Liza Youhanan: I min villaförort var allt satt på mute

Min mamma har stått i bostadskön sen 1990. Hon kan bo nästan VAR som helst i hela Stockholm. ”Jag lämnar inte Skärholmen” säger hon alltid. ”För här finns det liv, här pratar vi med varandra och vi är inte rädda för våra grannar”.

  • Publicerad 13:37, 14 nov 2017

Det här är en krönika på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

Är vi de tråkigaste människorna på hela jorden? Vi gäspar oss genom tillvaron. De få gångerna vi njuter är när vi ser andra människor tråkas ut av vår egna tristess.

Så tyckte i alla fall Simone de Beauvoir när hon besökte Sverige för 70 år sen.

För 30 år sen kom min morbrors kompis till Sverige från Irak. Han minns när han gick längs Stockholms innerstadsgator tillsammans med en kompis. ”Folk brukade korsa gatorna när de såg oss, gå mot oss och fråga var vi kommer ifrån och vilja prata med oss, det är på grund av det här” säger han och drar fingrarna genom sina mörka, något gråsprängda, lockar.

”Idag korsar dom gatan för att komma bort från oss” säger han och skrattar. ”Vi var inte så många på den tiden men nu är vi överallt, förut var dom nyfikna men nu är dom rädda för oss” säger han, kaffe i handen och blicken fäst mot två killar med barnvagn och dunjackor.

”Men vi lever allhamdullah, och vi skapade i alla fall lite liv här, eller hur!”, säger han med skratt i halsen och spring i stegen. Han häller en svart kaffe i en pappersmugg och försvinner bort mot bilen.

Vi lever i alla fall. Min mamma har stått i bostadskön sen 1990. Hon kan bo nästan VAR som helst i hela Stockholm. ”Jag lämnar inte Skärholmen” säger hon alltid. Varför? ”För här finns det liv, det finns luft och rörelse, här pratar vi med varandra och vi är inte rädda för våra grannar”.

För tre år sen flyttade jag från Skärholmen till Uppsala. Till en villaförort som var den tystaste platsen på jorden. Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att husen var obebodda. Men där fanns folk, det fanns barn och hundar, bilar och vindar som blåste upp löv. Men allt var på mute. Jag svär. Det var så tyst att jag ibland undrade om alla kunde höra musiken i mina hörlurar när jag cyklade genom gatan.

Varför så tysta? Varför så trötta? Varför så rädda? ”Det är för kallt här, det finns ingen värme, ingen liv eller rörelse”, sa min morbrors kompis. ”Men vi hämtade lite harakat, lite rörelse”, fortsatte han. ”Dom gav oss trygghet men vi gav dom hayat, liv”, säger min mamma.

Själv är jag så tråkig att jag gäspar till och med när jag inte är trött. Jag är också som en puttrande gryta som stått på låg värme sedan 1989 och väntar på en explosion i form av människor som vågar. Människor som är modiga. Som lyfter tristessens slöja och korsar gator av rätt anledningar.

Trots nalkande vinter är det läge att tina. Och trots rädsla är det mer än hög tid att lära känna det du fruktar, för att upptäcka allt du får, harakat och hayat. Jag svär.

Liza Youhanan, 28 år, journalist från Skärholmen. Jobbar med digitala medier.

Om kommentarer på denna sajt

Hej! Vad tycker du om det du just läst? Bidra gärna med tankar och synpunkter men tänk på att det bästa sättet att hitta läsare är att hålla sig kort och koncis, med en god ton. Glöm inte att dela alla artiklar du kommenterat – för ännu mer debatt! Här kan du läsa mer om vilka regler som gäller i våra kommentarsfält.

Comments powered by Disqus.