Mårten Westberg

Efter 40 år som löpare, 25 år som tränare och 2,5 år som ordförande bytte Mårten ut Fredrikshof på Östermalm mot Akalla och mötte helt nya möjligheter.

VILL DU MIG NÅGOT? SKICKA GÄRNA ETT MEJL.

Sommaren 94 igen! – Vad är det värt?

  • Publicerad 13:39, 4 jul 2018
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

Jag trodde aldrig att jag skulle få återuppleva sommaren 94, men det gör jag.

Precis så här var det!

Det Svenska landslaget spelade helt orimligt bra.
Det kändes som att VM var ett casino där vår tärning hamnade på sexan gång på gång. 
 Sommaren var varm och hela Svenska folket var enade i sin kärlek till fotbollen och det svenska landslaget. 

Fotbolls-feber på stan
Fotbolls-feber på stan

 

Jag såg åttondelsfinalen i Rinkeby.  Det var karneval, även om bilden här är från Sergels torg en timme senare.

Nu är det förstås orimligt att vi ska slå England, men det är inte orimligare än någon av de tidigare matcherna.  Det KAN gå.

Vi går i ett härligt enande lyckorus, men är detta värdet med VM?

Det tänker jag att det inte kan vara. Fotbollen är ju ett nollsummespel.  Det ena laget måste förlora för att det andra ska vinna.

Igår släckte vi Schweizarnas drömmar. Innan dess släckte vi tyskarnas, sydkoreanernas, italienarnas och holländarnas.  Portugiserna, argentinarna och spanjorerna är också besvikna.

Ett lyckorus som skapar lika mycket olycka någon annanstans,
kan det vara  idrottens långsiktiga värde?Nollsummespel

Jag tänker att det är inspirationen att själva kicka boll som är värdet: att hundratusentals, kanske miljoner, pojkar och flickor, män och kvinnor springer omkring och sparkar.

Det är bra på ett sätt som inte skapar olycka någon annanstans.  När vi springer omkring och har kul på planen så blir vi varaktigt glada, och det går inte ut över någon annans glädje.

 

Den inspirationen får vi förstås framför TVn.   Jag hoppas att det inte stannar där, med TV, öl och chips.  För då har Jannes gäng inte gett något värde.

Det är samma sak med eliten i alla idrotter och på alla nivåer. Deras värde är förmågan att inspirera andra att röra på sig. Det är allt.  Jannes gäng har det lättare, eftersom vi allihop följer dem.

En Svensk mästare i Friidrott, en basket-spelare i Akropols lag i basketens division ett, eller en fotbollsspelare i division tre, har inte den fördelen. Ingen ser dem på TV.

Alla de som inte får TV-tid måste aktivt inspirera för att inspirera
De måste vara närvarande på marken, där vanliga ungdomar spelar fotboll, basket eller friidrottar.  Annars är de helt ointressanta.

Det har få av dem förstått, och jag klandrar dem inte.

Prestanda ger status inom idrotten och vi är många som vill frottera oss med eliten, i någon sorts tro att den där statusen smittar av sig.  Hos elitidrottaren föder det förstås en känsla av att hen har ett värde i sig själv.

Att Napoleon Solomon vann Lidingöloppet, SM 10 000m, 3000m hinder, Terräng-SM och Nordiska mästerskapen; det räckte inte.  Men när han gick omkring och pratade löpning med ungdomarna på Järva Skolstafett, två dagar före succéloppet i Europacupen; då var han verkligt värdefull.

När två av Akropols division 1-spelare stod på Tensta Centrums föreningsdag och hjälpte barn vinna priser i den uppblåsbara basket-korgen; då var de verkligt värdefulla.

Då inspirerade de fler att idrotta mer.

Ps. Snart släcker vi ner den här bloggen.  Jag kan köra vidare på www.RinkebyRun.se eller någon annanstans.
Vad tycker du? 

 

Bild nr 13, där sprack det

  • Publicerad 11:02, 12 jun 2018
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

”Applådera motståndarna!?!”
-Vid bild nr 13 sprack tålamodet.

Tränarna i anrika Akropol basket såg ut som om jag hade bett dem börja alla matcher med ett självmål.Akropol_applådera_motståndarna

En tränare frågade vad poängen med det här föredraget var, ställde sig upp och gick.  Ett tag hängde smockan i luften innan han lugnade ner sig och satte sig igen.

