STOR GUIDE: Här är Bowies Stockholm

Bowie är ball 2018: den döde popikonen ska hyllas stort gånger två under årets första månader. Men hur såg hans relation till Stockholm ut? Nja. Rätt sval ändå.

  • Publicerad 17:08, 19 jan 2018

Det hann bli åtta konserter i Stockholm; den första 1976, den sista 2003. Men trots idogt grävande finns få anekdoter som skeppas runt likt vandringspokaler bland stadens David Bowie-fanatiker. Hans förlängda Mercedes behövde fixas vid Norrtull en gång, men det flera ton tunga åket var för stort för att komma in i verkstaden. Det är ungefär allt. Någon Axl Rose som biter dörrvakter i benen, det var Bowie inte.

– Jag vet att de som jobbade med honom här på 70-talet var förvånade och besvikna över att han skiljde det privata så hårt från artisten, att de inte fick kontakt. Men jo, han var väl på nattklubbarna Alexandra och Café Opera, precis som alla andra kändisar på den tiden, säger Pontus Holmgren, extrem expert på The Thin White Duke, ett av den engelske superstjärnans många alter egon.

Han använde den fascistflörtande (se nedan om Sheraton hotel) karaktären 1975-76, och det var så han gjorde sin Stockholmsdebut. Dagens Nyheter skrev då att påfågelsfjädrarna var borta och att "hans yttre bar prägel av naziofficer".

"Hade en intellektuell skärpa som andra saknade"

Pontus Holmgren, som själv har ett förflutet som popstjärna i Pontus & Amerikanerna, har specialiserat sig på just det där första Sverigebesöket 1976. För honom ligger attraktionen i den ständiga förändringen hos Bowie. I kontrast med eran var han glamorös i en klass för sig själv, skrev låtar som var lika fantastiska som han själv såg ut. Visst fanns andra samtida glam-artister, som Marc Bolan, men de körde fast. De utvecklades inte.

– Det finns så många delar av Bowie. Han var smart och hade en intellektuell skärpa som andra saknade. Det är hans storhet.

Pontus Holmgren tycker att sångaren också bildade skola för hur dagens megastjärnor fortfarande beter sig.

– Då på 70-talet fanns en motsättning mellan hippie-eran och det moderna medietänket. Artister bjöd till mer, men han var tidigt väldigt medveten om att styra sin image. Redan under Ziggy Stardust-perioden höll han sig borta från journalister för att bygga myten, det där hemlighetsfulla skimret.

”Otroligt cool”

Anekdoten om hur David Bowie anlände 30 sekunder innan han skulle spela på Lollipop-festivalen 1997 (se här under), tycker Holmgren är ”otroligt cool”.

– Det är fascinerande att en människa lyckas göra så. Folk undrade alltid om kan kunde röra sig ute bland allmänheten. Enligt honom själv så gjorde han det och sa att den bästa förklädnaden är en keps på huvudet och en grekisk tidning i rockfickan, som det går att ta fram och gömma sig bakom.

Mannen och myten bakom tidningen må ha besökt oss en försvarlig mängd gånger, och alltid varit populär, men någon Sverigevän modell Springsteen, det var han aldrig.

– Fast Mick Ronson, hans gamla gitarrist på 70-talet, bodde i Stockholm i början av 90-talet. Deras splittring var väl inte så bra, men Bowie kanske var här och hälsade på Ronson ändå? Utan att vi vet det.

Historier om mystiska män med huvudbonader och utländska tidningar, efterlyses.

Foto: Christian Williamsson

1. Kungliga Tennishallen 1976

Första giget på svensk mark. Bowie och Iggy Pop tog båten från Helsingfors, dit de anlänt ett dygnt för sent efter att ha varit försvunna någonstans längs Sovjets tågnät. I Stockholm köade kidsen i dagar och sov i sovsäckar, trots att det var april. Inträde: 75 kronor. Enligt Sveriges radio gick de för 150 kronor på svarta börsen. 1978 lirade han i hallen igen.

2. Ritz 1987

Rockklubben Ritz låg i källaren under hotellet Malmen. Här bjöd Bowie in 400 gäster för att marknadsföra sin utskällda skiva ”Never let me down”. Det hölls presskonferens från scenen och han spelade fyra låtar. Du kan se kalaset på Youtube i ett SVT-program med Stina Dabrowski. Musikjournalisten Lars Nylin minns spektaklet som ”märkligt”: ”Det var en sanslös historia trots att Bowies karriär inte var i zenit. Ikonen i en intim spelning och presskonferens på Ritz, en lördagsförmiddag i mars! I detta mitt andra vardagsrum stod David-fucking-Bowie!”.

3. Sheraton hotel 1976

I samband med första Sverige-besöket höll han här i en svit sin beryktade presskonferens då han tyckte till om politik. Bowie sa att England kunde må bra av fascism, och tipsade om sig själv som en möjlig Il Duce för en brunare framtid. Det skapade dålig stämning i hemlandet, och den brittiska pressen slipade knivarna.

