Mary Juusela. Foto: Åsa Olsson

Den långa vägen bakom priset

  • Publicerad 10:48, 21 nov 2017

Det här är en krönika på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

För några dagar sedan vann jag utmärkelsen Årets Superföretagare i regionen Stockholm Nord. Ett ärofyllt pris som jag tog emot med den person jag älskar mest, min sexåriga son.

Men innan jag berättar om vad jag känner inför priset. Låt oss ta några minuter för att blicka bakåt.

För alla framgångar börjar med dedikation, passion och ett sjuhelsikes hårt arbete.

Fem år gammal stod jag på en morgonsamling på Rungårdens förskola i Bålsta.

En kille, blott fyra år, vägrade hålla min bruna hand och händelsen kom att påverka mig så fundamentalt att mitt liv skulle komma att ta en annan riktning än den jag vaknat upp till samma morgon.

Sedan den dagen, i mitt hjärta, har jag alltid varit mån om att se till att ingen hamnar utanför. Jag har tagit på mig att få in alla och envar till samhörigheten. Därför att det känns rätt. Därför att jag vet hur fruktansvärt ensamt det är att stå ute i kylan.

Redan när jag var fjorton år bestämde jag mig för att bli journalist. Jag läste en artikel i DN om en person som jobbade med att resa och träffa människor. Det måste vara den bästa plattformen att få andra att vidga sina perspektiv, tänkte jag. Att kommunicera viktiga livsöden och få andra att öppna sina hjärtan.

Under hela högstadiet- och gymnasiet gick jag upp 05.00 nästan varje lördag och söndag för att ihärdigt studera fram till 23.00 på kvällarna. Siktet inställt på att lyckas komma in på journalisthögskolan.

Jag slet, jag grät, jag pressade.

19 år gammal hade jag toppbetyg och kom in som en av 40 lyckliga av tusentals sökande. Jag älskade tiden som journalist, även om den blev kort.

Endast något år efter studierna avslutats blev jag headhuntad till Utrikesdepartementets riskkapitalbolag för att sätta upp en kommunikationsavdelning. Jag blev kvar i tre år och reste över världen och träffade presidenter och såg elände som berörde mig djupt. Sedan sa jag upp mig.

Jag blev sällan tagen på allvar då  jag inte hade en ekonomisk bakgrund. Dessutom längtade jag bort från skrivbordet tillbaka till människorna på fältet. Det är nog inte många som säger upp sig från UD. Och går från förmåner, förstaklassbiljetter – och en stadig lön.

Men jag gjorde det.

Som en av 40 av nästan tiotusen internationellt sökande kom jag in på Handelshögskolan i Stockholm. Jag levde i tre år på 3000 kronor i månaden och slet, grät och pressade. Igen.

Att vara humanist och försöka lära sig reproräntor är svårt. Men ju mer risk ju mer vinst, heter det ju.

Efter ytterligare fem år som verksamhetschef för en stiftelse i Gambia, Tanzania, Brasilien och Ecuador såg jag hur vårt land hukade under en ökande fientlighet.

2013 avslutade jag min studie kring tolerans där jag bott med 700 svenska familjer under tio år. Jag kunde inte fortsätta arbeta på andra sidan jorden då människorna i mitt hemland plötsligt återigen vägrade hålla varandra i handen.

2015 startade jag utbildningsföretaget Lika Olika med målet att få fler att våga vara nyfikna, toleranta och vettiga nog att räcka ut händerna åt det som är främmande. Om det sedan är ADHD, övervikt, alkoholism eller ursprung spelar mindre roll.

Vi får inte stå bredvid när andra faller. Och jag kan inte ensam sträcka ut mina händer, jag hinner inte nå fram till alla.

Jag startade på noll. Utan ekonomi, utan nätverk, utan att vara ett namn. Endast med ett hjärta som skrek att det var rätt. Rätt för mig.

Idag, drygt två år senare, arbetar över 50 grund-och gymnasieskolor med Lika Olika. Likväl 30 kommuner och lika många storbolag.

Jag har utbildat 19.000 barn och vuxna hur man räcker ut handen. Och de har villigt lärt sig. För människor vill.

Vad har allt detta med priset att göra? Allt.

Jag har jobbat för detta pris sedan jag var fem år gammal.

Det har varit krokiga vägar, stora uppoffringar, ångest, svår depression, skilsmässa och en lång väg tillbaka. Men jag har aldrig gett upp, alltid kämpat vidare.

Jag har sett andra som prisats många gånger om medan jag kämpat på i skuggorna.

Att nu få kliva ur skuggorna och få detta erkännande känns underbart. Det är fantastiskt att fler tycker det är viktigt att vi ska ta hand om varandra och minska intoleransen.

Detta pris betyder att strålkastarljuset riktas mot oss alla.

Vi är alla lika olika.

Tack så mycket!

ps. Rösta gärna vidare på mig t.o.m 27 november för att vinna den nationella finalen som sker 28 november

Om kommentarer på denna sajt

Hej! Vad tycker du om det du just läst? Bidra gärna med tankar och synpunkter men tänk på att det bästa sättet att hitta läsare är att hålla sig kort och koncis, med en god ton. Glöm inte att dela alla artiklar du kommenterat – för ännu mer debatt! Här kan du läsa mer om vilka regler som gäller i våra kommentarsfält.

Comments powered by Disqus.

Det räcker inte att polisen ser den skyldige i ögonen

Krönika Råder tvivel ska rätten fria, så är det. Men ibland undrar man.torsdag 7/12 21:51

Som en boll kommer jag tillbaks till dig

Krönika En studsboll av gummisnoddar. Ibland vill man bara skriva om en studsboll av gummisnoddar. Så det var det jag gjorde.fredag 1/12 15:00

Den långa vägen bakom priset

Krönika För några dagar sedan vann jag utmärkelsen Årets Superföretagare i regionen Stockholm Nord. Ett ärofyllt pris som jag tog emot med den person jag älskar mest, min sexåriga son. Men innan jag berättar...tisdag 21/11 10:48

Om vi lyssnar noga kan #metoo förändra vår värld

Krönika #Metoo är ett vrål. Vi måste lyssna. Vi måste lära.fredag 3/11 11:57

Ibland kan vi faktiskt inte ana vad som hände sedan

Krönika Ibland händer det faktiskt. Ibland är det omöjligt att gissa vad som hände sedan. Det är alldeles, alldeles underbart.fredag 13/10 6:48

Vi och dom i klassrummet

Krönika Rasten är slut. Ytterkläder hängs upp på krokar och ytterskor kastas hastigt av.torsdag 5/10 19:26

Jag är en man – som hatar män

Krönika Jag är en man som hatar män. Får jag skriva så?fredag 22/9 6:15

På E18 är det bara jag som är perfekt

Krönika Åh, E18. Du laglösa land.torsdag 14/9 8:16

Nej, vi berättar inte var – det skulle slå för hårt

Krönika Varför berättar du inte?, säger en upprörd man i telefon. Han är inte ensam. Många vill veta vilken snusk-restaurangen är som vi skrev om förra veckan.lördag 2/9 9:42