Det är på såna reaktioner man vet att man gör något.

Den här diskussionen var ett av många små steg i  ”Akropols kultur-resa”.

Akropol är kända för att spela hårt. Det tycker jag är synd. Det epitetet stämmer så bra ihop med alla våra fördomar om Rinkeby.

Ett lag från Östermalm eller Täby KAN välja att det ska göra ont att möta dem.
Ett lag från Jönköping kan också göra det.
Men ett lag från Rinkeby ställer sig på plan i en stormvind av negativa förväntningar.
Taktiken att ”det ska göra ont” förstärker de förväntningarna.
Det gör att segregationen ökar.

Därför har vi enormt mycket att vinna på att överraska åt andra hållet. Som att visa ärlig uppskattning när motståndarna gör en snygg pass, eller sätter en trea.

Det bryter mot det förväntade. Det sätter ett annat klimat. Det räcker förstås inte för att stoppa alla förväntningarna, men tillsammans med en säsong av super-juste spel kan det hjälpa basket-Sverige se på oss med andra ögon.

Alltså: Basket-Sverige är verkligen inte fördomsfulla. Akropol är ett av Sveriges mest älskade och omtalade lag men vissa av historierna jag får höra är rent förskräckliga.

Och så finns det underbara historier, som när det var en svett-fläck på planen och en av styrelse-ledamöterna torkade upp den med sin slips.

Annorlunda på ett underbart sätt!  Det är så vi vill se Järva.

Därför har vi bjudit in alla idrottsföreningar i Järva till ett gemensamt tält i Järvaveckan.

Där står vi sida vid sidan och förklarar vilken nytta vi tillsammans  gör för orten.
Där står vi och talar väl om varandra.
Akropol basket, Tensta basket, Spånga basket, Vision Generation basket, Vasalund fotboll, Bussenhus fotboll,  Rinkeby Run,  Zliproad frisbee, Street Coach Parkour osv….

JNIZ9139

Årets Järvavecka är förresten helt underbar!

Igår stod jag plötsligt öga mot öga med Quincy Jones, pratade länge med Karin Wanngård och kramade om Sveriges ödmjukaste politiker, Anders Österberg

Tisdag 12 Juni, Kristdemokraterna, Tema: Integration och migration
Onsdag 13 Juni, Miljöpartiet, Tema: Skola och utbildning
Torsdag 14 Juni, Moderaterna, Tema: Arbetsmarknad och etablering
Fredag 15 Juni, Sverigedemokraterna, Tema: Delaktighet och valdeltagande
Lördag 16 Juni, Vänsterpartiet, Tema: Bostad och stadsmiljö
Söndag 17 Juni, Socialdemokraterna, Tema: Trygghet och insatser

Kom! 

 

Att springa i hög värme; tips från Texas

  • Publicerad 09:36, 29 maj 2018
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

På lördag blir det varmt. Det verkar ofta bli det, när jag inte är anmäld till Stockholm Marathon.  Att springa i hög värme är nämligen min specialitet sen de fyra år då jag sprang för University of Texas (Pan American) längst ner i södra Texas.

Edinburg_Texas

Sommarhalvåret är det nämligen över 40 grader varmt där i stort sett varje dag.  Det var jag inte beredd på när jag kom en dag i augusti.  Att stiga ut ur flygplanet kändes som att stiga in i en bastu. Enormt fuktigt var det också, så fuktigt att jag undrade hur tvätten kunde torka.

Det första träningspasset kändes som att jag skulle avlida.  Efteråt berättade mina lagkompisar att jag var röd som en tomat i ansiktet.

Det kändes som en ren överlevnadsfråga att lära sig hantera löpning i den här bastuvärmen.  Jag hade ju fått scholarship till universitetet. Utan det hade jag inte råd att vara kvar. Det skulle ha blivit en neslig hemresa.

Mårten i Texas

På det andra eller tredje passet sprang vi förbi ett fält där mexikanska arbetare plockade meloner.  En av mina lagkompisar berättade att de jobbade i solen hela dagarna utan att lida av värmen.  På nätterna bor de i enkla skjul, helt utan luftkonditionering. Därför vänjer de sig till med värmen och lider inte.