4. Lollipop 1997

En tvådagarsfestival ute i Tullinge där Bowie inte tillbringade mer tid än nödvändigt. Festivalgeneralen Håkan Waxegård minns blitzkriegbesöket: ”Bowie spelade i 90 minuter, men var bara på Lollipop i 91 minuter. Han kom 30 sekunder innan i limousin eskorterad av två polisbilar med blåljus. Åkte 30 sekunder efter konsertens slut, blåljus på. Han satte inte ens foten på själva festivalmarken, klev bara rakt upp på scenen exakt på sekunden. Jag vet detta eftersom jag stod på rampen upp till scenen för att få säga hej och få en autograf till min dotter. Okej då, autografen var till mig. Men han gick förbi båda gångerna utan att ens titta på mig.”

Saknad och hyllad. David Bowie släppte sitt 25:e studioalbum ”Blackstar” samma dag som han fyllde 69 år. Två dagar senare, den 10 januari 2016, dog han i cancer. Foto: Jimmy King/Sony Music

Svenska artisterna: Så minns vi Bowie

Foto: Håkan Kjellgren

"Blev otroligt bedrövad när han dog"

Jenny Wilsson upptäckte Bowie i 13-årsåldern.

– Jag älskade "Hunky dory"-plattan allra mest. Vet egentligen inte om hans musik påverkat min egen så mycket, men han har funnits med som ett nostalgiskt soundtrack till mitt liv. Blev otroligt bedrövad när han dog, det var nästan som att det var en nära vän som försvann.

"Allt som var kommersiellt, och inte punk, var kasst"

Stilbilande Mob 47 från Täby släppte 1983 låten "Fuck Bowie". Gitarristen Åke Henriksson, idag 55 år, berättar varför det numera världskända hardcorebandet valde att såga:

– Man var ung och tyckte att allt som var kommersiellt, och inte punk, var kasst. Att jag sen hade en kompis som älskade Bowie gjorde det hela lite roligare. Den låten är inget man är direkt stolt över. Jag lyssnade på skivorna "Pin ups" och "Diamond dogs" tidigt 70-tal, men sedan kom punken och förstörde allt. Har inte lyssnat aktivt sedan dess.

"Fuck Bowie" släpptes ursprungligen på "Hardcore attack", en kassett som Åke själv kopierade i 100 exemplar.

Foto: Sara Almgren

"En förjävla tidlös bit"

Dennis Lyxzén var 12 år när han såg "Let's dance"-videon. Genast kom han fram till att "det var fullkomligt geni".

– "Let's dance" blev första skivan jag köpte för egna pengar. Han har följt mig genom exakt hela livet. Bowie kanske inte märks så mycket i min musik men äventyrslustan och tanken om att man alltid vill utmana sig själv är inspirerad av honom. Det svårt att ens greppa vilken påverkan han haft i stort och hur banbrytande artist han har varit. Favoritlåt är nog ändå "Heroes". Känns inte lönt att hålla på försöka vara svår och komma med en obskyr b-sida. Det är en förjävla tidlös och magnifik låt. Sedan är hela Berlin-perioden otroligt spännande och "Low" är ett gränsöverskridande mästerverk.

Foto: Sotarn

Bowie för Bowie, inte för branschen

När Julia Frej var nio år började hon gräva i pappas vinylsamling. Fadern älskade Bowie, och smaken smittade av sig på dottern.

– Bowie gjorde musik för musikens skull och inte för branschens, så han har såklart öppnat upp för nya sätt att vara på. Skönt att han var sin egna typ av man och att han skapade egna sound. Han gillade inte sin egen röst, men han kunde inte hitta någon som sjöng precis som det skulle vara så han gjorde det själv. "The man who sold the world" är min favoirtlåt om jag måste välja en. Arrangemanget, känslan, texten. Det är en sexig, slapp filmisk låt med magisk produktion och spök-körer. Jag vill göra den med ett band på cirka hundra personer någon gång.

Foto: John Artur

Så fylld av sorg att hjärtat sprängs

Anso Lundi, alias Min Stora Sorg, upptäckte albumet "Hours" 1999 när hon flyttade hemifrån. Hon har dock aldrig definerat sig som ett stort fan, men "är säker på att en artist som Bowie påverkar oavsett, han har liksom alltid funnits med".

– Genom att ha en sådan artist i periferin, kanske det ändå har gjort att jag fått en öppnare syn på hur jag kan vara, både som människa och artist. Min favoritlåt är "Lazarus" från sista skivan "Black star". Det är en otrolig låt. Så fylld av sorg att hjärtat sprängs. Jag älskar basgången, brasset, den distade elgitarren som sprängs in. Och videon är otroligt hjärtskärande. Ja, det känns som en låt som är skriven i vetskapen om att ens död står och väntar. Usch fyfan. Tycker däremot låten skulle tagit slut vid 3 min

Bowieåret 2018 i Stockholm

”Sverige tolkar David Bowie”: 20 februari, Globen. Massa artister kör covers, bland andra Dennis Lyxzén, Jenny Wilsson, Mia Skäringer, Julia Frej, Magnus Carlsson, Min stora sorg, Erik Lundin. Även föreläsningar och andra event.

”Changes”: Di Leva sätter upp en krogshow där han tolkar sin idol. Premiär på Hamburger Börs den 9 mars.

Om kommentarer på denna sajt

Hej! Vad tycker du om det du just läst? Bidra gärna med tankar och synpunkter men tänk på att det bästa sättet att hitta läsare är att hålla sig kort och koncis, med en god ton. Glöm inte att dela alla artiklar du kommenterat – för ännu mer debatt! Här kan du läsa mer om vilka regler som gäller i våra kommentarsfält.

Comments powered by Disqus.