Del 1 Erik Holmqvists sagolika äventyr

  • Publicerad 11:55, 1 jul 2016

et var påskafton. En påskafton som smekte invånarnas längtan efter sol och värme. Överallt tycktes människors sinnen vidgas och vilja pånyttfödas.

Så ock Erik Holmqvists. Vårystern hade attackerat honom med en otålighet över att han alltid gick i gamla hjulspår, men idag beordrade livslusten honom ändå att avvika från de vanliga rutinerna.

Promenera. Det var något han ofta gjorde, men nu skulle han välja en plats han aldrig varit på. Våren, ja det var nog våren som gjorde att en naturpromenad låg honom varmast om hjärtat. Men det skulle gärna vara exotiskt också.

Han påminde sig om alla gånger han suttit på tunnelbanan och passerat Västra Skogen. Hur såg det ut där? Varför hade man bemödat sig att bygga en tunnelbanestation mitt ute i ödemarken? Det måste vara en särdeles rik kommun som ansåg sig ha råd med det? Idag var det kanske dags att inspektera området?

– Ja! ropade han plötsligt, och efter detta exalterade utrop var det inte lång tid kvar tills han klev av blå linjen vid just Västra Skogen.

Han letade sig mot utgången. Insåg att han var djupt nere i underjorden, med en rulltrappa som denna. Det var som att ta sig upp ur en gruva. Hade detta varit en gruva? Hade kommunen grävt efter mineraler men inte hittat några, och därför byggt om hålet till en tunnelbanestation? Tanken stimulerade honom medan han hissades allt högre upp i den kommun som han tidigare aldrig satt sin fot i: Solna.

Väl ute ur spärrarna kom den första överraskningen. Den första i raden av många under den promenad som han nu skulle företa sig. Det som slog honom var att den Västra Skogen välkomnade honom med ett torg. Visserligen gråtrist och lite sömnigt, men ända ett tecken att han nog inte skulle få den skogspromenad han hade väntat sig.

Den djupa granskog han föreställt sig verkade ha sprungit någon annanstans, och inte heller hade den ersatts av tallar eller lövskog. Nej, här befann sig ett torg som befolkades av människor, som påsken och solen till ära satt på den lilla puben, eller med sällsamt långsamma steg rörde sig rakt emot den gruva Erik just kommit upp ur.

Bortom torget tornade fler och fler hus upp sig, men han vek ändå inte tillbaka. Området skulle utforskas även om skogspromenaden tycktes gå om intet. Några företagsbyggnader med internationella logotyper svepte förbi hans snabba promenadsteg, liksom en skola vid namn Granbackaskolan.

Erik gick vidare till en T-korsning. Till höger i hans synfält löpte en lång rak väg som var nåbar genom en gångtunnel. Slumpen sade åt honom att använda denna gångtunnel och sedan följa den långa raka leden, som han senare skulle identifiera som Huvudstaleden. Märkvärdigt, tänkte han, att Solna hade ett sådant gatunamn, när det borde ha funnits i hans egen hemstad. För nog borde väl huvudstaden ha patent på en gata som Huvudstaleden?

Han följde den noterade en blandning av jättelika miljonprogramshus till vänster och nybyggnationer till höger. Passerade en kulturskola på vänster hand. Gick över en järnväg, Kom sedan vidare till en park.

Han stannade till.

Ett skott hade brunnit av. Sedan flera.

Men det var något som inte stämde, för en gubbe med käpp, två tonårsflickor och en arg mamma med en tjutande femåring i handen kom alla gående från ljudets källa i parken, och alla var de till synes oberörda av skottlossningen. Som om den inte hade existerat.

Hur kunde någon vara oberörd när metallkullor slungades runt i deras luftrum?

Något förbryllad konstaterade han ändå att området verkade ofarligt, och vandrade gångvägen in i parken. Försökte låtsas vara lika oberörd som alla andra.

