Tunneln

Skriven av Sara Ahlmark

Del 1

Jag lutar trött min tunna kropp mot stenväggen, huttrar till när jag nuddar den råfuktiga ytan. Tunnelväggen välkomnar mig så gott den kan med sitt kalla, hårda yttre. Jag står så och vilar min trötta själ mot kanterna och jag slappnar av en smula när jag vant mig vid den skrovliga bakgrunden. Det är bra nu, för en kort stund. En liten människa och en stor stenvägg. Snart nog måste jag vidare det vet jag om, så jag tar den den styrka jag kan från berget bakom mig och hoppas att det skall räcka. Mina tankar vandrar. Det var en gång en annan tid. Då trygghet var något vi tog för givet. Mat och kramar och lycka var vår vardag, och hemska saker bara hände på film. Nu lever vi hemska saker varje dag och trygghet är det enda vi längtar efter. Alla här nere i tunneln längtar efter ljuset, drömmer om det. Men vi vågar inte gå ut på dagen för de som gjort det, gått ut i ljuset, har inte kommit tillbaka...
Minna kommer springande ner mot Jone. Varje steg smäller mot stenmarken i Törnskogstunneln och hon bryr sig inte alls om ifall det låter. Plastflaskorna som hon samlat vatten i dunkar när de slår mot varandra i hennes vilda språngmarch. Munnen öppen och röda tårögon.
” Billy är borta, flåsar hon mot Jone.
”Jag tror skallarna har tagit honom också”
”Tyst”, väser Jone och drar in vattenflaskorna på repet.
”Tagit vem?”, undrar en storögd och väldigt törstig Valle.
”Alltså vi delade på oss en bit upp och han fortsatte sen ut”.
”Va, gick han ut?” Jone tittar argt på henne.
”Nej, inte ut, ut. Men på avsatsen precis innan. Det brukar ju bli en jättestor pöl där.”
”Var är Billy?”, undrar nu Valle som är på gång att börja gråta.
Jone skruvar snabbt upp en vattenflaska så Valle får dricka bort sin rädsla. Minna andas fortfarande alldeles för högt. Hon pressar händerna mot kanten på Jones håla i bergväggen för att lugna ner sig. Hon tittar på de två skrämda barnen och känner att det inte kommer att gå så länge till. Dom blir tagna av skallarna allihop till slut.
Hon böjer på benen och tar sats in i Jones håla. Det är alldeles för trångt såklart men hon tar båda ungarna under sina armar och dom blir sittande så. Bytandes kroppsvärme och rädslor. Minnas hjärta lugnar ner sig till slut och ekot i bröstet dör ut. Ingen säger någonting. Det enda som hörs är Valles vattensurplande.
”Jag såg skallarna med Sanna förut. Hon bara hängde och slängde över en axel. Sen försvann dom nedåt.”
”Då var det hennes skrik som hördes.”
Minna tar Valles hand i sin och kramar till.
”Mmm, jag vill rymma härifrån. Jag orkar inte vara rädd jämt.”

Jone krafsar argt i smågruset som finns hans håla. Det kommer stenar under de långa naglarna men han bryr sig inte. När tunneln rasade in för elva månader sen bildades hålor i bergsväggen hela vägen bort mot Täby, det är i hålorna dom bor. Minna tar hans hand i sin andra.
”Ja, vi ska ta oss härifrån.”
Hon hatar det här. Livet är så fruktansvärt orättvist. Minna drar loss en stor tova från håret som singlar ner på stenplattan. Hon ska sluta med det, att dra loss håret. Hon har lovat. Men det känns bra på något sätt, att riva bort hårtussar. Hon dricker det sista ur petflaskan. Det påminner om livet förut. På bio med supersize pop-corn och supersize läsk och alla polare. Dom ägde Sollentuna centrum. Drev runt i stora flockar och fikade och kollade kläder. Och nu då, trasiga jeans. Trasiga på fel ställen. Och en jacka som man skulle skämmas livet ur sig om man hade på sig i vanliga fall. Fast det finns ju inget i vanliga fall, eller i vanliga fall är ju i tunnelmörkret där ingen bryr sig om kläder i all fall. Förutom att dom ska vara varma förstås för det är alltid en rå atmosfär här nere. Man fryser nästan jämt. Fast vissa ungar har ständigt för lite kläder på sig, prioriterar maten ute på deras jakter om natten. Helt förståeligt såklart eftersom alla är hungriga för jämnan. Kommande natt ska dom ut igen. Maten sinar i bergsspringorna för samtliga. Hon som nu är äldst måste leda jakten. Det är en läskig känsla. Hon vill inte alls.
Hon kramar hårt om pojkarnas händer som kramar tillbaka och tittar hoppfullt på Minna. ”Men alla andra då?”, undrar Jone.
”Vi säger som det är. Ikväll på matjakten. Sen får dom som vill följa med.”
 

