Vita huset i Hammarby

Skriven av Ingvar Eklund

DEL 1

Det år Kristina fyllde 67 sänktes pensionsåldern från 67 till 65 år. Den hade legat på 67 så länge någon av oss kunde minnas. Visst fanns möjligheten att gå i pension tidigare, vid 63, men då blev ju pensionen lägre resten av livet. Det var en av anledningarna till att Kristina inte hade valt gå i pension tidigare. Och dessutom hade hon trivts bra på sitt arbete. Men nu kunde någon yngre få ta över, tyckte hon. De behövde ju också få komma ut på arbetsmarknaden och försörja sig.
    Erik, Kristinas 32-årige son, studerade vid universitetet i Uppsala, men hade svårt att få arbete där. Det var många som sökte samma jobb, och bara en som kunde få det. Och att leta efter något utanför staden var inte heller det enklaste. Visst fanns det möjligheter, det svåraste var att ta sig dit, särskilt om man inte kunde flytta från Uppsala, där Erik var knuten till universitetet.
    Att klara av resorna, om det inte gick några bussar som passade med arbetstiderna kunde vara svårt. Erik mindes hur det varit i hans barndom och i tonåren. Första året i realskolan hade de åkt med SJ till skolan. Det hade gått bra. En hel motorvagn med skolungdomar och arbetare hade rest på det viset. Och det hade gått både snabbt och bra. Men så hände något som förstörde allt.
    Tidtabellen ändrades. Det betydde att alla som under det senaste året rest med rälsbussen, tvingades att byta till annat färdmedel, för att komma fram i tid. Ett år kördes motorvagnståget nästan tomt. Och nästa vår, när sommartidtabellen kom ut, visade det sig att förbindelsen hade plockats bort. Man hade satsat på några enstaka långresenärer från Stockholm, Malmö och Göteborg i stället för på dem som reste så gott som dagligen.
    Skolorna, tillsammans med några föräldraföreningar, hade då löst problemet genom att tala med bussbolaget som trafikerade sträckorna till den närbelägna staden. Två extra bussar sattes in, som skulle vara framme innan skolorna började. Men det blev längre resor både i antal kilometer och rent tidsmässigt. 
    Under tre år hade Erik rest på det viset. Och sedan hade han åkt buss under gymnasietiden. Då hade ännu en buss satts in, för att alla som behövde skulle kunna komma med. Allt medan järnvägen dog ut eftersom staten hade satsat på ”fel” målgrupp. Långresenärer kunde ju ta ett senare tåg. De var inte lika beroende av att vara framme i tid som arbetare och skolungdom.
    "Jag flyttar inte från Uppsala eller storstadsregionen", hade Erik sagt till sin mor. Och hon förstod honom helt.
       Under studietiden hade Kristina bott i Falun. Det var nästan 40 kilometer dit från den lilla orten där hon nu bodde i, men hennes far, Eriks morfar, hade arbetat där som byggmästare under sin yrkesverksamma tid. Och han hade hyrt en flygelbyggnad i Villastaden. Där hade Kristinas äldre bror, morbrodern Andreas, bott när han börjat arbeta i staden. Så länge han var ogift alltså. Och Kristina hade bott där under sin skoltid.
    Både Kristina och Erik tänkte på de här åren, när de samtalade om arbetsmöjligheter. Där hemma på landsbygden hade det inte funnits så många tillfällen de senaste fem-tio åren. Eriks far hade fått arbete i den närbelägna staden och rest varje dag i flera år. Det hade varit tröttsamt ibland, särskilt när tågen var försenade eller inställda kring jul, nyår och påsk.
    Kristina gjorde något som få skulle ha gjort. Hon bestämde sig för att sälja villan i byn och flytta till en ort närmare Stockholm. Hon hade varit änka i ett flertal år, och det var inte alltid så roligt att sitta där ensam under de veckoslut när Erik inte hade kommit hem. Han hade inte rest hem varje helg. Dels hade det kostat en hel del, dels hade han böcker som han måste läsa ut.
    Nästa gång Erik kom hem började Kristina nämna sina planer. Att som nybliven pensionär lämna hembygden och flytta till en storstadsregion. Andra hade flyttat tillbaka till sin hembygd, när de gått i pension och inte längre varit beroende av att bo i en stad långt hemifrån. Men Kristina gjorde tvärtom. Hon tänkte sälja villan och flytta till en helt obekant ort ett tjugotal mil hemifrån.
    De senaste vintrarna i den lilla byn hade varit fruktansvärda. Åtminstone hade Erik tyckt det. Och modern hade hållit med honom till viss del. Fast hon var ju pensionär och saknade inte jämnårigt sällskap lika mycket.

