Tubular Bells

Skriven av Peter Westberg

DEL 1

Han lät pekfingret smeka längs hennes lockiga hår, följde konturen av hennes kind, vidare under hakan. Hennes vackra, gröna ögon stirrade rakt in i hans. Hon log emot honom.

Det vackra leendet som kunde få vem som helst att smälta. Gluggen på övre tandraden skymtade, hon hade nyligen tappat sin första. Han log tillbaka.
Han kysste pekfingret och lät det sedan varsamt röra vid hennes panna.
Han tittade in i hennes ögon en sista gång, tyckte sig ana en sorg i hennes blick, en sorg som det vackra leendet inte kunde skyla.
Hade hon förstått redan då, då han fotat henne i Hagalundsparken, vad som skulle hända?
Att hon inte skulle få se honom igen?
Katarina. Älskade Katarina. Hon var bara fem år när pappa försvann ur hennes liv.
Tårarna rann ned längs hans kinder. Femton år hade gått. Inte en dag utan att han tänkt på sin dotter, ångrat att hon tagits från honom. Den eviga skammen, återkommande skuldkänslorna.
Han stoppade varsamt ned fotot i ryggsäcken och drog igen dragkedjan.
Inget annat var längre av betydelse, det fanns bara ett mål kvar.
Han visste inte hur han skulle ta sig dit, om det överhuvudtaget gick, men Georg hade bara ett mål;
Han skulle ta sig till sin Katarina. Han skulle hitta och skydda henne.
I ryggsäcken hade han packat ned det sista vattnet, uppsamlat med hjälp av kondensinstallationen uppe på taket. Det hade inte samlats mer än fem deciliter i plastburken, han hade pressat varenda droppe ur foliet som legat runt. Det skulle inte räcka länge.
I matväg var det inte mer än tre konserver kvar. Georg hade övervägt att leta igenom några av de underliggande lägenheterna på sin väg ned genom trapphuset för att se om han kunde samla på sig mer mat och dryck, men bestämt sig för att skippa det.
Var minut han spenderade utanför sin barrikad innebar en risk och även om han inte hört tecken på något hot längre ner i trapphuset så kunde han inte veta säkert.
I vapenväg hade han lyckats skrapa ihop en yxa, ett par mer eller mindre vassa knivar, en hammare och ett basebollträ som han modifierat genom att slå ett tjugotal spik igenom.
Ett fåtal tändstickor, ett halvt blockljus och ficklampa med vev låg i ytterfacket.
Det var något oroväckande att han enbart hade närstridsvapen, det hade känts betydligt mer säkert att bära runt på åtminstone ett skjutvapen. Å andra sidan drog skjutvapen åt sig alltför mycket uppmärksamhet och han var ingen fena med pilbåge.
Fleecetröja, ett par träningsbyxor och strumpor var allt Georg lyckats samla ihop i klädväg.
Å andra sidan hade han haft samma tröja och slitna jeans i över tre månader.
För att inte nämna kalsongerna. Personlig hygien var inte längre en självklarhet, något han haft svårt att vänja sig vid till en början. Som allt annat.
Han ställde ned ryggsäcken vid sidan av entrédörren, vände sig om och blickade över etagelägenheten som varit hans fristad i flera månader. Vardagsrummet var stort och stilrent inrett, även om han själv aldrig varit förtjust i skinnmöbler.
Väggarna pryddes, likt i alla de fyra sovrummen, av diverse tavlor och klenoder som den forne ägaren samlat på sig under vad som verkade vara ett oändligt antal utlandsresor.
Vardagsrumsväggen pryddes även av ett centralt altare i form av en nittiotumsskärm som fått Georg att inse att han varken skulle få se en ny film, ett till avsnitt av Skam eller Leif GW i en cha-cha.
Mest imponerad var han av riddarrustningen som prydde ena hörnet i det största sovrummet.
Tavlan ovanför sänggaveln, en mycket vacker svartvit målning föreställande ett par som rumlade runt i sänghalmen, hade fått Georg att undra hur lång tid som gått sedan han själv deltagit i något liknande, eller ens haft tankar på sexuella aktiviteter.
Den senaste närkontakt av den sexuella graden som Georg kunde minnas var när han, några månader innan första utbrottet, befunnit sig i klädkammaren i lägenheten på Lövgatan.
Söndagsnöjet, som bestått i att organisera bland de finkläder han i princip aldrig använde, hade störts av ett dovt ljud.
Han kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var. Ett dovt pipande.
Först med ganska långa mellanrum, sedan allt tätare.
Ljudet visade sig komma från den numer gulnade och alltför smutsiga frånluftsventilen på väggen.
Det pep till. Tystnade. Pep till igen. Var det ljudet av luften som kämpade förbi allt damm i den igensmutsade kanalen? Georg var inte säker. Han ställde stolen intill väggen och klev upp.
Satte örat mot ventilen. För en stund tyckte han sig istället höra vad som föreföll vara de ljud en kvinna förhoppningsvis ger ifrån sig under intimare stunder.
Stod han här med örat tryckt mot ventilen och lyssnade på när grannarna nuppade?
Georg rodnade lite.
Han hade aldrig varit så värst sexuell av sig, intresset hade aldrig riktigt blommat ut.
Visst hade han varit kär vid några tillfällen, och nog hade han varit med en kvinna eller två, han var ju varken religiös eller av andra anledningar i behov av kyskhet.
Georg hade dock ofta skrytit för sina arbetskamrater och de få vänner han hade om de erövringar han gjort, känt att det nog allt var så man gjorde för att smälta in bland grabbarna.
En riktig hingst var han, visste allt om den kvinnliga njutningen.
I ärlighetens namn var det flera år sen han fått komma till, eller ens känt av någon större drift.
Men när Georg stått på stolen och tjuvlyssnat på vad han kommit att bli alldeles säker på var ljuden av kåta grannar så hade han känt värmen stiga.
Fy fan, konstaterade han tyst samtidigt som han blickade ned mot sitt mellangärde.
Georg var upphetsad. Den resande känslan där nere var ett självklart bevis för att så var fallet.
En viss känsla av stolthet infann sig till följd av denna bragd.
Han hade stått där i sin klädkammare med örat mot ventilen och, för första gången på länge, känt sig lite som en vanlig människa med vanliga drifter och begär.
 

