Vita huset i Hammarby

Skriven av Ingvar Eklund

DEL 1

Det år Kristina fyllde 67 sänktes pensionsåldern från 67 till 65 år. Den hade legat på 67 så länge någon av oss kunde minnas. Visst fanns möjligheten att gå i pension tidigare, vid 63, men då blev ju pensionen lägre resten av livet. Det var en av anledningarna till att Kristina inte hade valt gå i pension tidigare. Och dessutom hade hon trivts bra på sitt arbete. Men nu kunde någon yngre få ta över, tyckte hon. De behövde ju också få komma ut på arbetsmarknaden och försörja sig.
    Erik, Kristinas 32-årige son, studerade vid universitetet i Uppsala, men hade svårt att få arbete där. Det var många som sökte samma jobb, och bara en som kunde få det. Och att leta efter något utanför staden var inte heller det enklaste. Visst fanns det möjligheter, det svåraste var att ta sig dit, särskilt om man inte kunde flytta från Uppsala, där Erik var knuten till universitetet.
    Att klara av resorna, om det inte gick några bussar som passade med arbetstiderna kunde vara svårt. Erik mindes hur det varit i hans barndom och i tonåren. Första året i realskolan hade de åkt med SJ till skolan. Det hade gått bra. En hel motorvagn med skolungdomar och arbetare hade rest på det viset. Och det hade gått både snabbt och bra. Men så hände något som förstörde allt.
    Tidtabellen ändrades. Det betydde att alla som under det senaste året rest med rälsbussen, tvingades att byta till annat färdmedel, för att komma fram i tid. Ett år kördes motorvagnståget nästan tomt. Och nästa vår, när sommartidtabellen kom ut, visade det sig att förbindelsen hade plockats bort. Man hade satsat på några enstaka långresenärer från Stockholm, Malmö och Göteborg i stället för på dem som reste så gott som dagligen.
    Skolorna, tillsammans med några föräldraföreningar, hade då löst problemet genom att tala med bussbolaget som trafikerade sträckorna till den närbelägna staden. Två extra bussar sattes in, som skulle vara framme innan skolorna började. Men det blev längre resor både i antal kilometer och rent tidsmässigt. 
    Under tre år hade Erik rest på det viset. Och sedan hade han åkt buss under gymnasietiden. Då hade ännu en buss satts in, för att alla som behövde skulle kunna komma med. Allt medan järnvägen dog ut eftersom staten hade satsat på ”fel” målgrupp. Långresenärer kunde ju ta ett senare tåg. De var inte lika beroende av att vara framme i tid som arbetare och skolungdom.
    "Jag flyttar inte från Uppsala eller storstadsregionen", hade Erik sagt till sin mor. Och hon förstod honom helt.
       Under studietiden hade Kristina bott i Falun. Det var nästan 40 kilometer dit från den lilla orten där hon nu bodde i, men hennes far, Eriks morfar, hade arbetat där som byggmästare under sin yrkesverksamma tid. Och han hade hyrt en flygelbyggnad i Villastaden. Där hade Kristinas äldre bror, morbrodern Andreas, bott när han börjat arbeta i staden. Så länge han var ogift alltså. Och Kristina hade bott där under sin skoltid.
    Både Kristina och Erik tänkte på de här åren, när de samtalade om arbetsmöjligheter. Där hemma på landsbygden hade det inte funnits så många tillfällen de senaste fem-tio åren. Eriks far hade fått arbete i den närbelägna staden och rest varje dag i flera år. Det hade varit tröttsamt ibland, särskilt när tågen var försenade eller inställda kring jul, nyår och påsk.
    Kristina gjorde något som få skulle ha gjort. Hon bestämde sig för att sälja villan i byn och flytta till en ort närmare Stockholm. Hon hade varit änka i ett flertal år, och det var inte alltid så roligt att sitta där ensam under de veckoslut när Erik inte hade kommit hem. Han hade inte rest hem varje helg. Dels hade det kostat en hel del, dels hade han böcker som han måste läsa ut.
    Nästa gång Erik kom hem började Kristina nämna sina planer. Att som nybliven pensionär lämna hembygden och flytta till en storstadsregion. Andra hade flyttat tillbaka till sin hembygd, när de gått i pension och inte längre varit beroende av att bo i en stad långt hemifrån. Men Kristina gjorde tvärtom. Hon tänkte sälja villan och flytta till en helt obekant ort ett tjugotal mil hemifrån.
    De senaste vintrarna i den lilla byn hade varit fruktansvärda. Åtminstone hade Erik tyckt det. Och modern hade hållit med honom till viss del. Fast hon var ju pensionär och saknade inte jämnårigt sällskap lika mycket.