DEL 2

Alltid när det är dags för matjakt så fylls luften i tunneln med ett svagt surrande. Barnen planerar vad de ska hitta denna gång och gör storslagna planer om vilka fantastiska matfynd som skall åstadkommas. Det är allt från ravioliburkar, Nutella och konserverade persikor till Bullens korv och Coca-cola i mängder. Alla blir galet upphetsade vid tanken på att dessa kulinariska härligheter skall landa på tungan och verkar totalt glömma bort både att man ska vara tyst och att ovan nämnda delikatesser för länge sedan verkar vara slut.
Minna smyger med tassande steg förbi alla hålor. För varje öppning hon passerar så viskar hon ”matjakt”. Ut hoppar ungarna en efter en. Håla två, åtta, nio, tretton, sjutton, arton, tjugoett och tjugotvå är numera tomma. Ur dem luktar det bara saknad, unket och tomt. Dom ödehålen är obebodda för att dess innevånare blivit bortrövade av skallarna. Ingen vet egentligen vad som händer när man blir bortrövad eftersom ingen som blivit det har kommit tillbaka och berättat hur det var. Men, de flesta barnen som Minna lockar fram är ganska säkra på att man blir dödad på ett utomordentligt grymt och skräckigt sätt.
Sammanlagt har Minna samlat sexton barn som nu skall ut i den regnfuktiga natten och samla mat som skall räcka i sju dagar. Fast det gör aldrig det, efter fyra dagar är det oftast slut och alla börjar nalla på reservförrådet. Därför finns det nästan aldrig någon reserv heller.
Där står Jone med Valle i handen, stora ögon och tramp i fötterna. De vill iväg. Hungern och önskan att lämna tunneln gör att de knappt kan vara stilla. Billy och Sanna saknas, det har de ingen lust att tänka på. Det är alltid så obehagligt när någon har försvunnit. Så alla är bara tysta och håller alla frågor och rädslor inom sig. Jone nyser. Nysningen dunsar mellan stenväggarna. Det sprutar gulgrönt snor ner på hans gympaskor. Minna funderar på att tvinga både Jone och Valle att stanna i Jones håla, dom har feber båda två. Men då måste hon samla desto mer mat och det orkar hon inte. Hon pillar på en hårtova och tänker att resten av ungarna kommer ju bara att plocka till sina egna förråd. Alla är giriga, ingen vill vara hungrig. Det har blivit så. Cleo och Matteo som står en bit bort är värst. Ingen vill längre prata med dom för dom är verkligen elaka. Båda två med långt ljusbrunt hår och rosasmutsiga fleecetröjor. För jämnan lika. Håller alltid ihop. Dom viskar till varandra, man kan höra ett svagt vinande från deras håll. Minna tittar dit och väser åt dom att vara tysta. Resten av den ångande jordluktande samlingen storögda barn tittar också. Då tystnar dom. Vänder rosa fleeceryggarna mot gruppen. Alla fattar ju. Eller åtminstone misstänker. När Sanna brakade ner framför deras grottskreva. Ekot av konservburken som revs mot sten. Skallarna som dånande och Sannas skrik som skar sönder luften. Cleo och Matteo kunde ha räddat henne.
”Gå först och speja du”, säger Minna till Olle.
Olle är en stark kille med jättehänder som kan lyfta allt möjligt. Han är inte det minsta rädd heller. Fast alla är lite skraja för honom. Olle är egentligen världens snällaste men är smart nog att göra sken av motsatsen så att ingen ska få för sig att sno mat från honom. Olle grymtar ett svar och drar med händerna mot den kalla stenväggen fram till öppningen.
”Månljus i natt”, smygropar han in mot tunneln.
Det glider en avslappningsvåg genom hela barnaskaran. Det är så mycket enklare när månen lyser. Det här jakten ska gå bra. Det känner alla.
”Då går vi”, säger Minna.
Alla vet hur dom ska göra. Inget prat, inget tjafs. Bara ut ur tunneln och iväg.
Precis utanför ligger en bensinmack och en hamburgerrestaurang. Det är bara retfullt. Som om att det skulle finnas ett gigantiskt matlager inom räckhåll. Allt som fanns där tog slut på nolltid. Det säger i alla fall ett par av ungarna som var här innan alla vuxna försvann från tunneln.
Månen lyser upp parkeringen utanför restaurangen. Det är inte speciellt kallt men höstens friska kyla börjar kännas av. Olle och två ungar till huttrar och blåser andedräktsmoln när de springer över den öppna ytan. De tänker leta bland husen mitt emot. Där ligger mest villor och de har varit däråt förr och det tar egentligen alldeles för lång tid att gå igenom hus på det sättet, men att behöva ge sig iväg ännu längre bort till en affär känns värre.
Minna, Jone och Valle måste ta ett säkrare alternativ i natt. Det går inte att släpa runt på två sjuklingar någon längre stans, tänker Minna och tar de båda pojkarna i handen. De rör sig över asfalten bort mot en skola. De kan skymta Norrvikens glimmande vatten en bit bort. Hon har sett den röda tegelskolan förut när hon varit ute och jagat men aldrig brytt sig om att gå in. Det är inte ens säkert att det finns ett skolkök, det är det man inte vet. Men nu har hon inte råd att ta några längre chanser. Hon måste agera ledare och visa vägen. Hon andas in kylan och drar killarna med sig. De behöver vantar. Deras händer är iskalla. Kanske kan det finnas i skolan, i kvarglömt eller så, tänker hon.
Glasdörren till Häggviksskolan går upp men ett klick. Det verkar inte som skallarna har varit här. Det luktar bara sandiga barnkläder och dammiga skolböcker. Minna sveper med ficklampan.
”Åh”, brister Jone ut och sätter sig på första trappsteget i trappan innanför dörren.
”Det luktar som min gamla skola.”
Han ler. Minna ler tillbaka. Hon känner också den bekanta, trygga skoldoften.
 

DEL 3

Dom blir sittande en liten stund och drömmer sig tillbaka. Småpratar nästan vardagligt. Valle hittar en plastgrävskopa som han börjar köra runt deras ben med. Minna lägger armen om Jone.
”Vi måste börja nu.”
Förnimmelsen av den vana skolatmosfären skingras med ens.
”Du börjar här nere, så tar jag med mig Valle upp. Den som blir klar först hjälper den andra.”
Jone glider snyggt runt första hörnet i skolkorridoren. Han brukar alltid låtsas att han är med i ett dataspel när dom är ute på matjakter. Han är en hypersnabb actionfigur med oövervinnerliga krafter som ingen vågar ge sig på. Med sin machete strimlar han alla fiender som kommer i hans väg. Kickar med en smäll upp dörren till 1B´s klassrum. I bredbent ställning sveper han med sin röntkenblick av rummet. Där i hörnet, en blå fjällrävenrygga. Fem långa, snabba kliv. Macheten på en bänk och upp med dragkedjan. Jone håller nästan på och ramla omkull. Lukten av rutten frukt och gammal möglig korvmacka får honom att vilja kräkas. Han håller andan och kikar ner i väsköppningen igen.

