Agnes

Skriven av Dylan Färemark

DEL 1 Kommunhusets matsal

Lunchen var över och matsalen i det närmaste tömd. Några enstaka gäster dröjde sig under alla omständigheter kvar. Innan kladdet vid salladsbuffén måste torkas bort och resterna tas till vara, var det dags för personalens lunch. Serveringens bruna interiör höll fortfarande måttet. Stolarna i ek med kromade ben som använts mer eller mindre varje dag sedan 1989, höll också ihop. En bra affär för kommunen. Personalen åt inte sin lunch i matsalen. Deras krypin låg vid lastkajen och där trivdes de bra. Där det gick fort att ta sig ut när det var dags för ett bloss. Agnes, som var den enda av kommunhusets matsalspersonal som inte rökte, tyckte att det var bra med rökförbudet inomhus, men det sa hon inte. Att det fortfarande var okej att röka på lastkajen gjorde inte så mycket för oftast stängde någon av de andra tre dörren när de stod där. Ibland, fast säker var inte Agnes, fick hon för sig att de pratade om henne när de rökte. Det kändes i alla fall så när de kom in igen. I arton år hade Agnes arbetat i kommunhusets matsal. Två av hennes arbetskamrater, Birgitta och Gunn, började ungefär samtidigt. Eva, som var yngre, runt fyrtio, började för sju år sedan. Tomas, vaktmästaren, rökte inte men han kom och gick och man kunde aldrig riktigt veta när han avsåg att dyka upp. När Tomas, som var betydligt yngre än damerna i matsalsbespisning, åt lunch med dem, stannade han ofta kvar och pratade med Agnes. Var det inte fotboll handlade det om trav. Agnes försökte hänga med så gott det gick. Tomas var en frisk fläkt, någon som svävade ovanför allt de vanliga, i alla fall för Agnes. Dessutom läste han en hel del och gillade film, vilket Agnes också gjorde. Även om hon mest gick på teater och såg film på Tv och var mer än tjugofem år äldre än Tomas, fanns det beröringspunkter. Men, tänkte Agnes, vi pratar förbi varandra, antagligen är det åldersskillnaden som spökar. Rummet vid lastkajen var kaklat i vitt med en bård i blekrosa. Bården satt på två meters höjd.
”Grisrosa kakel” suckade Tomas en gång, ”kommunhuset renoveras vart femte år men här står tiden stilla” Eftersom Agnes inte tyckte om förändringar hoppades hon att kakelbården i alla fall var kvar tills hon gick i pension. Ynka sex år var allt som behövdes. Det praktiska var ordnat. Hennes lägenhet, en tvårummare i Kista, var betald och hyran låg. Dessutom hade hon sparat hela sitt liv – så varför inte, jag går vid sextioett. Efter det kan de renovera hur mycket de vill.
Tomas ställde disken på vagnen och skyndade sig iväg. Idag hade han bråttom. Birgitta var redan ute på lastkajen. Gunn och Eva tittade på varandra. ”Dags för ett bloss?” sa Eva.
”Ja” svarade Gunn, ”har inte du slutat?”
”Jo, eller det gick över”
Dörren till lastkajen slog igen. Agnes var ensam kvar. Köttgryta med morötter, tänkte hon, är trots allt ganska gott. Inte exotiskt precis men det fungerar. Vid sådana här tillfällen tyckte Agnes att det var skönt att vara ensam. Tystnaden, avsaknaden av surr, fick henne att andas ut. Annars var ensamheten mest långsam. Långsamma stunder fanns det gott om i hennes liv. Nu hör det till saken att resten av personalen inte visste, för vid ett svagt tillfälle ljög Agnes. Hon hittade på att hon hade tvillingar, en son och en dotter. Varför lögnen hoppat ur henne kunde hon inte riktigt förstå men likväl gjorde den det. För ganska exakt sexton år sedan berättade hon om sina barn, vars påhittade ålder just då blev tolv år. Agnes mindes den dagen som igår. Chefen, som gått i pension, kom ner och ville prata med personalen. För ovanlighetens skull var han dessutom social och när han frågade Agnes om familjen mådde bra, svarade hon; ”Gubben är ju död men Lisbeth och Sören mår bra”
Vilket minst sagt förvånade resten av personalen. Bollen kom i rullning och nu var det försent. Även om Agnes gjorde vad hon kunde för att undvika ämnet, gick det inte alltid. En sak störde mer än lögnen. Hon blev ännu mer isolerad efter den.  
Nu var hon snart femtiosex år och med tiden hade hon förlikat sig med ensamheten, fast enkelt var det inte. Lögnen fick hon hela tiden passa. En ovanligt stabil personalgrupp gjorde också att den släpades med. Även om ingen direkt vantrivdes i kommunhusets matsal var det ingen som jublade heller när de gick till jobbet.
Anledningen, gissade Agnes var dels att de fått sköta sig själva och den senare tidens idé om att all ny personal tillsattes av ett bemanningsföretag. Just det orsakade en inbromsning på arbetsmarknaden snarare än det motsatta. Därtill kom otryggheten, uppluckring av Las, som också det användes som argument för en rörligare arbetsmarknad. Fast, tänkte hon det fattar väl vem som helst att det handlar om att det ska bli lättare att avskeda än att anställa. Agnes kunde knappast anklagas för att vara politiskt intresserad och precis som många andra svenskar gick hon på högerns ordekvationer och röstade borgerligt för första gången i sitt liv i sista valet. Ett misstag som hon aldrig mer kommer göra om. Inget blev som hon antagit och borgerligheten lovat. Tröttsamt drog hon sig till minnes vad hennes mor berättat för henne. Om hur det var på 1800 talet; timlönare, fattigt, trångbott och eländigt – och det kallar borgarna förnyelse. Allt det där har vi ju redan varit med om i Sverige. Agnes hittade hem igen. Från och med nu skulle hon alltid rösta på Socialdemokraterna. Därmed var hennes politiska intresse också avslutat. Pensionen, som ofta var en het potatis i den politiska debatten, hade hon själv sett till. Visst, magert skulle det bli. Men räcker gör den, tänkte hon när dörren till lastkajen öppnades och korsdraget fick skoporna som hängde på väggen att slamra till. Först kom Eva. Hon drog ut stolen vid bordet och satte sig. Agnes sa inget. Efter en stund kom också Birgitta och Gunn.
”Jaha Agnes, här sitter du” sa Gunn och satte sig ner.
”Ja”
”Vad gör du imorgon förmiddag Agnes?” fortsatte Gunn.
”… Vad tänkte du på?” Eva och Birgitta tittade intensivt på Agnes och Gunn väntade på svar. Situationen blev obekväm.
Agnes kände sig iakttagen. ”Vi tänkte komma och hälsa på, Birgitta och jag, om du inte är upptagen”
”Får se, lördag…”
Plötsligt rycktes dörren upp till fikarummet och Tomas stormade in. Blåställets byxor var svart av olja och hans vita snaggade hår blött. De stora femtiotals tatueringarna på underarmarna blänkte av svett och fukt. Precis innan Gunn hann fråga om han inte gått för dagen, sa han; ”Hallå tanter, nu är det helg, hem till bärsen, blev precis klar med diskmaskinen. Nu funkar bägge två”
Agnes andades ut. Att det varit något i görning den sista tiden hade hon förstått. Nu fick hon beviset. Den sista perioden hade hon märkt att de viskat ovanligt mycket och på något vis ständigt tystnat när hon kommit i närheten. Anges kände sig utpekad, eller snarare utkorad. Att det var Gunn som startade det kom inte som någon nyhet. Hon kunde till och från vara både slug och ha en böjelse för elaka intriger. ”Någon måste hjälpa mig med det sista, ska tömma filtret innan jag sticker” fortsatte Tomas och ställde sig i dörröppningen. ”Se så, bärsen vänta”
”Det kan jag göra” skyndade sig Agnes att säga och var i samma stund på väg ut till köket i sällskap med Tomas. Dörren åkte igen.
Eva tittade på Birgitta, Gunn tittade på svängdörren när den åkte fram och tillbaka. Ingen sa något, inte med ord i alla fall.
Fredagseftermiddagen gick fort och snart satt Agnes på bussen hem. Hon försökte låta bli att tänka på vad som hänt under lunchen, vilket inte gick alltför bra. Nu ska det bli skönt med helg, tänkte hon och tittade ut genom fönstret. Regnet slog mot rutan, gatljusen och husens konturer blev en diffus del av vattnet som rann ner på utsidan av bussfönstret. Det hördes skratt från bussens främre del. Någon pratade i telefonen och om man ville, kunde man höra allt. Det ville inte Agnes. ”Än har inte våren kommit för att stanna” mumlade hon tyst för sig själv och torkade bort imman från fönstret med ena handsken, ”men snart, får vi hoppas”
 

DEL 2 Nora och Tussen

Papperspåsen prasslade återigen i köket, den här gången åkte den över golvet och dunsade till mot sovrumsdörren. Därefter blev det tyst. Sovrumsdörren for igen. Plötsligt fick påsen fart och brakade in i en köksstol. Den välte och när den nådde golvet och gav ifrån sig ett dovt bullerljud, hördes tassar som satte fart ut i hallen. Sovrumsdörren gled upp igen, den brukade göra det. Ungefär på halvöppet stannade den. Som alltid. Agnes lyssnade, suckade och vände sig om i sängen. Hon somnade om och fick sova i fem minuter innan hon kände något fuktigt som först slickade henne på näsan och när det inte hjälpte, varsamt nafsade. Agnes vände sig försiktigt om och försökte halvhjärtat låtsas att hon inte märkt något. Hjälpte inte. Fyra tassar klev varligt över henne. Ännu en blöt puss, den här gången mer målmedveten. Väckarklockans digitala siffror visade 7,23. Tussen tittade på henne. Hans blick var full av bus. Agnes visste att han väntade. Hon lade sig på rygg. Tussen klev upp på hennes bröst och började spinna.
”Godmorgon Tussen” viskade hon. ”Tycker du att vi ska gå upp?”

