VOLONTÄRER. De ger allt för att hjälpa nyanlända, när samhället inte räcker till. Foto: Maja Brand/Mikael Andersson

De ger allt – när samhället inte räcker till

När andra ojar sig över de nyanländas situation, viger de sina liv åt att göra skillnad. De jagar myndigheter, ordnar juridisk rådgivning och öppnar sina hem. Själva är de ofta trångbodda, har hektiska liv – och är kvinnor. Vi har träffat tre av dem som sluter upp, när samhället inte räcker till.

"Jag har ändrat hela mitt liv"

Liisa Korvenranta tillsammans med Abdul Hussein, 18 år. Foto: Maja Brand

När Liisa Korvenranta ser tillbaka på sitt liv för tre år sedan, är det inte mycket som är sig likt. Idag delar hon sin trea på Söder med 18-åriga Abdul Hussein från Afghanistan – och ägnar all sin lediga tid åt att hjälpa och stötta nyanlända.

I början hjälpte hon till med akuta basala behov – mat och kläder. Men med tiden har många av de nyanlända blivit hennes vänner, som hon försöker stötta på vägen in i det svenska samhället. Ett samhälle som tyvärr lämnar mycket i övrigt att önska, säger hon.

– Abdul fyllde 18 och skulle därför flyttas från sitt HVB-hem, till ett vuxenboende i Karlstad. Men när en 18-åring byter stad är den nya kommunen inte skyldig att erbjuda skola. Det skulle sabbat allt för honom, så han får bo hos mig istället.

RÖSTLUND: Volontären är en kvinna – vem hade kunnat ana?

Det största problemet just nu är efterdyningarna av att Migrationsverket stänger ned många asylboenden, säger Lisa. Många rycks upp därför upp från de bräckliga band de ändå hunnit knyta.

För att få fler att kunna stanna kvar inom kommunen, har Liisa startat en Facebookgrupp som bland annat efterlyser tillfälliga boenden.

– Jag försöker lansera “stafettboenden”, att flera familjer kan ta hand om en person fast under några månader var. Men det är svårt att hitta folk som ställer upp.

Att ägna så gott som all sin vakna tid åt att försöka hjälpa människor i kris har också fått sina konsekvenser.

– Jag har helt annan vänskapskrets idag. Så är det. Jag drar mig till de som också engagerar sig. Och de nyanlända förstås, de är mina vänner nu. När jag opererade foten var det två 18-åriga nyanlända som var de första att höra av sig, “ska vi handla åt dig?”, “vi kommer över med mat direkt!”, säger hon och skrattar.

Kalendern är fullspäckad av möten med myndigheter och organisationer, något som kan kännas tärande ibland.

– Min särbo vill ju träffa mig ibland, men mitt engagemang gör att det inte alltid är så enkelt. Men jag känner ändå att det är det bästa jag har gjort. Jag kommer antagligen aldrig sluta. Inte när jag vet hur mycket det behövs.

"Även en enstörig stugsittare kan hjälpa"

Lisa Förare Winbladh med sin man Johan Swanljung. Tillsammans brukar de bland annat anordna middagar hemma, där intäkterna går till UNCHR. Totalt har de samlat in 80 000 kronor hittills. Foto: Maja Brand

I ett hus i Älvsjö bor Lisa Förare Winbladh tillsammans med sin man, två bonusbarn, sin sexåring – och en 29-årig man från Syrien. Om två dagar flyttar kanske ännu en nyanländ in. Lisa skulle gärna ta in ännu fler, men eftersom hon sköter sitt arbete som matskribent hemifrån behöver hon ändå ett lugn omkring sig.

– Men som det är nu är det inga problem. Vår sexåring sover i vårt rum, men det är ingen uppoffring direkt, säger hon.

För Lisa är nyckeln till engagemanget att hon kan tillåta sig vara egoistisk. Om man låter sin egen personlighet styra så orkar man längre och gör störst nytta på sikt, tror hon.

– Jag är till exempel en enstörig stugsittare som inte orkar med att möta nya människor varje dag. Men på internet kan jag vara aktiv och hjälpa ändå.

Via olika forum på Facebook har Lisa de senaste två åren organiserat matmöten, hittat nya rum åt de som måste lämna sina asylboenden – och fixat jobb. Det var när en kock på asylboendet i Farsta var tvungen att flytta till Kiruna i samband med nedläggningen, som Lisa kunde rycka in.

