Det okända sprututbytet: få vet att Stockholms brukarförening har ett ideellt och informellt utbyte i ett industriområde. Här är Lelle Alksten och Niklas Eklund i sprutrummet.

LÅNGLÄSNING: Var ska stadens narkomaner få plats?

De som injicerar droger ska få rena sprutor. Men var ska klinikerna ligga? Landstingets plan att lägga ett sprututbyte vid en förskola har skapat en djup konflikt. Alla tycker att det är bra vård. Men ingen vill ha den i sin egen bakgård.

  • Publicerad 17:00, 29 jan 2018

"Om ett barn sticker sig på en spruta, vem av er tar ansvar?!"

Det är kväll i mitten av bistraste januari. Kring Globens upplysta kupol blåser det rått och kallt, och inne i en konferenssal på hotellet intill, är stämningen ilsken. Stundom rent aggressiv och hatisk. Framför en publik på cirka 80 personer står politiker, läkare och tjänstemän för att försvara det tänkta sprututbytet vid Gullmarsplan.

Det går sådär.

Frågan om vem som tar på sig ansvaret blir av naturliga skäl obesvarad, men river ner applåder, precis som flera andra arga utfall. Ofta handlar utfallen om att de som bestämmer ljuger och smyger, och att de som brukar narkotika är farliga.

Människorna, blivande grannar till utbytet men även till exempel en lokal S-politiker, anklagar de ansvariga för att mörka beslutsprocessen. De tycker att det finns tillräckligt många missbrukare i krokarna och vill ha vattentäta löften att det här inte kommer att göra livet sämre kring Gullmarsplan. Det är såklart ett omöjligt löfte att ge, eftersom ingen kan se in i framtiden, något alla i rummet rimligtvis är medvetna om.

Hätsk stämning på möte om nytt sprututbyte

Två utsatta grupper ställs mot varandra

Men situationen ställer frågan om vem som får plats i en modern storstad, på sin spets. De som injicerar narkotika är en utsatt grupp. Barnen på förskolan intill det tilltänkta utbytet, är en annan. I princip alla tycker att sprututbyte är bra. Ingen, verkligen ingen, vill ha det på sin egen bakgård.

"Kanske har jag varit en smula aningslös, men att frågan är så het överraskar mig", säger landstingspolitikern Jessica Ericsson (L) efter mötet.

Det här är ingen valvinnare.

Efter mötet dröjer sig Liberalernas Jessica Ericsson kvar. Hon, som i egenskap av hög landstingspolitiker fått ta de tyngsta smällarna, pratar med människor medan två livvakter vakar på en armslängds avstånd.

"Folk känner en orimlig rädsla"

Hon suckar tungt flera gånger, och tycker att hennes uppgift är otacksam då det är sex partier som varit med om att klubba beslutet. Moderaternas styr landstingsfullmäktige och är stenhårt emot allt sprututbyte av princip och säger så under mötet, fast också representanter för Vänsterpartiet och Socialdemokraterna har under kvällen sällat sig till de som tycker att den tilltänkta adressen Skulptörvägen är galen.

– Jag kunde inte föreställa mig att så många politiker skulle ta en så tillbakalutad roll i något så viktigt. Att partier som hävdar att de står upp för samhällets svaga skulle agera så fegt. Det här är ingen valvinnare. Den enda anledningen att backa det är att vården behövs. Och den behövs snabbt. Jag visste inte att det fanns så mycket rädsla, säger Jessica Ericsson, och suckar igen.

Tänkt att förhindra sjukdomar

Ett sprututbyte är en vårdinrättning där den som injicerar narkotika kan byta smutsiga verktyg mot rena för att förhindra att sjukdomar sprids. Det är långt ifrån den enda vård som erbjuds, men sprutorna är kärnverksamheten och knäckfrågan för allmänheten.