”Kurr, kurr”
”Halv åtta… Varför inte”
Hon tog på sig tofflorna och gick ut i köket, som befann sig i direkt anslutning till sovrummet. Tussen spatserade före och hoppade upp på diskbänken. Agnes lägenhet låg på bottenvåningen i en radhuslänga. Längan, som var etthundrasju meter lång och klädd i röda plankor på högkant med vita ramar runt fönstren, var inbäddat i grönska. I alla fall var det så Agnes brukade tänka på vägen hem från jobbet. Uppvuxet och grönt var det hur som helst.
Till lägenheten ovanför gick det en trappa på utsidan. Den hyrde ett företag. Antagligen Ericsson i Kista, reflekterade Agnes för femtioelfte gången och öppnade köksfönstret på glänt. Förresten är det bara japaner där och de håller sig i allmänhet för sig själva.
Från köket kunde man gå ut till altanen och eftersom Agnes lägenhet låg längst ut på längan, var den i princip helt skyddad från insyn. Altanen fanns på baksidan. Förutom det fanns ett mindre vardagsrum och en tre meter lång och trång hall. Salongen, som Agnes kallade vardagsrummet, låg mot framsidan på huset och på samma sida som hallen. En kortare stenbelagd gång gick till gatan nedanför. Men så mycket till gata var det inte, liknade mest en cykelbana med vägbulor på. Fast en grind vid infarten på gatan fanns det, med ett rött hänglås. Just låset på grinden orsakade ovanligt mycket diskussioner inom föreningen när det begav sig. Tillsist vann falangen som var för ett lås. Agnes röstade inte.  
Agnes släppte ut Tussen på baksidan och satte fast kopplet i körbärsträdet.
”Kissa nu” sa hon och det gjorde Tussen, han bajsade också, vilket hörde till ovanligheterna. Tussen gillade inte utedass, föredrog lådan inne. Precis som han föredrog kokt torsk och kattmat framför strömming. Köket luktade nybryggt kaffe. Brödrosten smällde till och Agnes hällde upp ett glas juice. Lördag, en härlig lördag och vad det verkar, bra väder, tänkte hon och bläddrade upp DN. På radion pratade någon om August Strindberg och sa att han dog för hundra år sedan och att han gick igenom olika faser. Utan att Agnes tänkt på saken hade hon faktiskt fått en relation till August Strindberg. De flesta av hans pjäser som spelats på Dramaten och Stadsteatern de sista tio åren hade hon med stor glädje tagit del av. Konfrontation och ibland, men bara ibland, direkt på känslolivet. Och ensam, precis som jag, tänkte Agnes och slutade att lyssna. När hon vickat upp den ångande påtåren hörde hon en röst genom fönsterspringan. Rösten var ung, lät glad. Agnes gissade att den kom från grannen eller gården utanför häcken. Efter en stund, när hon kommit till kulturdelen på DN och med bestämdhet tyckte att den kvittrande rösten var för stark, tog nyfikenheten över. Hon ställde sig upp – måste ändå kontrollera att inte Tussens koppel fastnat, och öppnade altandörren.
”Hej, är det din katt?” sa flickan som klappade Tussen. Två klarblåa ögon tittade upp under ett rufsigt blont hår. Tussen kurrade och strök sig mot flickans ben.
”Ja”
Flickan reste sig upp. ”Vad heter han?”
”Tussen” svarade Agnes.
”Han kurrar hela tiden”
”Ja, hur kom du…”
”Jag kröp genom häcken och vet du, jag ska få eget rum”
”Jaha… det är bra…”
”Pappa är och hämtar första lasset, vi ska flytta hit. Han ville att jag skulle vänta här”
”Här?”
Flickan började fnittra. Hon tog ett steg framåt och kikade in bakom Agnes. ”Bor Tussen där inne?”
”Ja… Vad heter du då?”
”Eleonora men alla kallar mig för Nora”
Agnes, som funnit sig tillrätta med yrvädret som hon plötsligt mött på altanen, förstod att flickan, som hon gissade var runt åtta år, flyttat in i grannlägenheten. Lägenhetens tidigare gäster kom från Turkiet.
Inte visste jag att de sålt, förresten hade jag nästan ingen kontakt alls med dem, tänkte hon. Hälsade ibland, det var allt. Lägenheten var en trerummare på undervåningen, precis som Agnes lägenhet fast med ett rum mer och ett större badrum.  ”Hur kom du hit, till min altan?” trevade Agnes, som inte var nöjd med det tidigare svaret. ”Genom häcken, där, där kan man krypa igenom. Vad heter du?”
”Agnes” Hon gick ut, böjde sig ner och tittade in i buskarna. Mycket riktigt, hon såg grannens stenplattor. Tänka sig, det visste jag inte. ”Bor du här själv?” fortsatte flickan.
”Ja”
”Har du inga barn?”
Agnes gick igenom en inre kris. Ett svårt läge som Nora mycket väl la märke till – ska jag ljuga och säga att mina barn är stora… Tankarna gjorde Agnes disträ. Ljuga för ett barn. ”Nej, jag har inga barn, bara Tussen” Nora tittade på Agnes. Tussen vässade klorna på körsbärsträdet. Agnes flackade något med blicken – varför håller jag på, varför släpper jag inte det där? Vad är det som händer…
”Jag är också ensam. Pappa flyttar hela tiden” sa Nora och vände sig om och klappade Tussen på ryggen. Han sträckte sig mot stammen och vässade klorna lite extra.  ”Och mamma?” sa Agnes spontant och ångrade sig direkt. Innan hon hunnit reparera skadan svarade Nora; ”Nej, de har skiljt sig, fast det gör inget för pappa är jättesnäll”
”Jaha ja. Det var bra” sa Agnes och visste inte riktigt hur hon skulle reagera. Att det var bra med snälla föräldrar visste hon naturligtvis, men hur hon skulle handskas med den ovana situationen, visste hon inte. Nora böjde sig ner och ställde sig på knä och började krypa in under häcken. ”Jag ska hämta en sak, kommer snart” sa hon och försvann in i buskarna. Tussen följde med tills kopplet tog slut. Agnes försökte titta över häcken. Den var för hög. Häckens blad var ljusgröna, nyutsprungna och doftade friskt. ”Min norska brudspirea, snart slår dina vita blommor ut i full blom, nästan som nysnö. Hur kommer det här sluta?” mumlade Agnes och gick in. Tussen stannade kvar. Inget var sig likt den här morgonen.  Sommaren stod i farstun men än var det vår, i alla fall vissa dagar. För var dag som gick såg man en förändring mot det bättre, om man gillade sommaren. Det gjorde Agnes. Hon gillade våren också. Plötsligt ville Tussen komma in. Han krafsade på altandörren. Nu var han hungrig. När han ätit klart gick han och la sig. Agnes satte sig vid köksbordet och funderade. Efter en stund bankade på altandörren. Agnes gissade att det var Nora och det var det. Agnes sköt ut köksstolen och gick till dörren och vred upp hantaget. ”Hej, får jag komma in” sa Nora utan att vänta på något svar. ”Nora, vet din pappa att du är här?” svarade Anges och stängde altandörren.
”Jag har redan frågat och han sa att jag fick” Nora tittade nyfiket på allt i köket, på den gamla radion och apotekarbänken den stod på. På Agnes samling av porslinskatter som stod i ett vitrinskåp som satt på väggen ovanför Carl Malmsten byrån. På de gröna tapeterna och på röran som vid varje tillfälle fanns i Agnes kök; kastruller, muggar och glas. Tidningar, reklam och ett fat med knäckebröd. Nora kände direkt att hon gillade Agnes kök. Dessutom luktade det gott.
”Var är Tussen?” frågade hon.
”Han ligger och sover, det gör han alltid när han varit ute. Vill du ha ett glas saft?”
”Ja tack”
Agnes slog upp ett glas päronsaft och tog fram kakburken ur skåpet ovanför diskbänken och öppnade den. Brysselkringlor, drömmar och hallongrottor, som blivit kvar efter Emmas sista besök. Nora tog en av varje sort. Måste ringa Emma, vi ska ju på teater snart, tänkte Agnes och la på locket. Plötsligt ringde det på ytterdörren.
”Vem kan det vara?” sa Agnes, uppenbart förvånad, ”kan det vara din pappa Nora?”
”Nej, han har åkt ”svarade Nora, som såg att Agnes blev orolig. Med ens mindes Agnes. Hon tog ett djupt andetag – gårdagens lunch. Nora tittade på Agnes. Hon stirrade ut i hallen. Persiennen var uppvriden i vardagsrummet och vädringsfönstret öppet. Det låg alldeles bredvid ytterdörren. Ville man, räckte det med att luta sig lite grann, så såg man in i köket. En gardinkappa med gröna blad och smultronblommor på blå botten täckte det mesta av insynen men långt ifrån allt. Genom fönstret hörde Agnes två bekanta röster. Hallfönstret gick det inte att se igenom, inte tydligt i alla fall. Tänk om de tittar in genom vardagsrumsfönstret. Hon dabbades av panik och glömde alldeles bort att sovrummet fanns precis bredvid köket.
Portalen från köket in till vardagsrummet saknade draperi. Agnes blev villrådig. Av all olycka i hela världen som hon just nu kunde komma på fanns det inget värre än att få besök av kollegorna.
I synnerhet inte Gunn och Birgitta.
Att de avslöjat henne, eller i alla fall misstänkte att det var något fel, tänkte hon inte underlätta. Aldrig. Plötsligt ryckte det i tröjan. Agnes hoppade till. ”Vi kan gömma oss under köksbordet” sa Nora, när Agnes funnits sig. ”Ja… ja varför inte” svarade Agnes och ställde kakburken försiktigt på köksbordet. ”Kom” sa Nora.
”Ja… ja vi gömmer oss under köksbordet, bakom vaxduken, där syns vi inte. Då kan jag berätta en hemlighet för dig”
De hoppade kvickt ner under bordet.
”Varför måste vi gömma oss?” frågade Nora.
Agnes, som var innerligt trött på sin lögn, även om hon aldrig tänkt avslöja den, svarade; ”Jag har ljugit för mina arbetskamrater”
”Är det hemligheten?”
”Ja”
”Varför?”
”Jag kände mig utanför, ensam och då sa jag att jag hade två barn”
Nora funderade en stund, tittade intensivt på Agnes och sedan sa hon; ”Är det dina arbetskamrater som ringer på dörren?”
”Ja, jag tror det”
Tussen, som vaknat av allt bestyr, gick in i köket. Han betraktade förvånat Agnes och Nora när de gömt sig under bordet. Därefter satte han sig ner och började tvätta sig med ena tassen. Studerade man honom noga verkade det som om han inte låtsades om tokarna bakom vaxduken. Där gick gränsen. ”Tussen, kom Tussen” viskade Nora och kikade fram. Han avslutade, lät Nora hållas en stund och lyssnade ointresserat på hennes lockrop. Sen resta han sig sakta upp och började gå och även om svansen rörde sig fram och tillbaka, gick han till henne. ”Nu tror jag de har gått” sa Agnes och smög upp. Hon tassade fort iväg till vardagsrummet och kikade. Mycket riktigt, konstaterade hon, det var Gunn och Birgitta. Nu var det på väg till Kista. Hon såg dem på gången utanför. Försiktigt vinklade hon ner persiennen. Kakburken fick stå. Nora klappade Tussen. De var fortfarande kvar under bordet. ”Titta” sa Nora och höll ut handen utanför vaxduken. ”En ring” sa Agnes.
”Ja”
Agnes tog den och gissade att det var en vigselring. ”Äkta guld?”
”Jag har också en hemlighet” viskade Nora, knappt hörbart ”vi kan ha en hemlig klubb tillsammans” Agnes avvaktade och snurrade på ringen. Vad det stod på insidan gick knappt att se, men hon läste Annika Susanne, kärlek i Sala. ”Mamma är i himlen, fast jag säger att de skiljt sig”
”Är det här din pappas ring?”
”Vet inte. Tror det, fått båda” Agnes gav tillbaka ringen.
”Om du vill kan du fika under bordet. Tussen kan få mjölk i en skål. Så kan ni fika tillsammans”
”Ja, det vill både jag och Tussen, eller hur Tussen”
”Kurr, kurr”
 

