Stina Svensson

Jag gillar att springa. Helst långt. Löpning, och även simning eftersom jag håller på med swimrun, tar ganska stor del av mitt liv, men jag brukar få plats med ett roligt jobb och en hel del böcker,...

Tar några nätta steg

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

  • Publicerad 10:29, 6 apr 2017
Jag nämnde tidigare i förbifarten att jag har fått börja springa igen. Det är en lycka utan dess like som jag egentligen vill skrika ut till allt och alla om. Men samtidigt behålla lite för mig själv. Det har inte riktigt sjunkit in än. Vågar jag tro på att det är nu jag är på väg tillbaka? På riktigt?
Två månader utan ett enda löpsteg – är det över?
Känslan är…magisk… Nästan för bra för att vara sann. Jag flyger fram. Är den för bra för att vara sann? Inte ont någonstans och ett klipp i steget som gör att det går knasigt fort. Har bara fått köra korta bitar blandat med gång än men fort med avseende på kraften jag lägger in. Funderar nästan på om klockan visar fel.
Men egentligen är det kanske inte så konstigt om det skulle vara så. Nu springer jag utan smärta, med båda benen, klart bättre styrka i sätesmuskulaturen och nedre delen av magen, bättre stabilitet i höftpartiet. Och! jag utnyttjar dessa faktorer i löpningen. Verkar ju onekligen bättre att springa med båda benen och att koppla på sätet istället för att lägga alltför mycket ansvar på hamstrings. Dessutom stabilitet som gör att kraften utnyttjas i rätt riktning istället för lite snett.
Det senare kommer igen i diverse andra situationer. Första perioden av löpvilan så hade jag ibland lite ont i höger höft när jag cyklade. Försökte hitta ett mönster i detta. För hög växel, för låg växel, uppför, nerför, platt, trött, dåligt uppvärmd? Men jag kom inte på något. Det verkade vara helt slumpmässigt. Kunde komma mitt i ett pass. För att sedan gå över och vara bra resterande del, som kunde vara en lång del på flera timmar. Sedan körde jag ett pass med en kompis. Noterade då att hans cykel ju faktiskt var stilla medan min liksom vickar en del i sidled när jag cyklar. Hmmm. Det verkar ju som en dålig riktning för rörelse. Kanske skulle testa vad som händer om jag är mer stabil, håller höften fix i ett horisontellt läge och kanske lägger trycket rakt ner på pedalen istället för lite in från sidan? Jodå jag kan rapportera att det går fortare att cykla då. Och dessutom fick det effekten att det onda försvann. Två flugor i en smäll liksom.
Liknande ögonöppnare att gå upp för trappor. Också mycket smidigare mer stabil och kraft rakt ner.
Dagarna är som långa rehab-pass. Varje steg jag tar. Se till att högerfoten sätts i rakt fram och att hela foten utnyttjas istället för att stortån är som en död sill i frånskjutet. Aktivt höftparti. Se till att höften inte vickar. Utnyttja sätet. Och när jag står och jobbar. Aktiv position. Växla mellan stabil på båda benen, höger, vänster. Några (enbenta) knäböj då och då. Någon (enbent) tåhäv. Igen håll koll på högerfoten. Stortån ska också jobba.
Effekter i vardagen av detta är t ex att jag numera kan stå på ett ben för att sätta på strumpor och skor, utan stöd och utan att rasa ihop i en hög. Har alltid tolkat det som allmän dålig balans men dumt nog inte tagit tanken vidare. Det gick visst att göra något åt.
Nu hoppas jag att det fortsätter i samma riktning. Gäller att jag inte överivrar mig (det är ju så roligt att springa!!) utan fortsätter följa sjukgymnastens instruktioner. Sjukgymnasten ja. Hon är upphöjd till allsmäktig flera gånger om. Inte nog med att hon lyckades illustrera mina problem med diverse övningar så att jag äntligen fattade och började lyssna. Dessutom har hon knåpat ihop rehab-schema som hela tiden lett framåt och gett resultat. Nästintill daglig förbättring. Då går det som en dans att traggla vidare. Skulle inte ens kalla det traggla. Och nu när jag fått smak på min drog igen är det dessutom ännu lättare.

Om kommentarer på denna sajt

Hej! Vad tycker du om det du just läst? Bidra gärna med tankar och synpunkter men tänk på att det bästa sättet att hitta läsare är att hålla sig kort och koncis, med en god ton. Glöm inte att dela alla artiklar du kommenterat – för ännu mer debatt! Här kan du läsa mer om vilka regler som gäller i våra kommentarsfält.

Comments powered by Disqus.

