Spårvagnsvurmare. Kerold Klang är beredd att bidra med lite egna pengar för att få till en utbyggnad av spårvagnar i Stockholm. Foto: Karin Nilsson / Kerold Klang

KEROLD KLANG: Riktiga städer ska ha spårvagn, hög spårvagn

En gammal europeisk huvudstad ha spårvägstrafik på sina gator, det är bara så, skriver Kerold Klang. Och det betyder inte att nya 7:an är perfekt. Nej, det behövs mer – och helst av en annan sort.

  • Publicerad 09:45, 18 okt 2017

Vid månadsskiftet återinvigdes Tvärbanans spårvägslinje 22 på hela sträckan Sickla– Solna station efter flera års etappvisa trafikstopp på grund av en särdeles usel teknikupphandling.

Vad det kostat SL att byta ut ett helt nytt signalsystem vill vi inte veta, vi vill behålla vårt goda humör. Månadsskiftet dessförinnan firade Stockholm femtioårsjubileet av högertrafikomläggningen som över en natt raderade ut innerstadens hela klassiska spårvägsnät.

LÄS ÄVEN KEROLD KLANG: "Alla nya stadsplaner behöver inte vara dåliga"

Dåvarande trafikbolaget ville inte flytta över vagnarnas dörrar till höger sida, trots att det varit lätt gjort. På kvällen den 2 september 1967 samlades vi, några båtägare vid Stockholms Segelsällskap, i klubbhuset under Västerbron för att nattvaka in premiären av högertrafiken, festa lite och följa omläggningen via hamnkapten Viktor Thörnes lilla portabla svartvita teve.

Att ha båt under Västerbron hade dittills varit en prövning. Det gick inte att föra ett normalt samtal nere på bryggorna när spårvägstågen passerade över bron. Det började med en hög skräll som om någon från hög höjd släppt ner en tom container i backen, varefter den med ett fruktansvärt slammer tycktes tumla över till södersidan. Eller vise versa. Några båtpolare höjde sina glas i triumf när vi på nattkröken för sista gången åhörde kakafonin från det sista tåget däruppe på bron.

LÄS ÄVEN Kerold Klang: Därför rivs Liljeholmsbadet

Sen blev det tyst, och tyst är det fortfarande efter femtio år.

Ändå var det hela lite sorgligt, inte högertrafiken men spårvägsdöden. Några timmar efter broslamret såg vi teve sända live från Skansbron; ett efter ett rullade tågen mot Blåsut för omedelbar skrotning. På vägen hem eftermiddagen därpå stannade jag upp vid Fridhemsplan, spåren hade på tio timmar hunnit bli roströda. En gripande syn. Ett annat Stockholm var fött, ett tråkigare Stockholm. För visst ska en gammal europeisk huvudstad ha spårvägstrafik på sina gator, det är bara så. 

Någon räknade senare ut att nedläggningen inneburit en kapitalförstöring på över 300 miljoner kronor. I dag rullar 7:an åter till Djurgården på innerstans gator. Men jag har svårt för de nya låggolvsvagnarna. De är inte gatans kungar som de gamla höga Mustangerna, vilka var och en hade sina egna personligheter.

När Djurgårdslinjen i dag tyst glider ut på Nybroplan får jag mer intrycket av jättelika dammsugare. Men ändå, fortsätt att rekonstruera stadsspårvägen, det är Stockholm värt. Fattas pengar? Sköt i så fall ekonomin bättre i fortsättningen.

Eller behövs kanske ett crowdfundingprojekt? I så fall lägger jag gärna någon tusenlapp.
 
 

Spår förr och nu. Ett Mustangtåg på linje 4 rullar ut på Västerbron 1967 och ett tvärbanetåg på linje 22 passerar Gustavslundsvägen i Alvik 2017. Foto: Kerold Klang

Om kommentarer på denna sajt

Hej! Vad tycker du om det du just läst? Bidra gärna med tankar och synpunkter men tänk på att det bästa sättet att hitta läsare är att hålla sig kort och koncis, med en god ton. Glöm inte att dela alla artiklar du kommenterat – för ännu mer debatt! Här kan du läsa mer om vilka regler som gäller i våra kommentarsfält.

Comments powered by Disqus.