Stockholm fick efter många om och men sitt första byte 2013, bredvid S:t Görans sjukhus på Kungsholmen. Där är idag cirka 2 800 individer registrerade och runt 100 dyker upp varje vardag. Det är för många. Så hälso- och sjukvårdsförvaltningen har sedan 2016 haft i uppdrag att få till ytterligare en klinik för att avlasta.

På Skulptörvägen 8 vid Gullmarsplan drev Capio i många år beroendevård. Som mest räknade de in 120 stycken besök per dag, i jämförelse med de 30 stycken som beräknas vilja byta sprutor. När Capio flyttade kring årsskiftet 2016/17 såg landstingets psykiatri en möjlighet för sprututbytet att ta över adressen då den uppfyller alla önskade kriterier: Söderort, nära kommunikationer, tillgängligt, och, kanske viktigast, känt hos målgruppen. 

Här får Stockholm ny klinik för sprututbyte

Den privatägda förskolan en högst aktiv part i protesterna. På mötet höll föreståndaren två förberedda anföranden mot sprututbytet, och på dörrarna sitter affischer som uppmanar föräldrar att göra motstånd.

Skulle öppnat för ett år sedan

Redan i april 2017 skulle utbytet öppna, men ombyggnationer drog ut på tiden och öppnandet sköts fram till april 2018. I november, efter att det lyfts i media, exploderade proteststormen från de närboende. Insändare skrevs, flygblad delades ut, affischer sattes upp. De lokala stadsdelspolitikerna backade upp och politikerna i landstingsnämnden började tveka. Kanske gick det ändå att hitta något annat?

I dagsläget är allt uppe i luften då man gett tjänstemännen i uppdrag att en gång till kika på om det finns andra platser. Och nu nämns Globenområdet och Södersjukhuset på Södermalm som möjliga platser. 

Konflikten summeras enkelt så här: för landstingets psykiatri är rockaden inget märkligt. De ersätter en sorts beroendevård med en annan beroendevård, båda riktade till de som brukar narkotika. För de som protesterar är det rent vansinne att sätta sprutnarkomaner bredvid en förskola i ett redan hårt ansatt område.

Nya sprututbytet blir granne – med förskola

Närboende känner sig överkörda

Föreståndaren för den privatägda förskolan vill inte ”figurera i media”. Hon säger bara att hon känner stor oro inför framtiden då förskolan redan har problem med fotbollsfans, ungdomsgäng och missbrukare som rör sig i området nattetid, vandaliserar och skräpar ned. 

På var sin sida om konfliktytan, ett stenkast bort, bor Anna Viklund och Frida Wikström. Bara en av dem har barn där men båda har engagerat sig helhjärtat i kampen. Det är jättebra vård – bara inte så nära barnen. De känner sig överkörda, ingen har frågat grannarna vad de tycker, och upplever en arrogans från myndighetshåll.

Visst, landstinget behöver inte fråga någon innan de startar upp vårdinrättningar. Kommunal vetorätt är avskaffad sedan ett par år just för att viktiga verksamheter inte ska stoppas av klagomål. Men lite fingertoppskänsla i ett känslig ämne, kanske? Hade ett ynka samråd varit för mycket begärt? Anna Viklund och Frida Wikström har utan att få svar efterlyst tydliga riktlinjer från de som bestämmer, riktlinjer som slår fast hur och var sprutubyten ska etableras i framtiden. Får de ligga bland bostäder, bredvid en förskola, inte i anslutning till en större vårdenhet? Men från landstingets sida har det varit tyst enligt kvinnorna.

Symbolfrågan med dumpade kanyler vid barnens gungor, vilket motsägs av att hela konceptet är ett pantsystem modell en in en ut, tycker de två vännerna Anna Viklund och Frida Wikström bara är en liten del av problemet.

Det här ska vara ett trivsamt område där barnen kan röra sig fritt.

Kvinnorna är oroade för ökad drogförsäljning, öppen injicering och personer som kan bli våldsamma. Kommer inte ett sprututbyte att innebära mer organiserad brottslighet? Finns det ens något säkerhetstänk kring det här, undrar de.

