Stina Svensson

Jag gillar att springa. Helst långt. Löpning, och även simning eftersom jag håller på med swimrun, tar ganska stor del av mitt liv, men jag brukar få plats med ett roligt jobb och en hel del böcker,...

Tar några nätta steg

  • Publicerad 10:29, 6 apr 2017
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

Jag nämnde tidigare i förbifarten att jag har fått börja springa igen. Det är en lycka utan dess like som jag egentligen vill skrika ut till allt och alla om. Men samtidigt behålla lite för mig själv. Det har inte riktigt sjunkit in än. Vågar jag tro på att det är nu jag är på väg tillbaka? På riktigt?
Två månader utan ett enda löpsteg – är det över?
Känslan är…magisk… Nästan för bra för att vara sann. Jag flyger fram. Är den för bra för att vara sann? Inte ont någonstans och ett klipp i steget som gör att det går knasigt fort. Har bara fått köra korta bitar blandat med gång än men fort med avseende på kraften jag lägger in. Funderar nästan på om klockan visar fel.
Men egentligen är det kanske inte så konstigt om det skulle vara så. Nu springer jag utan smärta, med båda benen, klart bättre styrka i sätesmuskulaturen och nedre delen av magen, bättre stabilitet i höftpartiet. Och! jag utnyttjar dessa faktorer i löpningen. Verkar ju onekligen bättre att springa med båda benen och att koppla på sätet istället för att lägga alltför mycket ansvar på hamstrings. Dessutom stabilitet som gör att kraften utnyttjas i rätt riktning istället för lite snett.
Det senare kommer igen i diverse andra situationer. Första perioden av löpvilan så hade jag ibland lite ont i höger höft när jag cyklade. Försökte hitta ett mönster i detta. För hög växel, för låg växel, uppför, nerför, platt, trött, dåligt uppvärmd? Men jag kom inte på något. Det verkade vara helt slumpmässigt. Kunde komma mitt i ett pass. För att sedan gå över och vara bra resterande del, som kunde vara en lång del på flera timmar. Sedan körde jag ett pass med en kompis. Noterade då att hans cykel ju faktiskt var stilla medan min liksom vickar en del i sidled när jag cyklar. Hmmm. Det verkar ju som en dålig riktning för rörelse. Kanske skulle testa vad som händer om jag är mer stabil, håller höften fix i ett horisontellt läge och kanske lägger trycket rakt ner på pedalen istället för lite in från sidan? Jodå jag kan rapportera att det går fortare att cykla då. Och dessutom fick det effekten att det onda försvann. Två flugor i en smäll liksom.
Liknande ögonöppnare att gå upp för trappor. Också mycket smidigare mer stabil och kraft rakt ner.
Dagarna är som långa rehab-pass. Varje steg jag tar. Se till att högerfoten sätts i rakt fram och att hela foten utnyttjas istället för att stortån är som en död sill i frånskjutet. Aktivt höftparti. Se till att höften inte vickar. Utnyttja sätet. Och när jag står och jobbar. Aktiv position. Växla mellan stabil på båda benen, höger, vänster. Några (enbenta) knäböj då och då. Någon (enbent) tåhäv. Igen håll koll på högerfoten. Stortån ska också jobba.
Effekter i vardagen av detta är t ex att jag numera kan stå på ett ben för att sätta på strumpor och skor, utan stöd och utan att rasa ihop i en hög. Har alltid tolkat det som allmän dålig balans men dumt nog inte tagit tanken vidare. Det gick visst att göra något åt.
Nu hoppas jag att det fortsätter i samma riktning. Gäller att jag inte överivrar mig (det är ju så roligt att springa!!) utan fortsätter följa sjukgymnastens instruktioner. Sjukgymnasten ja. Hon är upphöjd till allsmäktig flera gånger om. Inte nog med att hon lyckades illustrera mina problem med diverse övningar så att jag äntligen fattade och började lyssna. Dessutom har hon knåpat ihop rehab-schema som hela tiden lett framåt och gett resultat. Nästintill daglig förbättring. Då går det som en dans att traggla vidare. Skulle inte ens kalla det traggla. Och nu när jag fått smak på min drog igen är det dessutom ännu lättare.

Om kommentarer på denna sajt

Hej! Vad tycker du om det du just läst? Bidra gärna med tankar och synpunkter men tänk på att det bästa sättet att hitta läsare är att hålla sig kort och koncis, med en god ton. Glöm inte att dela alla artiklar du kommenterat – för ännu mer debatt! Här kan du läsa mer om vilka regler som gäller i våra kommentarsfält.

Comments powered by Disqus.

Mer från Stina Svensson

Fortsättning följer…

När selfien vid Långe Jan var tagen bar det av mot fastlandet. Jag och racern blev avsläppt hos storasyster i Kalmar. Swimrunutrustningen fick bo kvar i swimrunpartnerns bil. Den är för skrymmande att ha på racern men behövdes på resan eftersom vi helgen efter skulle köra Loftahammar Endurance Day (LED). Min plan, inte helt oväntat, var att ta mig på två hjul till Loftahammar. Men först några dagar hos storasyster och hennes sambo. Som bonus var äldsta systersonen på plats. Inte helt självklart eftersom hennes två barn är utflugna, men jag var glad åt det sammanträffandet.tisdag 8/8 17:06

Exotiska Kalmar län

Åter på hemmaplan efter en maxad resa. Jag har upptäckt Kalmar län. Hur exotiskt låter det? Jag är uppvuxen i Västervik så jag borde dessutom egentligen redan känna regionen väl nog. Men nu var det dags för återbesök och upptäcka nya delar.måndag 7/8 19:09

Lighthouse run 2017

Dags för semester och lite äventyr. Sitter på bussen söderut. Första delen av detta äventyr är nämligen välgörenhetslöpet Lighthouse Run 2017 på Öland. Tanken är att springa från fyr till fyr under tre dagar (170km). Bara för att det är roligt! Och för att samla in pengar till organisationen Min stora dag som jobbar med att förverkliga drömmar för barn med svåra sjukdomar och diagnoser. Finns en speciell lighthouserun-bössa för den som vill bidra.torsdag 27/7 8:21