DEL 2

Tretton våningar upp hade han gömt sig i ensamhet med perfekt överblick över forna Ankdammsrondellen. Han mindes kaoset som uppstått när man byggt om, främst när tvärbanan kommit igång. Alla gånger Georg suttit och svurit åt det där jävla trafikljuset som aldrig slog om.
Dessa lyxproblem var dock ett minne blott. Det var länge sedan tvärbanan passerat Ankdammen.
Till en början hade han känt sig mörkrädd i den stora lägenheten, en känsla den ständige ensamvargen, som alltid värdesatt egentid framför allt annat, inte riktigt kunnat förlika sig med.
Georg hade inte känt sig mörkrädd sedan barnsben, men så hade ju hela hans värld skakats om och vänts upp och ned och blivit fullständigt galen. Han hade ofta vaknat kallsvettig mitt i natten, med en känsla av panik och tanken på att han kanske aldrig mer skulle träffa en vanlig människa, de som han tidigare åtminstone bitvis varit så suverän på att undvika och ogilla.
Andra gånger hade han vaknat med en känsla av att någon eller något befann sig i lägenheten.
Vid ett tillfälle hade Georg fått för sig att en genomskinlig, långhårig skepnad passerat genom rummet. Han mindes plötsligt hur snackpåsen Gösta, som bott i huset sedan byggåret, för flera år sedan, vid tiden då man höll på att konvertera den vind som numer utgjorde bland annat etagelägenheten som Georg tagit i besittning, berättat om husets historia.
Gösta hade berättat att kåken allt inhyst celebert folk. Självaste Robert Wells hade vuxit upp här, jovisst ser du. Han den kände som har långt hår och spelar piano. Densamme.
Unge Wells hade ofta varit uppe och sprungit på vinden. Om det berodde på att den blivande musikern tyckte om att leka där eller om han försökte fly undan en stygg förälder lät Gösta vara osagt, det var inte hans sak att spekulera sådär överdrivet mycket i.
Var den långhårige skepnaden i själva verket Wells som återbesökt det vindsplan som spelat någon form av roll i dennes uppväxt? Var detta beviset för att Wells, liksom så många andra miljoner eller miljarder, fallit offer för allt som hänt de senaste månaderna?
Georg kände för ett ögonblick hur de gamla instinkterna trots allt satt kvar – handen som per automatik röde sig mot fickan för att plocka upp telefonen.
Han skakade lätt på huvudet och skrattade för första gången på länge.
Det här var en situation han inte kunde Googla sig ur.
Han skulle aldrig få läsa nyhetsrubriken om Robert Wells’ plötsliga och tragiska bortgång och den stora avsaknaden av en av Sveriges stora talanger. Georg skulle aldrig få bekräftat hur stor sannolikheten var att han hemsökts av den långhårige Rhapsody in Rock-skaparen.
Huset hade varit en självklar tillflyktsort för Georg, som själv ansvarat för ombyggnationen av vinden flera år tidigare. När vardagslivet ersatts av epidemi och Georg, efter ett försök till grupptillhörighet, kommit fram till att ensam var starkast, hade Ankdammen varit det första landmärke som dykt upp efter insikten om att en flykt till landsbygden vore ett rent självmordsuppdrag.
Åtminstone i det kaos som regerade i begynnelsen. Döden som lurat runt varje hörn.
Att försöka med bil var inte att tänka på, det var i princip omöjligt att ta sig fram på hjul med alla fordonslik som fyllde vägarna.
Nu skulle han snart lämna frizonen, ge sig ut i den livsfarliga verkligheten igen.
En plats där den enda rådande livsstilen var en ständig kamp för överlevnad.
Men innan han för sista gången öppnade dörren fanns det en sak kvar att göra.
Georg öppnade garderoben och tog fram det sista reservkraftsbatteriet, sparat enbart för det här tillfället. Det borde räcka till att hålla liv i stereon i trettio minuter. Han behövde bara dryga tjugofem av dem till sin avskedsritual.
Han kopplade ihop UPSen och stereon. Den röda lampan lyste upp.
Det var första gången på fyra månader som Georg använt elektronik och möjligen skulle det även bli sista gången han fick lyssna på en CD-skiva.
Få förunnat nuförtiden, tänkte han i sin ensamhet.
I CD-hyllan fanns beviset för att fantastisk musiksmak var det enda Georg med säkerhet visste att han och den före detta lägenhetsinnehavaren haft gemensamt; sex album av Mike Oldfield.
Han drog fram Tubular Bells, den klara favoriten. Senare album var inte sämre på något sätt.
Både tronföljaren Tubular Bells II och modernare album som Man on the Rocks var också klara favoriter, men debutalbumet hade hängt med enda sedan barndomen och hade därför fått en speciell plats i hans hjärta.
