#ettsthlm

Villa-eleverna om kulturkrocken: "I början var jag lite rädd"

#EttSthlm har beskrivit kulturkrocken som många förortselever upplever när de börjar på gymnasiet i innerstan. Men hur tänker niorna i ett medelklassområde norr om stan om “orten-kulturen”? Vad händer när två skilda världar möts? ”I början var jag lite rädd”, säger en av tjejerna.

  • Publicerad 12:03, 29 okt 2019

Norrviken-elever. Simon, Lovisa, Yesunjin, Elsa, Ebba, Emily och Lydia. Foto: Petter Beckman

Det är sista fredagen innan höstlovet. Om några veckor väntar gymnasiemässan, då niorna på allvar börjar fundera på vart i stan de ska söka sig.

#EttSthlm har samlat en grupp niondeklassare på Norrvikens Skola, Sollentuna, för att prata om gruppuppdelningar och förväntningar. Flera av dem siktar mot Anna Whitlock och Östra Real – prestigeskolor där krocken mellan olika sociala bubblor kan bli extra kraftig.

Från Fittja till Östermalm: "Inte säkert att det är värt det"

Så vad har de här eleverna med sig för erfarenheter? Hur ser bilden av “de andra” ut?

– Det skojas en hel del om "orten-kulturen". Men det är sällan man pratar om det seriöst. Folk vågar nog inte, av rädsla för att det ska låta rasistiskt. Istället skämtar man om det, säger Lydia, uppvuxen i Upplands Väsby.

Förortselever startar omstridd skolförening på Kungsholmen

De flesta i gruppen bor antingen i villaområdena i närheten eller har en liknande "medelklass-svensk" bakgrund från andra delar av norra Stockholm.

"Orten-kulturen dominerade"

– Men i vår förra skola, i Väsby, kan man nog säga att det var orten-kulturen som dominerade. Nästan så att man ville vara sån själv, säger en av tjejerna.

– Ja, det var folk med helt svenska föräldrar som färgade håret svart, använde orten-slang och klädde sig precis som de, för att passa in. För det var den kulturen som rådde på skolan, säger en klasskompis.

Ska snart välja. Lovisa, Yesunjin, Emily, Lydia, Ebba, Elsa, Sofia och Elda. Foto: Petter Beckman

Så vad är "Orten-kultur" alltså? Eleverna tvekar. Ett sätt att prata och röra sig som signalerar någonting lite aggressivt och hårt, tycker flera. "Lite gangster", föreslår en kille.

– Men man vet ju att det sällan handlar om värderingar, mer om hur man klär sig, går och pratar, säger Elsa.

På Norrvikens skola finns en bra balans, de flesta anpassar sig och umgås utan större konflikter, tycker eleverna. Men Yesunjin från Husby berättar att det inte var helt lätt att byta social miljö.

"Kände jag hade makt"

– När jag kom hit i sexan kände jag mig väldigt annorlunda. Och kände att jag hade mer makt än alla. Jag uppfattades nog som ganska elak. Där jag är uppväxt är det viktig att ingen får trycka ner dig, säger hon.

Klasskompisen Elsa medger att det kunde kännas hotfullt i början med den hårda, ovana jargongen.

– Jag var nog rädd för att bli slagen. Men idag är vi jättebra vänner, säger hon.

Enligt Isak, som är uppvuxen i miljonprogrammet och kallar sig själv för ”blatte”, handlar det om skillnader i hur man kommunicerar:

"Man är inte ärlig"

– I orten, alltså de här tuffa ställena som Husby, där uttrycker man sig mer rakt än vad svenskarna gör. Är det något man tycker är fel då säger man det direkt, så att personen vet om det och kan ändra sig.

– Medan här, i svenskarnas samhälle, vågar folk inte säga vad de tycker om människor. Man håller inne med det och är inte ärlig mot sig själv, för man vill inte vara "den som är den", säger Isak.

De andra håller med. Det "svenska" sättet är mer att småprata bakom ryggen. Och det gör att de spänningar som finns aldrig kommer upp till ytan.

– Jag tror inte att någon i vår krets har rasistiska åsikter. Men det kan bli omedvetna kommentarer som ibland kan uppfattas fel, säger Ebba.

Isak menar att många elever med orten-bakgrund utvecklar ett skyddsbeteende som kan uppfattas som aggressivt.

"Blir van att skydda sig"

– Som "blatte" förväntar man sig att man ska bli sedd på ett visst sätt när man går på stan. Man försöker anpassa sig för att inte bli “den där konstiga”. Så man reagerar automatiskt negativt om någon svensk ställer en vanlig fråga, som "hur är det att bo där?" För man är van att behöva skydda sig.

Elsa tycker det vore bra om alla fick en chans att förklara sig, från båda håll. Då skulle det bli lättare att skilja ut vad som faktiskt är rasism och vad som mest är missförstånd, menar hon.

Ingen ska behöva bli bedömd efter ursprung eller uppväxtort, det är alla överens om.

– Men ofta undviker man de här frågorna. Det kanske krävs att man tar upp det och diskuterar det mer för att något ska förändras, säger Lydia.

Borde vi prata mer om hudfärg i skolorna?

Fotnot: Isak heter egentligen något annat, men vill varken ha sitt namn eller sin bild i tidningen.

Kom på paneldiskussion 12 november kl 15-17!

PRATA MERA: Hur kan man motverka vi-och-dom-grupperingar inom gymnasieskolan?

#EttSthlm arrangerar tillsammans med Elevkåren på Anna Whitlock och People of color-föreningen på Anna Whitlock en paneldiskussion kring artikelseriens tema: Vad behöver vi göra för att elever med olika bakgrund ska funka tillsammans i gymnasieskolan?

PLATS: Anna Whitlocks gymnasium, Hantverkargatan 29, Kungsholmen

TID: Tisdag 12 november kl 15.00-17.00

PROGRAM: Mer info kommer inom kort

#EttSthlm är ett initiativ som handlar om att få fler att prata med varandra utanför den egna bubblan. Vi tar upp ämnen som lätt fastnar i polarisering, och där vi behöver prata över "vi-och-dom"-gränserna på nya sätt.

EttSthlm har startats av DirektPress i samarbete med SL och Svenska Bostäder och med stöd av Vinnova. Journalistiken är oberoende. Läs mer på www.ettsthlm.se