Vi behöver tröst. Men inte bara, skriver Sätrabon Åse Bengtsson Helin. Foto: Rasmus Panagiotis Columbus

DEBATT: Det räcker inte att vi i Sätra enas

Många fina tankar hörs om att mötas, sörja och förena oss. Men det är ju bara kosmetika, saker som sägs för att släta över den akuta smärtan, skriver Sätrabon Åse Bengtsson Helin efter de tre morden i Sätra tidigare i april.

  • Publicerad 13:40, 29 apr 2019

Det här är en debattartikel/insändare på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens. Vill du skriva en debattartikel – klicka här!

Jag kan inte sörja. Jag kan bara vara förbannad. Tröst i all ära, många fina tankar om att mötas, sörja och förena oss. Men det är ju bara kosmetika, saker som sägs för att släta över den akuta smärtan, men som inte förändrar något i grunden. För här på hemmaplan finns det ju de som vet vad som hänt och varför, scenarion och händelsekedjor som skulle kunna hjälpa till att lägga det pussel som kan reda ut.

För det är väl självklart att vi som bor här vill veta, behöver veta. Hur ska vi annars försöka förklara för våra barn, för oss själv, utan att hamna i schabloner och spekulationer? Där vi inte vill vara men tvingas till eftersom de som vet inget säger, de som anar inte golar.

Man lär sig tidigt att vara tyst, kunna hålla tätt, vara lojal åt rätt håll. Av rädsla, eller av känslan det ger av en slags överlägsenhet; att veta men inte berätta, för ”fel” person. Att inte vara en fegis. Jag ser det hos pojkarna redan på mellanstadiet. Hur det ger status att baxa tuggummi på tobaksaffären i Sätra centrum, kanske åt en storebror, kanske av rädsla, men med en social uppsida.

Vem berättar man det för? Att man är elva år och rädd? Och vilka sociala cirklar har man trampat upp när man vuxit till 15, 18, 22 och någon erbjuder en lätt peng för ett snabbt jobb. Vill man säga nej, vågar man säga nej. Vad är priset för ett ja? Vad är priset för nej?

Hur lär man barn att det inte finns lätta pengar? Att gemenskap inte stavas respekt eller status. Hur når man igenom till den som suktar efter märken på sina kläder med att det är skitdrömmar och kommer ha ett pris som inte bara handlar om dig? Ett pris som både du och många fler kommer behöva betala av på. Kanske med ett liv. Kanske med ditt.