När vi kom hem från det träningspasset stängde jag genast av luftkonditioneringen i mitt studentrum. Den natten svettades jag kopiöst och fick gå upp två eller tre gånger för att dricka vatten.  Redan dagen efter kändes det lite lättare på träningen.  Jag drack två liter vatten på kvällen och vaknade ändå inte kissnödig.  (Då fanns inte resorb, men det är en självklar fördel nu).

Två eller tre ”bastunätter” senare hade vi vårt första lopp. Då vann jag över alla mina lagkompisar från Texas och Mexiko.  Så enkelt var det.  Några dygn i värmen, och en galen massa vatten, räckte för att kroppen skulle ställa om sig.

Mårten och Fig vinner loppUnder de kommande fyra åren var jag extremt noggrann med att undvika svalka inför ett viktigt lopp.  Det kräver självdisciplin. Kroppen fullkomligt ropar ju på svalka inför loppet.  Belöningen var att jag alltid vann över klart bättre löpare när det var över 40 grader varmt.

På lördag blir det ”bara” 27-28 grader, sitt inte inne i luftkonditioneringen om du ska springa Stockholm Marathon.
Jobba hellre ute i solen på fredag och se till att du svettas natten mot lördag.

…och drickResorb massor av vatten med resorb, vätskeersättning eller ”bakfylle-vaccin” (många namn för samma sak).  På fredag kväll, på lördag morgon och strax innan loppet.

 

Ps. Du som har en pulsmätare: sätt på dig den och lämna klockan hemma.  Du har mer nytta av att försöka ligga 10-15 slag under din aeroba tröskel  än du har av att försöka hålla den fart som vore rätt i 17-18 grader men som kommer leda rätt in i väggen i 27-28 graders värme.  Du som inte har en pulsklocka: var direkt pessimistisk.
Det har du igen på den tredje och fjärde milen.

Lycka till! 

 

 

 

Tack alla invandrare!

  • Publicerad 13:06, 24 maj 2018
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

Idag har jag haft morgon-basket från sju till åtta, sen har jag haft löpning, basket och fotboll med ett gäng nyanlända elever. Efter det har jag förberett ett barn-lopp som startar kl. 10 på lördag inne i Rinkeby Centrum. Under den tiden har jag high-fivat ca 30 personer och kramat fem eller sex.

Det är härligt att jobba i Rinkeby och Tensta. Alla borde pröva på det någon gång. Känslan av att gå på Rinkeby Torg och så kommer någon fram och kramar dig!

Jag önskar det hände i city, men det gör det inte….än.

För jag gillar verkligen det som har hänt med Sverige sen jag var ung.

När jag för drygt 30 år sen flyttade hem efter sex år i USA så var det ett rätt stelt och tråkigt land jag kom till.

Affärerna stängde kl. 17 eller i bästa fall 18.00.  Jag förstod inte hur jag skulle kunna köpa mat. Jag var ju glad om jag var hemma från jobbet i tid att se Aktuellt på TV.

Restaurangerna hade Svensk husmanskost eller Fransk ”fin-mat”.
I övrigt fanns det italienskt, kinesiskt och hamburgare att välja på.

Kommer du ihåg Clock? Vilken skit det var!
Kommer du ihåg Clock? Vilken skit det var!

Innan jag lämnade Stockholm var jag ”tvungen” att ha Wrangler jeans och Lyle & Scott-tröja, ungefär på samma sätt som dagens muslimska tjejer känner sig ”tvungna” att bära slöja.  Tvånget är lätt, som små blickar och känslan av att inte höra hemma i gruppen.

En lärare i Texas hade besökt Stockholm och blivit trött på att bara se blonda blåögda människor. Det var förstås en riktigt grov överdrift, men det är mycket, mycket roligare att gå omkring på stan idag.

Utbudet av människor är så mycket större!  Sättet att vara människa på är så mycket bredare.  Nu finns hela världen representerad på Sergels Torg.  Svarta, Bruna, Olivfärgade, Ljusbeige och rödlätta.

De stilmässiga frihetsgraderna är helt fantastiska.  En man i långkjol får färre ogillande blickar idag än vad jag i min ungdom skulle fått om jag hade köpt ett par Levi’s eller Gul och Blå-jeans.