Under den kletiga stinkande massan av halvmultnad matsäck ligger en Snickers. Jone kan inte hålla sig. Han struntar i att fingrarna blir kletiga av mögel. River upp det bruna plastpappret och slänger ner det på klassrumsgolvet. Biter glupskt en tugga i chokladkakan. Det smakar fantastiskt. En blandning av kola, choklad och nötter. Så bekant. Så gott. Den är förstås lite torr men tar slut på några få ögonblick. Actionhjälten Jone har precis varit med om en av de bästa matupplevelserna i sitt ganska korta men mycket spännande liv. Den vanliga Jone har fortfarande kolasmak på tungan men också gammal matsäck på fingrarna. Han kletar äcklad av sig mot utsidan av ryggsäcken. Men det var så värt det konstaterar han och ger sig ut i korridoren igen.
Under tiden smyger Minna och Valle uppför trappan och in i lärarrummet. Bland de orange sofforna som finns i rummet ser dom i ficklampsskenet ett kakfat med ljusa runda kakor. De tittar på varandra och springer fram för att stoppa en kaka i munnen. Både Valle fyra år och Minna sexton tycker att vaniljdrömmarna de just nu tuggar på är det underbaraste dom ätit på hur länge som helst. Minna låter Valle få fler kakor. Han är så tunn och dessutom sjuk nu, han behöver all energi han kan få. Han smaskar och kollar tacksamt på Minna. Man kan riktigt höra hur gott det är varje gång en kakbit krossas mellan Valles tänder.

Minna tar sin svarta ryggsäck och börjar titta i skåpen ovanför kaffebryggaren. Ett paket bitsocker och en rulle Mariekex åker ner. En halv flaska Funlight, päron och kiwismak som Minna egentligen hatar. Men nu för tiden har man inte råd att hata mat så hon lägger ner flaskan i väskan. Från soffan krasar Valle vidare. Hon öppnar ytterligare ett skåp. Vilken lycka! En burk gulaschsoppa, en burk med kokosmjölk, två burkar majs och ett paket Wasa husman. Och längst in bakom kaffefilter och muggar en burk tonfisk i olja. Det vattnas i Minnas mun, hon älskar tonfisksallad. Nu blir det utan sallad och dressing och bröd men i alla fall.
På undervåningen letar Jone vidare. Hans machete klingar mot väggarna där han går. Han är inte rädd. Det finns inga superheroes som är rädda. I slutet av korridoren ligger något som verkar vara ett kök. Han slår coolt upp svängdörrarna och blir stående blixtstilla. Under en av de rostfria bänkarna sitter en liten skalle. Actionjone tänker att han borde ha känt av den ruttna lukten men inser i nästa ögonblick att hans fingrar redan stinker ruttet. Den lilla stirrar skräckslaget på Jone. Jone stirrar ganska skräckslaget tillbaka men känner också machetens läderhantag i handflatan. Skallen skriker till, ganska svagt och inta alls så läskigt. Jone tar sig snabbt fram till varelsen och trycker klingan mot dess hals. Skallen försöker slå bort vapnet vilket resulterar i ett djupt jack på insidan av dess hand. Den ryggar sårat längre in under bänken och lyckas dra ner några kastruller som skramlar ner på golvet. Det droppar blod på klinkergolvet och Jone skall precis trycka in macheten under bänken mot skallen när Minna och Valle flåsande kommer inspringande i köket.
”Nej, döda den inte”, hojtar Minna skrämt.

”Vi fångar den, precis som dom gör med oss.”

”Ja, och dödar den. Som dom gör med oss”, svarar Jone med svart blick och trycker klingan längre in under bänken.

Det hörs ett svagt jämrande och skallen hasar sig in mot väggen. Nu fylls hela det lilla tillredningsköket av den ruttna och rädda lukten från varelsen.

”Sluta Jone, vi kan ha nytta av den. Byta mot en av oss.”

”Om det finns några levande ja, hur vet du att det gör det?”

”Det är värt ett försök, snälla.”

Jone är för rädd egentligen. Spara en sån där jätteläskig sak. Han fattar inte hur Minna tänker. Vem ska gå ner till dom stora skallarna? Vem vet ens om dom kan prata? Han blir ännu argare. Vem ska dom byta mot? Billy? Sanna? Någon av dom andra? Minna är helt nära nu. Jone har inte hört hur hon kommit närmare. En varm hand ovanpå hans machetehand.

”Valle, ge mig förklädet där borta.”

Minna pekar på en krok.

Som i slow-motion backar Valle i krokens riktning. Han kan inte sluta titta på lillskallen under bänken. Hans gummistövlar gnisslar mot golvet. Skallen under bänken gnyr. Framme vid kroken rycker han snabbt ner förklädet och slänger det mot Minna som vindsnabbt greppar det och lyckas vira det runt den lilla skallens handleder. Jones machete glimmar till. ”Så du kan ta undan den där nu”, säger Minna.
Jone stoppar förnärmat ner macheten i sidofacket på sin ryggsäck.

”Hur vet du att den inte sticker nu då?”


”Den är lika rädd som oss, jag tror inte den ens vågar. Titta, den gråter ju till och med.”

