har jag varit ute på äventyr igen. En 400km runda. Med nattstart. Sträckan kändes görbar. Men hur klarar jag att vara igång på natten? Aldrig testat det tidigare.

Starten gick i fredags kl23.00 från Barkarby. Jens, en av killarna som ordnar, la ut en blänkare i forumet att han hade tänkt äta middag innan start på Lilla Barkarby Bar & Matsal, tillika samlingsplatsen för eventet. Lät som en bra idé så jag drog dit för mat och snack. Det är mitt fjärde randonnée så jag börjar åtminstone känna igen en del ansikten. Trevlig community är det. Nervositeten tilltog i och med att klockan kröp närmare och närmare 23.00. Till slut var det dags. Reflexväst på och cykellysena framrotade från vinterförvaringslådan.

34926201935_aa32ec67f2_o

Vi snirklade oss ut ur Barkarby och sedan började det rulla på i högt tempo. Jag hamnade på efterkälken, men kom ifatt vid lite rödljus. Rutten gick via Uppsala, längs gamla E4n till Gävle, för att vända hem via Sandviken och Östervåla och så Uppsala igen, innan målet på Lilla Barkarby.

I höjd med Märsta var det splittrat i en liten supersnabb klunga och i en snabb klunga. Jag försökte nagla mig fast i den senare. Kändes som jag hade läget under kontroll. Var mitt i en kortare konversation med Johan, som körde med på Täby 300km, när jag märker att jag börjar hamna på efterkälken. Tempot skruvas upp något. Jag försöker men det går inte. Johan glider iväg. Någon sekund senare kommer en svärm med cyklister om bakifrån för att täppa till luckan framför mig. Och vips är det mörkt. Jag är själv.

Detta var väntat. Nu gäller det att hålla tempot uppe för att inte hamna mer än nödvändigt långt efter. Jag vet att några av de där framme kommer tröttna. Det är de som jag kan hamna i en klunga med längre fram om jag har tur. Vissa kommer tröttna på ett sådant sätt att jag flyger förbi men det brukar finnas några som mest bara känner att tempot är något för högt för dem just denna dag men som fortfarande har bra med krafter kvar. Så…håll uppe tempot!!

Jag körde vidare så snabbt jag kunde till Uppsala. Där var det stämpling på en bensinmack. Alla snabbisarna var fortfarande där jag när jag dök upp. Mosade, vi snackar verkligen mosade…, in en macka och en risifrutti och hastade iväg några minuter efter klungan stack. In i mörkret på gamla E4 norrut. Och här fick jag slåss mot mina inre demoner. Det gick upp och ner men det var periodvis många tankar om att vända eller ringa på skjuts (har ju delar av familjen i Uppsala). Har jag inte lite ont någonstans? Är detta verkligen vettigt? Och så började det regna. Riktigt blöt vägbana. Vilket i sin tur gjorde att fötterna blev dyngsura (skoöverdrag ska med nästa gång!) och snabbt förvandlades till isklumpar. Skönt nog funkade händerna trots regnet. Lätt att förfrysa händer och fötter på en cykel. Fötterna går att klara sig ”utan”, benen klarar av att få cykeln framåt trots isklumpar i skorna, men händerna behövs för broms och växel.

Samtidigt: helt fantastiskt!!! Sommarnatt som egentligen aldrig blir helt svart. Fågelkvitter. Ensam på vägen. Passerar fina ställen. T ex Älvkarleby:

34926210835_3c28f697dc_k

 

Och till slut kom jag faktiskt till Gävle där nästa stämpling var, också det på en bensinmack. På vägen dit passerade jag en punka (han var i sällskap så jag körde vidare), en som tröttnat rejält och en som mest bara slagit av lite på takten. Den senare höll jag delvis ihop med mot slutet.

På macken var snabbisarna samlade. De låg inte jättelångt före. Jag hade stått på bra på egen hand. Kände ändå att jag inte orkade kast-käka frukost. De verkade fortfarande hålla för hög hastighet för mig och efter 18mil behövde jag en lugn stund för att orka andra halvan på ett bra sätt. Då händer det! Det blidas ett litet gäng som vill köra något lugnare och som vill hålla ihop. Det är han som jag stötte på i slutet av uppfärden, en jag körde med på Täby 300km, och så en jag lärde känna under Uppsala 200km förra lördagen. Alla personer som jag känner mig cykelmässigt trygg med. Jämna i hastigheten, bra fart men en fart jag kan hålla länge, intentioner att hålla ihop gruppen.

Vi begav oss mot Sandviken, nästa stämpling, efter min hyfsat lugna frukost. I Sandviken skulle vi stämpla på ett ställe som öppnade kl 07. Vi var där innan dess. Det går alltid att lösa bevisningen. Superkort paus och sedan iväg mot Östervåla. Ungefär här började jag få svårt glass-sug. Jag måste ha glass!!!! Och jag visste att i Östervåla var stämplingen på en kiosk där det enligt uppgift skulle finnas glass. Resan dit gick bra. En hel del snack, fina vyer, strålande sol och någon kisspaus. Och väldigt mycket tankar på GLASS.

34083129404_4ce33a8f18_k

 

Jag fick min glass i Östervåla! Även där fanns snabbisarna på plats när vi kom. En bestämde sig för att levla ner så vår grupp utvidgades med en person. Skön paus och sedan iväg mot Uppsala. Roligt hur tankarna går. Jaha nu är det bara 12mil kvar. Det är ju mindre än en kafferast. Det är som när jag sprungit 100km och när det är en mara kvar börjar fundera på att spurta. Det är liksom i dessa lägen fortfarande ganska långt kvar. Men allt är relativt.

Uppsala, där glass-suget bit för bit övergick i jag-vill-ha-öl, och så småningom rullade vi in till Lilla Barkarby vid 14.40 hugget. Ett stort gäng satt på uteserveringen och där slog även vi oss ner. Få gånger har jag druckit en godare öl.

34539045840_d9de77b883_k

Galet nöjd med natten/dagen. Jag fick verkligen alla bitar jag ville. Jag testade en nattmangling, och det gick bra. Jag fick slåss mot mina inre demoner, och det gick också bra. Jag fick en jäkla massa kul snack med spännande personer. Jag fick se fantastiska omgivningar. Mestadels medvind (otroligt nog vände vinden ungefär när vi var i Gävle!!). Strålande sol. Glass. Eftersnack med öl.

Och, det bästa av allt, efter 11.5h sömn och en rejäl frukost kunde jag jogga 19km runt Södra Djurgården på mina tillåtna 85min. Matt i kroppen men inte ett endast ont varken av cykling eller löpning.

34777842202_f52d172a25_k

 

 

Regeln är att…

  • Publicerad 17:00, 30 apr 2017

… om en inte kan springa långt så får en cykla långt. Så är det.

Jag kan springa. Det går fortfarande bra (eller superbra kanske jag borde skriva :)), men upptrappningen sker långsamt. Just nu är jag uppe i 55min varannan dag. Inte riktigt nivån jag är van vid och vill tillbaka till.

Jag har cyklat långt, men inte jättelångt och inte organiserat. För någon vecka sedan tipsade en kompis mig om att det finns något som kallas randonne och att det finns en speciell klubb i Stockholm som ordnar en massa sådana. Jag har hittat hem cykelmässigt!

Randonne är långcykling i typ organiserad form. En samlas och cyklar en viss sträcka, typiskt en lång sådan, och är under loppet självförsörjande. Inga följebilar och annat. Helt ok att cykla ihop, eller själv. Det finns en övre tidsgräns, men den är oftast riktigt rejält tilltagen. Fokus är att komma runt. Ett randonne kallas också brevet där brevet är ett kort en tar med sig på cyklingen och stämplar vid förutbestämda platser längs vägen. Bevisinsamling. Stämpelstationerna är inget någon tävlingsledning satt upp och bemannar med folk utan det kan vara en bensinmack i Furusund eller en matbutik i Knutby. Råkar alla ställen hunnit stänga när en kommer in för stämpling går det att be någon på gatan att intyga.

33541153743_06dfaef1ae_k

Har jag förstått rätt så är en av den mest kända och klassiska randonneerna PBP: Paris-Brest-Paris. Och där får ni en insikt i hur långa dessa lopp kan vara.

Jag var med på mitt första förra helgen. Barkarby 200km. Kändes som en lagom start. Jag hade tidigare cyklat som mest 160km på en dag, och då haft ganska rejäl paus någonstans mitt i. Nu var det alltså fyra mil till och med bara korta pauser. Vi var ett gäng på runt 80 personer som drog iväg (varav fem tjejer – klart mansdominerat det här med randonne). Jag kände två av de startande sedan tidigare. De tyckte vi skulle hålla ihop, men jag tänkte innan att hmmm undrar hur det ska gå de är ju trots allt någon km per timme snabbare än mig. Mycket riktigt fick jag säga till dem ganska snart att de skulle lämna mig och leta upp en bra klunga att köra med. Det blir bättre för alla parter. Insåg rätt kort efter det att jag är någon slags mellanperson. Inte tillräckligt snabb för de snabba men å andra sidan en del snabbare än de som inte kör så fort. Och jag kan inte hålla på att köra långsammare än min standardfart länge för då börjar jag frysa. Summasummarum: jag körde de där 200km till största del själv. Varav de första 100km i brutal motvind. Och fel körde jag. Jag hade ingen snajdig navigeringsutrustning. Vilse kommer jag inte för just denna runda gick från Barkarby, via Sigtuna och Uppsala upp till Järlåsa och ner via Skokloster, i någon mening kända marker. Men jag fick stanna oändligt många gånger, langa upp mobilen, jämföra kartor för att följa just det tänkta spåret. Det låter ju som misär? Men det var det inte. Jäklar vad kul jag hade! Insåg hur mycket jag saknat att vara igång inte bara länge utan ännu längre, bli skönt trött och se mycket. Och vid stämplingsstationerna var det alltid någon jag kunde växla några ord med. Dessutom gjorde mina felkörningar att jag fick cykla om samma personer fler gånger och byta några ord. Mitt mål med dagen var att visa för mig själv att jag kunde cykla 200km, inte ta mig i mål i tävlingen som trots allt ett randonne är på något sätt. Så jag klippte av ett hörn på slutet för att kompensera mina felkörningar. Rullade in i Barkarby efter ganska exakt 200km, nöjd och glad.

Det gav ju mersmak det där.

Så igår tog jag mig ann nästa utmaning. Täby 300km , även kallad saltluft. Nu med cykeldator med navigeringsfunktion i min ägo.

taby300km

Start vid Fredrikshofs klubbstuga (cykeldelen av hofvet i detta fall) i Täby. Första stopp i Furusund, vidare till Grisslehamn, sedan in i landet till Gimo och tillbaka till Täby via Knutby. Upp kl0530, på cykeln och trampa iväg till starten som skulle gå vid kl0800. Trycka in den medhavda rejält tilltagna frukosten och så var det dags. Drygt 30 personer rullade iväg. Även denna gång blev jag avhakad av ”eliten” och körde ifrån övriga. Skillnaden nu var att en grupp från de lite snabbare inte var så mycket snabbare utan jag såg dem på rakorna. Knaprade in lite. Men sedan hamnade vi på snirkliga vägar med mycket upp och ner och, igen, brutal motvind (om än något mildare än helgen innan). Så de försvann. Så grymt nöjd över den där cykeldatorn. Skönt att slippa tänka på den biten. Ah där kommer en korsning. Och jag ska köra rakt fram.

Hittade gruppen framför vid stoppet i Furusund. Jag tog en snabbfika och försökte haka på. Och det gick!! Jag fick sällskap med ett trevligt gäng resten av vägen. Antagligen låg jag på något högre ansträngningsnivå än övriga, men jag är stark (starkare :)) så det funkar fint. Till största del motvind till Gimo och sedan rullade vi hem i, för mig, galet hög hastighet.

Spännande detta med att köra i klunga. Det var mitt första försök. Många grejor att lära sig och lite läskigt att ligga så nära. Nervöst att gå upp och dra, men det är bara att gilla läget. Så länge en orkar så får en dra sitt strå till stacken, agera farthållare och vindfång ibland. Kände alltid press om att nu måste jag visa att jag kan hålla hastigheten på samma nivå. Och det blev ibland lite galet. T ex är det inte så uppskattat att ta över ledningen i en uppförsbacke och då dra upp farten rejält :D. Det är ju liksom naturligt att det går lite långsammare uppför. Men det har jag lärt mig nu.

Hur är det då att köra 300km (plus 13 + 13km transport till/från start/mål…)? Jo det gick ju faktiskt bra. Vi kom fram till slut.

33967756680_4c91b18954_k

Jag var trött, men kroppen kändes helt ok. Oväntat lite ont i rumpan. Ingen direkt värk i låren. Galet stel i axelpartiet. Jag sitter väl och spänner mig förstås. Några gånger tvivlade jag verkligen på att jag skulle klara det. Astrött och började se i kors eller åtminstone få tunnelseende. Som tur var sammanföll dessa genomklappningar med att det var dags för kort paus. I med mat och sedan är jag redo för 300km till. Eller nästan iallafall. Orken finns definitivt men inte alltid insikten att det krävs en jäkla stort energiintag. Får jobba vidare på den biten. Än så länge kan jag inte äta och dricka medan jag cyklar, vilket krånglar till det. Men jag ska nog kunna lära mig det också. Andra i klungan fixar ju både att langa upp mobilen och skala bananer. Hur svårt kan det vara.

