"Det är synd att den sociala idén inte har burit" säger Solveig Danielsson, en av de boende i det ekologiska kollektivhuset Gebers. Foto: ERIK SIMANDER

REPORTAGE: Drömmar gick i kras för pionjärerna i Orhem

I Gebers kollektiv skulle de trotsa samhällets normer och leva tillsammans efter egna, mer hållbara, ideal. Det här är historien om en grupp ambitiösa ekopionjärer i Söderort som trots drömmen om gemenskap hamnade i ett så infekterat bråk att de till slut möttes i domstol.

– Det är som vårt eget härliga bullerbyn. Fast det är klart, vissa kallar det ju “sista utskottet av DDR”, säger pensionären Solveig Danielsson och skrattar medan hon visar runt på den imponerande sjötomten.

Det har nu gått 18 år sedan några ekopionjärer från Bagarmossen lyckades övertala kommunen om att få ta över det nedlagda konvalescenthemmet i Flatens naturreservat och förvandla det till ett av Sveriges första ekologiska kollektivhus. Bara en kvarts bilfärd från stan, i Orhem söder om Skarpnäck, bor och lever nu åttio personer tillsammans i en undangömd oas.

Totalt har kollektivet nästan fyra hektar mark till sitt förfogande. Livserfarna ekar trängs med yngre björkar och buskar på kullarna som omgärdar huset. Där en äng möter vattenbrynet syns rundade klippor och en gyllengul sandstrand. Perfekt för ett kvälls- eller morgondopp under årets varmare månader. Gärna näck förstås, säger Solveig. Det är en av fördelarna med att bo lite avskilt.

Taket på det väldiga gamla vårdhemmet har klätts med solpanel som försörjer alla hushåll med varmvatten. Hit kommer nu människor från andra sidan jordklotet – Kina, Japan, Australien – för att studera husets ekologiska system. I synnerhet de källsorterande torrtoaletterna. Varje hushåll separerar nämligen sitt eget toalettavfall, som sedan används som gödsel av bönder i närheten.

Den ekologiska kollektivdrömmen är så långt förverkligad. Men efter flera infekterade bråk, varav ett skulle komma att gå hela vägen till domstol, är det få som tycker att livet på Gebers blivit som man hoppats.

"Vissa saker känns så lyxiga, bara en sådan sak som att kunna hänga tvätten utomhus i den här miljön" säger Solveig Danielsson. Foto: ERIK SIMANDER

Visst kan man tycka att det är ironiskt att ett ekologiskt kollektiv börjar kapa träd.

En korridor inne i kollektivboendet. Foto: ERIK SIMANDER

Köksdelen av allrummet. Foto: ERIK SIMANDER

Första striden redan vid inflytten

Som Gebers-bo åtar man sig att arbeta för kollektivet minst åtta timmar i månaden. Kretsloppsgruppen, driftgruppen, utegruppen och demokratigruppen är bara några exempel på de arbetslag som utformats. När några av de boende för ett par år
sedan självmant började kapa av grenarna på de ekar som hade oturen att växa utanför fönstren, ”man ville ha bättre utsikt helt enkelt” säger Solveig, fick utegruppen sätta stopp. De kontaktade kommunens ekolog – som gav blankt nej till att ta bort träden. De var allt för viktiga för andra växt- och djurarter i naturreservatet.

– Visst kan man tycka att det är ironiskt att ett ekologiskt kollektiv börjar kapa träd. Men samtidigt tycker man ju att man har rätt att besluta över sin egen tomt, det är inte helt lätt, säger Solveig Danielsson.

När hon själv flyttade hit var det framförallt för att hon gillade idén om det sociala sammanhanget. Men att det skulle visa sig så svårt att leva kollektivt hade hon inte kunnat ana. Redan under ombyggnationerna började den första striden – om huruvida huset skulle värmas upp med bergvärme eller pellets.

– Det var hätska debatter där folk drog på ganska stora växlar, vissa menade till exempel att vi gynnade kärnkraftsutvecklingen i och med elen som värmepumparna skulle kräva. Vi kunde sitta och diskutera hela nätterna, det var oerhört tröttsamt, berättar Solveig Danielsson.

Allrummet. Foto: ERIK SIMANDER

Bråk om bilar och kött

Inne i huset kantas den forna sjukhuskorridoren av flera gemensamma utrymmen. I ett rum med skylten ”gratisaffär” ligger travar av begagnade leksaker, böcker och hushållsartiklar. Intill leder en dörr till en stor och ljus matsal, omsorgsfullt ombonad. Till en början fylldes den dagligen av skramlande kastruller, matos och vardagligt småprat om ditt och datt under husets gemensamma middagar. Nu står salen för det mesta tom, berättar bygglovshandläggaren Solveig Håll, som bor i husets västra flygel.

– Vi brukade samlas och äta tillsammans fem dagar i veckan, man lagade mat en dag och blev bjuden de andra. Men sen blev det bråk om vilken slags mat vi skulle ha, några av veganerna ville inte att det skulle finnas kött. Det var omöjligt att komma överens till slut, säger Solveig Håll.