Han kom ut på en gräsmatta, och möttes av tre kaniner som sprang i desperation rakt emot honom. Kaniner, mitt i stan? Eller var han kvar i Västra Skogen? Nåja, oavsett vilket så var djuren oväntade, för vid det här laget hade Solna i hans sinne förvandlats från skog till tätort. Men dessa djur kanske var en kvarleva från skogens glansdagar?

Kaninerna passerade honom i panik, och han vände sig om och hann se dem försvinna bland de glesa träden. Noterade med förvåning att de var svarta, innan ett ljud framför honom fick honom att vrida tillbaka huvudet och fixera blicken på ett buskage.

Ut ur detta trädde en man i äppelknyckarbyxor och vit skjorta. Baskern fullbordade intrycket att han kom från en annan tid. I handen hade han tre livlösa kaniner. De var sammanbundna i fötterna och hängde upp-och-ner med öronen slappt dinglande nedåt, så att de nästan släpade i marken.

Mannen blev irriterad när Erik inte kunde släppa honom med blicken, och han kom med bestämda steg fram till honom.

– Vad stirrar du på? sa han med en ilska som var nästan radioaktiv.

Erik bestämde sig för att vara rättfram.

– Kaninerna! sa han, och pekade på de tre livlösa kropparna vid mannens sida.

– Det där måste väl ändå vara tjuvskytte?

Mannen spottade ofrivlligt när han talade.

– Är du nån jävla polis eller? Du måste vara från Stockholm iallafall, så mycket är säkert.

–Ja, medgav Erik skamset. Fast polis är jag inte.

Mannens stridslystnad blev ännu värre.

– Lägg dig inte i mina förehavanden!

– Men är det inte synd att utrota kaninerna? protesterade Erik.

–Hördudu! sa mannen med emfas. De där jävlarna förökar sig, och plötsligt stannade han upp och verkade ångra sig, men sedan ge upp och ändå fortsätta, de där de jävlarna förökar sig som… som kaniner.

Erik var rådvill. Det var inte så lätt att agera när man var gäst i en främmande kultur.

Mannen fortsatte:

– Om det är nånstans man ska få skjuta så är det väl i Skytteholm? Det kan du inte neka till.

Erik var för överrumplad för att reagera.

– Du, sa äppelknyckarmannen, du kan anmäla mig för tjuvskytte om du vill, det spelar mig ingen roll. Ärendet kommer ändå att läggas ner på grund av tidsbrist.

Erik kände en viss lättnad. Här var i alla fall en kulturell likhet med Stockholm. Hopplösheten när man ville ha hjälp av polisen.

Han ryckte på axlarna.

– Det är konstigt att ni har så många kaniner här. Det känns lite ovanligt. Det vore synd om ni skjuter bort dem.

– Skitsnack, du. Som jag sa, det märks att du är från Stockholm. Vet inget om balansen i naturen.

– Ja, mycket ska man höra innan öronen trillar av, sa Erik.

– De har redan trillat av, sa mannen. Åtminstone om du jämför med
kaninöron.

Erik började skratta, men mannen var redan på väg bort. Han såg honom gå mot en gångtunnel som ledde under Huvudstaleden och över till en stor busshållplats.

Erik gick åt andra hållet och passerade en idrottshall med namnet Solnahallen. Utanför denna fanns en gångtunnel under den hårt trafikerade leden, och han kom in i ett område med bostäder.

Detta var Erik Sandbergs gata och husen övergick mer och mer till villor. Eriks lokalsinne hade alltid varit svagt, och i denna villaidyll kunde han inte finna en enda gata som var rak. Dock oroade han sig föga, för intrycket att Västra Skogen var en skog hade falnat, och hur farligt var det att gå bort sig i en tätort?

Hej!

Vad tycker du om det du just läst? Bidra gärna med tankar och synpunkter.

Håll dig till saken. Håll god ton. Du ansvarar själv för att ditt inlägg inte bryter mot svensk lag.

Här kan du läsa mer om vilka regler som gäller i våra kommentarsfält.