För något år sen var jag och min fru en vecka i New York.  Husen var högre och allt det där, men vi ser fler stilar en vanlig dag i Stockholm.

…och framför allt. Stockholmarna har blivit mycket varmare de senaste 30 åren.
Vi kramas mycket mer.
Vi är öppnare för att lyssna på andra åsikter.

Tack alla blattar, för att ni har förändrat min stad!

Tack för att ni har kommit med influenser som har öppnat staden och gjort oss Svennar coolare och öppnare än vad vi var.

Om ni inte hade gjort det så skulle jag aldrig ha blivit kvar här så här länge.

En fantastisk fest!

  • Publicerad 10:44, 21 maj 2018
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

  • Tvåtusen barn mellan 7 och 15 år sprang.
  • Precis innanför löparbanan turades tre band från Fryshuset om att spela upplyftande glad-pop och adrenalin-rock.
  • På gräset sprang barnen omkring och spelade ”Bumper ball” eller ”Bubble-ball” som en del kallar det.
  • Andra spelade disc-golf (frisbee-golf) och prövade ultimate frisbee.
  • Sveriges kanske bäste långdistanslöpare, Napoleon Salomon, skrev autografer och snackade med deltagarna som om de vore bästa kompisar.  Ingen kunde misstänka att den här killen skulle springa 10 000m på 28.33 i Europa-cupen två dagar senare.

Järva skolstafett 2018 starten

Det är synd att kalla det här ett ”lopp”. Det är en FEST!
- En riktigt fet fest!

på väg ut från löparbanan i Järva Skolstafett 2018

Det är som skillnaden mellan stämningen på en av Bajens hemmamatcher på Tele2 arena och en fotbollsmatch inför tomma läktare.

Järva Skolstafett tjejer på staket

När jag var ung var alla lopp som fotboll inför tomma läktare.
Tränaren, mamma och pappa kanske var där och hejade. Det var i stort sett allt.

Det konceptet kör vi i Tensta Rinkeby Grass Run den första söndagen i varje månad. Då är vi kanske tio deltagare på startlinjen.

Skillnaden är Lidingöloppet. Deras kunskaper och erfarenheter gör hela skillnaden.
Det blir 200 gånger så attraktivt.
200 gånger så kul!

Några av de 600 Järvabarn som deltog i Lidingö Skolstafett i fredags
Några av de många Järvabarn som deltog i Lidingö Skolstafett

Jag förstår hur Lidingöloppet har kunnat förbli världens överlägset största terränglopp i femtio år.
Det handlar inte bara om aborrbacken.  Det räcker inte för att vara världstopp i ett halvt århundrade.

TACK Lidingöloppet! Ni är verkligen helt underbara! 
Tack Jens, Tomas, Niklas, Jessica och Elisabeth för att ni är såna proffs! Utan er vore den här festen helt omöjlig.

ACKI2810 (1)
Jag kramar Tomas Hoszek, generalsekreterare på Lidingöloppet
Ellevio i Järva Skolstafett
Den stora pokalerna går till skolan med flest löpare i mål och till skolan med största andel löpare i mål. I år vann Solhemsskolan och Kista International School. …de snabbaste lagen får också pris, men inte lika stora.

Tack också Petra, Meli, Hasse, Danny, Mohammed och alla ni andra som jobbar på Spånga IP, och till Pierre som under 15 år som chef har skapat det helt unika engagemanget för idrotten som personalen på Spånga IP har.  Ni bryr er inte bara om idrottsplatsen, ni bryr er om idrottarna och de många ungdomar som bor i området. Tänk om alla idrottsplatser hade folk som er. Vilket lyft det vore för idrotten!

Tjejer på väg mot mål i Järva skolstafett 2018

Bilderna är tagna av Niklas Gabrielsson på Lidingöloppet.

”Hårda tag” hjälper inte Rinkeby

  • Publicerad 14:17, 11 maj 2018
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

Det är lite speciellt att passera centrala Rinkeby. En handfull killar är nästan alltid där. Gänget som säljer hasch är rätt trevliga unga killar, men inte så unga som man ofta får höra.

Jag brukar försöka locka med dem på löpning eller morgon-basket. De vill hellre prata fotboll eller boxning.