 

DEL 2

– Vi kanske säljer huset för 120 000 kronor, hade Erik en gång sagt på skoj till moderns arbetskamrat.
– Du har väl inte feber? hade mannen undrat och lagt handen över Eriks panna.
När han förvissat sig om att Erik inte hade feber, kunde han känna sig lugn. Men priset verkade ändå väl högt för honom. Han var inte van vid Stockholmspriser och Stockholmslöner. Han trivdes bra här i byn och hade ingen lust att lämna sin födelseort. Inte ens om hans yngre bror gjorde det. För honom fanns det ingen väg bort från hemmets dörr, från den tuva där han fötts och den jord som hans föräldrar hade brukat. Nu hade de slutat med jordbruket för länge sedan och antingen arrenderat ut jorden eller planterat skog på de åkrar som låg i närheten av skogsbrynet.
Det fanns planer på att bygga ut det närbelägna flygfältet, och då skulle markpriserna stiga ordentligt, hade han läst i en av ortstidningarna. Det gällde bara att locka dit folk, försöka få dem att bosätta sig på orten för att höja skatteunderlaget. Men det var lättare sagt än gjort. Hur skulle man bära sig åt för att få någon att köpa en gård eller villa här i byn, när man själv helst ville därifrån?
En dag stod en liten annons i en av länets tidningar. Det var en fastighetsmäklare som sökte ett objekt. Texten löd: "För kunds räkning sökes villa på fyra eller fem rum i utkanten av Borlänge kommun eller i någon av grannkommunerna. Det bör vara lämpligt pendelavstånd från Borlänge".
Erik läste upp annonsen för modern när de ätit middag och druckit kaffe.
– Vi kan ju göra ett försök, hade Kristina sagt. Vill du ta kontakt med mäklaren?
Nästa förmiddag hade Erik ringt upp mäklaren, som lovat komma och ta en titt på deras hus under eftermiddagen.
Mäklaren dök upp på överenskommen tid. Tillsammans gick de igenom villan från källare till vind och tog en titt på varenda rum.
– Det här verkar vara ett gediget bygge, sa mäklaren, när han sett hela huset och den närmare 3 000 kvadratmeter stora tomten.
– Ja, det är ett bra företag som byggt det, hade Kristina svarat honom. Och källaren var min far med och byggde tillsammans med en murare som är välkänd här på orten. Men det var nästan direkt efter kriget, så det var svårt att få tag i bra material. Tegelstenar till öppna spisen fick vi låna av en grannfamilj, för det gick inte att få tag i tegelsten just då. Och det var inte många av dem som var hela. Men muraren lyckades lägga stenarna så att de hela sidorna syntes utåt. Annars hade det inte blivit någon öppen spis.
– Finns det både vedspis och elektrisk spis i köket? Vilket pris hade ni tänkt? undrade mäklaren.
– Inte så mycket bara, det går en hel del i skatt, hade Eriks mor sagt lite oroligt.
Mäklaren hade tagit fram en räknesticka och kollat upp kostnaden för huset när det byggdes och fått fram en summa för det skattefria priset.
– Ni kan begära upp till 185 000 kronor innan det blir skatt på vinsten, eftersom din man och du ägt huset så pass länge som närmare 30 år.
Det enda mäklaren nämnt som skulle behövas var en toalett i närheten av sovrummen på övre våningen. Så man slapp gå i trappan om man vaknade mitt i natten och behövde gå på toaletten.
Kristina hade tyckt att det var lite överdrivet.
– Innan vi flyttade hit bodde vi i en tjänstebostad i en småskola. Och där fanns inte en enda toalett inomhus. Vi fick springa ut mitt i kalla vintern, om det blev bråttom och det inte gick att vänta till morgonen.
– Men det var för mer än tjugofem år sedan, och då hade man inte så höga krav som i dag. Nu vill ingen flytta till ett sådant ställe som den där skolan du nämnde, sa mäklaren.
– Men när jag var åtta år flyttade vi in i en nybyggd villa med centralvärme, hade modern tillagt. Det fanns inte på så många ställen på den tiden. I skolhuset där vi bodde fanns inte centralvärme, vi fick elda i vedspisar och kakelugnar. Och det byggdes många år senare.
– Men det är skillnad på städer och de små byarna ute på landet, avslutade mäklaren diskussionen.
Kristina sålde villan till en familj som ville flytta från staden ut på landet. De hade ett enda barn, men de hade svårt att trivas i staden. Barnen var inte snälla mot varandra alla gånger, och det fanns barn som förstörde andras snögubbar eller annat.
Och priset steg till 150 000 kronor. Det tyckte mäklaren var en bra och snabb affär.
Erik fick snart arbete på en ort mellan Uppsala och Stockholm. Strax före påsk skulle han kunna börja arbeta. Han flyttade inte från Uppsala, utan reste dagligen. Det gick snabbt från Uppsala till Märsta och sedan var det bara tio minuter med pendeltåg. Arbetsförmedlingen betalade resorna under det första året, eftersom han tog arbete så långt från Uppsala att han inte kunde ta sig dit på annat sätt.
 

