
Christoffer Röstlund. Foto: Sacharias Källdén
RÖSTLUND: Ironisk musik är fantastisk. Verkligen.
Finns det något värre än ironiskt musiklyssnande? Nej, inte enligt reporter Röstlund.
- Nöje
- Publicerad 11:17, 11 dec 2017
Jag satt på det forna hipsterhaket Flippin’ Burgers när jag utsattes för dålig musik. Det tog ett tag, men jag kunde identifiera de avskyvärda tongångarna som neometalclownerna Alien Ant Farms cover på Michael Jacksons ”Smooth criminal”.
Om du förträngt den: grattis! Den var en plåga när den kom 2001 och är lika fruktansvärd nu som då. Så varför spelas den offentligt 2017, på en restaurang som i mångt och mycket ändå aspirerar på att vara svennehipp? Det här kan väl ändå ingen vilja höra? Allra minst människor som vill känna att de hänger med i svängarna.
RÖSTLUND Häxorna fick ingen time out – de brändes levande
Svaret måste vara ironi. Man lyssnar på kass musik för att visa att man är cool. Ironiskt musiklyssnande är det värsta jag vet. Och dit räknar jag genreöverskridande covers. Som det som varit poppis alldeles för länge nu; väna singersongwriters som spelar akustiska versioner av hårdrockklasiker och hiphophits. Inte okej. Den sköna killen med akustisk gitarr som spelar porrig rap för pensionärer är inte rolig, hur viral han än blir.
Och nej, dansbandsversioner av Kent är inte heller kul. Så med all respekt för Kentz, som som jag då intervjuat här, de är säkert seriösa och älskar det de gör. Men för mig är det ren och skär buskis.