Sen har vi den lokala kändisen Hagi Farah. Han är engagerad i allt och har ofta starka åsikter. En diskussion med Hagi Farah är lite som en Thailändsk middag. Det bränner till lite då och då. Sött och hett om vartannat. Det är aldrig tråkigt.

Men sen finns det några till på torget som inte har någon definierad roll. En av dem är en spenslig kille i 30-35 års åldern. Han brukar komma fram och krama om mig och tacka för vad jag gör för de unga i Rinkeby.

Igår satt han på en bänk och tittade på en polisbil. Han bara satt där och blängde.  Jag har förstått att han inte gillar polisen, men hans blängande  provocerade tydligen poliserna. De steg ut och gick fram till honom.

Poliserna frågade varför han tittade på dem så där. De stod väldigt nära och det såg ut som att killen skulle ligga på marken vilken sekund som helst.

Bakom honom stod 10-15 unga killar vid ett gatukök och tittade på. Risken är stor att även de redan hade en negativ bild av polisen; en bild som de såg bekräftas.  Det här får hundra justa poliser jobba länge för att motverka.

Jag gick fram till en annan polisbil och berättade om scenen. Hur de här poliserna triggade igång ett problem helt i onödan. Bara genom att stå en halvmeter ifrån honom hade situationen blivit en helt annan.

På andra sidan gatan satt en pappa och lekte med sin lilla dotter. När jag passerade honom sa han ”Du ska inte prata med de där”.  Det kändes som att han försökte ge mig ett gott råd, men när jag förklarade vad jag hade sagt till poliserna sa han ”Bra! Bra gjort!”

Hela episoden kändes som att stå med höger fot i ett rum och vänster fot i ett annat; som att bara jag kunde se personerna i båda rummen.

De två rummen

De politiker som ropar på ”hårdare tag” i förorten är inte nödvändigtvis idioter, men de är som en amatör-snickare med bara en hammare i verktygslådan.

De säger åt polisen att hamra på en skruv. När det inte fungerar säger de åt polisen att hamra hårdare.

Det gjorde polisen i El Salvadors huvudstad San Salvador. Där satte politikerna in både polis och militär mot de kriminella gängen.

I Cali i Colombia hade de lika hög mordfrekvens men satsade borgmästaren på att polisen skulle få polisen att förstå brottsligheten bättre så att de kunde agera på ett intelligentare sätt, och på att få ut vanligt folk på gatorna.

I San Salvador fördubblades morsfrekvensen, i Cali halverades den.

Polisens stora närvaro behövs och är generellt uppskattad, men det behövs väldigt få insatser av testosteron-stinna hannar i polisuniform för att förstöra år av bra polis-arbete.

San Salvador är idag världens farligaste stad som inte är i krig.  Det enkla budskapet ”hårda tag” gör sig bra som val-propaganda, men av San Salvador har vi litet att lära.

”Hårda tag” skapar två brottslingar för varje brottsling som fängslas.  Kunskap och ”Mjuka tag” behövs om vi vill komma till rätta med problemen.

Det är det som är skruvmejseln. En bra snickare behöver båda två.

Svårt att få bjuda in till gratis träning

  • Publicerad 15:27, 14 mar 2018
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

Den Romska kanalen fungerar bara bättre och bättre.  De gör ett  strålande jobb men det blir fler och fler som vill hjälpa till.  Fler än jag har råd med. I fredags, när Rinkeby Torg fylls av folk efter fredagsbönen så delade jag och ett par tiggare ut 400 lappar på tio minuter.

Tiggarna och trofén

Jag skulle kunna starta ett reklam-utdelnings-företag med bara Romer som utdelare.  Problemet är att de bara vill ha kontanter.  Det funkar ju inte så med krav på revision och skatt. Sammanlagt betalade jag 1500 kr ur egen ficka i förra veckan.

Innan dess delade jag och en praktikant ut inbjudningar utanför migrationsverket.  Därinne sitter några hundra asylsökande och väntar.  Där får vi förstås inte dela ut våra inbjudningar på Svenska, arabiska och somaliska. Problemet är att vi inte får stå för nära dörren heller.  Vi hamnade längre och längre bort varje gång vakten kom.   Att det ska vara så svårt att få bjuda in nyanlända invandrare till gratis löpträning, gratis skidåkning och gratis basket!