Jone grymtar besviket till svar. Han hade hellre huggit skallen i småbitar. Som hämnd för Sanna och Billy och alla dom andra.

Medan han står och argglor på varelsen under bänken börjar Minna gå igenom alla skåp i köket. Hon hittar tyvärr inte mycket, det verkar vara länsat redan. En ganska stor påse nachochips och ungefär tio burkar krossade tomater samt det bästa av allt i dagens skörd, tre tetror långhållbarhetsmjölk. Valle och Jone får hälften var nerprasslat i sina väskor. Hon är snabb och effektiv, håller hela tiden ett öga på skärskallen och Jone.

"Kom nu!, Valle, skallen och Jone går först och så håller jag utkik bakåt.”

Jone sliter tag i förklädet och rycker upp varelsen på fötter som klapprar ryckigt mot kakelgolvet av knuffen. En varm puff av gammal lort sprids i rummet. Det är första gången de alla tre har sett en på så nära håll. De förundras hur lik den är dom själva. Fast lite mer muskler och senor på kroppen som liksom syns. Med hud som är rödrosa, som lite utan skinn och ganska blank. Och barfota med väldigt tjocka gula naglar.

”Vad mycket hår den har! Och på händerna också!”, utbrister Valle förvånat och inspekterar intresserat varelsens nacke och fingrar som fullkomligt kryllar av bruna och svarta hår.

Båda pojkarna glor på skallen i ficklampsskenet. Den andas upprört och skakar som av skräck.

”Är den rädd, eller?”

Valle tittar på Minna. Hon nickar en aning frånvarande. Hennes hjärna håller på att göra upp en plan. Hon fingrar på ryggsäckens rem. Konserverna tynger hennes axlar.

”Vi får låta Olle gå ner med den till dom stora och kräva tillbaka Billy och Sanna. Det är störst chans att dom lever, dom blev ju tagna sist.”

Minna funderar högt och Jone bara skakar på huvudet åt henne. Hans konserver klonkar i ryggan.

”Han kommer också bli dödad fattar du väl!”

”Nej, du får stå bredvid med macheten mot halsen på den här lilla skallen.”

Minna pekar mot varelsen. Vilket verkar göra den ännu räddare.

”Sen står vi andra bakom och är beredda med stenar!”

Hennes plan är absolut inte vattentät, det fattar väl hon också. Men hon får finslipa på vägen tillbaka till tunneln.

”Nu får vi skynda oss tillbaka. Gå först och lys upp stigen där borta.”
 

DEL 4

Minna lyser på de tre gestalterna framför sig. Förklädet är hårt åtdraget kring skärskallens händer och den gnyr lite för varje steg.

”Vi kanske ska lossa lite på knuten?”

Jone vänder sig ilsket om.

”Och vaddå, så att den kan smita och skvallra för dom stora?”

Jone, skallen och Valle traskar bestämt vidare bland de orangegula löven på stigen. Lillskallen kommer efter väldigt motvilligt.

”När vi kommer fram till stora vägen vid rondellen, tar jag den. Så får ni springa i förväg och berätta för dom andra. Och Jone, var extremt noga med att alla måste hålla sig lugna.”

Jone nickar utan att vända sig om. Håret flyger en smula upp och ner när han rör på huvudet.

Mössor behövs också, tänker Minna. Den kylfuktiga luften så här precis innan solen skall gå upp får henne att huttra igen. Tänk om dom kunde stanna och se solen bara en kort stund.

”Spring nu!”

Hon tar ett hårt tag i förklädesremmen och kliver ut på asfalten. Skallens fötter hörs svagt bakom henne.

Olle och hans gäng har haft en lyckad jakt. Nu står dom utanför tunnelöppningen och delar matskatterna så lika det går. Tre högar. Blandat konserver och torrvaror. Några andra ungar står med gamnackar och tittar storögt på högarna som bara växer ju mer Olle och dom två andra plockar upp ur sina ryggsäckar. En cola-burk rullar plötsligt ur en av travarna och träffar med klonkande kullerbyttor en trasig metallskena som löper längs marken. Till barnens fasa töms burken pysande och sprutande ut på stenunderlaget. En av de tunnaste ungarna i klungan slänger sig desperat ner på marken och börjar frenetiskt slicka i sig den snabbt försvinnande läsken. Då kommer Jone och Valle.

”Vi har fångat en skalle”, flåsar Jone med Valle hängande, flämtande i hans hand.
Hela gruppen skiftar fokus från både mattravar och utspilld cola och glor gapande förvånat på Jone och Valle.

”Kom igen nu, smyg tillbaka till era hålor. Minna kommer snart med skallen.”

Orden verkar inte nå fram. Hela barnaskaran fortsätter att oförstående stirra. Olle kliver fram.

”Tror du vi går på den, eller? Ni försöker säkert bara sno vår mat. Ni kan ju själva smyga tillbaka.”

Olle slänger med nacken in mot hålorna. Barnen runt omkring honom nickar.

Jone försöker ta kontroll över sin andning. Minna kommer snart med skallen, solen kommer gå upp och ingen fattar att då kommer allt vara för sent. Och dom kommer dö. Tankarna börjar skena iväg. Han känner sig svettig och villrådig. Valle rycker i hans arm och pekar bort mot stora vägen. Där i gryningsljuset ser dom alla vad han pratade om. Minnas siluett och bakom en mindre lite kutad varelse som inte är ett vanligt barn. Det ser alla. Utan ett ord hjälps de åt att bära in allt ätbart i hålorna och för första gången får nog alla ungar ungefär lika mycket mat från nattens utflykt.

