Sacharias Lundqvist Källdén, reporter och filmare på Stockholmdirekt.se. Ålder: 25. Bor: Bagarmossen. Familj: Flickvän. Hobby: Doglover. Foto: Andreas Enbuske

KÄLLDÉN: Nya hbtqi-ungdomsgården är skillnaden mellan liv och död

Söderort har fått sin första HBTQI-ungdomsgård. Det är en seger för hela Stockholm, tycker reporter Sacharias. Men behövs verkligen rum där bara HBTQI-personer är välkomna? Har vi inte kommit längre än så?

  • Publicerad 17:02, 4 maj 2017

Jag växte upp på landet, där moppeskogar, nynazister och heteronormer var vardag

”Vad hände med Emil?”

Jag är 17 år och på min första klassåterträff. Vi kollar gamla bilder och då dyker Emil med de fina ögonen upp. Jag nästan ropar ut frågan för den tysta gamla lågstadieklassen. Folk vrider på sig, börjar skratta.

”Han är hon nu”, säger någon. ”Han, hon, det eller vad fan man ska säga”. Alla börjar skratta hysteriskt. Även lärarna drar på smilet, de gråhåriga jävlarna. Men min fråga fick inget svar. Varför fick hon ingen inbjudan till klassåterträffen?

Jag växte upp på landet. Nej, inte stockholmsklubben ni nollåttor refererar till. Inte kollo en halvtimme från stan. Jag snackar om landet där moppeskogar, nynazister och heteronormer var vardag. Där fick HBTQI-personer inte plats.

Stockholm försöker komma lite längre. Nyligen öppnade Söderorts första ungdomsgård för HBTQI-personer. En seger! Hurra!

Här är nya hänget för unga hbtqi-personer

Bara en grej. Den är separatistisk. Ja, du vet, inte till för heteros och cispersoner. Normisar. "Mäh, fan va töntigt!" gaggar nån. "Behövs det verkligen fortfarande?" undrar den medvetna killfeministen.

Jag går just nu igenom min transutredning på Karolinska. Ja, du hörde rätt. Utredning. Du sätts i olika förhörsrum och det ställs alla möjliga frågor. Hur känner du för ditt underliv? Din näsa, öron, överarmar? Hur var det på dagis? Hör du röster i ditt huvud ibland? Ser du auror? Vem är du? Frågor som när de ställs frenetiskt av vårdpersonal under ett helt år skulle få vem som helst att känna sig som ett problem och sättas i en bergochdalbana med ängsligt filosofiska toppar och djupa, svarta ångestdalar.

I ett samhälle där min barndomskompis inte är välkommen på klassåterföreningen för att hon är trans, där elvaåringar fortfarande skriker ”bögjävel” till varandra, där varannan transperson övervägt att ta sitt liv och där jag och många andra dagligen kämpar bara för att få vara oss själva. Det är ett samhälle där det minsta en kan begära ett färgglatt rum med bollhav, godisskålar och tv-spel. Fredat från era ”nyfikna” frågor. Där en bara kan få vara.

Grattis Söderort!

Känsla: Hoppfull

Solen skiner och det vankas bärs till helgen.

Om kommentarer på denna sajt

Hej! Vad tycker du om det du just läst? Bidra gärna med tankar och synpunkter men tänk på att det bästa sättet att hitta läsare är att hålla sig kort och koncis, med en god ton. Glöm inte att dela alla artiklar du kommenterat – för ännu mer debatt! Här kan du läsa mer om vilka regler som gäller i våra kommentarsfält.

Comments powered by Disqus.