Den fick honom automatiskt att tänka tillbaks på julafton 1974 hemma i lägenheten på Jungfrudansen, då femårige Georg hjälpt sin far att riva upp presentpapperet som dolt LP-skivan med ett omslag föreställande en rörklocka.
Mycket fanns att säga om Georgs far, en alkoholist som utifrån sett kanske inte gjort något av värde för mänskligheten, men han hade lyckats föra över sin passion för musik till sitt enda barn.
Att han även lyckats dela med sig av andra egenskaper såsom tjurskallighet och den lite för stora kärleken till alkoholhaltiga drycker var måhända mindre positivt.
Varför Georg valde just detta till sin ritual, sin alldeles egna krigsdans, visste han inte riktigt, men så fort han sett albumet i hyllan så hade det känts så självklart.
Han tryckte in skivan i stereon och hoppade fram till spåret Tubular Bells: Part Two.
Det var något magiskt över just det här mästerverket, något som kunde få Georg att hamna i ett extasliknande tillstånd. Så fort ljudet av basgittaren nådde trumhinnorna bredde sig ett leende över hans läppar och ett lugn sänkte sig över honom.
Det var fan inte igår, mumlade han tyst och kände, för första gången på evigheter, genuin njutning.
Han vandrade planlöst runt i vardagsrummet och njöt av det första stycke musik som hörts sedan elektriciteten och alla andra samhällsfunktioner slagits ut.
Något av det Georg saknat mest av allt i det ensamma och i efterhand ganska menlösa liv han levt, innan det rivits upp med rötterna, var de tidiga morgnarna i bilen på väg till jobbet.
Få saker hade betytt så mycket som dessa stunder av ren och skär lycka, när favoritstycken av diverse kända och okända artister strömmat ut genom högtalarna och agerat soundtrack när Georg via Pampas trafikplats kört vidare ut på Essingeleden och kryssat mellan filerna.
Lika ofta hade de fått tonsätta hans otålighet vid krypkörning och köbildning längs samma farled.
Med toner från diverse instrument flödande ur stereon, som kanske aldrig mer skulle få uppfylla det ändamål den skapats för, var det dags för del två av ritualen.
När musikgeniet Oldfield skapade stycket som just nu var huvudnummer i Georgs avsked till sin frizon, hade producenten på Virgin Records, Richard Branson, gnatat på musikern gällande albumets avsaknad av sång. Oldfield hade inte för avseende att lägga in någon form av sång i sina stycken, ty det var ämnat att bli ett strikt instrumentalt debutalbum. Det sades att han till slut fått nog av Bransons tjat, varpå han stormat ut ur dennes kontor skrikandes något i stil med "Du vill ha sång?! Jag ska ge dig sång!" för att sedan hälla i sig en halv flaska whiskey innan en inspelningssession som resulterade i tio minuters skrikande och brölande. Denna del av stycket Tubular Bells: Part Two blev känd som "the caveman" eller "Piltdown man". Georg hade älskat det ända sen första gången hans far spelat upp spåret. Inte för att Georg vanligtvis gillade att lyssna på instrumental musik ackompanjerad av vredesutbrott, utan för den rent originella aspekten. Han hade aldrig hört något liknande.
Det gutturala brölandet Oldfield åstadkommit kändes så primitivt. Var det rent av så det låtit när grottmänniskor sjöng, om dessa Georgs förfäder överhuvudtaget försökt?
Kunde man även tänka sig att Oldfields vredesutbrott i musikstudion hade hjälpt till att föda dödsmetallens growl? Ännu en fråga som Georg troligen aldrig skulle få svar på.
Han plockade fram nästa detalj, specifikt sparad för detta tillfälle; en flaska whiskey.
Inte Jameson, som Mike Oldfield enligt sägen ska ha hällt i sig, utan en artonårig Macallan.
Han tänkte inte följa idolens exempel och hälla i sig halva flaskan, Georg hade fått för sig att det skulle ha försämrat kommande timmars chanser till överlevnad ganska rejält, men en sexa kunde han allt unna sig. Kanske till och med två.
Han drog korken ur flaskan och förde den mot näsan. Vanilj. Honung. Ekfat. Han hade alltid älskat doften av en riktigt fin whiskey. Doften och det kluckande ljudet när den bärnstensfärgade vätskan rinner ur flaskan. Det blev kanske snarare en åtta än en sexa. Inte honom emot.
När det alkoholframkallade brölandet ljöd ur högtalarna stämde Georg in i en inte helt lyckad duett.
Han höjde glaset för en skål ståendes mitt i vardagsrummet och lät det gutturala brölandet eka mellan väggarna samtidigt som han utförde någon form av halvhjärtat försök till dans.
Han skålade för Ankdammen och för alla minnen detta hus skänkt honom.
 