Även om jag kände mig hyfsat ok när jag kom hem igår så insåg jag att det antagligen var schysst mot kroppen att faktiskt inte köra 3h sim + löp söndag morgon. Hade bestämt träff med några kompisar på Eriksdalsbadet, men ställde in den och sov tills jag vaknade. Verkligen brutalt trött i kroppen. En hel del träningsvärk. Men om jag bara får springa lite grann och bara varannan dag är det inte riktigt ett alternativ att hoppa över ett sådant tillfälle. Ut en vända på Södra Djurgården efter lång frukost. Jag är verkligen på väg tillbaka. Inga problem med de där 55min i hyfsat vanligt tempo och utan ont trots gårdagens urladdning. Vilket lyckorus.

34310745196_95f2957745_k

In the heart of Shakespeare country

  • Publicerad 09:36, 17 apr 2017

Onsdag för nästan två veckor sedan begav jag mig till Coventry (in the heart of Shakespeare country enligt hotellets hemsida). Dags för företagets första UK användarmöte. Hemresa på fredagen samma vecka. Hade tänkt spendera den med att skriva något om mina intryck från Coventry. Mötet är till största del presentationer som representanter från kliniker som använder dosplaneringssystemet företaget jag jobbar på utvecklar. För inspiration till andra kliniker och för att vi ska veta hur systemet används  och kan förbättras. [Förtydligande: dosplaneringssystem används på sjukhus när en patient behöver strålbehandling i ett led att bota sin cancer. Systemet försöker optimera fram hur t ex en linjäraccelerator ska skicka fotonstrålar genom patienten. Det är ytterst viktigt att så mycket dos som möjligt kommer till tumören men så lite som möjligt till annat i kroppen.] Superintressant! Det görs så mycket spännande grejor. Härligt att höra att mjukvaran vi gör, till mesta del, är otroligt uppskattad och anses värdefull. Precis innan kl 15 svensk tid på fredagen var det dock dags för mötesutvärdering, vilken jag inte hade någon aktiv roll i. Jag loggade in på Facebook för att kolla läget. Hamnade omedelbart på någon som länk till en artikel om någon lastbil som kört in i Åhléns-huset. Eehhh, alltså i Sverige? I Stockholm? Några kvarter från där jag jobbar? Några kvarter från där jag bor? Där jag och många av vänner och kollegor rör oss dagligen?

Det där nerplitandet av intrycken från resan kom liksom av sig.

Jag släpptes iallafall ner vid ett litet hotell mitt i ingenstans på den engelska landsbygden den där onsdagen. Mötet skulle hållas inte i, utan en bit utanför, Coventry. Som att hamna i någon engelsk TV-serie. Grönt, vidder, stenhus, heltäckningsmatta, engelsk pubmat & öl.

33057316473_f23b73056c_k

 

Mötet började inte förrän kl 11 på torsdagen så vi fick sovmorgon. Och jag får springa! Och det gör inte ont! Upptrappningsperiod. Just denna period fick jag köra två set med fem gånger fem minuters löpning, en minut gåvila emellan. Inte mycket men bra mycket mer än inget. Oxford Canal passerar runt knuten på hotellet och den har en liten stig längs sig. Perfekt för löpning.

33848837076_1e5b56044c_k

Den valde jag den både på torsdagsmorgonen och på fredagsmorgonen, åt olika håll. Magiska morgnar.

33714244892_1777ce4ef7_k

Passerade ett gäng broar som jag fick huka mig lite för att komma under, trots att jag inte är speciellt lång.

33486123760_59ef3108b0_k

 

Kanalbåtarna låg där och lockade. Någon gång ska jag åka en sådan.

33076350453_e34fe87dfe_k

 

Stigen jag sprang längs var smal, väldigt knögglig och bitvis lerig. Lite annorlunda att springa där jämfört med längs Kungsholmsstrand där jag kört mina tidigare upptrappningspass, fortfarande platt men definitivt mer åt det obanande hållet. Lite osäker innan på hur kroppen skulle reagera men det funkade skönt nog finfint.

Vi hade lite väntan efter mötets slut och innan planet skulle gå hem. Passade på att ta en sväng förbi katedralen i Coventry.

33913723795_f525ddc5d5_k

Häftigt ställe som både är vackert och samtidigt påminner om oår med det bortbombade taket. Vandrade runt och försökte bearbeta och förstå händelserna hemmavid.

 

 

Tar några nätta steg

  • Publicerad 10:29, 6 apr 2017
Jag nämnde tidigare i förbifarten att jag har fått börja springa igen. Det är en lycka utan dess like som jag egentligen vill skrika ut till allt och alla om. Men samtidigt behålla lite för mig själv. Det har inte riktigt sjunkit in än. Vågar jag tro på att det är nu jag är på väg tillbaka? På riktigt?
Två månader utan ett enda löpsteg – är det över?
Känslan är…magisk… Nästan för bra för att vara sann. Jag flyger fram. Är den för bra för att vara sann? Inte ont någonstans och ett klipp i steget som gör att det går knasigt fort. Har bara fått köra korta bitar blandat med gång än men fort med avseende på kraften jag lägger in. Funderar nästan på om klockan visar fel.
Men egentligen är det kanske inte så konstigt om det skulle vara så. Nu springer jag utan smärta, med båda benen, klart bättre styrka i sätesmuskulaturen och nedre delen av magen, bättre stabilitet i höftpartiet. Och! jag utnyttjar dessa faktorer i löpningen. Verkar ju onekligen bättre att springa med båda benen och att koppla på sätet istället för att lägga alltför mycket ansvar på hamstrings. Dessutom stabilitet som gör att kraften utnyttjas i rätt riktning istället för lite snett.
Det senare kommer igen i diverse andra situationer. Första perioden av löpvilan så hade jag ibland lite ont i höger höft när jag cyklade. Försökte hitta ett mönster i detta. För hög växel, för låg växel, uppför, nerför, platt, trött, dåligt uppvärmd? Men jag kom inte på något. Det verkade vara helt slumpmässigt. Kunde komma mitt i ett pass. För att sedan gå över och vara bra resterande del, som kunde vara en lång del på flera timmar. Sedan körde jag ett pass med en kompis. Noterade då att hans cykel ju faktiskt var stilla medan min liksom vickar en del i sidled när jag cyklar. Hmmm. Det verkar ju som en dålig riktning för rörelse. Kanske skulle testa vad som händer om jag är mer stabil, håller höften fix i ett horisontellt läge och kanske lägger trycket rakt ner på pedalen istället för lite in från sidan? Jodå jag kan rapportera att det går fortare att cykla då. Och dessutom fick det effekten att det onda försvann. Två flugor i en smäll liksom.
Liknande ögonöppnare att gå upp för trappor. Också mycket smidigare mer stabil och kraft rakt ner.
Dagarna är som långa rehab-pass. Varje steg jag tar. Se till att högerfoten sätts i rakt fram och att hela foten utnyttjas istället för att stortån är som en död sill i frånskjutet. Aktivt höftparti. Se till att höften inte vickar. Utnyttja sätet. Och när jag står och jobbar. Aktiv position. Växla mellan stabil på båda benen, höger, vänster. Några (enbenta) knäböj då och då. Någon (enbent) tåhäv. Igen håll koll på högerfoten. Stortån ska också jobba.
Effekter i vardagen av detta är t ex att jag numera kan stå på ett ben för att sätta på strumpor och skor, utan stöd och utan att rasa ihop i en hög. Har alltid tolkat det som allmän dålig balans men dumt nog inte tagit tanken vidare. Det gick visst att göra något åt.
Nu hoppas jag att det fortsätter i samma riktning. Gäller att jag inte överivrar mig (det är ju så roligt att springa!!) utan fortsätter följa sjukgymnastens instruktioner. Sjukgymnasten ja. Hon är upphöjd till allsmäktig flera gånger om. Inte nog med att hon lyckades illustrera mina problem med diverse övningar så att jag äntligen fattade och började lyssna. Dessutom har hon knåpat ihop rehab-schema som hela tiden lett framåt och gett resultat. Nästintill daglig förbättring. Då går det som en dans att traggla vidare. Skulle inte ens kalla det traggla. Och nu när jag fått smak på min drog igen är det dessutom ännu lättare.

Komfortzonen

  • Publicerad 13:36, 29 mar 2017

Jag var verkligen hysteriskt nervös inför masters-SM och ville inte åka dit. En swimrunpolare peppade mig med att ”du har fixat klart mycket värre grejor än detta”. Och det är ju onekligen sant. Men grejen är att ultralöpning och utmanande swimruntävlingar är liksom inom komfortzonen. Första bassängtävlingen på 25 år är det inte. Varför är jag så mycket långsammare nu? Är det sig likt? Strosar fortfarande folk omkring i badtofflor? Kommer alla ha sådana där baddräkter med långa ben som verkar omöjliga att ta på? Sådana jag har sett på TV? Kommer antal-längder-skyltar visas på 800m frisim och visslas det vid sista vändningen eller måste jag hålla koll själv nuförtiden? De jag kände förr, ser de likadana ut nu fast 25år äldre, dvs kommer jag att känna igen dem? Och kommer de känna igen mig och komma ihåg mig? Ni förstår vad mycket grejor det finns att fundera på! Och som sagt, i slutändan var det som att komma hem.

I måndags gjorde jag en annan grej vilken var klart utanför komfortzonen. Jag och övriga i forskningsgruppen drog iväg på teamaktivitet. Vi åkte till ett ställe där det finns en s k vindtunnel. Det är som en glascylinder med (varierbar) stark luftström från golvet mot tak. Japp, vi skulle testa hur det känns att flyga!

Ganska orolig inför detta. Jag vet att det är en grej jag med absolut största sannolikhet kommer gilla hysteriskt mycket. Huruvida jag skulle vara vidare bra på det är oklart. Svårt att veta hur en hanterar en situation en aldrig varit i förut. Men en måste inte vara bra för att det ska vara kul.

Så varför orolig? Well, min kropp är ju liksom inte riktigt på banan och har varit klart otursföljd. Orkar inte mer problem. [Eller det är klart jag gör! Det går alltid att klara mer, men skulle vara skönt att slippa] Vem vet hur den krokiga ryggen klarar av att ligga likt en banan (felvänd sådan). Den är superlätt att överanstränga. Och vad händer om en hamnar på sidan p g a obalans? Styrkan i luftströmmen är sådan att om en ligger på mage så flyger en, men sidan ger lägre yta. Trillar jag ner i golvet då? Vore ju typiskt i så fall att jag hamnar på högerhöften som redan är lite knasig.

Jag snackade med instruktören om detta innan. Han sa att det inte skulle vara några problem. Och det visade sig att det var det inte heller.

Jag gillade det verkligen hysteriskt mycket. Hur kul som helst!! Och det visade sig att jag har bra koll på läget, eller snarare på min kropp i relation till balans och vind. Det gick att hitta bra läge i luften hyfsat lätt. Faktiskt lite likt att vara i vatten och försöka hitta flytläge. Fick lära mig att kontrollera position med hjälp av huvudet. Titta uppåt gör att jag åker neråt. Titta i golvet gör att jag åker uppåt, eftersom det då blir större yta som luften når. Vinklingar åt sidan gör att jag snurrar runt posterior-anterior axeln. Fascinerande. Och härligt. Vi fick två flygturer var. Avslutades med en liten stund då instruktören höll i mig och flög runt på ett sätt som jag inte är bra nog för att göra själv. Upp, ner, upp, ner, runt, runt, fram och tillbaka, fort, fort. Najs!

Så här glad var jag:

33567578761_242b738bc5_z

 

 

A blast from the past och medaljregn

  • Publicerad 16:36, 28 mar 2017

I fredags tog jag tåget till Eskilstuna. Dags för masters-SM som jag något oväntat anmälde mig till tidigare i våras. Ångrade mig hela vägen dit. Vad i hela friden har jag gett mig in på?

Anländer till Eskilstuna vid trehugget. Strålande sol. Cyklar iväg mot Munktellstaden där både hotellet och simhallen är belägna. Mitt enda tidigare besök i Eskilstuna är i samband med deltagande i simtävlingen Coca Cola cup någon gång i slutet av 80-talet. Starkaste minnet från den tävlingen är att bassängen var som en stålbalja. Helkonstig att simma i. Och att en av ledarna har gjort smörgåsar till alla med hysteriskt mycket smör på. Gott med smör, men i mer normala mängder. Ingen koll på resten av staden. Fortfarande ingen vidare koll på staden, men just i Munktellstaden är det fint – beläget vid ån och bestående till stor del av gamla, nyrenoverade fabrikslokaler. Extra fint i strålande sol.