– De flesta är säkert väldigt skötsamma men det är ändå en grupp med ett högriskbeteende. Det här ska vara ett trivsamt område där barnen kan röra sig fritt i de närliggande skogsdungarna, säger Frida Wikström, som plöjer offentliga handlingar på löpande band för att se om allt verkligen gått rätt till byråkratiskt. 

Landstinget: "Vi har koll"

Och jo, det har det, enligt landstinget. Det har behandlats som vilket vårdärende som helst. Psykiatrins chef Maria Hägerstrand, som även hon fick ta emot många verbala smockor på mötet, har gång på gång svarat att utrymme är en stor bristvara, när hon fått frågan ”men har ni verkligen letat?!”.

Ingen tycks tro henne, till och med lokale stadsdelsordförande Ulf Walther (S) opponerar sig skarpt, trots att hans parti länge propagerat för sprututbyte, och hävdar att ”placeringen inte utretts”. Även han känner sig överkörd.

– Det beror på vad du menar med en utredning, förklarar Maria Hägerstrand, och låter jagad på rösten. Vi har koll på våra lokaler. Och det här är den lediga som passar de uppställda kraven. Det är tråkigt att folk inte tror på oss. Jag tror att de reagerar så eftersom man pratar om sprutor. Men det är samma fysiska personer som varit där tidigare, som ska fortsätta gå.

"Vad vill man göra när man fått sin spruta? Jo, man vill köpa och injicera direkt. Det är drogens natur", säger Frida Wikström, till höger. Till vänster: Anna Viklund.

När jag berättar att jag är sprutnarkoman ser jag direkt hur de slutar lyssna.

Anna Viklund har bott bredvid Skulptörvägen i fyra år och säger att hon inte alls märkt av att det legat en högfrekventerad beroendevård där. Varken hon eller Frida Wikström köper dock att det skulle vara samma klientel. Går du på utbyte är du mitt uppe i ett aktivt beroende, går du på behandling vill du sluta.

Eller som Ulf Walther (S) uttrycker det: ”Nu kommer de att gå därifrån med sprutan i hand”. Och då blir det knas i området. 

Delvis har de rätt; det finns skillnader men även gråzoner, enligt både Fredrik Lindström, sjuksköterska på St. Görans sprututbyte, och professor Björn Johnson, forskare i drogbruk vid Malmö universitet. Spannet är stort.

Johan: "Man ses som skit"

Den som byter sprutor är alltifrån den allmänna skräckbilden av en hemlös narkoman i trasor, till fullt funktionella yrkesmänniskor med villa, Volvo, vovve. Detsamma gäller beroendevården; Capios verksamhet på Skulptörvägen har tagit emot de som varit rena i flera år precis som människor som är långt ifrån drogfria. 

– Som sprutnarkoman ses man generellt som skit, av alla. Jag fattar det, folk associerar till någon som går på stan med en plastkasse och gormar. Men det är fördomar. Jag känner inte alls igen mig.

Det säger Johan, som egentligen heter något annat. Han är 30 år och har använt olika narkotika i tio år. Just nu är det heroin, cannabis och Subutex. Han är nästan klar med en utbildning till mättekniker men har pausat pluggandet medan han ”löser lite problem i livet”. Johan förstår att folk kring Gullmarsplan är oroliga.

– När jag berättar för någon att jag är sprutnarkoman ser jag direkt hur hela deras ansikte bara vrider sig och de slutar lyssna. De slutar bry sig. Man är inte en människa längre, berättar han på bred norrländska. 

En ren spruta är hårdvaluta. På Stockholms gator är den värd 40-50 kronor dagtid, kring 100 kronor på natten. Länets sprutnarkomaner beräknas vara mellan 1 500 och 4 000 individer, mer exakt statistik än så går inte att få.