DEL 3

Gamle Bertil på åttonde våningen, mannen vars kroppshållning trotsat tyngdlagarna.
Georg hade skämtsamt beskrivit för sina bekanta hur det sett ut när Bertil klivit ur hissen: Först ut kom benen, käppen och handen som höll i den, tre sekunder senare följde överkroppen.
Mannen hade en hållning som påminde om ett Z i horisontalläge.
Det första klagomål han fått efter påbörjat stambyte hade kommit från det polska paret på våning nio. Katastrofen hade varit ett faktum när de insett att arbetslaget inte skulle ringa på dörren för att sedan stå kvar i en minut i väntan på att den skulle öppnas utan snarare ringde på, låste upp och gick in. Georg hade lugnt och sansat försökt förklara hur pass mycket effektivitet de skulle förlora om de vid varje dörr blev tvungna att vänta innan de fick springa in och göra sitt jobb, att de allt hade en viss tidspress på sig till följd av en tidplan som skulle kunna bestraffas med vite vid överskridande.
Denna redogörelse hade den uppgivne, kalsongklädde mannen besvarat med ett uttalande som blivit en omedelbar klassiker, en Georg hädanefter älskat att återberätta;
”Men… de kan inte bara gå in… Jag kan vara naken. Min fru… kan vara naken. Vi kanske sexar?”
Elvis-frälste Andy Guldfågel på våning fyra – möjligen en av landets få grekfinsksvenskar, som han blivit vän med under pågående entreprenad. Georg mindes ett väldigt speciellt tillfälle då han druckit kaffe och pratat med Andys fru Jenny varpå den vuxne mannen plötsligt dundrat ut från badrummet med kupade händer innehållandes en färskskiten bajskorv samtidigt som han i extas ropat ”Jag har bajsat!”, följt av det hesa skratt som enbart herr Guldfågel och hunden Mutley, från den gamla tecknade serien Dastardly & Mutley, kunnat frammana. Georg hade självfallet fotodokumenterat händelsen, skickat bilden till gemensam bekant samt printat och laminerat bilden komplett med texten ”Jag har bajsat! – Andy, 46 år” precis så som förskolepedagogerna gjort när något av barnen ritat ett sinnessjukt bra självporträtt eller en superhjälte som skjuter blixtar ur fingertopparna.
Han mindes även den snälla småbarnsfamiljen på tionde våningen vilka, trots olika incidenter såsom fuktskador till följd av bortglömd tillfällig dagvattenavrinning vid arbete med yttertak och bubblor i tätskikt vid badrumsrenovering , alltid bemött honom med respekt och vänlighet.
Georg hade skrattat många gånger vid tanken på parets lilla mops, döpt till Frank, inte enbart på grund av det speciella valet av namn utan även, och troligen mest, på grund av att mopsen delat namn med arbetsledaren hos den underentreprenör som skötte omtrådning av elen i fastigheten.
Huset hade en gång varit fullt av färgsprakande, roliga och även bitvis jobbiga karaktärer.
Nu återstod bara en.
Mitt i brölandet slogs Georg plötsligt av hur lika hans och polaren Oldfields läten var de som yttrades av hotet som stod mellan honom och återföringen med Katarina. Det aggressiva, primitiva brölet.
Han hade spenderat hundratals timmar med att övervaka dem från sin säkra position uppe på taket eller via balkongen. Georg hade försökt kartlägga deras beteenden för att komma fram till hur han bäst kunde öka sina chanser till överlevnad. Gick det på något sätt att lura dem, få dem att tro att man tillhörde samma grupp? Kände de av skillnaden mellan sig själva och vanliga människor enbart genom beteende eller även genom lukt?
Det pågående tankemönstret avbröts plötsligt. Georg stannade upp, sänkte volymen på stereon.
Var det bara inbillning? Han sänkte sakta whiskeyglaset från sina läppar och ställde varsamt ned det på soffbordet. Var det ett skrik han hört?
Inte hans eget. Inte Mike Oldfields heller. Georg pausade musiken, stod alldeles still och lyssnade.
Där kom det igen. Ett barnaskrik, väldigt dovt.
Georg sprang mot balkongdörren.
 

