KRÖNIKA: Lite i taget gör vi staden till vår

Även om de flesta slutat prata om sommaren och semestern nu, så vill jag suga på upplevelse-karamellerna en stund till.

  • Publicerad 14:08, 2 okt 2017

Det här är en krönika på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

Varenda gång jag cyklar över Västerbron tänker jag på den gången det blåste så hårt att jag trodde jag skulle lätta och flyga iväg som Mary Poppins. Bara med hojen, istället för ett paraply. Berget intill Sätrabadet kommer för alltid att påminna mig om picknicken vi hade där, då vi vinkade så glatt till ett litet flygplan, svischandes förbi på låg höjd. Döm om vår förvåning när det vinkade tillbaka! Platser kopplas automatiskt till händelser, både positiva och negativa. 

Även om de flesta slutat prata om sommaren och semestern nu, så vill jag suga på upplevelse-karamellerna en stund till. Vi var faktiskt hemma mest hela tiden, men sällan har jag upplevt stan, ljuset och ledigheten så intensivt. I år utmanade jag nämligen mig själv att göra utflykter, till nya ställen. Eller åtminstone med oprövat innehåll i matsäcken.

Utflyktsmålen, som mina kära släpades med på, var tvungna att kunna nås kommunalt eller på cykel och vara gratis. Middag blir det varje dag. Men att äta den i en ny omgivning kan vara minst lika berikande som vitaminerna i maten. Visst stånkade och stönade diverse familjemedlemmar ibland, men i slutändan var det alltid mödan värt. Förutom kvällen vi förgäves letade efter stigen till sjön Gömmaren, vilken flopp! Sjön lever kort sagt upp till sitt namn.

Men tänk att få avnjuta kvällskaffet vid Trekanten! Där bjuds det på hurtbullar. Många flåsar förbi, alla i egen stil. Eller mumsa på taco-wraps vid Johannesdalsbadet i skimrande solnedgång! Att dessutom rulla fram i prunkande stadsmiljö på min stålhäst dessa sommarkvällar, var ren bonus. Många gånger med ett radioprogram i ena örat och ännu oftare i ett rent lyckorus. 

För många år sedan fick jag höra att det finns nervändar på huden som stimuleras och ger signaler till hjärnans lustcentrum bara av att man pustar på dem. Därför är det inte tomt påhitt att blåsa där någon slagit sig. Det hjälper verkligen!

Kanske är det därför man mår så bra vid havet när man känner vinden fläkta en från topp till tå. Kanske är cykeltrampandet i motvind och nedförsbackar i själva verket så nära ett omfamnande av Vår Herre själv man kan komma? 

Ett är i alla fall säkert. Vår lista med smultronställen har blivit längre. Och förhoppningsvis känner barnen ännu starkare att staden är deras, att njuta av. Stockholmskartan har fått både djup och höjdpunkter genom våra upplevelser. Och även om utflyktsjagandet får stå lite på stand-by under vinterhalvåret, kommer jag att ligga på när det vänder. Och då vill jag utlysa kraftig varning för lyrisk utflyktsnörd i trafiken. 

Susanne Flensted-Waleij, trebarnsmamma, sjukhusclown, berättare och Sätrabo

Om kommentarer på denna sajt

Hej! Vad tycker du om det du just läst? Bidra gärna med tankar och synpunkter men tänk på att det bästa sättet att hitta läsare är att hålla sig kort och koncis, med en god ton. Glöm inte att dela alla artiklar du kommenterat – för ännu mer debatt! Här kan du läsa mer om vilka regler som gäller i våra kommentarsfält.

Comments powered by Disqus.