Jag river ner städfirmornas lappar

JAG HAR BLIVIT EN SÅN som river ner lappar från lyktstolpar, husväggar och elskåp. Det är gatukontoret, vänner av ordning, och så jag. En gång tog med en sax i väskan i akt och mening att få loss en riktigt motsträvig rackare.

Publicerad 08:23, 23 sep 2012

På väg hem från Lurparken härom månaden blev både min dotter och hennes nästkusin involverade i städprojektet, och tävlade entusiastiskt om att hitta lappar att riva ned. Och det fanns många:
”Professionell hemstädning.” ”Lägg tiden på något roligare.” ”Utnyttja RUT-avdraget.”

Vetskapen om att jag bor i ett område där fler och fler håller sig med städare, barnflicka eller guvernant och får göra skatteavdrag för det, äcklar mig mer än något annat. Det må stå klatschiga företagsnamn på städfirmornas bilar, men bakom fernissan av entreprenörskap döljer sig samma gamla ord: Klassamhälle. Fattigdom. Utnyttjande av dem som har det sämre.
I en ledare i Svenska Dagbladet förra året skrev Paulina Neuding om hur bra det är i London, för där ser ”nyanlända ryssar” till att man kan få sin bil handtvättad så att inte lacken repas. I förra veckan ondgjorde sig Hanne Kjöller i DN över att en ensamstående mor, med något slags problembild, får hjälp av Malmö kommun att hämta sonen på fotbollsträningen. Bara två exempel på hur ledande massmedier med till cynism gränsande naivitet ständigt antar överklassens perspektiv och bidrar till att permanenta ett tvåtredjedelssamhälle.
För vad är egentligen mest upprörande – att en ensamstående förälder med problem får hjälp av kommunen, eller att höginkomsttagare vars enda problem är att de jobbar för mycket får göra skatteavdrag för att låta en barnflicka hämta på dagis?

Högern säger gärna att det är vänstern som kränker arbetarna i RUT-sektorn genom att kalla dem för pigor. Att det inte finns några skitjobb. Samma lek med ord som vanligt.
I min värld är det värt heder och respekt att städa åt en sjuk åldring som inte klarar sig själv. I min värld är det något naturligt att städa sin egen lägenhet. I min värld är det ett skitjobb att av omständigheterna tvingas hålla rent hos en pr-konsult eller ledarskribent som genom att vägra städa visar sina barn att städning är just ett skitjobb, något man betalar för att slippa undan. Och sedan drar av på skatten.

Jag skulle hellre äta en hjälpbehövande åldrings avföring än städa Hanne Kjöllers toalett. Och när jag går förbi städfirmornas bilar är det inte laglydigheten som hindrar mig från att vandalisera dem, utan vetskapen om att det bara skulle förstöra för dem som är ute och gör jobbet.

Tre anledningar att älska september:

Man får klä på sig, och slipper se ut som en medelålders skolpojke à la Angus Young.
Inget skänker lycka som hög, klar himmel och sval luft.
Öl är mycket godare än rosévin.

Comments powered by Disqus.