DEL 4

Barn. Han hade inte träffat eller sett ett barn sen tiden han spenderat med gruppen.
Där hade funnits två bröder, runt åtta och tio år gamla.
Georg hade spelat tjurgubbe från första dagen, såsom han av någon anledning alltid gjort när barn varit med i bilden. Inte för att han generellt ogillade barn. Det var en försvarsmekanism från hans
sida. Georg hade intalat sig själv att han inte velat utveckla känslomässiga band gentemot dem på grund av rådande livssituation, det hade han dock inte behövt oroa sig för särskilt länge.
Kanske hade det även något att göra med skammen han kände inför alla de år han förlorat med sitt eget barn. Georg hade å andra sidan agerat på samma sätt mot alla i gruppen, hållit sig för sig själv så mycket som möjligt.
Gruppen hade varit på tok för underlägsen när skyddsrummet på Råsundavägen, som varit deras tillfälliga uppehälle, attackerats av ett femtiotal infekterade.
Såvitt Georg visste var han den enda som klarat sig undan med livet i behåll.
En av trettio.
Georg hade tagit på sig ansvaret att tillaga kvällsmat åt gruppen och befann sig i förrådet, som låg precis intill entrén till skyddsrummet, för att samla på sig ingredienser.
Plötsligt hade skyddsrumsdörren flugit upp och Martin, som hade kvällsskiftet för att övervaka eventuella rörelser ut mot gatan och Näckrosens tunnelbanestation, rusade in i panik och slängde igen dörren efter sig.
”Dom kommer!” hade han skrikit när han passerat förrådet och fortsatt in i det utrymme som fått härbärgera gruppen. Dörren hade inte låsts.
Innan Georg hunnit mer än släppa konservburken med champinjoner hade dörren slagits upp på nytt och kaoset följt. Han hade gömt sig bakom kartongerna i förrådet i hopp om att de skulle rusa förbi.
Det var precis vad som hänt. Georg hade suttit hopkrupen i hörnet bakom kartongerna och hört skriken inifrån skyddsrummet medan den grupp han inte velat anknyta sig helhjärtat till slaktats.
Georg grät i tystnad. Han skämdes. Han var livrädd. Han hade inte kunnat göra något, de var på tok för många, men likförbaskat kände han sig som en förrädare.
Han tyckte sig höra en av bröderna skrika i smärta. Georg skakade av rädsla och pressade sig hårt mot sitt hörn. Han kände inte ens av värmen, det var först när lukten började sprida sig i förrådet som Georg förstod att han sprungit läck.
Efter en stund – han visste inte själv om det var sekunder eller minuter, kanske mer – samlade han mod att titta ut genom gallerdörren. Det skreks och brölades fortfarande intensivt från den öppna ytan, men det hade avtagit en del. Försiktigt drog Georg ned handtaget på gallerdörren.
Ett dovt klick hördes, han hoppades innerligt att det varit så pass tyst att ingen kunnat uppfatta det i det pågående kaoset. Georg gläntade med dörren så pass att det precis gick att se in till skyddsrummet. Han fick kämpa hårt både för att hålla tillbaks kväljningarna och kväva viljan att skrika rakt ut när bilder som för alltid skulle sitta inbrända i hans hornhinnor uppenbarade sig.
Blod överallt. Avslitna kroppsdelar, sargade kroppar som låg spridda överallt, mitt i rummet ett antal lik i en stor hög. Dämpade skrik, gurglandet av någon som tog sitt sista andetag med strupen full av blod och mitt i allt de där äckliga jävla sakerna, de före detta människorna, som bet och slet i folket som försökt få Georg att se dem som hans egen familj.
Tårarna började återigen sakta rinna nedför hans kinder. Han skakade av både rädsla och vrede.
Nu eller aldrig. Georg hade chans att fly medan allt fokus låg på de fallna kamraterna.
Han sköt upp gallerdörren, rörde sig snabbt ut genom skyddsrumsdörren och drog försiktigt igen den efter sig. Dörren låstes automatiskt. Georg visste inte huruvida sakerna på andra sidan kunde manövrera låsvredet, men kände sig relativt säker på att det åtminstone skulle ge honom ett bra försprång. Han lämnade flervåningshuset och rörde sig ut längs ett ödsligt Råsundavägen med kompassen inställd på trettonvåningsfastigheten intill GIAB-huset.
Barnsäkra låshelvete! Han svor för sig själv medan han fumlade med låset till balkongdörren.
Till slut fick han greppet om det, sprang ut på balkongen och tittade ut mot de till synes övergivna utkanterna av Skytteholm.
 