DEL 3

Kristinas bohag flyttades till en ledig lägenhet i Sollentuna, där kunde hon både bo och använda de möbler som redan fanns på plats. Resten förvarades i källarutrymmet i huset där Erik bodde i Uppsala eller i källaren i huset, där Kristina hade sin tillfälliga lägenhet.
    De hann se på ett tjugotal villor i olika kommuner. De flesta låg i Sollentuna och Upplands Väsby. Men de flesta höll inte måttet. Antingen var de för små, eller så var priset alldeles för högt. Avståndet till pendeltåget från gatan där villan låg kunde också vara ett problem.
    I Brunnby Vik såg de på en villa med rött fasadtegel. Den låg högt och intill en allmänning. Men det var en bra bit till närmaste busshållplats. Och därifrån skulle det ta cirka tio minuter med buss till Upplands Väsby station, om det en dag skulle bli aktuellt för Erik att börja arbeta i Stockholm, eller någon annanstans åt det hållet.
    Likadant var det med en villa i Odenslunda. Den låg alldeles för långt från stationen. Och bussarna gick inte så ofta utom under rusningstrafik. Andra tider kunde det gå en eller två bussar i timmen åt vardera håll.
    I Rosersbergs villastad byggdes en hel del. En kväll var Kristina och Erik på visning av en villa där. Det var inte långt från stationen till gatan där villan låg. Men på vägen tillbaka fick de vänta närmare trettio minuter på nästa pendeltåg. Då upptäckte de hur lågt de landande flygplanen gick över det lilla samhället på väg till Arlanda. Därmed var inte den villan längre aktuell.
    I Rotebro tittade de på kanske två eller tre villor och minst lika många i Norrviken och någon i Häggvik. I andra kommuner var det bara en enstaka villa som var aktuell för dem. Men de fick ändå resa runt en hel del med pendeltåg, tunnelbana och bussar.
    Det här året blev verkligen ett "valår" för Kristina och Erik. Det gällde att välja en villa, och det var inte det lättaste. Och ännu svårare var det att välja rätt i utbudet. I Häggvik hittade Erik ett drömhus med sex rum och kök på ett och ett halvt plan. Fönstren var stora och både farstun och hallarna mycket ljusa. Och det fanns två vidbyggda garage på tomten. Dessutom låg villan bara cirka 300 meter från pendeltågsstationen. Det svåraste var att få bankerna att tro att det skulle gå att klara av för en pensionär och en student, som nyss börjat arbeta.
    Kristina hade aldrig mött så negativ personal på en bank tidigare. De trodde inte att hon skulle klara av det hela. Som pensionär var inte inkomsten så stor. Åtminstone inte de första åren. Men när hon blev ensam för något tiotal år sedan hade det gått bra för henne. Och då hade hon ett banklån på en del av villan och dessutom var det en hel del reparationer som måste göras. Men hon hade lyckats. Och hon hade till och med fått pengar över. Som hon hade gett till Erik, när han behövde något extra.
    Det var då undret inträffade. En av mäklarna hade frågat om de kunde tänka sig att hyra ut ett rum eller en mindre lägenhet.
   – Om det blir utrymme över, rum eller en lägenhet som vi själva inte behöver, så kan vi väl tänka oss, hade Kristina svarat. Men bara i en sådan situation. Och om det går att få en bra hyresgäst.
    Sedan skrev mäklaren upp ett namn och ett telefonnummer på ett papper, som han räckte över till henne. Den här mäklaren säljer bara större villor, och han är bosatt i Upplands Väsby. Erik ringde upp mäklaren redan samma kväll, och berättade varifrån han fått namn och telefonnummer.
    – Det är en kompis till mig. Vi arbetade tillsammans under flera års tid, hade mäklaren svarat.
    Mäklaren som de nu kom i kontakt med hette Stig och hade ett par villor på gång för tillfället. Han tog med sig Kristina och Erik i sin bil och de for runt och såg på villor både i Upplands Väsby och i Sollentuna. Han berättade att frun för tillfället var bortrest och skulle inte komma tillbaka förrän om en månad. Det blev ganska långsamt för honom särskilt under helgerna nu när sommaren närmade sig. Han hade fyllt sjuttio år och närmade sig 71. Och det var inte så enkelt att gå hemma i lägenheten om dagarna och inte ha annat att göra än laga mat och koka kaffe. Ta bilen till Pressbyrån för att köpa en kvällstidning när Dagens Nyheter började bli utläst. Att se på tv var inte intressant för honom. Han hade varit ute och rest i hela sitt liv, så det var svårt för honom att sitta stilla i en fåtölj i vardagsrummet hela kvällarna.
    Stig arbetade inte längre för inkomstenl. Han hade ju pensionen att leva av. Men det kunde bli trist i det långa loppet att inte ha så mycket att göra. Visst fanns det en hel del han kunde sätta igång med. Men det gällde att hitta någon eller några att samtala med.
   – Jag tycker mycket om att läsa, hade Stig berättat.
    Han läste gärna engelska och amerikanska författare på originalspråket. Läsningen var hans stora fritidsintresse.