DEL 3 Dramaten

Dramaten, August Strindbergs Fröken Julie. Pjäsen som Agnes sett två gånger förut, grep tag vid varje tillfälle. Hennes väninna Emma var på ingående. Det blåste snålt utför skådespelarkonstens högborg. Agnes var glad att hon tagit vinterkappan på sig. Himlen var klarblå och åtskilliga människor var på språng. På trappan upp till Dramatens entré satt det ungdomar och trotsade nordanvinden. I spridda klungor, en del med solglasögon och andra utan, visade de upp sig för varandra. Emma och jag såg Fröken Julie för tre år sedan på Stadsteatern, tänkte Agnes och rättade till kragen. Gripande, minst sagt. Emma var förtidspensionär och en kvinna som alltid gjort rätt för sig och som var väl insatt i konstens värld. Henne träffade Agnes på en vandring i Gamla Stan för fyra år sedan. Deras gemensamma intresse för Stockholms gatunamn och att Emma blivit änka, knöt dem samman. Varje gång de träffades, vilket i regel skedde i samband med ett besök på en konsthall, bio eller teater, såg Emma fram emot det. Det gjorde även Agnes. Trots att Emmas lägenhet låg på Östermalm, på Sibyllegatan, hade hon arbetat inom hemtjänsten i hela sitt liv. Hennes man, som varit yrkesmilitär, gick bort i cancer för sex år sedan.
”Fy fan för överklasskärringar” berättade hon med ett tonfall som fanns längst ut på läpparna ”gnälligare kärringar finns inte. De trodde att vi torkade upp deras skit för vår egen skull.”
Till sist gick ryggen sönder på Emma och innan hon fick igenom förtidspensioneringen höll hon på att få gå från både hus och hem.
”Aldrig sjukskriven, började jobba när jag var sexton år och så sitter det en galen tjänsteman och utför politikernas spariver till den milda grad att jag nästan dog av stress. Jag trodde att jag betalat min försäkring. Varför heter det försäkring annars?” fortsatte hon med ovanligt långa i-vokaler.
Agnes gick fram till Margareta Krok statyn och la sina händer mot dess brons. Varm i alla händelser. 37 grader Celsius, tänkte Agnes som sett Margareta Krok vid flera tillfällen.
Tredje raden parkett, man måste sitta närma annars missar man mycket. Skådespelarna är proffs både på Stadsteatern och Dramaten och har de en bra kväll, är både blicken och ansiktsdragen med. När det är så glömmer jag både tid och rum. Nästan så att jag kommer ut med en ny frisyr, tänkte Agnes och log med hela ansiktet.
”Tur att bara du ser mig nu” mumlade hon till Margareta Krok och tog bort händerna.
För något år sedan berättade en supporter på tv med inlevelse hur det kändes att uppleva ett derby mellan Hammarby och AIK i fotboll; Magen började kurra redan två dagar före matchstart och när det sen begav sig, kunde han nästan inte koncentrera sig. Lyckan som sedan uppstod vid en eventuell seger, gick inte att beskriva. Agnes kom mycket väl ihåg hans ansikte och hur han liksom omedvetet försvunnit in i tankevärlden när han berättade. Precis på samma sätt upplevde Agnes Shakespeare och till viss mån Strindberg. Skillnaden låg i att hon sett mer Strindberg och bara därför, i det närmaste, kunde hans pjäser utantill. I alla fall de som spelades för jämnan. Idag bar hon på samma känsla, luften vibrerade och magen kurrade. Pjäsen hade fått bra kritik och dessutom låg skådespelarna som fått rollerna; betjänten Jean och fröken Julie, i skilsmässa på riktigt. Vilken krydda, måste upplevas…
”Maria Bonnevie och Mikael Persbrandt, duktiga bägge två” viskade hon för sig själv och kände det berömda pirret som avslöjade att det antagligen skulle bli en bra pjäs. Agnes stod kvar, hon ville inte missa Emma – hon kommer på Birger Jarlsgatan, det brukar hon göra.
Vinden friskade i och turisterna fick hålla i mössorna, om de inte satt i lä och solade sig. Att det var på väg, eller bara gick för att de kunde, vittnade Strandvägens promenadstråk om. Nedför kajkanten låg Strömma kanals och Waxholmsbåtarna och guppade i takt med vinden. Vattnet var kallt. Måsarna satt antingen på någon båts reling eller också vilade de på vinden som svepte in från havet. Intresset för teater och film hade varit ett väl dolt intresse för hennes arbetskamrater. När Agnes till sist, även om det skrämde henne, löpt linan ut och berättat. Möttes hon inte av sarkasm. Inte alls.
Den totala tystnaden, den totala ignoreringen fick hon i famnen och den var värre. På rent djävulskap verkade det som om ingen av hennes kollegor ville lyssna. Till sist slutade hon nämna saken, förutom till Tomas och om hon diskuterade något med honom, såg hon till att göra det när de andra rökte eller på annat sätt var förhindrade att höra. Eva, som arbetat kortast tid i kommunhusets matsal, lyssnade faktiskt hela första veckan. När hon andra veckan börjat röka igen, vilket hon tänkt sluta med på sitt nya jobb, tystnade hon. Redan efter första rökpausen med Gunn och Birgitta fick Agnes för sig att hennes attityd ändrats.
Fröken Julies storhet låg i dialogen. Där finns en maktförskjutning som inte liknar något annat inom teatervärlden. Tydligen världens mest spelade pjäser. Just den där vändningen, tänkte Agnes tror jag August kom på i Danmark när han hamnat i trubbel. Antagligen landade han själv i precis samma drama men med ombytt genus… Stackaren kunde inte stå emot, föll till föga. Därefter satt han i klistret, flickan också. Plötsligt fylldes gaturummet av trumvirvlar och hästhovar. Agnes tittade mot Artillerigatan. Tysta polisbilar med blåljuset svängde ut på Strandvägen. Hon väntade, precis som alla andra. Trafiken stoppades. Det gick en stund och paraden började sin skritt genom city. Blås, uniformer, hästar och trummor. Kungliga vaktparaden. Hästarnas hovar klapprade på asfalten och på deras ryggar satt de uniformerade ryttarna. Bleckblåsorkestern gick bakom och frös. Agnes hade sett dem förut och med tanke på att hon skulle se en Strindbergs pjäs, tyckte hon att de passade in i stadsbilden – och hästarna, vilka hästar, konstaterade Agnes, lugna, stora och blanka. När paraden gått förbi och Strandvägen tagit tillbaka sitt vanliga brus, hörde hon någon som ropade; ”Hallå Agnes, här är jag”
Det var Emma och nu var det en halvtimme kvar tills teatern började. Hon såg hur Emma försökte hålla ordning på sitt gråa hår och den röda kappan i motvinden. Handväskan i svart läder hängde på vänster arm och fladdrade bredvid.
Än for den bakom henne för att något senare slå mot höften och snurra upp handtagen och börja om.
”Hej Agnes, ursäkta att jag blev lite sen. Missade min buss, fick gå”
”Hej Emma. Ingen ko på isen, vi har gått om tid… i alla fall en halvtimme”
”Bra, om vi skyndar oss kan vi beställa fika redan nu, så slipper vi köa i pausen” Agnes och Emma gick in i Dramatens entré, lämnade sina ytterkläder i garderoben och gick upp för trappan till kafeterian. Två koppar kaffe och en varsin mazarin beställdes till pausen. Andra ringningen gick av, Agnes och Emma skyndade sig in.  
”Vilken tur att vi hann gå på toaletten innan” sa Emma.
”Ja verkligen” svarade Agnes, ”det är inte roligt att vara nödig och i pausen vill man fika”
Agnes och Emma gick på Birgerjarlsgatan, vinden hade mojnat. Det var kallt i luften. Trafiken tät och det var trångt på trottoarerna kring Stureplan. Gatljusen förgyllde city och höll mörkret borta. Under jord skramlade tunnelbanan och ibland gnisslade bromsarna. Den här kvällen gick alla tåg i tid, även pendeltågen. Ovanför svampen på Stureplan blinkade reklamen och under stod det taxibilar. Dova röster hördes överallt och ibland skar ett skratt genom bruset och dog ut mellan husväggarna. Visserligen var kvällen kall men vinden, som vänt, fick alla att leva upp. Den kom från söder och bar på förhoppningar. Inte för att någon, inte en enda, tänkte på det. Likväl bar den på sommaren, den som var på intågande. Det fick city att leva upp. Agnes och Emmas promenad gick sakta. Den kvällen hade ingen båttom. Alla var där de ville vara. Morgondagen fanns inte, inte i tanken i alla fall. Deras skuggor stannade vid skyltfönstren och klädde sig i flärd och lyx, i alla fall i tanken. Från förorten kom polerade bilar. Deras uppvärmde däck skrek i natten mot Kungsgatans asfalt och om de hade tur, tittade någon när basen dunkade genom bilfönstren.  ”Jovisst, en flicka och hennes pappa” sa Agnes.
De tittade in i skyltfönstret. Varmt och ömsint höll de i varandra, i armkrok – vem kan köpa en väska som kostar femtio tusen kronor? Tänkte Agnes. Fast… Tänk att komma till jobbet med en Birkin väska, i krokodilskin. Det vore något.
”Eleonora sa du, hur gammal är hon?” svarade Emma.
”Runt åtta år, jag har faktiskt inte frågat. Hon kom krypande under häcken vid altanen” Emma drog Agnes i armen.
”Vi går. Det här blir man bara deprimerad av” Och visst var det så.
Det började flanera. En polisbil med sirener och blinkande blåljus svängde in på Biblioteksgatan.
”Och inte visste jag att det gick att krypa fram där. Pappan har jag inte träffat, men…” fortsatte Agnes.
”Mamman, skilda, kan jag tänka mig” fnyste Emma retoriskt.
Agnes lät det bero – dessutom har vi en hemlig pakt. Nora och jag. Emma är som hon är, ingenting att irritera sig över. Promenaden gick vidare och avslutades på konditori Sturekatten på Riddargatan 4, Östermalm. En varsin varm macka och en kopp Te, som alltid efter ett Dramatenbesök. En vana som blivit en tradition. Där brukade de hitta en lugn vrå i något av de små rummen och när de väl satt sig och kommit till ro, brukade de diskutera pjäsen de sett. Idag hade Agnes tagit med sig nationalutgåvan av Fröken Julie. Även om diskussionerna inte gick ner på djupet var de givande och om inte annat, fick det dem att minnas det de sett. När det gällde Fröken Julie, måste man nog säga att faktiskt just den pjäsen var aningens sönderanalyserad – något som Agnes menade men höll för sig själv, precis som med teorin om maktkampen i dialogen. Emma är alldeles för pryd för att ens kunna diskutera saken, tänkte hon och åt upp sista biten på sin varma macka. Hon tycker mer om att skvallra om skådespelarna och det hon läst i pressen, vilket just den här kvällen borgade för ett livligt samtal. Maria Bonnevie och Mikael Persbrandt skötte sig förträffligt men skilsmässan – där finns det mycket att lufta. Vi stannar vid det. Tänkte Agnes som tyckte om Emma. Mer än Emma förstod – en ömsesidig tanke även om ingen av dem hann sätta den på pränt.
”Vi tar in två glas vin, kvällen till ära” sa Emma.
”Vi börjar med vitt” svarade Agnes.  
 

