Min förlossning

  • Publicerad 09:09, 26 apr 2013

 

Som förstföderska har man ingen aning om hur det kommer kännas och hur man kommer klara förlossningen. Innerst inne har jag haft en tro på att det kommer gå jättebra men av flera förlossningar man hört om så kan det gå ganska snett och då är det klart att man blir lite orolig. Jag har till och med haft tankar på att jag och min man kan komma hem utan bebis eller kanske att bara min man och bebis kommer hem. Fruktansvärda tankar men de fanns där iallafall även om risken är ganska liten iallafall att mamman dör.

Graviditeten som ni säkert läst om tidigare har för mig gått jättebra. Jag har mått prima nästan hela vägen. Fick magsjuka 2 gånger och var väldigt trött i början av graviditeten men annars har allt varit super. Har kunnat träna ända fram och även jobbat.

Fredag till lördag natt den 29-30/3 hade jag mina första men ganska svaga värkar. Värkarna kom några gånger under den natten som lite kraftigare mens smärtor, som molande värk i flanken och magen. Jag visste inte riktigt då att det var värkar. Låg lite vaken denna natt men sedan på morgonen kände jag inget mer. På lördag dag var vi till Västerås och handlade lite och den dagen hade man lite fokus på om smärtorna skulle komma igen eller att vattnet skulle gå. Inget hände och allt blev lugnt igen.

Onsdag den 3 april då när barnet var beräknat började samma värkar jag hade tidigare runt kl. 23 på kvällen. Min man sov och jag låg nästan vaken hela denna natt då jag kände av värkarna. De var inte så kraftiga och de var ganska oregelbundna. Smärtan kanske låg på 2-3 på en skala mellan 1-10. På morgonen den 4 april fortsatte värkarna. Min man hade försovit sig så jag väckte honom. Stressad var han men jag sade till honom att jag mycket troligt har börjat fått värkar och att han kunde nog hoppa jobbet idag. Denna dag skulle jag in på tillväxtkontroll kl. 10 så jag ringde in och frågade om jag verkligen skulle komma. Jag hade säkert värkar var 10-12 min. De tyckte att jag skulle iallafall åka in.

På vägen in blev värkarna allt tätare. Smärtan låg på ca 3 av 10. Värkarna kom nu ca var 10:e minut. Jag började nu fokusera väldigt mycket på andningen. När jag började känna värken blundade jag och började andas långsamt och djupt. Jag försökte slappna av så mycket jag kunde. Jag gjorde ca 12 andetag och sedan var smärtan borta. Just denna andningsteknik gjorde att jag fick kontroll över smärtan och jag blev också otroligt fokuserad. Jag grundade mina tankar på min bebis i magen. Om jag är så avslappnad som möjligt kommer bebisen må bättre och utdrivningsfasen kanske går snabbare.

Väl inne på tillväxtkontrollen blev smärtorna ännu tätare. Kanske var 5:e minut. Det blev väldigt missvisande värden på kontrollen då barnet var så långt ner och att jag hade värkar. När jag sedan skulle träffa läkaren tyckte hon att jag skulle skrivas in direkt på förlossningen. Hon tittade om jag hade öppnat mig och det hade jag. Jag var öppen 2-3 cm och ca 1 cm kvar av livmodertappen. Då min bebis var lite liten skrev hon in mig direkt på förlossningen. Värkarna började nu bli mer intensiva som låg på ca 5 av 10 och värkarna kom nu ca var 3: dje minut.
Vi fick sedan ett rum och de kopplade på CTG på magen. Kl. var nu runt 11.30 den 4 april. Vid kl. 14 när kvällspersonalen gick på kontrollerade de mig igen och jag var nu öppen ca 4 cm och livmodertappen var helt borta. Enligt alla undersökningar såg allt bra ut. Bebisen inne i magen verkade inte alls påverkad av mina smärtor. Detta var förstås väldigt kul och bra att höra för att då fick jag en bekräftelse på att min andningsteknik fungerade. Det jag åt under de timmar som vi var i förlossningssalen var blandade nötter och russin och jag drack vatten, flädersaft och granatäpplejuice från min träningsflaska. 

Nu hade jag värkar runt varannan minut och smärtan låg på ca 8 av 10. Men denna smärta var endast så hög under några sekunder och sedan började det klinga av. Jag fortsatte andas hela tiden. Jag började dra in djupa andetag så fort jag började känna av att värken började komma och sedan räknade jag till ca 18 andetag och då visste jag att hela smärtan var över igen. När jag var på ca 8-12:te andetaget då var smärtan som mest intensiv. På detta sätt kunde jag ha nästan 100 % kontroll på smärtorna. I mellan smärtorna slappnade jag av i hela kroppen och ville gärna vara helt tyst. Barnmorskorna erbjöd lustgas men jag kände att jag klarade mig utan. De erbjöd även värmekuddar som jag provade några gånger och även pilatesboll men inget jag använde mycket av. Mot slutet av förlossningen när smärtorna var täta och mer intensiva tänkte jag mycket på när jag körde intervall träning med min man som coachade mig framåt. Jag tänkte hela tiden att snart är jag framme vid mållinjen och jag får vila. Så när jag var på andetag 12 så försökte jag föreställa mig att några meter till måste jag springa även om kroppen smärtade. När jag kom till 18:e andetaget var jag i mål på intervallpasset och jag kunde hämta luft och vila. 

Mitt vatten gick aldrig självmant så de stack hål på hinnan under eftermiddagen och efter det kom smärtorna mer tätt. De ställningar som jag använde under min 6-7h förlossning var sängliggande på rygg, sitta på sängkanten med armarna på gåbordet och stå och hänga på gåbordet. Min man serverade och påminde mig om att äta och dricka. Han var även med vid varje värk genom att sitta nära mig och massera ryggslutet. Han pushade mig också hela tiden. Jag är otroligt stolt över vårt teamarbete. Utan honom hade det inte gått lika bra.

Mot kvällningen ca kl. 18 var jag öppen 9-10 cm. Jag fick nu bestämma vilken ställning jag ville föda i. För mig spelade det ingen roll. Jag valde den ställning som skulle minimera bristning och då tyckte barnmorskorna antingen gynställning eller stå lutad mot sängen på alla fyra. De såg bäst i gynställning och därför valde jag det. Istället för att andas som jag tidigare gjort skulle jag nu byta teknik vilket var svårt att föreställa sig. Nu skulle jag möta smärtan genom att trycka på. Första krystvärkarna fick jag inte riktigt till andningen men sedan fick jag in den. På kanske den 8:e krystvärken kom vår lilla bebis ut. Näst sista krystvärken höll de bara emot bebisen då det tydligen skulle minimera bristning och det var nog den värsta smärtan. Det var den enda gången jag verkligen ville ha en ny värk fort. Det sved och värkte och jag ville bara att bebisen skulle ut på en gång. Vilken naturlig kraft kroppen själv har då jag samtidigt också tryckte på. 

Kl. 18.52 kom vår lilla flicka ut något blå och lite vitt fettlager. Började nästan på en gång att skrika. Hon tittade sedan upp med stora ögon när hon låg på mitt bröst på både mamma och pappa. Efter ett tag började hon snutta på sina händer och jag började då amma henne för första gången. Vår lilla flicka vägde 2775 g, var 49 cm lång och huvudomfånget var 32 cm. Vår dotter skall få namnet Nemi Gusén.

Jag fick små bristningar som syddes ihop. Vi blev sedan serverade lite fika och jag tog sedan en dusch. Innan vi fick åka upp till BB ammade jag ytterligare en gång till fast på andra bröstet.