Nu. Idag tränar Güngör Svensk-palestinska FF:s 13-åringar och är en av grundarna till föreningen Trygga Sätra. Rånen har han lämnat bakom sig. ”Idag ser jag ljuset i tunneln. Allt är inte becksvart längre. Världen ligger för mina fötter”. Foto: Sara Ringström

Silverpistolen: Då fruktad rånare – nu älskad tränare

Han kallades för Silverpistolen. "Den värsta butiksrånaren i landet". Första rånet gjorde han som 15-åring. Idag försöker Güngör Yücel göra gott för området och avskräcka andra från att välja den vägen han gick.

  • Publicerad 15:26, 17 nov 2017

– Han kallas för Silverpistolen och är kanske den värsta butiksrånaren någonsin i det här landet.

Det är den 19 november 2008. I tv-programmet Efterlyst beskriver programledaren Hasse Aro en ung rånare som är efterlyst för flera butiksrån i södra Stockholm. Han är hänsynslös, säger polisen. Leif GW Persson harklar sig, kallar honom desperat. Bilder och filmklipp där hans ansikte syns kablas ut till hela Sverige.

Hemma hos Silverpistolen börjar telefonen att ringa.

– Folk hade sett mig och känt igen mig. Min första tanke hade varit att sticka iväg, jag hade planen redo. Men sen ringde mamma och sa att jag borde lämna in mig till polisen. Hon hade också fått samtal. På den vägen var det, säger Güngör "Gugge" Yücel.

Det är så han egentligen heter, Silverpistolen. Då var han 22. Han skulle hinna fylla 26 och förlora sin pappa innan han kom ut i friheten igen. Men mer om det senare.

Güngörs föräldrar kommer från Turkiet, själv föddes han på Södertälje sjukhus. Växte upp i Tumba och Storvreten.

– När jag växte upp pratade vi bara turkiska. Hemma och på gården. När jag började skolan var det svårt med språket. Jag hade svårt att göra mig förstådd, blev inte riktigt accepterad i kompisgänget.

– Och så hade vi det inte så bra ställt. Ekonomin gick precis ihop, jag fick ha stövlar på mig på våren. När jag sen började i högstadiet hände något.

Güngör började slåss. Mot dem som irriterade honom. Mot dem som mobbade andra.

– Det blev som min egen revansch. Ju mer jag bråkade, desto mer respekt fick jag. Sen kom kriminaliteten.

När han är 15 ser han filmen "The Italian Job", om en guldrånarkupp.

– Jag kände att det är det här jag måste göra. Dagen efter begick jag mitt första rån.

Beväpnad med ett luftgevär utan kulor går han in i en videobutik. Han tvingar en man och hans dotter att lägga sig på golvet och tömmer båda kassorna.

– Jag fick med mig 6500 kronor. Köpte ett hägge hasch, som på den tiden kostade 3500 och hade sen 2000 kronor kvar. Och det var höstlov. Då tyckte jag att det blev ett jävla bra höstlov. I dag vet jag att jag var ung och dum, ville ha adrenalin och respekt.

Jag blev expert på att manipulera folk. Man lär sig, ha inte dina bästa kläder på soc, ha inte dina sämsta när du går till banken. Klä dig efter omständigheterna, ta på dig en mask när du kommer hem.

Respekten kom med nya Nike-skor och märkeskläder.

– Helt plötsligt var jag någon. Ingen visste att jag utförde rån, men de kunde se att jag hade pengar.

I flera år levde han ett parallelliv. Ingen i hans familj eller skolan visste vad han höll på med. I snitt blev det kanske ett rån varje vecka.

– Jag blev expert på att manipulera folk. Man lär sig, ha inte dina bästa kläder på soc, ha inte dina sämsta när du går till banken. Klä dig efter omständigheterna, ta på dig en mask när du kommer hem.

Men märkte de inte att du hade splitternya Nikes?

– Nej. Jag kunde be om ett par hundra för att köpa skor och sen lägga till från mina egna pengar. De var ju inte uppväxta här, de visste inte vad Nike var för något.

Vad hade kunnat stoppa dig?

– Inte någon som tjatade. Det hade gått in i ena örat och ut genom det andra. Jag hade behövt någon som hade tid och tålamod, som hade kunnat jobba långsiktigt och individuellt med mig, som hade fungerat mer som en kompis. För det är ju till dem som man har en relation till som man öppnar sig, det är de som kan få en att ändra sitt beteende.

Skolan var knepig, Güngör var skoltrött och misstänker att han har ADHD, men det var inget som blev utrett. En period var han med i ett program med socialtjänsten, där en grupp unga fick åka på fisketurer.

– Det var efter ett bråk på fotbollsplanen, där jag slog tillbaka mot en kille. Innan jag började med rånen. Jag var med i den fiskegruppen i fem år, det var en fin tid.

Men du begick fortfarande rån under den tiden?