– Lyckligtvis känner jag människor där som kunde välkomna honom och ge honom anställning. Men det är inte alltid lika lätt.

Genom allt roddande, trixande, matchande och sökande på nätet har hon – liksom de andra – sett ett mönster. De är inte de med mest resurser som svarar på efterlysningarna. Istället är det dem som själva ofta är trångbodda. Och så har de en sak till gemensamt.

– Till 90 procent är det kvinnor. Självklart finns det också män som hjälper till, men då handlar det ofta om praktiska saker som att köra bil, eller laga datorer. Det behövs det med. Men kvinnorna tycks ta på sig den mer klassiskt omhändertagande rollen.

För henne är det självklart att bidra på det sätt hon kan.

– Det finns människor i världen som riskerar för livet för att hjälpa andra varje dag. Det
behöver inte jag. För mig kostar det väldigt lite, jag gör ett ryck ett par timmar på kvällen där jag skriver några inlägg. Den enda risken jag tar är att någon på Facebook tycker att jag är tjatig. Det är ett väldigt billigt pris för att rädda någons liv.

"Vår hjälp borde inte behövas"

Karin Persson. Foto: Maja Brand

Mellan 15 och 30 timmar i veckan – utöver arbetet som forskare inom yt- och materialkemi. Så mycket tid lägger Karin Persson på att hjälpa asylsökande och nyanlända, med sådant som egentligen borde skötas av samhällsapparaten, säger hon.

– Det handlar mycket om att förklara papper från myndigheter. Man önskar att man kunde lägga tid på att umgås som vänner istället, eller hjälpa till med språket.

Hon har många exempel på krävande situationer som hade kunnat avhjälpas med små medel. Som den svårt sjuka kvinnan som flera gånger ovetandes åkt till timslång väntan på akuten, istället för att boka en tid på vårdcentralen. Eller det extra böket med att efterlysa chaufförer och bilar, så fort någon eller något behöver flyttas.

– Det är vansinnigt. Till en början satt de på sina boenden utan vare sig dator, telefon, SL-kort eller pengar. Så förväntas de integreras. Hur då?

Hon beskriver den bottenlösa förtvivlan hon mött bland de som i samband med att Visättra flyktingboende läggs ned, tvingas flytta till Härnösand och Kiruna. Hon beskriver frustrationen över hur hårt samhället behandlar dem som det en gång välkomnat, och hur tydligt glappet mellan olika verkligheter kan manifesteras - i något så banalt som SJ's bagageregler.

– Man får ta med sig två väskor per person när man flyttar enligt Migrationsverket. Vi har under flera veckor samlat in väskor så att de 90 personerna fick vad de behövde. En barnfamilj med tre småbarn hade tio väskor med sig, de proppade ned hela deras liv i de där väskorna. När vi var på perrongen, och mamman passar barnen samtidigt som vi ska forsla på bagaget, säger konduktören: "man får bara ta med så mycket som man själv kan bära ombord". Kan du förstå?

Hon skakar på huvudet.

– Som tur var gick det bra när jag förklarat. Men vad hade hänt om inte jag varit där?

Förutom att hjälpa till praktiskt försöker hon påverka makthavare. Även om det ofta känns tröstlöst ser hon inget annat alternativ än att fortsätta. Fortsätta försöka.

– Jag kommer ihåg vad jag tänkte när vi lärde oss om Förintelsen i skolan: "jag skulle varit en av de som vågade göra något, som inte bara tittade på". Nu är det upp till bevis.

RÖSTLUND: Volontären är en kvinna – vem hade kunnat ana?

Om kommentarer på denna sajt

Hej! Vad tycker du om det du just läst? Bidra gärna med tankar och synpunkter men tänk på att det bästa sättet att hitta läsare är att hålla sig kort och koncis, med en god ton. Glöm inte att dela alla artiklar du kommenterat – för ännu mer debatt! Här kan du läsa mer om vilka regler som gäller i våra kommentarsfält.

Comments powered by Disqus.

140 bostäder planeras – precis vid t-banan

Nyheter 140 lägenheter ska byggas i Bandhagens centrum, på båda sidor om t-banan. Det här har fått Bandhagenbor att skriva på protestlistor.torsdag 22/6 13:21

Tvärbanans ersättningsbussar håller tidtabellen – allt för bra

Nyheter Ovanligt problem Tvärbanans ersättningsbussar har drabbats av ett ovanligt problem – de håller tidtabellen för bra och får vänta in resenärer vid varje hållplats.torsdag 22/6 9:58