Olov Hamilton, Skogåsbo sedan 2017, har blandade känslor efter den obehagliga kvällen då någon krossade flera rutor på hans radhus medan familjen var hemma.

Insändare: Till er som krossade mina fönster

Familjen Hamilton fick sina rutor krossade samtidigt som de var hemma i radhuset. Nu vänder sig Olov Hamilton, Skogåsbo och lokalpolitiker för Vänsterpartiet, till de unga killar som sågs springa från platsen: "Egentligen tycker jag synd om er."

  • Publicerad 16:26, 4 jun 2020

Det här är en debattartikel/insändare på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens. Vill du skriva en debattartikel – klicka här!

Måndag den 1 juni är en underbar kväll. Vår familj firar att vi har bott i Skogås i precis tre år. Självklart gör vi det med kycklingkebab och pizza från Ankara.

Den 1 juni 2017 flyttade vi alltså in i radhuset på Rapsodivägen och att bli lokalpatriot gick snabbt: närheten till naturen, massor av lekplatser, bra affärer, matställen och service, fint bibliotek, skön blandning av människor, gemenskapen som finns här. Det var ett riktigt bra beslut att flytta hit, ett av de bästa jag fattat.

Men strax efter klockan 21 tar kvällen en otäck vändning. En fruktansvärd smäll hörs på nedervårningen, våra fönsterrutor har krossats med sten, alla fyra fönster som vetter mot altanen. Grannar ser två unga killar med huvtröjor och mjukisbyxor springa från vår tomt. Vi blir skärrade och rädda, och det blir inte direkt bättre av att polisen inte skickar ut någon patrull. Vår sexåriga dotter sover igenom allt i sitt rum på övervåningen, men säger efteråt att hon hörde smällen, "fast i sömnen".

"Min fru känner sig inte alltid trygg"

Att allt inte är rosenskimrande här, det visste jag redan innan det som hände med mina fönster. Det är många tankar som hinner fara genom huvudet när polisen väcker en mitt i natten (garageinbrott den gången). Eller när huslarmet gick, också mitt i natten, och man i yrvaken förvirring försökte kommunicera med larmoperatören (larmet hade reagerat på vibrationer på ytterdörren, vi vet fortfarande inte vad det var). Min fru känner sig inte alltid trygg på vägen hem från pendeln sent på kvällen. Är det gäng med unga killar i centrum är man ju lite extra försiktig.

I den lokala Facebookgruppen läser man ofta om ”pack”, ”patrask”, ”kräk”, och andra avhumaniserande tillmälen efter olika händelser. Det talas om att bilda medborgargarden för att ”rensa upp”. Jag förstår verkligen känslan. Man känner sig arg, otrygg och maktlös. Och att skriva så i en lokal grupp kan säkert vara ett sätt att hantera frustrationen. Men för mycket av samma leder till en hatstämning som vem som helst förstår inte är sund. Särskilt inte i kombination med att ilskan riktas mot en viss grupp människor, i mer eller mindre subtila ordalag. På ett sätt gör de här kommentarerna mig mer rädd än själva kriminaliteten, för man behöver inte gissa vad det kan leda till på längre sikt.

Ojämlikheten ligger bakom

Ni som pangade mina fönsterrutor, om ni läser det här: jag förstår inte varför ni gjorde så. Varken jag, min fru eller vår sexåriga dotter vill er något ont. Egentligen tycker jag synd om er. Att era hjärnor inte är mer utvecklade än så. Att ni inte kan komma på något meningsfullare att göra i Skogås en vacker försommarkväll.

Jag vet inte hur ni hamnade där. Men jag vet att ju färre möjligheter unga har i livet, desto lättare är det för kriminella gäng att värva dem. Det är fakta att ojämlikheten har ökat de senaste åren, både här i Huddinge kommun och i Sverige i stort. Man skär ner på ungas fritidssysselsättningar, möteslokaler stängs, möjligheterna försämras för skolan att anställa elevassistenter och annan extrapersonal (det här tror jag är viktigare än många inser). Som lokalpolitiker är det här något jag ser på nära håll. Allt för att ha låg skatt och ”effektivisera”. Och det blir svårare för många att hitta jobb med bra lön och rimliga anställningsförhållanden.

Älskar fortfarande Skogås

Att brottslighet hänger ihop med social ojämlikhet är helt uppenbart för alla som vill se det (alla vill inte). Och vill man göra något åt brottsligheten är det just med ojämlikheten man måste börja. Det är min enkla tro.

Självklart älskar jag fortfarande Skogås, även efter det som hände den där måndagkvällen. Låt oss ta hand om varandra.