Sympatier för föräldrarna

Johan har sympatier för att en icke-brukande småbarnsförälder inte vill ha människor som honom som granne. Men att de måste tänka framåt. Vad händer om det inte finns sprututbyte? Sjukdomar sprids, allt blir värre. 

– Det här är en tung problematik. Du kan inte bara skyffla det åt sidan. Få vill ha sitt liv så här. Jag vill inte det. Jag har alltid skött mig, haft jobb, inte varit hemlös. Ge det en chans. Folk kommer att fortsätta använda sprutor ändå, men de kommer att sprida sjukdomar. 

Professor Björn Johnsson har tillbringat veckovis med tid på olika sprututbyten där han intervjuat människor. Han säger att det är vanligt att verksamheten möter motreaktioner. För att minimera sådant måste man vara tydlig och öppen med argumentation och beslut, vilket politiker och tjänstemän i Stockholm bommat. Men:

– Man drar stora växlar på små risker. Att människor ska sätta sig alldeles utanför och injicera är osannolikt. Det är ett illegalt beteende som polisen vakar över. Det gör man i ljusskygga miljöer, inte vid en förskola dagtid. Det är ovanligt med bråk för det finns inget att vinna på det.

Martin Kåberg och Fredrik Lindström jobbar på sprututbytet vid S:t Görans sjukhus. "De här människorna är bättre på att återvinna kanyler än Svensson är på att återvinna skräp”, säger Lindström om sprutbytarna. På frågan om de, som ska sköta ruljansen, är nöjda med den tilltänkta lokalen vid Gullmars, svarar Lindström så här: "Vi måste ha en lokal. Vi får ta det vi blir tilldelade och göra det bästa av situationen."

Vad ska vi göra? Straff räcker inte. Ska vi blunda? Låta dem dö?

Inga dårar

– Droganvändare är inga kemistörda dårar utan impulskontroll. Sprututbyten är otroligt uppskattade anrättningar av de som nyttjar dem då de blir bemötta med förstående. De vill inte förstöra det, säger Björn Johnsson.

Bilden av brukaren, alltså den som injicerar narkotika, är omstridd. Minst sagt.

Å ena sidan har vi landstinget. Maria Hägerstrand, psykiatrins chef, beskriver brukarna som lugna, stilla och med stora behov: ”Sårbara, sköra människor”. Sjuksköterskan Fredrik Lindström, med sina fem år på St Görans sprututbyte, håller med:

– Det går inte in på en förskola och härjar vilt. Det är en skev bild även om de här människorna är klart kriminella. De finns överallt men ingen vill ha dem någonstans. Vi har väldigt hårda droglagar. Det skaver då vi ändå har människor som väljer att injicera droger. Vad ska vi göra? Straff räcker inte. Ska vi blunda? Låta dem dö, undrar Fredrik Lindström retoriskt.

LADDA NER VÅR APP Iphone eller Android

De bär nästan alltid kniv.

Polisen: "Varför skulle de ta hänsyn till barnen?"

Å andra sidan har vi människor som polisen Kim. Hen heter egentligen något helt annat, har ett tiotal års erfarenhet av yttre tjänst i Söderort, och bor kring Gullmarsplan sedan mer än ett decennium. Kim är rasande, säger att det strider mot allt sunt förnuft; ”Ingen räknar väl med att de ska öppna mitt i ett bostadsområde?”.

– De försöker göra gällande att det är ”vanliga” människor men det här är kriminella personer med tunga missbruk som bryr sig om en sak: narkotika. Det är klart att de kommer att injicera direkt. De tar inte hänsyn till något, varför skulle de ta hänsyn till våra barn, säger en upprörd Kim.

Hen hävdar sig å sitt yrkes vägnar ha stor erfarenhet av missbrukare och förklarar att det första polisen gör när de tar en narkoman är att visitera. För:

– De bär nästan alltid kniv eller verktyg för att göra inbrott. Och dessa oberäkneliga människor med tillhyggen ska finnas vid en förskola?