DEL 4 Agnes. Ett liv

En längtan som aldrig blev av. En regnig och ruggig sommar, en slaskig vinter med grå himmel. Så såg Agnes tillbaka på sitt liv. Värmen och tryggheten kom med åldern. När allt det spännande var förbi. Hon fann sig och tog det med ro. Någon bitterhet bar hon inte på. Visst hade det funnits epoker i hennes liv när hon tittat på ynglingarna, de spirituella tonåringarna. Hur de närmat sig varandra.
Nyfiket hade hon kikat men mer var det inte. Att hon log bakom kappans slag, visade hon inte. Ibland hörde hon dem på bussen också. Det gjorde henne lättsinnig. Men åren gick och någon kärlek trodde hon sig inte få uppleva och till sist gav hon upp den tanken.
Ett fast förhållande vid tjugotvå års ålder var hennes erfarenhet av det manliga könet. Han slog, vilket slutade med att hon hamnade på Karolinska och så var den drömmen över. Åtrån och de tysta funderingarna bar hon med sig men rädslan för män, den satt kvar.
Hon visste att logiken var fel och generaliseringen var allt annat än rätt. Med både klimakteriet passerat och en stigande ålder som smugit sig på hade hon förlikat sig med dilemmat. För ett dilemma var det. Periodvis, mest när hon var runt trettio år, brann hennes kropp. Nu var det försent och när det begav sig tordes hon inte. Traumat fanns i hennes bål och var lika diffus som novemberdiset en tidig morgon, en arla gryning vid den höstgula ängen innan vintern nalkades. Smärtan, den som hon förträngt, höll hårt i sitt grepp. Hon blev en betraktare, någon som iakttog kärlek på avstånd.  
Tunnelbanetåget lämnade Östermalms tunnelbanestation. Emma promenerade hem. De skulle höras på telefon i slutet på veckan.
Några djupare diskussioner om Fröken Julie blev det inte. Mest för att Emma undvek ämnet, tänkte Agnes, hon finns i två världar. Dels den skitpratande städkärringen och på samma gång, utan att hon inser, är hon en hämmad överklassdam. Tåget bromsade in, stannade, dörrarna öppnades.  
Passagerarna flimrade förbi, några åkte vidare andra gick av stationen efter. Ibland steg det på ett nyförälskat par och då brukade hon tjuvkika på dem genom det svarta fönstret. Trots att hon undvikit många blickar genom att titta i den svarta speglingen fick hon ständigt ett uns av dåligt samvete när hon utnyttjade situationen. Nyfiken som hon var kunde hon inte låta bli – men det är med kärlek och glädje jag tittar, inget annat. Sin egen ungdom förträngde hon så gott det gick. Att hon faktiskt trott att hon träffade den stora kärleken en gång, fick henne nedslagen. På Nalen av alla ställen kom han, stiligt klädd och självsäker – precis vad jag sökte, tänkte Agnes, en styrka, en ledsagare i livet. Först verkade allt rätt, rent av underbart men sen, när han drack, gick allt sönder. I tusen bitar med vassa hörn, sprack drömmen. Spegeln som bara visade vackert, gick sönder. Fula och elaka bilder trängde fram i skärvorna som låg på golvet. Agnes mindes det som igår. Hon ryste till och försökte glömma. ”Kista nästa” ropade rösten. Hon ställde sig hastigt upp och gick mot dörren. Det hjälpte inte. Historien gjorde sig påmind. Två år på gymnasiet, Social linje, var allt. Därefter olika arbeten; butiksbiträde, lokalvårdare på Danderyds sjukhus, nattjobb på bensinmack. Listan kändes oändlig. Agnes visste, skolan var inte hennes grej. När hon tillsist fick jobb som mat-tant på kommunhuset i Sollentuna. Till den tidpunkt, konstaterade hon tyst, trivdes jag aldrig på mina arbeten. Inte för att jag vantrivts i kommunhuset, inte alls. Men den där rätta gnistan – det ska vara roligt att gå till arbetet, som far alltid predikade, blev det inget av med även om jag än idag kan höra hans röst. Jag försökte i alla fall men… på kommunhuset närmade jag mig i alla fall den känslan. Riktigt ända fram – nej kära far, så blev det inte. Hon ställde sig i rulltrappan. Det var mörkt ute och vinden hade lagt sig. Perrongen låg öde, precis om Kista centrum. En ABAB vakt tittade förstrött på henne när hon gick ut på parkeringen. Trots teaterbesöket kändes det inte bra. Hon oroade sig, visste att Gunn och Birgitta sett att vädringsfönstret stått öppet.
Det ser alla, alla som vill. Konstaterade hon. Att hon på något vis skulle kunna påstå att hon glömt det, gick inte. Hur många gånger hade hon inte suttit på jobbet och sagt; ”Fungerar som en rutin; först spisen, därefter kaffebryggaren och fönstren och när jag kommit ut på trappen säger jag hejdå till Tussen och låser. Ringer telefonen eller jag blir störd, börjar jag om.”
Den gubben går inte, tänkte Agnes och drog ihop kappan i halsen. Förövrigt gillar jag inte att ljuga. Om det inte varit för lögnen om mina barn, har det mest varit små, få vita lögner på arbetet. Som att jag haft synnerligen mycket att göra hemma och därför inte kunnat arbeta över… eller något om barnens skolgång. Rulltrappans gnissel dog ut och ett tunnelbanetåg passerade på betongfundamentet ovanför Agnes.
Det var vindstilla men kallt. Några enstaka bilar åkte förbi och en förvirrad cyklist vinglade till och gjorde en u-sväng och försvann.
Agnes rannsakade sig själv. Riktigt ärlig var hon inte. Det visste hon. Tankarna och oron för morgondagen gnagde mer och mer ju närmare natten hon kom. Promenaden hem kändes lång. En gång sökt jag ledigt för att barnen skulle fira Lucia på sin skola. Fast egentligen var det nog jag som ville slippa. Vi servade hela kommunhuset med pepparkakor och lussekatter, förutom maten. Kändes tröttsamt. Tur att de slutade med det där. Men varför ljög jag? Nu har det till sist gått över och skönt är det. Lögnen, den som plågat mig… Ibland har den känts så levande. Jag som aldrig ljuger annars. Nu beställs allt fikabröd direkt från Balders bröd. Jag var helt enkelt tvungen, filosoferade Agnes, hur skulle det sett ut om mina barn; Sören och Lisbeth, inte haft skolavslutningar, sportlov och påsklov? Det hade inte funkat – hur ska det gå imorgon? Fönstret. Gunn och Birgitta har något på gång. Ska jag drista mig till att säga att något akut hänt, som att Sörens sambo brutit benet… eller varför inte; fick missfall natten till lördag och bara därför måste jag sjukskriva mig. Nej, det kan jag inte, då måste jag föra in en person till i lögnen; Sörens fru. Det går inte, dessutom är jag så trött på lögnen. Den är passé. Säkert fem år sedan jag senast nämnde den.
Felet ligger hos mig och det vet jag. Allt är så enkelt hemma tillsammans med tanken och så svårt i mötet, i realiteten. Plötsligt kom det en kastvind och den tog fart mellan husen. Träden vek ner sig något men rätade snart upp sig. Agnes bugade sig och tog tag i rockslaget och gick vidare. De flesta fönstren var släckta även om ett och annat lyste. Någon rörelse i dem fanns inte. Hon gissade att det var som det brukade, att någon glömt att släcka. Hon visste också; något måste hon ha, annars skulle hennes tillvaro bli allt annat än; det ska vara roligt att gå till arbetet. Men, tänkte hon. Det känns som om det inte kommer hjälpa. Nu skulle lögnen fram, det har Gunn gett sig fan på. Att just Gunn förstått, gick inte att ta miste på. Hennes blick, förhållningsätt. Allt speglade det. Agnes såg och visste – det kommer inte bli lätt för henne, för om jag ska vara ärlig kan jag nästan förnimma att både Sören och Lisbeth lever, i alla fall för mig. Jag ger mig inte även om jag far illa. Efter alla år har lögnen övergått från en fantasi… som därefter blivit en sanning. Fel, jag vet. Varför? Tänk om jag hade haft just de där orden osagda. Vad mycket enklare allt varit idag. Promenaden genom Kistas bostadsområden, promenaden som hon kunde utantill, fortgick med tunga steg. Ibland kändes den lång, tråkig och trist, ibland kort. Idag var den lång. Plötsligt kom Agnes ihåg; Nora. Genast försvann varje sten, träd och hål i asfalten. Nora fick henne på bättre humör. Husens osymmetriska lägen gjorde det svårt att hitta i Kista och på vissa ställen var de byggda i samma stil som hotellen på Gran Canaria. Utskjutande balkonger, stora och med den nedersta balkongen längst ut – som enorma trappor. Träd och buskar generöst planterade och uppvuxna. Om man aldrig varit i Kista kändes det som en labyrint. En vacker labyrint insvept i grönska. Agnes hade varit utomlands en gång, 1981 på Gran Canaria. En trevlig resa. Ensamt förutom hotellägaren som kallade henne för älskling när hans fru inte var i närheten. Minnena var diffusa men hotellet kom hon ihåg. Det låg i Las Palmas och var ett litet familjehotell.
Såg inte alls ut som husen i Kista. De hotellen fanns i de nybyggda regionerna kring Playa del Ingles. När det gällde Kista hade arkitekterna läst på och undvikit samma misstag som begicks i Rinkeby och Tensta. Där husen liknade lådor och de gudsförgätna loftgångarna drog ner bebyggelsen i betongtristessen. Där sätter sig miljön i kroppen, tänkte Agnes och hur många familjers olycka har inte den bostadspolitiken på sitt samvete. Plötsligt kom hon på hur hon skulle göra för att klara av måndagen, precis när hon passerade den stora granen intill cykelbanan fick hon en positiv tanke. Hon tänkte berätta om Nora och att hon varit med henne på baksidan av huset. Så fick det bli. Oron försvann. Hon var övertygad om att den förklaringen räckte – snart hemma, skönt… Tussen är säkert hungrig. När Agnes tillsist klivit över tröskeln hemma och ytterdörren var låst och hon gett Tussen mat, avslutades kvällen med att se PO Enqvist fantastiska berättelse om August Strindberg; Strindberg. Ett liv. En serie som hon följt de sista veckorna på kanal 2. Den serien tycke hon om. Hon såg den på Svt Play den här kvällen och somnade halv två på natten trots att tv:n fortfarande var på och avsnittet inte var avslutat. Tussen låg i hennes knä. Även om sömnen blev kort, blev den omtänksamt.
 

DEL 5 Joseph Brodsky

Måndag morgon. Agnes vaknade före klockan, vilket i och för sig inte var speciellt ovanligt. Nattens sömn, som varit orolig, kändes mer tröttande än återhämtande. Lakanet var ihoprullat som en snurrad tross mitt på madrassen. Agnes visste vad det betydde, hon hade rullat runt flera gånger under natten. Oron skavde även om hennes förklaring: en ny granne, liten flicka, Noravi var nog på baksidan, hörde er inte, kändes okej, kunde hon inte vara säker. Veckan efter teatern var det tyst på jobbet och när hon försökte ta upp det till diskussion, fick alla något att göra eller också var det rökdags.

Frukosten intogs fort, Tussen gick ut kissade och kom in igen.
”Nu går jag, hejdå Tussen” sa Agnes och stängde ytterdörren.
Duggregn och nordan, en orolig himmel i grått som rörde sig mot öster. Hon drog ihop kragen på rocken och började gå. Hon hörde hur en trög dörr stängdes. Agnes gissade att ljudet kom från uthyrningslägenheten på övervåningen. Hon hade rätt, för när hon kommit ut på vägen utanför huset hörde hon en röst som sa;
”Hoppas att jag inte skrämde dig” Agnes stannade till och tänkte; det låter som om någon pratar med mig, kan det vara möjligt?

Av ren artighet vände hon sig om och där stod det en man, en japan och han tittade på henne. För Agnes var alla asiater japaner. Precis som med färgade, det var afrikaner. Dagens unga människor kanske tycker att det kan te sig aningens obildat men för Agnes generation var det bara så. Någon rasism var det inte.

”Skrämde jag dig när jag slog igen dörren” upprepade rösten.

Agnes kom av sig, inte nog med att hennes tankar upptogs av oro, hon var dessutom väldigt ovan med att bli tilltalad, i alla fall när hon inte var på jobbet. Främlingen var i samma ålder som hon, stiligt klädd. Definitivt en
kontorsmänniska, tänkte Agnes förresten, driver han med mig… ”Nej… inte alls” trevade Agnes och tänkte precis ursäkta sig när han envisades med att fortsätta samtalet. ”Dörren har slagit sig, man måste ta i. Är det du som är Agnes?”
Hon tittade på honom. Stilligt klädd, kortklippt. Vänliga ögon. Samma ålder som mig, tänkte hon hastigt. Hur kan han veta mitt namn, dessutom verkar han i det närmaste vara svensk. Möjligen bryter han på amerikanska.

”Ja, hur vet ni…”
”Här” sa han och räckte över ett paket från Schenker.
Paketet var inslaget i brunt papper, Schenkers logga kände Agnes igen.

”Ursäkta” sa Agnes, som inte ville ta emot paketet. Han slog ner blicken och drog tillbaka paketet. Därefter visade han, något försynt, att det var öppnat. I paketet låg Tomas Tranströmers bok; Dikter och Prosa 1954-2004. 

”Ledsen, råkade öppna, måste hamnat i fel brevlåda” sa han och räckte fram paketet igen. Agnes tog ur boken ur paketet och höll den framför sig.

Boken hade hon beställt på nätet och faktum var att hon glömt det.  
”Tranströmer är en fantastisk poet” sa främlingen obesvärat” själv är jag mycket för Brodsky, Joseph Brodsky, känner du till honom?”
”Ja” svarade Agnes.
Några formella tackfraser fullbordades och därefter gick de tillsamman mot Kista. Promenaden avslutades i den dagliga trängelsen bland stressad och den här dagen, frusna Kista innevånare. De talade om vädret. Samtalet kändes inte besvärande, tvärtom, även om det var aningens fåordigt. Vädret, som verkligen var ett väder som de flesta irriterade sig på, störde inte Agnes. Oron som hon burit på under natten störde inte heller. Den hade hon glömt. Vi ses. Sa han, reflekterade Agnes och det kändes verkligen som om han menade det. Undrar vad han heter? Bussdörren slog igen och nu kom oron tillbaka, oron för vad Gunn och Birgitta skulle hitta på. Hon satte sig i mitten på bussen. Bussen var fortfarande råkall. Antagligen första turen för idag, tänkte hon och drog ihop kappan över benen. Passagerarna klev på och snart var bussen fylld till bredden. Ingen sa just något. Det var måndag och som alltid, vid varje tillfälle, var just den veckans dag ett aber. Mer var det inte.
Agnes lät blicken vila på landskapet utanför bussfönstret. Hennes drömmande blick såg förbi det världsliga och landade i horisonten.
Vi ses. Sa han dessutom var han minst sagt stilig; mörk, bra hållning, artig. Joseph Brodsky. Jag smiter iväg på lunchen, kanske har bokhandeln i Sollentuna centrum något med honom. Bussen stannade vid kommunhuset och Agnes klev av. Hon gick den korta promenaden, den som hon så många gånger avverkat, ovanligt långsamt. Öppnade dörren och klev in i foajén. Kontorsmänniskorna skyndade förbi. Pampigt, tänkte Agnes, att jag aldrig noterat det. Marmor och högt till tak. Hon låste upp dörren till omklädningsrummet och bytte om. Gick ut i matsalen. Där var ruljansen redan i full gång. Några började fem men den här måndagen började Agen klockan sex och hon var tio minuter tidig. Ibland, inte speciellt ofta, kunde det hända att personalen startade dagen med kaffe. Men inte på måndagar, för mycket att göra. Möjligen på onsdag eller i slutet av veckan.  Agnes rättade till arbetskläderna, vilka bestod i ett par svartvit rutiga byxor, en halvlång tunn rock med blå hård krage och en liten hätta. Hättan var frivillig. Därefter gick hon ut i köket och började plocka fram bröd och pålägg. Enstaka morgontrötta kommunalpolitiker väntade utanför matsalens glasdörrar. Om fem minuter, tänkte hon, öppnar jag dörrarna och om tio minuter är det fullt här.
Frukosten var över och det var dags för förmiddagsfika. Agnes stressade, skramlade och arbetade snabbt – möjligen jäktade hon för att kunna försäkra sig om att Gunn och Birgitta inte var på dåligt humör. Eller också gjorde hon det för att dem på bättre humör.
”Mjölken måste in i kylskåpet innan jag vill sätta mig” sa hon högt för sig själv, nästan som om hon ville att någon skulle höra. Agnes var nervös, rädd. Hon kunde inte rå för det men ängslig var hon. Ordentlig hade hon alltid varit, det låg i sakens natur. Uppskattning för det där lilla extra som hon gjorde varje dag hade hon aldrig fått och det fick hon inte idag heller.
De andra, Gunn, Birgitta och Eva, satt redan i rummet vid lastkajen. Kylskåpsdörren stod på glänt och Agnes hade två tillbringare kvar att hämta.