33582950756_6f938ca363_z

Munktellbadet, simhallen som masters-SM skulle gå i, var skönt nog inte stålbaljan utan en helt ny anläggning. Superfin 50m-bassäng som var avgränsad för att hålla en 25m-tävling. På osäkra ben gick jag dit. Senaste gången jag var med i en simtävling var antagligen (vanliga) SM i Norrköping december 1992. Möjligen körde jag någon liten tävling även våren 1993, men det där SMet var den sista stora. Grenen jag deltog i var 800m frisim. Och det var exakt den grenen jag skulle inleda masters-SM med. Min favoritdistans. 25år senare.

Känslan i kroppen var…sådär… Visst har jag satsat en del mot denna tävling, men huvudfokus är ju att komma tillbaka till löpningen igen. Och det föll sig så att just förra vecka var veckan när jag fick börja springa (/jogga) lite igen efter två månaders uppehåll. Kommer skriva mer om detta i ett senare inlägg. Löpstart tillsammans med ett gäng nya tuffa rehabövningar gjorde att benen, främst vaderna (som inte fått jobba så mycket senaste tiden), var med smått brutal träningsvärk. Jaja jag simmar ju inte med benen. Eller det förstås, jag måste ju kunna skjuta ifrån efter vändning. Och jag ska simma 200m bröstsim och lite korta lagkapper där de definitivt gör nytta. Äh, det är ju bara en kul grej med den här tävlingen. En test om jag tycker det är kul.

Första passet, det med 800fr, gick på fredagskvällen med första start kl 18. Inte optimalt för min del. Jag är en morgonmänniska och skulle nu försöka prestera på topp vid halvåttahugget. Mitt under normal middagstid så dessutom svårt att fatta hur energiintaget ska läggas upp för att det ska bli bra.

Lång nervös väntan innan start. Väl framme vid startpallen (vid min ytterbana) började jag snacka med tjejen som skulle simma på banan bredvid. Hon gav inte intryck av att vara någon raket så henne skulle jag åtminstone slå tänkte jag, lite lugnare. Big mistake!!! Tanken vid start, speciellt på en ytterbana, är att jag ska göra mitt lopp. Men jag hakade på den där tjejen och kände rätt omedelbart att det gick på tok för fort, men då hade jag redan börjat så då var det liksom försent utan bara att köra på. Jag totaldog vid 200m. Mjölksyra i varenda liten muskelfiber. På väg att avbryta, men det gör en ju liksom inte. Speciellt inte när det handlar om att skrapa ihop poäng till klubben, vilket kunde innebär att SK Neptun kammade hem priset som bästa klubb för tionde gången i rad. Det var bara att fortsätta. Och i mål kom jag. Bland det jobbigaste jag någonsin gjort. Jag som har sprungit 100km fort och klarat swimruntävlingen ÖtillÖ med bravur. Hur kan runt elva minuter simning så jobbiga?!? Helt oförståeligt.

I relation till det där 800metersloppet kan sättas att jag då öppnade på 36s första 50m, jämfört med att sedan ha 33.7 som bäst när jag simmade samma distans med flygande start i lagkapp, och att när jag på söndagen tävlade på 400m frisim så hade jag samma tid som jag hade första 400m i 800-ingen. Det visar ju också att jag saknar helt den explosivitet som bassängsim innebär. Den var dålig redan när jag simmade ”på riktigt”. Med ålder och efter långt uppehåll med fokus på träning och tävling helt utan explosivitetskrav så har den inte blivit bättre. Jag är och har alltid varit långdistansare, oberoende av idrott. När jag var liten fanns inte öppet vatten-sim på samma sätt som nu (för övrigt inte ens 1500m frisim för damer). Det hade antagligen passat mig bra mycket bättre än bassängsim eftersom det där handlar om långa sträckor på riktigt. 800m frisim är ju inte speciellt långt trots allt.

När jag var liten så simmade jag i Västerviks simsällskap. En väldigt trevlig men också typiskt liten klubb. Till SM-tävlingar var det hyfsat hårda kvaltider och från VSS var det ofta bara en eller två som var så bra att de fick vara med. Det var sällan vi fick ihop lagkappslag ens i mindre tävlingar. Nu tävlar jag för SK Neptun som är en riktigt stor simklubb. Inom masters så är det den största och bästa. Vi var 65 simmare anmälda i 201 individuella starter och 34 lag. Någon föll ifrån p g a sjukdom, men ett riktigt stort gäng hursomhelst. Kul att vara en del av.

Vårens något mer intensiva simmande har gjort att jag kommit in mer i neppan-gänget. Möjligen också lite beroende på att jag inte springer fram och tillbaka till Eriksdalsbadet för tillfället utan stannar där för dusch och ombyte till civila kläder efter morgonpasset. Och att jag har varit med på söndagspasset som ofta efterföljs av gemensam fika/frukost. En tävlingshelg bättrar på ännu mer. Roligt gäng är det.

Vet inte riktigt vad jag hade för förväntningar men det visade sig att masters-communityn är riktigt härlig. Det finns plats för de riktigt duktiga, i sina respektive åldersklasser (ålderklasser spänner över 5år med start från 25), t ex:

  • Daniel Lönnbergs 100m ryggsim på 57.97 (nytt europarekord i klassen 40-44 år) var magiskt. Inte nog med att det går otroligt fort, dessutom är det så vacker. Och honom tränar jag med (eller åtminstone samtidigt som)! Det finns inspelningar från tävlingarna. Just hans 100ry hittar jag inte, men hans europarekord på 50ry i sista lagkappen går att njuta av.
  • En riktigt krutgumma är Kerstin Gjöres, född 1997, som klämde till med diverse rekord, bl a europarekord på 50ry i sista lagkappen (bana 7, tredje längst bort). Hon fick pris för bästa kvinnliga insatsen (enligt tabell som tar hänsyn till åldersklasser).
  • Bästa manliga insatsen stod Tim Shead för med sitt världsrekord på 200m bröstsim. Han är född 1952 och kommer från Kapstaden. Masters-SM är öppet för alla.

Men det finns också plats för andra. Det är en blandning av gamla simmare som tränar massor, gamla simmare som tränar lite mindre men fortfarande tar sig fram med anständig hastighet eftersom de är just simmare i grunden, och personer som lärt sig (tävlings)simma i vuxen ålder, hårdsatsande sådana, ofta triathleter, och mer normalsatsande.

Och i kategorierna med gamla simmare dök det upp ett gäng som jag hängde med förr. Kära återseenden!

Hur var det med medaljregnet då? Jo det är ju så att eftersom det är många åldersklasser är det inte alltid så många deltagare i varje klass. Speciellt inte om en som jag lyckats gilla de sträckor som inte så många andra gillar (de lite tuffare sträckorna :D). Raketerna i min åldersklass, för sådana finns definitivt!, har fokus på medley, ryggsim, fjärilsim och kortdistans. Så det slutade med två guld (800fr & 400fr), ett silver (200br) och ett brons (200fj). I den sistnämnda grenen var jag trea av tre, så jag vet på ett sätt inte riktigt om det räknas. Å andra sidan: 200fj är 200fj, typ guldmedaljläge bara på att ta sig i mål. Men de tre andra kan jag stå för, även om jag helst velat simma fortare. SK Neptun blev åter igen bästa klubb.

200m fjärilsim? Varför simmade jag det? Jo det var som så att tränaren i höstas drog igång projektet surviving 200fj. Alla i klubben skulle simma 200fj på masters-SM i mars 2017. Tror att det slutade med att hälften av alla starter i grenen 200fj var från neptunare. Fjäril har aldrig varit min grej, men förr i tiden var jag åtminstone med ett tillräckligt stort axelparti för att kunna dra mig fram hyfsat fort. Så är det inte längre. Men på den positiva sidan är att min teknik på fjäril är sådan att om jag väl kommer framåt så gör jag det med störst sannolikhet regelrätt. Så målet var att starta så jäkla långsamt så att jag skulle kunna orka hela vägen i i mål. Och det gjorde jag. Det gick inte fort. Tävlingsledaren, som jag känner, berättade efter att hon och några till hade tittat och konstaterat att jag, och några till sniglar, ser på något sätt helt proffsiga ut. Regelrätt simning och vändningar, start i en fart som sedan hålls hyfsat konstant genom loppet och möjligen en liten spurt på slutet. Det är liksom bara det att det går i ultrarapid.

Tyckte jag det var kul? JA!! Det var lite som att komma hem. Jag går genast igång och börjar fundera på hur jag ska kunna bli riktigt bra simmare igen… Hur svårt kan det vara liksom? Jag är ju bra på att träna mycket. Men sedan tar jag ett steg tillbaka. Det är kul med simning, men det är ju löpning jag vill hålla på med främst. Det är ännu roligare (och jag är bättre på det). Dock skönt att känna att inom masters-simvärlden finns plats för mig ändå. Jag behöver inte vara hårdsatsande. Och det är något jag antagligen kommer kunna hålla på med livet ut eftersom simning är typiskt skonsamt. Får sikta på att slå de där tiderna som Kerstin Gjöres nu gör när jag är 90 år. Jag hoppas att det inte kommer en dag när jag inte kan springa längre, men om det gör det så har jag något annat jag kan gå all-in på. Om jag har ett behov att gå all-in i någon idrott just då.

 

 

 

Konsumentens makt

  • Publicerad 13:37, 21 mar 2017

För någon vecka sedan, närmare bestämt den 8 mars, tillika internationella kvinnodagen, åkte jag ovanligt nog pendeltåg. Råkade få syn på en reklamaffisch för en yoghurtsmak från ett stort mejeriföretag, där budskapet ur ett jämställdhetsperspektiv var klart tvivelaktigt. Jag blev helförbannad. Så onödigt! Och också förvånad över hur den kunnat passera utan att någon internt på företaget tänkt på den vinklingen. Var det jag som överreagerade? Kände att jag ville förmedla mina tankar till företaget och också kolla om jag var ensam om dessa. Jag letade mig fram till konsumentkontakt på företagets hemsida. Och där fanns faktiskt en tråd på ämnet. En person hade skrivit och lagt fram samma åsikt som jag hade. Företaget hade svarat på ett ganska dåligt sätt. Tänkte att det är lika bra att jag lägger till att den där som skrivit inte var ensam om sin åsikt. Mitt inlägg verkade inte bli synligt men jag tänkte att nu har jag iallafall dragit mitt, lagom stora, strå till stacken.

Det gick någon dag och sedan rasslade det till i inboxen. Inlägg ska tydligen godkännas innan publicering (helt rimligt!) och det görs lite då och då, och många på en gång. Alla inläggen framförde samma åsikt.

Det gick ytterligare någon dag och så rasslade det till igen. En del inlägg i samma linje som tidigare men även andra började dyka upp. Mycket fascinerande! Jag tänker att anledningar till att besöka konsumentkontaktsidan skulle kunna vara:

  • Jag är missnöjd med en produkt, förpackning, reklam eller dylikt och känner behov av att göra företaget uppmärksam på detta. Negativ feedback helt enkelt.
  • Jag har upptäckt en produkt, förpackning, reklam eller dylikt som jag är extremt nöjd med och vill påtala detta för företaget. Positiv feedback helt enkelt.
  • Jag har, säg, råkat blanda passionsfrukt och vitlök i frukostfilen, upptäckt att det är en fantastiskt härlig smakkombination och vill berätta detta för företaget. Förslag på produktutveckling helt enkelt.

Det är så jag tänker. Därmed inte sagt att det är rätt sätt eller enda sättet att tänka.

Det dyker upp något inlägg som vill påpeka att detta inte alls handlar om något ojämställt. Där kanske det är någon som sett reklamen och tänkt: ”Åh, detta är typiskt en sådan reklam som feminister går i gång på och ska klanka ned på. Bäst jag kollar konsumentkontaktsidan och ser om det kommit in sådana åsikter. Och om det gjort det, påpeka att alla inte tolkar budskapet på det sättet.” Det skulle kunna vara så. Själva inläggen speglar inte min åsikt, men vi har åsiktsfrihet. Alla kan inte tycka samma.

Vidare kommer det ett hyfsat stort antal inlägg om att det är helt galet att haka upp sig på en sådan petitess, att vi är lättkränkta och borde bry oss om viktigare saker i livet som svår sjukdom, krig och annat. Också helt ok att tycka så och uttrycka det. Men det jag funderar på är hur de personerna hamnat på just denna tråd på just detta företags konsumentkontakt? Och blivit så upprörda att de känner behov av att också tycka till? Där går jag bet.

Harmoni

  • Publicerad 12:57, 18 mar 2017

Det är långt ifrån alla cykelturer som blir lika mentalt ansträngande som den i torsdags. Idag har jag t ex tagit en sväng till Vaxholm. I full harmoni och mer bara lalala. Strålande sol. Bra väg: Sollentuna, Frestavägen, Täby kyrkby, 264, 274, och tillbaka igen, via Bogesundslandet. Rakt av riktigt jobbigt och härligt!

I huvudet på Stina Svensson

  • Publicerad 13:21, 17 mar 2017

Vilka tankar far genom huvudet under ett 90min cykelpass? Häng med så får ni se.

Jag kör väldigt stor andel av mina cykelpass på mälaröarna. Försöker verkligen hitta alternativ och passet ni får vara med på är ett sådant. Tanken för eftermiddagens pass igår var att kolla Järva fältet med infart via Överjärva gård, och om jag inte hittade någon bra väg där eller det var för knasigt underlag så skulle jag improvisera.