Konflikten på Skulptörvägen: i förgrunden den tilltänkta vården, i bakgrunden förskolan.

Alla de rädslor som ventileras nu fanns också innan utbytet på St. Görans öppnade 2013. Där kan polisen Peter Enell efter fem år inte säga att de sett någon försämring då Kungsholmen alltid haft många brukare. Här finns inom en snäv cirkel Systembolaget, akutpsykiatrin, Stadsmissionen och metadonutlämning, att jämföra med Gullmarsplan som ”bara” har ett Systembolag.

Som Peter Enell ser det handlar det som laglydiga medborgare benämner som ”stök”, oftare om synintryck. 

Inget brott att ta plats

– Man ser dem stå i grupper och prata högt, de sitter i parker, de kan se lite obehagliga ut. Men det är inget brottsligt i att missbrukare tar plats. Ofta upplever jag att det handlar om att man känner ett obehag av att se dem. Och då blir det ett ofredande bara att de finns, funderar Peter Enell, och säger att närheten till hängvänliga parker och skog gör Kungsholmen attraktivare än Gullmarsplan.

Med andra ord: sämre ur polisiär synpunkt.

Polisen Globen, som ansvarar för Gullmarsplan, har precis som stadsdelen inget att säga till om var utbytet hamnar. Så de håller låg profil. Men om de tillfrågats, hade de enligt kommunpolisen Daniel Granström ”sannolikt försökt förmå landstinget att inte placera det på Skulptörvägen”. Dock hart de knappt märkt av den beroendevård som tidigare legat där och Granström tror inte den nya verksamheten blir krångligare.

Något som polis Daniel Granström och hans kollegor inte heller behövt lägga krut på hittills, är det sprututbyte som de redan har i sitt bevakningsområde. Jo, det stämmer: i utkanten av Slakthusområdet, nära granne med Årsta-Enskede-Vantörs stadsdelsförvaltning, finns sedan 12 år en ”informell” verksamhet för de som vill få gratis rena injektionsverktyg.

På det informella sprututbytet i Slakthusområdet kollar inget att det namn du uppger stämmer, du får sprutor och nålar ändå. Och du behöver inte vara 18 år, vilket landstinget kräver.

Det är Stockholms brukarförening som med sina 1 800 medlemmar driver det på ideell välgörenhetsbasis, skilt från de skattepengar som föreningen får. Juridiskt har de sitt på det torra, även om vissa gör gällande att det är en gråzon som man ser mellan fingrarna på. Brukarföreningen anmälde sig själva 2007 för att testa lagen – utredningen las ner. 

Entrén är diskret, den gamla industrilokalen har högt i tak, och huset delas med huvudkontoret för en kedja som säljer kakel, samt en fiskförsäljare. Knappt någon – politiker, polis, tjänstemän, media, allmänheten – vet om eller märker av att det ligger här. Ett visst svinn av cyklar har noterats. Kanhända att det pissats i ett gathörn eller två genom åren. Det är ungefär allt. Ändå kommer hit cirka 20 stycken människor per dag. Som mest kan det bli ett 50-tal. 

Landstinget: "Vård ska inte ligga i industriområden"

Sedan nyheten om Gullmarsplan briserade har röster höjts, även från politiskt håll, om att göra det informella bytet formellt. Skjut till medel och låt dem ta hand om sina egna! Det faller dels på att ytan är för liten, och dels på att landstingets omfattande beroendevård är något helt annat än den här enkla välgörenheten.

Men mest faller det på alla människors rätt till lika vård: inga andra vårdinrättningar placeras i industriområden, varför skulle just de här människorna förpassas dit? För att det inte stör någon? Nej, det är orimligt, resonerar beslutsfattarna

På sprututbytet i Slakthusområdet är det lojt. En handfull personer sitter kring ett bord och läser tidningar. Någon sitter vid en av de åldrade datamaskiner som finns. Här är tillvaron anonymare än på St. Görans. Många som är rädda för att bli av med jobbet – eller barnen – åker hellre hit än till Kungsholmen. Å andra sidan finns här ingen annan vård än själva bytet. Du kan till exempel inte testa dig för hepatit eller hiv. 