”Kommer du Agnes?”

Det var Eva som ropade – vilket förvånade. Eva stod i dörren till fikarummet tittade manade. Det hade aldrig hänt förut. Aldrig någonsin. Agnes, som greppade varje halmstrå utan närmare granskning, kände sig osäker men hoppades. Någon brydde sig…

”Ska bara hämta den sista mjölken så kommer jag” svarade hon.

Eva lät dörren gå igen. Agnes gick till bordet där mjölken stod. Bordet var placerat vid ytterväggen och inte allt för långt från dörren som slog fram och tillbaka. Intill bordet och fem meter från ingången till fikarummet stod kaffeapparaterna. Hon tittade på dörren. Eva var borta. Ska säkert ut och röka, tänkte hon och tog tag i den ena av tillbringarna. Då såg hon, en av de rostfria tillbringarna hade vickat ikull och landat på golvet. Mjölk på hela golvet – märkligt, konstaterade hon, kan svära på att alla tillbringare stod långt innanför kanten på bordet för tre minuter sedan. Dessutom har jag inte hört att något åkt ner i golvet. Agnes hämtade golvmoppen och vagnen med den röda hinken. Hon torkade upp mjölken och tänkte precis gå ut till de andra – jag sköljer ur hinken efter fikat, när Gunn nästan sparkade upp dörren till matsalen.
”Vi har fikat klart, idag har vi mycket att göra. Du sköljer väl ur moppen” sa hon och gick förbi. ”Ja” harklade Agnes.
Hon hällde ut vattnet i slasken och placerade den röda hinken på vagnen. En ny mopp var och på plats. Hon stängde dörren till städskrubben och blev stående en stund. Obehaget gjorde sig påmint. Fallet blev tungt, i synnerhet när hon för en kort stund hoppats. Hon gick ut i köket. Där mötte hon Birgitta och Eva och för ett kort ögonblick fick hon för sig att de väntat på henne.  

”Vart tog du vägen” sa Eva utan att vänta på något svar.

”Vi tar ett bloss till” fortsatte hon och nickade till Birgitta.

Svängdörren åkte igen och Agnes hörde hur de skrattade. Sen blev det tyst. Hon gissade att de det stängt dörren till lastkajen. Det brukade de göra. Agnes kände sig tömd, sorgsen. Hon kämpade för att hålla tillbaka tårarna.
Försiktigt och trevande började hon gå mot brickinlämningen.
Hon tog vagnen, den som varit med från begynnelsen, och började plocka av borden. Hjulen gnisslade och även om Tomas smörjde lagren till och från, fortsatte den att gnissla.

”Kärringar, säg åt snåljåparna där uppe att köpa en ny vagn” fräste han sista gången han blev tillsagd att smörja.

”På en fredag” hade han också muttrat och gjort det. Den fredagen sa han inte; hej, trevlig helg, fortsätt svälj.

”Du måste skölja ur moppen bättre”

Det var Gunn och i ena handen höll hon moppen.

”Den är ny… ”
”Så fan heller”
Agnes blev desorienterad. Det här hade hon aldrig varit med om. Den totala lögnen.

”Jo” försökte hon. Moppen for upp mot hennes ansikte.

”Jag bestämmer” sa Gun och skickade iväg moppen.

Agnes fångade moppen innan den träffade och gick uppgivet tillbaka till städskubben. Där bytte hon en ny mopp mot en annan ny mopp. Bäst att göra som hon säger tänkte hon. Dessutom, bara för att, plockade hon ordning på skurmedel och sopsäckarna. När hon kom ut ur skrubben stod Birgitta vid bordet med brödet.

”Nu får du skynda på, det är väl inte meningen att jag ska göra ditt jobb också” fräste hon och slängde ner en brödpåse i bordsskivan.  

Att lämna lunchen och smita iväg till bokhandeln kändes mer fel än någonsin. Joseph Brodsky fick vänta. Agnes drogs till brottplatsens epicentrum. En snabb lösning på problemet lockade och lurade. Den svage, vid den här tidpunkten och vid de fastslagna rollerna; Agnes. Förstod inte sitt bästa. Ordspråket: bättre fly än illa fäkta, kände hon till. Nu tänkte hon inte fäkta, inte alls, hon ville försonas, förklara sig. Det var allt. Inte var hon omedveten om situationen, inte alls. Inte var hon dum heller. Hon var utsatt för press och den kunde hon inte handskas med. Ensam och ängsligt försökte hon. Gråta ville hon inte. Den ynnesten ville hon inte bjuda på. Förmiddagen flöt på utan större mankemang och det var dags för personallunch. Sysslorna delades mellan personalen och idag hade Agnes matsalen.
Hon sköt in några ekstolar under borden. Sopade förstrött upp lite salladsblad som någon spillt. Hungrig var hon inte trots att klockan visade halv tre. Soppskyffeln stod stadigt vid väggen. Agnes tittade på den. Plåt är bäst, reflekterade hon och gav den en knuff. Den stod stadigt kvar. Matsalen var tömd. Dörrarna låsta. Hon som hoppats på att allt skulle löst sig förra veckan. Att hennes förklaring, den om Nora, var mer än tillräcklig. Inga följdfrågor, ingenting. Hon hade inte ens fått berätta. Agnes gick den utdragna promenaden genom matsalen mot rummet vid lastkajen, hennes tankar gick till en skogspromenad, en skogspromenad i vårsol. En skogspromenad när solen precis gått upp och solen smiter igenom trädens grönska. När man känner den annalkande värmen.  En morgon när daggen fortfarande ligger kvar och fåglarna kvittrar. Där fanns lugnet och där fanns hasselträdens gröna lund som bildade ett tak över både gullviva och några senkomna blåsippor. Hon mindes snöfallet i mars när hon förgäves letat efter de första honblommorna på hasselträden i Kymlingeskogen.

I mitten på april kom de första, tre skira röda blommor stack upp på en kvist högst upp på ett träd som fått lä av en stor sten.

”Hasselbacken har till och med en informationstavla. Blommornas röda blad liknar intensiva eldhärdar som är lika beundransvärda som små” viskade hon och tog det sista steget.

I samma stund som Agnes öppnade dörren till fikarummet försvann också koltrastarnas sång från hennes tankar. Det blev tyst, allt sorl som hon hört innan dörren öppnades tystnade också. Gunn bläddrade i en Metro, Eva reste sig upp och gick till diskbänken med sin tallrik. Birgitta vände blicken mot fönstret. Agnes satte sig ner, därefter tog hon en tallrik och ett glas. Idag var det pasta med ost och skinksås. Ett medvetet val, enkelt att laga och uppskattat. Måndagar ska genomlidas. Trots att just den veckodagen av alla veckans dagar stod för något nytt, ett löfte en omstart, åts det alltid mer på måndagar än någon annan dag i veckan. Måndagar och vissa fredagar, oftast före storhelg, hände det att kantinerna gapade tomma när lunchen var över.
När den värsta måndagsångesten, jobbångesten och illviljan att behöva möta arbetskamraterna släppt, vilket brukade ske vid lunch, blev personalen svulten. Pasta passade bra på måndagar. Agnes försjönk in i tankevärlden – tänk att min norska brudspirea slog ut igår, inte mycket kanske men ändå… snart är hela häcken vit som snö. Stressen och tankarna desorienterade henne när hon satt försjunken i sin egen värld och åt.

För i samma stund som hon sa; ”Ni kanske kan besöka mig en annan helg när min norska brudspirea slagit ut i full blom, så kan jag bjuda på kaffe på altanen” ångrade hon sig – hur i hela friden hoppade det där ur min mun…  
Stämningen i fikarummet stannade till, tog ett djupt andetag och höll andan. Gunn la ifrån sig tidningen. Eva slutade plaska vid diskbänken. Birgitta blängde.
”Hur vet du att vi var hos dig i lördags?” sa Gunn och väntade.

Inget i hela världen kunde få henne ur spel nu, straffsparken var serverad. Ingen logisk förklaring, inte ens ett olycksaligt dödsfall hade förändra hennes maktövertagande.
”… e, jag var på baksidan… hann inte…” stammade Agnes, som nu förstått sitt misstag fullt ut.
”Hann inte!” fräste Gunn, reste sig upp och gick ut ur fikarummet.
Birgitta blängde surt på Agnes. Eva torkade av tallriken och la den på diskbänken, öppnade dörren till köket och gick också ut. Birgitta fnyste och gick efter. Agnes tittade ner i pastan, tänkte på brudspireans vita blommor – som förevigt förlorat sin glans. Hon suckade tungt. Att det aldrig kan gå min väg, grubblade hon och kände hur en tår rullade ner på kinden.   
Ett iskallt avståndstagande och därtill ett inbyggt – det duger åt dig, fanns med i den sociala normen som rådde i kommunhusets matsal. Dess övervakare av normen – ryggraden i attityden, fanns hos Gunn. Hennes tappre poncho Birgitta var inte sen att hjälpa till. Agnes hade verkat under den parollen från första dagen; det duger åt dig. Eva drabbades också till och från.
”Jag tycker lyften blir tunga när vi serverar soppa” sa Eva och ställde ner en soppkantin i vattenbadet.

Snön yrde utanför fönstret och det hände för ett år sedan. En torsdag i januari.

”Du kan ta mindre” nästan skrek Gunn och gav Eva en föraktfull blick.
”Visst, så svårt kan det inte vara” fyllde Birgitta i.

Du och du, tänkte Agnes som hört och bet ihop. Hon visste att medkänsla var en omöjlighet. Om däremot Gunn eller Birgitta invände mot något, var situationen omvänd. Ständigt denna förhävelse att jag vet bäst, som om inte det skulle räcka; Gunn och Birgitta berättade mer än gärna hur; du, du din dumma idiot, skulle gjort. Samma visa varje gång.

Eva tog lång tid på sig innan hon fattade det. Hon trillade fortfarande dit lite då och då, i synnerhet om det var jobbigt och hon glömde bort sig och klagade. Den här dagen i januari gjorde hon det. Snön la sig i drivor ute på parkeringen och mot kommunhusets ena sida, den norra, blev alla fönster vita av snö. För att passa in gav sig Eva på Agnes – om nu Agnes föll till föga och sa något som kunde tolkas som gnäll.  Det gjorde inte Agnes. Annars lismade Eva för Gunn. Höll med oavsett. Alla visste men ingen sa något. På Anges tjatade hon mer brukligt. ”Varför har du inte städat? Kladd på borden” Mönstren, dem ser jag, tänkte Agnes och torkade upp kladdet som egentligen inte var något kladd – som att träda in i en värld med nedlåtande föräldrar, tänkte hon och höll färgen. Eva var inget hot. Tråkigt bara att hon inte ens kan vara lite snäll. Ett annat manuskript som Eva inte heller lärt sig, var ett ännu grymmare scenario.
”Å jag åt pasta med pesto igår, fantastiskt gott” kunde hon säga utan ett uns av skryt. Agnes, som också tyckte att pesto var gott, hann inte ens svara innan Gunn sa; ”Pesto, som är så äckligt”
”Det trillar Eva fortfarande dit på” mumlade Agnes och sköljde ur disktrasan i den röda hinken den här minnesvärda dagen i januari. Snön yrde hela natten och på morgonen låg hela Sollentuna nerbäddat i ett vackert vitt snötäcke. Himlen var blå och termometern visade minus fem grader.
Även om Agnes inte kunde räkna sig som en utåtriktad person, dog hon en smula för varje år som hon stannade kvar på kommunhusets matsal. Nu hade hon bestämt sig; jag tar ut min pension så fort jag kan. Åren hade rusat iväg den sista tiden och det kändes bra. Hon hade inte haft det lätt men stått ut. En mental mur som ibland föll till marken, var hennes enkla försvar. Muren, som hjälpte till att döda henne själsligt, bestod mest i att hon höll sig på sin kant och inte gav sig i kast med något. Sitt intresse för teater, film och poesi, behöll hon för sig själv – aldrig att de får smutsa ner det, tänkte hon och höll ihop läpparna när hon hade som mest att berätta. Den enda som visste något var Tomas – han har så mycket annat att tänka på. Dessutom far han omkring som en guttaperkaboll i både ord och handling. Han sitter inte och analyserar allt han hör, han lever i nuet.
Aldrig ville hon likna sina arbetskamrater och när det kom någon praktikant försökte hon hålla sig utanför den där dolda, men likväl, psykiska mobbing som så lätt uppstod när det kom någon ny.  En gång, för två år sedan, fick Agnes mycket bra kontakt med en praktikant. Hon visade hur maskinerna och hur måtten fungerade. Så plötsligt, efter någon dag och efter lunchen – när Agnes passat på att gå till banken, blev praktikanten rent av stöddig. Det började ganska direkt efter att hon kommit tillbaka och eftermiddagens sysslor satte igång.

