KRÖNIKA: I tunnelbanan kryssar jag som en stridspilot

  • Publicerad 15:16, 10 mar 2017

Äntligen är mars här! Årets första vårmånad. Nu kommer ju allt bli bra. Eller? Nja, jag hade nog lite för stor tilltro på att när vabruari väl slog om till mars (vars?) skulle alla problem bara försvinna. Ljuset, värmen, friskheten skulle återvända. Tänk om man skulle våga sig ut bland folk igen. Kanske besöka en galleria utan att attackeras av kräksjuka eller RS-virus.

Men det var en naiv förhoppning.  

Jag avslutade i stället februari månad med en rejäl förkylning som höll mig hemma i nästan en vecka och som dessutom gav mig luftrörskatarr som lär smärta i bröstet i ytterligare ett par veckor.

Ni vet känslan när man sover tio nätter i rad i soffan för att ens hostattacker inte ska väcka bebisen. Och när man då släcker ner i vardagsrummet innan man bäddar med täcke och kuddar för att grannarna inte ska spekulera om annat.

Och jag hann bara bli tillräckligt frisk för att ta mig till jobbet innan kollegan Jonas blev sjuk. Och då ska ni veta, Jonas är aldrig sjuk. När vi på Mälarö Tidning blir sjuka blir dessutom tidningen lidande. Den som är friskast får jobba stenhårt för att bortfallet inte ska märkas för mycket. Men en dag förra veckan kunde jag knappt ens ringa intervjupersoner på grund av rethostan.

Samtidigt som jag återgick i tjänst började sonen såklart hosta precis lika rossligt som jag gjort i en vecka. Dessutom blev bägge mina föräldrar risiga.

Och i tunnelbanans morgonrusning kryssar jag som en stridspilot mellan hostattacker och nysningar.

Låt detta vara över nu. Ge oss ljuset, värmen och friskheten.

Om kommentarer på denna sajt

Hej! Vad tycker du om det du just läst? Bidra gärna med tankar och synpunkter men tänk på att det bästa sättet att hitta läsare är att hålla sig kort och koncis, med en god ton. Glöm inte att dela alla artiklar du kommenterat – för ännu mer debatt! Här kan du läsa mer om vilka regler som gäller i våra kommentarsfält.

Comments powered by Disqus.