DEL 5

Ett till skrik tätt följt av ett Oldfield-bröl. Han hade blicken på Solnahallen, men det tycktes öde.
Ett dovt metalliskt klang. Georg tittade bort mot korsningen. Där, mitt bland de övergivna bilar som stod huller om buller som om någon kastat runt med dem, såg han för bråkdelen av en sekund något som rörde sig. Något slank in mellan en gammal V70 och en servicelinje-buss.
Detta något verkade vara på väg i riktning mot Georgs fästning.
Mer brölande. På andra sidan av den lilla röda bussen såg han någon komma springande.
Han kisade med ögonen, fullt införstådd med att det inte gick att zooma in utan kikare.
Denna någon såg ut att vara på tok för kort för att vara vuxen.
En unge, mumlade han.
Och bakom följde ännu ett. Hans syn var inte vad den en gång varit och den inbokade laseroperationen hade, på grund av force majeure, inte blivit av, men han tyckte sig ändå kunna urskilja en pojke och en flicka.
Han tvekade en sekund. Han var trots allt på väg ut på sitt livs viktigaste uppdrag.
Georg hade inte räknat med följeslagare, framförallt inte två knoddar, det skulle försvåra situationen rejält. Han hade lärt sig en gång tidigare att han inte fungerade bra i grupp, kommit fram till att hans chanser, oavsett vad andra sagt, var avsevärt större på egen hand.
Men Georg var inget monster. Åtminstone inte likt de där som jagade nere på gatorna.
Han höjde armarna och började vifta. Han ville inte börja skrika efter dem, det skulle genast driva förföljarna mot huset och det ville han undvika så långt det var möjligt.
Barnen verkade inte se Georg. Inte så konstigt, han befann sig trots allt ett fyrtiotal meter ovan mark.
Han sprang in i lägenheten, rev ned gardinstången som hängde ovanför glaspartiet intill balkongdörren och drog till sig den blåa gardinen.
Väl ute igen hängde han ned gardinen från balkongräcket i hopp om att få barnens uppmärksamhet.
Det fungerade. Flickan, som var några meter framför pojken, stannade till och pekade upp mot balkongen och gardinen som nu agerade flagg. De fortsatte röra sig i riktning mot höghuset samtidigt som Georg fick syn på deras förföljare. Han räknade till tre stycken, kanske dryga hundra meter bakom ungarna.
Det var bråttom. Tretton våningar ned för att öppna upp dörren.
Han drog gardinen över räcket och sprang mot dörren. Rev upp dragkedjan till ryggsäcken, drog fram hammaren, slet åt sig basebollträet som stod lutat mot väggen intill dörrkarmen, hoppade i sina slitna joggingskor och kastade sig ut genom dörren.
Just i denna stund var han väldigt tacksam över att ha påbörjat dagen med att röja undan en del av den barrikad av stolar, garderober och annat bråte som slängts ned för att någorlunda blockera trapphuset från ovälkommet besök. Det var fortfarande mycket kvar i trappan, men undanröjt nog för att han skulle kunna klämma sig förbi ned till tolfte våningen.
”Jag är för gammal för det här.” Han förbannade sig själv i samma sekund som den gamla klyschan lämnade hans läppar, men nog hade han sett sina bästa dagar och nog gjorde sig en faktiskt rätt värdelös kondition påmind när han började närma sig sjätte våningen.
Svettpärlor började rinna nedför pannan i samma takt som andetagen blev alltmer ansträngda.
Bottenvåningen. Äntligen. Han rusade fram till dörren, stannade till med handen på handtaget.
Det här kunde gå väldigt fort. Och väldigt illa. Tre angripare. Minst. Det var länge sen han stått i närstrid med dem och det han sett när han studerat dem på håll sa honom att de var farligare än någonsin. Mönstret hade ändrats.
Det var inte längre alla mot alla som det varit förr, när helvetet på Jorden tog sin början.
De första drabbningarna hade varit kaotiska och förvirrande, men han hade efter ett tag lärt sig att förvirra dem. De som förvandlats hade från början gått på allt och alla - gick ett flertal till attack mot
en och samma grupp överlevare slutade det ofta med att de attackerade både varandra och människorna, vilket i vissa fall gett de sistnämnda en chans att, mitt i förvirringen och tumultet, fly. De hade varit identitetslösa, inte verkat kunna identifiera varandra som av samma släkte.
Men det hade ändrats, det hade han sett.
Det verkade som att de till slut funnit varandra ute på jaktmarkerna, för med tiden hade flockbeteendet börjat ta form. De jagade, och dödade, som en. Ibland åt de upp sina byten direkt på plats, men han hade märkt att de besatt vissa former av rutiner och instinkter.
De drog sig tillbaks när mörkret föll, de hade uppenbarligen insett att den nedsatta synen gjorde jakten svårare. På samma sätt kunde de ibland dra med sig sina byten från slaktplatsen om det började skymma eller om vädret var alltför ogästvänligt.
Dessa mönster såg Georg som både positiva och negativa.
Det positiva var att man kunde ta sin chans till förflyttning eller flykt när mörkret fallit, om man tog det försiktigt, använde ficklampor och andra ljuskällor till ett minimum - för sprang man med ficklampan tänd i ett övrigt becksvart samhälle var man extremt exponerad.
Det hade han sett många avskräckande exempel på.
Det negativa var dels att deras instinkter att söka sig till varmast möjliga plats gjorde att det alltid var oerhört riskabelt att ta sig till en ny tillflyktsort. Han hade själv försökt ta sig in i byggnader som visat sig inhysa hela bataljoner av ogästvänliga varelser. Det hade lärt honom att alltid hitta en säker plats att gömma sig på för att på avstånd försöka bedöma tilltänkt tillflykts eventuella ockupation.
Det som grämde Georg mest var att han hoppats på att vintern skulle ta kål på dem, men i och med det inpräntade beteendet hade båda sidor troligen förlorat ungefär lika många kroppar under de kallaste av månader.
Nu eller aldrig.
Han tog ett hårt grepp om basebollträet med vänsterhanden, kollade att hammaren hängde lättillgänglig i skärpet och vred upp låset. Han tryckte ned handtaget, lutade sig mot dörren och öppnade försiktigt upp den samtidigt som han tog ett stadigt tvåhandsgrepp om basebollträet.
 