Minna tänker att hon måste hinna ner med skallen innan det ljusnar helt. Måste försöka möta gruppen med dom stora och sätta hårt mot hårt. Lillskalle mot Sanna och Billy. Skallen gnäller när de är på väg ner i tunnelns inre svärta. På båda sidor stirrar barnögon i dunklet. Beredda. Spända, vitnande knogar runt stenar i varje hålighet. Minna ser dom allihop beslutsamt i ögonen. Som skuggor sluter dom upp bakom Minna och den lilla skallen. Barnen vet att allt står på spel. Skärpta in och utandningar hörs intensivt i den gemensamma skaran. Alla är skräckslagna.

Då kommer braket. Gigantiska stenblock som lossnar från tunnelberget och dundrar ner och blockerar deras väg ner mot skallarnas boning. Hela barngruppen springer baklänges i panik och rasar ner över varandra i en blandning av skrik och damm och småsten. Så småningom tystnar stenrullet. Barnen vågar börja prova om de kan röra sina armar och ben. Stendammet lägger sig. Det jämras och gråts. Sakta skingras klumpen av ungar. De står rådvilla och tittar på varandra, den nya avspärrande stenväggen och framförallt den lilla skallen som fortfarande sitter fast i Minnas förkläde. Den gråter också. Nu hörs något från andra sidan rasmassorna. Det låter som någon som vrålar. Barnen skärper genast sina sinnen. Glömmer bort en stukad fot och sina skrubbsår. Rädslan kommer krypande igen. Några hinner tänka att stenmuren skulle bli ett bra skydd mot hotet därnere. Men nu känns det som dom står där bakom och är alldeles för nära. Barnen tittar på Minnas grådammiga ansikte och håller hårt i varandras händer.

”Vi måste hålla ihop nu.”

Minna viskar.

”Tillbaka till hålorna, försök så gott det går att hoppa in i dom längst upp. Så många som möjligt i varje.”

Hon vet inte hur hon lyckas få alla ungar att lyssna och göra som hon säger, men hon tänker på hur hennes mamma gjorde. Hon gör så. Säger som mamma sa. Det kniper i Minnas bröst när hon börjar tänka på sin mamma. De satt och åt frukost när bussen kom. En macka med ost och paprika. Tunt med smör för annars blev det äckligt. Apelsinjuice i Minnas glas, mamma hade kaffe med lättmjölk. Alltid lättmjölk och lättcreméfraiche och lätta. Minna skulle följa med bussen och mamma skulle komma efter. Hennes mamma som protesterade, skrek och gormade och smällde till tjejen som försökte ta Minna med sig. Hon som förklarade att alla barn skulle köras i säkerhet, om det blev värre. Mamma i sin ljusblå morgonrock och vattniga ögon. Till slut hade hon kramat Minna så det gjorde ont överallt och sagt att hon älskade henne mest av allt.

Hon märker att hon står ensam kvar med den lilla skallen. Alla barn har krupit ihop i de små grottorna. Smuts och tårar utan tröst. På andra sidan den nya stenväggen har vrålandet tystnat. Nu hörs bara ett dovt stökande. Det låter mindre och mindre. Hon tar tag i den lilla skallen. Den följer liksom ledlöst med i bandet. Minna hoppar in i en håla, hon imponeras av hur vigt skallen bara hoppar efter och sätter sig bredvid henne på stengolvet. Den lilla luktar ruttet. Men man vänjer sig vid att lukta illa och vara hungrig. Fast man blir trött och sur. Tröttare och surare när man nu har blivit allas mamma. Är det därför mammor är sura? För att dom är trötta.

Skallen kryper ihop bredvid Minna. Buffar sig lite närmare och somnar. Minna somnar också. Liksom nästan alla andra ungar. Dom är så trötta, jämt ä dom det. Alla utom Olle.
 

DEL 5

Han hoppar ur sin håla och börjar glidsmyga ner mot stenraset som nu separerar skallarna från dom själva. Han tycker inte att man bara kan lämna den nya väggen helt oinspekterad. Dessutom har ju nästan hela bytet från matjakten gått förlorad in i de andras hålor. Det känns inte heller riktigt rätt. Alltså ut på inspektion och tillbakatagande av mat. Luften har ändrats sedan tunneln ner mot skallarna täpptes till. Det luktar inte så jätteäckligt längre och det känns faktisk svalare på ett friskt sätt. Det börjar knastra under converseskorna ju närmare raset han kommer. Nu gäller det att vara försiktig, det vet han för han kollade alltid på naturprogram på tv. Det är väldigt lätt att det kommer fler ras när det en gång börjat rasa. Fast det var ingenting han brukade skryta om i Helenelundsskolan. Han var redan en tönt och det fanns en massa äldre killar som tyckte att de var kul att tracka honom för det. Dom brukade skrika smutsiga skogsmulle och ta hans ryggsäck och slänga i toaletten. Så nej, han sa aldrig något om sina utmärkta naturkunskaper. Låtsades till och med vara skitdålig på provet om svampar. Fick massor med fel med flit. Efter det blev det lite bättre ett tag. Så man kan nog säga att han fick en ny chans när dom började leva i tunneln. Här är ju Olle en tuff kille. Det känns bra.

På andra sidan stenbumlingarna hörs fortfarande ett väldigt dovt skrapande ljud. Men det känns som om det kommer långt bort ifrån, inte alls precis på andra sidan väggen utan på väg bort. Olle känner på de stora, kalla stenarna. Vassa block som täpper till. Noggrant går han igenom hela väggen, fingrar på varje skarv och spricka och konstaterar att den är tät. Han försöker till och med rubba på ett par av de större bitarna och märker belåtet att det är stenhårt. Han fnissar till, stenhårt alltså!

Nu när han är säker på att väggen håller måttet tänker han faktiskt ta tillbaka sin mat. För det är minsann han som hittat den. Hans rättmätiga byte.