– Ja. Men det tog tid från det livet, kanske hade jag utfört fler annars. Det behövs fler såna aktiviteter, som kan hålla unga sysselsatta och borta från kriminaliteten.

Rånen fortsatte, blev mer avancerade. En paus för militärtjänst, tillbaka igen. Han hade pengar, bra bostadsrätt, schysst bil. Men när bilderna på honom kablades ut i Efterlyst var han trött.

– Dubbellivet tog musten på mig. Jag ville komma ut ur det livet, men visste inte hur.

Han dömdes för fem rån, två rånförsök och ett olaga hot. Totalt 4,5 år satt han på bland annat på Tidaholm, Karlskoga och Kumla. En slags förvaring, man blev konserverad, tog det dag för dag, beskriver han det.

Beroende. ”Det är klart att det finns där även nu. Rånen och adrenalinet blev mitt missbruk. Men nu är jag nykter kriminell, jag gick 12-stegsprogrammet, tog en dag i taget. Med tiden dunstar beroendet bort”. Foto: Sara Ringström

En dag får Güngör tillstånd att ringa sin pappa, som då var i Turkiet. Först inget svar. Ringer tre gånger till. Klump i magen. Till slut är det hans syster som svarar, säger först att pappan är inne i stan. Sen kommer det:

"Jag vet inte hur jag ska säga det här bror. Beklagar sorgen. Pappa har gått bort."

– Jag blev som en zombie. Något man tagit för givet fanns inte längre där. Som när man zappar på tv och plötsligt finns ingen arm där som håller i kontrollen. Där kom förändringen för mig, jag bestämde mig för att sitta av mitt straff och komma tillbaka på rätt sätt.

Minnesstunden får han besöka i sällskap av fyra vakter. Till slut har han suttit av straffet. Släpps ut i en uppförsbacke.

– Allt är borta. Bostadsrätten, bilen, fyrhjulingen, tjejen. Kriminalvården ger dig broschyrer, men när det kommer till kritan hjälper de inte mycket. Men jag hade ett otroligt stöd från vänner och familj och det var jätteviktigt. Annars hade jag nog fortsatt. Nu fick jag kärlek, jag hade en borg där jag kände mig trygg, fick stöd ekonomiskt och psykiskt.

Men det har inte varit helt lätt. Erbjudanden om jobb har dragits tillbaka, efter att arbetsgivare googlat hans namn. Han fick sitta häktad och anhållen, misstänkt för ett mord i Skärholmen, eftersom han befunnit sig på krogen där det skedde. Men friades av både tingsrätt och hovrätt.

Ont till gott. ”När jag höll på med rånen rekade jag mycket innan. Jag lärde mig om folks beteende. Och det kan jag använda på fotbollsplanen nu. Man får använda det negativa till något gott”. Foto: Sara Ringström

Även om jag aldrig slog dem var det en synnerligen grov psykisk misshandel. Ett slag går över, men för det jag utsatte dem för finns inget plåster, de måste bara hitta ett sätt att leva med det. Och jag hoppas verkligen att de har gjort det.

Men tyngst är skulden över det han utsatt andra för.

– Jag mår dåligt av det, trots att det nästan gått tio år. Jag känner skuldkänslor, blir deprimerad. Får flashbacks av händelserna, hjärtat pulserar snabbare. För även om jag aldrig slog dem var det en synnerligen grov psykisk misshandel. Ett slag går över, men för det jag utsatte dem för finns inget plåster, de måste bara hitta ett sätt att leva med det. Och jag hoppas verkligen att de har gjort det.

Vad skulle du vilja säga till dem?

– Jag vet inte... Be om ursäkt. Förklara att jag inte ville skada dem, det var pengarna jag ville åt. Förklara att jag inte är den människan, som jag tyvärr var då, längre. Jag vill att de ska få ett avslut, då kanske jag också kan det.

I dag ser livet annorlunda ut för den gamla Silverpistolen. Han bor i Skärholmen, tränar Svensk-Palestinska FF:s 13-åringar som han på ett år har lett till serievinnare. Han är en av grundarna till Trygga Sätra, den nya mötesplatsen för unga i Sätra centrum.

Han hoppas kunna börja föreläsa i framtiden, berätta sin historia och få unga som står på branten att välja en annan väg.

– Jag har själv gått den vägen. Jag känner att det är min plikt att tala om att följer du den stigen, då väntar en varg där. Jag kan aldrig tvinga någon att ändra sig, men kan jag få en person att vända är det värt det.

15 år i kriminalitet. Sex år i fängelse - Finns det hopp för en sån kille?

Så vände Brandy, 15, ryggen åt kaos-livet

Om kommentarer på denna sajt

Hej! Vad tycker du om det du just läst? Bidra gärna med tankar och synpunkter men tänk på att det bästa sättet att hitta läsare är att hålla sig kort och koncis, med en god ton. Glöm inte att dela alla artiklar du kommenterat – för ännu mer debatt! Här kan du läsa mer om vilka regler som gäller i våra kommentarsfält.

Comments powered by Disqus.