DEL 6

Hon hade ingen energi kvar. Kände hur hon blev långsammare för varje gång foten träffade asfalten. Hon fick inte ge upp. De var snart framme. Om hon stannade upp skulle hennes bror också göra det, och då skulle det vara slut för dem båda.
Hon hörde sin brors ansträngda, trötta andetag bakom sig. Någonstans längre bak, hon visste inte hur långt, hördes snabba fotsteg och de där brölande, väsande ljuden som alltid gav henne rysningar.
Ljuden som, ackompanjerade av våldsamma hemska bilder från förr, spökade för henne så fort hon stängde igen sina ögonlock.
Mannen på balkongen hade försvunnit. Hon var säker på att han försökt visa dem vägen, att någon skulle öppna en dörr och släppa in dem så fort de nådde höghuset.
För varje sekund som gick utan att någon visade sig började hon dock tappa hoppet, men försökte intala sig att de väntade in i sista sekund för att inte riskera något.
Men vart var ingången? Hon försökte lokalisera den samtidigt som hon sprang, det gjorde det något lättare att hålla farten uppe när hon fokuserade på annat än känslan av utmattning.
På framsidan, vilket var det enda hon såg härifrån, verkade det enbart vara butiker.
En spel- och tobaksbutik och vad som såg ut som en frisör- eller annan form av skönhetssalong.
På högra sidan tyckte hon sig se ett metallstaket som krökte nedåt vid en öppning - troligen en trappa ned till baksidan.
Ingången måste vara på vänster sida. Hon hade inget annat val än att chansa.
Hon var nästan framme vid den lilla bensinstationen precis innan parkeringen som låg intill huset.
Det lät som om angriparna hade tagit in något på dem, ljudet av fötter mot asfalt lät allt högre.
Hon tittade snabbt bakåt och såg sin brors ansiktsuttryck; en blandning av utmattning och skräck.
”Vi är snart framme, kom igen!” Hon försökte sig på ett snabbt övertygande leende innan hon åter fokuserade blicken framåt.
När hon passerade bensinstationen och den snabbmatskiosk som låg i höjd med den, såg flickan hur en dörr på vänstra sidan av höghuset öppnades.
Hon hade under hela den här mardrömsresan aldrig tidigare känt sådan lättnad som hon gjorde när mannen visade sig i dörren. Han höll ett basebollträ med vad som såg ut som spikar utstickande i toppen. När Georg fick syn på henne släppte han det stadiga tvåhandsgreppet om slagträet och viftade ihärdigt.
”Titta, där borta!” skrek hon åt sin bror och pekade samtidigt som hon kände hur lite av den trodda förbrukade energin återvände och gav henne kraft att öka på tempot.
Hennes bror gav, inte helt oväntat, inget svar. Han hade inte sagt mer än några få ord sen de flytt hemifrån. Det "Spring!" han gett ifrån sig när de tidigare fått syn på sina annalkande angripare var det första ord som yttrats på flera veckor. Hon hörde dock att även han hade ökat takten.
De rusade förbi ett par sedan länge övergiva bilar och uppför en kort trappa, förbi skönhetssalongen på höger sida. Mannen flyttade sig ut från dörren, höll upp den för dem att springa in.
Hon kom först, tvärbromsade framför mannen och tittade upp på honom.
Han tittade barskt på henne och gav henne en knuff in genom dörren.
”In. Fort. Uppför trappan. Högst upp. In genom dörren som står öppen.”
”Men...” Hon pekade mot sin bror, som nu kom upp för trappan.
”Jag tar hand om honom. Upp! Nu!” Väste mannen åt henne.
Hon tvekade en sekund men gjorde som hon blivit tillsagd.
Angriparna var förbi bensinstationen.
Den lilla pojken kom springande mot Georg i alldeles för hög fart.
Han bromsade in, men tappade fotfästet, flög rätt in i dörren och föll sedan ihop på marken som en säck potatis.
Georg böjde sig ögonblickligen ner och lyfte upp honom. Det rann blod från pannan, men han verkade inte särskilt brydd utan kom snabbt på ben igen.
”In med dig!” Väste Georg åt honom innan han tittade bort mot de annalkande fanskapen.
Han skulle inte kunna genomföra den tilltänkta flykten från Ankdammen. Åtminstone inte idag.
Georg insåg även att han var tvungen att göra något åt de tre som närmade sig hans tillhåll.
Han skulle kunna rusa in genom dörren och låsa den, men Georg visste att det skulle göra saken värre. Om han flydde från den här fighten skulle fanskapen stanna här nedanför porten, brölandes och väsandes och bankandes på dörren och troligen slå sönder glaset på stora entrédörren.
Bottenvåningen gjorde honom inget, från den kunde de bara nå hisshallen och tvättstugan, så där kunde de inte göra mer skada än att fly mörkret, om de inte kom in genom hissdörren och mirakulöst lärde sig klättra uppför stålvajrarna.
Risken med att lämna dem vid liv var naturligtvis även att det med tiden skulle dyka upp fler, för det gjorde det alltid. Georg hade ingen lust att behöva ta fram en plan för att smyga sig förbi femtio mördarmaskiner om han inte absolut var tvungen.
Han fattade tvåhandsgreppet om sitt spikmodifierade slagträ och vände sig mot angriparna.
De kom åtminstone inte i en klunga, utan var för sig med kanske trettio meters mellanrum.
Om han utdelade sina slag rätt skulle han kanske slippa riskera att tampas tre mot en.
Den första rusade förbi skönhetssalongen. Georg höjde slagträet.
 