Janis delar ut lappar vid migrationsverket

 

 

 

 

 

Skylten och Trofén gör att fler vill prata med oss. Det är ett enkelt knep som jag gärna delar. Speciellt effektivt är trofén och skylten för romerna. Det skapar en större trovärdighet.

Bling-Bling works!

Den Romska kanalen

  • Publicerad 20:56, 5 mar 2018
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

Kvinnan i rött på bilden är vårt nya medium.

Tiggerskan_beskuren

  • Vi är på Facebook, på Instagram osv.
  • Vi har bra kontakt med den handfull riktigt duktiga lokala journalister som skriver om idrott.
  • Den här bloggen är en bra kanal med upp till 23 000 läsare.
  • TV4 gjorde ett toppen-reportage med Abdihakim när Kalla hade vunnit OSets första guldmedalj.  Dagen efter kom det dubbelt så många skidåkare.  (Snart är vi uppe i fyra tusen skidåkare i vinter).

…men färdiga är vi först när det inte längre står några tonårskillar i Tensta och Rinkeby och säljer knark. När alla Järvas tjejer har en OK kondition. Då kan vi idrottsklubbar sluta marknadsföra oss.

Vår senaste kanal är tiggerskorna i Rinkeby. De får 2 kr per reklamblad de delar ut.  Det fungerar över all förväntan!
De Romska kvinnorna är entusiastiska på ett sätt som smittar.  Det ser jag när jag kollar papperskorgarna på vardera sida och marken runt kvinnorna.  Där ligger inga lappar.

Jag tänkte att det skulle kännas mycket mer meningsfullt att dela ut reklam för något bra än att bara sitta och be om pengar.  Samtidigt ska jag erkänna att de inte tjänar några stora pengar. Mer än 200 kr om dagen har jag inte råd med, för jag får inga kvitton som jag kan använda i bokföringen, så jag har inte råd att ge dem mer än 100 lappar om dagen att dela ut.

Så mycket entusiasm för 200 kr.  Det tolkar jag som att tiggeri inte är någon särskilt lönsam verksamhet.

Kolla förresten de senaste lapparna:

Reklamen

På ena sidan är det reklam för Akropols morgonbasket.
På den andra sidan är det reklam för bandymatchen nu på onsdag mellan Somaliska ”landslaget” och Spånga Bromsten Bandy.

Reklam för bandy!  Hur tänker vi nu?
- Jo, på onsdag kväll är vi där på Spånga IP och har lite skön kvälls-skidåkning 20 meter från bandyrinken. Då träffar vi Tensta- och Rinkebybor på vår hemmaplan.  Då kan vi locka några till att prova skidåkning, och samtidigt prata med dem om vårens löpträning.

Om vi sen hjälper Spånga Bromsten Bandy att få igång en liten lokal bandyfeber så är det också bra.
- Det är inte vi mot dem.
- Det är alla idrottsföringar tillsammans,  mot dåligheterna.

Fika-kupongernas tysta kultur-revolution

  • Publicerad 19:06, 20 feb 2018
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

Kommer du ihåg att jag har berättat om Romeo Café i Rinkeby?

Romeo har ett urval av baklava som du inte hittar någonstans i stan, men precis som Nejo´s och flera andra ställen i Tensta och Rinkeby får Romeo’s cafe mest rubriker för att det alltid är fullt av äldre män från Somalia och Marocko.  Det blir en lite speciell atmosfär där som gör att många kvinnor känner sig ovälkomna.

Jag har varit där och fikat med både kvinnor, män, flickor och pojkar.  Det har aldrig varit något problem.  Ingen har tittat snett på oss.  Personalen är alldeles uppenbart jätteglad att vi sitter där. Men ändå hänger den där speciella atmosfären där som får kvinnor och flickor att tveka att gå dit.

Det här diskuterade jag med Ornina Younan i Akropol baskets styrelse, som  kläckte en vacker idé:

Vi försöker få caféet att ge fika-kuponger till tjejer, sa hon.

Det är sånt som jag älskar. Vi skriver inga insändare om hur fel det är att kvinnor/flickor inte kan fika i Rinkeby. Vi söker ingen fight, för vi ser inga fiender.  Istället försöker vi fixa problemet.

Ornina och jag pratade med Isabel Enberg, marknadsförare för Rinkeby Centrum. Isabel älskade idén och ordnade sponsring från FastPartner och Järva Fastighetsägare.  Nu är kupongerna verklighet.