 

DEL 2

– Vi kanske säljer huset för 120 000 kronor, hade Erik en gång sagt på skoj till moderns arbetskamrat.
– Du har väl inte feber? hade mannen undrat och lagt handen över Eriks panna.
När han förvissat sig om att Erik inte hade feber, kunde han känna sig lugn. Men priset verkade ändå väl högt för honom. Han var inte van vid Stockholmspriser och Stockholmslöner. Han trivdes bra här i byn och hade ingen lust att lämna sin födelseort. Inte ens om hans yngre bror gjorde det. För honom fanns det ingen väg bort från hemmets dörr, från den tuva där han fötts och den jord som hans föräldrar hade brukat. Nu hade de slutat med jordbruket för länge sedan och antingen arrenderat ut jorden eller planterat skog på de åkrar som låg i närheten av skogsbrynet.
Det fanns planer på att bygga ut det närbelägna flygfältet, och då skulle markpriserna stiga ordentligt, hade han läst i en av ortstidningarna. Det gällde bara att locka dit folk, försöka få dem att bosätta sig på orten för att höja skatteunderlaget. Men det var lättare sagt än gjort. Hur skulle man bära sig åt för att få någon att köpa en gård eller villa här i byn, när man själv helst ville därifrån?
En dag stod en liten annons i en av länets tidningar. Det var en fastighetsmäklare som sökte ett objekt. Texten löd: "För kunds räkning sökes villa på fyra eller fem rum i utkanten av Borlänge kommun eller i någon av grannkommunerna. Det bör vara lämpligt pendelavstånd från Borlänge".
Erik läste upp annonsen för modern när de ätit middag och druckit kaffe.
– Vi kan ju göra ett försök, hade Kristina sagt. Vill du ta kontakt med mäklaren?
Nästa förmiddag hade Erik ringt upp mäklaren, som lovat komma och ta en titt på deras hus under eftermiddagen.
Mäklaren dök upp på överenskommen tid. Tillsammans gick de igenom villan från källare till vind och tog en titt på varenda rum.
– Det här verkar vara ett gediget bygge, sa mäklaren, när han sett hela huset och den närmare 3 000 kvadratmeter stora tomten.
– Ja, det är ett bra företag som byggt det, hade Kristina svarat honom. Och källaren var min far med och byggde tillsammans med en murare som är välkänd här på orten. Men det var nästan direkt efter kriget, så det var svårt att få tag i bra material. Tegelstenar till öppna spisen fick vi låna av en grannfamilj, för det gick inte att få tag i tegelsten just då. Och det var inte många av dem som var hela. Men muraren lyckades lägga stenarna så att de hela sidorna syntes utåt. Annars hade det inte blivit någon öppen spis.
– Finns det både vedspis och elektrisk spis i köket? Vilket pris hade ni tänkt? undrade mäklaren.
– Inte så mycket bara, det går en hel del i skatt, hade Eriks mor sagt lite oroligt.
Mäklaren hade tagit fram en räknesticka och kollat upp kostnaden för huset när det byggdes och fått fram en summa för det skattefria priset.
– Ni kan begära upp till 185 000 kronor innan det blir skatt på vinsten, eftersom din man och du ägt huset så pass länge som närmare 30 år.
Det enda mäklaren nämnt som skulle behövas var en toalett i närheten av sovrummen på övre våningen. Så man slapp gå i trappan om man vaknade mitt i natten och behövde gå på toaletten.
Kristina hade tyckt att det var lite överdrivet.
– Innan vi flyttade hit bodde vi i en tjänstebostad i en småskola. Och där fanns inte en enda toalett inomhus. Vi fick springa ut mitt i kalla vintern, om det blev bråttom och det inte gick att vänta till morgonen.
– Men det var för mer än tjugofem år sedan, och då hade man inte så höga krav som i dag. Nu vill ingen flytta till ett sådant ställe som den där skolan du nämnde, sa mäklaren.
– Men när jag var åtta år flyttade vi in i en nybyggd villa med centralvärme, hade modern tillagt. Det fanns inte på så många ställen på den tiden. I skolhuset där vi bodde fanns inte centralvärme, vi fick elda i vedspisar och kakelugnar. Och det byggdes många år senare.
– Men det är skillnad på städer och de små byarna ute på landet, avslutade mäklaren diskussionen.
Kristina sålde villan till en familj som ville flytta från staden ut på landet. De hade ett enda barn, men de hade svårt att trivas i staden. Barnen var inte snälla mot varandra alla gånger, och det fanns barn som förstörde andras snögubbar eller annat.
Och priset steg till 150 000 kronor. Det tyckte mäklaren var en bra och snabb affär.
Erik fick snart arbete på en ort mellan Uppsala och Stockholm. Strax före påsk skulle han kunna börja arbeta. Han flyttade inte från Uppsala, utan reste dagligen. Det gick snabbt från Uppsala till Märsta och sedan var det bara tio minuter med pendeltåg. Arbetsförmedlingen betalade resorna under det första året, eftersom han tog arbete så långt från Uppsala att han inte kunde ta sig dit på annat sätt.
 

