KRÖNIKA: I Skärholmen kan jag sluta lajva

Det här är en krönika på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

  • Publicerad 14:26, 11 sep 2017

Jag hatar att handla i livsmedelsbutiker som jag aldrig varit i. Det är en utsatt situation för att alla kan se att jag inte vet var brödet finns eller mjölken står. Så lite rutin. ”Hon är inte härifrån”, tänker jag att dom tänker. Nej, jag är ju inte det. 

Från en byggnad på våning fem på Gärdet har man utsikt över innerstaden. Blåbussarna hörs från Valhallavägen och prydliga hundar flanerar längs med allén som omringar parken. Jättefint, verkligen.

Det är fortfarande Röda linjen, fast mot Ropsten. Jag är från Röda linjen, fast mot Norsborg. Jag har alltid varit stolt över det, var jag kommer ifrån. Först är det ovetskapen under uppväxten, lyckligt invaggad i Skärholmslunken med häng i centrum och blåbärsstöld i slingan. Sen är det kontrasten i tonåren när man bor på tunnelbanan och alltid känner en gard släppa när fötterna landar på perrongen i Skäris. 

Nu bor jag på Gärdet, sen tre månader. Det är nice. Riktigt nice. Det är ordnat, städat, tyst och lugnt. Jag är egentligen inget av dom sakerna. Så när jag styr stegen från Ica i Fältöversten, genom den välskötta parken, allén och genom porten i massivt trä inser jag – jag lajvar innerstadsbo.

En kompis sa till mig att jag lider av marginalkonflikt. Att jag är oförlåtande mot människors nyanser. Att jag lever livet i konflikt - ortenbo, innerstadsbo, invandrare, svensk. Ja, det kanske jag gör. Men ibland orkar jag inte bry mig. Ibland är det bara lättare att inte se nyanser och bara bestämma sig för hur saker är. 

Man får 1500 kronor i böter om man plockar en planterad ros i Thessinparken. Det kliar i mig. Jag vill plocka varenda ros och kasta dom i den stora fontänen och skratta åt det välvårdade, välmenande, välskötta lilla livet på Gärdet. Och så vill jag se saker i total onyans och så vill jag lägga mina fötter på perrongen i Skäris, släppa garden och sluta lajva. 

Fast ändå inte. Jag ska inte ljuga. Jag gillar livet på Gärdet, fastän det stör mig. Jag stör mig, på mig. Jag vill kapa dyra rosor samtidigt som jag vill promenera förbi dom i långsam uppskattning, möta en typiskt för stan, distanserad men sökande blick och le ett sånt där leende där man bara pressar ihop läpparna och nickar lite. 

Liza Youhanan, 27 år, student i digitala medier och journalist

Om kommentarer på denna sajt

Hej! Vad tycker du om det du just läst? Bidra gärna med tankar och synpunkter men tänk på att det bästa sättet att hitta läsare är att hålla sig kort och koncis, med en god ton. Glöm inte att dela alla artiklar du kommenterat – för ännu mer debatt! Här kan du läsa mer om vilka regler som gäller i våra kommentarsfält.

Comments powered by Disqus.