Alla kvinnliga basketspelare i Akropol har fått en sån här kupong och nu börjar det kvinnliga inslaget i Romeo café sakta men säkert öka.

IMG_0006En fördel är att invasionen av kvinnor i caféet blir mjuk och organisk. Det är inte någon makt-demonstration av 20 militanta feminister från Stockholms innerstad.  Såna demonstrationer har jag inget emot, men de gör ingen långsiktig nytta.  Det gör däremot två-tre eller fem lokala basket-tjejer som kommer för att fika.
- Gång på gång.
- Mjukt och fint.
- Som droppen urholkar stenen.

Så förändrar vi atmosfären i Rinkeby centrum.

 

Retroaktiv lönesänkning? OK för mig

  • Publicerad 12:54, 19 feb 2018
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

”Hej,
Skidåkningen har varit lite för populär. Vi har anlitat fler tränare under fler timmar än vad vi hade budgeterat för.
Nu har vi brist på pengar. Därför ber jag om att få retroaktivt sänka din, min och alla andra tränares lön från 170 kr till 120 kr per arbetad timme.
- Är det OK?”

Så fick jag skriva till alla tolv tränarna.
Alla svarade genast ”OK”.
- Är inte det många företagsledares våta dröm?
Att retroaktivt kunna sänka lönen för samtliga anställda utan att någon klagar det minsta.

Jag tror det beror på två saker:

  1. Alla vet att de gör nytta.  Vi är mer som präster eller imamer än vi är som städare eller busschaufförer.
  2. Alla har exakt samma timlön. När jag sänker din lön så sänker jag förstås min lön med precis lika mycket.

Där slutar jämförelsen med Rikard Gustafson på SAS. När han sänker lönen för personalen i SAS så ökar värdet på hans eget bonus-paket.

Sen finns det ett tredje skäl:
Vi är vi en härlig samling tränare, löpare och människor i Akalla Run, Tensta Run och Rinkeby Run!
Värdet av det ska man inte underskatta. Akalla Run

Det är A-kassans fel

  • Publicerad 09:12, 10 feb 2018
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

- Jag vill inte söka fler jobb som sekreterare eller programmerare! säger Sadaq.

Jag förstår honom. Han kan inte få de jobben, och skulle han få jobb som sekreterare eller programmerare så vore det katastrofalt.

Kedjan som håller invandrare ute från arbetsmarknaden
Kedjan som håller invandrare ute från arbetsmarknaden

Sadaq kan lika gärna söka jobb som hjärnkirurg eller rockstjärna. Ändå söker han såna jobb för att visa att han är ”aktivt jobbsökande”.  Han måste ju nå sin kvot.

Jag har sett det här från andra sidan. Hundratals ansökningar från folk med ett cv som inte uppfyller en bokstav av det som jobbet kräver.  Bara att svara på alla ansökningar tar en vecka.  Att sålla fram de relevanta ansökningarna känns tröstlöst.

Igår var jag på ett seminarie hos Länsstyrelsen där en forskare berättade att det här problemet har varit känt sen 1990-talet.  Socialdemokratiska och borgerliga regeringar har vetat att kontrollerna tvingar arbetslösa att ösa ur sig meningslösa ansökningar.

De har också förstått att det här får arbetsgivare att söka sig andra vägar än arbetsförmedlingen.  Troligen har de också vetat vad slutresultatet är: 70% av alla jobb tillsätts genom personliga kontakter. 

Har beslutsfattarna frågat sig VEM som har personliga kontakter?
Tips: Det är INTE i Rinkeby det här kontaktnätet finns.

Caroline Tovatt berättade att hon, som  arbetslivs-forskare, är ett bra exempel på en sån kontakt. Hon vet precis hur en intervju går till, hur ett framgångsrikt CV ser ut.  Det är förstås bra för alla hennes kontakter.  Hon kan träna dem och vägleda mot jobb. Hon kan också gå i god för vänner som hon vet är pålitliga.

