Stina Svensson

Jag gillar att springa. Helst långt. Löpning, och även simning eftersom jag håller på med swimrun, tar ganska stor del av mitt liv, men jag brukar få plats med ett roligt jobb och en hel del böcker,...

Exploration phase

  • Publicerad 09:30, 14 jul 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

Vad gör en om en kommer hem från Roskildefestivalen med fötter som ballonger och med en inflammation i hälen som gör ont? [se tidigare inlägg]

Jo först tänkte jag att det där går ju över fort, typiskt på någon dag, inga problem. Euforisk efter lyckad festival. Det gör inget att det gör lite ont. Löpningen får vila någon dag. Jag vet att jag har det, att jag är på god väg tillbaka till dit jag vill vara. Detta är bara en larvig glitch i systemet som är snart överstökad. Det är ju liksom rätt lätt att fatta att påfrestningen på fötter och vrister var ganska brutal i samband med festivalen. Tuff löpning varje morgon, delvis på stigar med rejält ojämnt underlag, och på det knasiga stövlar och tuff lergång/dans, där fötterna vrickas fram och tillbaka konstant, resten av dagen. Jag sitter ner ganska lite i vardagen så det är inte så att jag är ovan vid att stå och gå mycket, men t ex sitter jag ju iallafall ner när jag äter! Lerig festival gör att en glatt får stå upp även då. Inflammation i hälen gjorde initialt ont på nivån att jag funderade på om jag behövde kryckor för att ta mig fram. Så det var inte så att jag ens funderade på om det var någon idé att försöka springa.

Med en dags vila högg jag tag i cyklandet igen. Rullgardin ner när jag insåg att racerns cykelskor, vilka är hyfsat små och dessutom har hård kant, visade sig trycka precis på det inflammerade stället. Grr. Jag fick rota fram mina varma vinterskor som hör ihop med cyclocrossen och köra en vända på den i stället. Lite lagom sur. Skönt nog passade racerskorna igen dagen efter det.

De passade igen eftersom läget är att det blir bättre och bättre för varje dag som går! Men bara lite bättre… Så jag vaknar varje morgon peppad med insikten att det går åt rätt håll. Men deppad av insikten av att det går långsamt. Jag vill ju springa! Det är bara att deppa ihop. Och försöka göra upp en plan för att ta mig igenom detta. Det kommer ju gå över i närtid, det är bara det att mitt tålamod är prövat.

Så nu har jag gått in i upptäckarfas. Eftersom jag hade fått smak för min drog löpning igen och därmed skiter fullständigt i sådant som cykel eller till och med sim så är det nödvändigt med något extra för att acceptera att behöva temporärt avstå från löpningen. Igen. Jag kan inte cykla samma vända ut på mälaröarna dag ut och dag in, det skulle bara göra mig förbannad och deppig. Och ja just det, jag borde se till att simma en massa i öppet vatten också. Det är roligt och snart är det dags att försvara Hofvets färger på swimruntävlingen Loftahammar Endurance Day så det passar bra. Simma kan jag göra i Hellas eller Brunnsviken t ex. Så då får jag leta reda på nya cykelrundor som passerar där. Och då blir ju det riktigt roliga morgonpass.

Ut via Nacka, för att hamna i Hellas, har jag inte utforskat ordentligt tidigare. Dels för att det är lite knixigt runt slussen, och dels, framförallt, eftersom det är så galet mycket folk som cyklar in mot stan på morgonkvisten, på ganska smala cykelbanor. Så lite för lång del av tillbakavägen blir alltid så att det inte går att stå på på det sättet som jag vill. Men nu har jag kört enligt idén att jag tar en tuff, hyfsat lång, vända som slutar i Hellas. Och efter simning så rullar jag in till stan utan någon press på mig att det ska vara träningseffektivt utan mer ser det som transport. Det finns ju massor av roliga vägar att cykla på därute och som är hyfsat tomma tidigt på morgonen. Jag har kollat in Saltsjöbaden, Boo, Lännersta och lite allt möjligt. Hyfsat småkuperat vilket jag är ovan vid från mälaröarna. Det är en bra grej att köra lite sådant också.

Norrut har jag sedan tidigare fått tips om Skålhamravägen vilket ger en sväng runt Vallentunasjön. Men har igen inte utforskat eftersom tillbakavägen blir antingen via Sollentuna där det kan vara mycket trafik på morgonkvisten eller åt Täbyhållet där jag inte för mitt liv förstår hur vägarna hänger ihop. Det är just det hållet jag borde ta eftersom slutmål är Brunnsviken för simning. Skam den som ger sig. Skålhamravägen är magisk. Och på andra försöket hittade jag en tillbakaväg som funkade hyfsat. Första försöket blev 70km istället för 60km varav alla extra km var från Vallentuna och hem. Ja då kan du räkna ut själv ungefär hur vilse jag var.

Härliga cykelturer. Men till viss del mest transport till det verkliga morgongodiset – simning ute! Hur är det möjligt att säga nej till detta?!?

35658180311_95251a8dc0_k

Hellasgården strax innan sju på morgonen. Eller att simma runt i Brunnsviken och tänka: Ah där ligger Naturhistoriska, och där är hela Stockholm framför mig? Här ligger jag stark som en oxe och samtidigt lätt som en fjäder. Jag kör med handpaddlar vilka framkallar starkhetskänslan eftersom det blir extra skjuts i draget, om en orkar. Lite fusk men samtidigt får en ha det på swimruntävlingar så det är lika bra att träna med. Och lätthetskänslan är givetvis av att i vatten väger en typiskt ingenting. Härlig känsla.

Helgens långcykling gick till Uppsala för att hälsa på lillasyster och hänga med syskonbarnen. Tog en liten omväg för att få till ett anständigt långpass även om planen var att ta tåget hem. Omvägen gjorde att jag bl a passerade Wiks slott. Det var länge sedan jag var där. Häftigt ställe.

35661540871_ddabfc877f_k

Tålamod…. Kanske är det imorgon det går att springa igen?

Om kommentarer på denna sajt

Hej! Vad tycker du om det du just läst? Bidra gärna med tankar och synpunkter men tänk på att det bästa sättet att hitta läsare är att hålla sig kort och koncis, med en god ton. Glöm inte att dela alla artiklar du kommenterat – för ännu mer debatt! Här kan du läsa mer om vilka regler som gäller i våra kommentarsfält.

Comments powered by Disqus.