Ur dom flesta hålorna kommer små snusningar och svaga snarkningar så detta skall nog bli en enkel match tänker Olle och väljer ett hål att börja med. Då känner han en hand på sin axel.

”Vad gör du, ute?”

”Minna sa att vi skulle stanna i grottorna.”

Det är Cleo och Matteo. Självklart är det dom, tänker Olle.

”Strunt i det. Jag gör väl vad jag vill.”

”Skulle tu ta mat eller?”

Matteos fula näsa under en tovig lugg.

”Nä, skulle bara kolla stenväggen därnere, den håller. Om ni nu bryr er.”

”Säkert…”

”Vad gör ni ute, då?”

”Vi letar efter den där äckliga lillskallen. Men den verkar ju ha smitit.”

”Den är hos Minna, så den kommer ni inte åt.”

Olle fnyser åt Cleo och Matteo och går tillbaks till sitt. Han tänker att han en dag vill säga något riktigt elakt åt dom där två. Dom som är så taskiga och giriga själva. För även om Olle numera är tuff så är han också just nu väldigt trött och sovsugen.

Cleo tittar på sin bror. Han ser precis ut som hon. Han är precis som hon. Det sista deras pappa sa var att dom måste hålla ihop, dom har bara varandra nu. Hon känner på kortet i fickan. Hela familjen på gräset framför deras gula hus på Lillies väg 72. Hon måste sluta ta på bilden, den håller på att gå sönder av allt fingrandet men det känns så bra att känna på pappa och mamma och deras hund Biten. Matteo suckar och sjunker ner på marken. Cleo sjunker efter och dom flätar vant ihop fingrarna.

”Tror du att pappa finns kvar någonstans?”

Matteo ser på sin syster. De har pratat om det här 1000 gånger.

”Klart han gör, och mamma och Biten också.”

”Och snart kommer dom allihop och hämtar oss, eller hur?”

Cleo klämmer på hans fingrar.

”Ja, vilken dag som helst!”

De trycker på varandras händer. Ett finger i taget, som dom alltid gör. Tumme, pekfinger, långfinger, ringfinger och lillfinger. Och så tillbaks.

Så har dom gjort sen dom låg i samma spjälsäng. Det har pappa berättat. Dom kunde inte ligga i varsin för då skrek dom sönder hela radhusområdet så mamma fick lägga dom i en. Matteo var sju minuter äldre men Cleo var lite större.

Den dagen bussen kom till deras hus i Viby, sa dom på nyheterna att piken var nådd. Nu skulle det troligtvis bli bättre. Man hade lyckats täppa till ingångarna till Häktet Sollentuna och förhoppningsvis var det slut på olyckor nu. Men det var bäst att också fortsättningsvis hålla sig inomhus i största möjliga mån. Dom visade bilder på tvn. Stora metallstycken framför alla ingångar. Och så klipp över till forskningscentret på Sollentuna sjukhus, där de startat med försöken. Hela det stora området var inhägnat med ståltråd och utanför stod beväpnade vakter. Sista delen av rapporteringen berättade om att forskaren och hans team som börjat genmanipulera schimpanser och startat hela katastrofen, fortfarande saknades. Man hade dock obekräftade uppgifter på att medlemmar ur gruppen gripits av polis.

Lillskallen sover fortfarande när Minna öppnar ögonen. Hon vill inte att den ska vakna heller så hon ligger kvar i den obekväma ställningen och börjar planera. Raset har gjort att ett utbyte verkar omöjligt. Skallarna är kvar där nere bakom stenblocken och säkert Billy och Sanna också, om dom nu lever fortfarande. Så vad ska dom med den här lilla stinkbomben som ligger och trycker mot hennes jeanslår till? Det kurrar i Minnas mage och hon undrar vad skallen kan tänkas äta? Uppenbarligen så äter dom inte vanlig mat för dom har aldrig tagit något från världen utanför, inte vad ungarna har sett i alla fall. Strunt samma för tillfället, för nu måste hon kissa. Varligt flyttar hon på lillskallens armar som ligger runt hennes ben i en knögglig knutvariant. Det kommer några suckar och lite frän lukt från den när hon makar sig förbi och ner tunneln. Luften är helt annorlunda nu. Mycket svalare och friskare, nästan som utomhusluft. På väg ner till den lilla sprickan som de använder som toalett krasar det under Minnas fötter, det verkar nästan som om det har lagt sig ett frosttäcke över stenytan. Det är fortfarande ganska mörkt och svårt att se i dunklet så Minna böjer sig ner och känner det kalla på fingertopparna. Det börjar bli vinter konstaterar hon. Och inser att kidsen inte kan stanna i tunneln mycket längre till.
 

DEL 6

Cleo och Matteo som aldrig gick tillbaka till sin håla igår har vaknat längre ner i tunneln och hör de frostiga stegen som kommer närmare.

”Olle är det du, viskar Matteo med darröst?”

Han håller hårt i Cleos fingrar

”Det är Minna. Var är du”

Tvillingarna reser sig upp och frosttassar närmare Minna.

”Har ni ätit något?” Frågar Minna de två tunna syskonen.

”Näe, vi missade utdelningen igår”

”Jag ska bara kissa så fixar vi nåt sen. Gå upp till min håla och vänta på mig. Men akta lillskallen som sover där. Jag vill inte att den ska vakna”

Hon klappar Cleo på den slitna alldeles för kalla fleecen.

”Och sätt på er något mer. Det är svinkallt.”

