Dennis Wedin (M). Foto: Pressbild

DEBATT. M-toppen: Östermalmshallen blev för dyr

Renoveringen av Östermalms saluhall är färdig. Kostnaden på över en miljard är givetvis för dyr. Det är ett i raden av fastighetsprojekt i Stockholms stad som under förra S-styret inte hållit budget, och det är inte acceptabelt, skriver Dennis Wedin (M).

  • Publicerad 16:12, 11 mar 2020

Det här är en debattartikel/insändare på StockholmDirekt. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens. Vill du skriva en debattartikel – klicka här!

Mitt främsta fokus är att städa upp i Stockholms fastighetsbestånd. Det ska vara stopp för skenande kostnader efter att politiskt beslut är fattat, och jag vill hjälpa andra kommuner att inte göra samma misstag, skriver Dennis Wedin (M), bostads- och fastighetsborgarråd, Stockholms stad.

Det ursprungliga beslutet att renovera Östermalms Saluhall var nödvändigt. En gammal och historiskt värdefull byggnad hade inte genomgått någon större renovering på över 100 år. Därför var det första beslutet enhälligt i kommunfullmäktige år 2014. Då var den beräknade kostnaden cirka 600 miljoner kronor. Ett halvår senare blev Karin Wanngård (S) finansborgarråd, och under mandatperioden 2014-2018 ökade saluhallsprojektet kraftigt i kostnad och omfattning. Jag ställdes inför faktumet några månader in som nytt fastighetsborgarråd att kostnaden var uppe i 1,35 miljarder kronor.

Hur är det möjligt för en saluhall att kosta 1 350 miljoner kronor? Det finns tyvärr många svar på den frågan.

1. Det fanns planer på att köpa grannfastigheten på Humlegårdsgatan. När det inte blev av, resulterade det i ett stort omtag och en ny inriktning. Detta trots att politiskt beslut och kostnadsram redan var fattat.

2. Det beslutades att man skulle bygga till en hotelldel, som kommer att stå färdig med 70 hotellrum närmare sommaren. Avsikten var att Stockholms stad skulle fortsätta äga denna byggnad.

3. Upphandlingen gjordes genom en delad entreprenad som resulterade i svår samordning, där varje handlares specifika önskemål om exempelvis ventilation eller måleri skulle förmedlas till 20 olika entreprenörer.

Dessa punkter har jag redan dragit inledande slutsatser av. En inriktning kan inte ändras efter att politiskt beslut är fattat i kommunfullmäktige, i så fall behöver nya beslut fattas hela vägen. Detta särskilt ifall projektets kostnad påtagligt kommer att öka. Det var också fel inriktning att staden skulle bygga och äga ett hotell, därför har jag säkerställt att en försäljning är inledd av hotelldelen. Jag har också säkerställt att staden i liknande projekt inte kommer använda sig av en delad upphandling, utan istället en upphandling där en entreprenör samordnar alla sina underentreprenörer. Detta för att spara både tid och pengar.

Det är också värt att tillägga att saluhallens stomme och bjälklag var i betydligt sämre skick än vad tidigare provtagningar hade visat. Jag har säkerställt att stadens processer för inriktningsbeslut ska utvecklas och att styrningen av större projekt ska förbättras. Detta är viktigt för att uppnå bättre projektekonomi, riskhantering och prognossäkerhet inför att beslut ska fattas. Som en del av detta ska givetvis projekt som gått över budget analyseras och slutsatser dras, så att inte misstag upprepas.

En annan försvårande omständighet för saluhallsprojektet har handlat om överklaganden av bygglov och entreprenader. Betongentreprenaden blev överklagad vilket var en vital del av projektet. Under längre tid kunde man inte riva och gjuta. Även personalbodarna överklagades, så bara en bråkdel av personalstyrkan hade tillgång till personalutrymme. Detta är ett större problem som återkommer i större projekt. Exempelvis skulle byggandet av Järva begravningsplats kommit igång i september förra året, men en överklagan har inneburit en lång avvaktan på domstolens beslut och projektet kan inte komma igång. Dessa långa överklagandeprocesser bör riksdag och regering vidta åtgärder emot, exempelvis genom att sätta tidsgränser.

Sammantaget kan jag konstatera att det finns all anledning att utreda och dra lärdomar över Östermalmshallen, och vill vara transparent kring svårigheterna så att andra kommuner inte gör samma misstag. När försäljning av hotelldelen är klar kommer slutnotan för skattebetalarna slutligen bli mindre, men det är bara för mig att konstatera att projektet det kostat oproportionerligt mycket skattepengar för staden.

Det är häpnadsväckande ohederligt när Karin Wanngård försöker kritisera den nuvarande grönblå majoriteten i stadshuset för misstag som begicks av henne själv. Till saken hör att totalsumman av fördyringar som skedde i fastighetsprojekt under hennes styre hamnade på över två miljarder. Liljevalchs konsthall tredubblades exempelvis i kostnader, samtidigt som S-styret fick kritik från stadens egna revisorer på att man höll ner på underhållet. Det är detta jag har som främsta uppdrag att städa upp efter.

Under förra året genomfördes exempelvis besparingar i flera fastighetsprojekt som totalt uppgår till 250 miljoner kronor. Ett viktigt arbete pågår kring att renodla fastighetsbeståndet. Och en omorganisering av fastighetskontoret har skett för att arbeta på ett mer effektivt sätt.

Det är viktigt med en ärlig och transparent diskussion om vilka lärdomar vi kan dra från fördyringen av Östermalms saluhall. Givetvis ska inte misstag upprepas, varken i Stockholms stad eller i andra kommuner i landet. I grunden ligger ansvaret på politiken i att säkerställa god styrning, och att prioritera kommunal kärnverksamhet.