 

DEL 4

Som redan nämnts, tog Stig med sig Kristina och Erik till alla de villor han hade på gång för tillfället. Två av dem låg i Sollentuna, en i Upplands Väsby. Han hade naturligtvis nyckel till dem alla, och de kunde i lugn och ro gå runt och titta på de olika rummen. De åkte runt i Norrviken och Stig berättade hela tiden om de olika villorna och vilka som bodde eller bott där. De var alla bekanta till honom.
Efter att ha sett på ett par villor föreslog Stig att de skulle följa med honom hem och dricka en kopp kaffe tillsammans. Det var så här kontakterna skapades. Under vintern hade Erik läst Sven Lidmans memoarer och han kände väl till Stora Vilunda i Upplands Väsby, där kommunala musikskolan låg för tillfället. Han hade även läst någon eller ett par böcker av Sam Lidman, som för tillfället var aktiv författare. Brita Lidmans bok "Författarungar" hade han fått av en väninna till Kristina. Och den hade han läst ut ganska snabbt. Stig och Erik hittade gemensamma intressen i böckernas värld.
Eriks stora intresse var uppslagsböcker. Han hade tre eller fyra svenskspråkiga lexikon i bokhyllan och det skulle bli mer med tiden. Om han fortsatte samla på det här viset, skulle han ha ett helt bibliotek i villan. Kristina hade också en hel del böcker, men det var mest romaner. Hon gillade romaner vars handling utspelades i  prästgårdsmiljö. Dessutom var hon intresserad av trädgård och odling både utomhus och inomhus. Erik hade en hel del böcker om historia och geografi samt en rad läroböcker i olika moderna språk. Det var vad han läste för tillfället. Romaner var han inte alls intresserad av, bortsett från de olika nobelpristagarna i litteratur förstås. Dessutom hade astronomi varit hans stora intresse sedan tonåren.
Stig hade läst italienska en gång i ungdomen. Det var ett av de lättaste språken, förklarade han där de satt runt kaffebordet i Stigs lägenhet på Väsbyvägen. Det var mycket lättare än franska och spanska, tyckte han.
Efter några timmar vid kaffebordet och med varierande samtal, körde Stig hem Kristina och Erik till Rotebro. Det var bara några minuters resa med bil från Upplands Väsby. Enklast var att ta gamla Stockholmsvägen, som var nästan tom sedan motorvägen blivit färdigbyggd.
En kväll ringde Stig och berättade att det kommit in en ny villa som låg centralt i Upplands Väsby. Han undrade om Erik och Kristina var intresserade. Erik fick adressen för att kunna ta en titt på villans exteriör. Det hade stor betydelse hur villan såg ut utifrån, vilket var det första intryck man fick, när man kom dit och svängde in på gården. Nästa viktiga intryck var hur trapphuset såg ut, om det var stort och ljust och om trappan syntes redan innanför ytterdörren.
Huset var en villa i två plan klätt i vitt fasadtegel. Det lyste i flera fönster på övervåningen. Nedtill var ljuset tänt i rummen ut mot trädgården, men i rummen mot vägen var det helt mörkt.
– Det kan vara värt att se det inre av huset också, tänkte Erik, där han stod vid vägkanten och såg sig omkring.
Nästa dag ringde Erik upp Stig och berättade om sina intryck. Stig lovade att ringa upp villans ägare och komma överens om en tid.
De som bodde i huset hette Arne och Moa. Det var egentligen Moa som stod som ägare av villan. Hon hade ärvt den efter sina föräldrar för ett par år sedan.
– Vi har köpt en villa strax söder om Gränna, berättade Arne. Det är för barnens skull. Här blir de flesta mobbade i skolan, och det är därför vi bestämt oss för att flytta härifrån. Men vi är alla födda här i Stockholmstrakten.
– Och vi kommer från Dalarna, berättade Erik. Jag är född i Falun, där jag även bott något år. Det var när jag gick i skola där. Sedan gick jag i skola i Leksand och Borlänge, innan jag efter studentexamen kom till Uppsala för fortsatta studier vid universitetet.
Arne berättade vidare att både han och sonen var med i en modellbyggarklubb. Han byggde modeller av de olika herrgårdarna i kommunen. Han gick ut i rummet och hämtade ett par. Det ena var en modell av Henriksborg, skoaffären nere vid stationen. Byggnaden var k-märkt. Den andra modellen föreställde Hammarby apotek.
Nu kom äldsta barnet in. Han hette Eskil och var 15 år.
– Och jag bygger modeller av de olika kyrkorna. Gamla missionskyrkan som revs för ett tag sen låg alldeles här intill, just där Bryggerivägen börjar. Så jag var dit och mätte och ritade av den, innan den revs. Sedan har jag börjat bygga en modell av den.
 