Den lilla skallen börjar sträcka ut sina långa rosaaktiga armar. Jone ligger mittemot och smygkollar på den. Han tycker att den är superful med sina dingliga ben och lite lätt håriga rygg. Han ryser när en puff av dess doft kommer emot honom. Fy! Kunde dom inte bara lämnat den i skolan. Det här kommer bara att bli problem tänker han och fingrar på en konserv inlagda mandarinklyftor. Det vattnas i munnen när han tänker på de orangeglänsande fruktbitarna. Han kan inte hålla sig. Han glömmer skallen, öppnar snabbt locket och bänder upp den taggiga metallen. Ner med två giriga fingrar och blicken stint fäst vid citrusinnehållet. Han fiskar upp några saftiga klyftor och fyller smaskande munnen. Han blundar och njuter. Tänker på mormor i Kummelbykyrkan som alltid hade mandariner på vaniljglassen. Tuggar på de mjuka bitarna. Fångar upp mer ur sockerlagen. När frukten är slut öppnar han ögonen. Då står lillskallen där, jätte-jättenära. Jone stirrar in i skallens ögon. Den visar tänderna. Gula är dom. Jone blir helt panikslagen och rumphasar skrämt bakåt i håligheten. Hans byxor fastnar i underlaget och skallens arm kommer närmare.

”Försvinn”,väser Jone.

Han är rädd.

Jone tror att skallens arm precis ska döda honom, när han märker att den snott åt sig konserven med sockerlag och sitter hukad utanför hålan och sörplar.

Tvillingarna smyger sig fram och får plötsligt syn på lillskallen som sitter framför Jones håla. Dess glufsande ekar i den tysta grottgången. Cleo och hennes bror panikstannar och stirrar på den rosa kroppen som kämpar med det sockriga innehållet i metallburken. Ovanför stirrar Jone. Ingen vågar röra sig. Då hörs ett avgrundsvrål. Skallens mandarinbehållare slamrar ner mot stengolvet. Barnen andas knappt, allt är stilla. Skallen sniffar i luften, huvet rör sig ryckigt åt vrålhållet. Så kommer det igen, brölet skakar mellan väggarna. Skallen kastar sig fram. Dom som det känns lite för långa armarna hänger och slänger när den rumlar ner mot ylandets ursprung. Förbi syskonen i ett rasande tempo och rakt in i Minna som kommer springande upp genom grottgången.

”Aj!”, skriker hon och blir helt nermejjad av den rusande lillskallen.

På andra sidan gårdagens stenras hörs ett högt klonkande som om någon försöker flytta på berget som numera blockerar gången mot Hagby. Och så vrålet igen. Det studsar fram och får alla barnen i hålorna att skräckstelna. Skallen är framme vid avspärrningen och börjar desperat krafsa på stenväggen. Den gnyr och svarar den stora skallen på andra sidan. Alla ungar i grottan känner igen den här känslan. De tar någon i handen och kniper igen om gråten. Det måste vara skallens mamma på andra sidan. Det är alla säkra på. Och ingen här nere har sett sin mamma på jätte jättelänge.

Minna samlar ihop sig själv och försöker tänka klart. Om skallarna på andra sidan den nya muren på något sätt lyckas rubba stenblocken så är det ute med dom alla. Skallarna kommer säkert vara så arga att vi tagit deras lillskalle att de dödar oss direkt. Kanske det vore bäst att bara sticka härifrån nu på en gång. Samla ihop alla ungar och bara dra. Det måste ju finnas något annat ställe dom kan gömma sig på. Minna rycker och drar i sitt hår medan hennes tankar forcerat far omkring.

Nu gormas det igen på andra sidan. Och det låter som om dom är fler. Det mullrar om genom stenmassorna och det känns som om stenarna skall ge vika. Minna har inget val. Hon rycker snabbt tag i lillskallens dingliga arm och börjar trots dess protester att släpa den motvilliga varelsen upp genom stengången. Det går inte att lämna den. Den kommer att dö. Helt klart. Vi sticker nu!

Minna försöker peppa sig själv men inombords råder superkaos. Desperat skriker hon till alla ungar att ställa upp i tunnelmynningen med all mat packad och så varma kläder som det bara går. Nu skulle dom smita. Hitta en väg själva.

”Olle! Du får ta alla dom här. Och sätt någon större i slutet som kan hålla koll”

Minna slänger ett långt rep mot Olle.

”Alla måste hålla i repet precis som på utflykt med förskolan. Jag tar resten. Sätt fart!”

Lillskallen försöker bända sig loss och springa tillbaka ner mot de sina men Minna håller ett stenhårt grepp. Nu ska dom härifrån. Ingenting ska få stoppa dom!

Två rep med ungar på var sida. Ryggsäckar som buktar av konserver och andedräktsmoln som bäddar in följet i den kyliga morgonluften. Solen är på väg upp långt bort i horisonten. Barnen tittar med förväntan på de första strålarna och snubblar på i sina slitna skor. Öppna munnar och ett hårt grepp om snöret. De glömmer sin rädsla för ett ögonblick och förundras över ljuset som skänker sån lycka och ger så mycket hopp. Aldrig mer vill de krypa ner i tunneln igen känns det som.

På asfalten som är ganska hal hörs trasket från alla barnen och en skalle. Minna bestämmer att de ska försöka ta sig till Sollentuna centrum och kanske komma in där. Hon vet att de inte kan stanna ute i dagsljuset för länge. Bara för att några skallar är instängda så betyder det ju absolut inte att det inte existerar fler. Centrum är en chansning. Annars vet hon inte. Stinsen är redan ockuperat av skallar och dom behöver något skyddat ställe att gömma sig på.