DEL 3

Kristinas bohag flyttades till en ledig lägenhet i Sollentuna, där kunde hon både bo och använda de möbler som redan fanns på plats. Resten förvarades i källarutrymmet i huset där Erik bodde i Uppsala eller i källaren i huset, där Kristina hade sin tillfälliga lägenhet.
    De hann se på ett tjugotal villor i olika kommuner. De flesta låg i Sollentuna och Upplands Väsby. Men de flesta höll inte måttet. Antingen var de för små, eller så var priset alldeles för högt. Avståndet till pendeltåget från gatan där villan låg kunde också vara ett problem.
    I Brunnby Vik såg de på en villa med rött fasadtegel. Den låg högt och intill en allmänning. Men det var en bra bit till närmaste busshållplats. Och därifrån skulle det ta cirka tio minuter med buss till Upplands Väsby station, om det en dag skulle bli aktuellt för Erik att börja arbeta i Stockholm, eller någon annanstans åt det hållet.
    Likadant var det med en villa i Odenslunda. Den låg alldeles för långt från stationen. Och bussarna gick inte så ofta utom under rusningstrafik. Andra tider kunde det gå en eller två bussar i timmen åt vardera håll.
    I Rosersbergs villastad byggdes en hel del. En kväll var Kristina och Erik på visning av en villa där. Det var inte långt från stationen till gatan där villan låg. Men på vägen tillbaka fick de vänta närmare trettio minuter på nästa pendeltåg. Då upptäckte de hur lågt de landande flygplanen gick över det lilla samhället på väg till Arlanda. Därmed var inte den villan längre aktuell.
    I Rotebro tittade de på kanske två eller tre villor och minst lika många i Norrviken och någon i Häggvik. I andra kommuner var det bara en enstaka villa som var aktuell för dem. Men de fick ändå resa runt en hel del med pendeltåg, tunnelbana och bussar.
    Det här året blev verkligen ett "valår" för Kristina och Erik. Det gällde att välja en villa, och det var inte det lättaste. Och ännu svårare var det att välja rätt i utbudet. I Häggvik hittade Erik ett drömhus med sex rum och kök på ett och ett halvt plan. Fönstren var stora och både farstun och hallarna mycket ljusa. Och det fanns två vidbyggda garage på tomten. Dessutom låg villan bara cirka 300 meter från pendeltågsstationen. Det svåraste var att få bankerna att tro att det skulle gå att klara av för en pensionär och en student, som nyss börjat arbeta.
    Kristina hade aldrig mött så negativ personal på en bank tidigare. De trodde inte att hon skulle klara av det hela. Som pensionär var inte inkomsten så stor. Åtminstone inte de första åren. Men när hon blev ensam för något tiotal år sedan hade det gått bra för henne. Och då hade hon ett banklån på en del av villan och dessutom var det en hel del reparationer som måste göras. Men hon hade lyckats. Och hon hade till och med fått pengar över. Som hon hade gett till Erik, när han behövde något extra.
    Det var då undret inträffade. En av mäklarna hade frågat om de kunde tänka sig att hyra ut ett rum eller en mindre lägenhet.
   – Om det blir utrymme över, rum eller en lägenhet som vi själva inte behöver, så kan vi väl tänka oss, hade Kristina svarat. Men bara i en sådan situation. Och om det går att få en bra hyresgäst.
    Sedan skrev mäklaren upp ett namn och ett telefonnummer på ett papper, som han räckte över till henne. Den här mäklaren säljer bara större villor, och han är bosatt i Upplands Väsby. Erik ringde upp mäklaren redan samma kväll, och berättade varifrån han fått namn och telefonnummer.
    – Det är en kompis till mig. Vi arbetade tillsammans under flera års tid, hade mäklaren svarat.
    Mäklaren som de nu kom i kontakt med hette Stig och hade ett par villor på gång för tillfället. Han tog med sig Kristina och Erik i sin bil och de for runt och såg på villor både i Upplands Väsby och i Sollentuna. Han berättade att frun för tillfället var bortrest och skulle inte komma tillbaka förrän om en månad. Det blev ganska långsamt för honom särskilt under helgerna nu när sommaren närmade sig. Han hade fyllt sjuttio år och närmade sig 71. Och det var inte så enkelt att gå hemma i lägenheten om dagarna och inte ha annat att göra än laga mat och koka kaffe. Ta bilen till Pressbyrån för att köpa en kvällstidning när Dagens Nyheter började bli utläst. Att se på tv var inte intressant för honom. Han hade varit ute och rest i hela sitt liv, så det var svårt för honom att sitta stilla i en fåtölj i vardagsrummet hela kvällarna.
    Stig arbetade inte längre för inkomstenl. Han hade ju pensionen att leva av. Men det kunde bli trist i det långa loppet att inte ha så mycket att göra. Visst fanns det en hel del han kunde sätta igång med. Men det gällde att hitta någon eller några att samtala med.
   – Jag tycker mycket om att läsa, hade Stig berättat.
    Han läste gärna engelska och amerikanska författare på originalspråket. Läsningen var hans stora fritidsintresse.