DEL 5

   När Erik kom hem till sin mor den kvällen, berättade han hur dagen hade varit. Det hade nu börjat klarna och Kristina kände att hon var inne på rätt spår, när hon bestämt sig för att flytta till Upplands Väsby. Det var dessutom ett expanderande samhälle. Och kommunen hade ett centrum som var mycket trevligare och ljusare än Sollentuna centrum.
    Det var nu man började satsa på centrum i de olika stadsdelarna både i Stockholm och i kranskommunerna. Varje bostadsområde fick sitt eget centrum, där alla eller åtminstone de flesta affärer låg samlade. Hittills hade man byggt större varuhus, där en enda eller ett par butiker fått rum i en gemensam byggnad. Det var varuhus som Migo och Forum i Uppsala, OBS i Rotebro. Men under de senaste åren hade man börjat bygga centrum, där ett flertal småbutiker och ett par större livsmedelsbutiker samsades under samma tak. I Väsby låg centrum mellan Centralvägen och Dragonvägen. Där hade kommunen större delen av sina kontor och där hade man nyss byggt Vilundakyrkan, som låg mitt i samhället, eftersom Hammarby kyrka hamnat utanför samhället, där den låg vid gamla Stockholmsvägen inte långt från sjön Fysingen. Intill centrum låg kommunens största grundskola, Väsby skola mellan Väsbyvägen och Centralvägen och Vilundagymnasiet på andra sidan centrumbutikerna.
         Intill kyrkan låg Lidmans allé intill Herrgårdsvägen, som slingrade sig genom villaområdet från Väsbyvägen ner till den plats där Centralvägen började. Här låg Stora Vilunda, den herrgård där författaren Sven Lidman bott med hustru och barn i ett flertal år. Sven Lidmans bibliotek skulle ha rymt 14 000 volymer, en inte så blygsam samling, om man tänker på att många mindre kommunbibliotek inte har mer än omkring 10 000 volymer. Det kunde ha varit cirka 280 hyllmeter, om man räknar med att varje bok är cirka två centimeter tjock.
    Stora Vilunda är en träbyggnad målad i gult. Under hösten promenerade Kristina och Erik runt där i parken och beundrade den stora trädgården, som nu inte alls var så stor som den en gång varit. Kommunen hade byggt hyreshus och bostadsrätter på området, där Lidmans en gång bott med sina barn. Här hade Anton Thamm en gång bott. Det var en herrgård känd i stora delar av Sverige, även före Lidmans tid. Thamm hade startat industrier här i Väsby, bland annat Metallverken och Optimus och han låg bakom Väsby Villastad, som skulle bereda bostäder åt arbetarna som kom hit från bland annat Finspång, där de första inflyttande arbetarna kom.
    En söndag eftermiddag reste Kristina och Erik från Uppsala till Upplands Väsby för att även hon skulle få se villan. De gick runt på tomten och Arne visade allt som växte där. Både blommor och ätbart. Där fanns ett flertal fruktträd, äppelträd, plommonträd och päronträd. Vinbärsbuskar fanns också med svarta, röda och vita vinbär. Och intill växte ett par stånd rabarber.
    Arne visade ett par kort på villan de köpt söder om Gränna. I december skulle de flytta dit, så barnen kunde börja vårterminen i nya skolan. Maria, yngsta barnet skulle slippa bli mobbad i skolan, hoppades de. Hon gick nu första året i lågstadiet.
     Erik bad om en ritning över villan i Väsby. Arne hade flera likadana, som han kopierat vid en värdering, som gjorts under sensommaren. Han gav en till Erik. Nu kunde Kristina och han titta på byggnaden och de olika rummen. För att försöka komma fram till var de olika möblerna skulle placeras. Och vad de olika rummen skulle användas till.
    Kontraktet skrevs ett par veckor senare, så fort banken givit klarsignal till det lån Erik hade sökt. Han kunde visa gamla bankböcker för att bevisa att både han och modern var gamla trogna sparbankskunder.
    Nu var alla nöjda. Både Arne, Moa, Kristina och Erik. Husköpet var på den säkra sidan och säljarna var nöjda, för de visste att de kunde betala huset de köpt utanför Gränna.
    "Ambassadörsbostaden" kallade Arne huset i Vilunda. Erik sade i stället ”Vita huset”, eftersom den hade vit tegelfasad. Alla de andra husen i kvarteret hade antingen vit träpanel eller ljusgrå plastfasad. Så den här villan skilde sig från de omkringliggande husen. Och tomten var den största av alla i hela kvarteret. Så det skulle finnas plats både till odling och rekreation. Med rekreation menade Erik i första hand gräsklippning, vilket inte bara innebar arbete utan även, kanske till större delen, kaffedrickning vid trädgårdsbordet.
 