[Start från jobbet på Sveavägen 44 vid 1640, dvs mitt bland en hel del hemvändande trafik]

Oj vad mycket bilar. Jaja det är bara att gilla läget och köra lugnt tills jag kommer bortanför Karolinska. Jag kommer hinna bli trött längre fram.

Lalala.

[Uppe i höjd med Solna kyrka]

Åh, skönt nu kan jag börja trycka på lite. Undrar om de fixat cykelvägen längs Kolonnvägen [i höjd med Mall of Scandinavia] där det var så struligt förra vecka. Yes!! Det har de. Bara att köra på. Förra veckan ja. Jäklar vilken soppa det var här då. Skönt att det är mer vårlikt nu och inte lika med-livet-som-insats. Hoppas hoppas det är ok ute i skogen på Järva fältet. Inte som förra gången när jag kraschade i första kurvan eftersom det var knögglig blankis under nysnö. Haha vilken dum idé det var till att börja med att ens testa.

[Överjärva gård]

Vad mysigt är det här. Härligt att så nära centrum ha något som detta. Gillar verkligen att få köra genom gården och över bron in på Järva cykelled.

Oj, hästar. Hur hanterar jag dem? Lugnt lugnt. Japp det gick bra för båda parter.

Här kommer kurvan jag kraschade i… Yes!! isfritt. Det här går ju galant.

[så här såg det ut förra tisdagen:

32465082324_f110c076c2_o

på väg tillbaka över bron efter krasch]

Hmmm lite blött. Jaja jag får spola av cykeln när jag kommer hem – det är ju härligt att köra här. Vänta nu, vilken väg ska jag ta här? Ehh, ok järva cykelled-skylt visar höger, lika bra att köra höger. Åh nej nu blev det is. Tråk-is som inte är så hård så det går att cykla på utan mer snöblandad som en sjunker igenom på. Orkar inte! Jag går istället, det är ju bara ett litet parti. Gud vad knäppt det känns att gå i cykelskor!

Skönt nu är det riktigt bra väg. Tjoho jag flyger fram genom skogen. Oj, nu tog skogen slut. Ska jag vända? Fast det här verkar ju vara en bra cykelväg. Äh, jag kör vidare. Undrar var jag är någonstans? Ah, det står Kista på det där stora komplexet på andra sidan den där stora vägen. Motvind. Då borde jag rimligen vara på väg in mot stan igen eftersom det var medvind på väg ut. Hur länge har jag varit ute? 30 min. För tidigt för att vända hemåt, men jag kör vidare i samma riktning. Borde ju komma till Solna förr eller senare och om jag inte varit ute tillräckligt länge då kan jag köra via Hagaparken bort mot universitetet och loopa något varv vid Stora skuggan. Oj, vilken uppförsbacke. Skarp högersväng här. Är det bra? Ah, där är en skylt det står Stockholm 10 på. För kort, men lika bra att följa.

Lalala.

Aha, här är Gamla enköpingsvägen. Den letade jag ju efter en annan gång. Nej, nu hamnade jag via cykelvägen på andra sidan. Vänster eller rakt fram, vänster eller rakt fram. Ser ut att vara roligare väg åt vänster, jag kör på det. Men nu svänger det väldigt mycket höger… Intuitionen säger att jag borde köra mer rakt fram. Höger, höger. Inte bra. Oj, vilken nedförsbacke. Va fa’an nu är jag ju tillbaka där jag började! Hur hände det?!? Eller det kanske inte är så konstigt med tanke på alla högersvängar. Ok, välj om välj rätt, jag får helt enkelt välja den mindre attraktiva vägen.

[Kollar gatskylt]

Jaha, var det Rissneleden jag hamnade på? Den körde jag ju förra veckan. Och inte känner jag igen mig…

Vilken trist väg jag hamnade på! Detta är tydligen Duvbo. Smalt och definitivt inte gjort för att cykla fort här inte. Ah, en skylt mot Solna. Jag kör dit åt. Kan ju knappast bli värre. Eller. Mitt i något centrum. Inte heller gjort för att cykla fort. Stor väg. Jag är i vägen :(.

Yes!! Frösundaleden med skylt mot Hagaparken. Detta kommer bli bra. Åh nej, inte en sådan där smal flanörcyklingscykelväg! Jag vill ju cykla fort.

Vänta nu, här har jag varit förut. På väg mot Hagaparken. Skönt nu känner jag igen mig på riktigt. Fortsätt så. Eller ja visst ja, först hamnade jag ju vid den där knasiga spårövergången. Hur många tåg ska passera innan jag får komma över?

Äntligen min tur! Upp och över spåret, så var det. Och det var ju där jag hittade skyltar mot Täby, som jag sedan tappade bort.

[Har en idé, som jag inte vet stämmer, om att cykelväg mot Täby borde vara för pendling och inte flanerande, och att om den är i Solna så borde den förr eller senare möta den som kommer från centrum på andra sidan brunnsviken, vilken jag skulle kunna ta hem]

Nytt försök. Och där tappade jag skyltarna igen! Hur svårt kan det vara? Helt otroligt! Jaja jag hamnade ju i Hagaparken förra försöket så det borde jag kunna göra denna gång också. Yes! Jag ser Hagatoppen. Nu är jag safe!

[Tar gång/cykelbron över E4]

Ja just det det är ju den här vägen jag ska komma ihåg att inte ta när jag kör racer. Tungt med cyclocross & dubbdäck men också så smidigt. Då gör det liksom inget att jag hamnar mitt i backen upp till Hagatoppen efter bron. Det är bara att cykla backen ner. Med racern hade jag ju fått kliva av här. Också skönt med cyclocrossen i Hagaparken eftersom jag kan följa kända löpvägar från Hofvet-träningar utan att behöva bry mig om att de råkar gå via liten skogsstig. Som den här. Kul att cykla stig!

[Brunnsviken rundas]

Tänk att vi simmade runt här i somras. Inte långt kvar nu till swimrun-säsongen kan börja. Borde bli lagom till att jag har kommit igång med löpningen igen. Inte långt kvar tills det är dags att börja jogga igen. *längtar*. Efter openwater-sim och, allra mest, löpning.

Nu är det bara uppför den där backen och sedan är jag vid viadukten på väg mot universitetet. Eller vänta nu. Ja just det jag ska genom Bergshamra första. Och det var ju här det var sådana där mysiga flanörcyklingscykel- & gångbanor. Jättebra för just det, men inte det jag vill ha när jag träningscyklar. Jag är en fara för flanörcyklare, hundägare och strosare. Och de är ivägen för mig. Fokus! Det är bara en kort bit. Ta det lugnt. Snart Stora skuggan. Kan trycka på där.

Yes, ute på andra sidan. Och där är viadukten! Tryck på. Svider härligt i benen. Vad är klockan? Ok, jag hinner en omväg innan jag måste hem till middagen. Undrar vad de håller på med på dessa vägar egentligen? Var kommer allt grus ifrån?!? Kan ju inte vara bara från i år? Eller? Känns som det är mycket mer här än på någon annanstans i stan. Nåväl, inte lång tid kvar innan det ska rensas. Hoppas jag.

Och nu ska jag komma ihåg att jag ska svänga över Roslagsvägen där vi brukar korsa med Hofvet på väg från ÖIP till Hagaparken. Säkert smartare än att göra som i måndags när jag körde hela vägen ner till Roslagstullsrondellen. Det är så mäckigt där nere. Blir liksom aldrig grönt för cyklister vid den här tiden och det är dessutom dubbla trafikljus.

[Över vägen]

Fast cykelbanan är klart smalare här. Well, det funkar. Nu så, inte långt kvar. Jäklar vad det bränner i benen. Och det trots att det varit många stopp och en hel del lugna partier. Fast det är klart att jag har ju ett mustigt morgonpass i benen också. Det blir bra med cykelvila imorgon. Ladda inför långpass på lördag. Får se vad jag ska ut på för äventyr då.

Åh, vilken lycka, grönt ljus direkt efter tunneln från Hagaparkshållet mot Sveavägen.

[Kör norrtullsgatan mot odenplan]

Nice, där är Kafé Orion. Får ta lunch där i helgen någon gång. Fast inte på lördag för då ska jag ju testa det där gulddrakenominerade stället med en kompis. Det blir spännande. Hoppas det går att få en lunch där som passar efter långcykling. Att det alltid ska vara så svårt.

Ok, se till att rulla sista kvarteren nu. Du vinner inget på att hetsa här mer än irritation för dig själv och från medtrafikanter.

Hemma!

Så kan det se ut i mitt huvud. När jag cyklade just denna vända fick jag för mig att jag irrade runt en massa, men kollar jag på kartan i efterhand så ser det helt ok ut. En runda med osedvanligt låg medelhastighet, men så går det när en kör en del stig, hamnar på flanörcyklingscykelbanor och dessutom behöver stanna för att kolla kartan lite då och då.

irrande

Springande

  • Publicerad 17:57, 12 mar 2017

Idag var det äntligen dags att se föreställningen ”Spring, Uje, spring” av och med Uje Brandelius. Uje Brandelius är bland annat front i bandet Doktor Kosmos. Som är barnsligt förtjust i! Ett av banden jag har följt längst, från tidiga spelningar på Kalmar Nation i Uppsala. Även ett av banden där jag kan sjunga med i flest låtar, från allt släppt material inkl tidiga kassettband.

Uje fick parkinson-diagnos för drygt ett år sedan. Finns bra intervju att läsa om det i dagens DN.

Spring, Uje, spring har underrubriken ”en självbiografisk popmusikföreställning”. Lattjo… Parkinson är ju liksom inte direkt någon kul grej att ha. Jag såg framemot detta för jag vet att Uje är Uje (även om jag inte känner honom personligen). Det var på många sätt väldigt väldigt sorgligt. Men också en massiv mängd skratt och, givetvis, fantastisk musik. Brutalt bra! Helt tagen efter.

Det finns biljetter kvar till föreställningar på södra teatern senare i vår. I nuläget.

Gott & blandat: skogsstigar, grus och asfalt

  • Publicerad 20:31, 5 mar 2017

Hittills har jag bara använt min nya cykel, cyclocrossen, som ett vintersubstitut för racern. Men det är inte det den sortens cykel är utvecklad för utan den är snarare en cykel som går att köra lite överallt. Det gör inget om asfalten övergår i grusväg (där jag hade behövt vända på racern) och går till och med att köra på skogsstigar (även om en skulle välja MTB om det var huvudintresset).

Inför helgens långpass teamade jag upp med en kompis. Vi träffades genom löpningen men har nu båda en period med påtvingat cykelfokus. Han har varit i sådan period lite längre än jag men min cykelkapacitet ligger inte så långt efter utan gemensamt långpass är produktivt för båda. Dessutom trevligt att ses.

Träffpunkt Ängbybadets parkering lördag morgon och sedan bar det ut på äventyr. Jag fick lära mig nya cykelstråk och testa cyclocross lite mer på riktigt. Det finns en hel massa cykelbara skogsstigar och grusvägar längs vattnet via grimstaskogen, görvelns slott, kalhäll och ängsjö. Kompisen tog täten och det var bara för mig att låtsas som jag aldrig gjort annat än att köra runt på skogsstigar. Upp och ner, smalt, över stock och sten. Fantastiskt och roligt. 

Och lite läskigt. Inte bara i löpskor utan även på cykel är min styrka på platten och på asfalt. Jag är liksom lite vinglig. Men det gick faktiskt bättre än jag befarade. Kanske är det så att yogan, som innehåller diverse balansövningar, gett resultat. Eller så är det rehab-övningarna, där diverse stabilitetsövningar ingår, som gjort susen. Eller så har jag helt enkelt cyklat så mycket att jag blivit säkrare. Eller en kombination av alla tre. Väljer att tänka så. Det är ju roligt om träningen jag lägger ner ger resultat.

Vägen hem blev mer asfalt och mer urban. Men vi körde också en vända på järvafältet. Jäklar vad mycket roliga och fina vägar det verkar finnas dit. Kommer definitivt göra återbesök.

Delar av stigarna vid görvelns slott har vi utforskat ihop tidigare, i löpskor. Hoppas det inte är allt för lång tid kvar innan jag kan göra det igen.

Cykelturen skulle kunna ha varit i någon plusgrad, vindstilla och med strålande sol. Men så var det inte. Snarare bitande motvind, kallare och delvis snöande. Men det funkar det med. Speciellt i kul natur och kul sällskap.

Fyra timmar fick vi ihop. Så där härligt trött efter. Det är min favorittrötthet den där som blir av att ha varit igång länge. Skön känsla i kroppen och härligt att krypa upp i soffan efter för att komma på banan med värme och energi.

Slösmaja eller inte

  • Publicerad 14:45, 4 mar 2017

Ibland tänker jag är en riktig slösis. Jag gillar verkligen att handla mycket och ofta råkar det liksom bli dyra grejor. Jag är inte sådan som strosar runt i massor av affärer. Fullständigt ointressant. Jag har mina favoritställen där det är snabbt besök med stort inköp som gäller.

Helt galet på många sätt. Slöseri på pengar och resurser  (skulle definitivt klara mig med färre kläder/skor/grejor).