Mer från Stina Svensson

Void

Livet snurrar på fort. Det är träning, jobb, familj, vänner, kulturliv. Ibland behövs lite tomrum. Jag har på senare år hittat ett ypperligt sätt att generera sådant. Ta time out från t ex midsommarafton (eller julafton eller nyårsafton). Det är roligt med fest och hänga med vänner, kanske i någon mysig stuga ute i skärgården, men det är inte ett måste. Ibland kanske tomrum passar bättre. Sådana dagar är verkligen helt fantastiska. De är liksom dubbelt lediga. Helger vill jag få plats med träning, men också hinna träffa vänner, gå på bio, kolla in någon utställning eller så. Men har en väl valt att ta en riktig tomrumsdag så finns inte ens möjligheten att göra sådant. Ingen är hemma och inget är öppet. Jag hinner med långpass, rensa avlopp, laga matlådor mm och efter det är det fortfarande en hel del tid över som jag inte vet vad jag ska göra med. På ett positivt sätt. Det är det jag är ute efter sådana gånger. Njuta ett tag av att vara ensam och att inte ha något att göra. söndag 25/6 14:59

Den lättnaden

I slutet av hösten, när allt var löpmässigt bajskorv, bokade jag in ett besök hos en sådan där löpteknik-kille med utrustning som kan mäta löpekonomi. En filmas när en springer på löpband och sedan räknas diverse vinklar, markkontakttid osv ut. Eftersom jag hela tiden fick problem på höger sida av kroppen ville jag veta ungefär hur illa det var (och också få tips om hur jag kunde förbättra situationen). Var där i mellandagarna. Och illa var det! En får ha i åtanke att jag just då kunde springa som snabbast 5min/km p g a smärta (i kontrast till att jag lyckats springa 100km i 4min33s /km….) så jag sprang antagligen inte som jag brukar. Fick brutalt dåligt betyg på löpekonomi och högerbenet släpade tydligt efter. Fick jag fram höften lite mer så blev det något bättre, och gjorde mindre ont, men inte bra. Jag fick lite övningar, kämpade på. Men sedan i slutet av januari fick jag ta ett (eller typ massor av…) steg tillbaka. Jag började om från början med löpvila och en sjukgymnast på Bosön som guide. När jag började springa igen i april kändes det som jag flög fram. Starka fötter, bra sätesmuskulatur och nedre magmuskulatur som är i fas med övre, högerlåret börjar bli lika starkt som vänster, smidigare i kroppen så steget kan tas ut bättre. Det blir så mycket lättare då. Så jag har flugit fram ett tag. Men hur ser det ut egentligen? Är löpsteget så mycket bättre som det känns? Till slut tog jag mod till mig och bokade uppföljningsmöte hos löpteknik-killen (trots att jag egentligen inte gjort något av det vi kom fram till på första mötet). Mycket nervös sprang jag dit i onsdags. Just den dagen råkade vara en sådan då jag inte hade speciellt bra känsla i kroppen, vilket gjorde mig ännu mer nervös. Vet egentligen inte varför jag var så nervös men jag vill ju gärna ha ett snyggt och effektivt löpsteg. Och framförallt kunna lita på känslan. Känslan är bra. Upp på bandet igen. Löpband…. Gillas inte. Jag är som bambi på hal is. Men jag fattar ju att mätutrustningen måste stå på ett ställe och inte direkt kan följa med ut i skogen. Tog ett tag innan jag kom in i min rytm. Löpteknik-killen var i detta läge svårtolkad. Undrar vad han tänker? Ser det helt galet ut? Till slut var det dags för mätningen. Försökte springa så mycket som vanligt som det gick. Det visade sig att jag hade oroat mig i onödan. Resultaten var bland de bästa han uppmätt i de flesta kategorier. Känslan stämmer! Jag flyger fram på riktigt. Finns givetvis alltid små detaljer att jobba med, och det ska jag göra, men grunden är riktigt bra. Förbättringen av resultaten jämfört med mätningen i mellandagarna var givetvis galet stor. Men den jämförelsen är inte riktigt relevant eftersom jag var rejält skadad då. Hur jag sprang innan det vet jag inte riktigt. Jag är självlärd, mest bara sprungit, aldrig kört någon löpfokuserad styrketräning eller några spänstövningar. Något mer skolad i och med att jag började springa med Fredrikshof och fick veta att det finns något som kallas löpskolning med mångsteg och annat. Men det är en kort period i det stora hela. Av Mårten, som var en av tränarna då och som sett ett och annat löpsteg under åren och som tränat en och annan löpare, fick jag intrycket att steget var helt ok men förbättringspotential fanns. Jag tror och hoppas jag tagit mig ett steg vidare. Bådar gott för framtiden. Nu gäller att hålla tungan rätt i munnen och fortsätta skynda lagom. Tog vägen hem över hagatoppen. Lättad. lördag 24/6 13:12