DEL 7

En man, eller före detta man, beroende på hur man valde att se på det.
Att döma av den Hulkformade kroppen hade han varit bodybuilder. Heltatuerade armar, tribals som löpte upp längs hals, nacke och vidare upp på det skalliga huvudet.
Han väste så att saliven sprutade åt alla håll.
Georg stärkte sitt grepp om tillhygget samtidigt som han, som så många gånger tidigare, för en kort sekund undrade om de här stackarna hade någon form av minne av sina forna liv.
Vilka de varit, vad de gjort, vad de levt för, vad de haft för åsikter om Sverigedemokrater, den mörkhyade dockan som klippts ut ur Kalle Ankas jul, vad deras favoritfärg varit, vilka människor som betytt något för dem.
Åsynen av den före detta karlakarlen och dennes nuvarande beteende fick Georg, än en gång, att starkt tvivla på att det inuti det tatuerade huvudet fanns något som helst minne av bättre tider.
Georg måttade ett slag som träffade den tatuerade före detta mannen rätt i pannan.
Tre av spikarna på slagträet trängde in i skallen och efter ett häftigt gurglande föll den första av tre tyst ihop på knä. Georg slet hårt i slagträet så att de penetrerade spikarna lossade ur kraniet.
Han sparkade till över bröstkorgen så att den livlösa kroppen föll ihop på marken.
Georg hann knappt räta på ryggen innan nästa sammandrabbning.
Det nerblodade, härjade ansiktet gjorde det svårt att utläsa mycket, men han gissade att kvinnan varit runt fyrtiofem. Den före detta propra klädseln, numer söndersliten och skitig, sa Georg att hon haft ett kontorsjobb, eller kanske hade hon jobbat som mäklare.
Han tänkte höja slagträet, men insåg att den här var för nära. Han hade inte utrymme nog att få till svingen. Georg hann med nöd och näppe få upp hammaren med högra handen för att sedan måtta ett slag som träffade precis under knäskålen. Den föll ihop mot Georg, som trevade bakåt ett par steg innan han tappade fotfästet, föll rakt bakåt och hamnade på rygg.
Han började genast kravla sig upp. Den siste var alltför nära för att han skulle ha tid att både ställa sig upp och måtta ett bra slag.
Han ställde sig på knä och sköt ifrån med fötterna i samma sekund som angriparen, en ganska tanig före detta man, nådde honom. Innan de kraschade in i varandra hann Georg notera att han just stod i beredskap att slåss mot en av sina forna bröder – den tanige föredettingen bar en sliten AIK-tröja.
Det tog emot lite, men Georg hade inget val. Om situationen sett annorlunda ut hade han kanske övervägt att fånga in gnagaren och låtit denne agera försökskanin i ett experiment avsett att ta reda på huruvida det var möjligt att avvänja de förvandlades nuvarande beteende.
Kanske hade tillräckligt många Gnagen-hejaramsor, i samklang med ljudet av att knäcka bira, fått denne att minnas alla fina kvällar på Gamla Råsunda och sakta men säkert börjat hitta tillbaks till sitt mänskliga jag. De två gnagarna flög in i varandras famnar.
Georg vrålade av ansträngning, motparten väste så att salivet stänkte i hans ansikte.
Andedräkten som trängde sig in i näsborrarna gav Georg kväljningar.
Månader av kannibalism och avsaknad av munhygien hade satt sina spår.
Georg grimaserade och försökte hålla sig från att kräkas samtidigt som han tryckte angriparen ifrån sig. Den lilla muskelmassa som den förvandlade gnagaren besatt verkade vägas upp mer än väl av dess aggressivitet.
Georg försökte sätta krokben men lyckades inte helt, dock tillräckligt för att han skulle få någon slags övertag. Han delade ut en rejäl knuff som gav honom utrymme nog att måtta ett slag med den nedblodade hammaren. Precis när hammaren höjdes och Georg var redo att utkräva den dödande domen kände han hur något drog tag i hans smalben.
Kvinnan hade lyckats kravla sig fram och få ett stadigt grepp om benet och drog nu med all kraft hon kunde uppmana utifrån sin liggande position.
Georg försökte befria sin fot, men fick alltför snart motstånd framifrån när de ljuva dofterna av förruttnelse åter nådde hans luktsinne. Dess mun var inte mer än en decimeter ifrån hans ansikte. Georg försökte nå hammaren, men hans arm var för stunden fastklämd mellan deras kämpande kroppar.
Plötsligt ryckte den horisontalpositionerade angriparen till runt hans ben så pass att balansen sviktade något och han vacklade bakåt.
Georg lyckades hålla sig stående men hade nu förlorat alla chanser till övertag, den öppna stinkande käften bara centimeter från sitt ansikte. Ett snabbt utfall och den skulle utan problem kunnat slita av en fin bit kött från hans kind. Plötsligt bytte den fokus. Väste till och tittade bakom sig.
Georg såg hur barnen kämpade tillsammans för att slita bort angriparen från honom.
Han fick inte mycket kraft, men knuffade till allt han kunde och lyckades, kombinerat med barnens energiska ryckande, få loss sig själv ur skamgreppet.
Den före detta gnagaren vacklade bakåt, tappade balansen och hamnade på knäna.
Flickan hade fått syn på slagträet som låg på marken bara ett par steg ifrån henne.
Hon sprang fram, plockade upp det och höjde det för attack.
”Nu, fort! Innan den reser sig igen!” Georg pekade hätskt mot den knäböjde.
Hon tvekade en sekund, tittade mot Georg och sedan mot slagträet, tog sedan två snabba steg framåt och delade ut ett slag som träffade rätt över bröstet.
Spikarna trängde så djupt in i köttet att slagträet gled ur hennes grepp och följde med i fallet.
Georg sparkade till, med sina fria fot, så att greppet om smalbenet lossade, vände sig om, tog ett nytt grepp om hammaren och slog med en sån kraft att klorna trängde rätt igenom skallbenet med ett krasande ljud.
Han vände sig om mot barnen, alldeles genomsvettig och med andan i halsen, gick fram till den fallne gnagaren, drog loss basebollträet från bröstkorgen och delade sedan ut ett slag mot dess huvud.
”Varför?” han hörde flickans skakiga röst bakom sig.
”För att vara säker på att de är döda. Chansa inte. Du måste alltid vara säker.”
Han tittade på de andra angriparna, båda med erhållna skallfrakturer. Det fick räcka.
Han blickade ut över området, skannade av parkeringen, bort mot korsningen och bilarna, vidare mot den gamla sporthallen.
Ingen mer rörelse. Georg hoppades verkligen att de här tre varit ensamma och att inga kompisar i närheten börjat söka sig närmre efter ljuden från sina numer döda flockmedlemmar.
Han öppnade dörren till trapphuset och viftade in de två barnen.
Georg drog igen dörren. Därefter låstes och provtrycktes handtaget en gång för mycket.
Bara för att vara säker.
 
SLUT

Om kommentarer på denna sajt

Hej! Vad tycker du om det du just läst? Bidra gärna med tankar och synpunkter men tänk på att det bästa sättet att hitta läsare är att hålla sig kort och koncis, med en god ton. Glöm inte att dela alla artiklar du kommenterat – för ännu mer debatt! Här kan du läsa mer om vilka regler som gäller i våra kommentarsfält.

Comments powered by Disqus.