Men en grej är iallafall bra. Jag är i princip alltid sjukt nöjd med mina inköp och använder grejorna mycket.

För ett gäng år sedan behövde jag verkligen ett par schyssta vinterskor. Hade fått nog av att frysa alt känna mig miserabel i tråkiga skor. Jag ville ha ett par schyssta kängor. Så jag gick till butiken på gamla brogatan med alla roliga kängor (och en massa annat). Hittade ett par som jag blev kär i. En mustig utgift. Men jag var som sagt kär. Så här i efterhand visade sig att det var en osedvanligt lyckad investering. Jag har levt i de är kängorna. Först tänkte jag bara använda dem på vintern men… Äh de funkar bra nästan jämt. Visst växlar jag lite till sneakers och sandaler på sommaren. Men det funkar ofta med kängor även då.

I höstas kom jag på att jag måste ha haft de där kängorna väldigt många år. Kanske borde köpa nya? Men de funkar ju och jag gillar dem. Kanske kan skjuta lite på det projektet? Under vintern har de degraderat till att närma sig bortom räddning. Skinnet är liksom grått istället för svart (även nyputsade!). När jag var i Malmö förra helgen insåg jag plötsligt att sulan på ena kängan i princip är helt loss. Ok, bortom räddning. Hade resten av kängan varit ok så hade jag limmat men nu?

Nytt besök på butiken på gamla brogatan med alla roliga kängor. Nio (!!) år sedan sist. Jag hittade faktiskt ett nytt par att bli kär i.

Betalade, sa tack och hej, vi ses om, i runda slängar, ett decennium.

En utflykt söderut

  • Publicerad 12:28, 1 mar 2017

Sportlov. Det är då jag hänger med ena systersonen. Vanligtvis åker vi skidor men av olika anledningar blev det inte så i år. Vi drog till Malmö istället. ”JA då kan jag äta falafel på möllan!”

Lite struligt i huvudet för min del innan. Fredag – onsdag och ingen löpning. Hmm det går ju liksom inte att inte träna på så många dagar. Samtidigt vill jag inte ta tid från umgänget med systersonen, eller lillebror och hans familj med fru och barn som vi skulle hälsa på. Det blir till att ta med cykeln på tåget. Riktigt nervös innan. (Varför all denna oro över icke-problem?!?). Cykeln fick bo nedmonterad i en cykelväska, vilket borde vara ok enligt SJs hemsida men samtidigt blev yttermåtten på väskan större än rekommendationen… Det visade sig gå galant. Hade en liten pirra med så jag slapp bära det, förvisso inte speciellt tunga, men definitivt otympliga paketet. Möjligen lite onda blickar från barnvagnspersoner som tyckte jag snodde deras bagageutrymme. Jaja bara att ignorera.

Så det har blivit fem härliga rundor i Malmös omnejd på tidiga morgontimmar under resan. Hur mycket bra cykling som helst! Alltid en hyfsat stor andel pannbensträning eftersom det inte går att undvika massiv motvind alternativt stark sidvind delar av resan. Ett riktigt blåshål och öppet landskap. Men jag var beredd, peppad och njöt av slitet. Och på köpet fått se solen komma upp en dag med klarblå himmel:

Kollat in gamla lärarbostaden, kyrkan och byskolan i Lomma och kunnat konstatera att barnen var välövervakade förr i tiden: 

Sett långa bryggan i Bjärred precis innan solen bryter fram:

Och en massa mer.

Det var min alldeles egna del av resan, min egentid. Men större delen gjorde vi ihop. Jag kom hem och var klar med mitt lagom till resten av familjen vaknade till liv och det var dags för frukost. Långa dagar till förfogande för både slappande (åker en med en tonåring bör finnas tid att sova, lyssna på musik och ligga på soffan, de behöver sådant) och lek (hälsar en på en snart fyraåring så bör finnas tid för lek, de behöver sådant) och utforskande.

I fredags såg jag, bror och systerson ”Kunskapslyftet” med humorgruppen Mammas nya kille. Innan jag började springa långpass med Hofvet på lördagsmorgnar så körde jag själv i sällskap med radion, vilket under en period innebar mammas nya kille. Med andra ord välbekant med stilen och karaktärerna. Det var bror som ville gå. Jag tyckte det lät som en kul idé, extra mycket eftersom det innebar att besöka Malmö Live, men hade egentligen inte jättehöga förväntningar. Visade sig vara 2h mycket välinvesterad tid. Riktigt roligt och skruvat. Bror asgarvade konstant, jag typ och även systersonen hade riktigt kul även om vissa bitar gick honom rakt förbi. Lite annan referensram som sextonåring och inte bekant med karaktärerna.

Jag var nyfiken på Den blå planet vid Kastrup, eftersom jag gillar roliga byggnader och alltid haft fäbless för akvarier, så i måndags styrde jag och systersonen kosan dit. Förutom att systersonen glömde minneskortet till sin systemkamera var det en riktigt bra utflykt. Rekommenderas varmt för alla åldrar. Vi hade ju dessutom tillfälle att åka dit en måndag i februari, då det var i princip folktomt. Många roliga vattendjur att fascineras av. Hur stor är t ex inte arapaiman?!? Störst i Amazonas och verkligen hur stor som helst.

En annan grej jag hade kollat ut innan var att Malmö Konsthall hade en utställning av Rosa Barba som verkade bra. Malmö Konsthall är ett sådant där sympatiskt ställe som funkar fint att bara strosa förbi även om inte alla i sällskapet är helt överväldigade över idén innan. Grattis och lagom stort. Det är en mycket bra utställning, som även systersonen visade sig uppskatta. Hypnotiserade videoprojektioner, ljudbild, fascinerande projektionsapparater. Mycket nöjda.

Resan rundades av enligt systersonens önskemål: jakten på den perfekta bilden. Så glad över vad jag får uppleva på grund av detta intresse. Vi drog ut till öresundsbron i lagom tid för solnedgången. Halvtaskigt väder verkade det som men det var värt en chansning. Som slog väl ut. Regnet försvann, men mustig blåst kvarstod så det var ostyrigt hav, moln som rörde sig vilket gav olika ljus vid olika tillfällen och olika bild av himmeln. Jag blev till en isbit av blåsten men det var det värt.

Och ja, vi hann även med både falafel och finkaffe på möllan, vilket fanns på våra respektive wish-lists innan resan.

Snöcyklingsmys!

  • Publicerad 15:47, 21 feb 2017

Imorse fick jag testa nya cykeln i snö för första gången. Vilken grej! Helt magiskt! Hur många utropstecken som helst är på sin plats. En vända på södra djurgården och vidare ut på Lidingö, längs vattnet mot Gåshaga. Utforskande av nya cykel-hoods. Tyst, vitt och till stor del mol allena. Bra grepp med dubbdäcken och lagom med kläder.

Skulle gärna vilja förgylla inlägget med några häftiga bilder från det jag upplevde. Men jag ville dels fokusera på cyklingen och dels minimera risken att börja frysa, dvs inte ta av vantarna för att fippla med telefonen.

Morgonens cykeltur innehöll ett stopp hos sjukgymnasten på Bosön. Både positivt och negativt där. Sjukgymnasten är verkligen så bra! Hon förklarar och reder ut och jag känner att jag kan lita och lyssnar på henne. Hon säger att det säkert är fyra(!!) veckor tills jag kan/bör börja springa igen. Det är verkligen oändligt länge. Jag kan inte ens överblicka. Men jag får försöka ta en dag i taget och vara glad över cykeln.

Och jag kan faktiskt acceptera och förstå. Helt tydligt är att högerbenet inte är som det ska. Klart svagare, mindre rörligt, ostabil i höften, inaktiv sätesmuskulatur osv. Men!! Det finns där. Jag har gjort mina rehab/styrke/rörlighetsövningar och läget är klart mycket bättre nu än för någon vecka sedan. Det suger, men det kommer att ordna sig. Och tänk vad snabb jag kommer bli när även högerbenet är med i matchen. Jag har under årens lopp lyckats skada just högersidan ett antal gånger. Nu pratar vi inte bara löpöveransträngning utan t ex tå mosad av en bultsax, flygtur på rullskidor med landning på höften vilket resulterade i långvarig infektion. Många bäckar små av försvagningar rinner till slut över och måste rättas till från grunden. Så grymt jobbigt – jag vill ju springa!! – men går inte annat än att acceptera och gilla läget. 

Varför nöja sig med fyra när det går att ha fem?

  • Publicerad 18:20, 11 feb 2017

När jag låg sjuk fick jag lite tid för reflektion. Sjukgymnasten jag började gå till för någon vecka sedan har antytt att det nog inte är helt smart om jag springer för tillfället. Kroppen måste få tid att läka. Gör det ont hela tiden är det ett klart tecken på att det inte står rätt till. Men hon gav mig inte löpförbud…. Så jag ignorerade och fortsatte. Tills jag låg där och var tvungen att hoppa över träningen i allmänhet och löpning i synnerhet några dagar. Ok det är lika bra jag fortsätter med löpuppehåll några dagar till. Det gör verkligen jätteont typ hela tiden. Inget bra alls.

Hur ska jag klara det? En grej som gör det extra svårt/ omöjligt att hoppa över löpningen är att jag verkligen gillar att vara ute. Jag vill känna vinden mot kinden. Få en strimma sol på mig. Kunna ta mig från punkt A till punkt B utan att behöva åka bil/buss/tåg. Optimala sättet för mig att få till det är via löpning. I somras fick jag ihop det eftersom jag kunde cykla racer. Inte lika roligt som att springa. Men roligt. Och nu då? Det är vinter! Racer är uteslutet.

Så när jag låg sjuk insåg jag inte bara att jag borde fortsätta löpvila utan också att jag helt enkelt får se till att ordna en cykel som jag kan träningscykla på utomhus på vintern. Det kommer vara kallt men det måste gå att ordna med rätt kläder och skor. Och mörkt, men det finns superstark belysning att köpa. Och isigt, men det finns dubbdäck.

Jodå så nu har jag inte bara fyra cyklar utan fem, varav fyra bor i lägenheten. Den nya är en cyclocross med dubbdäck och skärmar. Så otroligt nöjd!!

Idag tog jag cykeln till Uppsala för firande av ena systersonen som precis fyllt 8 år. Helt magisk dag! Cykeln funkar klockrent. Är som en ångvält. Behöver inte bry mig om det är en massa grus och annat på vägen. Bra fäste. Bra kläder, det går inte att spara på krutet där för då går det ändå inte att nyttja cykeln. Värst är fötter och händer. 

Varmaste skorna och dessutom skoöverdrag. Händerna fick jag bittert erfara att det är viktigt att sköta om. Funkade fint tills fikapausen norr om Märsta.

Där tog jag av handskarna, åt en banan, drack lite och fipplade lite med telefonen. Ingen bra idé! Helt plötsligt var händerna som isklumpar och vägrade få tillbaka värmen. Lätt desperat. Vad gör jag nu? Det går liksom inte att cykla med isklumpar. Typiskt svårt att växla och bromsa. Dessutom på den biten av vägen som är knixigast och där det var en del snö och is. Ska jag ringa efter hämtning? Men då kommer jag frysa ihjäl innan den kommer. Jag måste försöka ta mig till Knivsta och sedan ta tåg därifrån. Hur svårt kan det vara?!? Jättesvårt! Men jag satte på dunjackan under skaljackan (trots att jag inte frös på överkroppen) och vinglade iväg. Riktigt obehagligt. Och sedan helt plötsligt började det lätta något. Det kommer funka. Jag kommer kunna ta mig till Knivsta. Bra plan!

Väl i Knivsta var händerna helt tillbaka igen. Äh vad fan. Lika bra jag cyklar hela vägen :).

Så lärdomar av detta är: ta inte av handskarna för länge och det går att få tillbaka värmen. Jag lär mig!

Väl framme i Uppsala fick jag hänga med födelsedagskillen och även två till systersöner (och givetvis även syster med sambo). Mys! Vi tömde oss totalt på energi på turbo, ”lekland” med trampoliner, parkour, stuntzone, klättervägg mm. Ungefär hur kul som helst. En fick ha särskilda strumpor med grepp under (sockiplast typ). Bara en sådan sak.

Väldigt nöjd att jag redan innan planerat att hemresan skulle ske med tåg. Klart jobbigare att cykla vintercykel än sommarcykel, inte bara lägre fart så det tar längre tid utan även tyngre. Dessutom turbo på det.

Vad tycker sjukgymnasten om mina idéer? Jo på återbesöket i måndags (efter en dryg veckas löpvila) kunde vi konstatera att jag har mindre ont och fått tillbaka en del rörlighet. Toppen!! Löpvilar lite till men hoppas jag får börja jogga lite snart igen. Denna gång ska jag dock följa hennes råd. Jag behöver inte stressa igång utan det får ta den tid det tar. Jag kan cykla ute!