Det var framförallt hennes miljöengagemang som drev Solveig Håll till Gebers. Hennes tidigare erfarenheter som byggnadsingenjör kom väl till pass, då hon fick vägleda de andra under de ganska komplicerade ombyggnationer som krävdes för att omvandla det gamla vårdhemmet till ett funktionsdugligt bostadshus. Hon beskriver en ideologiskt övertygad skara människor, fast beslutna att skapa sina egna vanor. Bättre vanor – än de som rådde i resten av samhället. En ambition var till exempel att hålla kollektivhuset fritt från bilar. Men eftersom kollektivtrafiken till och från Gebers är kraftigt begränsad, bussen går bara en gång i timmen och Skarpnäcks tunnelbana ligger flera kilometer bort, blev det svårt att stå emot.

– Vi hade en bilpool i början, men den missköttes och nu är det för få som är intresserade för att få igång en ny, säger Solveig Håll.

”Tyvärr är det inte lika stort engagemang som i början” säger Solveig Håll som bor i husets västra flygel. Foto: ERIK SIMANDER

Men det var varken den havererade bilsamåkningen, eller dispyterna om huruvida kosthållningen skulle bestå av kött eller grönsaker, som senare skulle få kollektivmedlemmarna att mötas i domstol. Det var istället den i bostadssammanhang mycket sällsynta regeln om ett pristak.

En sjättedel av marknadspris

Till skillnad från de flesta andra bostadsrättsföreningar har Gebers stadgat om att medlemmarna inte får sälja sina lägenheter till högst bjudande. I stället väljs köpare utifrån andra aspekter.

– Styrelsen får inte lägga sig i hur man väljer köpare. Men poängen är att vi generellt vill få hit människor som har ett ekologiskt intresse och som vill leva ett aktivt kollektivliv, säger Solveig Håll.

Snittpriset för en vanlig lägenhet i söderförort ligger i dag på 60 000 kronor per kvadratmeter. Men lägenheterna i Gebers får inte säljas för mer än en sjättedel av priset – runt 10 000 kronor per kvadratmeter. För psykologen Paula Richter, en av initiativtagarna bakom kollektivet, skulle det exempelvis innebära att hennes 94 kvadratmeter stora lägenhet med sjöutsikt skulle gå för en miljon om hon beslöt sig för att flytta.

– Jag tycker det är solidariskt rätt. Grundtanken vi har haft från början är att man inte ska behöva vara höginkomsttagare för att flytta till Gebers. Har man ett yrke med hög lön har man förmodligen inte tiden som krävs för att delta aktivt i kollektivlivet, säger Paula Richter.

Det väldiga kollektivhuset med 32 lägenheter har tidigare fungerat som konvalescenthem, där de som tidigare legat på sjukhus har kunnat rehabiliteras i lantlig miljö. Foto: ERIK SIMANDER

En fascinerande och sorglig blandning av egoism och idealism

Hönsgården med de gemensamma hönsen står numera tom. Några av de boende tyckte att ljuden var för störande. Foto: ERIK SIMANDER

Men alla i huset delar inte hennes syn. Redan några år efter att kollektivet kommit igång började medlemmar vädra en önskan om att få sälja sina lägenheter för marknadspris. Med tiden växte skaran till en överväldigande majoritet. Men enligt föreningens stadgar räcker det att sex av de totalt 32 hushållen vill behålla regeln, för att den ska vara kvar. Frustrationen över att en så pass liten minoritet stod i vägen började kokade över och 2009 fick bråket avgöras i rättssalen. Då stod det klart: pristaket är och förblir kvar, så länge minst sex hushåll så önskar.

– Jag är inte så säker på att folk skulle göra några mångmiljonklipp ändå. Vilka höginkomsttagare har lust att bo ganska sjabbigt och dessutom ta hand om sitt eget bajs? säger Paula Richter.

För henne är det ändå märkligt att många i kollektivet gjort en sådan ideologisk förskjutning.

–  Fast det är klart, bostadsmarknaden såg annorlunda ut när vi först flyttade hit, det var inte riktigt samma fokus på att göra bostadskarriär som i dag. Men vi var ju medvetna om att bostadspriserna skenade redan då och det var just därför vi beslöt om pristaket. Saker kan hända i livet förstås, människor förändras... Men alla har gått in i det här med öppna ögon.

”En sorglig blandning”

Flera försök har gjorts för att ena kollektivet i dyningarna efter den infekterade tvisten. Föreningen har hyrt in konfliktkonsulter, bildat en “demokratigrupp” med målet att diskutera fram en lösning och höjt pristaket både två och tre gånger för att försöka blidka majoriteten. Men trots åtgärderna lever missnöjet kvar.

En man, som för något år sedan valde att lämna kollektivet, beskriver en situation där kollektivhuset för vissa kommit att kunna liknas vid ett fängelse.

