KRÖNIKA: Skolan bestämde att jag var mindre svensk

  • Publicerad 14:22, 19 maj 2017

Många av oss som är uppväxta i förorten och har gått i grundskola där har nog hört begreppet svenska som andraspråk, eftersom det är den svenskkursen vi har fått gå. Ett fack som våra skolor har placerat oss i.

Som barn till föräldrar som har invandrat så anses svenskan inte vara mitt första språk, trots att jag är född här i Sverige och svenskan är det språket jag använder mest – i mitt yrkesliv, akademiska liv och privata liv. Ändå fick jag, och många andra, gå svenska som andraspråk i grundskolan.

Svenska som andraspråk lärs ut i grundskolan och gymnasiet till de elever som enligt Skolverket ”har ett annat modersmål än svenska”.

Det är rektorn på en skola som ska bedöma om en elev är i behov av svenska som andraspråk, vilket är en bedömning som – i min erfarenhet – sällan sker i skolor där majoriteten av elever inte är etniskt svenska. Istället får alla elever med någon form av invandrarbakgrund läsa ämnet.

Vad gör det med ett barns självförtroende och självbild? Flera av oss som är barn till invandrare har redan en inre konflikt om vår svenskhet sen barnsben, stämplar som ”svenska som andraspråk” hjälper inte oss då.

Allting leder till den eviga frågan som många av oss har: när blir vi tillräckligt svenska?

Jag är inte svensk nog eftersom mina föräldrar är invandrare, trots att jag föddes här. Jag är inte svensk nog trots att jag har bott i Sverige hela mitt liv, gått i skolorna här, tagit studenten, röstat, jobbat och pluggat vidare. I Sverige.

Så när blir jag tillräckligt svensk? När kommer jag räknas som 100 procent svensk? Är svenskhet någonting som definieras utifrån vilken hår- och ögonfärg man har, om man har ett landställe eller beror på hur många gånger man har åkt till Gran Canaria?

Det är svårt att se sig själv som stolt svensk när man många gånger inte blir räknad som svensk, när systemet inom det samhället man bor i inte är byggt för att se mig som svensk.

Missförstå mig inte, jag kommer alltid vara stolt över mina etniciteter, över det arv jag har fått. Men min nationalitet?

När kommer jag kunna vara stolt över min nationalitet utan att bli ifrågasatt, utan att bli stämplad som svenska som andraspråk?

- Att samhället man lever i inte accepterar en till 100%

+ Att jag är omringad av människor som sitter i samma sits som jag, så det finns alltid någon som förstår ens frustration.

Om kommentarer på denna sajt

Hej! Vad tycker du om det du just läst? Bidra gärna med tankar och synpunkter men tänk på att det bästa sättet att hitta läsare är att hålla sig kort och koncis, med en god ton. Glöm inte att dela alla artiklar du kommenterat – för ännu mer debatt! Här kan du läsa mer om vilka regler som gäller i våra kommentarsfält.

Comments powered by Disqus.