”Så där gör man inte, den stora kastrullen är bättre” gick praktikanten på. Sa Agnes något fick hon stum tystnad tillbaka. Eller också så fnyste praktikanten; ”Varför frågar du det, e du dum i huvudet” och gick ut på lastkajen och rökte med Gunn och Birgitta.
Agnes ställde sig upp tog tallriken och sköljde av den i diskhon. Öppnade dörren och gick sakta ut till de andra. Brudspireans vita blommor hade hon glömt och förklaringen om att hon varit på baksidan, på altanen med sin nya granne Nora, kom hon sig inte för att säga.
 

DEL 6 Pennalism

 
”Hissen fastnade”
”Fick du panik?" Orden ekade i Agnes huvud. Tomas, som fick ta emot den hånfulla kommentaren, skojade bort saken sa att han hoppat på golvet och att hissen lossnat.

"Säkert” hade Gunn svarat sarkastiskt, ”förresten funkar inte den ena diskmaskinen heller”
Agnes tittade ut genom bussfönstret – ständigt dessa gliringar, ingen gick säker. Tomas gjorde vad han kunde, mer var det inte. Fast det spelade ingen roll, för bra blev det aldrig. Bussen stannade i Helenelund och dörrarna öppnades. Två mödrar med varsina barnvagnar klev på.

”Douglas läggar jag klockan sju, nu sover han ensam. Men tänk vad han skrek, säkert i en hel månad, helt hysteriskt” sa den ena av dem och fortsatte, ”vi turas om, Bernt har helgen som kommer”
”Har ni skilt er?”
”Nej, men jag vill också kunna leva”
Orden var som popkorn och de sprätte iväg åt alla håll. Ena meningen handlade om att motionera med barnvagnen och nästa om att kunna leva precis som om barnet inte fanns. Säkert finns där ett moderskap, en vårdande moder trots alla nymodigheter, tänkte Agnes och koncentrerade sig på att inte lyssna – fast det låter som om barnen är ett projekt, ett till i raden. Bussen krängde in på Kista arbetsområde. Lådor med intetsägande fönster reste sig upp som gravstenar. Några vita tulpaner, planterade i refugen, vajade i vinden.  

Övergångsstället tickade ensamt i korsningen. Ödsligt och ständig söndag, i alla fall när arbetsområdets personal tagit kväll eller helg. Agnes var ledsen, kände sig öm, trasig och otillräcklig
Tänk om jag kunde vara lika stark som Tomas, vaktmästaren. Han bryr sig inte och emellanåt ger han igen. Då står vi utan diskmaskin eller vad det nu kan vara som måste fixas.
Gunn vet det och hon passar sig noga för att gå över den gränsen.
Inte har jag hunnit iväg till bokhandeln heller, Joseph Brodsky får vänta – förstår inte, veckorna bara rusar iväg. Bussen krängde vidare, några gick av och andra steg på. Agnes visste, sanningen var inget alternativ, inte idag, inte nu. I alla tider, så länge hon kunde minnas, hade hon tvivlat på sig själv. Likt Aposteln Tomas tvivlaren, tvivlade även hon. Idag gick hon inte ut på svag is. Tuktad av livets hårda verklighet var allt nedslipat. Varenda liten kant och varje uns av initiativ, där hon inte gick säker, var borta. Rutin var hennes sätt att inte råka illa ut. Några okända vägar eller andra överraskningar var inget för henne. Hon höll sig på sin kant. Lögnen, den om tvillingarna, var en bisak, en ologisk bisak som hon inte kunde förklara. Hur många gånger hade hon inte tänkt; lika bra att berätta, berätta sanningen – utan resultat.  Alldeles som om lögnen var sann och sanningen var en lögn. Snart är jag framme i Kista och där är det alltid rörelse. Glänsande bilar som åker ut och in genom garaget. Lemmeltåg av kontorsmänniskor som skyndar sig och ungdomar som hänger på broarna. Där finns knappt helgkänslan kvar. Varje dag är den andra lik. Plagierade ungdomar, alla med samma mål; att se ut som varandra… Vilket Agnes på intet sätt fördömde, tvärtom hoppades hon att alla, precis alla ungdomar hade pengar att förverkliga sig själv. Vilket hon visste icke var fallet. Och nu när politikerna vill sänka deras löner ännu mer, hur ska det då gå?  Vart tog den där borgerliga klyschan; det ska löna sig att arbeta, vägen?
Världen är på kant, vem värnar om de yngre? Plötsligt hörde hon hur det plingade att bussen snart skulle stanna. Agnes försökte fokusera. Att inget är linjärt, hade hon förstått, men att det måste fortsätta ge ett intryck av att vara ett ständigt kaos, kunde hon inte förlika sig med. Tankarna for omkring. Hennes ögon blängde strävt mot det inre, in i hennes livskraft. Ingen barmhärtigt, inget av ordspråket; som vatten på en gås fanns. Introvert och till mer skada än nytta gnagde tankarna. Tänket var inte på hennes sida. I femton sekunder kunde hon hålla tanken sen kom det negativa.
Även om hon försökte; domherren är skogens konung och idag, när snart våren är här, försvinner han in i de djupa skogarna. En mystiker, en herre med distans. I ren desperation försökte hon skingra tankarna med fåglar, vilka kunde flyga, flyga bort i horisonten. Domherren, som strängt taget bara besökte fågelborden när det var riktigt kallt, hade suttit på kanten av Agnes fågelbord en kall dag i januari för två år sedan. Han var inte ensam, totalt fem stycken, påminde hon sig. I hennes ögon blev han ouppnåelig. En fågel i röd skrud och något större än andra småfåglar. Ett väsen som bar på en naturlig respekt, en respekt som människan jämt försökte vinna men aldrig nådde fram till. Även om hon inte visste, var han en dröm, en osagd dröm för många. Hon längtade till vintern, till en kall vinterdag med blå himmel. Bussen stannade, några gick av.
Tomas tvivlaren, sinnesbilden för henne den här dagen – han kunde gå i döden för Jesus, gjorde sig påmind. Inte på det vanliga sättet.
Hon som levde på slentrianens släta yta hade gett upp. Hon tvivlade inte ens. Hennes orubbliga tro var att inte tro – förvänta dig inget annat än motgång. Agnes visste att hon var tvungen att; gå direkt i fängelse utan att passera gå. Inget nytt under solen. Med lite tur, tänkte hon, lägger det sig – vilket det inte alls hade för avsikt att göra. Agnes klev av bussen och gick den långa promenaden hem. Syrenen blommade och ibland, på vissa ställen, doftade häggen. Träd, blommor och grönska, fullkomligt exploderade. Överallt mellan husen bredde trädens kronor ut sig; björk, al, alm, lönn och några enstaka körsbärsträd. Den blöta våren tillsammans med den nyckfulla solen var gynnsam för växligheten. I vanliga fall gladde det henne. Inte idag, inte ikväll. När hon var framme vid Jyllandsgatan fick hon syn på Nora. Hon stod och pratade med en man som hon tyckte sig känna igen. De stod på gången som ledde in till Agnes lägenhetsdörr.

”Hej Agnes, det här är Tom Sappo…”
”Sapporo”
”Just de Sapporo, han har en bok till dig” ropade Nora.
Noras spontanitet bubblade över och hon kunde knappt stå still. Agnes gick fram till dem. Visst kände hon igen honom, det var han som öppnat hennes paket. Japanen.
”Vad skojigt… hej förresten” sa Agnes undrande.
”Ja jag presenterade mig inte när vi sågs, var det… två veckor, jag minns inte riktigt men som du hörde heter jag Tom Sapporo”
”Jo Nora sa det”
”Just det, han heter Tom och har bott i USA” fyllde Nora i.
Agnes vred om nyckeln och öppnade dörren. Nora smet snabbt in och lockade på Tussen.
”Varsågod” sa Tom och räckte över en vit papperspåse. Den var vackert vikt över kanterna och Agnes gissade att det var en bok.  
”Som ursäkt för att jag tog fel på posten” fortsatte han.
”Det är inte nödvändigt”
”Jag insisterar”
Agnes tog emot påsen och tog ut boken. Joseph Brodsky, kommentarer från en ormbunke. Dikter 1962-1994 i urval av Bengt Jagefeldt.

”Tack” sa Agnes, ”jag som...” Om hon någon gång haft behov av tröst, var idag en bra dag för det. Boken och gesten värmde henne.

”Får jag bjuda på kaffe” fortsatte hon och tittade den stiliga japanen i ögonen – för han var verkligen stilig.
”Tyvärr, men om tre veckor på onsdag, åker på tjänsteresa imorgon”
”Du är välkommen, samma tid”
Agnes stängde dörren och hängde av sig jackan – det här gick fort, vad ha jag gett mig in på? Skorna åkte av och plötsligt kändes natt som dag, kväll som morgon. De senaste veckornas problem var som bortblåsta. Bokens framsida var matt. Hon kände på den. Luktar gott. Joseph Brodsky, spännande. Tom Sapporo. Sapporo, vad kan det betyda; hållning som en kung… eller varför inte; en domherre, tänkte Agnes och kände sig fånig.”Får jag ge Tussen mat?”
Det var Nora, hon stod i köksdörren.  ”Ja, gör det du, ta hårdingar”
”Hårdingarna är slut, påsen är tom”
”I nedersta lådan i byrån under kattskåpet, där finns det en ny påse, ta den”

Nora vände om och gick fram till byrån. Nedersta lådan, tänkte Nora och drog ut den. Lådan gnisslade och gled ut. Handtaget kändes kallt. Ser ut som guld, men Nora visste, det var mässing. Hon tog påsen och ställde sig upp och blev stående. Aldrig förr hade hon lagt märke till en möbel, inte på det här sättet. Byrån såg ensam ut. Nora kände på den med ena handen därefter vände hon sig om och sprang till diskbänken och tog fram saxen. Tussen var hungrig. Han åt så det knastrade. Ibland lyfte han ut hårdingarna på golvet och åt upp dem sen. ”Kurr, kurr” spann han. Agnes fyllde kaffebryggaren med vatten och måttade upp kaffe i filtret. Nora satt på golvet och klappade Tussen. Allt kändes bättre nu och utan att Agnes egentligen tänkte på det, log hon och nynnade i takt till musiken som spelades på radion.

”Varför har du kattmaten i en byrå” sa Nora.

”Visst är den fin, en äkta Carl Malmsten, arvegods”
”Vad betyder arvegods”
”… min mor hade den och när hon blev gammal fick jag den”
Nora klappade Tussen som ville gå ut. Hon tänkte på sin egen mamma och hur hon varje kväll brukade prata med henne. En sjalett, som hennes pappa hittat i flytten, hjälpte henne – den luktade som mamma, som mammas parfym. Agnes tittade på Nora.
”Knäpper du på kopplet på Tussen och sätter ut honom, så värmer jag kanelbullar i ugnen”
”Ja!” ropade Nora och hoppade upp från köksgolvet.
Agnes kurade ihop sig och rättade till pläden som hon lagt över benen. Alla lampor var släckta utom läslampan bredvid soffan.
Hon tog boken som hon fått av Tom Sapporo och vek upp innehållsförteckningen; Slutet på en underbar epok, läste hon tyst för sig själv. Plötsligt kände Agnes en ilning genom ryggraden.
Hon slog snabbt ihop boken och la den på bordet. En kall vind som tycktes få andedräkten att kondensera, svepte förbi.
Bilder på en svår förlossning och barnskrik upptog hennes hjärna i ett kort ögonblick för att direkt försvinna. Hon tog upp boken igen och vek försiktigt upp några sidor på måfå. Agnes var övertygad om att problemen på jobbet den sista tiden satt spår och att oron inför morgondagen kunde framkalla både den ena konstigheten efter den andra. Varsamt, nästan andaktsfullt, började hon läsa sin första dikt av Joseph Brodsky.
Så länge hade vi levt samman där
att andra januari åter inföll
en tisdag och ett häpet ögonbryn
for upp som bilens torkarblad och svepte
all grumlig sorg ur ansiktet. Och kvar
låg horisonten genomskinnligt klar    
”Vackert, fantastiskt” viskade hon för sig själv och vek ihop boken.