 

DEL 4

Som redan nämnts, tog Stig med sig Kristina och Erik till alla de villor han hade på gång för tillfället. Två av dem låg i Sollentuna, en i Upplands Väsby. Han hade naturligtvis nyckel till dem alla, och de kunde i lugn och ro gå runt och titta på de olika rummen. De åkte runt i Norrviken och Stig berättade hela tiden om de olika villorna och vilka som bodde eller bott där. De var alla bekanta till honom.
Efter att ha sett på ett par villor föreslog Stig att de skulle följa med honom hem och dricka en kopp kaffe tillsammans. Det var så här kontakterna skapades. Under vintern hade Erik läst Sven Lidmans memoarer och han kände väl till Stora Vilunda i Upplands Väsby, där kommunala musikskolan låg för tillfället. Han hade även läst någon eller ett par böcker av Sam Lidman, som för tillfället var aktiv författare. Brita Lidmans bok "Författarungar" hade han fått av en väninna till Kristina. Och den hade han läst ut ganska snabbt. Stig och Erik hittade gemensamma intressen i böckernas värld.
Eriks stora intresse var uppslagsböcker. Han hade tre eller fyra svenskspråkiga lexikon i bokhyllan och det skulle bli mer med tiden. Om han fortsatte samla på det här viset, skulle han ha ett helt bibliotek i villan. Kristina hade också en hel del böcker, men det var mest romaner. Hon gillade romaner vars handling utspelades i  prästgårdsmiljö. Dessutom var hon intresserad av trädgård och odling både utomhus och inomhus. Erik hade en hel del böcker om historia och geografi samt en rad läroböcker i olika moderna språk. Det var vad han läste för tillfället. Romaner var han inte alls intresserad av, bortsett från de olika nobelpristagarna i litteratur förstås. Dessutom hade astronomi varit hans stora intresse sedan tonåren.
Stig hade läst italienska en gång i ungdomen. Det var ett av de lättaste språken, förklarade han där de satt runt kaffebordet i Stigs lägenhet på Väsbyvägen. Det var mycket lättare än franska och spanska, tyckte han.
Efter några timmar vid kaffebordet och med varierande samtal, körde Stig hem Kristina och Erik till Rotebro. Det var bara några minuters resa med bil från Upplands Väsby. Enklast var att ta gamla Stockholmsvägen, som var nästan tom sedan motorvägen blivit färdigbyggd.
En kväll ringde Stig och berättade att det kommit in en ny villa som låg centralt i Upplands Väsby. Han undrade om Erik och Kristina var intresserade. Erik fick adressen för att kunna ta en titt på villans exteriör. Det hade stor betydelse hur villan såg ut utifrån, vilket var det första intryck man fick, när man kom dit och svängde in på gården. Nästa viktiga intryck var hur trapphuset såg ut, om det var stort och ljust och om trappan syntes redan innanför ytterdörren.
Huset var en villa i två plan klätt i vitt fasadtegel. Det lyste i flera fönster på övervåningen. Nedtill var ljuset tänt i rummen ut mot trädgården, men i rummen mot vägen var det helt mörkt.
– Det kan vara värt att se det inre av huset också, tänkte Erik, där han stod vid vägkanten och såg sig omkring.
Nästa dag ringde Erik upp Stig och berättade om sina intryck. Stig lovade att ringa upp villans ägare och komma överens om en tid.
De som bodde i huset hette Arne och Moa. Det var egentligen Moa som stod som ägare av villan. Hon hade ärvt den efter sina föräldrar för ett par år sedan.
– Vi har köpt en villa strax söder om Gränna, berättade Arne. Det är för barnens skull. Här blir de flesta mobbade i skolan, och det är därför vi bestämt oss för att flytta härifrån. Men vi är alla födda här i Stockholmstrakten.
– Och vi kommer från Dalarna, berättade Erik. Jag är född i Falun, där jag även bott något år. Det var när jag gick i skola där. Sedan gick jag i skola i Leksand och Borlänge, innan jag efter studentexamen kom till Uppsala för fortsatta studier vid universitetet.
Arne berättade vidare att både han och sonen var med i en modellbyggarklubb. Han byggde modeller av de olika herrgårdarna i kommunen. Han gick ut i rummet och hämtade ett par. Det ena var en modell av Henriksborg, skoaffären nere vid stationen. Byggnaden var k-märkt. Den andra modellen föreställde Hammarby apotek.
Nu kom äldsta barnet in. Han hette Eskil och var 15 år.
– Och jag bygger modeller av de olika kyrkorna. Gamla missionskyrkan som revs för ett tag sen låg alldeles här intill, just där Bryggerivägen börjar. Så jag var dit och mätte och ritade av den, innan den revs. Sedan har jag börjat bygga en modell av den.
 

