Kratern mitt i stan – en repris

Det här är en krönika på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

  • Publicerad 12:53, 13 feb 2015

Ödestimman slår för Slussen. Under några sena kvällar vinkar jag av en vän vid Nackabussarna. I de underjordiska environgerna tycks högarna med skräp och järnskrot fått egna liv. En dag blockerar några nedtagna buckliga gatuskyltar Gula Gången, kvällen efter snubblar jag över dem, då påpassligt placerade utanför Saltsjöbanans
entré. Ett märkligt smygschackspel med bråte verkar pågå under Slussens trafikslingor.

Den kombinerade tafatta städningen och förvirrade smygrivningen verkar ha ett budskap: ”Se hur jävligt här ser ut. Vad nytt vi än föreslår, är bättre än detta.” Det är mycket tveksamt att ställa ett stort område i centrala staden schack matt i åratal, som nu förbereds.Jag växte upp i en huvudstad utan centrum. De första husen föll när jag var fyra, först vid tjugosex var den trasiga stadsbilden någorlunda helad. Under mellanperioden var city synonymt med ruiner och byggplank. Än en gång ska vi skapa en mångårig krater mitt i stan. Slussen borde i stället förändrats organiskt i takt med innevånarnas krav. Det är så lyckliga städer utvecklas. Ingen mår bra av att leva i en miljö som i decennier tycks befinna sig
i krig.

Slussfrågan handlar liksom den gångna citysaneringen om behov kontra begär. Världens vackraste huvudstad har inget behov av en t-korsning med rödljus och köer, en motorväg mot Skeppsbron och utsiktshindrande hus som ingen frågat efter. Däremot har industrin begär efter jätteprojekt för den egna ekonomin och betongpartiernas politiker hyser personliga begär att få visa handlingskraft. Den kombinationen har alltid varit för­ödande. Det slår mig plötsligt att Slussfrågan kanske också är en genusfråga. Bland de aggressivaste Ja till nya Slussen-debattörerna på nätet har jag funnit få kvinnor. Det var heller inte kvinnorna som rev huvudstadens historiska centrum och gav Stockholm en stadsbild som eftervärlden försökt hela under två decennier.

Kulturförstörelsen av city klubbades igenom med ryggdunkningar av du och bror mellan skål och vägg. Ja till nya Slussen och Nej till nya Slussen talar helt enkelt inte samma språk och debatten har blivit därefter. Jag tror att vi alla bör fundera över skillnaden mellan behov och begär, även i våra privatliv. De Ja till nya Slussen-debattörer som kategoriskt avfärdat nej­sidan som utvecklingsmotståndare bör också fundera på att ordet ”utveckling” inte alltid är synonymt med meningen ”god utveckling”.

Att begå intellektuell harakiri i viktiga debatter har aldrig varit klädsamt. 

Om kommentarer på denna sajt

Hej! Vad tycker du om det du just läst? Bidra gärna med tankar och synpunkter men tänk på att det bästa sättet att hitta läsare är att hålla sig kort och koncis, med en god ton. Glöm inte att dela alla artiklar du kommenterat – för ännu mer debatt! Här kan du läsa mer om vilka regler som gäller i våra kommentarsfält.

Comments powered by Disqus.