Där borta syns centrumet. En stor silverfärgad byggnad med svarta bokstäver som avslöjar att detta en gång var Sollentuna centrum. Minna tittar upp mot de utslagna fönsterrutorna som pryder hela fasaden som gapande svarta hål. Vad finns därinne? Hon skakar till. Barnen i sina rep har också stannat och tittar osäkert på henne. De väntar sig att hon ska veta nu. Vad dom ska göra. Men Minna vet ingenting och hon försöker tänka på vad mamma skulle ha gjort. Men mamma har nog aldrig stått med alla dom här ungarna beredda att ge sig in i ett övergivet svart centrum, utan att veta vad som väntar därinne. Då kommer Olle till hennes räddning.

”Kolla där”, säger han och pekar mot ingången.
 

DEL 7

Där den en gång suttit en stor karuselldörr i glas står en figur i den breda tomma öppningen. Och det är ingen skalle utan ett ganska stort barn vars siluett avtecknar sig i morgonljuset. Minna skall precis ropa hej till personen när barnet drar fram ett rep där flera andra barn sitter fast. Runt deras halsar är det grova snöret lindat i öglor. Och när Minna och Olle tittar närmare så ser de något jättekonstigt. Det är vanliga barn fast med extremt långa armar, på något sätt som skallearmar. Försiktigt försöker Minna och Olle få alla att backa.

”Ska vi inte gå ner och prata med dom”, säger Rut. En liten, liten krullhårig tjej.

”Ja, det vill jag”, läspar lille Simon ganska högt som svar.

Minna schyshar de båda barnen och föser hårdare, vilket resulterar i att Sture ramlar. Han slår i sin armbåge och börjar gråta ljudligt.

Olle tar tag i Sture och håller för hans mun, samtidigt som han släpar iväg med honom. Bort från Sollentuna centrum. Minna föser hårt och bestämt med skallen i släptåg. Det är på väg att gå åt skogen. De kan höra bestämda steg och hårda andetag som närmar sig. Och när hon vänder sig om ser hon att det ganska stora barnet med för långa armar är alldeles bakom henne.

”Stanna! Jag ska inte göra något”.

Minna skickar iväg ungarna med en hård putt framåt på gångvägen.

”Följ efter Olle”, manar hon.

”Vi vill ingenting dumt”, fortsätter stora barnet.

”Varför har du en massa barn med ett rep runt halsen och varför har ni så långa armar?”, flåsar Minna ryckigt fram.

”Skallarna tvingar oss. Vi är som deras slavar ungefär. Vi måste ut och leta efter socker åt dom”.

”Socker?”

”Ja, dom använder det när dom tillverkar vattnet”, säger hen och hakar loss ett par halsrepsungar som genast ger sig iväg in i gångtunneln mer mot Malmvägen.

Minna tittar sig oroligt omkring.

”Men armarna då”

”Vet ej. Dom har bara börjat växa….”

Fler hakas loss och ilar iväg. Minna tycker dom ser ut som apor. Hon ryser till.

”Fast varför rymmer ni inte bara nu till exempel?”

”Det var ju några som gjorde det förut. Det som hände dom vill jag inte ens prata om. Men alla fick se det och ingen, verkligen ingen vågar utsätta sig för den risken”.

Hen tar upp en gammal vattenflaska ur fickan.

”Här. Drick lite”.

Minna tar emot den slitna blå plastflaskan och dricker några klunkar. Vattnet smakar gott så hon fortsätter tills det är slut.

”Och så är det vattnet förstås”, säger stora barnet och ler hemlighetsfullt.

Minna känner sig konstigt nöjd i magen på något sätt. Inte alls så där skrikigt hungrig som hon brukar vara.

”Går det bra?” Olles röst ekar från mellan husen på torget.

”Skallarna är på väg, så ni får nog skynda er härifrån. Och om jag var er skulle jag släppa det där lillmonstret. Tänk om dom får tag i er med det”.

Hen ryser i hela kroppen och tar tillbaka flaskan med ett ryck.

”Stick nu! Ni kan gömma er i port 118, där nere på Malmvägen. Längst upp finns en våning som Skallarna inte kommer in på. Ni får klättra genom hisschaktet. Rör er på natten istället”, säger stora barnet och springer efter dom med halsöglor.

En evighet passerar. Sen säger han "det skulle behöva städas här". Jag viskar jakande. Han fortsätter "dom där äckliga varelserna måste bort, rensas, raderas". Sen går han med arga steg vidare fram. Fram mot en ny verklighet där någon kanske redan städat bort hotet. Jag följer efter. Lika rädd för framåt som bakåt. Jag klämmer lite på bilen i fickan. Känner mig trygg av att pilla på den lite kalla och hårda metallen. Snurra på hjulen och peta in ett finger i öppningen där dörren satt förut. Bilen är röd och vit och färgen är avskavd på flera ställen. Jag vet exakt var för man känner det när man drar handen utmed bilens sidor. Sanna säger att jag ska slänga bort den, men det kommer aldrig, aldrig att hända. Jag vet att jag är för gammal för en leksaksbil men det kvittar. Vi gör alla allt för att minnas det som var. Min mamma hade ofta små gula lappar uppsatt på väggen framför skrivbordet. Alla viktiga saker som måste hinnas med hela tiden. Jag kommer ihåg att jag försökte smussla undan någon lapp per dag för att skapa mer tid för mig. Jag önskar att jag rivit bort dem alla. Vi missade tiden vi hade. Nu är vi alla ensamma i denna fasansfulla nya värld och hoppet om en bättre plats är allt vi klänger oss fast vid.
 
SLUT

Om kommentarer på denna sajt

Hej! Vad tycker du om det du just läst? Bidra gärna med tankar och synpunkter men tänk på att det bästa sättet att hitta läsare är att hålla sig kort och koncis, med en god ton. Glöm inte att dela alla artiklar du kommenterat – för ännu mer debatt! Här kan du läsa mer om vilka regler som gäller i våra kommentarsfält.

Comments powered by Disqus.