DEL 6

Den 2 januari var det dags att besöka banken i Väsby Centrum. Sparbanken hade beviljat ett lån på 150 000 kronor, vilket skulle täcka nästan hälften av kostnaden för villan och tomten. Personalen bjöd på kaffe och pepparkakor. Rån bjöd de inte på. I så fall skulle det ha kallats ”bankrån”, eftersom man åt dem på en bank. Allt löpte perfekt. Nu var allt skrivet och klart och säljaren skulle få sina pengar. Och mannen i familjen som de köpt huset av passade på att besöka Systembolaget när han ändå var i närheten av en butik med stort utbud.
Det var en hel del papper att skriva under. Inte bara köpebrevet utan dessutom en hel del papper angående lånet. Räntan låg på ungefär 10 procent vid det här tillfället, men det var inget större problem.
För Kristina var Upplands Väsby en utmärkt ort att bosätta sig på. Det var ganska lätt att härifrån ta sig upp till Dalarna både med tåg och bil. Och det var inte heller långt till Arlanda, om någon av dem behövde resa utomlands eller företa en längre flygresa inom landet.
I mitten av januari 1976 kom flyttlasset från Uppsala till Tegelvägen. Erik hade satt numrerade lappar på alla möbler för att det skulle vara lätt för de tre "flyttgubbarna" att veta var de skulle ställa ifrån sig de olika möblerna. Eftersom huset innehöll så många rum och dessutom en hel källarvåning, måste man hitta en bra lösning. Erik stod sedan i dörren och visade vart de olika sakerna skulle.
När flyttbilen var tömd fortsatte de till Rotebro för att hämta resten av möblerna. Där var inte så mycket att lasta in, eftersom möblerna stod i ett enda eller i två rum. När alla möbler var inlastade i möbelbussen var det bara för Erik och Kristina att själva hoppa in i bilen tillsammans med katten som låg säkert i en korg med lock.
Erik kom att tänka på vad Brita Lidman skrivit i boken "Författarungar". Att barnen smugglat med sig katten, fastän föräldrarna velat att de skulle lämna kvar den där den var. Men barnen kunde inte lämna den utan att veta hur den skulle trivas hos grannarna som lovat ta hand om den. Och föräldrarna hade inte upptäckt något förrän det var för sent och de hade åkt halvvägs till Upplands Väsby och herrgården Stora Vilunda.
På den tiden kunde man se stationen och de som kom med tåget från trappan till entrén på Stora Vilunda, hade Sam Lidman berättat i en av sina böcker. Väsby centrum fanns inte, och åkern mellan Väsby station och Stora Vilunda var så gott som obebyggd. Det var långt senare som bebyggelse skulle uppstå längs det som blev Centralvägen.
Det sista som hämtades från Rotebro var bilen, som stod parkerad på planen framför det långa gula hyreshuset. Och det var snöfritt så det var inga problem att ta sig den lilla biten mellan Rotebro och Vilunda. Kristina ställde in bilen i det tomma garaget, sedan låste de dörren och gick upp i köket och kokade kaffe. Det hade de gjort rätt för, tyckte både hon och Erik.
Första natten på Tegelvägen vaknade Erik för vartenda tåg som passerade. Järnvägen låg ganska nära, och det bullrade en hel del när de snabba persontågen rusade förbi, det vill säga, de tåg som inte skulle stanna vid stationen. Pendeltågstrafiken upphörde strax efter midnatt så där blev det något lugnare. Men så lugnt och tyst som i Uppsala skulle det aldrig bli här, eftersom järnvägen låg så pass nära. I Uppsala hade han hört något enstaka tåg sent på kvällen på linjen från Uppsala Östra till Almunge.
När Kristina och Erik flyttade till Vita huset, som de kallade villan, fanns inga större öppna ytor längs Centralvägen, men vid Kvarnvägen låg en parkering. Vid stationen fanns en mattaffär och Väsby Nytts kontor. Och norr om Centralvägen låg en länga i rött eller rosa. Den sträckte sig från Optimusvägen upp till Kvarnvägen men hade bara två-tre våningsplan. På andra sidan Centralvägen låg de lila husen, men de hade en annan färg då, innan de reparerades. Och bortom Kvarnvägen låg en rad baracker som ABF använde till sina kurser. Vid Kvarnvägen låg dessutom gamla brandstationen, där Björkvallavägen började, intill syntes en verkstad och en bensinmack. Dessa revs sedan, när bland annat HSB byggde bostadsrätter intill Kvarnvägen och invid Väsbyvägen låg en röd villa nästan längs nere vid ån. Intill låg en grå byggnad, som var bilaffär. Intill den var järnhandeln och ovanför låg det som senare skulle byggas om till färghandel. Det hade varit kafé en gång i tiden, men nu användes det som djuraffär. Där skulle Erik köpa flera säckar hästgödsel för att ha något att gödsla landen i trädgården med. De sålde gödseln säckvis och han fick dem ganska billigt på grund av att han köpte så pass många. Kanske ett tiotal vid samma tillfälle.
