Erik Slottner (KD) vill att regeringen snabbutreder lagstiftningen kring ordningsvakter, då kommuner inte har rätt att överklaga avslag på ansökningar om att instifta vakter. Foto: Sacharias Källdén

DEBATT: Lagstiftningen om ordningsvakter är förlegad

Lagstiftningen kring ordningsvakter, som gör att kommuner inte får överklaga avslag på ansökningar om vakter, är förlegad. Det förhindrar kommunernas trygghetsarbete, skriver Erik Slottner (KD), trygghetsborgarråd i Stockholms stad.

  • Publicerad 16:32, 17 jun 2020

Det här är en debattartikel/insändare på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens. Vill du skriva en debattartikel – klicka här!

Att garantera medborgares säkerhet och trygghet är ett av politikens absoluta kärnuppdrag. Samtidigt visar statistiken att otryggheten tilltagit de senaste åren. För att fylla det trygghetsvakuum som uppstått när polis ägnar allt större andel resurser åt den grova brottsligheten har ett antal kommuner anlitat ordningsvakter. Däribland Stockholms stad, som i en historisk satsning mer än femdubblat antalet ordningsvakter – från 18 till 100 – sedan valet 2018.

Forskning visar att uniformerad personal har en positiv inverkan på tryggheten oavsett om det rör sig om poliser eller ordningsvakter. Ordningsvakterna skapar trygga zoner där vanliga människor kan vistas utan att uppleva otrygghet. I Stockholm har resultaten varit goda. På exempelvis Sergels torg har ett års närvaro av ordningsvakter minskat kriminaliteten med omkring 20 procent.

Utifrån dessa erfarenheter är det ödesdigert att Kammarrätten under våren lämnat besked om att juridiska personer – däribland kommuner – inte får överklaga beslut om att placera ut ordningsvakter. Beskedet kom efter att Göteborgs kommun överklagat ett avslag på en ansökan om ordningsvakter. Överklagan visade sig inte vara möjlig eftersom enbart privatpersoner – alltså ordningsvakter – får ansöka om att få verka på olika platser enligt den lagstiftning som gäller från 1980.

"Förlegat"

Att tryggheten i områden som idag patrulleras av kommunala ordningsvakter ska stå och falla på en enskild anställds goda vilja att stå för ansökan är varken konstruktivt eller rimligt. Vi som kommun måste få ta detta ansvar och det ska inte läggas på en enskild anställd. Inrikesminister Mikael Damberg (S) kan inte, som i höstas, beskriva ordningsvakterna som ”ett viktigt bidrag till det brottsförebyggande och trygghetsskapande arbetet” och samtidigt låta juridiska hinder som detta passera.

Som trygghetsborgarråd i Stockholm har jag återkommande uppmärksammat regeringen på att lagstiftningen som reglerar var ordningsvakter får verka är föråldrad. Kammarrättens beslut om ansökningsförfarandet för ordningsvakter är ett nedslående exempel på detta. I november tillsattes sent omsider en statlig utredning om hur lagstiftningen ska kunna moderniseras. Utredningen ska bland annat ge förslag på vem som får ansöka om områden där ordningsvakter kan verka. Den ska också belysa ordningsvakternas roll samt polisens kontroll över och ledning av dem. Men utredningar tar tid, och fram till dess att en ny lagstiftning börjar gälla måste kommunernas trygghetsarbete kunna fortgå.

I första hand borde inrikesministern låta snabbutreda frågan om vem som kan överklaga beslut om var ordningsvakter får verka, liksom lagstiftningens påbud om ”restriktivitet” överlag. I andra hand behöver regeringens utredning snarast beakta att landets kommuner och auktoriserade bevakningsföretag helt fråntagits rådigheten över en viktig del av det trygghetsskapande arbetet på offentliga platser. Eller är det så att inrikesministern menar att jag som borgarråd bör utbilda mig till ordningsvakt och ansöka som privatperson för att vi inte ska riskera att bli av med våra ordningsvakter i Stockholm?

Nu mer än någonsin kan vi inte låta en förlegad lagstiftning försvåra kommunernas trygghetsarbete. Otryggheten tar inte en paus i väntan på en statlig utredning. Låt Stockholm och andra kommuner fortsätta avlasta polisen och verka brottsförebyggande. Ge dem rätten att sätta in ordningsvakter där det är nödvändigt.