En kärlek starkare än rymdimperiet

ETT AV MINA FINASTE BARNDOMSMINNEN utspelar sig en lördag i januari 1984. Jag lekte hos min kompis Anders, men måste gå när han skulle förbereda sig för ett party jag inte var bjuden till. Stod utanför hans hus och väntade på pappa i den bitande kylan, så medveten om min egen impopularitet som bara en töntig kille på nästan elva år kan vara.

Publicerad 06:21, 8 dec 2012

Satte mig i baksätet och spände fast mig. Pappa frågade om jag var ledsen över att inte vara bjuden. Jag kommer inte ihåg vad jag svarade, men minns förvåningen när vi svängde höger i stället för vänster, ut på riks-90, in mot stan. ”Säg att du fyllt elva om nån frågar.”
En halvtimme senare satt jag i en biofåtölj med en påse Fox fruktkola. Först 20:th Century Fox-fanfaren, sedan texten ”A long time ago, in a galaxy far, far away...”. Pappa hade tagit med mig till Kramforspremiären av "Jedins återkomst."

I helgen var vi på sci-fi-mässan i Älvsjö med vår dotter, med det uttalade hoppet att det blir ett lika fint minne. För man vill ju så förtvivlat gärna strössla några gnistrande diamanter över alla de där tråkiga vardagar som tillsammans bildar en barndom. Allra bäst känns det när upplevelsen är knuten till det man tyckte om som liten, och barnet – kanske – får känna precis den lycka man själv kommer ihåg.

Kanske var det därför jag gjorde min dotter till Star Wars-nörd. Berättade små historier, visade någon trailer på Youtube och sedan gick det över styr. Sex och ett halvt år gammal har hon nu sett alla filmerna, återskapar scener med lego och ställer initierade frågor om obskyra karaktärer i den fjärran galaxens utkanter. Historien om Anakin Skywalkers väg till, och sedan från, den mörka sidan fascinerar henne och verkar säga henne något djupare om existensens villkor. ”Du tänker på Star Wars ganska ofta, va?” ”Jag tänker alltid på Star Wars, pappa.”
Ingen av hennes kompisar delar intresset, eller ska jag säga besattheten, och ibland känns det som att jag i första hand är Star Wars-kompis, i andra hand far. Just därför kändes det så... rörande att se hennes ansikte lysa upp i den halvsjaviga mässhallen fylld av utklädda vuxna, leksaker och krimskrams. Att se henne rätta till den svarta slängkappan, ta på sig Darth Vader-masken och ge sig ut i vimlet.
Att höra henne säga ”det är så roligt att träffa andra som är som jag”.

I går kväll somnade hon med näven krampaktigt om sin nya prinsessan Leia-actionfigur, och jag stängde hennes dörr med en stark känsla av att om jag älskade henne ännu mer så skulle mitt hjärta sprängas som en gigantisk rymdstation med laserkanon och oförsvarliga säkerhetsbrister kring reaktorns utblås.

Tre ting:

På Västbergaskolan får en flicka inte vara stjärngosse. Synnerligen larvigt.
I Aspudden har det öppnat en riktig, mysig bokhandel. Det bästa som hänt Hägersten i år!
Minus tolv och snö den 3 december. Norrland kommer till stan!

Comments powered by Disqus.