Ordförande Niklas Eklund framför Stockholms brukarförenings högkvarter i Slakthusområdet. Han har själv ett 38-årigt förflutet som amfetaminanvändare. Nu har han ”blivit för gammal för att hålla på”.

Förr tyckte man att det var synd om de utslagna. Nu är det tuffare, kallare.

63-åriga Niklas Eklund är ordförande för Stockholms brukarförening. Han räds inte att vara med i media eller säga vad han tycker, men på det offentliga mötet på hotellet vid Globen, där sa han inte mycket trots att han satt i publiken.

Niklas Eklund skrattar. Det här är inte hans första varv på karusellen och han vet att det är omöjligt att undvika en sådan här storm. Förr var det aids-skräcken. Nu är det allt fokus på gängskjutningar som skrämmer. 

– Ja, det är polariserat, svart eller vitt. Människor är rädda. De som protesterar har pluggat, har jobb, normalt sett går det att presentera fakta och erfarenhet för sådana, de förstår sammanhang. Men när det gäller narkotika slår det slint. De hittar alltid en räddningsplanka. Denna gång är det barnen. Och visst, jag förstår dem. Det är nytt, de vill inte ha något strul. Så är det för alla. Men att de inte förstår att det är vettiga, normala människor som kommer att gå på utbytet… 

"Har ni naloxon?"

En ung man, strax över de 20, som brukar tigga i tunnelbanan, stoppar in huvudet i "sprutrummet" och får en förpackning med nya verktyg i handen. Han frågar om det också finns naloxonspray; ett medel som häver överdoser.

"Näe, nässprayen är slut, men det finns sprutor med samma" blir svaret. Men då vill mannen inte ha naloxon, trots försäkran om att det egentligen är bättre med spruta än spray, och han och hans äldre kompanjoner försvinner ut i riktning mot Globens t-bana.

Att ”man blir dum av att knarka” och att ”knarkare inte kan visa hänsyn” säger Niklas Eklund är larvigt. Narkomaner vill synas och märkas så lite som möjligt för de vet att de är avskydda. 

– Förr tyckte man att det var synd om de utslagna. Nu är det tuffare, kallare. Man får klara sig själv. Det är mindre empati än på 60- och 70-talet.  

Klart att barnen kan få se någon som beter sig konstigt, men så ser samhället ut.

Drömmer om injektionsrum

Och droghandeln håller på hela tiden, överallt. Det är bara Svensson som inte ser det innan någon pekar på det. Niklas Eklunds vision är injektionsrum inne på utbytena. Det finns i andra länder, allmänheten slipper se människor som injicerar narkotika, och det drar ner riskerna för dödliga överdoser. Injektionsrum är även omöjligt enligt svensk lag i dagsläget.

– Det är klart att det även finns narkomaner som är idioter. Klart att barnen kan få se någon som beter sig konstigt, men så ser samhället ut. De här människorna finns. Någonstans så får de ansvariga till slut bara köra, så får folk vänja sig vid att där är ett utbyte.

Inom två veckor räknar landstinget med att komma fram till var det nya sprututbytet ska ligga. 

Lelle Alksten och Niklas Eklund, aktiva i Stockholms brukarförening. Hit kommer som mest ett 50-tal människor varje vardag för att få rena injektionsverktyg.

Om kommentarer på denna sajt

Hej! Vad tycker du om det du just läst? Bidra gärna med tankar och synpunkter men tänk på att det bästa sättet att hitta läsare är att hålla sig kort och koncis, med en god ton. Glöm inte att dela alla artiklar du kommenterat – för ännu mer debatt! Här kan du läsa mer om vilka regler som gäller i våra kommentarsfält.

Comments powered by Disqus.