Hon strök sin hand över bokens pärmar och tittade tankfullt rakt ut i intet – har allt en mening? Har mitt elände, detta envisa ok, en mening? Föds några för att serva andra, kan det vara så eländigt… Kan man önska att det tar slut? Tussen tittade upp från fotändan av pläden och jamade till.

”Vi tittar på nyheterna” sa Agnes och satte på tv:n.

Joseph Brodsky sög kraften ur henne. Imorgon läser jag mer men inte nu, jag är alldeles för trött. Dagens innehåll måste bearbetas och snart går jag och lägger mig. Hon somnade i soffan och vaknade med ett ryck klockan tre. Tv:n hade slagit av sig själv. Hon gick på toaletten och därefter gick hon och la sig i sängen och somnade direkt. Tussen låg kvar i soffan.
 

Del 7. Frågor utan svar

 
När gryningen började torka upp daggen ur gräset och vårfåglarna kvittrade. När de första gullvivorna blommade under barrträdets krona och isen gått ända upp till Haparanda, vaknade Agnes. Solen letade sig in genom sovrumsfönstret. Ljuset gav löfte om en vacker dag, förrädiskt vacker. Hon steg upp, bäddade sängen och gäspade. En dag som alla andra, tänkte hon och tog kaffebringaren ur bryggaren och började fylla på vatten. Tussen gick ut på sin sedvanliga morgontoalett.

Agnes hämtade DN och fortsatte att stöka i köket. Hon mådde bra och kände förväntan. Först visste hon inte varför men när hon fått i sig första kaffekoppen kom hon på det; Tom Sapporo. Kan det vara möjligt, tänkte hon och log. Till helgen går jag till Kymlingeskogen och ser efter om jag kan få ihop en bukett ängsblommor. Blåklockor och prästkragarna borde ha slagit ut. Några mormors nattmössor kan jag väl knappast hitta, inte än. Stärkt av insikten att arbetets sociala gemenskap inte behövde ta hela hennes sinne i beslag, kände hon sig bättre till mods.

Tussen fick mat. Dessutom fick han slicka av smörkniven. Han strök sig mot henne sen gick han och la sig. Agnes stängde ytterdörren och började promenera till Kista. Hempromenaden kändes alltid längre, vilket hon tyckte var fel. Det är roligare att komma hem än att gå till arbetet. Fast nu är det så och så kommer det i alla händelser vara. Utmattad efter en dag på jobbet känns det mesta betungande tills man fått sätta sig ner en stund. Himlen var blå och den första vårdagen med riktig sommarvärme nalkades. Resenärerna på bussen blev en brokig samling. Några med för varma kläder och, som alltid på våren, andra med för tunna plagg. Ljuset duperade, i synnerhet på våren. Ena dagen var det tjugofem grader varmt, nästa dag med samma ljus och samma blåa himmel, överraskade isande vind som fick kroppen att huttra. Agnes tillhörde den första gruppen. Frysa ville hon inte och den gruppen tillhörde hon egentligen hela året.
Kappan gav henne både värme och trygghet. Mer var det inte. Den här morgonen fick den var uppknäppt i halsen. Bussen passerade Sollentuna centrum, bromsade in och stannade. Agnes ställde sig upp och gick ut, vilket de flesta andra resenärer också gjorde. Några sprang till pendeltåget andra gick mot centrumet. Idag skulle hon hinna ta en kopp kaffe innan det var dags att sätta igång arbetet. Hon drog passerkortet till entrén och promenerade in i den nystädade entréhallen. En hiss plingade till och dörrarna åkte upp. Den andra var mellan våning fyra och fem. Agnes lät det bero, hennes arbetsplats låg på bottenvåningen.
Omklädningsrummet var tomt – jag är först, reflekterade hon och stängde dörren till sitt skåp och strosade in i matsalen och vidare mot köket. Mot kaffebryggaren, tänkte Agnes och tryckte upp dörren till köket och gick in. Bakom henne åkte svängdörren fram och tillbaka; Chop, chop, lät det. Plötsligt hörde hon. Kaffebryggarna var på – hörde hon inte röster från kajen också? Det hade aldrig hänt förut, inte när hon öppnade. Agnes hällde upp en kaffekopp och nu hade hon glömt Tom Sapporo. Magen knorrade. Hur ska det här gå? Tänkte hon och märkte i samma ögonblick att händerna skakade, inte mycket men tillräckligt för att göra ringar på kaffets svarta yta. Hon dröjde sig kvar vid kaffebryggaren. Stegen ekade på klinikersgolvet, kökets rostfria bänkar blänkte – kliniskt rena. Fläktarna var fortfarande tysta. Klockan 6.30 började oljudet. Likadant varje dag. Agnes, som varit övertygad om att hon var först idag, tittade på dörren som ledde ut till fikarummet. Underligt, grubblade hon, varför just idag, är det ödet eller en ren tillfällighet? Hon tog tag i handtaget och öppnade.

”Nej men här kommer Agnes”
Det var Birgitta – vem pratade hon med? Plötsligt rycktes kajdörren upp. Gunn – nu börjas det. Agnes satte sig och märkte plötsligt hur kaffet omvandlats till taggtråd – som att dricka halsbränna. Hon sträckte sig efter en tidning. Försökte se oberörd ut. Någon fråga om vad de gjorde där, fanns inte världskartan.
”Hur var det nu Agnes, hur gamla är dina barn, borde det inte vara dags för studenten för dem i år?” sa Gunn.

Har jag glömt det? Agnes kände pulsen, handsvetten och hur blicken ville fly – flacka inte, ta det lugnt. Hon räknade och räknade, hårt stressad av Gunn och Birgittas frågande blickar.

”Nej” sa hon till sist, utan att ha en aning om det var rätt.

”Och när ska det ske? För du har ju sagt att de är så duktiga i skolan” Gunn gav sig inte.

Det har jag aldrig sagt, viskade Agnes ljudlöst. Hon kunde fortfarande inte minnas åldern på tvillingarna. Varför tappar jag det? Desperationen pinade henne och utan att tänkta efter, började hon; ”Jo det …” när det plötsligt skrällde till i köket. Alla väntade, steg hördes, dörren smällde upp.

”God morgon kärringar, idag blir det tårta, jag fyller år” hojtade Tomas och drog ut en stol på samma gång som han skickade upp tårtkartongen på bordet.

Agnes suckade. Tårta, Tomas. Hon kände sig blek och skör. Innan ens dagen börjat höll den på att kantra.

”Agnes… Agnes hallååå!” Birgitta, tänkte Agnes och hoppade till.  ”Sitt inte och sov, ska du inte säga grattis?”
”Mm… självklart, grattis Tomas!”
”Tack”
Studenten, varför drar hon upp det just nu? Agnes samlade sig, försökte tänka efter. I arton år har jag arbetat här och när jag slirade på orden sa jag att barnen var tolv och då hade jag jobbat i två år – å herre hjärtanes vad åren rusat iväg. Sören och Lisbeth skulle vara tjugoåtta idag. Studenten, testade Gunn mig? Hon skar upp en bit av prinsesstårtan, den frysta sorten, den man köper på Ica. Helt okej. Både Gunn och Birgitta vet mycket väl att mina barn är långt över tjugo. Jag var alltså nästan tjugonio år när jag fick dem. Ett år som jag knappt minns, ett år när jag tillbringade en hel del tid på sjukhuset och ännu mer tid på rehabiliteringen. Misshandlad av min före detta som till sist hittat mig efter en längre tids förföljelse. Hemskt. Han sökte upp mig utan förvarning. Berusad och galen, precis som han var det sista året vi var tillsammans.
Året efter, året vi skildes. Ett svart hål och därpå nästan ett helt år på rehabilitering. ”Våra barn” skrek han och det är det sista jag minns. Agnes ryste till. Därefter är allt svart. Jag vet inte om jag minns det som det var, konstigt är det. Någon förklaring går inte heller att få. Idag är han död. Lika bra det… Därefter fick jag hjälp och till sist hamnade jag här. Hon drack lite kaffe och nu smakade det kaffe igen.

Dörren öppnades till fikarummet. Eva sa godmorgon. Det vanliga surret om väder och vind, dagens arbetsuppgifter och maten påbörjades när plötsligt Birgitta riktade en fråga till Agnes som krävde ett snabbt svar.  

”När fyller dina barn år?” sa hon och tittade intensivt på Agnes.

”Sjunde april” svarade Agnes utan att blinka. Inte ett uns av tvivel; sjunde april var det, det visste hon, vilket fick henne att bäva. Hur kunde hon vara så säker på det? Den sjunde april för tjugoåtta år sedan, inte det minsta tvivel. Året hon låg på sjukhuset. I övrigt var det ett svart hål, något hemskt, något hon inte ville minnas – antagligen misshandeln... Agnes snabba svar fick verkan, Gunn och Birgitta lämnade henne ifred, i alla fall tills det var dags för eftermiddagsfikat. Vad som utlöst deras iver att ansätta henne för den ena frågan efter den andra om hennes barn fick hon inte ordning på. Hon svarade så gott hon kunde. Styrkan, hoppet och den fria tanken som Tom Sapporo försiktigt planterat i henne, var som bortblåst. Hon återgick till introverta tankar, självrannsakan och försvar. Just det beteendet triggade hennes antagonister ännu mer och innan tvåfikat var slut, brast det för dem. Gunn sa det som alla satt inne med;

”Agnes, jag tror inte du har några barn”

En tystnad, ett vakuum fyllt av förväntan. Alla blickar riktades. Gunn, Birgitta och Eva, satt som förstenade och väntade och Agnes, som höll tillbaka tårarna, svarade; ”Dumheter, jag ringer till Lisbeth, hon ska komma till sommaren så får ni träffa henne”
Dagen avslutades i gråt, Agnes grät i omklädningsrummet. När alla gått rann tårarna i strid ström och de ville inte sluta.
Hon satte sig på träbänken och snyftade. Hennes rödvita scarf och kappan låg bredvid henne. Hon tog den lena scarfen som var tillverkad i kashmir och tryckte den i ansiktet. Försiktigt kände hon hur tårarna slutade rulla ner för kinderna. Hon strök scarfen mot kinden, längtade hem, hem till Tussen. Nu känns det bättre, tänkte hon och ställde sig upp, tog på sig kappan och lindade scarfen runt halsen. Hon stängde dörren till skåpet och lunkade ut till bussen. Varför, vad har jag gjort för fel, hur ska jag klara mig ur det här? Hennes värld höll på att rasa och hon kunde inte förstå varför. Lögnen – barnen, Sören och Lisbeth, var en bisak. Ett område som Agnes aldrig talade om, om inte någon annan tog upp det. Det känns som ett oväder, ett övertryck som kräver en ventil – har jag blivit deras tryckventil? Eller är det hån, ren illvilja … Gunn och Birgittas illvilja? Varför ljög jag, allt är mitt fel. Hon steg på bussen utan att visa SL-kortet. Chauffören, som såg hennes sorg, lät henne gå på. Bussen åkte iväg. Luften var sval och om två timmar skulle duggregnet övergå i kraftigt hagel. En kort hagelskur som slutade lika fort som den börjat. Natten blev kall och klar med en vacker helmåne som förgyllde silhuetterna – i alla fall för dem som orkade se dem.   
 