DEL 5

   När Erik kom hem till sin mor den kvällen, berättade han hur dagen hade varit. Det hade nu börjat klarna och Kristina kände att hon var inne på rätt spår, när hon bestämt sig för att flytta till Upplands Väsby. Det var dessutom ett expanderande samhälle. Och kommunen hade ett centrum som var mycket trevligare och ljusare än Sollentuna centrum.
    Det var nu man började satsa på centrum i de olika stadsdelarna både i Stockholm och i kranskommunerna. Varje bostadsområde fick sitt eget centrum, där alla eller åtminstone de flesta affärer låg samlade. Hittills hade man byggt större varuhus, där en enda eller ett par butiker fått rum i en gemensam byggnad. Det var varuhus som Migo och Forum i Uppsala, OBS i Rotebro. Men under de senaste åren hade man börjat bygga centrum, där ett flertal småbutiker och ett par större livsmedelsbutiker samsades under samma tak. I Väsby låg centrum mellan Centralvägen och Dragonvägen. Där hade kommunen större delen av sina kontor och där hade man nyss byggt Vilundakyrkan, som låg mitt i samhället, eftersom Hammarby kyrka hamnat utanför samhället, där den låg vid gamla Stockholmsvägen inte långt från sjön Fysingen. Intill centrum låg kommunens största grundskola, Väsby skola mellan Väsbyvägen och Centralvägen och Vilundagymnasiet på andra sidan centrumbutikerna.
         Intill kyrkan låg Lidmans allé intill Herrgårdsvägen, som slingrade sig genom villaområdet från Väsbyvägen ner till den plats där Centralvägen började. Här låg Stora Vilunda, den herrgård där författaren Sven Lidman bott med hustru och barn i ett flertal år. Sven Lidmans bibliotek skulle ha rymt 14 000 volymer, en inte så blygsam samling, om man tänker på att många mindre kommunbibliotek inte har mer än omkring 10 000 volymer. Det kunde ha varit cirka 280 hyllmeter, om man räknar med att varje bok är cirka två centimeter tjock.
    Stora Vilunda är en träbyggnad målad i gult. Under hösten promenerade Kristina och Erik runt där i parken och beundrade den stora trädgården, som nu inte alls var så stor som den en gång varit. Kommunen hade byggt hyreshus och bostadsrätter på området, där Lidmans en gång bott med sina barn. Här hade Anton Thamm en gång bott. Det var en herrgård känd i stora delar av Sverige, även före Lidmans tid. Thamm hade startat industrier här i Väsby, bland annat Metallverken och Optimus och han låg bakom Väsby Villastad, som skulle bereda bostäder åt arbetarna som kom hit från bland annat Finspång, där de första inflyttande arbetarna kom.
