Dracula – nu som superopera

Kostymfest och specialeffekter till max: när ”Dracula” för första gången blir opera snålas det inte. Finkulturen reclaimar blodsugaren från popkulturen – och det sker med fokus på kvinnorna.

  • Publicerad 08:30, 28 okt 2017

Operan sätter tänderna i världens mest kända greve, något som aldrig någonsin gjorts av ett operahus. Med utgång från Bram Stokers 1800-talsbok och med rejält gluttande på Coppolas 90-talsfilm, har det satts en egen twist i det att det är kvinnorna kring den odöde adelsmannen som får berätta sina historier.

Elisabeth Meyer spelar Mina som blir förälskad i vampyren. Hon blir varken biten eller dödad; istället är det hon som på slutet befriar Dracula från det eviga livet. Genom att mörda honom.

– Det har alltid funnits monster på operascenen, titta bara på ”Otello”. Men de är alltid män. Det behövs fler kvinnomonster. Så vår ”Dracula” ligger väldigt rätt i tiden, säger Elisabeth Meyer.

LÄS ÄVEN: Nu firas 20 år av skandaler och kaos på Fritz Corner

Hon beskriver rollen som det svåraste hon gjort, mycket på grund av många, snabba scener, regisserade för att likna filmens värld. Även klädbytena, hela sex stycken, och tekniken, den mest avancerade Operan någonsin satt upp, har gjort det knivigt. Snurrande sängar, flygande vingar och reptekniska specialeffekter är farligt om det går snett.

På gränsen till popkultur

Sedan finns ytterligare en fallucka som försvårar för Meyer och ensemblet: osten.

– Det blir lätt klyschigt och en del av replikerna kan vara cheesy. Alla har redan en bild av Dracula och det är tänder, blod. bllleeeeaaauuurrrrgghhh, säger Meyer med ett bestialiskt ljud, för att sedan slå fast att ”man måste hitta sagan bakom”.

Och vad är då sagan? Ja, det är en kärlekshistoria som är odödligt erotiskt mellan den transsylvanska vampyren Dracula och Mina, en kvinna av den Viktorianska tiden, lärd att hedra tråkighet och plikter. Hon ser hans sorg och ensamhet, och han vill inte längre vara en diabolisk Don Juan.

LÄS ÄVEN: Här förvandlas slashasen till succésnubbe

– Hon väljer bort tristessen för passionen, lever livet och blir en rebell. Längs resan utvecklas hon, knäpper upp och blir allt blodigare.

Operans barnförbjudna ”Dracula” gränsar till popkultur men är klart och tydligt en opera, om än en bra nybörjaropera tänkt för den breda publiken, helst av yngre slag. Finkulturen vill med det här ta tillbaka de omåttligt populära vampyrerna från populärkulturen som frångått ursprunget. För upprinnelsen är trots allt en litterär klassiker om en ensam gammal häradsbetäckare i ett slott, inte Hollywoods ”Twilight” och ”True blood”.

– Vampyrer är våld, sex, kärlek, det säljer! Sedan har du mystiken kring vad som händer efter döden, de eviga frågorna.

Musiken är nyskriven av prisbelönta tonsättaren Victoria Borisova-Ollas, som nu lagt tre år på sin debutopera. Modern musik i den här svängen är ofta minimalistisk, experimentell och karg, vilket är svårt för ovana operabesökare. Inte ”Dracula”.

Den är inte ”less is more”, snarare ”more is more” på gränsen till musikal med mycket orgel och ett filmiskt anslag.

– Skräckpartierna var lätta. Då används hela orkestern för att göra tokiga saker. De lyriska partierna, alltså kärlek och vardag, var dock svårt och tog tid. Men jag hanterade vampyrerna som vanliga människor med vanliga problem, samtidigt som de gör hemska saker. Dracula är ändå bara ensam, säger Victoria Borisova-Ollas.

Dracula gör entré på scen. Foto: Sacharias Källdén

Om kommentarer på denna sajt

Hej! Vad tycker du om det du just läst? Bidra gärna med tankar och synpunkter men tänk på att det bästa sättet att hitta läsare är att hålla sig kort och koncis, med en god ton. Glöm inte att dela alla artiklar du kommenterat – för ännu mer debatt! Här kan du läsa mer om vilka regler som gäller i våra kommentarsfält.

Comments powered by Disqus.