En slottsrunda på nationaldagen

Strålande sol och ledig dag. Vad passar bättre än ett randonnée? Turligt nog fanns ett mycket passande sådant. Södertäljefalangen av Randonneur Stockholm arrangerade ett 200km brevetlopp med namn ”Slottsrundan”. Start på en bensinmacka i Östertälje (många besök på bensinmackar blir det som randonneur!), söderut ungefär längs utsiktsvägen till stämplingsstopp vid Nynäs slott, vidare mot Gnesta för stämplingsstopp vid Södertuna slott, vidare norrut mot Stallarholmen och stämplingsstopp vid Mälsåker slott på Selaön innan återfärd via Mariefred och längs gamla vägen till Södertälje.onsdag 7/6 15:47

Omstart på riktigt

Jag har sedan ganska exakt ett år en löpcoach. Bra kille med massa erfarenhet av att springa lååångt och även av att framgångsrikt coacha andra som gör det. Senaste halvåret ungefär har vårt samarbete varit vilande. Jag har följt sjukgymnasten slaviskt gällande hur mycket jag får springa och vilka rehabövningar jag ska göra. Och i övrigt dundrat på med så mycket cykel och sim som får plats / känts lämpligt. Jag och coachen har givetvis haft mycket kontakt under denna period men det har inte vara meningsfullt att han lägger upp träningsprogram.onsdag 7/6 9:20

Livräddare

För några veckor sedan hölls en, frivillig, HLR-kurs på jobbet. Jag har gått sådan tidigare men ville gärna repetera. Kunskapen är ju liksom av den art att en gärna vill att den ska sitta i ryggmärgen i skarpt läge men helst inte vill hamna i skarpt läge. Mycket bra kurs!tisdag 6/6 8:06

Vilse i pannkakan

Jag var några dagar i Lund i början av förra veckan. Jobbresa med en blandning av möten och kurs. Har varit där hyfsat mycket, aldrig någon längre period men någon dag då och då utspritt under många år. Trots det brukar jag ha stora problem med navigeringen. I de flest städer jag känner till på samma nivå som jag känner Lund brukar jag kunna ta ut en riktning mot platsen jag ska till, jobba utifrån den och sedan hamna hyfsat rätt. Men i Lund kan jag hamna åt motsatt håll om jag inte är observant. Staden och min orienteringsförmåga verkar vara någon sorts allvarlig mismatch.måndag 5/6 12:18

En all-nighter

Konstig period detta. Jag är igång och springer igen, upptrappning fortfarande men mer och mer på riktigt. Det går bra. Jag flyger fram. Steget är lättare än någonsin. Stark i, och använder, rätt muskler. Det går att springa fort. Det går att ligga och nöta på platten. Det går att springa upp och ner och på ojämnt underlag i skogen. Men jag är så rädd att det ska göra ont. Jag vill så gärna att det ska funka denna gång. Vi snackar på nivån att jag inför varje löppass känner sådan oro att jag nästan bangar. Väl ute så är det magiskt – roligt, lätt och inte ont. Det lever jag på när jag kommer hem igen. Tills allt börjar om igen inför nästa löppass. Oklart hur länge det kommer ta innan jag vågar lite på att det funkar. Det är iallafall under omständigheterna lätt att följa sjukgymnastens råd slaviskt. Rehabövningarna görs som de ska och upptrappningsschemat följs. Just nu gäller 85min löp per pass och runt två löpfria dagar i veckan. Det går att få ihop en del mil på det. Men några långpass får inte rum. Då är det ju tur att det finns cykel och att det organiseras diverse brevetlopp.söndag 28/5 13:38

Regeln är att…

… om en inte kan springa långt så får en cykla långt. Så är det.söndag 30/4 17:00

In the heart of Shakespeare country

Onsdag för nästan två veckor sedan begav jag mig till Coventry (in the heart of Shakespeare country enligt hotellets hemsida). Dags för företagets första UK användarmöte. Hemresa på fredagen samma vecka. Hade tänkt spendera den med att skriva något om mina intryck från Coventry. Mötet är till största del presentationer som representanter från kliniker som använder dosplaneringssystemet företaget jag jobbar på utvecklar. För inspiration till andra kliniker och för att vi ska veta hur systemet används  och kan förbättras. [Förtydligande: dosplaneringssystem används på sjukhus när en patient behöver strålbehandling i ett led att bota sin cancer. Systemet försöker optimera fram hur t ex en linjäraccelerator ska skicka fotonstrålar genom patienten. Det är ytterst viktigt att så mycket dos som möjligt kommer till tumören men så lite som möjligt till annat i kroppen.] Superintressant! Det görs så mycket spännande grejor. Härligt att höra att mjukvaran vi gör, till mesta del, är otroligt uppskattad och anses värdefull. Precis innan kl 15 svensk tid på fredagen var det dock dags för mötesutvärdering, vilken jag inte hade någon aktiv roll i. Jag loggade in på Facebook för att kolla läget. Hamnade omedelbart på någon som länk till en artikel om någon lastbil som kört in i Åhléns-huset. Eehhh, alltså i Sverige? I Stockholm? Några kvarter från där jag jobbar? Några kvarter från där jag bor? Där jag och många av vänner och kollegor rör oss dagligen?måndag 17/4 9:36