Konsert #fail

  • Publicerad 17:01, 11 feb 2017

Hur gick det med den där konserten jag skulle på? Med ett av favoritbanden the XX. Jo då blev det som så att jag först var i Prag på kurs och sedan blev jag däckad i kräksjuka och det var typiskt dålig tajming eftersom det var en hektisk period på jobbet. Det är för mig som för många andra att det kommer liksom ingen och gör jobbet om jag råkar vara borta. Det bara ackumuleras. Till ett gigantiskt berg. Väl tillbaka på banan efter sjukdom gjorde jag mitt bästa för att komma ifatt. Inte mer timmar än jag ska men hysteriskt intensivt jobbande. Det tog ut sin rätt. När jag kom hem i onsdags för mellanlandning inför konserten så insåg jag helt plötsligt att det var frågan om total kollaps. Helknas, men det gick inte att ta mig ut igen. Bara att gå direkt i säng och morgonen efter browsa igenom flödet på diverse sociala medier om hur bra konserten hade varit. Surt!

Men numera har jag kommit ifatt jobbmässigt och kan starta om igen. Det blir fler magiska konserttillfällen. Ingen idé att gräva ner sig för det.

Vådan av att vara vanemänniska

  • Publicerad 16:15, 7 feb 2017

När jag första gången stiger in på ett ställe dit jag ska återkomma så väljer jag ut ”min” plats. Och sedan håller jag mig till den nästan undantagslöst vid återbesök. Plats i vid bemärkelse. Det kan t ex röra sig om vilket skåp jag väljer i ett omklädningsrum. I det fallet finns delvis en praktisk aspekt. Alla lås ser likadana ut. Enklare att hitta mitt skåp om jag alltid väljer samma. Det uppstår alltid lätt förvirring de gånger jag kommer och mitt skåp är upptaget.

På stället jag var på imorse har det aldrig hänt. Har insett i efterhand att det möjligen kan ha något att göra att det råkar ha nummer 13. Jag valde skåpet på andra premisser än numret. Skåpen ligger i rader med en bänk emellan. Jag har valt det som ligger i höjd med kortsidan av bänken så att jag kan ställa packningen på kortsidan (och slippa sno utrymme i korridoren mellan skåp och bänk) samtidigt som jag kan ha rada upp rena kläder och toalettgrejor på bänken. Dessutom syns just denna plats från en av duscharna, den jag alltid väljer, så jag slipper låsa skåpet utan kan ha grejorna under uppsikt när jag är i duschen. Ja ni hör hur genomtänkt detta är.

Imorse kom jag precis när stället öppnade. Det var bara jag och en tjej till där så tidigt. Hon låg några steg före mig och hade lagt beslag på skåpet bredvid mitt. Jaha vad gör jag nu? Jag skulle ju kunna ta ett annat skåp. Eller så tar jag helt enkelt mitt skåp. Det är ju ledigt. Blir så mycket enklare då. Inga rubbade cirklar. Så blev det. Så vi stod där och trängdes i ett, i övrigt, helt tomt omklädningsrum. Oklart vad den andra tjejen tänkte men hon sa inget iallafall. Kanske också var vanemänniska.

Lite funderingar om beroende och relationer

  • Publicerad 18:26, 30 jan 2017

När jag vaknade igår morse så kände jag hur sliten kroppen var efter veckan. I nuläget bör jag egentligen inte springa så mycket som jag gjorde i Prag (speciellt om underlaget är stenhårt) utan växla med alternativträning i form av cykel, sim och vattenlöp. Men det funkade inte under resan. För tajt schema för att hinna simma under poolens, förvisso frikostiga, öppettider. Och hotellet hade inget gym (så jag kunde smita från cyklandet med gott samvete :D). Även det ”lilla” faktum att jag verkligen gillar att springa och att jag ville upptäcka staden vägde förstås in. Misstänkte att jag skulle få lida för det efter och det fick jag men det var det värt. Inget annat än vila, i form av rehabstyrka och yoga, var rimligt. Bra också för jag kunde fokusera på att vara välförberedd inför veckan. Den är proppfull och för att det ska funka behövs smarta matlådor i frysen, väskor packade osv.

Men det är alltid jäkligt jobbigt de där dagarna jag inte får en rejäl dos konditionskrävande rörelse. Kroppen är så van vid det. Jag lyckades denna gång utan att trilla allt för djupt ner i ett svart hål.

Glad i hågen var jag klar med allt i tid och just då dök, som alltid en söndagskväll, simtränarens FB-inlägg med pdf innehållande nästa veckas simpass. Kollade måndagens och insåg att det skulle bli riktigt tufft. Kul! Starttiderna hade skruvats upp en nivå vilket innebär om jag håller min vanliga fart får jag kortare vila och därmed svårare att hålla den farten. Jag vet att jag skulle kunna klara det men att det skulle tufft. Grym pepp! Går och lägger mig med fullt fokus på morgondagens utmaning.

Så vad händer? Kräknatt…. :(. Oklart om det är matrelaterat eller någon kräksjuka men klart okul hursomhelst utan att gå in på detaljer. Så när alarmet ringde 0530, precis efter att jag lagt (förhoppningsvis) sista pizzan, var det bara att stänga av och sova vidare.

Det är något speciellt det där med att spy. Har jag feber, ont i halsen, hosta osv brukar jag vara ynklig men fortfarande en människa som kan jobba och är sugen på att träna, och oftast kan göra det. Men om jag spyr? Inga som helst alternativ annat än sova. Jag blir verkligen jätteynklig. Träning och jobb känns otroligt avlägset. Jag vet att en del ultralöpare spyr under lopp och att det hjälper. Tvivlar skarpt att det skulle funka för mig. Samma vid massivt drickande. En del kan liksom göra en omstart genom att lägga en pizza men för mig är det god natt då.

Sover hela förmiddagen med uppehåll för lite buljong. Eftersom den får stanna kvar inser jag framåt ett-hugget att jag behöver få i mig mat. Och det är ju lite av ett projekt. Det jag är sugen på sådana här dagar är yoghurt med smak, vilket jag i princip aldrig har hemma, en speciell sort flingor, som brukar finnas hemma, och en speciell sorts glass (typiskt choklad, vanilj, mandel på pinne). Inte heller den sista finns normalt hemma. Enda gångerna jag laddat upp med sådant är innan jag ger mig ut på ultrapass eftersom jag vet att jag ibland har svårt att få i mig energi efter och de grejorna funkar. Men en kan ju inte hålla på att förutsätta att en ska bli kräksjuk hela tiden.

Med andra ord behöver jag handla. Tre kvarter till affären. Platt men det känns som brutal uppförsbacke. Går långsamt och lite vingligt p g a feber. Jag tar lite plats på grund av detta. En dam i päls blir irriterad när hon inte kan gå om smärtfritt. På affären fastnar jag vid glassdisken.  Eftersom det är vinter finns glassen jag behöver bara i minivariant och i kartong. Som innehåller två av rätt sort, två med mörk choklad och två med vit choklad. Helt ointressant så det blir en del förvirring innan jag lyckas övertyga mig om att jag faktiskt behöver köpa den där kartongen. Inte så snabbtänkt. Och under tiden kommer en annan dam i päls och blir irriterad för att jag är i vägen. Till slut kommer jag iallafall hem och får i mig lite yoghurt och flingor. Sover 3h till och äter sedan lite glass.

Ni hör ju hur synd det är om mig… Det är sådana här gånger tankarna kommer. Varför är jag singel?!? Varför har inte jag någon som kan hålla lite om mig när jag spytt eller gå iväg och köpa glass? Lite liknande när jag ska sätta upp något på väggen. Är det gigantiskt fattar jag att jag behöver ta hjälp av någon polare och gör det. Men vid mindre, fortfarande stora, grejor är jag envis och försöker själv. Det brukar gå till slut men inte utan en stor portion av frustration och ett stort varför?!?

Nu tar jag denna tanke vidare. Jo lilla Stina om det är så att de enda gångerna du saknar att vara i en relation är när du är sjuk eller behöver sätta upp något på väggen, ja då kanske du trots allt är tillfreds med din situation just nu. Möjligen behöver du jobba på att be någon polare om hjälp lite oftare. Det skulle säkert bli jättebra om du sprang på någon andra hälft imorgon, alltid öppen för förslag. Men det är inte så att du behöver hetsa fram det genom att intensivt börja swajpa höger.

Ett gott tecken! Jag lyckades knåpa ihop detta inlägg. Borde betyda att jag är på bättringsvägen.

Resor i resan

  • Publicerad 18:11, 29 jan 2017

Resor är i princip alltid förknippat med intensivt läsande för min del. Även om dagarna är fullt schemalagda finns alltid åtminstone själva restiden som är utmärkt för sträckläsande. Boken blir som en resa i resan. Låter ju onekligen lite illa uttryckt på det sättet eftersom det verkar bättre att vara närvarande i resan som jag faktiskt är på… Men jag tycker det är en del av resandet.

Under resan jag precis kommit hem från avverkade jag tre böcker i rask takt. Så diametralt olika böcker som är så bra! Inledde med ”Jag lät dig gå” av Claire Mackintosh, en håsad deckare som kom på pocket precis innan jul. Den nya ”gone girl”, den nya ”kvinnan på tåget” osv. Hade förväntningarna av en riktig bladvändare, möjligen med någon form av extra twist. Och det var så det blev. Sträcklästes på flyget ner – nöjd med det och den kommer väl stanna där. 

Hoppade sedan vidare till ”När hundarna kommer” av Jessica Schiefauer som fick augustpriset barn/ungdom för den 2015. Mycket trevlig. Eller trevlig… Snarare mardrömslik eftersom den är en variant av Hron-tragedin kryddad med lite lycklig/olycklig kärlek. Men mycket bra.

Slutklämmen (i största del på flyget hem) blev i form av ”Mary” av Aris Fioretos. Bl a SRs romanpris 2016. Den har gått som radioföljetong på P1 vilket har inneburit att jag har slölyssnat bitar av den på jobbet. Det är ju ett rätt konstigt sätt att ”läsa” en bok på och eftersom den blivit uppmärksammad så jag bestämde mig för att läsa den på riktigt istället. Hade egentligen inte fått någon uppfattning via radiolyssnandet mer än att det kändes ofullständigt. Så otroligt nöjd över det beslutet! Vilket mästerverk. Också en riktigt jobbig historia. Året är 1973 och plats Grekland, dvs under militärjuntans tid. Mary är ung student som blir tillfångatagen och får vara med om helt avskyvärda grejor. Samtidigt får jag veta en del om situationen i landet, hennes uppväxt, en kärlekshistoria och andra saker som spelar roll för hur hon hanterar läget. Började på sida ett när jag satte mig på planet hem. 220 sidor senare landade jag på Arlanda som ett stort vill-inte-vara-framme eftersom det fortfarande återstod 90 sidor av boken. Det läget.

Så jag fick mig verkligen tre helt olika läsupplevelser som var bra på sina speciella sätt. Den sista kommer stanna kvar länge.

Några mil runt Prag

  • Publicerad 19:47, 28 jan 2017

Två och en halv dagars intensiv kurs i Prag. Start 800, föreläsningar fram till 1830 och sedan direkt på social dinner-event. Blir inte mycket tid till att upptäcka staden, som jag besökte för första gången, då inte. Sådana gånger (också) är det bra att vara löpberoende. Och att gilla att hoppa upp tidigt ur sängen. Spännande upplevelse första dagen när jag inledde rundan med den berömda karlsbron. Helt ensam i totalt mörker och tidig morgondimma. Spöklikt. Återkom sedan på väg tillbaka mot hotellet, då i tidigt morgonljus, och då var det redan folk på plats med kameror. Men inte så många. Sedan på väg till kursen: mer folk. Och så på väg till hotellet efter kursen: ännu fler.

Jag gillar verkligen Prag! Något oklart om jag skulle göra det även under turistsäsong. Fick lite försmak av det när jag under lördagen vandrade över karlsbron en sista gång mitt på dagen. Då går det liksom inte att se det vackra för alla människor. Nej veckodag i januari verkar vara bäst. Bistert ute, sol från klarblå himmel dagtid och morgondimma. Känns som Prag passar på det sättet. Solen fick jag dessutom njuta av trots kursandet eftersom lunch serverades på pub en lagom promenad från stället där föreläsningarna hölls på. Fast det kanske är bra även andra årstider. Jag får undersöka det vid tillfälle.

Andra morgonen tog jag mig bl a upp på Petrin för att kolla ut över omgivningarna. Inte sättet att samla många kilometrar på men det var inte meningen. Jobbigt var det. Och fint.

Tornet på bilden ovan var målet. Och i närbild ser det ut så här:

Jag hade någon plan att utforska fler landmarks men sista morgonen vaknade jag och var sugen på det jag oftast gillar bäst. Mest bara springa. Rakt. Platt. Längs floden Vitava m a o. Fram och tillbaka. Rensa hjärnan innan resans huvuduppgift, d v s 2hs föreläsning om s k registreringsalgoritmer.  Som skulle börja kl0800 på morgonen. Krävs att vara lite spexig för att fånga elevernas uppmärksamhet när det är sista dagen. Möjligen extra spexig när kursen hålls i Prag där ölen flödar.

