Livet som lokalreporter

Det här är en krönika på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

  • Publicerad 10:00, 10 sep 2017

I Järva har jag återupprättat gamla kontakter och fått många nya. Det är intressant hela tiden. Och jag tror, att jag aldrig tidigare har fått så mycket respons på det jag skriver.

 Jag skriver om glädje och sorg, försöker
beskriva liv och politik, utan att bli någons lydiga redskap. Belyser problem, och det finns gott om dem, så sakligt som möjligt. Utan att någon ska känna sig överkörd. Det är ingen lätt balansgång, verkligen inte. Ibland lyckas jag, ibland inte.

 I början fick jag panik när jag insåg hur mycket text som krävdes varje vecka. Numera trillar tips in regelbundet. Jag hinner inte med allt. Vi skulle lätt kunna vara tre personer som jobbade heltid (vilken tidning det skulle bli!).

 Några tips kommer in anonymt, och kan bli bra artiklar. Men bara undantagsvis låter jag anonyma röster komma till tals.

 En del gör sig omaket att fejka en avsändare, vilket är alldeles onödigt. Källskyddet i grundlagen innebär att det är straffbart att avslöja källan. (Så Borats kompis kan lugnt träda fram. Jag vet ändå vem du är.)

Om kommentarer på denna sajt

Hej! Vad tycker du om det du just läst? Bidra gärna med tankar och synpunkter men tänk på att det bästa sättet att hitta läsare är att hålla sig kort och koncis, med en god ton. Glöm inte att dela alla artiklar du kommenterat – för ännu mer debatt! Här kan du läsa mer om vilka regler som gäller i våra kommentarsfält.

Comments powered by Disqus.