Marcus Birro: Jag vill leva där folket lever

  • Publicerad 12:49, 29 sep 2016

Det här är en debattartikel/insändare på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens. Vill du skriva en debattartikel – klicka här!

Mina rötter löper i stolt jordmån. Punk & poesi, kärlek & uppror…

Jag har till skillnad från väldigt många andra aldrig känt mig nödgad att kokettera med mitt ursprung. Jag är vad ni ser. Jag är också tiotusen stolta ansikten ni aldrig får se. Precis som det är för dig antar jag..

Kanske för att de flesta av oss slutar leta när vi nått en viss ålder. Vi hör ett namn, får möjligen ett ansikte till det namnet, och sedan har vi sorterat in personen i ett av våra lätträknade små fack…

Det är som det är. 

Poeten Bruno K Öijer skriver ”Så länge de har fel bild av dig kan de aldrig skada dig.” Fienden angriper en imitation. Du är någon annanstans.

Jag flyttade till Stockholm 2011. Jag kommer ursprungligen från Göteborg och bodde åtta år i Norrköping. Jag älskar gamla nerlagda fabriker och märkliga gamla broar över forsande vatten. Jag är en man som älskar gränder och bakgator. 

I fem år bodde jag på Södermalm. Det var som att klä sig i en kostym som alla sade var skitsnygg men som jag tyckte satt illa, som kliade och fick mig att se fånig ut. Jag hörde inte hemma där. Jag trodde jag gjorde det, Gud vet att jag verkligen försökte lära mig att älska Södermalm. Jag lärde mig aldrig alla märkliga koder. Jag förstod sällan vad det var människor pratade om med en sådan nasal iver. Jag stod på buss 4 eller 66 och lyssnade intresserat, ibland log jag till och med mot främlingarna, men ingen log tillbaka och det de sade lät som kodat språk. 

Det var säkert inte Södermalms fel. Det var nog mest mitt eget. När man är ute på sin livsresa är det ibland svårt att minnas varför man en gång bestämde sig för att göra det man gör. Vilken dröm var det som fick dig att skratta så där förtjust i gryningen förr? 

Vad är det av allt det du omger dig med som faktiskt är värt något när mörkret sluter upp runt omkring dig? Vilka facklor brinner då? Vem är med dig i den där natten? Är du kvar själv eller har du sålt ut din själ utan att du ens var medveten om det?

Jag vet inte vad som hände med mig. Jag försvann. En morgon, i raden av andra, upptäckte jag att det inte var jag som tittade tillbaka från spegeln. En främling hade börjat göra sina landvinningar. Jag har ägnat rätt lång tid åt att leta mig själv. Jag tror jag har hittat honom nu.

Glappet mellan förort och innerstad, mellan landsbygd och storstad, mellan den mediala, kulturella och politiska eliten i ena ringhörnan och folket i den andra, är vår tids klasskamp. Den skär rakt igenom allting. Eliten har sina egna lagar, har gått sina identiska utbildningar, bor i samma kvarter, tycker samma om allting och håller den instängda luften kvar i de instängda rummen. Men det värsta är att de i hemlighet föraktar folket. Under mina år i den mediala eliten fick jag höra så väldigt mycket förakt för den så kallade vanliga människan. Solidariteten med de utsatta var bara yta, aldrig en praktisk verklighet. Allt snack om att älska olika upphörde plötsligt att gälla så fort någon på allvar tyckte olika… Då slungade eliten sitt PK-svärd och det blev rättning i leden igen.

En stads ”utanförskapsområden” är faktiskt också de inhägnade ghetton som går under namnet ”Stockholms innerstad”. Den likriktning som härskar i dessa områden är förödande för demokratin. 

Så jag lämnade Södermalm. Jag flyttade ganska långt därifrån. Menar man allvar med att representera människor som annars inte har möjlighet att göra sina röster hörda, får man också vara beredd att leva där folket lever. 

Nu bor jag vid skogens kant längs den södra sidan. I morse hörde jag vinden susa i träden utanför. Jag tog en löprunda längs bilfria gator med skogen som support. På många sätt är jag tillbaka där allting började och en ny spännande resa har tagit sin början. I lurarna muttrar den gamle älskade surgubben Ulf Lundell; ” Ännu en vandring/In i förvandling/Är du kvar där än, Evangeline?”