#ettsthlm

Mammor: Vi kan inte bara sitta inne när våra barn blir rånade

"Vad har hänt med din nya mobil? Vem, sa du, att du fick låna den där jackan av?" Therese och Mia har tonårsbarn i en söderförort: "Barnen kan inte få ha hela makten. Man måste vara otroligt jobbig".

  • Publicerad 14:56, 24 mar 2020

Illustrationer: Kevin Scheffer

RÅNRISK DEL 6: Föräldrarna kliver fram. Så tog Therese och Mia tillbaka kontrollen

1. ”Han blev inte skadad. Men totalförnedrad förstås”

Det dröjde tre dagar innan William, 16, berättade sanningen för sin mamma Therese. Varför gick han plötsligt runt med sin gamla mobil? Vad hade hänt med den nya?

Till slut sa han som det var: han hade blivit rånad. I grannstadsdelen ett par stationer bort, när han var på besök där med en kompis.

– Han blev inte skadad, mest förbannad. Och totalförnedrad förstås. Han ville inte att jag skulle gå till polisen. Han hade varit med om det en gång tidigare och det var för jobbigt, berättar Therese.

– Det känns som att jag har hamnat i en film. Och jag fattar ingenting. Hur det har kunnat bli såhär?

Stå upp för dig själv! Så tar du tillbaka makten efter ett rån

2. ”Jag vaknade upp när han började högstadiet”

När Therese flyttade från Dalarna till 1950-talsförorten i södra Stockholm ett par decennier tidigare förstod hon att hon skulle trivas: trygga grannar, vacker natur, ett litet nätverk som växte fram med andra föräldrar från öppna förskolan.

– Uppvaknandet kom när William började i en ny skola på högstadiet. Plötsligt såg jag: drogerna, rånen, hela livsstilen som finns här, som sen bara har eskalerat.

– Hur skulle jag kunna förhindra att han drogs in? Han hade redan börjat hänga ute i centrum. Efter att en kille blivit skjuten här utanför fick jag panik. Kan jag bo kvar här överhuvud taget?

"Man kollar om de ser svaga ut, om de saknar självrespekt"

3. ”Tonen har förändrats, det har blivit så oerhört hårt”

Hon vet att de här gamla Stockholmsförorterna alltid har dragits med sociala problem. Det finns många som kan berätta om tjafset och drogerna, hur folk blev ihjälslagna också för 40-50 år sedan.

– Med det här känns som något nytt. Tonen har förändrats, det är så oerhört hårt. Det finns inga gränser längre. Ingen kärlek, fast man pratar så mycket om att ”backa” varann.

– Och sen kläderna. Varför är det de som står på torget som har de dyraste jackorna, de senaste mobilerna? Några har upptäckt hur lätt de kan skaffa sig en Canada Goosejacka. Sen hänger de andra på.

"Mina klasskompisar ser mig som någon som rånar"

4. ”Jag ska slå sönder alla fönster hemma hos dig”

Therese har en kompis i samma område, Mia, som har två döttrar, 14 och 18 år. Den yngre hänger mycket nere i centrum på kvällarna, precis som storasyrran gjorde några år tidigare.

– För fyra år sedan fanns inte det här klimatet alls. Man rånade inte varandra, hotade inte på samma sätt, säger Mia.

– Min 14-åring har blivit misshandlad och utpressad: ”Ger du mig inte det här så krossar jag alla fönsterrutorna hemma hos dig och slår sönder dig”.

– En gång stoppade någon ner en kniv i vår brevlåda. Vi polisanmälde inte. Min dotter skulle ha blivit sönderslagen.

Polisen befarar: Rånen ökar vi-och-dom-uppdelningen

5. ”Tjejerna är värst. Det är också något nytt”

Mia har en deal med sin yngsta dotter: hon måste alltid ha sin GPS på mobilen påslagen så att mamman kan se var hon är. Stänger hon av den får hon inte gå ut nästa gång.

