Samtal utan att få en enda fråga

Att vara eller icke vara med andra, det är frågan. Jag och min man sitter på tunnelbanan hem efter en kväll ute med en vän som fyller år. Vi summerar kvällen och jag undrar: Fick du någon fråga under kvällen av hans vänner?

  • Publicerad 16:09, 25 jan 2015

Nej, säger han. Inte jag heller, säger jag. Vi har stått vid baren, både han och jag, och lyssnat till andra människors monologer i sammanlagt fyra timmar. Och visst är vi båda bra på att lyssna, ställa följdfrågor, lyssna lite till, vara nyfikna, lyssna ännu mer, ända tills, ja, tills stället stänger och vi äntligen får åka hem. Och nu sitter vi här, tomma, dränerade och aningen besvikna på oss själva för att vi inte bröt upp tidigare eller försökte göra något åt det.

Och jag tänker på det jag studerar just nu. Jag läser om människans medfödda förmåga att relatera till andra männi­skor, inte bara en talang, utan som livsnödvändighet. Utan relationer dör det lilla barnet. Det är en stark kraft.
Men av den syns intet den här kvällen, annat än behovet av bekräftelse och spegling.

Det är också behov, antar jag, men att vara den som fyller det är rent ut sagt förbannat tråkigt.

Tidigare i veckan satt jag i ett tre timmar långt arbetsmöte och lyssnade till en annan monolog. Vi hade aldrig tidigare träffats och mötet var tänkt att inleda en arbetsrelation. Kvinnan mittemot mig pratade oavbrutet i tre timmar, om sig själv och vad andra tyckte om henne. Hon var en förebild för andra och föremål för andras beundran, inte bara i Sverige utan i hela världen. Sa hon. Hur vet hon det när hon inte lyssnar eller ställer frågor, tänkte jag i mitt stilla sinne. Men varför sa jag inget? 

En gång satt jag på en fest och lyssnade på en skådespelare i två timmar. När han skulle gå tackade han för ett trevligt samtal. ”Samtal?” sa jag. ”Monolog, menar du.” Det var ett sådant där sällsynt tillfälle när svaret kommer direkt och inte när man kommer hem. 

Strax före jul hände något liknande. Min man och jag hade några gäster på middag. Han sa: ”Nu har vi suttit här i fyra timmar och ni har inte ställt en enda fråga till mig under hela kvällen. Det gör mig jätteledsen.”

Det blev inledningen till ett verkligt nära samtal och en oförglömlig kväll. 

Kanske är det alltför smärtsamt att lämna den där personen hemma, den där personen, det egna jaget som man umgås med varje dag, hela livet, alla timmar på dygnet. Är det en skilsmässa vi gärna undviker? 

Som Bette Midler säger i filmen Beaches: ”But enough about me, let’s talk about you... what do YOU think of me?” 

(Nog pratat om mig, låt oss prata om dig … vad tycker DU om mig?)

Läs också:

Felcia Feldt om succékrönikan - "Det är tydligen många som känner igen sig"

Om kommentarer på denna sajt

Hej! Vad tycker du om det du just läst? Bidra gärna med tankar och synpunkter men tänk på att det bästa sättet att hitta läsare är att hålla sig kort och koncis, med en god ton. Glöm inte att dela alla artiklar du kommenterat – för ännu mer debatt! Här kan du läsa mer om vilka regler som gäller i våra kommentarsfält.

Comments powered by Disqus.