Intill norra sidan av Väsbyvägen syntes en hel del blå radhus. Och garage låg närmare Väsbyvägen. Här syntes en hel del fruktträd. Det var här gamla missionskyrkan en gång stått. Den revs när den nya uppe vid Herrgårdsvägen blev färdigbyggd under första halvan av 1970-talet. Men då hade Eskil redan hunnit bygga sin modell av den.
Längre upp vid Väsbyvägen och på södra sidan låg ett litet rött trähus, som Erik tyckte mycket om. Det revs senare, när man byggde bostäder där i början av 1980-talet. Ett annat trähus som Erik också tyckte mycket om låg på andra sidan järnvägen. Det hade varit stinsbostad en gång i tiden, men nu stod det tomt. Och en del fönsterrutor hade blivit utslagna. Även det huset revs i samband med att man byggde Ladbrovägen och parkering på Runbysidan.
Och Bryggerivägen. Hur såg den ut, när Kristina och Erik flyttade till Vilunda? Jo den var smalare än idag och bara en grusväg. Den gick längre från byggnaderna som låg mellan Bryggerivägen och nuvarande Tegelvägen. Här hade en gång legat ett Tegelbruk i kvarteret mellan Väsbyvägen och Tegelvägen som ledde ned till tennisbanorna. Intill tennisbanorna låg en vitrappad villa med en hel del miniatyrbyggnader på tomten. De flesta hade inbyggd belysning, som kunde vara tänd under de mörka kvällarna. Huset närmast Bryggerivägen användes numera som dagis. Det var egentligen gamla polisstationen, en grårappad träbyggnad. Mitt emot låg en stor, vit träbyggnad nästan mitt emot tennisbanorna och ovanför låg en villa, som en gång varit hyreshus åt fyra familjer.  
På andra sidan Bryggerivägen låg ett stort vitt trähus inbäddat i grönska på en stor tomt. Intill låg en grårappad villa med garage och entré i källarplanet. Det var ett sutteränghus, som ser ungefär likadant ut idag. Och där intill låg en snickerifabrik, som Erik kände lite fruktan för. Det var brandfaran han tänkte på. Det var ju vanligt att snickerier började brinna. Men på kommunkontoret hade man lugnat honom med att snickeriet inte skulle bli kvar så länge till, eftersom det låg i ett bostadsområde. På samma sida som snickeriet låg en grön byggnad med stora skyltfönster på bottenvåningen. Där hade tydligen varit någon affär. Huset revs senare, när Bryggerivägen breddades. Här hade en gång i tiden legat ett bryggeri. Och där svängde Bryggerivägen ned till en järnvägsövergång, som man använde för att komma till Runby. Här låg en vävstuga och sedan två boningshus. Och om man svängde åt andra hållet, åt höger alltså, kom man in på en väg som ledde upp till Björkvallavägen.
Det här var det Vilunda som Kristina och Erik flyttade till. Ganska idylliskt måste man säga.
– Här är höjden med tallarna, sa Erik en förmiddag när han tittade ut genom köksfönstret på övre våningen.
Kristina vände sig mot honom. Där ute syntes en höjd med höga tallar på samma sida av järnvägen som Vita huset låg. Och på andra sidan järnvägen kunde man se ytterligare en höjd med tallar.
– Du hade rätt, mor. Det finns höjder med tallar här, sa Erik än en gång. Det måste vara de här du såg i drömmen.
Kristina nickade med ett leende.
Det gick ovanligt snabbt för Kristina att göra sig bekant med grannarna. Och för Erik gick det lika bra.
En kväll dök det upp en ung man, som ville hyra garage. Han hade inte sett att Kristina hade bil. Och en av grannarna i huset intill var också intresserad av att få hyra ett garage. Erik hade sagt, att om de inte behövde det själva skulle han tänka på den granne som frågat först.
Och en eftermiddag dök en äldre dam upp. Hon visste inte att byggnadssnickaren hade flyttat från Väsby utan kom för att be honom om någon hjälp med inredningen i sin villa. Han hade hjälpt henne tidigare. Visserligen var han dyr, men han hade alltid gjort ett bra arbete.
Familjen som Kristina och Erik köpt villan av hade inte haft möjlighet att städa alla rummen själva, utan de hade anlitat en städfirma, som skulle vara bra. Men det måste ha gått snabbt för de anställda att städa, åtminstone i köket. För när Kristina och Erik drog fram spisen för att göra rent bakom den, vad hittade de där? Jo, en tandborste. Ingen av dem hade borstat tänderna i köket, så någon av säljarna eller deras barn måste ha tappat ned den vid något tillfälle.
Både Erik och Kristina skrattade åt händelsen.
– Så här ordentligt städar en anställd, hade Erik sagt. Det måste ha gått fort för dem.
 