Det var lite klurigt att springa. Underlaget var ett problem bitvis. Dels isgata, dels hyfsat hala kullerstenar. Och så är det som i de flesta städer att vissa gator är bättre än andra gällande korsningar osv. Sista dagen kunde jag utnyttja rekandet från tidigare dagar och välja rätt sida och bit av floden. Bra avslut på en klart bra resa! Rundar av med några roliga skyltar jag hittade:

Tillägg till den sista bilden är att no smoking-skylten också fanns i en variant där en blev bortrövad av en T Rex. 

Lättnaden när det är över

  • Publicerad 14:01, 28 jan 2017

Då var det klart för denna gång. Jag har varit i Prag för att hålla föreläsning på en kurs för sjukhusfysiker och liknande. Spännande process detta med föreläsandet. 

Frågan om jag kunde göra det kom för en massa månader sedan. Jag blir alltid så glad att bli tillfrågad att jag ofta tackar ja på stående fot. Det är kul att föreläsa och känns hedersamt att bli inbjuden. Tyder ju liksom på att någon gillar det jag gör. 

Sedan börjar tillfället närma sig och jag tänker ”varför! tackade jag ja?!?”. Det tar en massa tid och jag kommer bli supernervös. Bara jobbigt. 

Sedan börjar jag förbereda och hamnar genast i en fas jag gillar. Det är kul att fundera på hur grejor kan presenteras på bästa sätt för att informationen ska gå fram.

Och närmar sig själva tillfället. Då halkar jag ner i ett avgrundshål. Jag blir så nervös så jag inte vet var jag ska ta vägen. Bara fruktansvärt jobbigt.

Slutligen håller jag föreläsningen. Två möjliga scenarior finns då. Antingen går det ypperligt och är superkul! Känner mig avslappnad, får fram mitt budskap, ser att publiken lyssnar och hänger med. Många frågor efter. Eller också så får jag liksom inte upp farten och låter så där lite tråkig. Bara att genomlida. Och 1. försöka tänka att förhoppningsvis är det inte lika illa som det känns och 2. komma ihåg att det är inte alltid det blir så knasigt. Oberoende av hur det blir så är det alltid en lättnad när det är klart. Eller så är inte lättnad rätt ord. Att ett mått av välbefinnande infinner sig är nog bättre.

Denna gång hamnade jag skönt nog på roliga sidan.

Bara några sidor kvar, jag hinner

  • Publicerad 16:17, 25 jan 2017

För någon vecka sedan började jag läsa ”Sonen” av Philipp Meyer. Knappt 600 sidor som dragit ut på tiden. Egentligen är det är jäkligt bra bok. Men det är inte min bok. Familjekrönika som börjar i mitten av 1800talet och tar sig framåt i parallella spår. Skådeplatsen är Texas. Inte riktigt min tekopp. Men omskriven och bra recensioner så jag var nyfiken. Och gillar att utmana mina fördomar. Som sagt bra men jag fick liksom aldrig upp farten. Det blir så ibland.

Tills jag hamnade i en situation att jag skulle optimera packningen inför en resa. 140 sidor kvar av en hyfsat tjock bok. Det är inte optimalt. Bättre att bara ha olästa sidor med mig. Det är bara att sätta igång och sträckläsa. Riktigt hetsigt men jag hann precis. Rätt galet men det blir som en mission. Jag gillar inte att inte läsa klart en bok och jag gillar inte att läsa flera böcker samtidigt / göra uppehåll för en annan bok. Ibland undrar jag dock vad behållningen av en sådan övning blir. Just i detta fall så funkade det ganska bra. Jag kom in bättre i boken och fick ett bra avslut. Men andra gånger genererar det typiskt situationerna när jag inte kommer ihåg att jag läst boken, köper samma igen och börjar läsa om. Med lätt déjà vu-känsla som får sin förklaring när jag ska sortera in den i bokhyllan.

Roligt att lägga pussel

  • Publicerad 13:10, 25 jan 2017

Jag går verkligen igång på det där med att försöka få plats med så mycket som möjligt. Att få in så mycket aktiviteter som möjligt på en dag. Att ordna smarta lösningar för min 24kvm-lägenhet så jag får in mycket prylar (säg tre cyklar, andra träningsprylar och en jäkla massa böcker) och samtidigt behåller en bra funktion (kunna ha middagar&filmkvällar&dansgolv). Att ordna med en handväska som kan innehålla precis allt jag kan tänkas behöva men samtidigt är så liten som möjligt. Jag har skrivit om det förut men gör det igen. Optimering.

I måndags skulle jag till Bosön för besök hos sjukgymnast. Och så ville jag vara med på simträningen på morgonen. Träna på eftermiddagen. Och hinna jobba ett gäng timmar. Sjukgymnasten var inbokad kl15 så 8h arbetsdag fick jag ge upp (och ta igen en annan dag) men så lång som möjligt åtminstone. Bosön tar ett tag att ta sig till. Gå från jobbet till T Östermalms torg, T till Ropsten, vidare med buss till Rudaboda torg och så promenad till slutdestinationen. Ja ni fattar själva, det är lika bra att springa dit. Det tar i runda slängar lika lång tid och jag utnyttjar tiden till något jag gillar. Om det inte hade varit för promenader och byte av transportmedel hade jag kunnat spendera tiden med att jobba men det blir typiskt upphackat så löpning verkade som bättre investering. Vägen ut är inte min bästa runda. Brukar jag tänka, men kom på när jag sprang att det nog är för att det fallit sig så att jag gjort den mest i mörker, snålblåst och isgata. I måndags var det magiskt med strålande sol, barmark och krispig luft. Jag vet att jag lurar mig för det är fortfarande januari, men definitivt hade jag vårkänslor. Klart nöjd!

För att tjäna lite tid på morgonen så tänkte jag att det var smartare att springa direkt från simningen till jobbet istället för, som jag brukar, ta mig hem för frukost och dusch. Det leder raskt över till nästa typ av optimeringsproblem jag gärna funderar på. Hur får jag med mig alla grejor för dagen? Bra löparrygga har jag. Vad behöver jag? Well nu är det ju vinter så någon form av jacka. Tur nog har jag en sådan där snajdig lätt dunjacka som en kan ha under en skaljacka. Den är varm men samtidigt kan komprimeras till nästan inget utrymme. Toppen! Skor? Just denna dag var mina löpskor typ i stil med ett par sneakers så det fick vara samma. Och så jobbkläder, lämpligen minikjol och överdel, minihandduk och necessairen. Leksaker till simningen. Denna dag räckte det med handpaddlar för på passet stod uttryckligen att det var fenförbud. (Oftast är det någon del av passet som får köras med fenor och det är lite roligt så det brukar jag göra). Det fick precis plats i väskan. Och fenor hade faktiskt också fått plats, men då med paddlarna monterade utanpå väskan. Det jag saknade var boksällskap till lunchen. Hade kunnat lösas med e-bok på mobilen förstås.

Så till slut fick jag plats med 32km löpning, 1h20min sim, sjukgymnast och en ansenlig mängd jobb. På väg hem stannade jag och köpte ytterligare ett par nya löpskor. Och väl hemma, telefonsamtal med nära och kära. Bra dag helt enkelt och utan stress. Det är inte alltid pusslet funkar så bra men kul när det gör det.

Miniatyrpersoner

  • Publicerad 17:34, 21 jan 2017

När jag växte upp så var den allmänna uppfattningen att barn och ungdomar inte skulle träna styrketräning med maskiner på gym. Sedan dess har jag alltid tänkt gym som en plats för personer som är, säg över 18 år. Detta håller på att ändras. När jag letar runt lite hittar jag fortfarande olika uppfattningar om huruvida barn och ungdomar hör hemma på gym. Stället jag oftast går till har t ex en åldersgräns på 13 år. Själv vet jag för lite om kroppens utveckling för att ha någon bra uppfattning. Men om det är ok så har jag givetvis ingenting emot att köra mina rehab/styrkeövningar omgiven av personer med varierande åldrar. Jag gillar löpning och skulle välja det alla dagar men om någon annan gillar styrketräning så kör på det. Det viktiga är att röra på sig.

Senast jag var hos sjukgymnasten så tyckte hon att vissa av rehabövningarna skulle jag levla upp och köra med lite vikter. Ok, hmm undrar hur en gör det? En av övningarna står jag med ryggen mot en bänk, vänsterbenet på bänken och gör knäböj med högerbenet. Jag hittade en slags grej som en har på axlarna. Heter tydligen bulgarian bag. Verkar lämplig för ändamålet. Det är inte meningen att jag ska ha en massiv mängd muskler – är långdistanslöpare, det är bara en massa vikt att släpa på – utan bara ordna så att högerbenet är lika starkt som vänsterbenet. Så jag väljer den lättaste påsen, 5kg. Igår hamnade jag samtidigt som två killar i 13årsåldern vid stället där påsarna hänger. Jag gick med bestämda steg mot 5kg-påsen men insåg sedan att jag borde vara ödmjuk och dela med andra intresserade. Hörde efter och de sa ”det är lugnt, du kan ta den, vi tar 8kg”. Skönt tänkte jag, nu blir min träning som tänkt.

För att sedan tänka: de är ju jättesmå! Hur ska de klara de tyngre påsarna?!? Men det verkar ha gått bra. De körde utfallssteg utan problem.

Uppdatering från tidigare inlägg: Johan är numera i mål i the spine race. Gick som väntat alldeles utmärkt.

Spontanitetseffekt

  • Publicerad 13:55, 18 jan 2017

Hopplahej. Igår kom ett e-brev från simtränaren. Dags att anmäla sig till vårens master-SM som går i Eskilstuna sista helgen i mars. Äh vad faan, jag gör’t. Så jag spontananmälde mig direkt. Lika bra att göra det så är det gjort sedan liksom. Misstänker att jag kommer ångra mig vad det lider men det får ordna sig. Har definitivt ingen intention att inleda en andra simkarriär – simningen vill jag hålla igång så jag kan köra swimrun och ha ett roligt alternativ till löpningen för att kunna träna extra mycket. Inte mer än så. Jag kör mina tre pass i veckan med Neptun och är nöjd med det. Men det är ju kul att tävla och just nu kan jag inte planera in löptävlingar. Rehabiliteringen måste få ta den tid det tar. Det går framåt. Vissa dagar funkar det finfint att springa ungefär normallångt, även om det fortfarande går något långsamt, och steget känns lätt och fint. Andra dagar, som måndag och tisdag denna vecka, är det bara skit, jag haltar fram och det gör ont. Då tänker jag: hjälp det kommer aldrig bli bra :(. Men sedan funkar det bättre igen, som idag, och då tänds hoppet. Trenden är ju åt rätt håll.

Oklart om jag faktiskt kommer tycka det är roligt att tävla i simning. Det var det senast jag gjorde det men det är ju 24 år sedan. Nu? Jag får testa helt enkelt. Begränsar mig till att köra långdistansgrenarna 400m och 800m frisim. Långdistans? Det begreppet har fått en annan innebörd efter att jag börjat springa men 800m är det längsta bassängtävlingar brukar ha att erbjuda, ibland 1500m. Jag var tvungen att ange ”personligt rekord” för att jag ska hamna i rätt heat. Och fick då, efter bollande med tränaren, hugga en tid som är drygt 2 (!) min långsammare än den snabbaste jag gjort på 800m. Helt bisarrt! Usch vad dåligt tänker jag. Men sedan… 1. Det är bara på kul. 2. Lite orättvist att jämföra med tider jag gjorde när jag tränade simning 17h/vecka med tanke på att jag efter det har haft uppehåll i 20år och numera simmar 4h/vecka. Max.

En kul grej helt enkelt med ett kul neptun-gäng. Det blir bra.
PS. Johan tassar på. Ligger numera fyra med ungefär en fjärdedel kvar. Två killar i toppen är långt före, trean ganska långt före och sedan har det varit ett gäng runt Johan vilka har alternera lite. Just nu verkar Johan vara den klart starkaste och arbetar sig uppåt. Får se om det håller i sig.

Det krävs ”lite” ryggrad

  • Publicerad 12:36, 16 jan 2017

I dagarna ägnar sig Johan Steene, en kul kille och en av sveriges bästa ultralöpare, åt att delta i det brittiska ultramarathonloppet The Spine. Det beskrivs som ”Britain’s most brutal race”: 420.1 km (dvs runt 10 marathon), 13000 höjdmeter längs vandringsleden Pennine Way. Mycket berg och inte helt enkla väderförhållanden. Förra året låg vinnartiden på 95h. Starten gick igår morse så framåt torsdag? I somras vann Johan Trans Pyrenea, dvs kust-till-kust över pyrenéerna. (Intervju med detaljer hittas på ultradistans.se för den nyfikne.) Så potential för en framskjuten placering finns definitivt.

Jag följer med på färden genom att då och då kolla live trackingen. Superspännande. Igår när jag gick och la mig låg han fyra, numera sjua. Oklart vad som hänt däremellan men placering kan ju skifta en hel del under loppets gång beroende på när deltagarna väljer att vila/sova. Verkar finnas olika strategier för det (längre&färre, kortare&fler, bara kortare eller typ inte alls). I just detta race misstänker jag att en del dessutom kan behöva lite längre pauser vid checkpoints för att få upp kroppstemperaturen. Från youtube-klippen ser det ut att vara blandat klimat. Jäkligt blött. Kallt. Hagel. Prognosen framöver verkar vara dimma. Låter ju ”spännande” ur en navigeringsaspekt..