– Pristaket har tyvärr fått en inlåsningseffekt. Det finns de som vill flytta men som stannar kvar för att de inte har råd att köpa en annan lägenhet. Det har lett till mycket bitterhet och besvikelse, även från de som hänger fast vid de ursprungliga idealen och upplever att det inte blivit som de tänkt sig. Det är en fascinerande och sorglig blandning av egoism och idealism.

Vid sitt köksbord bekräftar Solveig Håll uppgivet dödläget.

– Det är inte lika stort engagemang hos alla som i början. Ofta blir det kritik när något görs eller föreslås av en arbetsgrupp, i stället för hejarop och uppmuntran. I bland känns det som att det beror på vilken gruppering folk tillhör sedan pristakskonflikten.

Hoppas på ljusnande framtid

Flera av de boende i huset har svårt att se hur det sociala livet ska kunna blomstra igen. Kanske måste några flytta för att en förändring ska vara möjlig, säger en del. Andra har accepterat läget, och säger sig ha släppt tanken om det aktiva kollektivlivet. Att få bo ekologiskt mitt i naturen med närhet till stan, är trots allt inte så illa.

Men än har alla inte gett upp hoppet om en ljusnande framtid för kollektivandan. Åtminstone inte Paula Richter.

– Jag tror man får acceptera meningsskiljaktigheter när så många viljestarka människor ska samsas. Jag hoppas att vi ska kunna hitta tillbaka till vår gemensamma värdegrund igen och kunna samarbeta utifrån den. Jag tror jag delar den förhoppningen med de flesta här.

Och pensionären Solveig Danielsson säger, att även om sammanhållningen kunde vara bättre, har hon inga planer på att lämna.

– Man utvecklas mycket som person på det här sättet, genom alla konflikter och diskussioner har jag lärt mig mer om mig själv. Och min dotter har haft en fantastisk uppväxt, hon har kunnat springa fritt i naturen och alltid haft lekkamrater. Det finns många styrkor med att leva kollektivt också, säger hon stilla och blickar ut genom fönstret.

– När jag tänker efter vet jag inte var jag annars skulle vilja bo... För visst är det väl vackert?

Solveig Danielsson, en av de boende på Gebersvägen 24. Foto: ERIK SIMANDER

Framsidan av kollektivboendet på Gebersvägen 24. Foto: ERIK SIMANDER

TIDSLINJE Gebers kollektivhus

1936 - Efter en donation av bankiren Martin Geber, byggs och invigs huset som Gebers konvalescenthem. Här fanns 136 vårdplatser för ”rekreation i lantlig miljö efter sjukhusvistelse”.

1995 - Några miljöentusiaster från Bagarmossen får nys om det nedlagda hemmet och visionen om att skapa ett ekologiskt flerfamiljshus tar form. Föreningen Ekbo, Ekologiskt Kollektivboende i Orhem, bildas. Landstinget är till en början skeptisk till att sälja, men då föreningen går med på att samarbeta med HSB, leder det slutligen till en överenskommelse. En bostadsrättsförening bildas, där hälften av de 32 planerade lägenheterna beslutas gå till Ekbomedlemmar och hälften till sökande från HSB:s kö.

1997 - Arbetet med att förvandla det mögliga och fuktskadade gamla vårdhemmet till bostadshus drar igång. Varje hushåll får själva utforma och bygga sina egna lägenheter. Till stor del används återanvänt materal från rivningshus, och andra miljövänliga material.

1998 - De första nybyggarna flyttar in.

2000 - På grund av att kollektivhuset ligger avskild från övrig bebyggelse men ändå huserar så pass många personer, klassificeras Gebers med sina 80 invånare som en egen småort - Stockholm kommuns första och hittills enda.

2004 - Efter mycket missnöje i huset kring föreningens regel om pristak, som förhindrar de boende att sälja till marknadspris, beslutar styrelsen om att ta fram en policy för hur pristaket ska räknas ut. Det ska finnas ett grundpristak, och utöver detta kan olika tillägg göras utifrån hur mycket den boende investerat i olika byggnationer i lägenheten. Ursprungsregeln ligger dock fast - det ska inte gå att tjäna pengar på att sälja sin lägenhet.

2009 - Bråket om pristaket eskalerar och föreningsmedlemmarna möts i domstol. Majoriteten i huset, de som vill häva pristaket, förlorar.

Om kommentarer på denna sajt

Hej! Vad tycker du om det du just läst? Bidra gärna med tankar och synpunkter men tänk på att det bästa sättet att hitta läsare är att hålla sig kort och koncis, med en god ton. Glöm inte att dela alla artiklar du kommenterat – för ännu mer debatt! Här kan du läsa mer om vilka regler som gäller i våra kommentarsfält.

Comments powered by Disqus.

SE BILDERNA: Nordens största graffitifest har börjat

Nyheter "Graffiti blir mer och mer Svensson" Den stora gatukonstfestivalen i Snösätra drar igång först ikväll. Men redan nu är konstnärerna i full gång.fredag 26/5 15:50

Gick på hundpromenad – hittade glas i köttbullar

Nyheter Personal från ett djursjukhus i Bagarmossen gjorde den hemska upptäckten i Nackareservatet på tisdagen.fredag 26/5 11:33