    En söndag eftermiddag reste Kristina och Erik från Uppsala till Upplands Väsby för att även hon skulle få se villan. De gick runt på tomten och Arne visade allt som växte där. Både blommor och ätbart. Där fanns ett flertal fruktträd, äppelträd, plommonträd och päronträd. Vinbärsbuskar fanns också med svarta, röda och vita vinbär. Och intill växte ett par stånd rabarber.
    Arne visade ett par kort på villan de köpt söder om Gränna. I december skulle de flytta dit, så barnen kunde börja vårterminen i nya skolan. Maria, yngsta barnet skulle slippa bli mobbad i skolan, hoppades de. Hon gick nu första året i lågstadiet.
     Erik bad om en ritning över villan i Väsby. Arne hade flera likadana, som han kopierat vid en värdering, som gjorts under sensommaren. Han gav en till Erik. Nu kunde Kristina och han titta på byggnaden och de olika rummen. För att försöka komma fram till var de olika möblerna skulle placeras. Och vad de olika rummen skulle användas till.
    Kontraktet skrevs ett par veckor senare, så fort banken givit klarsignal till det lån Erik hade sökt. Han kunde visa gamla bankböcker för att bevisa att både han och modern var gamla trogna sparbankskunder.
    Nu var alla nöjda. Både Arne, Moa, Kristina och Erik. Husköpet var på den säkra sidan och säljarna var nöjda, för de visste att de kunde betala huset de köpt utanför Gränna.
    "Ambassadörsbostaden" kallade Arne huset i Vilunda. Erik sade i stället ”Vita huset”, eftersom den hade vit tegelfasad. Alla de andra husen i kvarteret hade antingen vit träpanel eller ljusgrå plastfasad. Så den här villan skilde sig från de omkringliggande husen. Och tomten var den största av alla i hela kvarteret. Så det skulle finnas plats både till odling och rekreation. Med rekreation menade Erik i första hand gräsklippning, vilket inte bara innebar arbete utan även, kanske till större delen, kaffedrickning vid trädgårdsbordet.
 
DEL 6 publiceras fredag 28 juli.

Om kommentarer på denna sajt

Hej! Vad tycker du om det du just läst? Bidra gärna med tankar och synpunkter men tänk på att det bästa sättet att hitta läsare är att hålla sig kort och koncis, med en god ton. Glöm inte att dela alla artiklar du kommenterat – för ännu mer debatt! Här kan du läsa mer om vilka regler som gäller i våra kommentarsfält.

Comments powered by Disqus.