Mårten Westberg

Efter 40 år som löpare, 25 år som tränare och 2,5 år som ordförande bytte Mårten ut Fredrikshof på Östermalm mot Akalla och mötte helt nya möjligheter.

Snurrkälken och auktoriets-fusket

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

  • Publicerad 09:10, 15 feb 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Det jag inte längre har i benen får jag ha i huvudet, eller under fötterna.

Det första jag gör som tränare är att få de tilltänkta adepterna att välja att följa mig.  Helst allihop. Gör de inte det så kan jag ha hur bra övningar som helst.  Utan tro, inget resultat. I löpning är det ett aktivt val. Jag har inga laguttagningar och annat som gör mig till en ”chef”  utan jag måste bli vald som ”ledare”.

I en grupp med killar är det här egentligen ganska rakt på sak. Störst går först. Alfahannen är störst och starkast. Det är nog därför de flesta VDar i större företag är klart över medellängd och har lägre röst än de flesta. Det där funkar inte för mig. Jag är medellängd i min åldersgrupp (födda på 1960-talet) men dagens ungdomar är en decimeter längre.

Då får jag skaffa mig auktoritet på något annat sätt.
Som när min son ville åka en snurrkälke på vägen hem. Jag hade precis börjat putta honom när ett gäng 12-13-åringar kom. Fem killar i det stökiga gränslandet mellan barn och ungdom. De var högljudda och fem år äldre än min son som blev lite orolig. En av dem försökte putta kälken bakåt. Då föreslog jag att alla pojkarna skulle göra samma sak. Snurrkalke
De borde ha tittat lite noggrannare på mina skor innan de antog utmaningen. Det är alltid isigt runt de där slädarna och jag hade dubbade skor. De förstod aldrig varför jag kunde trycka dem allihop framför mig som om de hade varit femåringar. Efter det var allt det stökiga och bråkiga som bortblåst. Vi hade en jättetrevlig halvtimme där jag fick väldigt bra träning. Snurrkälke är ett underskattat träningsredskap.
I mina löpargrupper har det där ofta utvecklats till en massa kul utmaningar. När jag var tränare i Fredrikshof sprang vi ett 25 km långt väldigt kuperat terrängvarv varje lördag. Backarna summerade ihop till en Åreskuta. I en av de sista backarna erbjöd jag 50 kr till den som kom före mig till toppen. Jag var inte den bästa löparen, men jag var den mest genomtränade (eftersom jag aldrig har tagit någon paus från löpningen sen jag var 15 år). I slutet av passet kunde jag alltid vinna….tills de andra började fega sig igenom de sista 5-6 backarna som ledde till den här. Det här var förstås bara på skoj, men det stärkte också min roll i gruppen. När jag äntligen fick fram en grupp löpare som sprang ifrån mig rejält så var jag förstås jätteglad, men kände samtidigt hur jag blev ifrågasatt på ett helt nytt sätt. Jag var inte någon alfahanne längre.

…och så fortsätter det förstås. Ju äldre jag blir, desto mer sällan kan jag utmana mina löpare med mindre än att jag har ett ess i rockärmen, som just dubbade skor. I onsdags sprang vi på skare och jag var den ende med riktigt bra grepp. Ett annat ”tränartrick” är att utmana på sprints i slutet av ett träningspass då de är utmattade men jag fortfarande är pigg. Ju äldre jag blir, desto oärligare är mina ”utmaningar”. I onsdags kväll gick en del av uppvärmningen rakt genom en kohage. Det har jag gjort många gånger. Jag vet hur kor reagerar, men för killarna var det ett smärre äventyr sprang i mörkret. Lyssna på blandningen av skräck och upphetsning i deras röster i videon. Förra onsdagens pass

När vi åker skidor Spånga IP har jag förstås utmanat de andra tränarna på ett varv. Det var lätt i december, när Bilal, Abdihakim och de andra höll på att lära sig åka. Nu blir det allt svårare. Igår var det väldigt tätt. Både Bilal och Abdihakim är egentligen snabbare än jag. Igår föll Abdihakim turligt i sista kurvan när han hade fem meters försprång. Nu måste jag snart valla ett par skidor med flour-valla så att jag kan klara mig vintern ut.

Och på gårdagens löppass med Tensta Gymnasium utmanade jag eleverna två gånger…och blev rejält slagen två gånger.  Efter 40 år som löpare och 25 som tränare får jag börja bygga min auktoritet på något annat sätt:-)

Om kommentarer på denna sajt

Hej! Vad tycker du om det du just läst? Bidra gärna med tankar och synpunkter men tänk på att det bästa sättet att hitta läsare är att hålla sig kort och koncis, med en god ton. Glöm inte att dela alla artiklar du kommenterat – för ännu mer debatt! Här kan du läsa mer om vilka regler som gäller i våra kommentarsfält.

Comments powered by Disqus.

Mer från Mårten Westberg

Den som kommer är alltid rätt!

På affischerna har vi bilder av både barn och vuxna. Det förvirrar en del. Det vanliga när det gäller idrott är ju ett snävt spann: ”flickor födda 2003″ eller ”12-15 åriga pojkar”. Det tycker vi är onödigt. Vi har tex haft täta och spännande stafetter där åldersspannet mellan yngste och äldste deltagare har varit 50 år. Alla har gett sitt yttersta.  Då är ålder och kön helt ovidkommande. Det enda som är viktigt för att få ihop jämna lag är att göra en riktig bedömning av hur snabba de olika deltagarna är.tisdag 20/6 15:06

Ali fastar och springer maran

Sex löpare från Akalla Run sprang årets Stockholm Marathon. Sämst gick det för mig. Jag hade sprungit en halvmara en vecka tidigare och var förstås helt sänkt. Den första milen kändes som den sista!   Så dumt av mig.  56 år och jag gör fortfarande ung-kille-misstaget att tro att  jag klarar allt! torsdag 8/6 11:16

Löpning är en upplevelseindustri

I fjol var det 40 år sen jag sprang mitt första lopp. Mycket var bättre på den tiden, men loppen var det definitivt inte.lördag 27/5 18:50

Idrotts-polygami är underbart

…så verkar vi idrottsledare alldeles för ofta tänka.  Det är helt onödigt. Kanske är det en smitta från de Abrahamitiska religionerna. I romantiska relationer ser vi ju inte heller så positivt på bigami, men i idrotten…. Ju fler desto bättre! lördag 20/5 20:49

Förutsägbart Rockar!

Det låter svårt, eller hur? Hur ska en stackars ideell idrottsledare klara barn med de här diagnoserna?lördag 13/5 18:57

Vad jag pratar om när jag pratar om 2.00,25

Jag tvekar att haka på diskussionen om Nikes försök att få en löpare att springa marathon på under två timmar. Men det här är vad jag pratar om när jag ändå gör det.tisdag 9/5 12:27

Vad heter Norges långsammaste stad?

…Den heter Trögstad! - Här går livet lite långsammare. - Det är väldigt trevligt.tisdag 2/5 18:46

Dådet stärker Stockholm

Det känns bakvänt. lördag 8/4 12:14

Men, de kan ju bli trötta!

”Men, de kan ju bli trötta!” tisdag 4/4 10:52

Kanylen i gräsmattan

Idag var det barfota-premiär! söndag 2/4 22:35