Del 8 Efter regn kommer solsken

Agnes gick hem med tunga steg. Situationen på arbetet hade blivit mer och mer ohållbar och hon hade det svårt. För varje vecka som passerat blev elakheterna värre och värre. Nu handlade det inte om hennes eventuella lögn, inte alls. Det hade gått överstyr. Spydigheterna kom utan anledning och bara för att. Kvällsljuset la svarta siluetter över gångbanor och trottoarer. Agnes tittade sorgsamt på sin skugga, kassarna från Konsum var tunga. Jyllandsgatan och hemmet kändes som en oändlighet, i alla fall i fotsteg. En onsdag, en helt vanlig vardagskväll för de flesta. Inte för Agnes. Aldrig hade hon känt en tyngre motvilja att gå hem. Det sista Gunn sagt vid tvåfikat oroade henne. ”Han kan kolla personuppgifter” därefter reste sig alla upp och gick ut till sina arbetsuppgifter. Hon sa de sådär bara rakt ut i luften, tänkte Agnes när hon satt ensam kvar i fikarummet och dörren slog fram och tillbaka. Undrar om meningen var riktad mot mig? Hon försökte se oberörd ut när hon kom ut i köket, vilket gick så där. Blickarna fanns där och ingen som var inom den transparanta bubblan missade den. Osynliga hierarkier, som alltid på arbetsplatser, la sig över henne.  

Eftermiddagen blev tung. I ren desperation tappade hon en karaff i golvet. Tre stora skärvor och gnistrande flisor spreds ut över det bruna matsalsgolvet. Agnes sköljde ur skurhinken och stängde dörren till städskrubben och gick till omklädningsrummet. Lika bra att jag tappade karaffen, tänkte hon, annars hade jag säkert fått skit i omklädningsrummet också. Hon låste upp låset till skåpet. Hon var ensam kvar. Det visste hon redan. Bråttom hem hade alla – så viktigt var det inte att vara elak. De andra hade gått utan att säga hejdå, inte heller hade de frågat om hon behövde hjälp. Det hade hon också förstått att det skulle hända. Trevlig helg, när det kom på tal, fick hon aldrig tillbaka. Man vänjer sig tänkte hon och satte sig ner på trävita bänken framför skåpet. Dörren till kommunalhusets matsal åkte sakta igen, än en gång. Tystnad, evigt vemod.
Att allt ändrar karaktär, att söndagskänslan kommer så fort när det blir tomt, tänkte hon och reste sig upp och började byta om.
Bussen stod redan och väntade vid busshållsplatsen. Hon klev på och gick långt bak. Plastkassarna skar in i händerna. Energi gick åt till bearbetning och tårar – å ena sidan… far åt helvete, å andra sidan… vet jag att det inte kommer att funka. Ölandstokens gröna blad dignade av gula blommor. Som alltid, på höger sida om gångstigen och till vänster om Kvarnbackaskolans fotbollsplan. Varje sten, varje buske – allt, den vägen gick hon vid varje tillfälle, i alla fall när hon var på väg hem. Nu var hon snart hemma. Ölandstoken. Ett bra riktmärke i normala fall; äntligen hemma. Nycklarna, tänkte Agnes och började rota i botten på handväskan. Plötsligt och i samma stund som hon fick syn på Tom, mindes hon. Det var idag. Veckorna hade rusat iväg. Tom Sapporo.

”Hej” sa han.

Agnes suckade tyst. Ställde ner kassarna på infarten.

”Tom, kan vi skjuta på kaffet, känner mig inte alls i form…”
”Inga problem, vi kan ta det imorgon”

Agnes såg hur han vände sig om och började gå. Plötsligt fick hon syn på den bruna pappåsen han hade under armen.

”Vad har du under armen?” sa hon utan att tänka sig för. Frågan liksom hoppade ur henne, nästan som om någon annan styrt talcentrat. Han stannade och vände sig om.
”Mat, jag tänkte bjuda på mat”
”Kinamat?” sa Agnes och ångrade sig direkt – hur klumpig får man vara… Tom tittade på Agnes – nu går han, tänkte hon.
”Nej, hamburgare, hickoryhamburgare faktiskt… och klyftpotatis”
”Förlåt, det blev fel. Kinamat… vad säger jag… påsen såg ut som om den var från Savoy, ja i Kista, från Food Courten”
”Äh, inte gör det något” svarade han och log, ”jag tänkte faktiskt fritera bananer som efterrätt”
”Säkert?”
”Nej jag ljög, jag har glömt efterrätten”
De brast ut i ett förlösande skratt, därefter gick de in till Agnes.
Kvällen fortsatte långt in på natten. Tom stekte hickoryhamburgare, rostade hamburgerbröden och serverade dem tillsamman med Coleslaw och rostad klyftpotatis med långskurna saltgurkor.  Agnes glömde bort sina tidigare bekymmer, det fanns helt enkelt inte tid. Någon poesi blev det inte heller, inte mer än att Agnes sa att hon uppskattat boken som hon fått – den med Joseph Brodsky dikter. Kvällen slutade framför tv:n. Agnes hittade glass i frysen, pekannöt med kolasås. Den fick duga som efterrätt. Några bananer blev det inte även om de skämtade om det.
Varma vindar svepte in från havet, solen började gå upp. Vågorna klättrade långt upp på stranden. Fåglarna kvittrade och visade upp sig i gryningsljuset. Daggen var fortfarande kvar i gräset och utan att Agnes märkt det hade Tom blivit hennes spegel. Båda gick barfota.
Spegeln berättade att hon var den vackraste kvinnan på jorden. Innan hon visste ordet av och släppte lös kärlekens kraft inom sig, var hon fast. Nu fanns ingen återvändo, inga tvivel. Kanske var det oron på jobbet som fått henne hängiven, annars var det Tom Sapporo. Hur som helst. Agnes hade inget som helst behov av att analysera sitt beteende och det gjorde hon inte. Hon såg sig själv som en vit häst som sprang fritt över ängarna under en sommarblå himmel. Hon behövde det här, det räckte.
Vem var Tom Sapporo? Och var kom han ifrån? Fakta; Tom Sapporo var femtiotre år, ensamstående, 1,84 m lång och vägde 79 kilo. Uppvuxen i Nacka. Adopterad från Korea vid två års ålder, mest för att hans föräldrar varit aktiva Socialdemokrater på sextiotalet – att föräldrarna varit aktiva inom Socialdemokraterna kan tyckas oväsentligt men det var det inte. Något Tom fick reda på när han var sexton år. Hemligheten hans adoptivmor bar på kom fram vid en kräftskiva.

”Lilla gubben, du är stor nu” sa hon.
”Ja morsan och du är full” svarade han.
”Det händer väl inte så ofta”
”Nej” För så var det.
”Vet du av en sak Tom… egentligen ville jag ha egna barn men så följde vi med par… partiet till Korea och nästan alla tog hem ett knyte”
”Tog hem!”
”Ja vad fan, idag ångrar jag mig. Varför skaffade jag mig inte egna barn?”
”Vad säger du?”
”Förlåt lilla gubben, klart jag ville ha dig, det vet du. Men det är inte det som är problemet och nu är jag på tok för gammal”
Samtalet utmynnade i att Tom bytte namn så fort han blev myndig. Om hans adoptivmor mindes vad hon sagt på kräftskivan, vet han inte. Varken han eller hon tog någonsin upp vad som sagts den där ödesdigra kvällen i augusti. Namnet Sapporo, hans riktiga namn, till skillnad från Andersson, fick han reda på genom sin adoptivfar.
”Vad var mitt namn i Korea?” frågade han sin adoptivfar
”Sapporo” svarade adoptivfadern och berättade på samma gång att språksvårigheterna gjort att han aldrig riktigt förstått om det var ett förnamn eller ett efternamn. Andersson blev Sapporo. Av frågorna blev det inte många svar. Av ångesten och oron, blev det mindre. Tom fick handskas med tomheten, rotlösheten och de ensamma nätterna utan stöd. Snart insåg han att han måste klara sig själv. Några konfrontationer ställde han inte till med. Det var inte lönt.  Att kriga med politik, med ord, gick inte. Inte på den här nivån. Föräldrarna satt i högsta toppen på partiet och dit kommer man inte utan talats gåva. Inte heller hamnar man där utan att var slug, knivslug. Den bataljen tänkte Tom inte ta, det var inte lönt. Han väntade ut situationen och gjorde det bästa han kunde av läget.
Adoptivmodern dog när Tom var tjugotre år gammal. Deras relation blev sig aldrig riktigt lik efter kräftskivan. Med tiden fick han bra kontakt med sina riktiga föräldrar i Korea. Adoptivfadern fanns också i hans hjärta. I Korea hade han sju syskon. Där kände han sig hemma, hemma på riktigt.
Ingenjörsutbildningen slutförde han i Göteborg och ganska direkt efter det fick han arbete inom verkstadsindustrin. Nomadlivet passade honom och redan från början blev hela jorden hans arbetsfällt. Åren gick, rusade och försvann. Fram till pensionen hade företaget lovat Tom att han skulle bli fast placerad i Kista och det var något som passade honom. Företaget hyrde lägenheten ovanför Agnes bostad – och på den vägen var det och bara därför mötte han henne. Tom Sapporo var en gentleman, en världsvan gentleman. Middag med höga tjänstemän från Kina eller en golfvända med Amerikas försvarsminister, var inte ovanligt. Men hur det än var kände Tom att han aldrig passade in i de finare salongerna. Han saknade något. Det här med att vara fast placerad i Kista kändes rätt efter allt resande. Redan för tio år sedan var Tom ekonomiskt oberoende. Omedvetet sökte han en livskamrat – även om den omedvetna känslan kanske inte var så omedveten som man kunde tro. När han öppnat fel paket och hittade Tomas Tranströmers dikter blev han nyfiken. Poesi hade alltid roat honom.  
Dörren gick ovanligt lätt att stänga. Solen värmde och en koltrast kvittrade. Agnes lätta steg tog henne ut till brevlådan och där tvekade hon – tidningen. Nej, jag struntar i den. Hon vände sig om och gick de korta stegen till ytterdörren och vred om nyckeln. Tussen var inne. Han gick och la sig på sängen tänkte hon och stoppade ner nyckelknippan i väskan. Något försenad satte hon kurs mot Kista och bussen till Sollentuna.

”Hej Agnes, idag ska vi på skolresa” Agnes hälsade på Nora.

”Det förklarar varför du är så tidig” fortsatte hon.

”Ja”
”Vart ska ni åka?”
”Uppsala högar”
”Det låter intressant, har du matsäck med dig?”
”Ja, varm o’boy och tekakor”
”Ni får fint väder”
”Ja”
Om ni kunde se Agnes och Nora från koltrastens perspektiv hade ni sett en äldre dam i beige kappa och en flicka i blåa byxor och röd jacka. Den äldre damen bar på en handväska i vänstra handen och flickan hade en Bamseryggsäck på ryggen. De höll varandra i handen och på något underligt sätt kunde man se att de var harmoniska. Den äldre damen hade bestämt sig; efter semestern, i början på augusti, då kunde Lisbeth hälsa på henne på jobbet. Att det var en lögn, visste hon självklart men det var inget som upptog hennes tankar. Inte idag – just den självklarheten fick faktiskt lögnen att verka sann. Veckorna fram till semestern blev också ovanligt trivsamma. Agnes fick vara ifred. All tid gick åt till att städa, ta vara på mat. Planera semestrar. Ett och annat tjuvnyp kom det men inte mer än att det snart var glömt. Hur som helst. Nora, som såg fram emot skolresan, var mest glad för matsäcken och att hon träffat en bästis på skolan. Dessutom kände hon en värme, en värme hon saknat ända sen hennes mor gick bort. Hon omfamnade Agnes hand lite extra och hoppades att hon inte skulle märka. Det gjorde hon inte, inte så att Nora märkte det i alla fall. Agnes kramade Nora och såg till att hon hamnade med de andra klasskamarterna, sen klev hon på bussen till Sollentuna. Allt var i balans snart var det sommar och semester. Ödet log mot Agnes. Plötsligt blev hon osäker, bussen bromsar gnisslade – kan det verkligen bestå, tänkte hon och glömde snart den tanken. Resenärer, tänkte hon och kikade så försynt det gick. Enkelt var det inte, inte när solen gjorde entré redan vid fem på morgonen. Som alltid kunde hon inte låta bli att reta sig lite på de nya mammorna, de som hade en latte-mugg på barnvagnen och åtsittande lycrakläder. Inte för att jag missunnar dem, tänkte hon, men något konstigt är det. Hon släppte de och tänkte; bara magen mår bra, är det bra.  
 
SLUT
 
 

Om kommentarer på denna sajt

Hej! Vad tycker du om det du just läst? Bidra gärna med tankar och synpunkter men tänk på att det bästa sättet att hitta läsare är att hålla sig kort och koncis, med en god ton. Glöm inte att dela alla artiklar du kommenterat – för ännu mer debatt! Här kan du läsa mer om vilka regler som gäller i våra kommentarsfält.

Comments powered by Disqus.