Sleepless in Stockholm

  • Publicerad 13:41, 15 jan 2017

Finns lite mer rörelseutrymme på helgerna nu än i höstas. Jag klarar inte löplåååångpass än (men snart :)), vilket jag vanligen brukar ägna mig åt. Jag skulle kunna komplettera med någon timme på cykel men eftersom det är ett tag till nästa tävling på ultradistans så känns det inte som jag behöver insistera. Egentligen är det inte så att jag totalt sett tränar färre timmar. Timmarna är bara lite olika distribuerade.

Lååångpass utesluter inte annan aktivitet på helgen men just i höstas var jag så fokuserad på uppladdning inför VM100km att jag valde att vila största delen av icke-träningstiden. 

Summasummarum är det en annan typ av period nu. Igår träffade jag några vänner för långlunch och sedan besök på Bonniers konsthall för att se Insomnia innan den packas ihop. Har varit nyfiken på den sedan jag läste recensionerna i början av hösten. Vi hade turen att komma dit samtidigt som en visning av utställningen ägde rum. Sådant förenklar alltid. Jag gillar utställningen. Har du inte sett den än så passa på innan 22 januari. Bland annat visas en väldigt suggestiv film som är tänkt att illustrera tillståndet då en håller på att somna men vaknar till med jagfaller-tanke (downhill av Katarina Löfström). Jag drömmer hysteriskt mycket för tillfället av någon anledning och har hållit på att falla ur loftsängen flera gånger denna vecka så det var hög igenkänningsfaktor där. Roligt att se utställningens kanske mest omnämnda verk med två sängar i ständig rörelse (two rooming beds av Carsten Höller). I vilka det går att övernatta. Så sugen!

Par i obekant

  • Publicerad 16:33, 13 jan 2017

Närmare bestämt XX. Endast en (1) konsertbiljett finns hittills införskaffad inför våren. Den är till the XX:s spelning på Hovet den 8 februari. Blandade känslor inför det. Har sett magiska XX-konserter men det var ett tag sedan. Har mystiken kring dem släppt? Och konsert på Hovet? Inte riktigt min favoritlokal.

Men första singeln inför den nya plattan bådade gott. Och så idag släpptes hela plattan. Den har gått på repeat och visar att det definitivt finns potential för en bra kväll på Hovet om några veckor.

Skor, skor, skor, massor av skor

  • Publicerad 14:16, 12 jan 2017

Det går väl liksom inte att ha för många skor? Inte för många sneakers, inte för många high heels och definitivt inte för många löpskor.

Vinterunderlaget ställer till lite problem. Mårten Westberg skrev häromdagen ett härligt inlägg om löpning i snö och terräng med dubbade skor. Verkligen roliga rundor en kan göra på det sättet men jag vågar inte riktigt än pga skadestrul och dessutom så skulle aldrig alla mina vinterpass vara sådana. Jag gillar mina vanliga distanspass på gångbanor runt kungsholmen, södermalm, södra djurgården o s v lite för mycket för att hoppa över dessa helt. Jag har ett par superbra dubbade skor som jag t ex körde ÖtillÖ i men på mina vägar är det ofta barmark åtminstone delvis och råkar den sammanfalla med asfalt eller ännu värre plattor då är de där skorna klart obehaglig. Liknar känslan av att springa på blankis i blankslitna skor. Det behövs dubb men sådan som åtminstone funkar att springa på asfalt med. Och schysst struktur på sulan så att det går att få någon form av grepp i snömodd. Vinterskorna jag körde i i söndags funkar finfint på den där typen av blandat underlag som det ofta är: blankis, barmark i form av asfalt, plattor eller grus, modd och packad snö. Ingen vidare löpkänsla i de där skorna men det kan jag ta för att känna mig som ett tåg som bara går och går oberoende av underlag är klart skön. I jämförelse med osäkert trippande i mina favoritskor så är det definitivt att föredra.

Men kanske kan jag hitta ett par vinterskor med samma funktion men som känns bättre för mina fötter och min löpstil…? Vinterskorna jag har är ju faktiskt lite slitna (om än egentligen inte utslitna)… Efter bollande med en löpvän om olika alternativ så cyklade jag igår iväg till den undangömda butiken med alla bra orienteringsskor och annat smått och gott. Och kom därifrån med nya fina skor!

Gick efter inköpet omkring och mös när jag tänkte på hur jag skulle flyga fram med säkert steg på ett härligt morgonlöp morgonen efter, d v s imorse.

Så vad hände? Ja det undrar jag också. Jag tittade ut genom fönstret och gjorde bedömningen att det var varmt och barmark. Absolut inga behov av några dubbar utan gav mig ut i dessa:

Inte mitt smartaste beslut. Vind gör ju liksom att plusgrader inte räknas på samma sätt. Så det var till stor del blankslitna skor på blankis. Jaja det är bara att göra om och göra rätt en annan dag. Jag fortsätter att mysa när jag tänker på hur jag ska flyga fram över konstiga underlag med mina nya fina skor.

Och hur många löpskor jag har i min samling är oklart men det kan ju aldrig bli för många.

Ett rörligare liv

  • Publicerad 17:09, 10 jan 2017

Jäklar vad mycket ont jag har på olika ställen. Den typ av kvasi-elitidrott jag ägnar mig åt är ju inte direkt friskvård så lite ont räknar jag med är där lite då och då men senaste året…

Just nu är vrister och vader rejält ömma av att ha slirat runt i snömodd. Det är på sin plats. Jag har ont i höften. Inte ok men beror av skadeläget. Hamstringfästena värker. Inte ok men beror också av skadeläget. Öm i hamstings. Det är till viss del beroende av att jag varit hos Fredrik Zillén på Spring Snabbare och fått lite tips om min löpteknik. Ska skriva mer om det besöket vid ett annat tillfälle. Hursomhelst filar jag lite på löpsteget på ett sätt som hamstrings inte är helt vana vid. Ryggen värker. Inte ok men beror av att den är allmänt knasig och har lätt att bli överbelastad, oklart vad jag har gjort just nu som orsakat detta. Ont i nacken. Högst oklart varför. Mer trött i högerbenet än vänster. Det är svagare och håller på att bli starkare med hjälp av diverse styrkeövningar. Har rätt att vara lite matt.

Nu var det inte för att jag vill ha empati som jag beskrev status utan för att leda fram till inlägg om något som verkar förbättra läget. Under julen har jag kört smått kopiösa mängder yoga. Det råder delade meningar om huruvida ökad rörlighet är bra eller dåligt för löpare. Se t ex inlägg på marathon.se och Fredrik Zilléns tankar om ämnet. Jag är verkligen brutalt stel och tänker att lite mer rörlighet är på sin plats. Och, det viktigaste, yogan gör, åtminstone temporärt, att det gör mindre ont.

Oklart om jag har blivit mer rörlig av detta. Jag når fortfarande inte ner till golvet vid framåtfällning. Och det är fortfarande lika knas när yogaledaren säger att det är ok att göra en position med MIKROböjda ben. Vaddå mikro…? Snarare jätteböjda ben för att få till det där… Men det känns som att jag kan göra de olika positionerna på ett något mer avslappnat sätt. Det går numera att sitta ett tag i skräddarställning avslappnat, utan att kroppen är som en fiolsträng. Och att sitta med benen raka. Just nu har jag som mål att den ökade rörligheten ska leda till att fixa huksittande (eller djup squat som ett lite hippare namn är). Det är ju inne och ska tydligen vara bra för nästan allt att kunna. T ex lättare med full tarmtömning. Bara en sådan sak :D. Så här kan det se ut när jag försöker:

Detta ögonblicket precis innan jag tappar balansen och rasar baklänges.

Skolstart

  • Publicerad 15:56, 9 jan 2017

Första dagen på jobbet efter två veckors julledighet. För första gången sedan förra sommaren känns det faktiskt som det ska. Spänd av förväntan. Redo att hoppa in i vardag och rutiner igen. Frysen avfrostad. Bokhyllan dammad.

Har glidit runt i träningskläder nästan hela julen. Åhh vad jag gillar det! Och lika mycket gillar jag att, likt vid skolstart, ha extra fina och helst nya kläder på mig första dagen på jobbet. Ta världen med storm.

Vem vet vad som väntar? Någon av kollegorna som gjort helrenovering? Några som jobbat över julen och fixat nya coola features i mjukvara? Några nya spännande artiklar att plöja? Givetvis ett berg av saker att hugga tag i men det känns ok. Jag är redo för det.

Och likt inför skolstart har jag knappt sovit i natt utan mest bara funderat på om jag packat väskan, lagt fram kläder, vad jag ska äta till frukost, om jag kommer klara snabbanans starttider på morgonpasset med SK Neptun, om jag kommer få ont i höften när jag springer till Eriksdalsbadet, hur det ska gå att installera windows 10 på datorn (kom jag ihåg att göra back up på allt viktigt innan jul?!?) osv. Det kanske blir kraschlandning direkt m a o. Eller så blir det inte det. Vad som än händer kommer jag somna tidigt ikväll.

Vinterlöpning

  • Publicerad 18:04, 8 jan 2017

Inte riktigt läge att slå några världsrekord för tillfället. Inte i allmänhet på grund av väglaget och inte heller specifikt för mig eftersom kroppen fortfarande protesterar en del. Men det går ju inte annat än vara överlycklig när en får till det första långpasset (denna gång enligt definitionen längre än 2h, vilket åtminstone är ett första steg) på drygt två månader och Stockholm visar sig från en av sina absolut bästa sidor:

Jag slirar gladeligen runt i snömodd, får lite barmark och även ett visst mått av ishalka. I mina dubbade vinterskor. Ingen vidare löpkänsla i dem så jag använder dem bara då de verkligen behövs. Just nu gör de egentligen inte det men jag är lite vinglig för tillfället och har ingen lust att utsätta mig för minsta risk att halka på någon dold isfläck. Med mitt track record 2016 är det lika bra…

Bli inspirerad!

  • Publicerad 18:28, 7 jan 2017

Enligt utgåvan av nationalencyklopedien som står i min bokhylla betyder inspiration en ”andlig ingivelse som sätter en människa i stånd att tänka, tala eller handla på ett sätt som förefaller vida övergår hennes egen förmåga”.

På wikipedia finns tillägget att inspiration i talspråk felaktigt kommit att betyda motivation eller kreativitet.
Inspirationsföreläsningar/dagar har jag aldrig känt mig speciellt lockad av men det fungerar säkert superbra för vissa.

Häromdagen lyssnade jag på podcasten löparsnack, avsnittet med Maria Jansson och coach Andreas Falk. Maria Jansson vann EMguld i höstas på 24h löpning. På ett helt otroligt sätt. Hur hon, och coach, förberedde och tillsammans gjorde de där 24h till något alldeles extra berättas om i avsnittet. Definitivt en av förra årets bästa svenska idrottsprestationer. Jag saknar ord. Och vill ut och göra stordåd – vida överstiga min egen förmåga, främst på 100km. In med dig och lyssna! I 24h handlar långt från allt om att vara jäkligt vältränad kroppsligen. Tankar applicerbara på mycket.

Och så lite galnare galenskap på det. Rekommenderar att se ”The Barkley Marathons: The Race That Eats Its Young” (finns på netflix). Det är en dokumentär om mytomspunna barkley marathons, ett ultratrail-lopp som bara ett fåtal löpare tagit sig i mål på genom årens lopp.

Mot nya äventyr!

Silly walk

  • Publicerad 17:37, 1 dec 2016

Igår var jag på återbesök hos sjukgymnasten. Hon var helt förstummad över hur snabbt jag lyckats få tillbaka kraften i framsida lår på högersidan. Vi pratar på nivån att hon kallade in kollegor för att visa. Senast hon såg den så var den svag och fattade inte att den skulle jobba överhuvudtaget och numera funkar den mera normalt. ”Hur mycket tränar du egentligen?!?”. Well, rätt mycket.

Fortfarande lång väg att vandra dock. Framsidan är ju egentligen ok, det var bara det att den glömt att den ska jobba. Baksidan är det värre med. Men jag har kommit så långt så att idag fick jag ta mina första löpsteg på mer än 4(!!) veckor. Så här glad var jag bara över att få på mig löpdressen igen:

31211895822_fd2c03a823_o

Obeskrivlig lycka att få vara ute och använda benen på (nästan) det sätt som jag vill. Lite restriktioner finns dock. Till att börja med så får jag bara springa baklänges. Och bara uppför. Det är bra för baksidor som behöver repareras. Helt galet men jag var som en kalv på grönbete trots det. Om jag får välja mellan att springa baklänges resten av livet eller inte springa alls så väljer jag alltid det första.

Så om ni ser någon silly walker på gatorna eller i någon park, då kan det vara jag.

Om kommentarer på denna sajt

Hej! Vad tycker du om det du just läst? Bidra gärna med tankar och synpunkter men tänk på att det bästa sättet att hitta läsare är att hålla sig kort och koncis, med en god ton. Glöm inte att dela alla artiklar du kommenterat – för ännu mer debatt! Här kan du läsa mer om vilka regler som gäller i våra kommentarsfält.

Comments powered by Disqus.