Öppet brev till Emanuel Karlsten: Du gav mig en tanke

Susanne Flensted-Waleij: Vad är det som får oss att rubba våra cirklar?

  • Publicerad 09:09, 20 dec 2017

Det här är en krönika på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

Hej Emanuel!

Du minns nog inte mig, men vi sågs för ett år sedan. Du medverkade i panelsamtalet efter filmvisningen av ”Besa – the Promise” på Röda Korsets Folkhögskola i Skärholmen en kall novemberkväll. Jag hade bestämt mig för att gå, men glömde helt bort det. Jag upptäckte det på tok för sent, på väg hem från centrum.

I vanliga fall hade jag nog bara ryckt på axlarna och fortsatt gå, men det var något med tillfället som jag inte kunde skaka av mig. Jag sprang bort till skolan, som vid det här laget av förklarliga skäl var stängd. Jag bankade på, letade efter andra ingångar – ju motigare det verkade, desto mer motiverad blev jag. Till sist fick jag idén att hitta dig på sociala medier. Du är säkert uppkopplad, tänkte jag. Det lyckades och du skickade ner någon för att öppna till mig. Vid det laget hade säkert två tredjedelar av filmen gått.  

Stämningen i salongen var tät när jag smög in och jag sögs direkt in i dokumentären. Under andra världskriget upplät en albansk muslim sitt hem åt en judisk familj som riskerade deportation. Efter ett halvår flydde den judiska familjen vidare och lämnade kvar några hebreiska böcker hos den albanske räddaren, i hopp om ett återseende.

Men åren gick och böckerna blev sonens arv som mynnade ut i ett sökande efter böckernas ägare och en känslosam resa. Under slutscenen snörvlades det diskret i bänkraderna. Samtalet efteråt var så fint. Våra olika erfarenheter berikade dialogen, från ung till gammal räv. Temat var kusligt aktuellt. Hur många flyr inte för sina liv och knackar på vår dörr idag? 

Du berättade att du valt att bli ”god man” åt en ensamkommande. För att bli störd i dina ”cirklar”, tror jag du sa. Vi frågade oss självklart också: Hur kommer det sig att den här muslimske mannen, i princip utan betänkelsetid, valde att visa så stort förbarmande över den judiska familjen? Vilka mekanismer låg bakom det? Det handlade inte om något enskilt hjältemod, för många andra albaner öppnade också sina hem.

Med tanke på tempot i alla flödesuppdateringar så är det lite som att damma av en relik, att försöka fortsätta nu, ett år senare. Men för mig har funderandet fortsatt. Och jag fick en tanke. Visst fanns det en hederskodex, men kan det inte också vara så att en anledning bakom mannens osjälviskhet döljer sig i ett annat ord; lika lätt att säga, som det är svårt att leva? Träning. Han hade redan tränat på att göra gott. Tränat på generositet och hjälpsamhet, med många små gester innan han kom till att gömma en hel familj.

Ja, det var egentligen bara det jag ville.

Mvh Susanne


PS. Må det bli fler, som väljer att bli störda. Och tränar. På rätt saker.

Susanne Flensted-Waleij, trebarnsmamma, sjukhusclown, berättare och Sätrabo

Emanuel Karlsten är programledare, fristående journalist och rådgivare i sociala och digitala medier.

Om kommentarer på denna sajt

Hej! Vad tycker du om det du just läst? Bidra gärna med tankar och synpunkter men tänk på att det bästa sättet att hitta läsare är att hålla sig kort och koncis, med en god ton. Glöm inte att dela alla artiklar du kommenterat – för ännu mer debatt! Här kan du läsa mer om vilka regler som gäller i våra kommentarsfält.

Comments powered by Disqus.