Maher Hijasi är en av dem som bodde på Farsta asylboende. Här med barnen Hoda, 5 år och Mais, 2 år. Foto: Sacharias Källdén

Så blev livet efter asylboendet

När stadens största asylboende i Farsta stängde, fick många av de 600 boende flytta till orter långt bort. Vi har träffat några av dem som trots allt kunde stanna – och som nu bygger upp sina liv i Stockholm.

  • Publicerad 20:10, 19 okt 2017

Jag vet att det kommer ordna sig till slut, men jag oroar mig mycket för framtiden.

Foto: Sacharias Källdén

"Det är svårt att lära känna nya människor"

– När jag kom till Sverige tornade ett svart moln upp sig runt mig och det känns bara som att det kommer närmare.

Maher Hijasi kom till Sverige utan sin familj från Syrien 2015. Som så många andra tvingades han ta sig hit via Turkiet och med båt till Grekland.

Men för Maher var resan extra svår, eftersom han sitter i rullstol sedan han var liten. Han klarade resan över vattnet, men havet tog både båten och rullstolen. En vän fick bära honom, ända tills de kunde köpa en ny i Grekland en vecka senare.

När han kom till Farsta var han trygg, men han kände sig låst inne på asylboendet och mardrömmarna från flykten lämnade honom inte i fred.

Familjen – frun Lamis och de tre barnen Mais, Abdul Hadi och Hoda, kunde komma efter att Maher fick sitt uppehållstillstånd och med det en lägenhet i Huddinge, via kommunen. De får ha lägenheten i ett år, sedan måste de hitta något annat.

– Barnen gillar sin skola och förskola, jag vet att det inte kommer vara bra för dem att flytta igen och byta kompisar. Jag oroar mig mycket över mina barn och hur det ska gå för oss, säger Maher.

Hemma i Hamah i Syrien var han lärare, nu pluggar han snabbspåret på Stockholms universitet – en linje för lärare som kommer från andra länder. Han ska undervisa på svenska i fysik och kemi. Lamis var frisör i Hamah och hoppas kunna jobba som det här med.

De båda tycker att en sak som varit svårt med att ta sig in i det svenska samhället är att skaffa vänner här.

– Det är svårt när man inte kan språket, svårt att lära känna folk, säger Maher.

– I bland känns det som att folk tittar snett på oss när jag har den här på mig, säger Lamis och pekar på sin hijab.

Maher säger att han trots allt träffade många bra människor på asylboendet i Farsta som hjälpt honom. Där upptäckte han också hur mycket han gillar att vara ute i naturen och familjen åker ofta tillbaka till Hökarängsbadet.

De känner sig trygga här och samhället känns mer jämlikt än i Syrien, men det svarta molnet vill inte lämna Maher.

– Jag vet att det kommer ordna sig till slut, men jag oroar mig mycket för framtiden.

Jag drömmer om att kunna jobba som förskollärare och skaffa ett eget boende. Och att få vara med mina barn.

Foto: Erik Simander

”Målet är att jobba som förskollärare”

En av dem som fick flytta från Stockholm var Lailoma Ramazani som efter ett år och sju månader i Farsta, kom till Hällefors. Frustrationen var stor eftersom 14-årige sonen Shoaib bodde och trivdes hos en familj med tre barn i Fruängen. Nu skulle de hamna tre timmars bilväg i från varandra.

Hon ansökte hos Migrationsverket om att få flytta tillbaka och efter fyra långa månader kom beskedet att hon fått ett rum i ett kollektiv i Sockenplan.

– Jag blev så glad, säger Lailoma när vi ses i vardagsrummet som hon delar med nio andra kvinnor från olika länder. Sonen Shoaib är med och tolkar när svenskan inte räcker ända fram – Lailoma började SFI för bara en vecka sedan.

De kom tillsammans till Sverige från Afghanistan för två år sedan. Efter bara en månad flyttade Shoaib hem till familjen i Fruängen, som de fick kontakt med genom en rumskompis i Farsta. Han säger att de känns som hans andra familj nu. För Lailoma var det ett lätt beslut att låta sonen flytta.