Det här försökte regeringen Reinfeldt i klassisk moderat anda anställa några tusen ”lotsar” till att göra.  Jag var mentor till en av de lotsarna. En mellanstadielärare från norrort som aldrig satt sin fot i näringslivet. Nu var hon plötsligt egenföretagare som skulle vägleda arbetslösa till jobb.  Det var som om jag skulle hoppa in som hjärnkirurg.  Förtroende-uppdraget kan man inte professionalisera.

Men det här kan jag göra.  Den dag Ali, Najma eller Khalil ska söka jobb vet jag att jag kommer kunna ge dem strålande recensioner, inte för deras kompetens som programmerare men för deras ambition och pålitlighet.
- De som har stått och väntat i snöstormen utanför Ungdomens Hus i Rinkeby kl. sju på morgonen, dem litar jag på.
- De som ”jobbar hem” när motståndarlaget anfaller, dem litar jag på.
- De som sliter sig igenom tio gånger tusen meter i blötsnö, dem litar jag på.
Dem kan jag rekommendera.
De som inte kommer i tid. De som inte jobbar hem. De som tycker ”det är för kallt för att träna idag”.  Dem kan jag inte rekommendera till någonting.

Från rekryterare får jag ofta höra klyshan ”Recruit for attitudes, train for skills”. Attityder är viktigare än kunskaper och förmågor eftersom kunskaper och förmågor kan förvärvas på jobbet.

Men insikten att sju av tio jobb tillsätts informellt….nu inser jag att jag måste bli mer praktisk.

Jag har ju hundratals vänner med bra jobb i olika företag. När någon av dem är på väg att bli förälder så får jag ofta veta det flera månader innan barnet kommer. Då borde jag förstås tipsa någon av de pålitliga löpare, fotbollsspelare och basketspelare jag känner från Tensta, Rinkeby och Akalla att skicka in en ansökan till den blivande förälderns chef, eller tipsa chefen om att jag känner en person som skulle vara en bra vikarie.

Då kan jag hjälpa till att bryta den onda kedja som A-kassans kontroller skapar.  Kedjan som så effektivt håller invandrare borta från arbetsmarknaden.

Rinkebyskolan, …jag?

  • Publicerad 21:01, 31 jan 2018
  • Vill du mig något? Skicka gärna ett mejl.

Det här är ett blogginlägg på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

Rinkebyskolan?

Allvarligt, Pappa…Ska jag vara den enda killen på tunnelbanan till Rinkeby samtidigt som hundratals barn åker samma tunnelbana till skolorna här i stan?

Jag förstår min son. Samtidigt är det lite synd, för jag är rätt imponerad av Rinkebyskolan.  De har väldigt engagerade lärare och  små klasser. Det är en riktigt bra kombination.

I city har vi också många skolor med väldigt bra lärare, men här är klasserna fyllda till sista plats.  Elever från stan och elever från förorten. Alla vill de gå i skolan i stan där vi bor.

Jag har kanske inte berättat tidigare, men jag har varit ordförande i Akropol Basket sen i april.  De behövde en ordförande och de har hundra tjejer i träning.  Jag gick dit och kollade en träning.  De körde stenhårt!  De som känner mig förstår hur det gick. Jag kan inte säga nej till en klubb som får hundra tjejer att träna så hårt. Speciellt inte i Järva, där de flesta tjejer inte rör sig mer än de måste för att ta sig mellan skolan och hemmet.

Så Akropol…

Morgonbasket_utkast1Vi har öppen basket varje morgon i Rinkebyskolans  idrottshall, där Akropols herrlag spelar sina hemmamatcher i division ett.

Vem som helst är välkommen att komma och spela lite avspänd, kul basket.  Sen bjuder Rinkebyskolan alla basketspelare på frukost.
Det  är en klassisk win/win.

Rinkebyskolans elever lär sig mer hela förmiddagen. Deras lärare får en lugnare klass.  Akropol får nya basketspelare.  Vi som är med och spelar får ha kul med en boll, gratis frukost och, kanske bäst av allt, ett lugnare centrum….för den som har spelat basket mellan kl. sju och åtta på morgonen kommer knappast vilja gå ut efter nio på kvällen.  Då vill man bara gå och lägga sig.

Jag tycker det hade varit kul:
Alla de här kidsen åker in till stan, men  min soUngdomens Hus Rinkebyn åker ut till orten.

I slutändan föll det på att ingen av hans kompisar går i skolan utanför city.  Sånt är viktigt och han är klok, min son.