– När jag känner mig orolig tar jag en sväng ner till centrum. Ibland känns det som ett heltidsjobb att hålla koll. Men det är helt nödvändigt.

– Tjejerna är värre än killarna. Det är också nytt. De äldre tvingar småtjejerna att bära deras droger. De får kissa åt de äldre när de ska drogtestas. Och det är mycket som händer på Snapchat. Många tjejer mår väldigt dåligt. Det tror jag är roten, säger Mia.

"Jag har alltid velat kunna slåss. Försvara mig. Och nu hände det."

6. ”Ta det lugnt mamma, du är bara fördomsfull”

Therese, Williams mamma, försöker intala sig att hon inte behöver vara orolig.

– Min son har ju inga stora problem. Vi bor i bostadsrätt. Vi har ganska bra kontakt. Även om jag är ensamstående mamma kan jag ge honom vad han behöver. Han behöver inte råna någon för att få pengar.

Och fast hon inte tycker att killgänget på torget är det allra bästa umgänget inser hon att det ger honom en slags skydd.

– Det finns en tillhörighet, det är mycket ”bror”, ”brorsan”. Så länge han är en del av gänget går han hyggligt säker här i stadsdelen. Och William tycker mest att jag är fördomsfull.

7. ”Jag har bara lånat jackan av en kompis”

Förra våren bestämde sig Therese att hon inte bara kunde stå och titta på. Hon började gå på möten och var med och startade en nattvandrargrupp.

– Vi får hundratals lajks på Facebook när vi är ute. Det är roligt. Men tyvärr är det inte så många som hänger på.

Hon ser det som en samhällsfråga, att föräldrar måste börja lägga sig i mer vad barnen gör.

– Om ens tonåring kommer hem med en främmande jacka och bara svarar ”jag har lånat den av en kompis”. Hur många frågar mer? Hur många ringer och kollar att det stämmer? Det bottnar i uppfostran. Att inte bara låta barnen ha makten.

8. ”I början tyckte William det var fruktansvärt”

– Men jag kan också anklaga mig själv, säger Therese. Har jag misslyckats som mamma? Min son hänger ute på torget. Borde jag ha flyttat? Men jag visste ju inte.

Att nattvandra hjälper mot sådana känslor. Att göra något konkret.

– I början tyckte William att det var fruktansvärt. Men nu står han upp för mig. Både han och de andra killarna har vant sig. En gång hängde några faktiskt med och gick en bit.

– Och nu är han äldre, mognare. Han vill fortfarande vara en del av gänget. Men klarar av att säga emot. Det kommer att ordna sig.

9. ”Man måste vara oerhört jobbig som förälder”

För Mia går känslorna upp och ner. Just nu känner hon att hon har kontroll.

– Men det kan ändras, beroende på vem min dotter umgås med nästa vecka. Man kan tro att man tillhör gruppen, men gör du minsta fel blir du hotad.

Vad skulle du vilja se?

– Mer öppet på fritidsgårdarna. Och fler vuxna ute. Ett problem är att det är så oerhört svårt att få kontakt med de andra ungdomarnas föräldrar. Många har svårt med svenskan.

– Och jag tror man måste vara otroligt jobbig som förälder. Min 14-åring säger: ”Om du ser mig, kom inte fram till mig”. Men jag går fram ändå.

Fotnot: Therese, William och Mia heter egentligen något annat.

Läs alla delarna i artikeln på Instagram!

Tyck till! Vad tänker du om artiklarna?

Har du eller ditt barn blivit rånad? Vill du berätta? Har du förslag på lösningar eller viktiga aspekter vi borde ta upp?

Kontakta oss: info@ettsthlm.se. Mer material finns på ettsthlm.se

Diskutera gärna artiklarna på vår facebooksida eller på instagram.

#EttSthlm är ett projekt initierat av DirektPress som handlar om att motverka polarisering och segregation inom Storstockholm.

Vi vill starta samtal över vi-och-dom-gränserna både kring det som binder oss samman och kring det som reser murar inom stan. Målet är ett mer sammanhållet, öppnare och roligare Stockholm.