DEL 7

En söndag i mars fick Kristina och Erik besök av Elin, en flicka Erik blivit bekant med under sin tid i Uppsala. Hon och hennes föräldrar kom på besök. Även hennes lillebror Dag och lillasyster Unni var med. De åt middag tillsammans i vardagsrummet medan de samtalade om ett och annat. Elins mamma hade en konstbutik i ett samhälle norr om Uppsala. Familjen stannade i ett par timmar. Elins mamma hade med sig två ljus i present till Kristina och Erik.
Första april födde Lotta, deras katt, tre kattungar. En av dem var helvit, de båda andra var svartvita. Den kattunge som var helvit var sötast. Kristina och Erik behöll den, medan de gjorde sig av med resten. Det gick inte att skaffa hur många katter som helst.
En dag i maj kom Kristinas bror med fru och syster med man på besök. Eriks kusin som var ensamstående var också med. De åt mat tillsammans i vardagsrummet. Kristina hade lagat maten i förväg och hållit den varm medan de väntat på gästerna.
– Tänk, det finns fem klosetter i huset, sa Kristinas syster med ett skratt, när de hade gått igenom hela huset och sett alla rummen. Hon tyckte det var mycket, men det skulle snart visa sig att de ändå inte räckte till. Två på varje våning och en i källaren. Och när den ena var ur funktion, vad gjorde man då? Man fick tåligt vänta eller gå till en annan våning.
Under sommaren kom Iris och hennes pappa på besök. De stannade i ett par veckor, eftersom Kristina och Erik bjudit dit dem, och de hade rest en tillräckligt lång väg, från Wien, där de bodde för tillfället. Iris var en gammal ungdomskärlek till Erik, och de hade varit på promenader tillsammans när Erik varit hos dem i Bayern, där de bott tidigare. Erik och Kristina hade många internationella kontakter, och det gällde att vårda dem.
Under hösten gick Erik sjukskriven ett par månader på grund av ryggproblem. I början arbetade han inte alls, senare arbetade han till hälften. Resten av dagarna tillbringade han hemma.
Det var då ett par flickor från en av granngårdarna dök upp. De visste inte att det fanns någon hemma, och hade kommit för att äta körsbär, något som de saknade i sin trädgård. De blev högst förvånade, när de fick se Erik stå där i trädgården. Men han lovade att de fick plocka lite körsbär för att äta.
Det var valår det året. Den viktigaste frågan var kärnkraften. Det var Centerpartiet som ville ha ett nej. Det blev ny borgerlig regering. Den första på ungefär fyrtio år. Erik röstade på Miljöpartiet i kommunalvalet. Det var antagligen första gången Miljöpartiet ställde upp i kommunalvalet här i kommunen.
Året innan hade också varit ett valår. Åtminstone för Kristina och Erik. Då hade de fått lov att välja villa. Och de kände att de hade gjort rätt som flyttat till Upplands Väsby.
Året därpå fick Erik arbete på ett bibliotek i Stockholms stad, så han sa upp sig från sitt tillfälliga arbete vid Metallverken. Eftersom han hade universitetsutbildning hade han aldrig haft planer att stanna vid Metallverken. Det hade varit en lösning på problemet att inte behöva vara arbetslös, och nu var den tiden slut. Nu behövde han inte leta lämpligare arbete längre, det var bara att stanna på det nya biblioteket och arbeta med de uppgifter han fick. Det kunde vara varierande uppgifter.
– På ett bibliotek är det aldrig långsamt, det händer nya saker hela tiden, tyckte Erik.
Det gällde att hitta böcker åt de besökare som kom. Och att ge svar på alla deras frågor
En dag hamnade Kristina på sjukhus. Det var inget allvarligt i sig, men den nya miljön satte hennes krafter och framtidsutsikter på prov. Hon hade bott i Upplands Väsby i nio år, och under den tiden hade hon tagit upp kontakten med gamla släktingar, samtidigt som hon skaffat nya vänner.
En dag under besökstid hade Erik frågat henne, om hon hade ont någonstans.
– Nej, hade hon svarat. Men jag längtar hem.
– Vart då? hade Erik undrat. Till Dalarna?
– Nej, hade hon sagt och skakat på huvudet.
– Till Väsby?
– Ja, till Väsby. Jag är ju hemma där nu för tiden, hade Kristina svarat.
Kristina kom aldrig hem från sjukhuset. Det här var sista månaden hon levde. Första juli var en vacker sommardag. Den dag Kristina drog sin sista suck. Då hade hon levt som pensionär i över nio år. Och under åtta av dessa år hade hon varit bosatt i Upplands Väsby. Hon hade trivts bra på orten och aldrig upplevt att hon var på en främmande plats.
Och hur gick det för Erik? Han stannade kvar i Vilunda, där han tog över villan efter modern. Och han kände sig lika hemma där som Kristina hade gjort.
Erik kom att bli kvar på biblioteket och inom kultursektorn tills det var dags för honom att gå i pension. Men det var inte aktuellt förrän han fyllt 67. Precis som modern hade han tänkt stanna kvar i arbetslivet så länge som möjligt.
Han kom att uppleva fem organisationer under den tid han var vid biblioteket. Och han såg fram mot allt det nya med spänning. Det fanns inget som var omöjligt i hans ögon. Alla uppgifter hade en lösning, det gällde bara att finna den.
En tid drev han ett ungerskt språkcafé, där han satt och samtalade med några personer på ungerska. Det var en spännande tid, och de berättade för varandra om sina upplevelser och erfarenheter. Men när sedan den nya organisationen blev verklighet, gick det inte att fortsätta längre, eftersom han måste vara på ett mindre bibliotek två-tre dagar i veckan. Och deltagarna hade inte lust att resa med tunnelbana de två stationer som låg mellan de båda biblioteken. Den här organisationen innebar att man skulle vara vid både ett större och ett mindre bibliotek. Och Erik hade önskat sig till det här lilla stället, och han fick som han ville.
Men att det ungerska språkcaféet upphörde ledde Erik in på ett nytt spår. Han var ju intresserad av släktforskning, och här hade han tid att hålla på med släktforskning någon timme under varje eftermiddag utan att det inkräktade på hans övriga arbete. Den här verksamheten höll han på med i åtta-nio år. Samtidigt hade han ansvar för den ekonomiska delen i det mindre bibliotekets verksamhet. Också en intressant uppgift.
– Du hittar nya uppdrag och nya spännande uppgifter hela tiden, hade hans mor
en gång sagt. Och hon hade haft rätt. Låt aldrig människorna bestämma över dig, du måste själv avgöra vad du vill hålla på med.
Och fadern hade också sagt något liknande om Erik. Att han på biblioteket hittat
sin värld och det han var intresserad av. Arbete är inte alls tråkigt, det gäller bara att hitta det som stimulerar i det. Först hittade Erik sin värld på universitetet, därefter i arbetet på biblioteket.
 
SLUT

Om kommentarer på denna sajt

Hej! Vad tycker du om det du just läst? Bidra gärna med tankar och synpunkter men tänk på att det bästa sättet att hitta läsare är att hålla sig kort och koncis, med en god ton. Glöm inte att dela alla artiklar du kommenterat – för ännu mer debatt! Här kan du läsa mer om vilka regler som gäller i våra kommentarsfält.

Comments powered by Disqus.