– Jag är inte speciellt bra på att läsa och skriva eftersom jag inte gick i skolan i Afghanistan, så det är bra att han bor där och kan få hjälp med läxor. Jag vill bara mitt barns bästa, säger hon och berättar att de ju ses ändå, även om Shoaib har fullt upp.

Han tränar fotboll tre dagar i veckan och går på högstadiet. Det blir mycket plugg, säger han.

– Jag vill bli doktor eller advokat. Förut ville jag bli fotbollsproffs, men jag har inte tid att träna så mycket som jag skulle behöva, för skolan tar så mycket tid.

Han trivs bra med livet i Fruängen, men det finns ett stort orosmoln kvar för både son och mor. Två familjemedlemmar är fortfarande kvar i Afghanistan, Shoaibs syskon.

Målet är att familjen ska få återförenas i Sverige, men de vet inte än om det kan bli verklighet. Lailoma berättar att hon ofta ligger sömnlös om nätterna och tänker på sina barn. Hon oroar sig också över hur det ska gå för henne som är vuxen och outbildad.

– Jag drömmer om att kunna jobba som förskollärare och skaffa ett eget boende. Och att få vara med mina barn, säger hon.

Jag ville bara umgås med svenskar, det är så man kommer in i samhället.

Foto: Erik Simander

”Jag vill leva som vanliga människor"

30-årige Hane Bdewe sitter vid köksbordet i ettan i Skärholmen och pratar om hur livet blivit sedan han kom till Sverige 2014. Han återkommer hela tiden till en sak: Syrien har han lämnat bakom sig, nu är han här och vill bara tänka framåt.

Det har varit full fart i hans tillvaro sedan första dagen på asylboendet i Farsta. På dagarna pluggade han svenska och jobbade. På kvällarna samlade han pantburkar, för att ha råd med ett SL-kort. Han anmälde sig också direkt till alla organisationer som finns som parar ihop etablerade och nyanlända stockholmare.

– Jag ville bara umgås med svenskar, det är så man kommer in i samhället, säger han.

Han har hunnit med många olika jobb: vaktmästare, städare och på byggfirma. Nu har Hane nyss börjat plugga till undersköterska för att få fast anställning på hemtjänsten som han jobbar på nu. Han säger att det var "svårt men inte omöjligt" att få ett jobb.

– Jag är envis. Jag ringde varje dag till chefen för städfirman men hon sa nej hela tiden. Till slut blev det hon som ringde mig och frågade om jag kunde jobba!

På frågan om han tycker att han träffat några riktigt nära vänner svarar han ja.

– Jag har träffat en familj som är som min egen. De har en två-åring som är som min dotter. Men jag jobbar så mycket så jag har knappt tid att träffa någon alls, säger Hane.

Även om det gått bra för Hane säger han att det inte varit lätt att bygga upp ett liv här.

– Räkningarna började komma samma dag som jag skrev på kontraktet till lägenheten som jag fick efter uppehållstillståndet. Men jag hade inte fått min lön än så jag blev tvungen att låna pengar. Och jag hade redan skulder eftersom jag lånade pengar för resan till Sverige.

Hane säger att han tänker på sin familj i Syrien hela tiden, men att han också försöker fokusera på att blicka framåt.

– Jag vill leva som vanliga människor här, betala skatt och jobba. Och bilda familj. Men jag tycker att det är svårt att träffa någon för jag gillar inte att gå ut på krogen.

Om kommentarer på denna sajt

Hej! Vad tycker du om det du just läst? Bidra gärna med tankar och synpunkter men tänk på att det bästa sättet att hitta läsare är att hålla sig kort och koncis, med en god ton. Glöm inte att dela alla artiklar du kommenterat – för ännu mer debatt! Här kan du läsa mer om vilka regler som gäller i våra kommentarsfält.

Comments powered by Disqus.